I går kväll presenterades den franska truppen till OS. Den domineras stort av storlaget Lyon. Klubben har med elva spelare som ska spela med dem i höst plus två som var med och vann Champions League den senaste säsongen.
Noterbart i truppen är att förbundskapten Philippe Bergerôo har valt en helt annan fördelning mellan lagdelar än sin svenska kollega. Pia Sundhage körde ju sex backar och vardera fem mittfältare och forwards. Bergerôo kör med sex backar, åtta mittfältare och bara två forwards. Dock är ju Kadidiatou Diani, som är uppsatt som mittfältare, även användbar som forward.
Även om Frankrike har sett sämre ut efter fjolårets VM är det ett av de lag som har potential att vinna OS-guldet. Där måste man dock övervinna sin medaljfrossa först. Frankrike har ju nämligen aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap – trots att man varit ett av världens allra bästa lag de senaste åren.
OS är således sista chansen för Louisa Necib att få en medalj med landslaget. Spelgeniet avslutar ju nämligen karriären efter spelen i Rio. Så passa på att njut av henne.
I fjolårets VM åkte ju Frankrike ut på straffar mot Tyskland i kvartsfinal – i en match där fransyskorna var det spelmässigt bättre laget. Av de 14 spelare som var med i den matchen finns 13 med i OS-truppen.
Saknas gör Gaetane Thiney, och det har Juvisylegendaren gjort hela tiden sedan VM. Min franska är svag, så det kan finnas skäl som jag missat till att hon står utanför landslaget. Men jag har inte hittat någon uppgift om att hon skulle ha dragit sig tillbaka självmant, så jag gissar att hon är petad.
Det tycker jag är lite konstigt, även om hon missade grovt när hon borde ha avgjort VM-kvartsfinalen i förlängningen:
Känslan är att Thineys grymma spelsinne trots allt hade tillfört något till den franska truppen.
Apropå spelare som missar OS har Colombia drabbats av ett tungt bakslag när före detta Rosengårdsspelaren Yoreli Rincon har en fraktur i ett ben och har tvingats ge upp hoppet om spel i Rio.
Dagens stora sportsliga nyhet är att Caroline Seger i dag presenterats som nyförvärv av Europas och sannolikt även världens bästa lag – Olympique Lyonnais. Det är på många sätt en kanonnyhet även för det svenska landslaget.
Nyheten är ingen skräll, redan i mitten av maj gick ju franska journalister ut med uppgifter om att övergången var klar. Nu 1,5 månader senare är det alltså officiellt.
För PSG är det ett tungt bakslag. Parallellt med Seger lämnar även Kenza Dali, Kheira Hamraoui och Jessica Houara d’Hommeaux Parisklubben. Man tappar alltså fyra startspelare till huvudkonkurrenten.
För svensk damfotboll är det utmärkt att få in Seger i Lyon. Hon har skrivit ett tvåårskontrakt, och på snacket i dag känns det som att hon kommer att få kämpa sig in från bänken. Sannolikt innebär det att hon kommer att tvingas höja sitt spel ytterligare, vilket även borde gynna landslaget.
Enligt de spekulationer jag sett i dag skulle Lyons förstaelva i höst att formeras så här: Sarah Bouhaddi – Houara d’Hommeaux, Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy – Saki Kumagai – Pauline Bremer, Dzsenifer Marozsan, Camille Abily, Amel Majri – Ada Stolsmo Hegerberg, Eugénie Le Sommer.
Dali, Hamraoui och Seger kan alltså vara värvade för att bredda truppen. Nu rullar ju Lyon rätt mycket i startelvan så de kommer garanterat att få speltid, men i de viktigaste matcherna riskerar alltså trion att få sitta på bänken.
Noterbart är ju att Lyon även ryktas jobba hårt för att värva Alex Morgan. Ror man i land den värvningen är känslan att det franska superlaget kommer att ha sin starkaste trupp någonsin, trots att man tappat Amandine Henry, Louisa Necib och Lotta Schelin i sommar.
Utöver PSG-kvartetten har Lyon för övrigt i dag även officiellt presenterat norska backtalangen Andrea Norheim som jag ju skrev lite om i det här inlägget.
Den senaste tiden har en stor del av fokuset av naturliga skäl varit riktat med herrfotboll, och Europamästerskapet i Frankrike.
Den här bloggen brukar ju inte ägnas åt herrfotboll, men mästerskapen är intressanta eftersom man där kan se trender som senare slår igenom i all fotboll – även damernas.
Vad är det då för trender som jag tycker mig ha sett hittills i Frankrike?
Det första man självklart kommer att tänka på är att det så här långt är lagens EM – inte de individuella stjärnornas. Så här långt har lag som bland annat Wales, Irland, Nordirland och förstås Island visat att man kan komma väldigt långt med ett hårt arbetande kollektiv i den moderna fotbollen.
Det har mer handlat om hjärta än om talang. Inget lag har tagit full poäng, utan de tippade storlagen har fått kämpa för att vinna mot de övriga.
I princip alla lag har jobbat hårt med försvarsspelet, det har genomgående varit tajt och disciplinerat. Det har gjorts 69 mål på 36 matcher, alltså ligger målsnittet på 1,92 – vilket är lågt. Det snittet innebär ett högt betyg på försvarsspelet, men ett lågt på anfallsspelet.
Det är ju inget nytt att det finns en koppling mellan pigga spelare och ett framgångsrikt försvarsspel. Och att risken för baklängesmål ökar ju tröttare spelarna blir. Men kopplingen har varit extra tydlig i det här mästerskapet. Av de 69 målen har 24 kommit i den första halvleken och 45 i den andra. Hela 16 av dem har fallit i slutet av matcherna, minut 85 eller senare. Och många av dem har gjorts av inbytta spelare.
När det gäller anfallsspelet har det inte tillåtits speciellt mycket djupledsspel. Huvuddelen av målen har kommit via inlägg, inspel eller distansskott.
När det gäller inlägg tycker jag mig se en trend att alltfler lag placerar vassa högerfötter till vänster och vassa vänsterfötter till höger för att kantspelarna skall skära in i planen och slå hårda, inåtskruvade inlägg mot bortre stolpen.
Dock måste jag säga att jag är besviken på kvaliteten på fasta situationer. Det har i och för sig gjorts några frisparksmål, men när det gäller hörnor och inläggsfrisparkar har utdelningen varit högst begränsad. En anledning är alla tröjdragningar.
Totalt sett tycker jag att domarna har skött sig utmärkt. Men medan känslan är att antalet filmningar har minskat så har inte sexdomarupplägget gjort att man kommit åt alla tröjdragningar.
Det var mina spaningar från herrfotbollens EM. Följdfrågan blir ju förstås vilka av de här sakerna som kommer att slå igenom inom damfotbollen framöver.
Här kan man ju förstås bara gissa. Men att även damlagens organisation och kvalitet i försvarsarbetet blir allt bättre ser vi redan. Den trenden märktes tydligt i Kanada-VM i fjol, och den märks i det pågående EM-kvalet. De sämre lagen har helt enkelt blivit klart bättre på att försvara sig.
Förr kom man väldigt långt på att bara ha ett vasst djupledsspel. Det räcker inte längre, något ju bland annat Sverige har fått erfara. Det förbättrade försvarsspelet ställer större krav på anfallsspelet. Inläggens betydelse ökar, vilket i sin tur gör att det krävs av forwards att de är bra i luftrummet. Av forwards krävs även smartare rörelsemönster i motståndarnas straffområde. Exempel på forwards som anpassat sig till de nya kraven inom damfotbollen är Ada Stolsmo Hegerberg och Vivianne Miedema.
På internationell nivå kommer det även att ställas allt högre krav på kvaliteten på spelarnas tillslag. Målvaktsspelet har förbättrats, vilket gör att det inte längre räcker med att kunna skjuta höga skott. Man måste kunna hantera kraft och skruv på ett bättre sätt. En spelare som behärskar det är exempelvis Dzsenifer Marozsan.
När det gäller sena mål är det något som också kommer att bli allt viktigare inom damfotbollen. Det har vi märkt på vårt svenska landslag. Jag har ju redan i flera inlägg konstaterat att Pia Sundhage:s ordinarie forwardsval inte gör speciellt många mål. Däremot är inhopparna betydligt effektivare.
Jag har ju ofta varit kritisk till Sundhages coachning, men man kan vända på det och konstatera att det även är väldigt viktigt att ha vassa och pigga spelare på planen i slutet av matcherna – och att Sundhage varit duktig på den punkten.
Det kommer nämligen även framöver att vara vansinnigt viktigt att göra bra byten, och ha pigga målskyttar på planen i slutet av matcherna. För svensk del kan jag spontant känna att en måltjuv som Lotta Schelin skulle kunna göra betydligt större nytta för landslaget om hon kom in från bänken. Hennes egenskaper är ju som bekant inte anpassade för samlade och pigga försvar.
Det var lite tankar kring herr-EM och damfotboll. Har ni synpunkter, eller egna spaningar välkomnas de. Nu till en genomgång av lite seriefotboll runt om i världen.
* Det spelades ju två viktiga matcher i damallsvenskan i torsdags. FC Rosengård vann med 1–0 i Eskilstuna efter segermål av Marta. Av klippet med höjdpunkter att döma var segern i sin ordning, även om Mimmi Larsson hade ett par makalöst bra chanser.
Det här var Sara Björk Gunnarsdottir:s sista match för Malmöklubben. Jag tror att hon och hennes inställning kommer att bli otroligt saknad. Det skall bli spännande att se hur laget påverkas av att tappa henne.
I botten tog Kristianstad en livsviktig trepoängare genom att vinna mot Mallbacken med 1–0. Ett resultat som gör att halva serien plötsligt är indraget i bottenstriden igen. Exempelvis är sjuan Vittsjö bara tre poäng över nedflyttningsstrecket nu.
Det är för övrigt väldigt oroligt i Vittsjö för tillfället. Det blev ju storstryk mot Linköping nyligen, och i veckan fick tränaren Håkan Magnussonsparken, viket innebär att laget skall ledas av Ingemar Nilsson i morgon. Som bekant är Thomas Mårtensson fortfarande sjukskriven, fast enligt länkad artikel skall han snart vara tillbaka.
* Så till USA. Jag kikar lite på NWSL med jämna mellanrum. Det är en väldigt öppen fotboll i ligan – en fotboll som bygger i väldigt liten grad bygger på taktik. Alla lag vill sätta hög press, har ett grundupplägg som bygger på man-man-spel och där inställning är viktigaste ingrediensen.
Eftersom det nu är sista helgen på länge som NWSL-lagen har tillgång till sina OS-spelare har jag försökt se lite mer av serien den senaste veckan. Men faktum är att det nästan har varit en chock att gå från extremt taktisk och välorganiserad EM-fotboll till oorganiserade NWSL-matcher.
Det blir liksom så extremt tydligt vilka enormt stora taktiska brister de amerikanska lagen och spelarna har. Och där är nog tur, för annars hade de ju sannolikt varit ännu mer överlägsna i de internationella mästerskapen.
Ett lag som hade behövt lära sig av taktiskt drillade lag som Island är NWSL:s enda svensklag, Boston Breakers. De har en riktig självmordstaktik, där de trycker upp laget högt utan att klara av att sätta tillräcklig press på motståndarna. Jag såg dem bli slaktade av Western New York Flash i natt. 7–1 slutade matchen – ett resultat i underkant.
Louise Schillgard spelade hela matchen för Boston. Men precis som i tidigare matcher där jag sett henne tycker jag att hon väger väldigt lätt. Man ser att hon har vilja och idéer, men hon får tyvärr ändå ut alldeles för lite.
Den NWSL-match som varit mest spännande i veckan var seriefinalen mellan Portland Thorns och Chicago Red Stars. Portland vann med 2–0, och känslan därifrån blev att Amandine Henry och Christine Sinclair är ett tänkbart framtida radarpar. Två smarta spelare i en liga som alltså annars präglas av rätt begränsad speluppfattning.
Däremot undrar man lite hur amerikanska landslagsbacken Julie Johnston tänkte innan 1–0-målet. Se höjdpunkter från matchen här:
* I Norge har man, så när som på en hängmatch, kommit halvvägs in i toppserien. I dag vänder serien genom att höstsäsongen drar i gång med bland annat matcherna Avaldsnes–Uraedd och Klepp–LSK.
Efter elva omgångar leder Avaldsnes på 28 poäng. De är två poäng före LSK, som dock har en match mindre spelad. För LSK har Mimmi Löfwenius gjort två mål på åtta matcher. Sju av de där matcherna har hon gjort som inhoppare.
Trean Kolbotn skuggar topplagen med sina 25 poäng. Där har Fanny Andersson startat alla elva matcherna, dock utan att göra något mål.
Vi har ytterligare några svenska spelare i toppserien. I Vålerenga har Jennie Nordin spelat full tid i alla elva matcherna och gjort ett mål. Kristin Carlsson har spelat två matcher för Röa.
Skytteligan toppas av LSK:s Isabell Herlovsen på tolv mål. Tvåa ligger Cecilie Pedersen från Avaldsnes med nio mål och trea Emilie Haavi, LSK, med sju.
* I England har WSL haft uppehåll. Men i dag återstartar ligan med matchen Arsenal–Sunderland. WSL:s tabell är konstigt haltande. Exempelvis har jumbon Doncaster Rovers Belles bara spelat tre matcher.
Ledande Manchester City har spelat sju matcher – och är ännu utan insläppt mål. Kosovare Asllani har startat alla sju matcherna (blivit utbytt fem gånger) och gjort ett mål.
Tvåan Chelsea är fyra poäng bakom, men har en match mindre spelad. Hedvig Lindahl har vaktat målet i alla sex matcherna.
Vi har ju ytterligare två svenskor i ligan. Emma Lundh har spelat sex matcher (tre från start) och gjort ett mål för Liverpool och Maja Krantz har spelat fyra matcher (tre från start) för Notts County. Liverpool är fyra med åtta poäng och Notts County är sexa med fyra poäng.
Nu har även jag sett den presskonferens där Lotta Schelin presenterades som nyförvärv i FC Rosengård.
Presskonferenser är ofta rätt tråkiga tillställningar, men Schelin har en sådan lyskraft att det var lätt att ta sig igenom den här. Jag har skrivit det förr och gör det gärna igen, när det gäller kontakten med media finns det få som är så proffsiga och bra att jobba med som just Lotta Schelin. Du kan kolla själv här:
En intressant sak med presskonferensen är hur Rosengård hela tiden pratar om Schelins djupledsspel. Och det är bra.
Det är just i djupled som Schelin håller världsklass. Framför allt är hon vansinnigt svårstoppad när hon kommer rättvänd med boll.
Problemet i landslaget på senare år har ju varit att hon inte lyckats komma rättvänd speciellt ofta. Ju bättre motståndarna har blivit på att spela försvarsspel, desto svårare har Schelin haft det att hitta rätt ytor. I Lyon har hon under åtta år lärt sig exakt hur hon skall spela. Hon haft sina invanda löpningar, och hon har gjort väldigt många mål på dem.
Nu skall Schelin ställa om sin spelstil till ett nytt spelsätt. Det kommer att bli en utmaning henne och för Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen att hitta rätt rörelsemönster, så att hon inte tillbringar för mycket tid med bollen i felvänt läge.
Schelins klubbval väcker förstås känslor och åsikter. Här är några åsikter från några större medier:
Emelie Fredriksson på Aftonbladet tror att klubbytet kommer att lyfta Schelin:
”Men för svensk fotboll, Lotta Schelin själv – och inte minst Rosengård – var det här det bästa.”
Det är bara att hoppas att det blir så.
Max Wiman på Sydsvenskan ifrågasatte varför det snackades ekonomi kring värvningen. Han skrev:
”Själv tycker jag faktiskt det är så trist att frågorna genast ska handla om vad hon kostar. Så länge det är finansierat och inte är ett Tyresö luftslott som byggs, är det så ohyggligt intressant?”
Personligen tycker jag att det är självklart att det pratas ekonomi vid alla stora värvningar, män som kvinnor. Det var väl alltså inte det minsta konstigt att Rosengård fick berätta om hur de finansierat satsningen på Schelin.
”Här finns landslagsspelare i backlinjen, ett mittfält av hög klass som ska kompletteras och en offensiv med tillräcklig eldkraft för att kunna skjuta Rosengård till seger i varje match efter sommaren då även Enganamouit förväntas vara tillbaka.”
Apropå Rosengård kom i dag Uefas klubbranking för 2016. Där hamnar vår svenska mästarklubb på fjärde plats bakom Wolfsburg, Lyon och Frankfurt.
I och med att rankingen bygger på resultat från Champions League de senaste fem åren känns den ju tyvärr inte speciellt heltäckande. Dubbla tyska mästarinnorna Bayern München finns exempelvis först på 20:e plats, medan Göteborgs FC är tolva.
Men ändå en fjäder i hatten för Rosengård att vara uppe och nosa på en pallplats. Och eftersom Frankfurt inte är med i hösten turnering kommer Malmöklubben att vara tredjerankad i den.
Tråkigt däremot att förhållandevis starka lag som Eskilstuna, LSK Kvinner och Manchester City ligger så långt ner på rankingen att de kommer att vara oseedade i höstens Champions League. De kommer alltså att vara nitlotter för de seedade lagen vid lottningen den 1 september.
Mer info kring ranking och höstens Champions League finns här.
* Från Rosengård och Champions League till EM-kvalet, där det nu är sommaruppehåll. I tisdags säkrade Norge, England och Spanien sina platser i nästa års slutspel. Det innebär att sju av 16 nationer numera är klara.
Ytterligare 14 slåss om de kvarvarande nio platserna. Här är läget i sin helhet:
Klara (7): Nederländerna (värdar), Tyskland, Frankrike, Schweiz, England, Norge och Spanien.
Minst play-off (7): Island, Skottland, Sverige, Danmark, Ryssland, Belgien och Österrike.
Kan kvala in (7): Finland, Portugal, Ukraina, Rumänien, Italien, Tjeckien och Nordirland.
Noterbart är att det är fyra lag som har full poäng och hållen nolla så här långt i kvalet. Fast det är bara två av de lagen som till 100 procent har säkrat sina platser, Tyskland och Frankrike.
De övriga två är Sverige och Island, båda lagen är klara till 99 procent. Island har verkligen imponerat. Laget har gjort 29–0 på sina sex matcher och går som tåget. Harpa Thorsteinsdottir har stått för hela tio av de 29 målen och leder skytteligan i hela det europeiska EM-kvalet. Hon gjorde två av målen när Makedonien besegrades med 8–0 i tisdags:
2013 hade Norden fem lag med i EM-slutspelet. Så kan det bli även till nästa år. Dock finns risken att Portugal snuvar Finland på andraplatsen i grupp 2. Lagens inbördes möte i Portugal den 16 september kan bli avgörande.
* Allra sist tänkte jag uppmärksamma det häftiga firandet i Bilbao efter att Athletic Club vunnit den spanska ligan. Cirka 20000 personer klädde sig i klubbfärger häromdagen och hyllade mästarinnorna. Stort.
I morgon, måndag 17.45 (sänds av TV12) spelar Sverige hemma på Gamla Ullevi mot Moldavien, en match vårt lag bör vinna med minst 5–0. Har jag analyserat tabellerna rätt kan vi inte 100-procentigt säkra EM-platsen i morgon. Men i praktiken är det ju redan klart.
Pia Sundhage gör lite byten jämfört med torsdagens elva. Så här startar landslaget i morgon: Hilda Carlén – Lina Nilsson, Emma Berglund, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson – Elin Rubensson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani – Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Olivia Schough.
Tyvärr är ju motståndet så dåligt att det blir svårt att värdera olika spelares insatser. Men det finns ju en hel del intressant spelare i elvan. Framför allt blir det spännande att se vilken effekt det får på anfallsspelet att smarta Rolfö kommer in i tremannaanfallet. Det borde skapa bra uppspelsmöjligheter för Asllani och Rubensson.
Personligen hade jag helst sett att även Stina Blackstenius hade fått chansen från start istället för Schelin eller Schough. Mot köttmurar är det inte fel att matcha en fysiskt stark forward som murbräcka.
Spelskickliga Nilsson borde passa bra mot den här typen av motståndare, och vi får även in en bättre passningsfot centralt med Ericsson som mittback.
Slutligen får Hilda Carlén chansen i målet. Hon lär ju inte sättas på några större prov, förutom en och annan bakåtpassning. När jag såg henne i Piteå för ett tag sedan reagerade jag över att hennes uppspel/utsparkar hade väldigt dålig precision, de hamnade nästan hela tiden hos motståndarna. Vi får väl se om hon kan fixa den detaljen i morgon.
I övrigt i EM-kvalet har Schweiz numera säkrat sin plats i slutspelet. Det gjorde man genom 5–0-seger mot Tjeckien i förra veckan.
Ett land som också är EM-klart är Frankrike. Man vann bara med 1–0 hemma mot Grekland. Känslan det senaste halvåret är att Frankrike är tillbaka i gamla synder – alltså att laget är väldigt ineffektivt.
Kul att Frankrike verkar ha byggt upp ett bra intresse. Hela 24 835 åskådare såg den betydelselösa matchen där Eugenie Le Sommer gjorde det snygga segermål och dessutom hade två ramträffar:
Mer intressanta EM-kvalkamper från veckan var Norge–Österrike 2–2 och Skottland–Island 0–4. Kul att nya länder som Österrike flyttar fram positionerna, kul också att Island visar klass. Det är trots allt något stort med att ett så litet land kan göra så bra resultat i lagidrotter.
När det gäller uppladdning inför OS har USA mött Japan i nästan två matcher. Dagens möte bröts nämligen för oväder efter cirka 75 minuter. Då ledde USA med 2–0. Ledningsmålet var för övrigt ett solklart offsidemål av Julie Johnston. Tyvärr händer det lite för ofta att USA får den typen av mål godkände i sina hemmakamper. Tråkigt.
Det första mötet slutade 3–3. Där såg jag den första halvleken, och imponerade stort av det nya japanska laget. Deras anfallsspel var verkligen både vackert och effektivt – snabbt och vägvinnande. Exempelvis var Mana Iwabuchi:s 1–0-mål sevärt:
Noterbart från den matchen var att Japan spelade andra halvleken med decimerat manskap. När Yuki Ogimi fick sitt andra gula kort ledde man med 2–1. Man tappade segern på två målvaktstavlor. Det var för övrigt bara målvaktsinsatsen som inte imponerade på mig.
När man ser resultatet bör man ha i åtanke att USA bara hade släppt in ett mål tidigare i år. Och då har de ju bland annat mött Tyskland, England och Frankrike. Japan har verkligen redan börjat få ihop ett nytt, spännande lag. Däremot har USA brister när inte Carli Lloyd är tillgänglig. Som tur är för amerikanskorna verkar hennes rehab gå bra – i varje fall skriver hon så på sociala medier.
I övrigt har Kanada förlorat mot Brasilien med 2–0. Där gjorde Marta båda målen på Stephanie Labbé. Jag har inte sett matchen, men spontant känns Labbé istället för Erin McLeod i målet som en klar försämring för Kanada. Inte minst i luftrummet, där Labbé har haft det tufft i NWSL. Den matchen sågs för övrigt av strax under 26 500 åskådare i Kanada.
Ytterligare ett träningsresultat med OS-koppling är Australien–Nya Zeeland 2–0. Där blev Caitlin Foord tvåmålsskytt.
I dag skriver flera namnkunniga franska journalister (bland annat här) att det skall vara klart att Caroline Seger lämnar PSG och går till Lyon. Nya PSG-tränaren Patrice Lair skall ha försökt övertala Seger, men det har tydligen misslyckats.
Enligt uppgifterna får svenskan sällskap till Lyon av både Jessica Houara d’Hommeaux och Kheira Hamraoui. Samtidigt kommer uppgifter om att Lyon skall sitta ner och förhandla eventuell kontraktsförlängning med Louisa Necib under den här veckan.
Det känns som att det kan bli trångt på Lyons mittfält nästa år.
Det har ju för övrigt varit trångt redan i år. När laget i går blev cupmästarinnor för femte gången i rad via 2–1-seger mot Montpellier valde tränare Gerard Prêcheur att starta med Necib på bänken. Bänkad var även Lotta Schelin. De båda var dock inbytta när segermålet kom – det var just Necib som läckert lobbade in det.
Lyon startade för övrigt så här i cupfinalen: Sarah Bouhaddi – Pauline Bremer, Griedge Mbock Bathy, Wendie Renard, Amel Majri – Amandine Henry, Saki Kumagai (Necib, 79), Camille Abily – Elodie Thomis (Schelin, 60), Ada Stolsmo Hegerberg, Eugenie Le Sommer.
Kul med Seger i Lyon. Där kommer hon verkligen att behöva prestera på topp för att ta en plats. Det borde kunna höja hennes spel, vilket i sin tur också borde vara bra för landslaget.
Diskussionen om Rosengård rullar vidare i kommentarsfältet till det förra inlägget. Kul med ämnen som engagerar.
Något som också har alla förutsättningar att bli både kul och spännande är sommarens silly season i Frankrike och Tyskland. Det ser ut att kunna bli ganska stora förändringar i några av storklubbarna, något som även kan påverka Sverige.
Som bekant har ju flera av de europeiska toppklubbarna ekonomi att köpa loss damallsvenskans största profiler.
Upphovet till den diskussion om Rosengård som dominerat bloggen i veckan var ju för övrigt att Sara Björk Gunnarsdottir lämnar i sommar för Wolfsburg. Så Rosengård har ju också lite jobb att göra i sommarfönstret. Inte så lite heller, för det blir inte lätt att hitta en sådan karaktärsspelare som Gunnarsdottir. Men Rosengård kanske har någon intressant lösning på det här.
I övrigt i sommar var jag tidigare rätt säker på att sydeuropeiska toppklubbar skulle rycka i Gaelle Enaganmouit redan den här sommaren. Fast hennes knäproblem gör nog att Rosengård kan räkna in henne även till hösten.
Gaelle Enganamouit
Vilka damallsvenska profiler lär det då dras i? I första hand borde det vara Stina Blackstenius och Pernille Harder som drar till sig storklubbarnas blickar. Jag kan även tänka mig att Lieke Martens skulle kunna vara intressant. I nuläget känns däremot knappast som att någon spelare utanför de två svenska toppklubbarna kommer att uppvaktas i sommar.
Här är en kort genomgång i läget i de fem storklubbarna i Frankrike och Tyskland.
Lyon:
Omges av massor av rykten. Det kan blir så att klubbens spelartrupp kommer att genomgå en rätt stor förändring.
Så många toppspelare kopplas till Lyon att jag såg att ett av de störra internationella damfotbollskontona på twitter skrev att Lyon kan få ett så starkt lag att en sjuåring kan leda det till seger.
Så kanske det kommer att se ut på pappret, men det är ingen barnlek att leda en trupp med 20 världsstjärnor och ge alla så mycket speltid att de är nöjda.
Det var ett stickspår. Vad är det då som händer i Lyon. Klart sedan länge är att Amandine Henry flyttar till Portland i USA. Hon är för övrigt en av de tre nominerade spelarna till priset för årets bästa i D1 Feminine. De båda andra är klubbkompisarna Amel Majri och Ada Stolsmo Hegerberg.
Dzsenifer Marozsan
Klart på spelarsidan för Lyon är även att Dzsenifer Marozsan har skrivit på ett tvåårskontrakt.
Utöver Henry och Marozsan vimlar det av rykten. Bland alla spelare som sägs vara på väg in finns Alex Morgan, Kelley O’Hara, Caroline Seger, Jessica Houara d’Hommeaux och Kenza Dali. Alltså tre spelare från PSG och två från USA.
Bland de spelare som sägs kunna lämna finns Louisa Necib (där har Marseille nämnts som tänkbar adress) och Lotta Schelin. När det gäller Schelin har jag svårt att se att det skulle finnas plats för henne om Morgan ansluter. Men som sagt, det blir spännande att se vad som händer. Kanske att vi har Schelin i damallsvenskan efter OS.
PSG:
Här har det varit otroligt mycket oro i leden. Halva laget har ryktats vara på väg bort. Ryktena minskade inte när det stod klart att tränaren Farid Benstiti inte fick fortsätta.
I går kväll presenterades dock en ny tränare – Patrice Lair. För andra gången i rad väljer alltså PSG att satsa på en före detta Lyontränare. Lair har ju dessutom ett brett kontaktnät med många av världens bästa spelare, så det kanske kan lugna ner stämningen en aning.
Som jag redan skrivit har trion Seger/Houara d’Hommeaux/Dali placerats i Lyon. Dessutom sägs Shirley Cruz vara på väg till Barcelona och så har Anja Mittag mer än hintat att hon vantrivs i klubben.
Anja Mittag
Att Lair tillsatts på ett tidigt stadium är förstås otroligt viktigt. Det är även en signal om att PSG tänker satsa vidare. För att närma sig Lyon kommer de säkert att leta förstärkningar utomlands. I första hand kanske de kommer att kolla mot USA, men det kan nog även bli vissa blickar mot Sverige.
Frankfurt:
De forna storlagen faller ett efter ett. Duisburg och Potsdam är redan borta från positionerna i toppen av tysk damfotboll. Nu verkar fallet nära även för den tredje klassikerklubben. För det är tunga spelartapp som rapporterats hittills under våren.
Klart är alltså att Marozsan flyttar till Lyon. Klart är också att Simone Laudehr går till Bayern München samt att Kerstin Garefrekes slutar. Även Saskia Bartusiak är osäker på sin framtid i klubben.
Det är spelare som inte är lätta att ersätta. I princip känns det omöjligt.
Kerstin Garefrekes
Utöver toppnamnen ovan har Isabelle Linden och målvakten Anke Preuss meddelat att de lämnar. I dag förlängde man kontraktet med kanadensiska mittfältaren Sophie Schmidt, vilket var viktigt. Men Frankfurts trupp behöver alltså flera starka nyförvärv om man skall kunna vara med och utmana om Champions Leagueplatser även framöver.
Wolfsburg:
Har alltså värvat Sara Björk Gunnarsdottir från Rosengård och skall enligt uppgift värva minst en spelare till. Dessutom kommer Lina Magull tillbaka efter ett framgångsrikt låneår i Freiburg. Det känns rätt lugnt och stabilt i Wolfsburg.
Bayern München: Lugnt och stabilt är det även hos mästarinnorna. De har alltså tagit ”hem” Simone Laudehr – som ju spelade för klubben under en juniorsäsong. De har även klart med Verena Faisst, som ju gjorde klart med att hon skulle lämna Wolfsburg redan i vintras.
US WNT
Det är alltså hos PSG, Lyon och Frankfurt det kan hända mest. Vad finns det då för spelare att värva, utöver de som går mellan klubbarna?
Jo, den kommande vintern finns chansen för landslagsspelarna i USA att ge sig ut på lite äventyr. 2017 är ju ett mästerskapsfritt år, vilket gör att Alex Morgan och de andra inte är lika hårt bundna till NWSL som andra år.
Det blir nog mot USA klubbarna på kontinenten först vänder sig. Och ett antal namnkunniga amerikanskor kommer alltså säkerligen att dyka upp i Europa efter OS. Kanske att även någon av Kanadas toppspelare kan hamna i Europa. Kan någon locka över Christine Sinclair?
I Frankrike har även Montpellier flera intressanta spelare som kan tänkas prova vingarna i någon av topplagen. Riktigt glödheta känns vänsterbacken Sakina Karchaoui och målfarliga forwarden Marie-Charlotte Léger – båda födda 1996. Men det finns fler intressanta spelare i Montpellier. Brasiliens Andressa Alves är en kanonspelare och jag gillar mittfältaren Sandie Toletti. Dessutom borde nog faktiskt Linda Sembrant kunna vara aktuell för större uppgifter. Hon har varit väldigt bra det senaste året.
I Tyskland är det i Freiburg talangerna finns. Laget kommer att bli fyra i årets liga, det med massor av tonåringar i truppen. När Tyskland tidigare i kväll säkrade en finalplats i F17-EM var fyra av de tyska nyckelspelarna från just Freiburg, jag tänker på de båda målskyttarna Vanessa Ziegler och Klara Bühl, lagkaptenen Janina Minge och aktiva mittfältaren Giulia Gwinn.
16-åriga Gwinn har redan spelat tio matcher i Frauen-Bundesliga i vinter – och gjort två mål, jämnåriga Minge har spelat i fyra. Den spelare som känns allra vassast är ändå Bühl. Forwarden är född så sent som den 7 december 2000 och känns som en blivande storspelare. Hon lär debutera i Bundesliga till hösten.
Freiburg har alltså något intressant på gång – om de inte värvas sönder kommande år.
I mitt första inlägg efter semestern skrev jag om att Sara Björk Gunnarsdottir kommer att lämna Rosengård för Wolfsburg i sommar.
I det stycket skrev jag att jag inte tycker om den idé som Kvällspostens krönikör Jan Peter Andersson verkar förorda, att försöka göra Rosengård mer lokalt.
På mitt inlägg följde en intressant diskussion. Signaturerna Martin, Calle, Emilia, Noone och Sigge framförde alla sina synpunkter. En del av diskussionen blev en jämförelse mellan de vägval som gjorts av våra två nuvarande storklubbar, Rosengård och Linköping.
Jag tänkte nu gå djupare in i den debatten.
Allra först vill jag poängtera att jag tror att det gynnar hela damallsvenskan att Rosengårds ambition är att vara ett topplag i Europa – inte bara bäst i Sverige. Jag tror även att den ambitionen gynnar svensk damfotboll i stort – även om en och annan talang kommer i kläm.
Jag förstår att supportrar till andra klubbar kan känna irritation över Rosengårds kaxighet, men jag gillar verkligen att Malmöklubben siktar mot stjärnorna. Att de har en spelare som Marta i sin trupp är exempelvis till nytta för alla andra klubbar när de skall värva utländska spelare.
”Du får spela i samma liga som Marta”
Allt Rosengård gör är inte klockrent, men som jag ser det får klubben ofta lite orättvis kritik för sin höga målsättning.
Marta
Nu till de kommentarer som trillade in. Martin var först ut. Han undrade var Rosengård skulle stå om de inte längre hade råd att värva utländska toppspelare.
Det är en bra fråga. Jag tror att svaret är att FC Rosengård sannolikt fortsatt skulle stå sig väldigt starkt – nationellt. När det gäller talangutveckling är ju faktiskt Rosengård bäst i Sverige. Och så har det varit över en längre tid.
Utöver de egna unga produkter som man har i truppen spelar ju Rosengårdsprodukter viktiga roller i flera andra svenska toppklubbar.
De damallsvenska klubbarna är tyvärr väldigt dåliga på att skriva ut moderklubbar, fotbollsbakgrund och liknande info i sina spelarpresentationer. Men känslan är att ingen annan svensk fotbollsklubb har fostrat lika många spelare till årets damallsvenska som FC Rosengård.
Om någon har siffrorna får ni gärna bistå med dem.
Visst verkar det vara bra fart på flickfotbollen i Linköpingstrakten för tillfället. Men vad jag kan hitta har LFC inte en enda egen produkt i årets damallsvenska.
Frågan här är ju snarare, var skulle LFC stå om toppklubbarna på kontinenten öppnar plånboken och lockar över klubbens två–tre bästa spelare?
Hittills har LFC lyckats hålla ihop spelargruppen bra. Men ett sådant tungt spelartapp behöver inte ligga jättelångt fram i tiden. Mer om det i ett kommande inlägg om den silly season som dragit igång nere på kontinenten.
När man jämför Rosengård och Linköping skall vi också tänka på att Rosengård har vunnit SM-guld fyra av de fem senaste åren – bara dopade Tyresö lyckades besegra Malmöklubben en gång. LFC har inte slutat topp två någon av de aktuella säsongerna. Möjligen kommer Linköpings modell bära frukt i år, fast helt säkert är det inte.
Till nästa kommentar. Där var Calle inne på att Rosengård behöver stärka klubbens varumärke och skapa en större samhörighet med publiken.
Här har Sigge redan skrivit en hel del kloka saker. Det brukar ju heta att lokal förankring ökar publiksiffrorna – fast det stämmer sällan på annat än mycket låg nivå. På elitnivå vill publiken i första hand se framgångar.
Noterbart här är ju ändå att Rosengård är den enda av våra damallsvenska storstadsklubbar som har ett hyfsat publiksnitt. De senaste säsongerna har de hela tiden legat kring 1000. Faktum är ju att FCR trots allt har något fler åskådare än Linköping, som valt att satsa regionalt och svenskt.
Vidare till signaturen Emilia som tycker att Rosengård är en trist och själlös klubb, delvis på grund av alla namnbyten. Emilia är även inne på att Rosengård har svårt att hålla kvar sina spelare.
Här noteras först att även LFC har genomgått ett namnbyte. Minns att laget hette Kenty första gången de var upp i högsta serien.
Namnbyten är inget jag är speciellt förtjust i. Men jag inser ju att både namnbyten och spelartapp är följder av att klubbarna har bra spelare, men begränsad ekonomi.
Ju närmare Rosengård kommer kontinentens toppklubbar, desto mer attraktiva blir Malmöklubbens bästa spelare. Och när klubbar som PSG och Wolfsburg viftar med sedelbuntarna är det svårt för både enskild spelare och klubbledning att tacka nej.
Exempelvis har ju Anja Mittag varit tydlig med att hon trivdes väldigt mycket bättre i Rosengård än i PSG, men att lönen var så mycket bättre att hon kände sig tvungen att sticka.
Anja Mittag
När stjärnorna har stuckit har Rosengård gjort en och annan panikvärvning. Så är det, men totalt sett tycker jag nog att Malmöklubben skött spelarbiten på ett utmärkt sätt. Man har visat god fingertoppskänsla i sina värvningar och laget har blivit bättre och bättre de senaste åren.
LFC:s lag har däremot inte varit så bra att deras spelare blivit tillräckligt attraktiva – inte förrän nu. Men från och med den här sommaren kommer nog klubben att få jobba hårdare med att försöka hålla i sina bästa spelare.
Slutligen till Noones intressanta fråga om världens bästa innermittfältare. Jag står förresten fast vid att jag hade tagit ut Sara Björk Gunnarsdottir som första mittfältare om jag varit svensk förbundskapten och hon varit svensk.
När det gäller jämförelsen med Caroline Seger är den intressant. Seger är en av de spelare i världen som har störst potential. Hennes bollbehandling är ofta njutbar och hon är ganska bra på det mesta. Men Seger saknar några viktiga egenskaper som jag vill ha på ett mittfält – och som Björk Gunnarsdottir besitter.
Jag ser isländskan som en av världens allra bästa tvåvägsspelare. Även om hennes bollbehandling inte når Segerklass är Björk Gunnarsdottir den bättre av de två i offensivt straffområde. Hon är en bättre poängspelare, och det handlar mycket om offervilja. Dessutom är isländskan bättre i defensiven – både i luftrummet och som bollvinnare.
Med bara två centrala mittfältare tycker jag att det är svårt att få med Seger. Däremot är hon väldigt användbar på ett tremannamittfält, eftersom hon är ganska bra på det mesta – bland annat på att styra tempot i matcherna.
Till rankningen av världens bästa innermittfältare för tillfället. Här vill jag direkt dela in dem i tre olika typer: defensiva innermittfältare, offensiva innermittfältare och tvåvägsspelare.
Här är fem i varje kategori utan inbördes ranking:
Tvåvägsspelare:
* Amandine Henry, Frankrike
* Shirley Cruz, Costa Rica
* Aya Miyama, Japan
* Melanie Leupolz, Tyskland
* Sara Björk Gunnarsdottir, Island
Defensiva innermittfältare:
* Jessica Fishlock, Wales
* Lena Goessling, Tyskland
* Elise Kellond-Knight, Australien
* Morgan Brian, USA
* Maren Mjelde, Norge
Maren Mjelde
Offensiva innermittfältare:
* Kim Little, Skottland
* Louisa Necib, Frankrike
* Carli Lloyd, USA
* Ramona Bachmann, Schweiz
* Pernille Harder, Danmark
Namn som hamnat just utanför listorna är Seger, Veronica Boquete, Melanie Behringer, Dzsenifer Marozsan och Lindsey Horan. Jag har säkert missat någon ytterligare som borde vara med, men det här är i alla fall 20 av världens allra bästa mittfältare.
Det har varit en hektisk helg på jobbet och jag har tyvärr inte hunnit se speciellt många minuter av helgens matcher på ett koncentrerat sätt.
Att det skulle bli Lyon–Wolfsburg i final i Champions League är ju inte på något sätt en skräll. Däremot var det högst oväntat att båda semifinalerna i princip skulle vara avgjorda redan i paus i första semifinalmötena.
För efter Lyon–PSG 7–0 (5–0) och Wolfsburg–Frankfurt 4–0 (3–0) blir nästa helgs matcher rena transportsträckorna. Vi får Lotta Schelin mot Nilla Fischer i finalen – om Schelin platsar. I dag började hon på bänken, men hoppade in och gjorde Lyons sjunde mål. Hon har ju varit borta för skada ett tag så vi får se om hon är petad på riktigt, eller om hon är tillbaka i startelvan när hon kommit in i matchrytmen igen.
Man kan verkligen glädjas åt ett par grymma publiksiffror från det senaste dygnet. Först sattes nytt ligarekord i NWSL när nya Orlando Pride spelade sin allra första hemmamatch. Hela 23 403 kom för att se Alex Morgan och de andra vinna i Pride med 3–1 mot Houston Dash:
Även i Lyon noterades en fantastiskt bra siffra. 22 050 åskådare fick se Lyon krossa PSG – och bjuda på en handfull riktigt vackra mål. Som det här av Louisa Necib och den här frisparken av Camille Abily.
Det inlägg jag sitter och skriver nu är sannolikt mitt sista på någon vecka. Jag skall utomlands på semester och kommer inte att ta med mig datorn. Eventuellt kan det bli något inlägg ändå, men räkna inte med det.
Det känns ju dock inte som att det behövs någon guide till returerna i WCL – de matcherna är redan avgjorda. Däremot verkar damallsvenskan kunna bli en riktigt jämn och spännande historia. Just nu känns Linköping som klart starkaste laget – och Rosengård som första utmanaren.
Av de tippade bottenlagen tog Kvarnsveden i lördags tre blytunga poäng på konstgräs i Sunne. För Mallbackens del gäller det nog att komma ut på Strandvallens gräs så fort som möjligt om man skall börja samla poäng. Jag såg inte matchen, men jag har sett att värmländskorna ju faktiskt hade ett par sanslösa målchanser att kvittera till 2–2 i andra halvlek. Sådana lägen behöver de nog förvalta framöver.
Kvarnsveden har däremot öppnat lovande – och ligger nu på tredje plats. Det blir intressant att se om de kan fortsätta sno poäng lite här och var.
Utanför Sveriges gränser noteras att Bayern München nu bara är en poäng från försvarat guld i Tyskland. Man vann under söndagen med klara 3–0 borta mot SC Sand. I botten vann Bayer Leverkusen måstematchen mot Werder Bremen med 4–1 – ett resultat som innebär att Leverkusen med största sannolikhet hänger kvar, medan Bremen åker ner i andraligan. Underifrån är klart att Duisburg återvänder till högsta serien.
Så till en högst oroande nyhet. Världens bästa spelare 2015 – Carli Lloyd klev av söndagsmorgonens NWSL-match med ett skadat knä. Hur illa det är återstår att se, magnetkameraundersökning är bokad. Vi får verkligen hoppas att det inte är något allvarligt. Lloyd vill man ju se på planen i Rio i sommar.
Just Carli Lloyd är förresten en av fem spelare som är nominerade till brittiska BBC:s pris till världens bästa kvinnliga fotbollsspelare, Women’s Footballer of the Year. Noterbart är att bland de andra fyra kandidaterna finns damallsvenska Gaelle Enganamouit – sannolikt hennes främsta nominering någonsin.
Övriga tre kandidater är Amandine Henry, Becky Sauerbrunn och Kim Little. Det är ett urval som jag tycker håller mycket hög klass. Mitt topp fyra från 2015 är med – plus Enganamouit.
OS-lottningen är klar och för svensk del blev utfallet helt okej. Vi lottades in i grupp E med Brasilien, Kina och Sydafrika. Spelschemat ser ut så här:
* Sydafrika den 3/8 i Rio.
* Brasilien den 6/8 i Rio.
* Kina den 9/8 i Brasilia.
De andra två grupperna ser ut så här:
Grupp F: Kanada, Australien, Zimbabwe och Tyskland.
Grupp G: USA, Nya Zeeland, Frankrike och Colombia.
Spontant tycker jag att det blev tre ganska jämna grupper, vilket ju känns rättvist. Jag ser att flera svenska medier kallar E för dödens grupp. Det tycker jag är en felaktig benämning. Dels för att lagen i E har en bra väg fram i slutspelet, dels för att jag faktiskt tycker att G är tuffast.
För svensk del borde det finnas rätt goda möjligheter att samla tillräckligt med poäng för att avancera. Sydafrika är ju en match vi bara skall vinna. Brasilien och Kina är starka lag, men lag som ligger på ungefär samma nivå som Sverige. Alltså lag som det absolut inte omöjligt att ta poäng mot eller besegra.
Slutspelsträdet ser ut så här:
E1 – F3/G3
G1 – E3/F3
E2 – F2
F1 – G2
Där har alltså Sverige hamnat i bästa möjliga grupp. Vinnaren möter en trea och tvåan möter en tvåa. Det är alltså bra chanser för svensk del att nå semifinal – om vi slutar etta eller tvåa i gruppen. Avancerar vi som trea väntar däremot USA eller Frankrike, så det kanske inte är något klockrent alternativ.
Slutspelsträdet skulle alltså kunna se ut så här:
Kina–Kanada/Nya Zeeland
USA–Brasilien/Kanada
Sverige–Australien
Tyskland–Frankrike
Som en parentes kan nämnas att vårt herrfotbollslag i OS fick en riktigt tuff lottning. De ställs mot Colombia, Nigeria och Japan.
Hela spelschemat för OS-fotbollen, alltså både herrar och damer finns här.
I dag har det spelats en mängd EM-kvalmatcher. Som väntat blev Tyskland tredje laget att säkra sin plats i nästa års EM-slutspel i Nederländerna. Grattis. Den tyska gruppsegern är klar efter hemmaseger mot Kroatien.
Det blev dock bara en 2–0-seger för tyskorna (mål av Anja Mittag och Dzsenifer Marozsan). Det är ytterligare ett resultat som visar att blåbärsnationerna numera vet hur man skall försvara sig – något som är fantastiskt bra för damfotbollen som helhet. Det gör nämligen att vi får intressantare matcher, det gör också att de starka lagen måste utveckla sina offensiva kvaliteter. Det räcker inte längre att hitta snabba djupledslöpare, nu måste man skapa smartare forwards.
Dzsenifer Marozsan
Det om det. Jag tänkte snabbt göra en genomgång av läget i EM-kvalet, grupp för grupp. Det är ju åtta grupper, där segrarna och de sex bästa tvåorna går direkt till EM. De två sämsta tvåorna gör upp om den sista platsen i ett playoff. Det 16:e laget i turneringen är förstås värdnationen Nederländerna.
Här är läget grupp för grupp:
Grupp 1: En tvålagsgrupp. Segern står mellan Skottland och Island, som båda har full poäng. De möts i Skottland den 3 juni och på Island den 20 september. Troligen avgörs gruppen i den sista matchen. Fast det mesta talar för att tvåan här får en direktplats – både Skottland och Island till EM alltså.
Grupp 2: Den här gruppen kommer Spanien att vinna. Laget har sex raka segrar och kan gå rent. Andraplatsen står mellan Finland och Irland, med fördel för finskorna. Tvåan kan tvingas till playoff.
Grupp 3: Frankrike är redan klara gruppsegrare. Ukraina och Rumänien gör upp om andraplatsen. De har mötts en gång – och spelat oavgjort. Det mesta talar för att kampen avgörs i returen i Rumänien den 15 september. Det lag som blir tvåa får troligen en direktplats, men det är inte säkert.
Grupp 4: Den här gruppen kommer Sverige att vinna. Danmark blir sannolikt tvåa, även om de har haft svårt mot både Polen och Slovakien. Det är finns en viss risk att danskorna tvingas spela playoff om den sista EM-platsen.
Grupp 5: Vanns av Tyskland i dag. Det här är den totalt sett jämnaste gruppen. Bakom tyskorna är Ryssland trolig tvåa, men ryskorna har kryssat mot både Turkiet och Ungern. Just Ungern är första utmanare om andraplatsen. Grupptvåan riskerar att tvingas till playoff. (Se kommentarer nedan)
Grupp 6: Schweiz har full poäng och kommer att vinna gruppen. Italien är troliga grupptvåor, även om Tjeckien fortfarande har chansen att passera.
Grupp 7: Här är England och Belgien obesegrade, även Serbien har en chans att sluta topp två. Det troliga är dock att England vinner gruppen före Belgien.
Grupp 8: Norge är obesegrat och troliga gruppsegrare. Österrike är lika troliga tvåor, och det känns som att Österrike kommer att få en EM-plats utan playoff.
Ett troligt startfält i nästa års EM-slutspel är alltså:
Klara: Nederländerna, Frankrike och Tyskland.
Troliga lag att ta direktplatser: Skottland, Island, Spanien, Finland, Frankrike, Sverige, Danmark, Tyskland, Schweiz, Italien, England och Belgien.
På torsdag lottas gruppspelet i OS. Vid dagens damallsvenska upptaktsträff trodde 51 procent av de närvarande att Sverige tar medalj i Rio. Det var verkligen ett överraskande positivt utslag med tanke på hur landslaget har spelat det senaste året.
Men ändå intressant. Fördelningen blev förresten:
Guld 3,6 %
Annan medalj 47,3 %
Ut i kvartsfinal 32,7 %
Ut i gruppspelet 16,4 %
Det är alltså bara två dagar till lottningen, och i fredags kväll kom seedningen, där det blev klart att Sverige antingen hamnar i samma grupp som USA eller Brasilien. Samtidigt blev det klart att vi inte kan lottas in i den grupp där Tyskland och Australien kommer att ingå.
Seedningen ser alltså ut så här:
Grupp 1: USA, Brasilien och Tyskland.
Grupp 2: Sverige, Frankrike och Australien.
Grupp 3: Kanada, Kina och Nya Zeeland.
Grupp 4: Colombia, Sydafrika och Zimbabwe.
Som jag skrev i fredags är USA nitlotten i grupp 1. Kina är nitlotten i grupp 3 och Colombia är tuffaste motståndet i grupp 4. Vänder vi på det är Brasilien drömlotten i grupp 1, Nya Zeeland i grupp 3 och Zimbabwe i grupp 4.
Totalt sett tycker jag att man utifrån kvalitet kan dela in de tolv lagen i hela sex olika grupper. Utifrån min ranking av lagen har Brasilien fått för hög seedning, medan Kina och Frankrike har fått för låg.
Jag tänkte nu fördjupa mig lite i vilka sex grupper jag ser utifrån kvalitet. Överst är den minsta gruppen:
1) Storfavoriterna.
Den gruppen består bara av USA. USA har det största urvalet, den bredaste truppen och det starkaste laget.
USA
Amerikanskorna är förstås jättefavoriter till att bli de första världsmästarna som även vinner ett OS. Just olympiska spel har ju varit USA:s specialitet, man har nått final i alla OS och har vunnit fyra av de fem turneringarna. Som grädde på moset har USA också spelat final i de fyra senaste stora mästerskapen – och vunnit tre av dem.
Visst har det hänt en del på spelarfronten sedan OS 2012 och för all del även sedan fjolårets VM-guld. Men många delar av förändringen har handlat om en föryngring, och en positiv sådan. Jill Ellis har verkligen vågat att ge framtidens spelare chansen, och flera av dem har tagit den. Så trots att USA har bytt en del spelare, även flera riktigt bra, kommer man till Brasilien som favoriter.
Jill Ellis
Framför allt har amerikanskorna fått fantastisk ordning på sitt försvarsspel – det är helt enkelt jättesvårt att göra mål på dem. Och lag som inte släpper in några mål är ju svåra att slå…
2) Andra guldkandidater
Den andra gruppen består av de två lag som känns som utmanare om guldet, nämligen Tyskland och Frankrike. Båda lagen ligger nära USA rent kvalitetsmässigt. När tyskor och fransyskor har bra dagar är de uppe på USA-nivå, och ibland förbi.
Men båda lagen har hackat lite på sistone. Framför alla har både det nya tyska laget och det franska har visat brister i vinnarinstinkt i avgörande lägen. Tyskorna darrade när det drog ihop sig i VM i fjol – man har brister i backlinjen och numera även en oprövad målvakt. Det är ju numera ojämna Almuth Schult som är tysk etta. Även fransyskorna har en ojämn målvakt i Sarah Bouhaddi. På målvaktssidan är det således stor fördel USA.
I Tyskland har inte Silvia Neid hittat rätt stomme i det nya lagbygget. Hon har testat massor av talangfulla spelare, men inte hittat den optimala uppställningen ännu. Kanske att Tyskland helt enkelt har för många jämnbra spelare – och att det fattas någon som riktigt sticker ut.
Silvia Neid
Frankrike kändes glödhett inför och under fjolårets VM-slutspel. Men sedan dess har laget svalnat, delvis för att förbundskapten Phillipe Bergeroo håller på att testa en ny generation. Det blir spännande att se hur han matchar laget i OS, hur mycket av det nya han släpper fram och hur mycket av det gamla som behålls.
Potentialen finns där, och bredden. När landet i går säkrade sin plats i nästa års EM-slutspel mönstrade man ett helt annat lag än det som spelade i VM i fjol. Som så många gånger de senaste åren är det på forwardssidan frågetecknen finns. När Eugenie Le Sommer haft en skadedrabbad säsong har det franska laget tappat mycket av sin spets. Även viktiga tvåvägsmittfältaren Amandine Henry har varit skadeförföljd, vilket har satt ner lagets styrka. Men både Henry och Le Sommer är nu tillbaka och har ett par månader på sig att hitta toppformen.
Utöver spelare som letar toppformen har ju Frankrike sin medaljfrossa att kämpa mot. Frankrike har ju alltså fortfarande aldrig tagit medalj i ett stort seniormästerskap – inte ens i ett EM. Det känns rätt otroligt med tanke på hur bra laget varit de senaste fem–sex åren. Under den perioden har Sverige tagit två medaljer, medan fransyskorna har fallit på målsnöret varje gång.
3) Första medaljutmanarna
Den tredje gruppen är de lag som i första hand utmanar de tre stora om medaljerna. I den här gruppen sätter jag också två lag – det handlar om Asiens båda representanter, Australien och Kina.
Jag följde det asiatiska OS-kvalet ganska noga och imponerades av de här båda lagen. För Australiens del var det i första hand anfallsspelet som imponerade. Trots att man saknade några viktiga spelare gick man ut och förde matcherna på ett imponerande sätt.
Jag har inte sett alla siffror, men jag tror att Australien faktiskt dominerade bollinnehavet i alla sina matcher – alltså även mot ett bollskickligt världslag som Japan. The Matildas har massor av intressanta spelare, som är både välskolade och samspelta. Australien har verkligen ett hyperintressant framtidslag.
The Matildas
När det gäller Kina är det i första hand defensiven som imponerade. Deras spelare sätter inte många fötter på fel ställen i försvarsspelet. Laget var redan superdrillat i defensiven vid fjolårets VM-slutspel. Nu har man bytt förbundskapten till franske Bruno Bini – och även fått ett anfallsspel.
För när jag såg Kina mot Australien imponerades jag av att kinesiskorna förutom att vara blixtsnabba på att stänga australiskornas passningsvägar också hela tiden fann konstruktiva sätt att gå framåt. De har kanonspelare i centrala mittfältaren Ren Guixin, yttermittfältaren Wang Shanshan och forwarden Gu Yasha. Tyvärr spelade inte hyllade Wang Shuan när jag hade möjlighet att studera laget riktigt nära, men hon skall också vara sevärd.
Känslan är att Kina är på väg tillbaka till världstoppen på allvar. Deras lag är ungt och kanske skall ha sin topp om tre–fyra år. Samma tidsaspekt gäller egentligen också Australien.
Båda lagen åkte ut i kvartsfinal i fjolårets VM. Båda känns klart bättre i år – därmed kommer de att åka till Rio som glödheta medaljkandidater.
4) Kvartsfinallag
Den fjärde gruppen består av tre lag, de tre övriga som bör kunna ta sig vidare ur gruppspelet. Jag tänker på Brasilien, Kanada och Sverige.
Det är tre lag som knappast kommer att vinna OS-guld, men som med rätt lottning och med en formtopp i rätt läge kan ta medalj. Kanada håller på att bygga ett nytt lag efter hemma-VM. Man har många intressanta unga spelare, och känslan är att årets lag är bättre än fjolårets.
I fjol var mittlåset lagets akilleshäl. Nu har förbundskapten John Herdman hittat ett riktigt starkt mittlås med Kadeisha Buchanan och Shelina Zadorsky. På mittfältet är Diana Matheson frisk igen och man har även hittat en hyperintressant toppforward i unga Deanne Rose.
Frågetecknet nu finns på målvaktsposten. Där är viktiga Erin McLeod som bekant långtidsskadad – ett riktigt tufft avbräck. Senast mot Nederländerna (seger med 2–1) fick Sverigebekanta Stephanie Labbé förtroendet. Hon är bra, men har hon den styrka i luftrummet som krävs i ett internationellt mästerskap?
Kanadas lagbygge ser alltså lovande ut. Men det känns inte färdigt, utan coach Herdman går en kamp mot klockan för att få alla bitar att falla på plats. Även för Brasilien och Sverige handlar det lite om en kamp mot klockan. Båda har haft några tuffa år och fallit på världsrankningen, men försöker nu få ordning på sina lag igen.
Just nu känns det faktiskt som att Sverige har kommit längst i den processen, vi börjar ju i alla fall få ordning på försvarsspelet. Som bekant jobbar Pia Sundhage nu med hur hon skall få ordning på offensiven.
Hon har en vakant plats på mittfältet, dessutom borde hon fundera över vilka spelare hon spelar ihop i tremannaanfallet. Som jag ser det har Stina Blackstenius nu förtjänat att testas fullt ut från start.
I mitt inlägg direkt efter Sveriges 3–0-seger borta mot Slovakien skrev jag att jag upplevde det som att alla de tre startande forwardsen var bleka. Sedan dess har jag kollat igenom alla de elva svenska målchanser som jag noterade i fredags.
Den genomgången stärker i princip det jag upplevde spontant – nämligen att mittfältet skapade det mesta – inte minst att Caroline Seger var inblandad i mycket. De tre startande forwardsen hade däremot inte ett enda bra avslut.
Däremot gjorde inhoppande Blackstenius ett mål och hade ett stolpskott. Hon var klart vassast av de fem forwards som spelade.
Trubbigast var Sofia Jakobsson (spelade 45 minuter) och Lotta Schelin (30 minuter) som inte var inblandade i en enda målchans. Olivia Schough fick inte heller något uträttat i själva spelet. Däremot slog hon väldigt bra hörnor från vänster, de ledde till två kanonlägen. Hon slog däremot ganska dåliga hörnor från höger, men genom lite flyt ledde de ändå till ytterligare två farligheter – varav ett mål. Schough räddades alltså av sin ”serve” vid fasta situationer.
Utöver Blackstenius var det Pauline Hammarlund som var den enda forward som var inblandad i målchanser i själva spelet – tre stycken. Hon borde bland annat ha haft en straff.
Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Som jag ser det borde Sundhage bygga sitt tremannaanfall kring en kraftfull forward – Blackstenius. Hon borde kompletteras med en ur trion Schelin/Schough/Jakobsson samt en kreativ forward a la Kosovare Asllani eller Fridolina Rolfö. Hammarlund är tänkbar som backup till Blackstenius, eller som utmanare till Schelin/Schough/Jakobsson.
Sverige kämpar alltså med anfallsspelet, men känns precis som Kanada som bättre än i fjol.
Även Brasilien känns något bättre än i fjol. Inte minst eftersom man som OS-värd förstås kommer att ha ett bra publikstöd i ryggen. Dessutom är Debinha tillbaka från sin skada.
Brasilien är absolut inget ofarligt lag, men när vi vet att alternativen i lottningen är USA eller Brasilien väljer jag Marta:s lag tio dagar av tio. Värdnationen är alltså en självklar drömlott på torsdag.
5) Slutspelskandidater
Den femte gruppen består av två lag som med rätt lottning och form kan få spela kvartsfinal. Det handlar om Nya Zeeland och Colombia.
Nya Zeeland är ett svårspelat gäng, som var i kvartsfinal i London-OS, och som hade en hel del motflyt när de åkte ut i gruppspelet vid fjolårets VM. The Football Ferns är alltså absolut inte chanslösa på att få spela slutspel. Som enda lag värt namnet i Oceanien får ju Nya Zeeland plats i alla mästerskap, vilket är otroligt värdefullt.
Colombia var kanske det allra största skrällaget i fjolårets VM. Man besegrade Frankrike i gruppspelet och stod länge emot självaste USA i åttondelsfinalen. Colombia visade härliga tekniska kvaliteter, och klarade sig även mycket bra taktiskt. Nu är det spel på hemmakontinten och med rätt lottning skulle det kunna bli kvartsfinal i Rio för USA-proffset Lady Andrade och hennes lagkompisar. Men det finns tyvärr stora frågetecken kring laget.
Damfotbollens status i Sydamerika är mycket låg, inte minst i Colobia. Lagets fotbollförbund struntar mer eller mindre i tjejerna. Efter VM-succén i fjol var stora delar av VM-laget med och gick till final (förlust mot Brasilien) vid Panamerikanska mästerskapen i Toronto. Den finalen spelades den 25 juli.
Efter den dröjde det nästan nio månader innan Colombias landslag spelade sin nästa match – 7–0-förlusten mot USA i förra veckan. Jag såg delar av den, och noterade att Colombia var långt ifrån sin VM-nivå.
Trots att det varit klart sedan länge att Colombia skall spela OS har alltså förbundet valt att hålla nere satsningen. Flera spelare har kommit med öppen kritik, och som tack för det blivit bestraffade med petningar. Om det skall kunna bli succé i OS måste allt sånt här vara utrett och överspelat. Det sägs att det skall vara någon form av ljusning i sikte, men från ord till handling kan det ofta vara lång väg.
6) Utfyllnadslagen Den sjätte och sista gruppen består av turneringens båda blåbärsnationer. För så kallar jag Afrikas båda representanter. Varken Sydafrika eller Zimbabwe kommer att ha något med medaljfördelningen att göra. När det gäller Sydafrikas Banyana Banyana bör de ha viss chans att sno åt sig någon poäng – med rätt lottning. Zimbabwe känns däremot som ett rent stryklag – och det vore en jätteskräll om något av de här båda lagen överlever gruppspelet.
I kväll blev Frankrike andra nation att säkra sin plats i nästa års EM-slutspel. Först blev ju som bekant Nederländerna i samband med att de fick värdskapet.
Fransyskorna blev alltså det första laget att kvala in. Man blev det efter att komfortabelt besegra Ukraina på hemmaplan med 4–0 (2–0) efter mål av Kheira Hamraoui, Camille Abily, en ukrainsk försvarare och Amel Majri. Det var det klasskillnad från första minuten i gruppfinalen i grupp 3.
Jag såg stora delar av matchen och kunde snabbt konstatera att Frankrike gjort massor av förändringar sedan VM. Jag har inte studerat de franska startelvorna i vinter speciellt noga, men gjorde nu en liten tillbakablick. Och utifrån det känns det som att Frankrike håller på att bygga om sitt laget.
Bland de 14 spelare som var på planen i kväll fanns bara fem från den elva som startade mot Tyskland i fjolårets VM-kvartsfinal.
En av de fem spelarna som var kvar från startelvan mot Tyskland var för övrigt vänsteryttern Majri, en spelare som inte var förstaval under VM men som nu börjar bli alltmer bofast i elvan.
I kväll var hon den som imponerade mest på mig. Majri har verkligen en underbar teknik och är dessutom både kreativ och målfarlig. Hon gjorde alltså 4–0-målet men var även sista franska spelare på det 3–0-mål som räknas som självmål. Majri känns faktiskt som Frankrikes mest intressanta spelare alla kategorier för tillfället.
I och med dagens seger har Frankrike sex raka segrar och 20–0 i målskillnad i sin grupp. Återstår för dem gör hemmamatcher mot Grekland och Albanien. Frankrike kommer alltså att ta full poäng och sannolikt gå igenom kvalet med nollan intakt.
I morgon kommer förresten även Tyskland att säkra sin EM-plats. Seger hemma mot Kroatien innebär nämligen att tyskorna har vunnit sin grupp.
Däremot lär inga fler länder bli EM-klara i det här landslagsfönstret, utan vi får nog vänta till juni innan vi räknar in det fjärde av de 16 länder som skall till Nederländerna nästa sommar.
Det har varit en intressant dag för svensk damfotboll. Landslaget har tagit ytterligare ett stort steg mot EM och fått seedningen till OS. Dessutom har vi fått veta hur damallsvenskan kommer att tv-sändas.
Vi börjar med Slovakien–Sverige. Matchen blev ungefär som väntat. På twitter tippade jag svensk seger med 3–0. Dock trodde jag att Pauline Hammarlund skulle göra två av målen, vilket visade sig vara felaktigt.
Det blev i stället Emilia Appelqvist, Linda Sembrant och Stina Blackstenius som hittade rätt. Den sistnämnda kan Pia Sundhage snart inte längre hålla utanför startelvan. Tyvärr tycker jag att alla tre forwards som startade matchen gjorde rätt bleka insatser.
Utöver Blackstenius tycker jag att Appelqvist var ett glädjeämne. Annars var det som sagt ganska väntade insatser.
Med tanke på att Polen och Danmark spelade 0–0 i går innebar dagens svenska seger att vi tog ett stort steg närmare EM-slutspelet.
För svensk del var nästan OS-seedningen väl så intressant som matchen i Poprad.
Seedningen föll ut så här:
Grupp 1: USA, Brasilien och Tyskland.
Grupp 2: Sverige, Frankrike och Australien.
Grupp 3:Kanada, Kina och Nya Zeeland.
Grupp 4: Colombia, Sydafrika och Zimbabwe.
Eftersom två lag från samma kontinent inte kan lottas mot varandra kommer en grupp att består av Tyskland och Australien. Den gruppen kan inte Sverige eller Kina lottas in i. Däremot är det 50 procents chans att Kanada hamnar i den gruppen.
Det innebär alltså att följande gäller för Sverige:
Grupp 1: Sverige hamnar antingen i USA:s eller Brasiliens grupp. Brasilien är förstås drömlotten här.
Grupp 3: Kanada kan inte lottas mot USA och Kina kan inte lottas mot Australien. Sverige har alltså 50 procents chans att få möta Kina.
Grupp 4: Colombia är bästa laget här. De kan inte lottas in i Brasiliens grupp.
Hamnar Sverige i Brasiliens grupp garanteras vi alltså även att få möta ett av de båda afrikanska lagen plus har 50 procents chans att slippa Kina. Brasilien är således dubbel drömlott.
Hamnar vi i USA:s grupp riskerar vi att även få Kina och Colombia – vilket skulle vara värsta tänkbara lottning ur varje pott.
Så till damallsvenskan och tv. I år verkar inga matcher tv-sändas på traditionella tv-kanaler, något som förstås är otroligt jobbigt för klubbarna som går miste om intäkter här.
Däremot kommer alla matcher att sändas på webben, vilket är kul för oss som är intresserade. Det är alltså med tudelade känslor man läser om upplägget, vilket man kan göra både här och här.
Innan jag släcker ner för dagen konstaterar jag att vi nog skall vara nöjda med dagens svenska resultat, även om spelet inte alltid var lysande. 3–0 borta mot Slovakien är ändå ett okej resultat. Damfotbollsvärlden blir nämligen allt större och jämnare.
Polen tog alltså poäng av Danmark i går. Israel höll Norge på 1–0 i förrgår och i dag har Rumänien hållit Frankrike på 1–0. Och just nu leder Belgien mycket överraskande med 1–0 borta mot England. Målet gjorde Janice Cayman efter en grov målvaktstavla i den första halvleken. 30 minuter återstår och belgiskorna håller ännu så länge undan. Nu tänkte jag kolla lite mer koncentrerat på den matchen.
Tillagt i efterhand: England–Belgien slutade 1–1 efter att Jill Scott kvitterat och fått 10550 åskådare i Rotherham att jubla. Slutresultatet innebär att båda länderna är fortsatt obesegrade i grupp 7.
Rubriken syftar inte bara på att kvalet lyfte svensk damfotboll mentalt, utan även på veckans nya världsrankning.
På Fifas lista klättrar nämligen vårt svenska landslag två platser och är nu uppe på sjätte plats. Och avståndet upp till fyran England är långt ifrån omöjligt att ta in. Så med OS-succé kan vårt lag lyfta ytterligare.
Men ska jag vara ärlig är den här rankningslistan rätt tveksam. Som exempel kan nämnas att Sverige nu har passerat Japan. Visst missar Japan sommarens OS, men det känns ändå väldigt konstigt att landet kan rankas som sjua i världen, bakom Australien och Sverige och just framför Brasilien.
Under de senaste fem åren har det varit fyra stora mästerskap för vardera lag. På dem har Japan två guld och två silver – de har alltså nått final i alla fyra mästerskapen. Australien har ett silver, två kvartsfinaler och ett missat mästerskap (OS 2012), Sverige har två brons, en kvartsfinal och en åttondelsfinal. Brasilien har ett guld, två kvartsfinaler och en åttondelsfinal.
För mig är det en knockoutseger för Japan. Ändå ligger alltså Australien och Sverige före på rankinglistan. Orsaken är förstås att mästerskapen har för liten betydelse – och träningsmatcher för stor.
Jag tycker att Fifa bör göra om rankningssystemet så att framgångar i stora mästerskap börjar väga mycket tyngre än de gör nu.
Noterbart är att Uefa även har släppt en uppdaterad rankningslista den här veckan. Där ingår förstås bara europeiska lag. Intressant är dock att Uefa bara räknar tävlingsmatcher i EM, VM och OS. Något som missgynnar Sverige.
USA
Fifarankingen ser ut så här:
1) USA
2) Tyskland (1:a i Europa)
3) Frankrike (2:a)
4) England (3:a)
5) Australien
6) Sverige (4:a)
7) Japan
8) Brasilien
9) Nordkorea
10) Kanada
————-
11) Norge (5:a)
13) Nederländerna (6:a)
14) Italien (7:a)
15) Spanien (8:a)
18) Danmark (9:a)
19) Schweiz (10:a)
Tyskland
På Uefas lista ser topp tio ut så här:
1) Tyskland
2) Frankrike
3) England
4) Norge
5) Sverige
6) Spanien
7) Schweiz
8) Skottland
9) Island
10) Österrike
Nederländerna som alltså var sjätte europeiska lag på Fifarankningen är elva på Uefas lista, Italien är tolva och Danmark återfinns först på 15:e plats.
Jag tycker att Uefas Europarankning är mer rättvisande än Fifarakningen, men inte heller den är klockren.
Min invändning mot den är att ett klarat kval till ett mästerskaps huvudturnering borde ge större utslag. Dessutom borde resultat i själva mästerskapets huvudturnering räknas högre än resultat i kvalturneringar, vilket de inte verkar göra.
Därmed kan Skottland och Österrike som aldrig har kvalat in till något stort mästerskap, ändå ligga klart före Danmark som tog brons i det senaste Europamästerskapet. Det känns ju förstås också väldigt ologiskt.
Sådana här rankningar är kul, men som sagt – de känns inte helt rättvisande.
En blogg om internationell damfotboll 