Det är långfredag och har gått 2,5 veckor sedan Sverige blev klart för OS. Pia Sundhage har redan hunnit presentera en ny landslagstrupp. Det tog alltså ett tag, men här är min stora analys av OS-kvalet. Se den som bloggens långläsning i påsk.

Kvalet slutade ju för svensk del med två segrar och en oavgjord match – och gruppseger. Så långt allt gott.

Det som var väldigt positivt var försvarsspelet. Vårt lag kämpade sig till Brasilien. Däremot hade vi inget organiserat anfallsspel. Inte nu heller. För faktum är ju att anfallsspelet har varit ett problem länge.

Vi minns ju att Sverige under Pia Sundhages ledning har gjort väldigt få mål mot svaga lag i kvalmatcher och att landslaget stod och föll med fasta situationer under Kanada-VM. Något genomtänkt anfallsspel fanns inte.

Nu har vi försvarat oss till OS. Men landslagets brister blev skoningslöst avslöjade när vi kom i underläge mot Nederländerna. Vi mötte ett lag som hade släppt in sju mål på två matcher och klarade inte av att skapa en enda målchans på egen hand i den första halvleken.
Det är bara att tacka Kelly Zeeman för den svaga bakåtpassningen – och Olivia Schough för att hon var både iskall och vaken.

Olivia Schough

Som jag var inne på under OS-kvalet känns det här lite paradoxalt med tanke på att förbundskapten Sundhage alltid predikar anfallsfotbollens evangelium. Under perioder har hon ju i princip vägrat att svara på frågor om försvarsspel. När hon fått sådana har hon svarat genom att prata anfallsspel.

Jag har kollat på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång. Då har jag närstuderat anfallsspelet. Medan Sundhage anser sig ha hittat sina forwards och letar brister på mittfältet följer jag en egen hypotes om det svaga anfallsspelet beror att Sundhage väljer fel forwardstrio. Mycket mer om det strax.

För jag tänkte börja med det positiva, alltså försvarsspelet. Trots att Sverige gjorde klart minst mål i kvalet vann vi alltså gruppen. Orsaken var förstås att vårt landslag också släppte in klart minst mål. Här är sluttabellen:

Sverige                3–1    7
——————————
Nederländerna     6–8    4
Schweiz               5–6    3
Norge                  5–4    3

Det var en laginsats som gjorde att laget släppte in så få mål. Alla elva spelarna jobbade stenhårt i defensiven. När man trots allt släppte till målchanser var det alltid minst en spelare som kastade sig fram för att avstyra.

Lag med sådan arbetsmoral och offervilja är alltid svårslagna – och väldigt jobbiga att möta. Kan Sundhage få motståndarna att tänka att ”nu möter vi Sverige, det är ett väldigt jobbigt lag att spela mot” – då är mycket vunnet.

Det som är väldigt positivt är att Pia Sundhage nu verkar ha insett att man måste bygga upp en trygghet vid ett lagbygge. Och med bara ett insläppt mål på tre matcher mot starkt motstånd börjar Sverige hitta en grundtrygghet.

En fascinerande detalj är att det blev oavgjort i alla tre matcherna i min statistik över klara målchanser; 5–5, 4–4 och 4–4. Tre mål på 13 målchanser är för övrigt ett godkänt facit – effektiviteten var det alltså inget fel på. Och att man bara drabbades av ett insläppt mål på 13 målchanser för motståndarna är en mycket bra siffra. Siffrorna styrker en slutsats om att Sverige var hetast i båda straffområdena.

Kollar vi lagdel för lagdel så gjorde Hedvig Lindahl ett mycket stabilt OS-kval. Mot Norge var hon svensk matchhjälte med flera fina räddningar. Mot Schweiz och Nederländerna behövde hon inte göra lika många kvalificerade räddningar, deras avslut missade oftast målet. Kanske var det för att Lindahl var kall och stressade motståndarna till missar.

Hedvig Lindahl

Chelseamålvakten kändes lugn och säker under matcherna. Några skönhetsmissar noterades när hon boxade inlägg där det kändes som att hon hade tid och yta att plocka ner bollen. Men totalt sett är Lindahls kvalinsats en stark fyra på en femgradig skala.

Hon är förstås given svensk förstamålvakt i OS. Även om det börjar fylla på med talanger underifrån är det så att hon är den enskilt viktigaste spelaren i det svenska laget just nu. Alltså den som det inte går att ersätta på något riktigt bra sätt i en OS-turnering.

För även om Sundhage gärna vill framhålla Hilda Carlén:s storhet ser jag ingen riktigt bra backup till Lindahl. Det är ju trots allt jätteskillnad mellan damallsvenskan och OS och mellan träning och landskamper. Carlén och Emelie Lundberg är helt oprövade i stora sammanhang, och ingen känns som en OS-målvakt för mig.

Till backlinjen. Den skötte sig väldigt bra i fem av sex halvlekar. I första halvleken mot Nederländerna såg det dock väldigt stirrigt ut. Där togs ett antal felbeslut, framför allt från ytterbacksposition. Men paradoxalt nog var det den back som jag tyckte var genomgående bäst i OS-kvalet, Linda Sembrant, som stod för den miss som öppnade för kvalets enda baklängesmål.

I målsituationen visade även Nilla Fischer orutin som mittback när hon först backade någon meter och därmed öppnade ytan framför mål till Vivianne Miedema. Fischer gjorde inget dåligt kval, men personligen känner jag just nu att Sembrant är den mest självskrivna svenska mittbacken. Som Sundhage nyligen sa:

”Sembrant är en ledare av stora mått”

Synd att inte vår förbundskapten upptäckt det tidigare. Under VM var ju Sembrant i första hand mittfältsavbytare.

Bakom Sembrant känner jag att det inte skiljer jättemycket mellan Emma Berglund och Fischer på mittbacksplats. Inte mycket alls.

Emma Berglund

Faktum är att jag tycker att det skiljer så lite att Sundhage borde lyfta upp Fischer på tremannamittfältet för att få mer tyngd där. Även om det borde vara högaktuellt tror jag tyvärr inte att det kommer att ske.

På ytterbacksposition är Elin Rubensson bra i offensiven, hon har ett utmärkt passningsspel. Men defensivt har hon stora brister, hon tar ofta felbeslut eller hamnar fel i positionsspelet. Hon blev inte minst avslöjad i den första halvleken mot Nederländerna. I den halvleken var även Jessica Samuelsson darrig. Annars är hon utan tvekan Sveriges defensivt sett bästa ytterback.

Personligen vill jag gärna ha Magdalena Ericsson på planen. Visst har hon brister i passningsspelet, men hon är väldigt positionssäker och är en ledartyp. Dessutom är hon klart bäst i laget på att leverera inläggsfrisparkar och hörnor. Om motståndarna har snabba yttrar hade jag inte varit främmande för att sätta henne i mittförsvaret. Jag tycker faktiskt att Sundhage borde testa Ericsson/Sembrant som mittbackspar i någon landskamp framöver. Det skulle kunna bli en succé.

Totalt sett finns det ändå många och bra alternativ i backlinjen för tillfället. Den delen av laget behöver inte Sundhage oroa sig jättemycket för i nuläget. I OS-truppen lär det bli sex backar. De jag nämnts känns ganska givna – om inte Rubensson eller Fischer matchas på mittfältet. Det innebär att jag inte tror att det finns plats för spelare som Lina Nilsson, Amanda Ilestedt eller Jonna Andersson.

Till mittfältet. Där har Sundhage äntligen givit fullt förtroende till Lisa Dahlkvist. Det har visat sig vara ett klokt drag. Visst, Dahlkvist missar en del passningar ibland, men hon är en vinnare och en fajter. Precis en sådan spelare man måste ha på ett centralt mittfält. Det var ju hennes nickmål mot Norge som visade vägen till Rio. Mer om det målet senare.

Lisa Dahlkvist

Bäst på mittfältet, och kanske av alla utespelare under kvalet, var dock Caroline Seger. Jag tycker att hon har fått en bra roll i laget nu, en roll hon fixar. Det handlar inte om att göra poäng eller att leda försvarsspelet – det handlar om att styra anfallstempot, och hålla i bollen och lugna ner spelet. I den nuvarande rollen kommer hennes boll- och passningsskicklighet till sin rätt.

Däremot är det mycket mer osäkert kring tredjelänken på mittfältet. Med tillgång till Sembrant, Berglund och Ericsson i mittförsvaret hade jag alltså gärna sett Fischer på mittfältet.

På presskonferensen där truppen till Slovakienmatchen presenterades stod det klart att Sundhage inte är helt nöjd med sitt mittfält. Hon sa att:

”Nu när vi har så intressanta forwards behöver vi få upp ett intressant mittfält.”

Hon sa också att hon inte tror att Seger och Dahlkvist kan spela alla minuter i OS – inte om Sverige tänker gå långt.

I nuläget är det Emilia Appelqvist som ligger närmast att bli den länk som kompletterar PSG-duon Seger och Dahlkvist. Djurgårdenspelaren gjorde ett helt ok OS-kval och kvitterar ut ett klart godkänt betyg. Men. Och det är ett ganska stort men.

Appelqvist gör sitt jobb, men hon lyfter inte ett svenskt landslag. Hon vinner inga matcher eller turneringar åt Sverige. Hon saknar nödvändiga spetskompetenser.

Nilla Fischer

Jag hade alltså helst sett att Sundhage satsat på Fischer på mitten. För Fischer är en vinnare. Och med henne, Sembrant, Dahlkvist och Berglund på planen blir Sverige vansinnigt starka vid fasta situationer.
Andra mittfältsalternativ skulle kunna vara Hanna Folkesson och Lina Hurtig – om de nu blir friska i tid. Hurtigs rehabilitering verkar ju hela tiden drabbas av bakslag. Som jokrar har jag nämnt Michelle De Jongh och Tove Almqvist. Den senare finns med i truppen som åker till Slovakien, det blir intressant att se om hon får några spelminuter.

På mittfältet finns det alltså en roll som behöver fyllas. Synd att Petra Larsson (eller Johansson som hon numera heter) har lagt av – annars hade hon känts gjuten där.

När det gäller forwards tänker jag breda ut mig rejält, och sparar den biten till sist. Innan dess tänkte jag betygsätta coachningen. Vad får Sundhage för betyg för OS-kvalet?

Självklart får hon ett klart godkänt betyg efter de här tre matcherna, framför allt skall hon naturligtvis hyllas för hur hon har styrt upp försvarsspelet.

När hon själv i korthet i samband med presentationen av truppen till Slovakienmatchen sammanfattade OS-kvalet var hon ändå lätt kritisk till den totala insatsen. Bland annat tyckte hon att passningsspelet var för dåligt. En positiv sak hon påtalade var att:

”Sverige har ofta haft svårt att vinna första matchen i turneringar. Det gjorde vi nu.”

Det är en bra poäng. Premiärer har varit ett jätteproblem för svenska landslag. Så 1–0-vinsten mot Norge var förstås en otroligt viktig seger. Det var ju den som lade grunden för gruppsegern.

En annan positiv sak var att Sundhage valde att sätta in en femte back i slutet av matcherna för att ha ett starkt försvar centralt när man försvarar en ledning.
Personligen hade jag nog hellre sett att man ställt upp 5-3-2 än 5-4-1 för att ha större möjligheter att få upp laget lite högre. Men det här är en smaksak, vilket man väljer hänger förstås lite på var motståndarna har sina styrkor.

När det gäller coachningen är jag förvånad att Fridolina Rolfö blev kvar på bänken under hela kvalet. Och närmast chockad över att Magdalena Ericsson placerades på läktaren i sista matchen. Jag tycker även att Sundhage matchade sina tre ordinarie forwards för hårt. De orkade inte göra jobbet fullt ut i sista kvalmatchen.

Det är en lärdom Sundhage måste ta med sig till Rio, i varje fall om hennes förhoppningar om medalj skall kunna infrias. För i OS har hon bara tillgång till 18 spelare och det är ännu tätare spelschema, match var tredje dag.

Här vill jag påminna om hur Japan nådde framgång i London för fyra år sedan. Det var oerhört omdiskuterat att Norio Sasaki vilade så många ordinarie spelare han bara kunde i den sista gruppspelsmatchen mot Sydafrika. Dessutom beordrade han laget att inte vinna, utan spela på kryss. Jag skrev om det här och här.

Norio Sasaki skriver autografer.

Japanskorna blev oerhört kritiserade – men laget vann på det. Faktum är ju att Japan borde ha tagit guldet. I VM-finalen 2011 vann man trots att man var det sämre laget. I OS-finalen 2012 var det tvärtom. Enligt min räkning hade japanskorna 8–6 i klara målchanser på Wembley – och borde dessutom ha tilldömts två straffar.

Sundhage måste alltså coacha vårt landslag extremt taktiskt i OS om det skall kunna bära till medalj. Sedan anser jag alltså att hon även måste byta forwardsuppställning.

Redan när Sundhage lanserade sin 4-3-3-uppställning i höstas och förklarade att hon skulle låta Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Olivia Schough bilda forwardstrio var jag skeptisk.

Den åsikten har inte ändrats på något sätt. Jag måste säga att jag är uppriktigt förvånad över hur Sundhage kan vara så nöjd med trion.

Sundhage är ju en tränare med god blick för anfallsfotboll. Hur kan hon vara så förblindad att hon inte ser att de tre inte funkar ihop?

Sundhage snackar mycket om anfall med fart och fläkt. Jag såg inte så många sådana under OS-kvalet. Däremot såg jag massor av korta, svenska anfall. Massor av alldeles för korta och ganska ofarliga svenska anfall.

Att anfallen blev så korta beror till stor del på att Sundhage väljer att matcha tre nästan likadana spelare som forwards. Spelare med bristfällig speluppfattning och som alla är irrationella och svårlästa – vilket i sin tur gör att de är svåra att samarbeta med.

När jag kollade på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång letade jag extra mycket efter offensiva samarbeten mellan våra tre ordinarie forwards. Resultatet? Jag såg knappt ett enda.

Däremot såg jag tre spelare som sprang som på räls i djupled. Det fanns i princip inga korslöpningar, inga vandringar längs med motståndarnas backlinje och de verkade inte lyfta blicken för att kolla efter varandra.

En annan orsak till det uteblivna samarbetet är att de tre låg ganska brett i försvarsspelet, och hade 20–30 meters avstånd till närmaste forwardskompis när Sverige vann bollen. Eftersom ingen av de tre är bra nog att hålla fast bollen högt upp i planen hann inte de andra fram innan bollen var borta igen.

Stina Blackstenius

Här blev det mycket bättre varje gång Stina Blackstenius byttes in. Hon hade den styrka som behövdes för att hålla fast bollen högt upp i planen.

Våra ordinarie forwards kom även till alldeles för få avslut. Det blev bara ett svenskt forwardsmål – Schoughs mot Nederländerna. Och det målet berodde ju på vaket försvarsspel, inte på vackert svenskt anfallsspel.

Totalt under OS-kvalet räknade jag alltså till 13 svenska målchanser. Schelin hade fyra av dem, Schough två och Jakobsson bara en. Det är inget bra facit. Trots det är Sundhage nöjd med sina forwards – se citatet från presskonferensen inför Slovakienmatchen ovan. Och i en TT-intervju direkt efter kvalet flyttade Sundhage över anfallsproblemet på mittfältet:

”Mittfältet behöver hjälp med sin spelbredd. Om det är en ytterback eller en yttermittfältare som ska komma ner, vet jag inte. Men vi kan inte bara spela på djupet som det blir här. Det är det inte någon människa som orkar med.”

Hon glömmer att hon även måste ha forwards som kan ta emot bollen felvända – och få fast den. Där kom alltså Blackstenius in och gjorde nytta. Jag tycker att hon var bästa svenska forward i OS-kvalet, hon fick klart mer uträttat på sina 75 minuter än vad någon av de ordinarie forwardsen fick.
När det gäller att hålla i bollen skulle jag även vilja ha in en lite mer kreativ bollhållare. Det är här Fridolina Rolfö och/eller Kosovare Asllani kommer in i bilden.

Kosovare Asllani

Fast Asllani ser inte ut att vara aktuell. Kraven verkar vara mycket högre på henne än på de andra forwardsen. Sundhage såg Asllani spela med Manchester City förra helgen. Förbundskaptenen kallade försvarsarbetet för bingo, men saknade mycket i anfallsspelet:

”Hon måste vara mer involverad, närmare straffområdet, i straffområdet.”

Ungefär samma sak gäller ju Sundhages ordinarie forwards i OS-kvalet. Bingo i försvarsspelet, men offensivt? Schough hade inte en enda målchans i de två första OS-kvalmatcherna, men fick ändå fortsatt förtroende. Jakobsson hade en målchans på tre matcher.

Bland 18 spelare i en OS-trupp finns det bara plats för max fem forwards. I nuläget skulle min 18-mannatrupp innehålla Blackstenius, Rolfö och Asllani. Det innebär att det bara finns plats för max två av Schelin, Jakobsson, Schough och Hammarlund.

Trots att Schelin bara har gjort två mål på de elva senaste landskamperna – och det mot Moldavien och Skottland B – har hon en plats. Av de andra tre hade jag med tvekan valt Jakobsson. Just nu skulle jag alltså ställa Schough och Hammarlund utanför OS-truppen.

Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72

Innan jag sätter punkt för den här långa genomgången tänkte jag ge konkreta exempel på vad jag menar med att våra tre ordinarie forwards har bristande speluppfattning.

Vid Slovakienpresskonferensen visade Sundhage lite sekvenser från OS-kvalet på storbildsskärm. Hon hade bland annat med 1–0-målet mot Norge, filmat från en vinkel som inte ingick i tv-produktionen. När jag såg bilderna reagerade jag spontant på bristen på rörelse inne i straffområdet. Sverige hade tre spelare där och en fjärde precis utanför.

Bara en av de tre i straffområdet reagerar instinktivt över att det är ett inlägg på gång – det är mittfältaren Lisa Dahlkvist. Hon har därmed fart när bollen kommer, vilket gör henne svårstoppad och svårmarkerad. Som tur är för Sverige slås också bollen mot henne.

Våra två forwards i straffområdet däremot, Schelin och Jakobsson, fattar inte vad som är på gång att hända. De är passiva, stillastående och väldigt lätta för de norska backarna att hålla koll på.

När man ser så tydligt att våra mest namnkunniga forwards inte reagerar instinktivt på en målchans blir det ju lättare att förstå varför vårt landslag gör så få mål.

Se målet på den här länken, det kommer cirka 20 sekunder in i klippet. Tyvärr är det från tv-sändningen, där vinkeln är sämre än på det klipp Sundhage visade. Men tittar man på spelarna i straffområdet syns det ändå tydligt hur Dahlkvist reagerar redan innan Magdalena Ericsson har slagit till bollen, medan våra forwards är passiva.

The Matildas

Det här är ingen tillfällighet. De svenska forwardsens rörelsemönster vid inlägg är ofta undermåligt. Under OS-kvalveckan såg jag Australien The Matildas i två matcher. De är Sveriges motsats – deras löpningar vid inlägg är så vältajmade och samordnade att jag satt och njöt.

Strax kommer ett klipp från Australiens match mot Japan. Här är lite saker att kolla efter i det klippet:

* Vid vänsterinlägget innan 1–0-målet gör båda forwards smarta löpningar. Den bakre (Lisa De Vanna), som har bäst vinkel mot inläggaren, löper mot första stolpen, medan den främre forwarden (Michelle Heyman) löper runt mot bakre stolpen.

* Kolla även hur den ena innermittfältaren (Katrina Gorry) ser att det är hennes uppgift att löpa mot straffpunkten, och gör en tempoväxling för att hinna fram. Det är nära att hon blir målskytt på det. Kolla även hur hon i nästa situation tidigt löper ut till höger för att bli spelbar och dessutom få tid att slå det målgivande inlägget.

Även på det inlägget gör flera spelare bestämda löpningar, plus att man har en spelare som är beredd att fånga upp en retur vid straffpunkten.

* Hoppa fram till 3–1-målet 2.35 in i klippet. Kolla återigen Australiens rörelsemönster vid inlägget. Det är ett skolboksexempel på hur första spelaren som kommer in i straffområdet (Caitlin Foord) går mot första stolpen – och drar med sig backarna, hur den andra (Gorry) går mot bakre stolpen och hur den tredje (Kyah Simon) söker sig mot straffpunkten.

Det är alltså inte en eller två spelare som agerar smart. De gör det allihop. Här är klippet:

Sverige är ljusår bakom Australien när det gäller löpningar vid inlägg. Ljusår.

Som jämförelse tar jag det bästa svenska anfallet i matchen mot Nederländerna. På klippet nedan ser man bara slutet av anfallet, men det är ett jättefint uppbyggt anfall där vi får med oss Jessica Samuelsson upp från ytterbacksposition och hinner få in fyra spelare i straffområdet.

Av de fyra är det tre som joggar passivt vid första stolpen och en som joggar passivt vid bakre. Trots att man tidigt kan räkna ut att det är inlägg på gång är det ingen svensk spelare som gör en tydlig löpning mot någon fri yta i straffområdet. Ingen.

Nu blir det en bra svensk målchans ändå i situationen, men det beror alltså inte på att våra spelare springer på ett smart sätt.

Kolla in det anfall jag skriver om 2.55 in i det här klippet:

Det blev ganska mycket kritik i den genomgången – trots att jag i grunden är nöjd med att vi tog oss till OS. Med att vi är bland de tolv lag som gör upp om medaljerna i Rio.

Men min känsla är att Sverige har spelarmaterial att slåss om medaljerna i OS. Sundhage är på rätt väg med spelsystemet och försvarsspelet. Fast jag tror inte att hon lotsar laget till medalj med nuvarande laguppställning. Hon måste tänka om och välja rätt spelare på mittfält och i forwardslinjen. Med rätt balans i laget kan det dock bli väldigt, väldigt bra.

Noterbart är att Sundhage efter diverse test nu är tillbaka på det lagbygge som Thomas Dennerby påbörjade. Bloggen Spelare 12 konstaterade nyligen att vi är tillbaka på OS-elvan från 2012.
Jag kan lägga till att vi nästan även är tillbaka på spelsystemet. Dennerby spelade  4-2-3-1, vilket på många sätt liknar 4-3-3. Han matchade följande spelare mest under OS-turneringen: Lindahl – Lina Nilsson, Berglund, Sembrant, Sara Thunebro – Dahlkvist, Fischer – Jakobsson, Seger, Marie Hammarström – Schelin.

Det är alltså i princip samma spelare som Sundhage nu använder sig av. Lätt anmärkningsvärt.

Det var en parentes. Slutligen har jag här hur jag skulle testa spelare om jag fått matcha landslaget i de kommande matcherna:

Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Linda Sembrant, Emma Berglund/Magdalena Ericsson, Ericsson/Elin Rubensson  – Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Stina Blackstenius/Pauline Hammarlund, Kosovare Asllani/Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson/Lotta Schelin/Olivia Schough.

Nu hoppas jag få in synpunkter från er. Och så önskar jag förstås er alla en riktigt glad påsk.

PS. Du har väl inte missat att bloggen nu även finns på Facebook?