I går var alltså USA:s guldlag i Los Angeles och mötte sina supportrar, i morgon tar kronprins William emot det engelska bronslaget och i kväll (Tv4sport 19.30) drar damallsvenskan igång igen med AIK–Piteå.
Jag avslutar i och med det här inlägget min VM-bevakning, men det är ju ofrånkomligt att VM kommer att nämnas i ett eller annat inlägg även framöver.
Under VM-uppehållet har AIK bytt tränare. Mattias Eriksson har tvingats lämna plats för Nazanin Vaseghpanah. Det blir intressant att se om det bytet får någon positiv effekt för Solnalaget.
Kanske har Vaseghpanah snappat upp några av de trender som har märkts under mästerskapet i Kanada, vilket skulle kunna lyfta AIK från sitt prekära läge i det damallsvenska bottenträsket. Mitt sista VM-inlägg har jag tänkt att just ta upp de trender som varit synbara i Kanada.
En allmän trend som det kanske inte går att lära sig så mycket av, men som är väldigt positiv, är att spelstandarden på den internationella damfotbollen fortsätter att förbättras med mycket hög hastighet. Såväl den taktiska skickligheten som den individuella tekniken har blivit klart bättre sedan 2011.
Av de 24 VM-lagen i Kanada höll 21 god nivå, något som gör att man kan slå fast att beslutet att öka antalet lag var klokt.
På sikt kan det nog även bli 32 lag. Fast det lär det nog dock dröja några år, för i nuläget är det bara i Europa som det finns tillräcklig potential bland de lag som stod utanför VM. Och att släppa in ytterligare åtta europeiska lag lär inte vara aktuellt.
Spelmässigt var den största trenden den allt större taktiska medvetenheten, vilket i första hand visade sig genom det genomgående förbättrade försvarsspelet.
Det här var ju försvarsspelets VM, ett mästerskap där en stabil defensiv ledde till framgång – inte hög press och böljande anfallsfotboll. Till slut utdelades alla medaljerna till lag som i större grad tog sig fram genom en stabil, välorganiserad och uppoffrande försvarsfotboll än genom publikfriande offensiv – jag tänker förstås på USA, Japan och England.
Intressant var ju att USA inledde VM med en 4-4-2-uppställning där man hade tre utpräglade forwards på planen, plus offensivt inriktade mittfältare som Lauren Holiday, Carli Lloyd och Megan Rapinoe och offensivt lagda ytterbackar. Trots den hyperoffensiva balansereringen höll man ihop defensiven, medan man inte fick ut speciellt mycket av lagets stora offensiva kvaliteter.
Men när man bara hade en utpräglad forward på planen och valde en på pappret mer defensiv 4–4–1–1-uppställning växte även offensiven. Plötsligt hade man ett sylvasst anfallsspel.
Fast det är värt att notera att både i semifinalen och finalen valde USA att spela kontringsspel. Både Tyskland och Japan hade större bollinnehav mot USA, utan att kunna skaka amerikanskorna. USA backade hem och lät motståndarna ha bollen på ofarliga ytor. När amerikanskorna vann bollen hade de däremot ett snabbt, precist och offensivt passningsspel. Då hotade de hela tiden motståndarlagen.
För de lag som i första hand hade ett offensivt tänk, och som satte hög press, blev VM däremot ingen framgång. Här tänker jag i första hand på Frankrike och Tyskland. Fransyskorna hade ett så bra anfallsspel att de kunde ha gått hela vägen, men de föll på bristfällig effektivitet. Tyskorna föll däremot i första hand på att man hade en för långsam backlinje och blev alldeles för känsliga för kontringar.
På det här temat vill jag tipsa om när Calle Barrling besökte SVT:s VM-soffa i samband med kvartsfinalerna. Vår F19-förbundskapten konstaterade just att de svenska ”spionerna” hade sett en gemensam trend i Kanada, nämligen att nästan alla lag var försiktigare än tidigare – och backade hem. Alltså att de flesta lagen spelade ett lågt försvarsspel för att stänga ytan bakom sin backlinje.
Barrling konstaterade att det innebär att lagen måste hitta verktyg som biter mot den typen av defensivt medvetna motståndare. Alltså att kravet på ett kreativt kombinationsspel ökat. Om fyra år kommer vi säkert se fler lag än Frankrike som har kapacitet att spela ett högt försvarsspel och bjuda på ett snabbt och kreativt kombinationsspel i offensiven.
Det är ju så att försvars- och anfallsspel växeldrar. När försvarsspelet blir bättre måste man hitta nya sätt att anfalla på. Och när anfallsspelet blir bättre måste man vässa försvaret.
Tillbaka till det förbättrade försvarsspelet. En annan följd av det är att betydelsen av fasta situationer har ökat. Det märktes inte minst när det blev tajta och jämna matcher i slutspelet. I de fyra sista VM-matcherna gjordes det första målet på fasta situationer i form av straffar eller hörnor.
USA kopplade ju exempelvis ett järngrepp om finalen genom två tidiga hörnmål.
Den intressanta funderingen som följer på det här iakttagelserna är ju frågan: vad betyder det här då för det svenska landslaget?
Det är ju förstås en väldigt bra fråga som måste utredas grundligt. Tyvärr var det ju inte oväntat att vårt lag skulle vara långt ifrån någon guldstrid.
I samband med trupputtagningen konstaterade ju jag att vi får vara nöjda om Sverige kvalar in till OS. Jag ansåg i samma inlägg att Pia Sundhage spelade ett högt spel på mittfältet, där bristen på bollvinnare var överhängande.
Där och då anade jag dock inte att vår insats skulle bli riktigt så dålig som den blev. Fast hade jag vetat att det skulle bli de låga försvarens VM borde jag ha förstått. Sanningen är ju att Sverige hade jätteproblem att få hål på lågt spelande blåbärslag i VM-kvalet.
Det är ju också så att Sverige var lite av en föregångare när det gäller den här typen av fotboll. Det var ju på många sätt så som vårt lag spelade i VM 2011. Då var Sverige ett otäckt lag att möta, ett stabilt kollektiv som inte bjöd på något, men som var hyperfarligt varje gång det närmade sig motståndarnas straffområde.
Faktum är att jag tänkte 2011 när jag såg det svenska U21-landslaget på herrsidan vinna EM-guld i förra veckan. U21 byggde sina framgångar på hårt defensivt arbete och på sylvassa omställningar. Det var samma framgångsrecept som vårt F19-landslag använde i EM 2012 och vårt P17 i VM 2013.
Faktum är att det där U21-laget gjorde väldigt mycket nytta för Sundhage. Det kanske inte räddade henne kvar på jobbet, för känslan är att det aldrig var nära att hon skulle få sparken. Men U21-framgångarna gjorde att Sundhage och hennes lag slapp ifrån en hel del negativt fokus efter hemresan. Det svenska fotbollsintresset flyttades ju snabbt till Tjeckien och U21.
Huruvida det är bra eller dåligt för svensk damfotboll att Sundhage sannolikt blir kvar är ju omöjligt att veta. Spontant känns det inte bra, eftersom hon har gått vilse en gång och gjort att vi tappat både vår försvarsorganisation och två års utveckling.
Men väljer förbundet att satsa på Sundhage igen är det bara hoppas att hon gör en bättre analys av vad som krävs framöver och kanske kan hitta ett nytt och bättre spår för vårt A-landslag.
Tillbaka till Calle Barrlings analys i SVT. Han pratade om att man kan se och lära av den typen av kombinationer som Tyskland och Frankrike använder. Han sa också att:
”Sett ur ett längre perspektiv är det inte så att man bara för att man har felvallat i ett mästerskap har inte hela landets fotboll blivit sämre. Jag tycker att våra ungdomslag har bevisat det de senaste åren.”
Ja, det finns talang i Sverige. Men vi måste satsa på rätt spelare. Vi måste ha mer kreativitet, mer smartness. Mot starka, lågt stående backlinjer funkar det inte att spela med forwards som helst bara vill springa i djupled som Lotta Schelin och Sofia Jakobsson.
Vi måste hitta både smarta forwards och smarta offensiva mittfältare.
Barrling nämnde Kosovare Asllani som en spelare som trivs i spelyta två, alltså ytan framför motståndarnas backlinje. Där har han mitt medhåll. Nu var Asllani skadad i Kanada och kunde inte göra sig själv rättvisa, men det ologiska var ju att hon från början var placerad som yttermittfältare i Sundhages VM-lag. På kanten kommer hon för långt ifrån de ytor där man vill se henne.
Kosovare Asllani
Jag såg på Tv4 häromdagen att Sundhage hade pratat med Lotta Schelin och att vår förbundskapten var lycklig över att ha Schelins stöd. Det är ju bra.
Men faktum är att jag tycker att Sverige skall lära av det här VM-fiaskot och förutsättningslöst börja bygga ett helt nytt lag utifrån de förutsättningar som kommer att gälla framöver.
Lotta Schelin är förstås del av ett sådant bygge, men är det kring henne man skall bygga framtidens lag? Jag är inte säker. Jag tycker att man bör lyfta på stenarna och se vad som finns under. Kanske kommer man fram till att de spelare som var med i Kanada kommer att vara Sveriges bästa även om ett och två år, och då är det ok. Men jag tycker alltså att man bör ge nya spelare chansen att visa upp sig innan man satsar vidare på årets VM-lag.
Kanske kan det vara kring Asllani som den svenska offensiven bör byggas framöver.
Kollar vi längre fram i tiden är den allra största utmaningen för svensk damfotboll att hitta smartare forwards och offensiva mittfältare. Här har jag lite lösa funderingar.
De flesta framgångsrika damfotbollsspelare har ju spelat pojkfotboll ganska högt upp i åldrarna. Jag tycker att man kanske skall fundera på att låta stora talanger träna med pojklag ännu högre upp i åldrarna. Där tvingas tjejerna utveckla sitt spelsinne för att kompensera för grabbarnas bättre fysik.
Några andra tankar jag har är att köra flickfotboll på mindre planer. Kanske sjumanna till och med 14 års ålder och sedan spela elvamanna mellan straffområdena upp till 19 års ålder. Alltså bara ha seniorfotboll på fullstor plan – allt för undvika att bara premiera snabba djupledslöpare utan även ge större plats för närkampsspel och för de spelare med god speluppfattning. Dessutom tvingar kortare planer fram mer kant- och inläggsspel – vilket i sin tur borde öka nickförmågan.
Kollar vi Sundhages svenska VM-elva i år gick det ju knappt spela inläggsspel. Ingen av de offensiva spelarna hade ju förmågan att vinna nickdueller.
Däremot står sig vårt landslag mycket bra när det gäller fasta situationer. I backlinjen finns den nickstyrka som krävs på internationell nivå.
Slutligen ser jag en annan brist i landslaget – vinnarskallarna. Känslan är att det är för många snälla spelare och för få som är beredda att offra näsan för att slänga sig fram och nicka in ett segermål. De vinnartyper som finns i våra flicklandslag måste vårdas på bästa sätt.
Här slänger jag gärna in en U21-jämförelse igen. Kolla in en spelare som John Guidetti. Han var långt ifrån den bästa svenska spelaren i EM, kanske borde han inte ens ha platsat på rent spelmässiga grunder. Men ändå var han kanske viktigast i laget. För vilken ledare och vilken vinnare han var – både på och vid sidan av planen. Han föregick med gott exempel genom stenhårt jobb på planen och glada och uppmuntrande miner när han satt på bänken. Det var liksom inte snack om att deppa eller gnälla när han blev utbytt. Stort.
En blogg om internationell damfotboll 