Etikettarkiv: Marie Hammarström

Här är min startelva mot Schweiz

Publicerad den av
2

Pia Sundhage har gjort klart att det är 4-4-2 som gäller. Det känns bra. För det stämmer ju perfekt med mina önskvärda förändringar i landslaget inför EM.

Redan i mitten av augusti föreslog jag ju 4-4-2. Då föreslog jag även ett målvaktsbyte. Så blir det ju också, fast tyvärr blev framtvingat efter Hedvig Lindahl:s tråkiga korsbandsskada.

Kristin Hammarström

Jag blir mer och mer övertygad om att Kristin Hammarström är den målvakt som Sundhage bör satsa på. Utöver missen i supercupfinalen i våras har jag inte sett Hammarström släppa in ett enda ”lätt” mål i år.
I cupfinalen i förra veckan var hon tvärtom lysande. Och vi behöver en trygg målvakt, som är bäst när det gäller.

Sara Thunebro

Sara Thunebro

I backlinjen fortsätter vi att ha stora problem på ytterbacksplatserna. Sara Thunebro är trots obefintlig speltid i Frankfurt ohotad på vänstersidan. Som jag ser det finns det inte ens någon som är nära att konkurrera ut Thunebro.
Till höger testade Thomas Dennerby några gånger att köra med Emma Berglund. Jag skulle gärna se att det testet återupptas. För till EM är ju Charlotte Rohlin förhoppningsvis tillbaka i form. Och då vill jag se Rohlin och Sara Larsson som mittbackspar.
Mot Schweiz hade jag helst sett Larsson ihop med Amanda Ilestedt. Men i Malmötalangens frånvaro får det duga med Larsson och Stina Segerström.

Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist

Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist.

Sundhage har pratat om att hon vill se mängder av löpningar, och att hon älskar när det går att spela på spelare som kommer bakifrån med fart. Det gör att jag formerar mittfältet så här: Antonia Göransson, Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist och Marie Hammarström.
Göransson har visat sig funka bra till höger i Potsdam. Hon är den ultraoffensiva spelaren på mittfältet. Hammarström är bolltrygg, och har en fantastisk vänsterfot. Hon var vår klart bästa poängspelare i OS, och bör beredas plats i laget.
Centralt bör vi satsa på två tvåvägsspelare. Därmed försvinner Caroline Seger ur startelvan.
På ett sätt är det synd. För jag älskar verkligen Segers bolltouch. Den är bäst i Sverige. Men hon måste öka sin arbetskapacitet. Och det rejält. Kan Sundhage få Seger att springa, då är Tyresömittfältaren högst välkommen tillbaka in i startelvan.

Kosovare Asllani och Lotta Schelin

Slutligen forwards. Här är Lotta Schelin given. Det har Sundhage redan sagt, och det håller jag förstås med om. Vem som skall spela bredvid är en intressant fråga. Jag har sett att vissa föreslår att vi skall köra med en utpräglad bollmottagare jämte Schelin.
Det tycker inte jag.
Vi såg på VM i fjol att Sverige blev som bäst med Josefine Öqvist bredvid Schelin. Alltså med två snabba djupledslöpare på topp. Det tror jag även är melodin framöver. Snabbhet är nämligen viktigare inom damernas fotboll än inom herrarnas.
En av de tunga orsakerna är att planen relativt sett är tio procent längre för damerna. Alltså är det svårare att krympa ytor inom damfotbollen.

Nu är Öqvist inte med i år. Men både Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är utmärkta alternativ. I dagsläget känns Asllani hetast, och hon bör få chansen mot Schweiz. Men framöver tror jag att Jakobsson kommer att ta platsen bredvid Lyonstjärnan.

Här är min önskeelva i sin helhet:
Kristin Hammarström – Emma Berglund, Sara Larsson, Stina Segerström, Sara Thunebro – Antonia Göransson, Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist, Marie Hammarström – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.

Och här är den startelva jag tror det blir:
Hammarström – Lina Nilsson, Berglund, Larsson, Thunebro – Sofia Jakobsson, Fischer, Caroline Seger, Göransson – Schelin och Asllani.

Slutligen noterar jag att landslaget börjat satsa på videoklipp a la USA. Det gör mig glad. Här är ett reklamklipp inför tisdagsmatchen, och här en intervju med Kosse.

Nya namn: Söberg, Konradsson och Rubensson

Publicerad den av
2

Som väntat innehöll inte Pia Sundhage:s första landslagstrupp speciellt många skrällar. Det kändes ju ofrånkomligt att truppen skulle byggas kring de som varit med förr. Fast jag hade ändå hoppats på några fler nykomlingar.

De enda nya spelarna i den stora truppen är Carola Söberg (nygammal), Emmelie Konradsson (nygammal) och Elin Rubensson. Både Söberg och Konradsson är hittills bokförda för varsin landskamp.
Truppen är för övrigt uttagen av Calle Barrling – som framöver skall leda F19 och U23 – och den nya assisterande förbundskaptenen Lilie Persson.

Ledarna först. Persson skall fungera som assisterande förbundskapten med ansvar för anfallsspelet. Vem som skall ha ansvar för försvarsspelet är inte beslutat ännu. Kanske att Sundhage väntar ut Tony Gustavsson. Eller vad tror ni?

Så till själva presskonferensen. Där imponerade Sundhage precis lika mycket som väntat. Radiosportens Susanna Andrén twittrade så här:

”Just nu är också Sundhage inte bara förbundskapten utan också pressansvarig, moderator och så vidare… Underhållning.”

Så var det. Den enda missen från Sundhage var att hon kallade Caroline Seger för Carolina Seger, varvid Lilie Persson klev in och rättade.
Det var väl ingen fullträff, men i övrigt imponerade Sundhage alltså enormt.

Till SVT:s Chris Härenstam sa hon så här om hur hon kände sig:

”Det bubblar. Jag är fortfarande lite nervös. För jag vill göra något bra, jag vill vara en bra ambassadör för damfotbollen.”

På de punkterna behöver hon inte vara orolig. Oron borde ligga på att få laget att prestera på högsta nivå när det som mest behövs. Men det verkade Sundhage väldigt medveten om.

Något från SVT-intervjun – se den i sin helhet här – som jag tyckte om var de här orden:

”Det är en löpsport det här. Jag älskar spelare som kommer med fart bakifrån… …Så vi kommer att springa mycket.”

Huruvida det blir 4-2-3-1 eller 4-4-2 återstår att se. För det är inte bestämt ännu.

Ett annat viktigt citat var:

”Det är oerhört viktigt att vi kan få stjärnorna att lysa.”

Så är det. Om det skiner kring Lotta Schelin som det gjorde under VM, då växer Sveriges landslag med flera procent.

Till själva truppen. Jag hade ju gärna sett fler än två nya, unga spelare.

Carola Söberg

För även om Carola Söberg kanske är den tredje bästa målvakten i Sverige just nu, är hon 30 år. Om inte Söberg är tänkt som förstamålvakt, hade jag mycket hellre sett att Stephanie Öhrström eller Susanne Nilsson varit med som tredjenamn i truppen. Mycket hellre.

I backlinjen är det bara beprövade namn. Där saknas helt klart Amanda Ilestedt. Som jag ser det är Malmöbacken definitivt redo för landslaget. Synd att det dröjer till 2013 innan hon får chansen.

På mittfältet tillkommer Umeås Emmelie Konradsson. Det är en spelare som jag sett lite för lite i år för att ge en rättvis analys av. Bilden är bollskicklig, men lite långsam, men som sagt – analysen är långt ifrån fullödig.
Konradsson är en viktig spelare i Umeå, men spontant hade jag hellre sett att hennes lagkompis Lina Hurtig fått chansen att växa in i det landslag, där hon inom några år borde kunna vara en stöttepelare.

Elin Rubensson

Slutligen då forwards. Eftersom både Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani togs ut som mittfältare fick trion Jessica Landström, Madelaine Edlund och Susanne Moberg plats i truppen. Jag är tveksam till alla tre, alltså till att de håller på landslagsnivå.
Däremot är det kul att Elin Rubensson får chansen. Henne tror jag mycket på. Sundhage var härligt öppen på frågon om vad Malmötalangen är för typ av spelare:

”Det skall jag ta reda på.”

Många frågor återstår alltså att få svar på kring Pia Sundhages landslag. Några fler svar kommer kanske nästa tisdag, då den här truppen skall ta sig an Schweiz.

Truppen i sin helhet:

Målvakter (3): Kristin Hammarström, Sofia Lundgren och Carola Söberg.

Backar (7): Annica Svensson, Emma Berglund, Sara Larsson, Sara Thunebro, Lina Nilsson, Stina Segerström och Malin Levenstad.

Mittfältare (9): Antonia Göransson, Nilla Fischer, Marie Hammarström, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Johanna Almgren, Emmelie Konradsson, Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani.

Forwards (5): Lotta Schelin, Jessica Landström, Madelaine Edlund, Susanne Moberg och Elin Rubensson.

Här är din första trupp, Pia

Publicerad den av
2

I morgon tar Pia Sundhage ut sin första trupp som svensk förbundskapten. Hon har inte haft så mycket tid att åka runt och titta på spelare, så jag tänkte hjälpa henne lite på traven.

Här är ett förslag:

Målvakter (3): Kristin Hammarström, Sofia Lundgren och Stephanie Öhrström.

Backar (7): Annica Svensson, Emma Berglund, Sara Larsson, Amanda Ilestedt, Sara Thunebro, Lina Nilsson och Stina Segerström.

Mittfältare (7): Antonia Göransson, Nilla Fischer, Marie Hammarström, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Johanna Almgren och Fridolina Rolfö.

Forwards (4): Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani och Elin Rubensson.

Bilder av Sverige–Holland

Publicerad den av
Svara

Jag hade med mig kameran till Gamla Ullevi i går, och här är resultatet:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var rätt svårfotat för oss amatörer, med en ganska lågt stående, och stark sol. Men några ok rutor blev det trots allt.

Marlous Pieete
Lieke Martens
Lotta Schelin
Tackskylt
Anouk Hoogendijk, Tessel Middag och Leonne Stentler.
Danielle van de Donk och Renee Slegers
Leonne Stentler och Sara Thunebro
Lotta Schelin
Sara Thunebro och Marlous Pieete
Annica Svensson
Caroline Seger
Sverige jublar
Johanna Almgren med Anouk Hoogendijk i ryggen
Sofia Jakobsson och Daphne Koster
Sofia Jakobsson utmanar
Lotta Schelin
Holland värmer upp
Petra Hogewoning
Claudia van den Heiligenberg
Sara Larsson
Anouk Hoogendijk och Kosovare Asllani
Tessel Middag
Kosovare Asllani
Kosovare Asllani och Lotta Schelin
Lieke Martens
Sofia Jakobsson
Sverige har kvitterat på straff
Anouk Hoogendijk jagas av Kosovare Asllani
Mandy van den Berg
Daphne Koster
Daniel Kristiansson och Hanna Marklund
Daphne Koster pekar ut riktningen
Kvadraten
Anouk Hoogendijk och Lisa Dahlkvist
Sofia Jakobsson
Marie Hammarström
Holland är klart för start.
Holländskor efter matchen
Madelaine Edlund
Daphne Koster
Anouk Hoogendijk
Kirsten Van de Ven
Madelaine Edlund missar kanonläge
Kosovare Asllani
Kirsten van de Ven
Jubel över 2-1-målet
Anouk Hoogendijk

 

Till slut fick Dennerby en Seger av världsklass

Publicerad den av
1

Så har man slagit sig ner i tv-fåtöljen efter en heldag i damfotbollens tecken. I förmiddags var jag med på en liten sittning med den svenska EM-organisationen. Det var intressant, och det finns all anledning att återkomma till den inom kort.

Men först lite synpunkter på dagens svenska landskamp – Thomas Dennerby:s avskedsmatch.

Thomas Dennerby

Thomas Dennerby intervjuas av Daniel Kristiansson och Hanna Marklund

Efteråt, när Dennerby mötte pressen, verkade han avslappnad och kanske även lite lätt rörd. Han sa att det absolut var rätt tid för honom att lämna posten som förbundskapten, och att han således inte ångrar sitt beslut på något sätt. Men att avskedet ändå var jobbigt. Han förklarade så här:

”Jag älskar människor. Jag älskar de som jobbar på hotellen, spelarna, ledarna – jag älskar er journalister.”

Han konstaterade också att han tog jobbet för att vinna titlar. Han hade tänkt sig bli den förste svenske förbundskapten sedan 1984 att leda landslaget till ett mästerskapsguld. Men att tre förluster på fyra kvartsfinaler i stora mästerskap är inte godkänt.

Skulle laget vinna guld på hemmaplan nästa år gav han följande löfte, eller skall vi se det som ett hot:

”Vinner de EM nästa år ska jag vara den första som springer in på planen…”

Till själva matchen. För svensk del var den länge väldigt avslagen. Före paus fick jag tre nya favoritspelare. Alla spelade i orange.

Lagkaptenen Daphne Koster kanske inte är blixtsnabb. Men hon spelar ett väldigt elegant mittbacksspel. Den defensiva mittfältaren Anouk Hoogendijk visade en underbar förmåga att spela sig ur alla situationer. Och släpande forwarden Lieke Martens briljerade med fin bollbehandling, och ett bra passningsspel.

Anouk Hoogendijk

Sverige?

Uselt. Spelarna verkade helt ointresserade av att ge Dennerby en fin avskedspresent. De verkade inte heller förstå att Pia Sundhage kommer att studera den här insatsen noga innan hon tar ut sin första trupp. För uppträdandet var stillastående och helt utan aggressivitet.

Jag har tidigare ifrågasatt Caroline Seger i landslaget. Det gjorde jag i halvtid i dag också. Jag satt nämligen och specialstuderade henne. Och under de första 45 minuterna gjorde hon nästan bara alibilöpningar. Hon lät Lisa Dahlkvist ta hand om precis allt skitjobb centralt på planen.

Caroline Seger

Efter paus kom en ny Caroline Seger ut på planen. Plötsligt var hon en världsspelare. Visst hände det att hon fuskade med hemjobbet även i andra halvlek. Men på det stora hela var hon planens gigant – rörlig, kreativ och hjärnan bakom de flesta svenska anfallen. Spelar hon på den nivån är hon spelaren att bygga laget kring.

Den viktigaste gåtan för Pia Sundhage att lösa är att få Seger att vara en världsspelare under 90 minuter plus tillägg, varje gång hon drar på sig landslagströjan. Knäcker Sundhage den nöten så kan vi faktiskt stå där med EM-pokalen på Friends Arena den 28 juli nästa år.

Fast i halvtid tänkte man knappast på EM-guld. Så långt ledde Holland rättvist med 1–0. Jag ifrågasatte i går om inte Dennerby hade matchat en något för offensiv startelva. Så visade det sig vara. Ingen av Lotta Schelin, Antonia Göransson, Kosovare Asllani, Seger eller Sofia Jakobsson vann några bollar. Och när vi trots allt fick innehav, så kastade vi bara i väg bollen.
Holland hade alltså 1–0 i mål. De hade även 54–46 i bollinnehav och 4–1 i skott mot mål.

Holland jublar

I andra halvlek vann Sverige däremot skotten mot mål med 10–0. Klart är att laget fick väldigt mycket bättre balans när Marie Hammarström kom in på vänsterkanten. Hon hjälper de centrala mittfältarna i defensiven, och bidrar till att öka bollinnehavet.

Klart är också att Kosovare Asllani växte ut till en tänkbar startspelare som en följd av att Seger började jobba. Plötsligt fick Kosse vettiga passningar på fötterna, och Kristianstadsspelaren kunde visa sin höga potential.

Jubel över 2-1-målet

Som jag ser det står Pia Sundhage inför två val när det gäller offensiv uppställning. Antingen att fortsätta med 4-2-3-1 med Asllani som tia. Eller byta till 4-4-2 med Jakobsson och Schelin som forwards. Det skall bli intressant att se vilken färdriktning vår nya förbundskapten väljer.

Det skall även bli intressant att se hur Sundhage tänker använda Caroline Seger. För som sagt, Seger har nyckeln till svensk framgång. Om hon bara känner för att använda den.

Dennerbys fina facit

Publicerad den av
Svara

Här är Thomas Dennerby:s sista startelva som svensk förbundskapten: Hedvig Lindahl – Lina Nilsson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist – Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani, Antonia Göransson – Lotta Schelin.

Det är en ovanligt offensiv uppställning för att vara Dennerby. Kanske till och med en för offensiv uppställning, det finns ju bara en bollvinnare på mittfältet. Fast även det här laget bör kunna ge i praktiken EM-klara Holland en bra match.
Det enda som överraskar mig lite med startelvan är att vår klart bästa poängspelare i OS, Marie Hammarström, inte får vara med.

Att Dennerby skulle spelar Lindahl i målet är ju däremot ingen överraskning. Men som jag ser det är det förbundskaptenens stora misstag under de sju år han lett oss.

För jag har hört och läst om att Sverige har tappat mark under Thomas Dennerby. Det är ju helt fel. De som säger det har ingen koll.

Och visst man kan känna vibbarna av misslyckande när man läser dagens rubrik på damfotboll.com: ”Ändå inget dåligt facit när Thomas drar slutstrecket”.

Nej, Dennerby har inget dåligt facit. När han tog över som förbundskapten i juli 2005 var Sverige rankat sexa i världen. När han nu lämnar över till Pia Sundhage är Sverige rankat – sexa.
Dennerby har gjort ett stabilt och bra jobb under sina dryga sju år. Han har hållit kvar Sverige i världstoppen – och det är bra gjort.

För titta här. Så här såg toppen av damfotbollens världsrakning ut för sju år sedan:

1) Tyskland
2) USA
3) Norge
4) Brasilien
5) Frankrike
6) Sverige
7) Nordkorea
8) Kina
9) Danmark
10) Italien
11) Japan
12) Kanada

Nu ser världsrankingen ut så här:

1) USA (310 miljoner)
2) Tyskland (82 miljoner)
3) Japan (126 miljoner)
4) Brasilien (201 miljoner)
5) Frankrike (64 miljoner)
6) Sverige (9,5 miljoner)
7) Kanada (33 miljoner)
8) England (GB – 60 miljoner)
9) Australien (20 miljoner)
10) Italien (62 miljoner)
11) Nordkorea (23 miljoner)
12) Danmark (5,5 miljoner)

Siffran bakom respektive land visar ländernas folkmängd i oktober 2011 – enligt wikipedia.

Jämför listan från 2005 med den från 2012, och se att Sverige är det enda land med färre än 60 miljoner invånare som låg på topp tio för sju år sedan – och som fortfarande ligger kvar. Det är imponerande.

Och verkligheten är ju bättre än så. För under nästan hela Dennerbys sjuårsperiod har vi legat på en högre placering än sexa. Större delen av tiden har vi faktiskt legat topp fyra. Så trots att damfotbollen utvecklats enormt sedan 2005 är vi med bland de länder som leder utvecklingen.

I länkad artikel på damfotboll.com konstateras att Dennerby har 25-3-0 i kvalmatcher till stora mästerskap. Och att samma siffror i mästerskapens gruppspelsmatcher är 9-4-2. Det är två fantastiska tabellrader.

Trots det har Dennerby ryktet om sig att vara en förlorare. Och hans facit i stora mästerskap är trots allt inte lysande:

* VM 2007: Utslagna i gruppen
* OS 2008: Utslagna i kvartsfinal
* EM 2009: Utslagna i kvartsfinal
* VM 2011: Brons
* OS 2012: Utslagna i kvartsfinal

Det innebär att Dennerbys statistik i mästerskapens utslagsmatcher är 2-0-4. Och det är förstås de siffrorna som gjort att han fått en förlorarstämpel.

Fast om vi skall vara ärliga har Dennerby haft ett sämre spelarmaterial att jobba med än föregångaren Marika Domanski-Lyfors. Det laget peakade 2003–05, en period där de spelade minst semifinal i tre raka mästerskap. Och kärntruppen där var på väg ner när Dennerby tog över.

Han har fått påbörja en generationsväxling, och jag tycker att han skött det bra.

När jag har träffat Dennerby har han varit trevlig och prestigelös, en person som det är lätt att tycka om. Men alla spelare har inte varit på hans sida de senaste åren, och därför var det dags nu att ge landslaget en ny energikick.

Så med bara timmar kvar på en era säger vi tack Dennerby, välkommen Sundhage.

Sverige i OS 2012, del 2 – betygen

Publicerad den av
2

Det är dags för den andra delen av två i min genomgång av Sveriges insats i OS. I del 1 hade jag ett lagperspektiv.
Nu är det dags för spelarbetygen. Jag har valt att köra med en tiogradig skala, mest för att en sådan ger lite mer spridning än den klassiska femgradiga.

Men innan betygen, här är Sveriges poängliga i OS:

1) Marie Hammarström  1+3
2) Lotta Schelin               2+0
Nilla Fischer                    2+0
4) Lisa Dahlkvist             1+0
Sofia Jakobsson             1+0
6) Lina Nilsson                0+1
Sara Thunebro                0+1
Caroline Seger                0+1
Notering: Jag har inte givit Sofia Jakobsson assist till Nilla Fischers 1–0-mål mot Sydafrika. Det hade hon nog kunnat få av snällare bedömare.

Och här är då betygen:

Tio
–

Nio
–

Åtta
–

Sju
–

Sara Thunebro

Sara Thunebro

Sex
* Sara Thunebro
Speltid: 360 minuter
Hon skulle vara ringrostig efter en säsong i Tyskland med mycket bänknötande. Men hon gjorde en stabil turnering, med matchen mot Japan som lysande höjdpunkt. Har sagt att hon överväger att sluta i landslaget nu. Känns inte som något bra beslut. ”Thunis” behövs även i hemma-EM.

Fem
* Marie Hammarström
Speltid: 334 minuter
Valet av Hammarström i startelvan ifrågasattes av många. Och visst, vid en första anblick kan det se kantigt och långsamt ut. Men skenet bedrar. För vänsteryttern blev faktiskt inte bara svensk poängdrottning. Med sin fina vänsterfot var hon inblandad i alla Sveriges tre mål mot kvalificerat motstånd. Dessutom gjorde Hammarström ett viktigt jobb i defensiven. En lagspelare som sällan får rubriker, men som är väldigt nyttig.

* Nilla Fischer
Speltid: 203 minuter
Lagkaptenen var en av få spelare som visade den järnvilja som krävs för att kunna gå hela vägen i ett mästerskap. Trots skadeproblem gjorde Fischer två mål, och hon var nära att göra ett tredje – och ta Sverige till förlängning i kvartsfinalen.

Emma Berglund

Emma Berglund

* Emma Berglund
Speltid: 360 minuter
Mittbacken var på många sätt truppens utropstecken. Lugn, stabil och positionssäker är hon helt klart en spelare att bygga framtidens mittförsvar kring. Är stark i luftrummet och således dessutom ett vapen på offensiva fasta situationer.

* Linda Sembrant
Speltid: 360 minuter
Gjorde precis som Berglund en stabil turnering. Sembrants brist på snabbhet syntes ibland, fast blev inte alls så kostsam som man kunde befara. Tvärtom spelade ”Sempan” smart och ställdes inte inför så många rena löpdueller. Är en duktig passningsspelare, och är också riktigt stark i luftrummet.

Fyra
* Lotta Schelin
Speltid: 343 minuter
Har fått mycket kritik, och var väl i viss mån en besvikelse. Mest för att vi ställde vårt stora hopp till henne, och hoppades att hon skulle få typ en åtta eller nia i betyg. Det levde inte Schelin upp till. Hon hade stora problem felvänd. Möjligen var hon plågad av sin vadskada.
Men man skall betänka att Schelin ofta lämnades helt ensam mot tre eller fyra backar. Och tittar man på höjdpunkter från de fyra matcherna ser man att hon ändå skapade några målchanser per match. Både åt sig själv, och åt laget.

* Thomas Dennerby
Med tanke på alla skador inför OS var det inget lätt lagbygge Dennerby hade. Sverige har inte direkt ett överflöd av spelare som klarar sig på högsta internationella nivå. Men Dennerby gjorde ändå ett klart godkänt jobb. Hans stora miss var valet av målvakt.

* Kosovare Asllani
Speltid: 139 minuter
Gjorde ett riktigt bra inhopp mot Japan, och hade andraassist till båda målen mot Kanada. Är en duktig, kreativ spelare. Men behöver nog bli ännu lite starkare för att klara sig på internationell nivå. Väger fortfarande lite för lätt i många dueller.

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Tre
* Lisa Dahlkvist
Speltid: 304 minuter
Viljan fanns där, och den håller högsta världsklass. ”Dala” försökte verkligen, men fick inte samma lyft som i VM. För det hackade i passningsspelet. Och så var hon olycklig i kvartsfinalen. Först missade hon ett fantastiskt nickläge vid ledning 1–0. Sedan var hon alldeles för passiv i förstaläget vid Frankrikes 2–1-mål.

* Annica Svensson
Speltid: 172 minuter
Defensivt skicklig. Klarade sig bra mot Japan, trots att japanskorna ofta kom med två eller tre spelare på hennes kant. Var nära att fixa fram en svensk straff i den matchen. Gjorde sedan en stabil insats i kvartsfinalen, där hon borde haft en assist på sitt fina inlägg till Dahlkvist.

* Sofia Jakobsson
Speltid: 316 minuter
Bra på att utmana sin back, och skaffa den lucka som krävs för att komma till skott. Men måste jobba mycket på passningsspelet. Hennes förstatouch håller nämligen inte internationell klass. Och för att kunna ta nästa steg behöver hon kunna vägga sig förbi motståndare också. Defensivt kändes hon vilsen som yttermittfältare.

* Johanna Almgren
Speltid: 120 minuter
Vårens skada ställde till det, och Almgren hittade inte tillbaka till den fina form hon hade i mars. Hon gjorde ett bra inhopp mot Kanada, där hon vann flera bollar, och spelade väl. Men missade chansen att bli matchvinnare.

Lina Nilsson

Lina Nilsson

Två
* Lina Nilsson
Speltid: 192 minuter
Hade ett fint assist till 1–0-målet mot Kanada, och är duktig i offensiven. Men en back som har så uppenbara problem med att försvara är inte redo för internationella mästerskap. Se bara hennes agerande vid Kanadas 1–2-reducering. Hon är alldeles för mycket bolltittare. Det är inte acceptabelt att helt missa Tancredis löpning där.

* Caroline Seger
Speltid: 360 minuter
Spelsystemet konstruerades för hennes skull. Men det stod tidigt klart att Seger inte klarar rollen som svensk tia. Hon är briljant i korta stunder, men försvinner sedan helt ur matcherna under alldeles för långa perioder. Och var inblandad i alldeles för få målchanser framåt. Föll dessutom hem i planen för mycket, och blev varken ett offensivt hot, eller understöd till Lotta Schelin.

* Hedvig Lindahl
Speltid: 360 minuter
Gjorde en utmärkt insats mot Japan. Men bjöd på tavlor både mot Sydafrika och Frankrike. Den första kostade inte så mycket, den andra gjorde att Sverige fick åka hem. Viktigast för en målvakt är att vara stabil, och ta alla bollar som man bör ta. Kan man krydda det med några kanonräddningar är det lysande. Lindahl tar tyvärr inte alla de bollar hon skall ta. Och då är betyget inte heller godkänt.

En
–

Antonia Göransson (speltid: 29 minuter) och Madelaine Edlund (8 minuter) spelade för kort tid för att få betyg. Sofia Lundgren och Malin Levenstad spelade inte alls.

Jag vill klargöra att jag sett matcherna på tv. Jag sätter egentligen helst inte betyg från tv:n, för man missar ganska många löpningar när man inte ser matcher live.

Sverige i OS 2012, del 1

Publicerad den av
1

OS är slut, och det känns tomt att inte ha ett gäng idrottshöjdpunkter på allra högsta nivå att se fram emot i kväll.
Men vem vet, om några dagar så kanske man har kommit in i vardagslunken igen?

Men jag är ju inte helt klar med OS ännu. Bland annat har jag ju utlovat en stor genomgång av den svenska insatsen.

En sådan har genomgång kan man göra på flera olika sätt. Jag har efter lite funderande valt att dels göra en analys av den lagmässiga insatsen. Dels en betygsättning av spelarna.
För betygssättningen har jag valt en tiogradig skala. Mest för att få lite mer spridning än vad det blivit om jag hade kört den klassiska, femgradiga. Men den delen kommer separat.

För här är genomgången av den mer lagmässiga insatsen. Och den var ganska mycket som jag väntat mig.
Minns att jag inför turneringen rankade Sverige som sjätte bästa lag. Efter OS är vi passerade av Kanada, och alltså nere på sjunde plats.

Jag trodde alltså på kvartsfinal, men förstås hoppades på bättre.
Högre förväntningar än så tycker jag inte att man kunde ha inför turneringen. För vårt nuvarande landslag är inget pålitligt semifinallag i VM och OS.

För låt oss skruva tillbaka klockan till början av juni förra året. Då hade vi turligt kvalat in till VM. För ni minns väl hur Charlotte Rohlin med två nickmål räddade oss borta mot Danmark hösten 2010?
Vi stod där inför VM med väldigt lågt ställda förväntningar. Många experter trodde att laget skulle få åka hem redan efter gruppspelet. Optimisterna pratade om kvartsfinal.

Jag tillhörde de med väldigt lågt ställda förväntningar. Jag hade i och för sig kollat schemat för grupptvåan, och trodde att det möjligen kunde bli en kvartsfinal i Dresden. Men sedan skulle jag och laget få åka hem.

Ni minns ju hur det slutade.

Svensk bronsglädje

Men minns ni vägen fram? För även om Sverige vann fem av sex matcher var det inte sprudlande champangefotboll vårt lag bjöd på. Först besegrades ett svagt Colombia med 1–0 efter en högst krampaktig insats. Sedan slog vi Nordkorea med 1–0. Spelmässigt var det många steg i rätt riktning, men hade inte Sara Thunebro agerat räddande ängel på mållinjen hade vi haft kniven mot strupen i avslutningsmatchen mot USA.

Just matchen mot USA ser många som en höjdpunkt. Och visst var den det, om vi bara tittar resultatmässigt. För sanningen är ju att det på många sätt var en turseger. Minns att TV4:s expertkommentator Pontus Kåmark fick löpa gatlopp för att han var kritisk i matchens slutskede. Men på vissa punkter hade han ju rätt. Spelmässigt var vi chanslösa i andra halvlek.

Mot Australien i kvartsfinalen hade vi 2–0 redan efter en kvart. Det hann i och för sig bli darrigt under en period. Men totalt sett var det en säker seger.
I semifinalen mot Japan fick vi en drömstart med tidigt ledningsmål. Men japanskorna nötte ner oss. Och när Hedvig Lindahl hade en usel dag så försvann chansen att försvara oss till final. Japan vann hur klart som helst med 3–1.

Bronsmatchen mot Frankriken var svängig. Vi var riktigt illa ute. Men till slut vann vi på ren vilja. Och förstås på ett kanonskott i krysset.

Men VM-bronset tog vi alltså inte i första hand på skönspel. Bronset var frukten av stenhårt arbete, vilja och ett par spelare som presterade på den absoluta toppen av sin förmåga. Lotta Schelin var lysande, Lisa Dahlkvist hade sitt livs fotbollsmånad och mittbackarna Sara Larsson och Rohlin var fantastiska.

Jag känner att den här tillbakablicken är nödvändig för att sätta årets prestation i rätt ljus. För sedan det överraskande VM-bronset hade fem meriterade spelare försvunnit ur startelvan.

Josefine Öqvist var gravid, Linda Forsberg hade tvingats sluta och duon Rohlin och Therese Sjögran var båda korsbandsskadade. Dessutom hade Sara Larsson så lite speltid efter sin hälskada att förbundskapten Thomas Dennerby inte vågade chansa med henne i truppen.

Halva det landslag som nästan ingen trodde på ett år tidigare var alltså borta. In hade fem spelare kommit som var mer eller mindre oprövade på högsta internationella nivå.
Trots det såg många nu plötsligt vårt lag som första utmanare till USA och Japan om OS-guldet. Jag förstod det inte inför OS, och gör det fortfarande inte.

För som jag ser det var Sveriges insats alltså varken bättre eller sämre än väntat. Det var godkänt, alltså en tvåa på femgradig skala. Det lyfte aldrig, men det var heller inget fiasko.

Jag tycker trots allt att Dennerby gjorde ett klart godkänt jobb inför och under OS. Det är väl målvaktsfrågan där vi inte alls är överens. Och så tycker jag att han borde ha spelat Annica Svensson som högerback i samtliga matcher. Men annars tycker jag inte att Dennerby gjorde några stora fel.
Det var helt enkelt hans spelarmaterial som inte höll högre klass.

Alla matcherna i OS följde ungefär samma formel. Det var bra, eller i alla fall ok, svenskt spel före paus – och ganska dåligt efter.
Jag tänkte inte på det så mycket i fjol. Men faktum var ju att Sverige även i VM inledde matcherna starkt, och blev sämre ju närmare slutsignalen vi kom.

När det pratas fysträning får man alltid höra hur bra tränade spelarna är. Men är de verkligen det?
För alla andra lag verkar ju ha bättre ork. Det hade varit spännande att se hur det ut i en jämförelse med de andra lagen. Det hade även varit intressant att se en jämförelse av löpmeter, dels internt mellan spelarna i laget, dels mot andra lags spelare.

Spelarkritiken kommer alltså i ett separat inlägg. Men jag kan ju redan nu konstatera att få svenska spelare presterade på den absoluta toppen av sin förmåga under OS. Det lyste inte om Lotta Schelin. Hedvig Lindahl gjorde avgörande misstag – inte avgörande räddningar. Lisa Dahlkvist var en bra bit från 2011 års VM-form, och så vidare.

Men positivt var att det nykomponerade mittbacksparet Emma Berglund och Linda Sembrant gjorde en utmärkt turnering. De fick minimal tid att spela ihop sig, men gjorde ett utmärkt arbete. Faktum är att de egentligen inte kan lastas för ett enda av de fem baklängesmål som vi åkte på.

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Defensivt såg det till stora delar rätt så okej ut. Fast det var ju det här med orken. För ju längre matcherna led, desto närmare eget mål hamnade vi.
Matchen mot Japan var ett typexempel. Vi stod upp fantastiskt bra i första halvlek. Men vi var egentligen illa ute från minut i den andra, och jag räknade till 7–2 (0–0) i japansk favör när det gällde heta målchanser.

Av de mål vi släppte in kom två på fasta situationer, två på fina inlägg och ett på en lobb från långt håll. Två av dem var rena målvaktsmisstag.

Offensiven följde samma mönster som defensiven. I upptakten av matcherna gjordes det många djupledslöpningar. Och det var många som ville ha bollen.
Starten på turneringen var makalös. Tre svenska mål på 21 minuter – en liknande rivstart har inget lag tidigare fått på ett mästerskap.
Men ju längre matcherna led, desto färre löpningar. Och det innebär ju dessutom färre spelalternativ för bollhållaren.

Med trötta spelare som har få spelalternativ är det logiskt att passningskvaliteten sjunker. Och då blir förstås anfallsspelet lidanade. Och Sverige gjorde sex mål i de första halvlekarna, men bara ett i de andra.
Mest frustrerande var att vi inte ens lyckades få till en sista anstormning mot Frankrike i kvartsfinalen. Utöver en målchans för Nilla Fischer orkade vi oroa fransyskorna alls efter paus.

Spelsystemet 4-2-3-1 har kritiserats efteråt. Och när det blir till 4-5-1 med en helt avskuren forward så är det inte bra. Men att det blev så är inte systemets fel, utan spelarnas. För de agerade inte som de borde.
Den som spelar centralt av de tre offensiva mittfältarna måste ligga högt i planen, och ge understöd åt forwarden. När Caroline Seger spelade i den rollen föll hon hem för långt, och hjälpte inte Lotta Schelin tillräckligt mycket.
Jämför med hur Louisa Necib jobbade i samma roll för Frankrike. Necib fanns hela tiden högt upp i planen, och var ett offensivt spelalternativ.

Med vår offensiva mittfältare för långt tillbaka i planen fick inte snabba duon Schelin och Sofia Jakobsson tillräckligt många djupledspassningar att jobba med.
Faktum var ju Sverige vassaste vapen offensivt sett var Marie Hammarström:s vänsterfot. Den var inblandad i fler än hälften av våra mål, bland annat alla de tre målen mot kvalificerat motstånd.

Marie Hammarström

Marie Hammarström

Känslan efter OS är att vi hade varit vassare i offensiven om vi hade spelat 4-4-2 med Schelin och Jakobsson som forwardspar. Hade jag varit förbundskapten hade jag i alla satsat på det.

Men hur jag ser på framtidens landslag får blir ett senare inlägg.

I det här inlägget återstår bara länkar till bildklipp med höjdpunkter från de fyra svenska matcherna. Klippen är förstås lätt svenskvänliga. För sett till det från Japanmatchen kan man ju tro att Sverige hängde med bra efter paus…

* Sverige–Frankrike 1–2
* Sverige–Kanada 2–2
* Sverige–Japan 0–0
* Sverige–Sydafrika 4–1

Oj, Lindahl – den missen kan bli dyr

Publicerad den av
Svara

Sverige hade inlett matchen lysande. Ledde med 1–0, och hade bud på 2–0. Då bjöd vår målvakt Hedvig Lindahl på kvitteringen. Oj, vad onödigt.

Nu skall det sägas att Sveriges 1–0-mål var högst turligt. På en fin högerhörna från Marie Hammarström blundade Nilla Fischer, och fick bollen på axeln. Nicken, eller axlingen, fick en lite konstig bana, men gick in vid första stolpen.

Precis innan hade Fischer haft ett kanonläge. Och strax efter fick en helt fristående Lisa Dahlkvist nicka från sex–sju meter på Annica Svensson:s fina inlägg.

Efter 25 minuter hade vi matchen precis där vi ville ha den. Vårt mittfält ledde matchen i matchen, och Frankrike hade väldigt svårt att hitta vägar framåt. Det kändes som att skrällen hängde i luften.
Men i minut 29 förändrades allt.

På en fransk vänsterhörna fick Hedvig Lindahl gå ensam på bollen bakre delen av sitt målområde. Hon missbedömde dock bollbanan, och valde att bara förlänga bollen ganska rakt ut i planen. Där stod mittbacken Laura Georges, som enkelt kunde nicklobba in kvitteringen.

Med kvitteringen fick fransyskorna energi. Och tio minuter senare var det dags igen. Den här gången på en lång inläggsfrispark från Sonia Bompastor. I förstaskedet var Lisa Dahlkvist väldigt passiv, och drog in huvudet. I läge två blev det hönsgård i Sveriges straffområde. Och i läge tre kunde Wendie Renard ganska enkelt trycka in ledningsmålet.

Nu känns det som att matchen har glidit oss ur händerna. För hittills under OS har vi tre riktigt bleka andrahalvlekar bakom oss. Det är hög tid att vända den trenden. För nu börjar det igen…

Väntad startelva – nu hoppas vi på ett oväntat resultat

Publicerad den av
Svara

Sverige startar kvartsfinalen mot Frankrike med exakt de elva spelare som man väntat sig. Nu hoppas jag verkligen att de alla är kapabla att göra årets bästa insats, och fixa fram en skräll.

Frankrike gör däremot en ändring mot det lag jag trodde på. Camille Abily får börja på bänken, medan Elise Bussaglia startar på centralt mittfält.
Det är en signal om att fransyskorna tänker på defensiven. För Abily är det mer offensiva alternativet. Bussaglias främsta offensiva egenskap är hennes hårda skott.

Såg innan i dag att pålästa Maja Johansson på tidningen Match listar de tre viktigaste matcherna i matchen. Läs om det här.

Jag håller med om duellerna. Det blir otroligt viktigt att se till att inte Elodie Thomis matas med rätt bollar. För då får Sara Thunebro en hopplös uppgift.

Men en minst lika viktig nyckel är det svenska försvaret vid fasta situationer. Som jag ser det är Frankrike bäst i världen på hörnor och inläggsfrisparkar. Där måste vi ha hundraprocentig bevakning, framför allt på Wendie Renard.

Det är snart dags för avspark. Det här blir riktigt spännande. Vågar man

Så här startar lagen:

Sverige:
Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer – Sofia Jakobsson, Caroline Seger, Marie Hammarström – Lotta Schelin.

Frankrike:
Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Elise Bussaglia – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.

Här är den stora guiden till kvartsfinalerna i OS

Publicerad den av
Svara

I min stora OS-guide tippade jag vilka åtta lag som skulle nå kvartsfinal i mästerskapet. Nu var det kanske inte jättesvårt, men jag är ändå lite nöjd med att jag fick maximala åtta rätt.

Där tippade jag även hur långt de olika lagen går. Mina semifinallag var USA, Frankrike, Storbritannien och Brasilien. Det tipset kan fortfarande slå in. Trots det tänker jag nu delvis revidera det inför kvartsfinalerna.

Här kommer den stora guiden till morgondagens fyra kvartsfinaler:

* Storbritannien–Kanada
City of Coventry Stadium, 20.30 (svensk tid)

Här möts två lag som har överraskat positivt hittills i OS. Både Storbritannien och Kanada är väldigt mycket bättre än vad folk runtom i Sverige tror.

Brittiskornas insats mot Brasilien var verkligen högklassig. Jag trodde ju i och för sig att de skulle gå långt i turneringen. Fast jag trodde att de skulle kämpa sig fram. Men de har verkligen spelat riktigt bra fotboll.
England har ett bra lag i grunden, och med Kim Little har man vuxit ytterligare. Båda ytterbackarna, Alex Scott och Stephanie Houghton, är hyperoffensiva. Ja, vänsterback Houghton ligger ju till och med delad tvåa i skytteligan.

Defensivt finns det inget att gnälla på hittills, trots att Ifeoma Dieke dragit av korsbandet och förstås missar resten av OS. För brittiskorna är ju faktiskt enda laget i turneringen som har tre nollor bakom sig.
Offensivt ser det också bra ut. När jag ser Storbritannien spela får jag en känsla av att de har ett extremt löpstarkt gäng. Många spelare springer kopiöst mycket. Yttermittfältaren Eniola Aluko springer dessutom riktigt snabbt.
Men det finns också passningsskickliga stöttespelare som Anita Asante och Kelly Smith.

Hos Kanada har trion Christine Sinclair, Sophie Schmidt och Melissa Tancredi imponerat mest i OS. Efter att ha sett Tancredi gång på gång leta passning när hon själv haft öppna lägen i Dalsjöfors under våren, hade jag aldrig gissat att hon skulle leda skytteligan i OS efter gruppspelet.

Men hon har varit glödhet i straffområdet hittills. De flesta kanadensiska målen har kommit på inlägg eller inspel. På den punkten har Kanada varit högklassigt. Både när det gäller kvaliteten på inläggen, och när det gäller inställningen i forwards löpningar in i straffområdet.

Kanada är ett stenhårt arbetande lag, som aldrig ger upp. Trots det tror jag på hemmaseger. Kanada har nämligen problem på mittbackssidan. Candace Chapman skadade vaden mot Japan i premiären, och har inte kunnat spela i de sista två gruppmatcherna. Även Emily Zurrer är skadad. Den senare har till och med strukits ur truppen, fast är med i Coventry som reserv.

Jag tror att Kanada fortsätter med den offensiva uppställning man hade mot Sverige. Den där man spelar med ett slags diamant på mittfältet, med Sinclair som spets. Och framför den två forwards, Tancredi och Jonelle Filigno. Den enda förändringen i startelvan jämfört med Sverigematchen tror jag blir att Karina LeBlanc kommer att vakta målet.

Tipset: Storbritannien är favorit till 65–35.
Troliga startelvor:
Storbritannien: Karen Bardsley – Alex Scott, Sophie Bradley, Casey Stoney, Stephanie Houghton – Karen Carney, Jill Scott, Anita Asante, Eniola Aluko – Kim Little och Kelly Smith.
Kanada: Karina LeBlanc – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.

USA:s startelva

USA

* USA–Nya Zeeland
St James’ Park, Newcastle, 15.30 (svensk tid)

USA var den givna guldfavoriten inför turneringen. Och inget har ändrats på den punkten. Trots att det var underläge med 2–0 redan efter en kvart i premiären mot ett starkt Frankrike har Pia Sundhage:s lag gått fram hur tryggt som helst. De var ikapp redan i paus, och förbi redan tidigt i andra halvlek.

USA har sådan anfallskraft, och sådan bredd i truppen, att de blir oerhört svårstoppade. Abby Wambach är bättre än på väldigt länge – kanske bättre än någonsin förr. Hon verkar väldigt vältränad och rörlig.

Bredvid sig har Wambach blixtsnabba Alex Morgan, som jag fortfarande tror kommer att vinna skytteligan till slut.
Som uppbackning har världens bästa anfallsduo bollskickliga lirare som Tobin Heath, Megan Rapinoe och Lauren Cheney. Försvarsspelet är fantastiskt. Backlinjen är högklassig, och längst bak står världens bästa målvakt, Hope Solo. Och på tre matcher hittills har man bara släppt till fem avslut mot eget mål.

På pappret skall USA köra över Nya Zeeland. Fast the Football Ferns är ett lurigt, och svårspelat lag. Och de vet att de kan stå emot USA:s stjärnor.
I januari ledde nämligen Nya Zeeland på bortaplan mot just USA fram tills en hemmadomare ordnade så att amerikanskorna kunde vända i slutminuterna.

Jag såg den matchen, och den måste ge Ferns rejält med energi och hopp. Defensivt är Ferns starka, med duktiga ytterbackarna Ria Percival och Ali Riley, och starka mittbacken Rebecca Smith. Även rutinerade målvakten Jenny Bindon har gjort ett fint intryck när jag sett henne. De höll emot Brasilien ända till slutminuterna, och gav även Storbritannien en hård match.

Att laget redan infriat sina mål, och slår ur underläge talar också för Ferns.

Allt annat talar dock för USA. Så jag tror knappast att vi får se Ferns köra sin haka igen, som de gjorde efter segern mot Kamerun i tisdags. Se den här.

Tipset: USA är trots allt favorit till 90–10.
Troliga startelvor:
USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Shannon Boxx, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan.
Nya Zeeland: Jenny Bindon – Ria Percival, Rebecca Smith, Abby Erceg, Ali Riley – Hannah Wilkinson, Hayley Moorwood, Katie Hoyle, Betsy Hasset – Amber Hearn och Sarah Gregorius.

Sveriges startelva mot USA

Sverige

* Sverige–Frankrike
Hampden Park, Glasgow, Skottland 13.00 (svensk tid)

Sverige är obesegrat, och har vunnit sin grupp. Frankrike åkte på en stjärnsmäll i premiären, och blev grupptvåa. Sverige vann, trots att man spelade en man kort under långt tid, när de här lagen möttes i bronsmatchen vid VM i fjol.

Trots det är Frankrike klara favoriter i den här kvartsfinalen.

Sverige först. Vårt lag är väldigt svårslaget, och har trots allt en bra stabilitet. På de nio senaste mästerskapsmatcherna har det blivit sex segrar, två kryss – och bara en förlust.

Vi är obesegrade i OS, och vår stjärna Lotta Schelin verkar vara på gång. Det borde vara med positiva vibbar man går in i slutspelet. Men med sig har laget också flera stora frågetecken.

Det gäller dels skadesituationen, där båda de centrala mittfältarna Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist dras med lite problem.

Det allra största frågetecknet gäller dock orken. Sveriges första halvlekar i turneringen har genomgående varit väldigt bra. Där har vi hållit högsta världsklass. Men efter paus har det sett väldigt mycket sämre ut, och det i varje match.

I sin blogg Nilssons nyanser på Expressens hemsida skrev Anders Nilsson för 1,5 månader sedan att det finns uppgifter från fjolårets VM på att spelarna i Japan och USA sprang 8–10 procent längre per match än de svenska. Här är en länk till det inlägget.

Jag hoppas inte det stämmer, för det skulle vara ett extremt underbetyg till träningsnivån i vårt svenska landslag. För tio procent är ju en gigantisk skillnad.
Man räknar med att fotbollsspelare springer 9,5–11,5 kilometer per match, lite beroende på roll i laget. Det innebär ju i så fall att de svenska spelarna springer 800–1150 meter kortare per man än Japans och USA:s.

Frankrikes lag känns närmast komplett. De bygger kring världens bästa klubblag, Lyon – och är mycket väl samspelta. Backlinje och målvakt är exempelvis rakt igenom Lyonspelare.

Offensivt kan man hota på många sätt. Man kan bygga långa anfall genom passningsskicklighet. Man har god skottstyrka från distans från Gaetane Thiney, Camille Abily och Elise Bussaglia – om hon spelar. Man har extrem snabbhet i Elodie Thomis. Man är bäst i världen på fasta situationer. Dels slår Abily, Sonia Bompastor och Louisa Necib fantastiska frisparkar och hörnor. Dels är mittbacksparet Laura Georges och Wendie Renard grymt starka i luftrummet.

Har inte Frankrike några svagheter då?

Jo, mittbackarna är lite långsamma. Och deras klubbkompis i Lyon, Lotta Schelin, vet förstås exakt hur hon skall göra för att ta sig förbi dem. Å andra sidan vet de exakt hur man stoppar Schelin också…
En annan svaghet i det franska laget, som det ofta pratas om är att de inte har någon toppforward av allra högsta världsklass. Men Marie-Laure Delie verkar vara i toppform, och har skött forwardsjobbet utmärkt hittills i OS. Så den svagheten känns inte så svag för tillfället…

Jag ser Frankrike som ett snäpp bättre än Japan. Vi är inte på något sätt chanslösa. Men samtliga svenska spelare måste spela på toppen av sin förmåga om det skall bli semifinal. Det gäller inte minst backarna, och kanske framför allt Hedvig Lindahl i målet.

Tipset: Frankrike favorit till 70–30
Troliga startelvor:
Sverige: Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer – Sofia Jakobsson, Caroline Seger, Marie Hammarström – Lotta Schelin.
Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Camille Abily – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.

Japans startelva

Japans landslag, Nadeshiko

* Brasilien–Japan
Millennium Stadium, Cardiff, Wales, 18.00 (svensk tid)

I den här kvartsfinalen möts två lag som känns svagare än i fjol. Inför OS tippade jag att Brasilien skulle nå semifinal, medan Japan skulle missa. Nu tänker jag ändra det tipset.

För visst, Japan är lite sämre än i fjolårets VM. Framför allt offensivt.
Defensiven är det svårt att gnälla på. Japanskorna har ju faktiskt bara släppt in ett mål i OS, och motståndarna har bara lyckats få till tio skott mot Miho Fukumoto i Japans mål.

Men som sagt. Offensivt har Japan varit trubbigt. Mot Sverige skapade man massor av chanser, men avsluten var svaga. Yuki Ogimi är i god form, men har ändå inte gjort något mål ännu i spelen.
Den stora skillnaden för Japan jämfört med i fjol är att då var Homare Sawa i sitt livs form. Hon kom rätt till nästan varenda boll kring motståndarnas mål. I OS har Sawa varit blek. Kanske har vårens nackskada minskat hennes mod i straffområdet.

Men trots Sawas tveksamma form håller jag Japan som favoriter mot Brasilien. För Brasiiens form är ännu mer tveksam.

Visst ser man att många spelare har fina offensiva kvaliteter. Marta, Cristiane, Francielle och Thais Guedes har alla kapacitet att kunna avgöra matcher. Men för att kunna anfalla måste man vinna bollen. Och på den punkten har Brasilien visat sanslös oförmåga.

Lagspelet är stundtals obefintligt. Men vann tursamt mot Nya Zeeland med 1–0. Och mot Storbritannien på Wembley fick man knappt låna bollen.
Där visade det sig hur otroligt oorganiserat försvarsspelet är. Backlinjens positionsspel var obefintligt. Det kändes som rena kaoset.

Som jag ser det måste Brasilien ta ledningen för att kunna vinna. De får förlita sig till att någon av deras vassa anfallsstjärnor gör en individuell prestation som ger laget energi. Och att de sedan kan backa hem, krympa ytorna och kontra på japanskorna.

Men så tror jag inte att det blir. Jag tror att smarta japanskor kommer att löpa bort Brasiliens backar, och riva upp stora sår i sydamerikanskornas defensiv. Och trots de tidigare problemen i offensiven kommer Japan att göra ett par mål.

Tipset: Japan är favorit till 60–40.
Troliga startelvor:
Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi – Aya Miyama, Nahomi Kawasumi, Shinobu Ohno – Yuki Ogimi.
Brasilien: Andreia – Erika, Aline Pellegrino, Renata Costa – Francielle, Ester, Formiga, Maurine – Thais Guedes, Cristiane och Marta.

Taktiskt Japan ordnade fram tuff svensk kvartsfinal

Publicerad den av
Svara

För mig hackades dagens match sönder av fälttävlansdramat. Jag älskar i princip all idrott på högsta världsnivå. Och hästhoppning – som ju är den avslutande grenen i fälttävlan – blir lätt infernaliskt spännande.

Så under första halvlek vilade hela tiden ett öga på resultatutvecklingen för våra ryttare. Under andra halvlek satt jag lätt besviken över att Sara Algotsson Ostholt var så sanslöst nära OS-guld.

Men jag noterade att Sverige gjorde två väldigt väldigt starka minuter i första halvlek, där det small två gånger. Kosovare Asllani hade andraassist till båda målen. Marie Hammarström var ännu mer inblandad i dem. Hon avslutade själv det första med en snygg volley, och hon slog det fina inlägget till Sofia Jakobsson vid 2–0.

I övrigt gladde Lotta Schelin med en utmärkt insats. Hon var långa stunder avskuren från resten av laget, men ville hela tiden ha boll. Och hon skapade faktiskt en del på egen hand mot fyra backar.

Offensivt gjorde även Johanna Almgren ett bra inhopp. Hon kom in i ett otacksamt läge, men vann bollen flera gånger på egen hand, och startade anfall. Trots det kommer de flesta nog att minnas hennes grova miss på Schelins förarbete på slutet.

Frågetecknen i laget den här gången handlade om orken. Hur väl tränade är egentligen våra centrala mittfältare? De orkade inte trycka upp laget i andra halvlek, utan föll tidigt väldigt långt bak i planen. Det såg inte bra ut.

Som jag ser det är 2–2 mot Kanada trots allt inget dåligt resultat. Kanada visade klass i dag. Melissa Tancredi har verkligen toppat formen, och Sophie Schmidt och Christine Sinclair är klasspelare. Men nu riskerar det bli USA nästa för kanadensiskorna. Det känns som en övermäktig uppgift. Kanada pressade i och för sig USA till förlängning i kvartsfinalen i OS för fyra år sedan. Men sedan dess har USA utvecklats ett par snäpp i rätt riktning.

Inför avspark skrev jag att Sverige skulle få bästa lottningen om vi spelade oavgjort. Så blev det inte. Jag tänkte inte på att Japans förbundskapten Norio Sasaki är en lurig herre. Genom att ställa över sju ordinarie spelare fick han ett så svagt lag att Japan spelade 0–0 mot Sydafrikas Banyana Banyana.

Därmed drog japanskorna vinstlotten, medan Sverige fick näst sämsta läge. För Sverige väntar nu nämligen med största sannolikhet Frankrike i kvartsfinalen. En match där jag ser fransyskorna som favorit med 70–30.
Vi slog ju som bekant dem i bronsmatchen vid fjolårets VM. Men sedan dess har Frankrike blivit bättre, och vi sämre. Så trots att vi vann gruppen så slår vi nu ur underläge.

Jag såg att det har diskuterats huruvida Sverige skulle ha hållit igen för att undvika gruppsegern. Med tanke på Japans agerande så var det ingen bra idé att försöka undvika gruppsegern. Hade vi lagt oss hade vi slutat trea, och riskerat att få möta USA.

Men jag ser inga problem med att agera taktiskt som Japan gjorde. I mästerskap handlar det om att vinna finalen. Vägen dit är snart glömd.

Kul att Asllani får chansen – men Schelin är nyckeln

Publicerad den av
Svara

Mitt i värsta fälttävlansfebern är det nu strax dags för den avslutande gruppmatchen för våra fotbollstjejer.

Startelvan kom nyss, och Thomas Dennerby gör tre ändringar jämfört med senaste matchen. Att Nilla Fischer skulle vara tillbaka var ingen skräll. Men det är tydligt att vår förbundskapten inte räknar Kanadas kantspel som något hot, för han väljer att åter spela Lina Nilsson som högerback på Annica Svensson:s bekostnad.

På mittfältet vilas Lisa Dahlkvist av säkerhetsskäl. Hon har ibland problem med ett löparknä, men gav klartecken till spel i en skön SVT-intervju i går. Dennerby väljer alltså trots det att spara henne till kvartsfinalen.
Det innebär att Caroline Seger återigen spelar defensiv, central mittfältare. Det är bra, med tanke på att vi får ett mer bollskickligt mittfält. Men Seger är också farlig i den rollen, då hon spelar med väldigt mycket högre risk än Dahlkvist. Minns att Japans bästa chans i lördags kom sedan Seger agerat med onödigt små marginaler.

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Slutligen väljer Dennerby att spela Kosovare Asllani som nummer tio, den roll som Johanna Almgren hade senast. Det blir intressant. Hon har hyllats i den rollen i damallsvenskan i år. Nu är det upp till bevis. Asllani har väl inte imponerat jättemycket på mig i de båda inhopp hon gjort hittills i OS. Men det senaste placeras väl i alla fall under vinjetten, lovande.

Men allra viktigast i dag blir att vi får igång Lotta Schelin. Hon har varit passiv i de båda första matcherna. Hennes andra mål mot Sydafrika höll allra högsta världsklass. I övrigt tycker jag hon varit alldeles för försiktig.
Istället för att gå mot mål, har hon vikit ut mot hörnflaggorna. Schelin är som bäst när hon sätter högsta fart mot mål. Det vill jag se henne göra idag, mot ganska tröja kanadensiska mittbackar.

Matchen börjar 15.30, och sänds i Kunskapskanalen.

Här är hela Sveriges startelva: Hedvig Lindahl – Lina Nilsson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Nilla Fischer, Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani, Marie Hammarström – Lotta Schelin.

Kanada byter målvakt igen. Det innebär att Dalsjöforsmålvakten, om hon nu fortfarande räknas som det, Erin McLeod återigen står mellan stolparna. Synd för Sverige, för jag tycker att hon är bättre än Karina LeBlanc.
Dessutom går Marie-Eve Nault, som togs in i truppen igår – rakt in i mittförsvaret. Det borde däremot gynna Sverige.

Även Kanada har en ganska offensiv uppställning, då man ställer upp med forwarden Jonelle Filigno i stället för mittfältaren Kaylyn Kyle.

Här är Kanadas startelva: Erin McLeod – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Jonelle Filigno och Melissa Tancredi.

Skön poäng – fast vi vill ju inte vinna gruppen…

Publicerad den av
Svara

Japan var bättre, och borde ha vunnit med något måls marginal. Jag hade 7–2 (0–0) i målchanser till japanskorna.

Men det blev 0–0, och Sverige behöver inte på något sätt skämmas över poängen. Tvärtom var den första halvleken den bästa defensiva insats vårt landslag har gjort i år.

Nu riskerar vi att vinna gruppen, och ställas mot Frankrike i kvartsfinal. Jag skriver riskerar, för jag föredrar nog ändå att vi kommer tvåa, och får möta Storbritannien eller Brasilien. Så vi får hoppas att Japan öser in mål mot Sydafrika på tisdag…

Tillbaka till dagens match. Efter paus öppnade det sig, vilken japanskorna vann på. Men vår backlinje stod upp på ett fantastiskt bra sätt. Sara Thunebro var illa ute två gånger i början av andra halvlek. I övrigt var vår vänsterback lysande. De sista 30 minuterna såg hon ut att äga planen.

Japan överbelastade vår högerkant, och kom ofta med två, tre eller ibland till och med fyra spelare mot Annica Svensson och Emma Berglund. Jag såg att Svensson fick en del kritik i början av andra halvlek. Men Sofia Jakobsson är ingen försvarsspelare, så där fick inte Svensson någon större hjälp. Och vår högerback klarade ändå ut de flesta situationerna.

Det är bra i min värld.

En som däremot inte var bra var Lotta Schelin. Visst, hon glimtade till två–tre gånger. Men totalt sett var det en väldigt blek insats från vårt affischnamn. Helt klart hennes sämsta landskamp på en bra bit över ett år.
Man frågar sig om hon trots allt besväras av sin häl. För utöver de två målen så gjorde ju inte Schelin någon toppmatch mot Sydafrika heller.

Thomas Dennerby får fundera på hur han skall få igång sin stjärnforward. För vi behöver Lotta Schelin i toppform i slutspelet.

Dennerby skall för övrigt ha beröm för sin insats. Han valde en genomtänkt taktik, som gjorde att japanskorna inte kom någonstans i första halvlek. Sedan gjorde han bra byten i andra halvlek, när det började osa.
Jag tycker i och för sig att Antonia Göransson borde fått några minuter till. När Lina Nilsson byttes in som högerytter hade vi kunna släppa gasen lite mer till vänster.

Mittfältet på slutet var för övrigt intressant. Där spelade Caroline Seger och Marie Hammarström bakom Nilsson, Kosovare Asllani och Göransson.

Slutligen några ord om Hedvig Lindahl. Jag ser att många nu pratar om revansch. Och visst var Lindahl bra, men högre betyg än en trea blir det inte
För även om japanskorna pressade, och hade många målchanser, så tycker jag att alla avsluten var av sådan kvalitet att hon skall ta dem.

En väldigt bra svensk halvlek

Publicerad den av
Svara

Det är 0–0 i målchanser efter 45 minuter. Det är en stor framgång för det svenska laget. För som det sägs: ”anfallsspel säljer biljetter, försvarsspel vinner pokaler.”

Och det är pokaler vi vill ha.

Japan har mest boll, och har varit närmast att skapa målchanser. Men utöver två korta perioder har Sverige spelat väldigt tryggt, och haft full koll bakåt.

Annica Svensson är lysande på högerbacken. Hon går aldrig bort sig, utan finns hela tiden på plats. Emma Berglund och Linda Sembrant äger mittförsvaret. Och Sara Thunebro släpper, med god hjälp av Marie Hammarström, absolut inte till något på vår vänsterkant.

Jag minns hur Thunebro närmast var rundningsmärke i VM-semifinalen. Då blev hon gång på gång uppsnurrad av Shinobu Ohno. Nu är alltså Thunebro felfri. För jag tror inte det var hennes fel att hon behövde dra på sig en varning. Jag tror att det var Sembrant som föll för tidigt.

Sverige måste våga kliva upp högt med backlinjen, och döda ytorna centralt. Japan har ingen riktigt snabb djupledslöpare, och vill spela kortpassningar på mitten. Det har svenskorna förhindrat framgångsrikt hittills. Förutom backlinjen har Caroline Seger och Lisa Dahlkvist bra kontroll på det centrala mittfältet.

Offensivt har vi däremot inte fått till mycket spel. Lotta Schelin har inte alls kommit rätt i matchen. Hon har knappt haft bollen rättvänd en enda gång. Men det behövs ju inte mycket för att hon skall skapa målchanser. Så förhoppningsvis lossnar det efter paus.

Jag tycker att fler bollar borde gå via Sofia Jakobsson på högerkanten. Hon känns glödhet.

Slutligen ett litet tips till spelarna. Jag såg Japans målvakt Miho Fukumoto på Gamla Ullevi. Och hon tyckte inte om höga skott. Inte alls.
Precis lika säker som hon kändes på låga skott, lika darrig var hon när bollarna lyftes. Så skjut högt!