Tyskland motsvarade favorittrycket och besegrade Italien med 1–0. Därmed blir det en hyperintressant semifinal på Gamla Ullevi på onsdag.
I och med den tidiga avsparkstiden för dagens svenska semifinal fick man för första gången under EM chansen att göra hela jobbet vid en Sverigematch, alltså skriva även nyhtestexterna själv.
Därför höll jag på och jobba under hela Tysklands match, och har i princip inte sett en minut av den. Därför kan jag inte ge någon som helst kommentar till deras sportsliga insats.Däremot konstaterar jag att jag fick två fel vardera i den tyska respektive italienska startelvan. Att Anja Mittag skulle återfå kantplatsen på Melanie Leupolz bekostnad var väl ingen jätteskräll. Men att Silvia Neid skulle bänka Dzsenifer Marozsan var betydligt mycket mer oväntat.
Nu visade det sig vara lyckat, då ersättaren Simone Laudehr blev matchvinnare. Dock såg jag hur Marozsan i sitt inhopp bjöd på en läcker frispark, där Nadine Kessler borde ha gjort mer av ribbreturen.
Tyskland är alltså återigen i semifinal i ett EM. Den här gången har man tagit sig fram utan att ha imponerat på vägen. Fast man behöver inte vinna matcherna med 4–0, det räcker med uddamålssegrar.
En kollega konstaterade i presscentret att under åren på 1980- och 90-talet, när det tyska herrlaget snubblade sig genom gruppspelen, vann de ofta till slut de stora titlarna. Nu flyger herrlaget genom gruppspelen, men missar oftast finalerna.
Om damlaget kommer att kopiera gamla tiders tyska herrlag återstår att se. Men klart är att Tyskland definitivt har kapacitet att vinna både semifinal och final.
Samtidigt står det också klart att det kan dröja länge innan vi nästa gång får en så här bra chans att besegra tyskorna.
För det är ju ingen tvekan om annat än att vårt lag har imponerat klart mycket mer än det skadedrabbade tyska, på vägen till onsdagens drabbning.
Och vårt lag kommer att bäras fram av ett fullsatt Gamla Ullevi. Man behöver inte vara tankeläsare för att se hur våra spelare njuter av att spela inför fullsatta läktare på hemmaplan.
Man behövde inte heller vara tankeläsare för att se hur besviken Margret Lara Vidarsdottir var när hon klev av Örjans vall i dag. Det isländska laget orkade inte ladda om efter det oväntade avancemanget till kvartsfinal. Och det tidiga svenska målet var förödande. Eller som Gudbjörg Gunnarsdottir uttryckte det:
”Det som absolut inte fick hända hände. Vi släppte in mål efter två–tre minuter, och då var hela vår matchplan körd. Vi skulle spela som mot Holland – kompakt, och hålla nollan så länge som möjligt.”
Det är förresten kul att man kan göra alla intervjuer med motståndarna på svenska efter en EM-kvartsfinal. Och jag måste säga att jag tycker att det är charmigt att höra isländskorna prata svenska med exempelvis skånsk eller stockholmsk dialekt.
För att kort kommentera den isländska insatsen så tyckte jag att man kunde se hög klass hos Sif Atladottir. Jag tyckte även att Dagny Brynjarsdottir visade intressanta takter. Det roligaste för de isländska fansen i dag var dock att de båda 18-åringarna Glodis Perla Viggosdottir och Elin Metta Jensen visade spännande kvaliteter i sina korta inhopp. Känslan är att Island kan nå fler mästerskap under en ganska lång framtid.
Sverige behöver inte titta flera år framåt. Vi nöjer oss med tre dygn.
Men först en liten tillbakablick på dagens fantastiska uppvisning i Halmstad. Sverige gjorde mål på de tre första målchanserna, och vårt lag hade dödat matchen efter 19 minuter.
Det mesta var bra i dag. Som jag skrev i det förra inlägget så var det här den bästa, mest helgjutna insats jag har sett landslaget göra under Pia Sundhage:s ledning.
Man kan tycka att det motstånd Island erbjöd var svagt, och så var det i dag. Men jobbet skall göras. Och att ha 3–0 efter 19 minuter i en EM-kvartsfinal är självklart makalöst bra – oavsett motstånd. Bra också att Sundhages order om skytte gav utdelning redan efter 2,40. Marie Hammarström har en vass bössa, och nu har hon blivit målskytt i såväl VM, OS som EM.
Extra roligt i dag var att Lotta Schelin och Kosovare Asllani faktiskt spelade ihop. Positivt också att Antonia Göransson gjorde ett inhopp som både sprutade av energi, och av vilja att återta platsen i startelvan.
Skall man leta oroande saker så är det att vi har spelat bra i varannan match, och lite mindre bra i varannan den senaste tiden, enligt:
* England – bra.
* Danmark – halvbra.
* Finland – bra.
* Italien – halvbra.
* Island – mycket bra.
Nu kommer det att krävas ytterligare två mycket bra insatser för att vinna den där pokalen som tyskorna annars prenumererat på under en väldigt lång tid. Det finns alltså inget utrymme för några halvbra insatser kommande vecka.
Ett frågetecken finns också för vårt försvarsspel, och framför allt för backlinjen. Defensivt har vi inte ställts på några riktigt svåra prov hittills. Ändå har det svajat lite både mot Danmark och mot Italien. På onsdag kommer det svåra provet. På onsdag är det upp till bevis.
Men det är även upp till bevis för Tyskland. För det kan inte vara lätt att ställas mot det snabba svenska anfallsspelet. Det är ju inte en snabb spelare att plocka bort, utan tre – eller kanske till och med fyra.
Känslan är att det blir riktigt intressant på onsdag. Jag längtar redan.
En blogg om internationell damfotboll 