En analys av alla EM-lag

Publicerad den 10 juli, 2013 av Johan Rydén

Svara

Jag har under en längre period studerat alla tolv lagen i EM. Och för en tid sedan började jag samla all fakta i ett utkast här i bloggen. Tanken var att det skulle resultera i en riktigt nördig genomgång med ett inlägg per lag.

Men väldigt mycket EM-tid de senaste veckorna har gått åt till att producera högklassigt material till tidningen. Och jag måste säga att jag både är nöjd och stolt över de artiklar vi på BT-sporten har kört inför EM.

Dessutom har kvällstidningarna och bloggen Spelare 12 gjort utmärkta och fullmatade genomgångar av alla lag de senaste veckorna.

Så tolv fullmatade inlägg blev det inte. Men jag känner ju att jag inte bara vill kasta det här materialet som jag trots allt lagt en hel del tid på. Därför får min ranking av EM-lagen bli ett långt inlägg i stället. Hoppas någon orkar läsa igenom allt…

Innan jag går in på själva rankingen vill jag lätt nördigt spekulera i hur många poäng som kommer att behövas för avancemang till kvartsfinal.
Tre gånger tidigare har tolvlagssystemet använts i EM eller OS, vilket innebär att de två bästa treorna går till kvartsfinal.

Så här har det sett ut för de tredjeplacerade lagen i de turneringarna:

OS 2008:
Japan          +3      4
Kanada      +–0     4
—————————
Nordkorea    –1     3

EM 2009:
England     +–0      4
Norge          –3       4
—————————-
Danmark     –1       3

OS 2012:
Kanada            +2      4
Nya Zeeland +–0      3
—————————-
Nordkorea       –4      3

Fyra poäng har alltså givit avancemang varje gång. Och bara en gång har det räckt med tre poäng – och det var i fjolårets OS.

Därmed kan man alltså slå fast att fyra poäng räcker för att nå kvartsfinal. Med den vetskapen är det hög tid att dra i gång min EM-ranking:

Islands startelva mot Sverige i Växjö

12) Island
Var som bäst för två år sedan. Då var alla lagets spelare i toppform, och man nådde bland annat final i Algarve cup efter att ha besegrat Sverige (som ju senare tog VM-brons aktuellt år) med 2–1 i gruppspelet. I finalen ledde Island mot USA med 2–1, men föll till slut med 4–2.

Under 2011 lade man också grunden för sitt EM-avancemang, bland annat genom att slå Norge med 3–1. Men sedan dess har skador förstört mycket. Och i år har man visat usel form genom sex förluster på sju träningsmatcher.

Island har gjort sin bragd genom att kvala in till två raka EM-slutspel. Det är ju värt att notera att det bara bor 320000 invånare på Island. Jämförelsevis har Göteborgs kommun 520000 invånare.

Isländskorna lämnade EM 2009 med noll poäng. Då spelade man i en rekordtuff grupp med Tyskland, Frankrike och Norge. Årets grupp är också tuff, och det mesta talar för en repris – alltså att Island lämnar mästerskapet utan poäng.

Spelstilen är aggressiv, med vansinnig press på bollhållaren. Malmös härliga innermittfältare Sara Björk Gunnarsdottir personifierar verkligen det spelet. Skall Island kunna hävda sig mot Tyskland, Norge och Holland måste hon vara i absolut toppform, något som även gäller för klubbkompisen, målvakten Thora Helgadottir samt Kristianstads mittback Sif Atladottir och måltjuv Margret Lara Vidarsdottir måste vara klinisk i avsluten.

De fyra är Islands ryggrad. Tyvärr har den ryggraden varit väldigt skadedrabbad det senaste året.

Trolig startelva: Thora Helgadottir – Olina Vidarsdottir, Katrin Jonsdottir, Sif Atladottir, Hallbera Gisladottir – Sara Björk Gunnarsdottir, Katrin Omarsdottir – Fanndis Fridriksdottir, Dora Maria Larusdottir, Holmfridur Magnusdottir – Margret Lara Vidarsdottir.

11) Ryssland
Det här är ett lag jag har riktigt dålig koll på. Jag såg en halvlek i hemmamatchen mot Österrike i playoffspelet mot EM. Då hade ryskorna en seger i ryggen, backade hem och spelade bara på resultatet. Det gick således inte att läsa ut så mycket om det ryska laget på den halvleken.

Inte mer än att jag minns att de hade ett par snabba kantspelare att kontra på. Samt att de var riktigt effektiva när chanserna dök upp. Inte minst var de bra på fasta situationer.
Faktum är att Österrike vann avsluten med förkrossande marginal i det där dubbelmötet. Men det är ryskorna som skall spela EM.

En spelare som jag imponerats av det lilla som jag sett är Natalia Shlyapina. Hon är en smart forward.
En spelare som är Rysslands nyckel i EM, men som däremot inte imponerat speciellt på mig är målvakten Elvira Todua. Visst är hon välväxt, spänstig och bjuder på en del makalösa räddningar. Men ibland kastar hon verkligen in bollar i eget mål. Exempelvis bjöd hon Potsdam på flera mål i 2012 års Champions Leaguekvartsfinal. Hon har plågats av en skulderskada på sistone. Men är hon frisk lär hon stå.

Ryssland var EM:s sämsta lag 2009. Jag var på gång att tippa dem sist nu också. Men sedan slog de Norge i genrepet efter att ha försvarat bra, och visat effektivitet i kontringarna. Med Todua i toppform, och god effektivitet kanske ryskorna kan sno åt sig någon poäng. Men något avancemang är man inte nära.

Troliga startelva: Elvira Todua – Elena Medved, Olga Petrova, Ksenia Tsybutovich, Alla Sidorovskaya – Valentina Savchenkova, Anastasia Kostyukova – Elena Terekhova, Elena Morozova, Ekaterina Sochneva – Natalia Shlyapina.

Annica Sjölund

10) Finland
Finland spelade EM-semifinal 2005, och kvartsfinal 2009. Årets lag har väldigt lite gemensamt med det topplag man ställde på benen för åtta år sedan.

Faktum är att endast Örebros Sanna Talonen är kvar från bronstruppen. Hon blir nyckelspelare i årets lag ihop med Jitex Annica Sjölund. De bildar ett intressant anfallspar där Sjölund är bollmottagare och framspelare medan Talonen är en utmärkt straffområdesspelare. Jag är riktigt förtjust i hennes distinkta löpningar mot den första stolpen.

Annars saknas förstås korsbandsskadade duon Linda Sällström och Maija Saari. Finland har lidit av måltorka i sina senaste landskamper, där dock Sjölund inte varit med. Frågan är om hennes comeback räcker.

Jag tror inte det. Finland har ett gäng unga talanger på väg framåt. Men de är inte redo för någon EM-succé redan i år. Tvärtom är jag rädd att Andreé Jeglertz finska lag kommer att vända hem från västkusten poänglöst.

Trolig startelva: Minna Meriluoto – Tuija Hyyrynen, Anna Westerlund, Laura Kivistö, Katri Nokso-Koivisto – Annika Kukkonen, Tiina Saario – Leena Puranen, Annica Sjölund, Marianna Tolvanen – Sanna Talonen.

Veronica ”Vero” Boquete

9) Spanien
Spanien är oprövat på den här nivån. De har haft många riktigt duktiga flick- och juniorlandslag. Men satsningen på damseniorerna har varit tveksam, vilket gjort att många talanger lagt av i tidig ålder. Därmed är samtliga spanska spelare mästerskapsdebutanter.

Dessutom har det varit en del interna bråk, något som bland annat lett till att två vassa forwards saknas i EM-truppen, nämligen Natalia de Pablos och Laura del Rio, som båda numera spelar för engelska Bristol Academy. Duon har tackat nej till landslaget. Synd, då det före detta WPS-proffset del Rio ju gjorde fantastiska 40 mål på sina 39 A-landskamper.

Men Spanien har ändå några fina profiler. I damallsvenskan känner vi väl till Tyresös mittfältsgeni Veronica Boquete (Vero) – som dock spelar toppforward i landslaget. Från Tyresö kommer även tekniska Jennifer Hermoso (Jenni).

Med Vero, Jenni, NWSL-proffset Adriana Martin samt en mängd talangfulla spelare från fjolårets F19-landslag är Spanien en outsider i EM. Laget är riktigt bollskickligt, och bör ha en god chans att nå kvartsfinal.

Spanjorskorna har laddat med läger, och matcher mot pojklag. De har bara spelat tre riktiga träningsmatcher. Jag såg dem dock en stund mot Danmark i vintras. Det blev 0–0 i en match där spanjorskorna mest rullade bollen i sidled.

Men i sina bästa stunder är Spanien riktigt vasst. Det fick Tyskland märka i EM-kvalet. Då slutade mötet på spansk mark 2–2 – vilket var första gången sedan 2001 som Tyskland lämnade en EM-match utan att ha vunnit.

Jag tror att Spanien blir grupptrea. Sannolikt behöver de dock sno poäng av England eller Frankrike för att avancera. För som noteras ovan, det har oftast krävts fyra poäng för avancemang.

Tänkbar startelva: Ainhoa Tirapu – Marta Torrejon, Ruth Garcia, Irene Paredes, Elisabeth Ibarra – Silvia Meseguer, Nagore Calderon – Sonia Bermudez, Jennifer Hermoso, Adriana Martin – Veronica Boquete

8) Italien
Här är ytterligare ett lag man sällan får chansen att se, och som jag därmed har dålig koll på.

Italienskorna har av tradition en stabil defensiv, och är svårspelade. De var snubblande nära semifinal för fyra år sedan. Och de skakade USA i VM-playoff 2010. Då som nu var nyckelspelaren den rutinerade forwarden Patrizia Panico. Hon är den som uppspelen går mot. En annan rutinerad, och farlig spelare är kvicka Melania Gabbiadini, som Panico oftast försöker lägga bollen till.

Lagets största profil är nog ändå förbundskaptenen, Antonio Cabrini. Han tog som spelare VM-guld för Italien 1982. Att han skulle kunna leda damerna till EM-guld 31 år senare känns inte troligt. Men en god chans på en kvartsfinalplats skall italienskorna ha, även om det är svårt att veta exakt var de står. Precis som Spanien spelar nämligen Italien väldigt få träningslandskamper. De laddar i stället genom läger, och matcher mot pojklag.

En sen skada har gjort att viktiga backen Elisabetta Tona missar EM. Det är ett tungt avbräck för Italien.

Tänkbar startelva: Chiara Marchitelli – Sara Gama, Laura Neboli, Roberta D’Adda, Raffaella Manieri – Alessia Tuttino, Daniela Stracchi – Melania Gabbiadini, Alice Parisi, Elisa Camporese – Patrizia Panico.

Daphne Koster

7) Holland
Anförda av placeringssäkra mittbacken Daphne Koster och Malmös måldrottning Manon Melis tog sig Holland ända till semifinal i sitt första EM-slutspel någonsin. Fyra år har gått sedan dess, och holländskorna har lämnat den mer fysiska och defensiva spelstil man hade 2009.

Nu är det ett spelsätt som mer liknar landets herrlandslag som gäller. I truppen finns en mängd intressanta spelare, varav flera hör hemma i damallsvenskan. Vittsjös Mandy Van den Berg har ju tyvärr tvingats lämna återbud på grund av skada. Men klubbkompisen Loes Geurts, Tyresös Kirsten vad de Ven och Linköpings Renée Slegers är tillsammans med Melis en kvartett som känner sig hemma i Sverige.

Utöver dem har jag personliga favoriter i passningsskickliga innermittfältaren Anouk Hoogendijk och liraren Lieke Martens. Holland har även en av världens bästa frisparksskyttar i Sherida Spitse.

Jag tippar att holländskorna blir trea i sin grupp, och avancerar till kvartsfinal – där mycket väl Sverige kan vänta.

Trolig startelva: Loes Guerts – Dyanne Bito, Daphne Koster, Leonne Stentler, Claudia van den Heiligenberg – Anouk Hoogendijk, Sherida Spitse, Danielle van de Donk – Kirsten van de Ven, Lieke Martens, Manon Melis.

Line Röddik Hansen

6) Danmark
Danskorna åkte ur EM 2009 i gruppspelet, och missade VM 2011 efter förlust i playoff i kvalet – som bekant efter förlängning mot Sverige.

Efter ett imponerande starkt kval är man nu tillbaka i mästerskapsslutspel. Nyckelspelaren heter numera Pernille Harder – Linköpings tekniska stjärnskott. Danmark har ett starkt och spelskickligt lag som inte skall underskattas. De har gjort flera bra resultat mot starkt motstånd på senare tid.

Spelstilen är väldigt passningsorienterad. Bollen skall gärna rullas fem–sju passningar i sidled innan anfallen startas. En svaghet i truppen är bristen på spjutspetsar. Harder är mer en utpräglad tia än toppforward. Hade hon haft en straffområdesspelare att samarbeta med hade Danmark varit guldkandidat.

Nu nöjer jag mig med att tippa dem vidare ur gruppen. Men väl i kvartsfinal är man ju bara en seger från medalj.

Trolig startelva: Stina Lykke Petersen – Theresa Nielsen, Line Röddik Hansen, Christina Öyangen Örntoft, Mia Brogaard – Mariann Gajhede Knudsen, Katrine S Pedersen – Katrine Veje, Pernille Harder, Johanna B Rasmussen – Sanne Troelsgaard Nielsen.

Trine Rönning

5) Norge
Inför förlusten i genrepet mot Ryssland tänkte jag haussa det norska laget rejält. Nu väljer jag att hålla mig lite mer försiktig.

Norskorna är mitt i en generationsväxling. Det innebär att laget består av en del gammalt och en del nytt. Rutinerade stöttespelare som Ingvid Stensland, Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen kompletteras med ett helt gäng spelare som nådde kvartsfinal i F20-VM i fjol.

Mest intressant är förstås nya anfallsvapnet Caroline Graham Hansen. Hon är en utmärkt dribbler, och har dessutom bra skott med båda fötterna. Hansen och fantastiska straffområdesspelaren Ada Stolsmo Hegerberg är stora framtidsnamn. Ni som läst den här bloggen ett tag kanske tycker att jag är tjatig, men jag påminner återigen om att båda är födda 1995.

Den norska akilleshälen har varit mittförsvaret. Men med Rönning och Potsdamproffset Maren Mjelde borde man ha ett hyfsat stabilt mittlås.
Jag tror att norskorna går vidare ur sin grupp som tvåor – och ställs mot Danmark i kvartsfinal. Det är en på förhand en ren 50/50-match, så den norska medaljchansen är god.

Trolig startelva: Ingrid Hjelmseth – Toril Akerhaugen, Trine Rönning, Maren Mjelde, Kristine Hegland – Ingvild Isaksen, Ingvild Stensland – Emilie Haavi, Solveig Gulbrandsen, Caroline Graham Hansen – Ada Stolsmo Hegerberg.

Casey Stoney

4) England
Inför genrepet i Ljungskile hade jag England före Sverige på rankingen. Jag ändrade dock den ordningen efter den engelska 4–1-förlusten.

Fast England är ett starkt lag, med en mängd bollskickliga spelare. Tydligen gjorde dessutom Kelly Smith comeback i en testmatch i Linköping häromdagen. Hennes betydelse för det engelska landslaget de senaste åren kan inte överskattas.

England har väldigt starka kanter, både den högra och den vänstra. Däremot har man lite problem på målvaktssidan. Karen Bardsley är okej på skott, men hon ger ett osäkert intryck på exempelvis inlägg och hörnor.

England är ett väldigt underskattat lag, som har möjlighet att vinna hela mästerskapet. Man spelade faktiskt final i EM 2009, och följde upp det med kvartsfinaler i både VM och OS. Det är ett facit som bara är en hårsmån sämre än Sveriges.

Kollar vi ännu mer noggrant på resultaten från de senaste mästerskapen noteras segrar mot Japan i VM och mot Brasilien i OS. Samt att man var nära semifinal i VM, men åkte ut mot Frankrike på straffar.

Det som talar för England är en makalös högstanivå. Det som talar emot dem är en låg lägstanivå. Jag tror att de går vidare ur gruppen som etta eller tvåa.

Trolig startelva: Karen Bardsley – Alex Scott, Casey Stoney, Sophie Bradley, Stephanie Houghton – Jill Scott, Anita Asante – Rachel Yankey, Kelly Smith, Eniola Aluko – Ellen White.

Lotta Schelin

3) Sverige
Pia Sundhage har bytt USA mot Sverige och skapat EM-feber i värdlandet. Med hjälp av snabbhet och ett intensivt presspel skall svenskorna skörda framgångar på hemmaplan.

Vi är näst högst på världsrankingen av de deltagande länderna, och har en av Europas bästa forwards i Lotta Schelin. Hon blir en given nyckelspelare i jakten på en finalplats. För med den drömlottning som Sverige fått är final det enda rimliga målet.

Det känns realistiskt att Sverige skall kunna nå finalen. Men det är inte autobahn dit. Går det bra i inledningen kan hemmaplan bli ett lyft för laget. Om spelet däremot hackar kan pressen på laget bli ett sänke.

Jag tror att Sverige vinner gruppen och därmed ställs mot Spanien eller Holland i kvartsfinal. Det innebär riktigt bra chanser till semifinal – och medalj.

Trolig startelva: Kristin Hammarström – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro – Josefine Öqvist, Caroline Seger, Marie Hammarström, Antonia Göransson – Kosovare Asllani och Lotta Schelin.

2) Frankrike
För många är Frankrike den stora guldfavoriten. Och man har nog det mest samspelta laget, och de största stjärnorna.

Men Frankrike är helt utan medaljer i stora mästerskap. Tre gånger i rad har man fallit på mållinjen, och det känns lite som en förbannelse. Det finns tveklöst potential i truppen att bryta den förbannelsen. För de många Lyonspelarna vet hur man vinner titlar. Men lottningen är tuff, så jag ser bara Frankrike som andrahandsfavorit bakom tyskorna.

Frankrike har dock ett antal fantastiskt bra spelare. Louisa Necib är bolltalangen som serverar läckra passningar och levererar hörnor och frisparkar. Där har man flera nickstarka spelare, inte minst långa mittbacken Wendie Renard.

Man har extrem snabbhet i Elodie Thomis, passningsgenialitet i Camille Abily, hårt arbetande lagspelare i Amandine Henry, Sandrine Soubeyrand och Elise Bussaglia och så vidare. Akilleshälen är forwardsposten. Marie-Laure Delie är duktig, men ojämn. Och Eugenie Le Sommer och Gaetane Thiney opererar helst från kanterna.

Med Delie i toppslag blir Frankrike svårstoppat. Om inte riskerar man faktiskt att stöta på Tyskland redan i kvartsfinal. Och då kan man få vänta ytterligare ett antal år på den där efterlängtade medaljen.

Slutligen måste jag återigen säga att jag verkligen saknar Sonia Bompastor i EM. Vänsterbacken som ingick i världslaget 2011 petades ju ur landslagstruppen i vintras, något som påskyndade hennes beslut att lägga av. Tråkigt.

Trolig startelva: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Laure Boulleau – Sandrine Soubeyrand, Camille Abily – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.

Anja Mittag

1) Tyskland
EM-meriterna talar för sig själv. Tyskland har inte förlorat en mästerskapsmatch mot ett annat europeiskt land sedan den 24 september 2000 då man föll mot Norge i OS-semifinal.

I EM-sammanhang får man backa drygt 17 år – till den 5 maj 1996 – för att hitta en förlust. Även då var det Norge som vann, i en kvalmatch.

Tyskland har således en makalös vinnarkultur. Och det faktum att sex spelare tvingats lämna återbud på grund av skador har knappast skakat laget. Det finns nämligen sådan bredd i tysk damfotboll att man ändå har 23 högklassiga spelare med till Sverige.

Nyckelspelare, och personlig favorit är släpande forwarden Dzenifer Maroszan. Hon kommer garanterat att servera lagkompisarna läckra passningar.

Lagets stora affischnamn är skyttedrottningen Celia Okoyino da Mbabi. Kanske är EM turneringen då hon tar det sista steget och blir en megastjärna även på världsnivå. Personligen tyckte jag att hon borde ha varit nominerad till priset som världens bästa spelare redan ifjol.

De som tror att tysk damfotboll är i en svacka har inte kollat in resultaten. Trots att man ställer en ung trupp på benen finns enorm potential. Under 2012 förlorade tyskorna inte en enda match, och då mötte man ändå såväl Japan, USA, Sverige som Frankrike.

I år har det blivit en förlust – mot USA. Men 4–2-segern i genrepet mot regerande världsmästarna Japan skvallrar om att Tyskland klarar sin generationsväxling bra.

Jag ser dem som givna guldfavoriter, och tror att deras nya lag kan bli minst lika starkt som det dubbla VM-guldgäng som bars av spelare som Birgit Prinz och Kerstin Garefrekes.

Trolig startelva: Nadine Angerer – Luisa Wensing, Saskia Bartusiak, Annike Krahn, Leonie Maier – Lena Goessling, Nadine Kessler – Anja Mittag, Dzsenifer Marozsan, Lena Lotzen – Celia Okoyino da Mbabi.

Slutligen då mitt EM-tips, mer i detalj:

Grupp A:
1) Sverige
2) Danmark
3) Italien
4) Finland

Grupp B:
1) Tyskland
2) Norge
3) Holland
4) Island

Grupp C:
1) Frankrike
2) England
3) Spanien
4) Ryssland

Slutspelsträdet ser ut så här:
Övre halvan:
A1–B3/C3
A2–B2
Undre halvan:
B1–C2
C1–B3/A3

Jag tippar således att kvartsfinalerna kommer att spelas enligt följande:
Sverige–Spanien/Holland
Danmark–Norge
Tyskland–England
Frankrike–Spanien/Italien

Jag tänkte återkomma med en ny ranking, och nya tips inför kvartsfinalerna.

Trevliga danskor, reklam – och Ogimi

Publicerad den 8 juli, 2013 av Johan Rydén

Det är mycket EM nu. I dag har jag hälsat på Danmarks EM-trupp i Floda, och letat EM-feber i Göteborg.

Dessutom har jag jobbat på texter till två tidningar. Det är mycket att skriva de här dagarna innan avspark, något som gör att bloggen har kommit i andra hand. Så riskerar det för övrigt att bli ganska ofta under mästerskapet.

Men något eller några inlägg per dag skall jag nog orka sätta ihop.

Besöket hos danskorna var för övrigt trevligt. De har inte samma hårda mediefilosofi som Sverige, utan alla spelare och ledare var tillgängliga – precis som jag tycker att det skall vara. Jag pratade med Line Röddik Hansen, Pernille Harder och förbundskapten Kenneth Heiner-Möller. Tre trevliga bekantskaper.

Den texten sparar jag dock till onsdagens tidning. I morgon presenterar jag vår svenska trupp i tidningen. Huvudtexten har fokus på 90-talisterna. Där har jag tagit hjälp av Calle Barrling – som också var en trevlig bekantskap.

Vid lunchtid var jag inne vid Gamla Ullevi för att hämta ut min ackreditering. Då passade jag även på att ta en promenad i ett hett Göteborg. Varmt var det, men knappast av EM-feber. För någon sådan kan jag väl inte säga att jag hittade varken på Avenyn eller i Nordstan. Även om det syns på ganska många ställen att mästerskapet är på gång.

EM-reklam på Avenyn.

Apropå reklam har Ica spelat in en ny reklamfilm med Kosovare Asllani. Den har jag kikat på ett par gånger i dag. För visst är den bra? Även om Asllani kanske inte är aktuell för Dramaten.

I dag kom för övrigt den andra EM-bibeln – Aftonbladets. Spontant blev jag nog allt lite besviken när jag bläddrade igenom den. Kanske framför allt för att även de har lyckats få med fel slutspelsträd. Det är förstås inte godkänt.

Textmässigt verkar bilagan dock ambitiös. Så jag återkommer med betyg när jag tagit del av reportagen.

Delvis utanför EM har två mindre ligor lyckats med prestigevärvningar de senaste dagarna. Först var det Europas bästa målvakt Nadine Angerer som väljer att spela i Australiens W-league i vinter, för att sedan flytta vidare till NWSL nästa år. Det kan man läsa om här. Vilken klubb Angerer kommer att spela för i W-league är inte klart.

Yuki Ogimi, tidigare Nagasato

I dag är det engelska WSL som gjort en prestigevärvning. Som det ryktats om ända sedan mars månad lämnar Japans stjärnforward Yuki Ogimi Turbine Potsdam för Chelsea. Hon byter således svensk klubbkompis från Antonia Göransson till Sofia Jakobsson. Det är en övergång som kraftigt försvagar Potsdam, samtidigt som den lyfter Chelsea – som ju inlett serien lite halvdant.

Som bekant vann ju Ogimi skytteligan i Frauen-Bundesliga i vintras på 18 mål. Jag gissar att Potsdam tänker fylla luckan med norska stjärnskottet Ada Stolsmo Hegerberg. 18-åringen är verkligen en vass straffområdesspelare, och utpräglad målskytt. Men är hon redo att ersätta Ogimi redan nu?

Varför gör man självmål?

Publicerad den 6 juli, 2013 av Johan Rydén

Under många år har man hört damfotbollens spelare, ledare och supportrar gnälla över hur lite sporten och dess profiler syns i media.

Den närmaste tiden har man nu sin stora chans att visa upp både sporten och profilerna. För nu syns svensk damfotboll i alla sammanhang.

Nu har man sin stora chans att bygga en grund för en mycket lång framtid.

Men när media äntligen står i kö för att få berätta om damfotbollen, landslaget och våra stjärnor – då väljer man att skärma av sig.

Jag har just gått igenom landslagets mediaupplägg under EM:s gruppspel. Och det är ingen rolig läsning. Det känns faktiskt som lite av ett självmål.

Utan att komma ihåg exakt hur det såg ut under succé-VM:et i Tyskland kan jag konstatera att tiden varje spelare kommer att lägga på mediaaktiviteter har mer än halverats.

För under Tysklands-VM vill jag minnas att vi i media under gruppspelet hade flera mixade zoner med tillgång till hela truppen, samt ett par sessioner över 30–45 minuter med sju–åtta närvarande spelare.

I Tyskland var det i och för sig tre dagar mellan gruppmatcherna. Nu är det bara två. Men ändå.

Från i dag till premiären mot Danmark på onsdag kommer media att få träffa totalt elva – eller tolv – olika spelare. Pressträffarna ligger på 20 eller 30 minuter. De träffar där flest spelare finns närvarande är de kortaste.

Mellan matcherna kommer sedan totalt sju spelare vardera att ”göra media”. Det innebär i praktiken att de flesta spelarna bara kommer att göra media en gång under elva dagar, matcherna borträknat.

Efter matcherna kommer spelarna förstås också att möta journalisterna. Men då alla gruppmatcherna startar 20.30 blir det inga möjligheter till några längre intervjuer i den mixade zonen. Tvärtom kommer i princip alla journalister att gå en hård kamp mot klockan efter slutsignalerna.

Följden av det här är bland annat att vi kommer att få en likriktning i den svenska EM-bevakningen, att färre spelare kommer att profileras samt att det kommer att bli tråkigare att jobba för oss journalister.

Jag förstår att alla spelare inte kan vara tillgängliga för media varje dag. Men på elva dagar tycker jag nog att man borde kunna sätta av tre halvtimmar per spelare. För det ser jag som en investering i framtiden. För sporten, för laget – och för spelarna själva.

Jag förstår att avsikten med det här är att spelarna skall skyddas, så att de inte tappar fokus på det sportsliga. Men jag tror faktiskt att effekten kan bli det omvända – att man överdramatiserar medias effekt.

Och med tanke på hur damfotbollen har kämpat för sin plats i solen blir ju upplägget nästan absurt. Plötsligt skall man skydda spelarna från det som man drömt om i över 40 år – uppmärksamheten.

I det här sammanhanget kan det återigen vara läge att ta upp förbundets arbete med att ta tillvara på uppmärksamheten.

Det känns nämligen fortsatt blekt. Med undantag för en till synes meningslös skrivbordsprodukt som kallas ”Öppet mål” kör man i princip samma upplägg som för herrlandslaget.

I praktiken innebär det att man utgår ifrån att allt kommer att lösa sig av sig själv. Det tycker jag är ett feltänk, för det är trots allt en gigantisk skillnad i utgångsläge för herr- och damlandslaget.

Visst, om det blir minst EM-final kommer mycket att lösa sig av sig själv. Men det kan man inte utgå ifrån. Oavsett sportsligt resultat så borde förbundets marknads- och informationsavdelningar ha gjort ett mycket bättre jobb med att profilera lagets spelare inför mästerskapet.

Jag kan bara jämföra med några andra EM-länder. Det tyska förbundet har exempelvis lagt upp korta videoporträtt på samtliga sina spelare. Där kan de som är intresserade få lära känna såväl stjärnorna som doldisar som exempelvis Jennifer Cramer eller Isabelle Linden. Det tyska förbundet öser även ut webb-tv-inslag och intervjuer från truppen på DFB-tv.

Även om det svenska förbundet också gör en del bra webb-tv på svenskfotboll.se så ligger man hästlängder bakom sina motsvarigheter i exempelvis Tyskland och USA.

För hur presenteras våra spelare på förbundets hemsida? Jo, så här.

Den enda geniala insats förbundet har gjort på marknadsföringssidan var rekryteringen av Pia Sundhage. För utan henne vet i sjutton hur det här hade slutat. Sundhage har ju på egen hand gjort ett fantastiskt jobb med att profilera både sin sport – och sina spelare. Här är några exempel på hur hon försöker profilera några av dem:

* Lotta Schelin – forwardsstjärnan
* Nilla Fischer – den blivande världsbacken
* Antonia Göransson – den outtröttliga
* Kosovare Asllani – framspelaren
* Caroline Seger – mittfältsstjärnan

Lång analys av Sverige-England

Publicerad den 5 juli, 2013 av Johan Rydén

I går var jag väldigt glad över vad jag såg på Skarsjövallen. Det var verkligen en insats som ingav gott hopp om ett succé-EM.

Jag ser i dag att många kritiker tycker att vi som var på plats i Ljungskile hyllar vårt landslag för mycket.

Det tycker inte jag. 4–1 mot England är ett fantastiskt bra resultat. England är rankat sjua i världen. Att slå dem så övertygande som vi gjorde är absolut värt hyllningar.

Som ni vet tycker jag om att ifrågasätta. Men när det görs riktigt bra prestationer tycker jag också att man bör hylla, och till och med ryckas med en aning. Det gjorde jag i går.

Jag gladdes mest över att vi fick se att vi faktiskt har bra segervapen – nämligen vårt presspel, och vår effektivitet. Presspelet var stundtals lysande. Vi vann bollen många gånger precis framför Englands backlinje.

I dag har jag sett om matchen. Upplevelsen brukar få mer gråskala när man ser en match för andra gången. De insatser som man upplevt som fantastiska live blir lite sämre, medan svaga insatser ofta blir lite bättre.

Så var det även den här gången.

På plats upplevde jag Caroline Seger som näst intill felfri. Det vet jag nu att hon inte var. Inte nära. Som jag berättade i går fick Seger en solklar femma i betyg av mig.

På plats upplevde jag Josefine Öqvist som konstant felplacerad. Nu vet jag att hon åtminstone försökte göra rätt. Öqvist fick en solklar etta i betyg.

Hade jag satt om betygen i dag hade nog Öqvist fått en tvåa, om än en svag sådan. Segers femma är inte heller lika solklar längre – men den står ändå kvar.

För visst, Seger hade ett par farliga bolltapp. Och hennes passningsspel var inte lika felfritt som jag först upplevde det. Men Seger skall slå de öppnande passningarna, och då måste man tillåtas att missa ett par – om det handlar om offensiva passningar. Desutom jobbade hon kopiöst, vilket var skönt att se. Bland annat var det hon som vann bollen vid två av våra mål.

Till den lagmässiga insatsen. Man kan ha synpunkter på motståndet, framför allt efter paus. England gjorde ju fem byten i halvtid. Bland annat fick man in en rejält darrig målvakt i Rachel Brown.

Utifrån det är insatsen i den första halvleken värd mest när man ser tillbaka på matchen – det var ju då England spelade med bästa laget. Den halvleken var ojämn från svensk sida. Den började med fem fantastiska minuter där Kosovare Asllani grovt missade ett fritt läge.

När England sedan tog ledningen kändes det ologiskt, även om matchen då hade jämnat ut sig något. De följande 20 minuterna var vi däremot i gungning. Då satt man på läktaren och kände sig orolig.

England kom gång på gång fram på vår högerkant. Vårt mittförsvar var darrigt och samarbetet med Kristin Hammarström var långt ifrån bra. Jag kände det som att det bara var en tidsfråga innan England skulle göra 0–2.

Det engelska ledningsmålet visade för övrigt på att firma Charlotte Rohlin/Nilla Fischer ännu inte är på den nivå man kunde hoppas. För båda missade rejält. Först fick Rohlin inte till sin rensning. Sedan hade Fischer en position och fotställning som gjorde att hon var chanslös att hinna med när insticket kom.

Kvitteringen ändrade allt. Den var frukten av riktigt fint svenskt spel som innehöll uppspel på forward, tillbakaspel och sedan en högklassig långpassning från Marie Hammarström till Antonia Göransson. Potsdamproffsets mottagning i fart och avslutning var högklassiga aktioner.

När Englands backlinje och ena assisterande domaren strax efter dessutom bjöd oss på ett billigt offsidemål till 2–1 föll bitarna på plats.

Under den svaga period där vi var i underläge var frågetecknen gigantiska. Då kändes inte Jessica Samuelsson som en EM-spelare. Och mittfältet var alldeles för brett i försvarsspelet, vilket gav England stora ytor centralt. Ofta var luckan mellan vår backlinje och vår mittfält på en bra bit över 1000 kvadratmeter. Det fanns alltså nästan ett hav att lägga in bollar på.

Efter 2–1-målet höll vi ihop mittfältet bättre. Halvlekens sista kvart kändes riktigt bra. Och efter paus blev det ännu bättre. Då hade vi ett tajtare lag, och vi lät inte England skapa speciellt mycket.

Visst gjorde England fem byten i halvtid. Men man spelad efter paus till åtta elftedelar med samma lag som startade i 1–1-matchen mot Japan förra veckan. Det var alltså ett lag som jag bedömer vara minst en klass bättre än det brasilianska B-lag som vi mötte i vår förra träningsmatch.

Att manöverera ut det engelska laget så totalt som vi gjorde efter paus var helt klart ett härligt styrkebesked. Den engelska förbundskaptenen Hope Powell pratade efteråt om att England inte hade klarat av att stå upp i den fysiska matchen. Att svenskorna både var starkare och snabbare.

Jag delar den uppfattningen.

Nu skall man ju vara medveten om att det bara var ett genrep. Och att ett bra genrep ju förstås inte är någon garanti för att vi även får uppleva ett bra mästerskap.
Men det svenska laget visade efterlängtad klass i går. De lämnade Skarsjövallen med en hel buss full med självförtroende.

Visst kvarstår många av de frågor man hade med sig till Bohuslän:

* Kristin Hammarströms arbete utanför målområdet imponerade inte. Inte kommunikationen med backlinjen heller.

* Mittförsvaret kom ofta fel. Djupet hamnade på fel spelare, vilket innebar att den mittback som var på bollsida flera gånger överraskades av löpningar precis bakom henne. Jag gav Rohlin och Fischer varsin tvåa i betyg. Mer tyckte jag inte de var värda.

* Högersidan är inte löst. Efter en hemsk start spelade nog Jessica Samuelsson in sig i premiärelvan. Men jag undrar om Öqvist finns i positionen framför mot Danmark. Hon jobbade bra den första kvarten. Sedan fick hon order om att snabbare komma ut på kanten. Efter det hamnade hon fel både defensivt och offensivt. Således bidrog hon till att vårt innermittfält tappade kontrollen centralt. Då gjorde både Sofia Jakobsson och Therese Sjögran betydligt bättre insatser efter paus.

* Kosovare Asllani och Lotta Schelin hade inte mycket till samarbete. Båda är vana vid att spela som ensamma spjutspetsar i sina klubblag. De agerade också mest en och en i går. Det gjorde de dock ganska bra. Inte minst Schelin som gjorde två mål och hade ett assist. Dessutom tyckte jag att hon hade ett piggare steg än på länge.

* Vi saknar en plan B – en lösning på hur vi skall vända eventuella underlägen i matchernas slutskede. Pia Sundhage sa att hon hade tänkt att laget skulle träna på forcering i matchens slutskede. Fast väl där var hon nöjd med både resultat och att ha undvikit skador. Därför lät hon i stället Amanda Ilestedt och Jenny Hjohlman debutera.

Alla de här sakerna kunde ha gjort att jag känner mig orolig. Och de finns förstås också i Sundhages bakhuvud.

Samtidigt är hon medveten om att alla lag har svagheter. Och att svagheterna inte är så allvarliga om man väger upp dem med ett antal riktigt rejäla styrkor.

I går var presspelet, snabbheten och effektiviteten tre svenska styrkor som fick mig att bortse från svagheterna. För trots att det var så mycket som inte funkade perfekt vann vi med 4–1 (2–1) i mål och enligt min räkning med 12–4 (5–2) i klara målchanser mot ett av de lag som har kapacitet att vinna EM-guld.

Slutligen noterar jag att man i 75:e minten i går fick lära sig att Jenny Hjolman numera har utrustats med ett h till och således heter Hjohlman.

Hjohlman förekommer för övrigt i det här klippet från matchen. I slutet av klippet noteras också att det verkar vara riktigt bra stämning i truppen:

Se upp till höger

Publicerad den 3 juli, 2013 av Johan Rydén

Sedan någon timme tillbaka vet vi startelvan till EM-genrepet. Och det lär bli stort fokus på vår högerkant i morgon.

För Pia Sundhage fortsätter att prova sig fram. Hon kör dock vidare på linjen från Brasilienmatchen, alltså med en väldigt offensivt balanserad startelva. I den matchen tycker jag att anfallsspelet funkade ganska dåligt. Vi hade ju väldigt svårt att spela till oss målchanser, utan fick förlita oss till fasta situationer och motståndarmisstag.

Kanske blir det annorlunda mot England – som jag ser som ett av EM:s allra bästa lag. Jag räknar med att engelskorna kommer att ha rätt mycket boll, vilket i sin tur gör att vi borde kunna få en hel del chanser att kontra på dem. Och vårt lag känns ju som klippt och skuret för kontringar.

England är för övrigt väldigt ojämnt från match till match. Deras högstanivå är väldigt hög. Spelar de som mot Japan senast lär vi få det väldigt tufft. Då får vi ett bra test av vårt försvarsspel.

Josefine Öqvist

Framför allt är man ju väldigt intresserad av att se hur vår högerkant klarar sig. Där har Sundhage nu givit Jessica Samuelsson och Josefine Öqvist förtroendet – vilket är väldigt offensivt. Samtidigt har Samuelsson en bra snabbhet, vilket känns som en nödvändighet mot Englands kvicka vänsterkant.

Senast spelade engelskorna där med Alex Scott och Eniola Aluko – två mycket duktiga spelare, offensivt sett. Men kanske är Stephanie Houghton tillbaka som back i morgondagens match, något som knappast försämrar Englands slagstyrka till vänster.

Det lär alltså kunna blåsa rejält på vår högersida. Om Samuelsson/Öqvist pallar för trycket i morgon, då är de definitivt även redo för EM.

Högerkanten kommer helt klart att ha störst fokus på sig. Men det finns ju väldigt mycket annat som också är intressant. Här är fyra frågor jag tar med mig till Ljungskile:

* Hur ser Kristin Hammarström ut i luftrummet?
* Hur klarar sig mittförsvaret?
* Skiner Lotta Schelin?
* Klarar vi av att få några längre anfall?

Det är nu ganska exakt en vecka till premiären mot Danmark. Vis av erfarenhet från tidigare mästerskap så behöver inte alla pusselbitar ha fallit på plats innan avspark. Men ju mindre oro vi tar med oss till Gamla Ullevi, desto bättre.

Slutligen, här är startelvan: K. Hammarström – Samuelsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro – Öqvist, Caroline Seger, Marie Hammarström, Antonia Göransson – Kosovare Asllani och Schelin.

Avspark är 19.00 på Skarsjövallen. Matchen tv-sänds i Tv4sport. Sändningen startar 18.30.

Bilder av Sverige–Norge

Publicerad den 30 juni, 2013 av Johan Rydén

Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har som vanligt haft med mig kameran på samtliga de matcher jag sett på plats under våren. Några bildspel har jag dock inte lyckats/hunnit lägga upp här på bloggen.

Inte förrän nu.

Årets första bildspel är från Sverige–Norge i Linköping den 1 juni. Som vanligt är bildkvaliteten något varierande. Jag är ju inte någon fotograf, och jag har ingen proffsutrustning, utan jag ser mig mer som en journalist med en hyfsad kamera.

Men det är kul att kunna lägga upp lite bilder på de spelare man skriver om. Dessutom gör bilderna bloggen mer lättläst. Så här är mina bilder från Linköping Arena:

Den kortaste biljettkön klockan 15.14

Marita Skammelsrud Lund

Emilie Bosshard Haavi

Lilie Persson

Ingvild Isaksen

Samlat lag efter matchen

Publiksiffra och slutresultat.

Petra Johansson (Larsson)

Renée Slegers

Landslaget tackar publiken

Ingrid Hjelmseth

Marie Hammarström och Ingvild Stensland

Kosovare Asllani

Ingrid Ryland

Marie Hammarström och Cecilie Pedersen

Trine Rönning

Lisa Dahlkvist

Antonia Göransson

Trine Rönning

Lisa Dahlkvist

Olivia Schough

Josefine Öqvist

Elin Magnusson

Marina Pettersson Engström

Jenny Hjolman

Amanda Ilestedt

Ingvild Stensland

Nilla Fischer och Maren Mjelde

Bra norsk målchans. Maren Mjelde nickar.

Emmelie Konradsson och Lotta Schelin

Gräsmattan i Linköping

Marie Hammarström har gjort 2-1

Solveig Gulbrandsen

Ada Stolsmo Hegerberg

Ingvild Isaksen

Maren Mjelde

Samlat svenskt försvar

Samling i straffområdet.

Caroline Graham Hansen på väg igenom.

Solveig Gulbrandsen

Caroline Seger

Sara Thunebro

Kristin Hammarström tar fart för att snabbt sätta igång spelet.

Caroline Graham Hansen.

Lotta Schelin har kvitterat.

Sverige har gjort 1-1.

Lotta Schelin har gjort 1-1.

Nilla Fischer

Caroline Graham Hansen

Ingvild Stensland skall slå hörna.

Kristin Hammarström

Ada Stolsmo Hegerberg

Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.

Caroline Seger

Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.

Linköping Arena

Lite Brasilien – och Sunnanå

Publicerad den 24 juni, 2013 av Johan Rydén

Då är jag tillbaka på bloggarbanan igen. Och det när det är mindre än ett dygn tills vi vet hur EM-truppen kommer att se ut.

Min lilla resa gjorde att jag inte har kommenterat Brasilienmatchen ännu. Så här långt efter känns det inte aktuellt med någon sådan där överlång genomgång av matchen som jag brukar köra. Men här är ändå några små noteringar.

Huvudkänslan efter matchen var att 1–1 var ett svagt resultat mot ett uselt Brasilien. Det var världsfyran vi mötte – men ändå inte. För har Brasilien inte bättre spelare att komma med kommer det brasilianska laget garanterat att rasa en bra bit på världsrankingen.

Man satt ju och häpnade över vilket taffligt försvarsspel de hade. Det var ju gästerna som skapade huvuddelen av de svenska målchanserna, både genom uppseendeväckande misstag och genom ytterst slapp markering vid fasta situationer.

En illavarslande sak var att vi knappt lyckades spela oss till några bra målchanser alls på egen hand. Oroväckande också att pusslet ännu inte har gått ut på vår högerkant. Det finns återigen anledning att ifrågasätta Lina Nilsson:s försvarsspel. På ytterbackssidan känner jag att vi trots allt borde ha med Annica Svensson i morgondagens EM-trupp. Men det händer väl inte?

På vänstersidan stärkte Antonia Göransson sina aktier i spelet. I straffsituationen visade hon däremot svaghet. Den tröjdragningen var nämligen ytterst onödig.
Jag såg i tordagens kvällstidningar att Göransson rasade mot Rosana, som var den brasilianska som föll i vårt straffområde. Enligt Aftonbladet sa Göransson:

”Jag tycker att det är surt att de får ett mål som inte är straff, där hon filmar totalt. Det stör mig för jag tycker inte om fusk.”

På de tv-bilder jag sett tog Göransson ett väldigt tydligt grepp om Rosanas tröja. Och personligen så ser jag tröjdragning som lika mycket fusk som filmning. Så Göransson kanske skall rannsaka sig själv innan hon dömer ut sina motståndare?

Vår högerytter fick för övrigt svar på tal från förbundskapten Pia Sundhage i samma tidning:

”Vi är glada att det här inte var EM…” och ”…Man får lära sig av sina misstag.”

Annars är känslan efter Brasilienmatchen att det finns väldigt många frågetecken i det svenska spelet – och i laget. I varje fall offensivt.
Det trots att Sundhage har ett imponerande facit resultatmässigt – hon har ju ännu inte förlorat någon landskamp (under ordinarie tid) som svensk förbundskapten.

Men inte i någon av de tre senaste landskamperna (Island, Norge och Brasilien) har vi spelat speciellt bra. Men vi har klarat oss undan med bra resultat med hjälp av ett slags grundstabilitet. Och det är ju en styrka i sig.

Det blir hursomhelst intressant att se vilka som får de sista platserna i morgondagens trupp. Står Sundhage för uppfattningen att hon inte skall ta med några debutanter till EM så minskar ju konkurrensen om de båda offensiva platserna ganska rejält. Då är ju plötsligt Therese Sjögran ett glödhett alternativ. Även Elin Rubensson borde ligga riktigt bra till.

Men det går ju å andra sidan att låta någon debutera i genrepet mot England på Skarsjövallen. Och då dyker genast fler tänkbara namn upp igen…

Utöver Sverige–Brasilien har det hänt en del under de dagar jag befunnit mig på resande fot. En sammanfattning kommer i ett separat inlägg. Men jag måste ju förstås kort uppmärksamma att Sunnanå SK kom ännu närmare elitettan i kväll.

2–5 hemma i den damallsvenska ödesmatchen mot Piteå är ett nytt tecken på att Skelleftelaget är för dåligt för damallsvenskan. 44 insläppta mål på elva matcher är ett annat.

För Piteå innebar segern att Norrbottenslaget tillbringar semestern ovanför nedflyttningsstrecket. Nigerianska talangen Francisca Ordega blev tvåmålsskytt – något som förstås bör glädja Piteledningen.

Efter halva serien är det nu de båda nykomlingarna som ligger på de två sista platserna. Mycket talar för att det även kommer att se så ut när vi gör damallsvenskt bokslut i slutet av oktober.

Startelva och kort semester

Publicerad den 19 juni, 2013 av Johan Rydén

Pia Sundhage har presenterat startelvan för kvällens (avspark 17.45 på Söderstadion) möte med Brasilien. Och det är en hysteriskt offensivt balanserad elva.

Sverige startar nämligen så här: Sofia Lundgren – Lina Nilsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro – Josefine Öqvist, Marie Hammarström, Caroline Seger, Antonia Göransson – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.

Sofia Lundgren

De spelare här som har mest att bevisa är förstås Sofia Lundgren, Lina Nilsson och Josefine Öqvist, som alla tre är nya i startelvan jämfört med Norgematchen.

Framgångsrika herrlag brukar ofta vara defensivt balanserade, alltså 55–45, 60–40 eller möjligen 65–35 i defensiv favör. Det viktigaste för att nå framgång där är att hålla nollan. Inom damfotbollen är det lite lättare att göra mål, vilket gör att man kan vinna på att ha en något mer offensiv balans.
Men ju tuffare och jämnare det blir i världseliten, desto mer närmar sig damfotbollen det förhållande som gäller inom herrfotbollen.

Som jag ser det består Sundhages startelva av tre utpräglat defensiva spelare (mittbackarna och Marie Hammarström), samt sju offensivt lagda. En uppskattning är att om man sätter defensiven först blir balansen någonstans 40–60 eller kanske till och med 35–65. Alltså som sagt, hysteriskt offensivt.

Den här typen av balans är förstås väldigt bra när man anfaller. Problemet är att överoffensiva lag ofta saknar tillräckligt med utpräglade bollvinnare, vilket gör att man riskerar att få lägga mycket kraft på att jaga – och inte får så många anfall som man hoppats på.

Det skall därför bli intressant att se hur förbundskapten Sundhages uppställning faller ut. Jag såg tidigare i dag att hon önskar få längre anfall än tidigare. Jag måste säga att jag är tveksam till om hon valt rätt spelare för det. Det här känns däremot som ett riktigt vasst kontringslag.

Men jag skall inte döma ut testet i förväg. För visst vore det kul om den här ultraoffensiva uppställningen faktiskt fungerar?

Med det sagt så tänkte jag meddela att jag nu kommer att ta några dagars semester från den här bloggen. Det är väl kanske ingen klockren tajming, med landskamp i kväll och EM runt hörnet. Men ibland är det annat som drar.

Och då jag inser att jag inte kommer att hinna skriva något efter matchen i kväll, samt att jag inte kommer att ha tillgång till dator under resten av veckan, så får det här bli veckans sista inlägg.

Jag lovar att återkomma på måndag, eller allra senast på tisdag. Då presenteras EM-truppen i Göteborg, och jag kommer att vara på plats. Det blir kul.

Innan jag stänger butiken och gå på min lilla minisemester så är det ju läge att fundera ut vilka spelare som kommer att presenteras på tisdag.

Sundhage har sagt att det är sju–åtta spelare som slåss om de tre–fyra sista platserna.

De elva som startar i kväll är givna i truppen. Det är även samtliga de som spelade mot Norge senast. Alltså: Kristin Hammarström, Jessica Samuelsson, Lisa Dahlkvist, Emmelie Konradsson, Olivia Schough och Sofia Jakobsson.

Därmed är vi uppe i 17 spelare. Det skall in sex till, och det borde handla om en målvakt, två mittbackar, en central mittfältare, samt två yttermittfältare/forwards.

Amanda Ilestedt

Som målvakt lär det bli Hedvig Lindahl. Och Amanda Ilestedt borde ligga nära till för den första mittbacksplatsen.

Den andra mittbacken tippar jag blir Stina Segerström, trots att hon för tillfället har lite skadeproblem. Andra kandidater är Marina Pettersson Engström och kanske även Malin Levenstad.

Den centrala mittfältaren borde bli Elin Magnusson. Det huvudalternativ som finns är Carina Holmberg.

Det är på de två sista positionerna som det är klart mest vidöppet. Sundhage har under året testat följande spelare för aktuella positioner: Malin Diaz, Elin Rubensson, Susanne Moberg, Julia Spetsmark, Jenny Hjolman, Lina Hurtig och Marija Banusic. Det har även spekulerats en del kring Therese Sjögran. Fast Sjögran känns inte aktuell, och hon verkar även själv ha givit upp. I varje fall skriver hon det i sin nya EM-blogg.

Lina Hurtig

Personligen tycker jag att trion Rubensson, Hurtig och Banusic är de mest spännande namnen här. Fast vad jag tycker är ju inte relevant. Det enda intressanta är ju hur Sundhage resonerar kring våra unga talanger. Och här har jag svårt att känna av hur vinden blåser.

Men på tisdag får vi alltså svaret. Visst blir det väl spännande?

Därmed återstår bara för mig att önska er alla en glad midsommar. Vi hörs.

Lång analys av Sverige–Norge

Publicerad den 2 juni, 2013 av Johan Rydén

Man kan se en fotbollsmatch på många sätt. Och ofta förändras synen om man ser om den.

Jag har nu sett Sverige–Norge två gånger, med lite olika känsla. Först såg jag ju nästan hela matchen på plats. Då var min uppfattning att Norge var klart bättre de första 20 minuterna i den första halvleken, och likaså knappt en kvart i inledningen av den andra. Slutet av den första halvleken var jämn, medan Sverige hade bra kontroll på matchens sista halvtimme.

Trots att Sverige gjorde två mål under den första halvlekens sista 25 minuter kände jag aldrig att vi hade kontroll under den perioden. Min uppfattning var att norskorna hade ett något bättre, offensivt grundspel, medan Sverige levde på individuella prestationer i första hand från Kosovare Asllani och Lotta Schelin.

Vårt passningsspel var så långt ganska slarvigt och stressat, medan norskorna rullade runt på ett betygligt lugnare sätt.

Känslan på plats var att matchens sista 30 minuter var vår bästa del av matchen. Då hade vi bra kontroll på matchen, och det var mycket närmare både 3–1 och 4–1 än 2–2.

När jag såg om matchen på tv ändrades bilden av de olika perioderna något. De sista 25 minuterna av den första halvleken upplevde jag som bättre än på plats. Vi hade där ett antal snabba kontringar, som skapade oro i Norges svaga backlinje.

Och tvärtom kändes matchens sista halvtimme något sämre på tv än den gjorde på plats – temposvagare. Jag står dock fast vid att det var vår bästa period. Då hade vi lite längre anfall, och vi höll norskorna längre från vårt mål än tidigare i matchen.

Det här med långa anfall skall vi kanske inte vänja oss för mycket vid. Till Tv4 sa nämligen förbundskapten Pia Sundhage att hon insett att vi måste spela ett rakare spel än vad hon tänkt sig från början, och att vi skall ha en låg risknivå på mittfältet.

Jag tycker att det känns som en rimlig analys. Vi har nämligen inte så många boll- och passningstrygga spelare i truppen att vi kan jobba med att ha ett stort bollinnehav. Bäst i disciplinen är ju Caroline Seger, men hon tar å andra sidan ofta stora risker – vilket är väldigt farligt.

I EM blir Sveriges melodi alltså troligen korta anfall i form av snabba kontringar. Då ökar vikten av att ha forwards som kan skapa saker ihop, och på egen hand.

Med tanke på det – och av det jag såg i går – så måste Josefine Öqvist rejält ha stärkt sina aktier för en plats i startelvan. Hennes inhopp var riktigt piggt, det sprutade av energi kring henne.

Ta bara glädjen när hon trodde att hon hade nickat in 3–1, den var underbar att se. Öqvist funkade oväntat bra ihop med Schelin i VM 2011, kanske eftersom motståndarnas backlinjer plötsligt ställdes mot två snabba djupledshot

Nu var Asllani bra i den första halvleken. Hon låg bakom flera kombinationer med Schelin. Men PSG-stjärnan är ändå inte det hot som Öqvist är. Det blir intressant att se hur Sundhage tacklar den här situationen framöver.

Skall vi går över på Schelin, så kanske hon inte är i VM-formen från 2011 ännu. Men det är inte långt ifrån. Rättvänd känns hon sylvass, och hon har ju lite tid på sig att vässa formen ytterligare.

I kontringarna funkade samarbetet med Asllani riktigt bra, då den senare kröp ner som tia och hämtade boll. I det uppställda spelet upplevde jag dock inte att vårt anfallspar jobbade så bra ihop som många ville göra gällande i går.

Jag satt ungefär i höjd med straffområdeslinjen på den sida som Sverige anföll mot i den andra halvleken. Det gjorde att mitt fokus naturligt sett hamnade på försvaret före paus, och på anfallet efter.
Och jag blev förvånad över hur brett det var mellan våra Schelin och Asllani i utgångspositionerna. Det var ibland hela 25 meter, vilket gör att man inte har mycket nytta av varandra. På den punkten blev det bättre när Öqvist flyttades upp.

Det skall dock understrykas att forwards hade bättre understöd från mittfältet på slutet av matchen, så jämförelsen haltar något.

När man jämför vår spets i de båda halvlekarna bör man också betänka att Norge hade två olika mittförsvar. De norska mittbackarna före paus, framför allt Marita Skammelsrud Lund, hade en riktigt dålig dag.

Hon var feg och osäker. Dessutom låg den norska backlinjen väldigt brett, vilket innebar lilla julafton för Lotta Schelin. Med Trine Rönning och Nora Holstad Berge som mittbackar upplevde jag att Norge fick ett tajtare och tryggare försvar.

Norge har stark offensiv. Men förbundskapten Even Pellerud verkar våndas över hur han skall formera sitt mittförsvar. Det är ett problem man haft i några år. Jag var på plats i Wolfsburg och såg norskorna mot Brasilien i VM 2011. Jag tyckte länge att de spelade jättebra, och var väl så bra som Brasilien. Men plötsligt stod det 0–3 – mycket på grund av ett svagt mittförsvar.

Gåtan verkar inte vara löst. Men min gissning är att det kanske blir Maren Mjelde och Rönning till slut? Eller möjligen Holstad Berge. Hur som helst måste Skammelsrud Lund måste ha diskat sig själv som mittback i går. Hon får koncentrera sig på att ta en ytterbacksplats.

Lund var inblandad i 1–1-målet – som var ett svenskt klassmål. Det kom ur ingenting, från en ren rensning. Det var verkligen världsklass av vårt anfallspar, men knappast av det norska försvaret. Skammelsrud Lund var rejält passiv mot Schelin i förstaläget, vilket gjorde att tillbakanicken till Asllani blev perfekt.

När Schelin sedan i läge två fick bollen rättvänd var det för sent för Norge. Där är hon en av världens bästa spelare.

Vårt 2–1 är också frukten av svagt norskt försvarsspel. De ligger för högt med laget, och låter Sara Thunebro lägga in en långboll till Schelin på jätteytan bakom backlinjen. I läge två har vi lite flyt, då Mjelde ändå vinner duellen mot Schelin. Rensningen hamnar på fötterna på Marie Hammarström, som placerar in bollen.

Avslutet med väntertån visar återigen att det viktigaste inte är att skjuta hårt – utan att träffa mål.

Just Hammarström spelade en kvart på vänsterkanten, och var sannolikt den ytter som stärkte sina aktier mest i går. Varken Antonia Göransson eller Emmelie Konradsson hade någon bra dag. För Göransson lär platsen i startelvan hänga riktigt löst. Konradsson den stora förloraren, och får nog koncentrera sig på att ens komma med i EM-truppen.

Sverige var som allra bäst den kvart då vi hade Hammarström på kanten och Lisa Dahlkvist i mitten. Då hade vi två bollvinnare på mittfältet, vilket framför allt gynnar Caroline Seger. Hon kunde flytta upp en bit, och vi fick längre anfall.

Dahlkvist och Hammarström lär båda finnas med i EM-elvan mot Danmark den 10 juli – om ingen av dem drabbas av skador.

Det gör garanterat även Seger. Fast jag tycker fortfarande att hon får ut alldeles för lite av sin talang. Hon borde kunna äga mittfältet under mycket längre perioder än hon gör. I går gjorde hon det som vanligt i cirka tio minuter.
Jag börjar undra om hon någonsin blir en 90-minutersspelare. När hon hamnar i defensiva positioner tar hon alldeles för stora risker. Det behöver hon inte göra. Hon kan spara chansningarna till den så kallade sista tredjedelen.

I går var hon inblandad i Norges ledningsmål. Seger är för mycket lirare i det läget. Får man en så dålig passning på egen planhalva är det bättre att bara skicka ut bollen till inkast än att försöka göra något konstruktivt.

Passningen kom från Jessica Samuelsson. Jag ser att hon hyllas på många håll i dag. Jag måste säga att jag är tveksam. Visst har hon hjärta, och en härlig anfallsvilja. Men räcker det?

Ett modernt sätt att se på ytterbackar är att de har varit bra om de kommit runt på kanten två–tre gånger, och slagit inlägg. Att de släppt förbi sin ytter gång på gång spelar mindre roll – om det inte har blivit mål på något av de anfallen.
För mittbackar är det tvärtom. De kan stå för hur många fina uppspel som helst, de är underkända om de släpper sin motståndare mer än en gång.

Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.

Jag satt på första parkett och såg hur Caroline Graham Hansen gång på gång tog sig förbi Samuelsson. När jag såg om matchen räknade jag till att Hansen kom förbi vid fem av åtta försök. Samuelsson skall vara glad att Nilla Fischer, Caroline Seger med fler fanns till hjälp och stoppade norskan.

Visst är Graham Hansen fantastiskt bra. Men defensivt är Samuelsson är ytterback av internationell klass ännu. Inte ens nära. Och hon tar ibland för stora risker i passningsspelet. Norges mål är ett exempel på det, av flera i gårdagens match.

Trots det är Jessica Samuelsson just nu mitt val som högerback i EM. Mycket på grund av att konkurrensen är tunn. Lina Nilsson är en likvärdig spelare, fast med mindre energi än Samuelsson. Annica Svensson hade varit mitt förstaval om hon hade fått spela i Tyresö. Men Svensson verkar vara helt körd.

När vi är i backlinjen så blir jag mer och mer övertygad om att Fischer och Charlotte Rohlin kommer att klara jobbet som mittbackar. Och Thunebro är stabil. Hon gör sällan en riktigt dålig match.

Då är målvaktsfrågan mer intressant. Kristin Hammarström gjorde en klart godkänd insats i går, och förtjänar att fortsatt vara vår nummer ett. Visst var hon möjligen lite felplacerad på Norges mål. Men det var en överraskande sekvens, och jag lastar henne inte för det.

Däremot är jag mer orolig för hörnor och inläggsfrisparkar. Där har både Hammarström och Sofia Lundgren periodvis stora problem. Lundgren ställdes inte på några svårare problem under sina 20 minuter i går. Däremot var Hammarström snett ute på hörna i början av andra halvlek.
Skall man ändå ge henne lite positiv feedback för situationen så vågade hon gå ut, och störde nog ändå Trine Rönning tillräckligt mycket för att norskans nick skulle gå i stolpens utsida.

Slutligen några ord till om Norge. Att Ingvild Stensland och Solveig Gulbrandsen var toppspelare visste man ju. Jag imponerades även framför allt av Kristine Hegland, Ingvild Isaksen samt de båda 95:orna. Graham Hansen är nämnd. Målskytten Ada Stolsmo Hegerberg är precis den straffområdesspelare jag vill ha i Sverige. Hon har en makalös förmåga att vara först på bollen i närheten av målet. Och hon tvekar inte, utan drar till direkt.

Det var min långa analys av Sverige–Norge. Jag tog lite bilder också. De lär komma upp någon gång framöver. När vågar jag inte ens gissa. Jag ligger ganska rejält efter när det gäller att lägga upp bilder från olika matcher.

Folkesson och startelvan

Publicerad den 31 maj, 2013 av Johan Rydén

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson missar EM. Hon skadade tydligen högerknät på dagens träning, och enligt landslagsläkaren Per Lindblom har Umemittfältaren sex veckors vila framför sig.

Bittert för Folkesson, som varit lite av årets överraskning. Hon kändes verkligen högaktuell för EM-truppen.

Bittert även för Umeå som på kort tid tappat två av sina viktigaste defensiva kuggar. Fast för UIK blir den här skadan sannolikt inte tillnärmelsevis lika kostsam som Emma Berglund:s. För stämmer läkare Lindbloms prognos missar Folkesson bara tre damallsvenska omgångar.

Utan Folkesson tillgänglig för Pia Sundhage minskar förstås konkurrensen på centralt mittfält i landslaget. Fast där rör vår förbundskapten ändå runt lite till morgondagens Norgemöte.

Hade någon frågat mig för ett par veckor sedan hade jag tvärsäkert sagt att Sundhage inte kommer att göra mer än någon enstaka ändring i sin uppställning jämfört med Islandsmatchen i Växjö.

När truppen kom blev jag lite mer osäker, men trodde nog fortsatt att startelvan från Islandsmatchen skulle vara intakt till tio elftedelar. Ett byte är ju framtvingat då Emma Berglund är borta.

Men det blev alltså tre nya spelare, och ytterligare två positionsbyten. Intressant.

De nya spelarna är då först och främst förstås Charlotte Rohlin, men Sundhage provar även en helt ny högerkant med Jessica Samuelsson och Emmelie Konradsson. Dessutom flyttar hon över Antonia Göransson på vänsterkanten och tar in Marie Hammarström i mitten.

Ut ur startelvan får utöver Berglund även Lina Nilsson och Lisa Dahlkvist. Defensivt har jag inget stort förtroende för Nilsson, så det bytet välkomnas. Dock återstår det även för Samuelsson att visa att hon håller på den internationella scenen.

När det gäller Dahlkvist är jag lite splittrad. Hon är en makalös vinnarskalle, och på så sätt vill man gärna ha henne på planen. Dock håller hennes kortpassningsspel ofta ganska tveksam klass, vilket ju är dåligt för vårt anfallsspel. Det blir således intressant att se var Hammarström kan göra ihop med Caroline Seger centralt.

Det skall sägas direkt, att i ingen av de matcher där jag har sett Göteborg i år har jag imponerats av Hammarström. Men hon är å andra sidan den typen av spelare som gör stor nytta i det tysta, och som man märker mest när hon inte är med – eftersom det då märks att något saknas.

I övrigt är Norgekampen högintressant med tanke på att det är sannolikt att vi stöter på norskorna igen i EM. Det kan nämligen ske både i kvartsfinal och i semifinal. Med tanke på den snöpliga strafförlusten i Algarve cup skulle det sitta fint med en seger nu.

Personligen vill jag gärna se Kosovare Asllani och Lotta Schelin fungera bra ihop som anfallspar. Det tycker jag inte de har gjort så ofta hittills. Det har mest varit arbete en och en.
Totalt sett tycker jag att Sundhage har alldeles för många likadana forwards i sin trupp. Asllani, Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Josefine Öqvist och Jenny Hjolman är alla sex snabba djupledslöpare. Men det är inga spelare som man kan spela ett inläggsspel mot. Det är inte heller forwards man kan lyfta fram bollar mot.

Jag skulle gärna se att Sundhage plockar bort några av djupledslöparna och tog med någon spelare som kan ändra matchbilden mer. Exempelvis någon av våra unga juniorer.

Inte heller yttrarna lär springa in i straffområdet och nicka in bollar. Vi gör alltså bäst i att hålla bollen så nära Linköping Arenas usla gräsmatta som möjligt mot nickstarka norskor i morgon.

Apropå norskor så hittar du Norges trupp till morgondagens landskamp här.

Även om jag antar att de flesta räknat ut hur Sveriges startelva ser ut så avslutar jag med att ge hela här: Kristin Hammarström – Samuelsson, Nilla Fischer, Rohlin, Sara Thunebro – Konradsson, Seger, M Hammarström, Göransson – Schelin och Asllani.

Avpark är 15.30, och matchen direktsänds på Tv4sport.

Fantastisk cupfinal i Tyskland

Publicerad den 19 maj, 2013 av Johan Rydén

Under eftermiddagen har jag följt de båda damallsvenska matcherna via twitter och livescore samtidigt som jag sett större delen av den tyska cupfinalen.

Den första halvleken såg jag bara sporadiskt. Det jag såg var sisådär. Klart var att det var fördel ligamästarinnorna Wolfsburg. Och halvleken fick en läcker avslutning när Conny Pohlers härligt läckert frispelade Martina Müller med en spektakulär klackspark. Müller gjorde inget misstag, utan gav Wolfsburg ledningen. Matchuret visade då cirka 44,30.

I halvtid byttes Antonia Göransson in för Potsdam i stället för Genoveva Anonma. Tillsammans med en andra inhoppare, skotska Lisa Evans, bidrog Göransson till att det blev fart på Potsdams anfallsspel.

Men den andra halvleken inleddes trots det mycket olyckligt för Potsdam. Först smällde Müller in 2–0 via ribban efter efter en hörna. Och strax efter kom normalt så duktiga Potsdammålvakten Alyssa Naeher ut fel på en långboll, med följd att Pohlers kunde sätta 3–0. Det var i 55:e minuten.

Det kändes avgjort, och jag tänkte att det var synd om de 14 269 åskådarna i Köln att det inte blev mer match av finalen. Dessutom började min stream att hacka så mycket att jag fick starta om datorn.

När jag hade fått ordning på tekniken igen blev jag överraskad. På resultattavlan stod det 3–2. Tydligen hade Göransson spelat fram Evans till 3–1-målet, och sedan hade Yuki Ogimi reducerat ytterligare en gång från straffpunkten.

Matchens sista halvtimma var fantastisk. Det var verkligen sprudlande propaganda för damfotbollen. Spänningen var stor, och spelet riktigt underhållande. Lagen bytte chanser med varandra. Visst hade Wolfsburg flest, och bäst lägen. Men Potsdam var aldrig ofarligt, och med snabba yttrar som Evans och Göransson kom många attacker från kanterna.

De sista elva minuterna satsade Potsdam allt på ett kort. Man bytte ut backen Jennifer Cramer och satte in den norska forwardstalangen Ada Stolsmo Hegerberg. Och det var just 17-åringen som fick den stora kvitteringschansen.

När chansen visade hon på ett sätt att hon är en målskytt. För trots sin ungdom, och sin orutin vid matcher med så stor publik och laddning, så höll hon sig föredömligt lugn, och bara rullade bollen mot mål med bredsidan. Luckan var dock inte jättestor, och bollen tog i insidan stolpen – och ut.

Wolfsburg vann cupen, och har därmed tagit dubbeln i Tyskland. På torsdag är de i London och spelar final i Champions League mot Lyon – och kan ta en historisk trippel. Det lär bli en ny, fantastisk match.

För Potsdam blir det nog återigen en intressant silly season. Laget brukar ha stor genomströmning, och det är redan klart att Patricia Hanebeck kommer att lämna laget. Det har även förekommit uppgifter om att Yuki Ogimi är på väg att bli lagkamrat med Sofia Jakobsson i Chelsea.

* Dagens resultat i damallsvenskan var tyvärr de förväntade. När snart en tredjedel av serien är spelad så är det ganska solklart att de två bästa lagen hittills heter Tyresö och Malmö, och att de två sämsta hittills är Vittsjö och Sunnanå.

Malmö slog i dag Vittsjö med 4–0 och Tyresö krossade Sunnanå med hemska 10–2. Visst stod det bara 3–2 i den första halvlekens slutskede när Carys Hawkins fick rött kort. Men det försvarar ändå inte Skelleftelagets kollaps efter paus. Tydligen är det damallsvenskt segerrekord för Tyresö och förlustrekord för Sunnanå.

Samtliga de 14 mål som Malmö och Tyresö satte i dag gjordes av utländska stjärnor. Faktum att det inte ens var ett svenskt assist. Bäste producent var Christen Press som blev fyramålsskytt, och därmed leder skytteligan totalt på åtta mål. Hon hade dessutom tre assist, och leder därmed även den totala poängligan på elva.

Jag har känt att jag tog i för mycket när jag inför serien spådde att Press till och med skulle kunna göra 30 mål i år. Plötsligt känns inte det tipset helt orimligt.

Det här var lite av comebackernas helt. Det var tre i går, och en fjärde i dag. Jag tänker på Frida Nordin som byttes in för Malmö de sista tolv minuterna mot Vittsjö.

Slutligen har jag inga rapporter om hur det gick för Elin Rubensson som vänsterback. Men på twitter noterar jag att hon tyckte att det var kul. Låter lovande. Fast det är klart, Vittsjö var ju i högsta grad en mjukstart.

* För andra gången under den här veckan var det svenskmöte i England. Den här gången gällde det WSL Cup, och det var Liverpool som drog längsta strået. Louise Fors hade ett assist när Chelsea besegrades med hela 4–0.

Gruppspelet är därmed över, och semifinalerna kommer att spelas mellan: Liverpool–Lincoln och Arsenal–Everton.

Intressant om Sundhages tester

Publicerad den 18 maj, 2013 av Johan Rydén

Sedan Pia Sundhage presenterade sin senaste landslagstrupp i onsdags har jag försökt läsa allt som skrevs av de journalister som var närvarande, för att få hyfsat klart för mig hur vår förbundskapten tänker.

Med några dagars varsel så känns det som att startelvan är fortsatt oförändrad. Sundhage har på flera ställen klargjort att Kristin Hammarström fortsatt är förstamålvakt – trots att Hedvig Lindahl får chansen att visa upp sig.

I mittförsvaret har Sundhage förklarat att Nilla Fischer och Charlotte Rohlin fortsatt är förstavalet.

De båda sakerna kan man exempelvis läsa om här. Sundhage är väldigt tydlig när hon säger så här om Fischer/Rohlin:

”Jag har bestämt mig för att de ska spela. Man kan inte vela och testa för mycket.”

Den bästa analysen jag läst om den nya truppen bjuder Aftonbladets Petra Thorén på i den här krönikan. Läs den. Där ger Thorén några fina exempel på hur Sundhage testar sina spelare.

Bland annat tar hon upp hur Lotta Schelin tidigare på alla sätt försökt undvika allt vad stjärnrollen innebär. Jag minns det så väl från VM 2011. Schelin sken som en sol genom hela mästerskapet, och var verkligen vår stjärna. Men så fort någon försökte prata med henne om det slog hon ifrån sig, och började prata om kollektivet. Och att ta upp krav/förväntningar var inte ens någon idé.

Det skall bli spännande att se hur Schelin hanterar sådana frågor i sommar.

Schelin skrev för övrigt i dag på ett nytt treårskontrakt med Lyon. När kontraktet är utspelat 2016 är hon 32 år. Kanske är det då dags att vända hemåt, och avrunda karriären i damallsvenskan. I varje fall kan man ju alltid hoppas…

Innan jag lämnar landslaget och går över på en liten koll på vad som händer i helgen så känns det ju udda att läsa om att Brasilien har tagit ut en 26 spelare stor landslagstrupp, som skall bantas något till lagets landskamp mot Sverige.

Den matchen finns väl inte ännu? I varje fall inte officiellt.

Inofficiellt har man väl länge förstått att det är just Marta med vänner som väntar den 19 juni.

* Så då till helgens matcher. Den stora internationella höjdpunkten är tveklöst den tyska cupfinalen mellan ettan och tvåan i Frauen-Bundesliga, alltså Wolfsburg och Turbine Potsdam. Matchen spelas i Köln på söndag klockan 16.30, och tyska cupfinaler brukar locka en bra bit över 10 000 åskådare.

Förhoppningsvis kan Antonia Göransson få chansen från start igen i Potsdam. Men jag vågar inte hoppas för mycket. Vår landslagsytter fick nämligen nöja sig med att agera inhoppare i de fyra sista ligaomgångarna.

* Det har hunnit bli lördag under arbetet med det här inlägget. I damallsvenskan är det således tre intressanta matcher i dag. För toppen av tabellen är mötet mellan de båda obesegrade lagen Kif Örebro och Göteborg allra mest spännande. Känslan är att Göteborg kan få väldigt svårt att slå hål på Örebros täta försvar.

Kristianstad–Linköping är ett annat spännande möte i tabellens övre regioner. Min gissning är att KDFF:s offensiv tar hem spelet mot Linköpings defensiv. Men jag skulle inte bli överraskad om det slutade helt tvärtom.

Känslan är ju att serien inte riktigt hunnit sätta sig ännu. Och utöver det självklara att Tyresö och Malmö är topplag, samt att Sunnanå är ett bottenlag, så har det hittills varit sköna resultatmässiga svängningar.

Därför känns mötet mellan Mallbacken och Jitex som helt öppet. Däremot hade söndagens matcher Tyresö–Sunnanå och Malmö–Vittsjö varit ogarderade ettor på min tipskupong.

* I USA rullar NWSL vidare. Jag såg huvuddelen av seriefinalen Portland–Sky Blue 0–1 i morse. Trots att det inte skapades speciellt många heta målchanser var det verkligen en högklassig match, där jag framför allt imponerades av kvaliteten i passningsspelet. Det var knappt en gång man såg att det slarvades med enkla passningar.

Sedan är man ju inte van vid att det är en riktigt skön ljudkuliss vid dammatcher. Men bland de 11 055 åskådarna fanns en rejäl Portlandklack som sjöng under större delen av matchen. Riktigt kul att höra.

Sky Blues segermål gjordes för övrigt på ett överraskande skott från inhopparen Taylor Lytle. Se det i det här klippet.

Ojdå, Sundhage bjöd på skrällar

Publicerad den 15 maj, 2013 av Johan Rydén

Svara

Vid en presskonferens som förbundet har gjort så minimalt med reklam för – se föregående inlägg – att man undrar om de ville att någon skulle rapporter om den så presenterade Pia Sundhage faktiskt flera skrällar.

Efter att ha jobbat med samma 25 spelare under hela våren får plötsligt ett antal nya spelare chansen. Amanda Ilestedt och Josefine Öqvist har varit med i truppen tidigare. Men mot Norge den 1 juni får även Hedvig Lindahl, Marina Pettersson Engström och debutanten Jenny Hjolman chansen.

Jenny Hjolman

Kul med Hjolman som är en intressant spelartyp. Men som jag skrev i går – Umeås bästa offensiva spelare heter Lina Hurtig.

Spelare som är borta från den förra truppen är förstås skadade Emma Berglund, men även Malin Levenstad, Stina Segerström och Johanna Almgren. Almgrens petning förklaras på förbundets hemsida med hennes knäproblem. De andra två verkar vara ute i kylan.

Segerström har inte varit dålig i de matcher jag har sett henne i Göteborg i vår. Men hon har inte heller känts landslagsmässig. Angående Levenstad reagerade jag för att hon ofta vände ryggen och rumpan till i duellerna mot Örebro. Så vill inte jag att en landslagsmittback skall agera i närkamper.

Andra spelare som verkar helt iskalla är Annica Svensson och Susanne Moberg, som ju båda åkte ur truppen efter Algarve cup. Och man kan nog konstatera att sista tåget har gått för Therese Sjögran i hennes kamp för att få spela ett sista mästerskap. Hon hade definitivt behövt vara med här för att ha en rimlig chans.

För egen del tycker jag att det är synd att inte Lina Hurtig och Marija Banusic får chansen att visa upp sig i A-landslaget. Även om Sundhage tycker att de båda bör spela i F19-EM i stället, så handlar det troligen om två framtida nyckelspelare i A-landslaget. Två spelare som skulle kunna få lite extra positiv energi av att bara få vara med i truppen.

Den 25 juni 18.00 på Torslandaverken skall den definitiva EM-truppen presenteras. Fram tills dess ser landslagets schema ut så här:

* 28 maj–2 juni, läger i Linköping. Inklusive match mot Norge på Linköping Arena den 1 juni 15.30.

* 15–20 juni, nytt läger. Troligen inklusive match den 19 juni.

I mitt förra inlägg gissade jag att en allmänt sportintresserad svensk inte kan nämna fem spelare i det svenska landslaget. När TT alldeles nyss presenterade Sundhages senaste trupp fick jag vatten på min kvarn. Där ingick nämligen Amanda Ilstedt och Olivia Scough. Kunskapen om namn och stavning i vårt landslag är verkligen begränsad.

Här är förresten hela truppen till lägret i Linköping, och matchen mot Norge:

Målvakter: Kristin Hammarström, Lindahl, Sofia Lundgren och Carola Söberg.
Backar: Nilla Fischer, Ilestedt, Lina Nilsson, Pettersson Engström, Charlotte Rohlin, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.
Mittfältare: Lisa Dahlkvist, Hanna Folkesson, Marie Hammarström, Antonia Göransson, Carina Holmberg, Emmelie Konradsson och Caroline Seger.
Forwards: Kosovare Asllani, Hjolman, Sofia Jakobsson, Lotta Schelin, Olivia Schough och Öqvist.

En skrällarnas dag

Publicerad den 12 maj, 2013 av Johan Rydén

Det här var lite av skrällarnas dag. Och ute i Europa var det även lite av svenskornas dag. För Antonia Göransson tog sig till Champions League, Lotta Schelin till cupfinal och Sofia Jakobsson blev målskytt.

Själv ägnade jag eftermiddagen åt att bevaka Nittorp–Hovshaga 0–4 i division 1 östra Götaland. Det var inte direkt någon fotbollshöjdare. Underlaget tillät nämligen inget skönspel.

Parallellt med matchbevakningen på klassiska Åsavallen – där Victoria Sandell Svensson fick sitt genombrott – så hängde jag med mål för mål i avslutningen av Frauen-Bundesliga, i Lyons cupsemifinal samt förstås i fem damallsvenska matcher.

Jag har alltså inte sett något alls av dagens damallsvenska matcher. Men tänkte ändå göra en liten genomgång, helt och hållet byggd kring hårdfakta. Mest noterbar är förstås skrällen i skogen. Sannolikt var det den klart största knallen i damfotbollsvärlden den här helgen.
För att Tyresö fick lämna Värmland och Strandvallen i Mallbacken med bara en poäng – det kunde väl ingen gissa?

Statistiken säger att Tyresö vann med 13–3 i avslut mot mål och 1–0 i avslut i målställning. Fast i mål blev det 1–1. Rutinerade Linda Wallin blev Värmlandsskogarnas okrönta drottning när hon kvitterade med drygt tio minuter kvar att spela.

Linda Wallin och Mikaela Uthas.

Samtidigt vann Malmö det skånska toppmötet mot Kristianstad med förkrossande 5–0. Sara Björk Gunnarsdottir och Ramona Bachmann gjorde två mål vardera. De båda var bänkade mot Örebro senast. Fler tankar om den matchningen kommer jag med i ett senare inlägg. Malmö är därmed förbi Tyresö i tabelltoppen på målskillnad.

I övrigt i vår svenska toppserie så blev det kryss för båda Göteborgsklubbarna. Obesegrade Göteborg spelade 0–0 i Vittsjö. Där noteras blott sex avslut mot mål för GFC. Det är alldeles för dåligt för ett lag som utmålar sig som guldkandidat. I Lindome spelade Jitex och Linköping 1–1. Enligt en av de 234 åskådarna var det en jämn match. Rapportören meddelade också att Sofia Lundgren tyvärr inte visade upp någon EM-mässig säkerhet. Samt att Linköpings mittbackspar Nilla Fischer/Charlotte Rohlin stundtals kändes riktigt otajmade. Tråkigt.

Slutligen så vann Örebro återigen. Och Helén Eke var återigen lagets målskytt. Hon är numera i delad ledning av skytteligan.

Efter 35 matcher har faktiskt 14 slutat oavgjorda. Det är förstås en stark signal om att damallsvenskan hittills har varit väldigt jämn. Faktiskt klart jämnare än jag hade väntat mig.

* Klart jämnare än vad någon hade förväntat sig var även den franska cupsemifinalen mellan Montpellier och Lyon. Lotta Schelin gav Lyon ledningen i den första halvleken. Men bara ett par minuter senare kvitterade Marie-Laure Delie. 1–1 blev slutsiffrorna – vilket innebar Lyons andra kryssmatch för året. Den första var den inofficiella VM-finalen mot Inac Kobe Leonessa. Då vann Lyon efter förlängning.

Den här gången krävdes det straffläggning. I den missade lagen två straffar vardera under grundomgången. I varje fall ansåg domaren det. Se separat inlägg.

För Lyon gjorde Louisa Necib, Sonia Bompastor och Eugenie Le Sommer mål, medan Wendie Renard och Megan Rapinoe missade. Sedan blev det sudden death i straffläggningen. Där gjorde i tur och ordning Corine Franco, Camille Abily och målvakten Sarah Bouhaddi mål för Lyon. I den åttonde straffomgången missade Kelly Gadéa för Montpellier – och Schelins lag var klart för final.

När jag ser de här uppgifterna på footofeminin.fr – och även noterar att Schelin fanns bland de elva Lyonspelare som slutförde matchen, då reagerar jag över att vår svenska skyttedrottning inte klev fram och tog en straff. Åtta lagkompisar gick alltså före i kön. Eller snarare nio, eftersom Amandine Henry hade missat straff i själva matchen. Jag hoppas verkligen att Schelin som svensk lagkapten inte backar för att lägga straff i EM. Det är ju hon som skall visa oss vägen mot Friends Arena.

Tyvärr blir det inget svenskmöte i finalen den 8 juni. För i går skrällde sig Saint-Etienne vidare. Man vann med 2–0 hemma mot PSG – där Kosovare Asllani spelade de första 68 minuterna. Det blir alltså Lyon och Saint-Etienne som gör upp om cuptiteln, om nu inte Montpellier kan protestera sig till final. Mer om det i nästa inlägg.

* Så till Tyskland. Där stod slaget i den sista omgången om andraplatsen. Och det vanns överraskande av Turbine Potsdam. Att Potsdam skulle vinna mot Gütersloh var inte oväntat. Det blev 2–0 – och Antonia Göransson fick hoppa in de sista nio minuterna.

Däremot var det oväntat att Frankfurt skulle förlora på hemmaplan med 2–1 mot Bayern München. På det här klippet med alla mål från dagens omgång noteras att Sarah Hagen:s 1–0-mål är ett litet konstverk.

För storsatsande Frankfurt slutar alltså säsongen med en ny tredjeplats. Det måste anses vara ett gigantiskt fiasko. Jag tycker som bekant att Sverige, Tyskland och Frankrike borde ha fyra lag i Champions League – för att höja kvaliteten på turneringen. Men så är det ju inte. Och genom dagens resultat står Frankfurt för andra året i rad utanför Europas mästarcup. Fiasko var ordet.

Yuki Ogimi, tidigare Nagasato

Skytteligan vanns av Potsdams japanska stjärna Yuki Ogimi på 18 mål. Tvåa på 16 mål kom Wolfsburgs Conny Pohlers, som gjorde mål på en bicycleta i dag – se klippet ovan. Och trea på 15 fullträffar slutade Duisburgs Mandy Islacker. Antonia Göransson slutade på åtta mål, och delade med det elfteplatsen.

* Slutligen till England. Där vann Sofia Jakobsson svenskmötet mot Louise Fors. Chelsea vände nämligen 0–1 till hemmaseger med 2–1 mot Liverpool – och gick upp i tabelltopp. Jakobsson stod för kvitteringen. Det var svenskans fjärde mål i serien – vilket innebär att hon leder skytteligan.

Vi har alltså svenskt i toppen av skytteligorna både i Frankrike, England – och nu alltså även i Sverige. Visst är väl det kul?

Göteborg vann med 24–0

Publicerad den 10 maj, 2013 av Johan Rydén

Det finns fortfarande ett problem med att det saknas matcher med kvalitet för en del av de damallsvenska spelare som sitter på bänken, framför allt de i Göteborg FC.

Jag tar ett exempel. I går gjorde Sara Lindén comeback efter sin korsbandsskada. Göteborg har i år ett samarbete med Göteborgs DFF, och man har fått dispens för att spela med ett kombinerat lag i Västergötlands ena så kallade F19plus-serie. Pluset står för att man får ha med tre överåriga spelare i varje match.

I går spelade Göteborgslaget borta mot Kindaholms FF:s F19-lag. I Göteborgs trupp fanns fyra bänkspelare från damallsvenskan; målvakten Louise Högrell (som håller åldern) samt Lindén, Amanda Edgren och norska Cathrine Dyngvold.

Kindaholms A-lag spelar i division tre. Det gör även huvuddelen av övriga motståndares A-lag. Mot de här division tre-lagens B-lag ställs alltså allsvenska toppspelare.

Matchen, om man kan kalla den för match, slutade med bortaseger, 24–0. Enligt Dyngvold på twitter gjorde hon 13 mål.

För vem är en sådan match meningsfull?

* Jag skall alldeles strax sätta mig i bilen för att köra till Norrköping, och bevaka herrallsvensk fotboll. I helgen kommer jag sedan inte ha så mycket tid för bloggande. Nästa inlägg här lär således dröja minst till söndag kväll.
Då har det spelats ytterligare fem matcher i vår högsta serie – alla fem på söndag. Allra mest spännande på förhand känns Skånederbyt Malmö–Kristianstad. Där måste Malmö vinna för att inte släppa i väg Tyresö för långt. För serieledarna lär väl ta tre säkra poäng i Värmland?

På söndag (14.00) avgörs även Frauen-Bundesliga. Den stora frågan inför sista omgången är ju vilket lag som följer Wolfsburg till Champions League. Det mesta talar för Frankfurt, som tar platsen vid seger hemma mot Bayern München.
För Antonia Göransson och Turbine Potsdam är seger mot Gütersloh ett måste. Dessutom måste de ha hjälp av München, som behöver sno poäng i Frankfurt för att Potsdam skall få fira en andraplats.

Ingen av nyckelmatcherna sänds på DFB-tv. Där visas i stället i praktiken klara mästarinnorna Wolfsburg, och deras hemmamöte med Bad Neuenahr.

En blogg om internationell damfotboll

Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå

Etikettarkiv: Antonia Göransson

En analys av alla EM-lag

Trevliga danskor, reklam – och Ogimi

Varför gör man självmål?

Lång analys av Sverige-England

Se upp till höger

Bilder av Sverige–Norge

Lite Brasilien – och Sunnanå

Startelva och kort semester

Lång analys av Sverige–Norge

Folkesson och startelvan

Fantastisk cupfinal i Tyskland

Intressant om Sundhages tester

Ojdå, Sundhage bjöd på skrällar

En skrällarnas dag

Göteborg vann med 24–0