Gårdagens stora snackis inom damfotbollen var LB07 och deras nya löneupplägg. Jag måste säga att jag tycker synd om Malmöklubben som har lag i svensk fotbolls dyraste serier – damernas elitetta och herrarnas division 1.
Det var den här artikeln i Sydsvenskan som gav LB07 – sammanslagningen av Limhamn och Bunkeflo som ägde rum 2007 – stor uppmärksamhet i hela landet.
Först tycker jag förstås att det är lysande att en klubb väljer att dela upp sina pengar så att både herrar och damer kan spela i de serier de har kvalificerat sig till. Så resonerade man exempelvis inte i Lindsdal.
För jag inser att det inte är billigt för en Malmöklubb att spela i den nya elitettan. Det är ju en serie som kommer att spelas i medieskugga, men dra stora kostnader för klubbarna, framför allt när det gäller resor. Precis samma sak gäller för herrarnas division 1.
I fjol hade LB07 publiksnitt på 396 för herrarna, och 122 för damerna. Deras lag är således knappast några kassakor, och jag förstår att klubbledningen vill strama åt lönerna för herrlagets spelare.
Det har framförts åsikter av olika slag kring LB07:s agerande. Förbundsbasen Karl-Erik Nilsson sa till Sydsvenskan att:
”LB07 gör ett fint jobb och är ett föredöme ur jämställdhetsperspektiv.”
Nilsson utelämnade att förbundets regler inte direkt uppmanar till jämställdhet. Aktuella regler tvingar ju klubbarna ner till och med division 2 (alltså de fyra högsta divisionerna) på herrsidan att betala lön till alla spelare. Bland damerna är det bara damallsvenskan som omfattas av ”lönetvång”.
Samtidigt har förbundet inte något alternativ. För det hade inte varit rimligt att tvinga fler damklubbar att avlöna sina spelare. De pengarna finns inte i damfotbollen. Intresset är helt enkelt för dåligt.
Som följd av LB07:s agerande har det nu framförts åsikter om att fler klubbar skall flytta pengar från sina herrlag till sina damer. I många fall är det förstås rimligt.
Men i längden håller det inte för tjejerna att kräva pengar från herrfotbollen. För det är bara konstgjord andning. Damfotbollen måste kunna stå på egna ben.
Lika lön för lika arbete må vara bra i många sammanhang, men det funkar inte i underhållningsbranschen.
Där tjänar de som är bäst också mest pengar. Så funkar det vare sig man tycker att det är bra eller inte.
En målare som presterar en dålig produkt kan inte hävda att han ju faktiskt har jobbat fler timmar på sitt verk än en kollega som presterar verk av högsta kvalitet. Det är publiken/köparna som bestämmer vem som drar in storkovan.
Samma sak gäller inom idrotten. De som har störst publik tjänar de stora pengarna. Och stora pengar är det – i herrfotbollen. Damfotboll är däremot i allmänhet en usel affär.
Här är ett exempel. Min moderklubb Elfsborg är ett okänt lag på den internationella herrfotbollsscenen. Totalt okänt. Umeå IK däremot är välkänt i damfotbollsvärlden.
Okända IF Elfsborg hade under 2012 hela 10 513 åskådare i allsvenskt publiksnitt. Totalt räknades 157 695 åskådare in på Borås Arena.
Bara fyra damallsvenska lag hade under 2012 en totalpublik som översteg Elfsborgs snitt. Välkända Umeå IK hade 8 140 åskådare totalt på hemmaplan under hela damallsvenskan 2012 – alltså ett snitt på 740.
Elfsborg tar 200–275 kronor för sina ordinarie biljetter. Umeå IK tar 80 kronor.
Förenklat kan man säga att det nästan tar Umeå fyra år att dra in de biljettintäkter som Elfsborg har på en match.
Jag kan fortsätta jämförelsen. Under 2012 hade fyra lag i herrarnas fotbollsallsvenska publiksnitt som låg på över 10 000 åskådare.
Inom damfotbollen kan jag under fjolåret bara hitta tre lag i hela världen som nådde femsiffrigt publiksnitt – landslagen från USA, Kanada och Japan.
Inga klubblag var ens i närheten. Bäst är intresset i Japan, där snittet i Nadeshiko League hamnade på fina 2 572. Flest åskådare i Japan, och världen, hade mästarinnorna Inac Kobe Leonessa – med 6 300 i snitt.
Noterbart är att bara ett lag i den japanska ligan hade ett snitt under 1 000 åskådare, Fukuoka J. Anclas som slutade på 894.
I damallsvenskan hamnade snittet på 836. I division 1 var snitten 194 (södra) och 160 (norra). Och då ligger vi ändå bra till i Sverige.
I vårt grannland Norge är intresset för damfotboll på en ännu mycket lägre nivå. Faktum är att bara en enda klubbmatch i Norge under hela 2012 hade över 1 000 åskådare – och det var cupfinalen. Och bara ytterligare tio matcher noterade publiksiffror på över 500. Se listan över de 20 bästa publiksiffrorna i Norge under 2012 här.
Damfotbollen måste hitta kreativa vägar till att öka intresset.
Ofta hör man spelare och ledare säga att ”vi når inte ut”. Det tycker jag är rent trams. För problemet är betydligt större än så. Det handlar om att skapa en bättre produkt.
Och när jag skriver produkt tänker jag inte i första hand på komfort på arenor eller på kringarrangemang – utan på själva spelet. Det måste bli bättre.
Jag vet att damfotbollen har dragit stort intresse vid vissa happenings de senaste åren. Under stora delar av fjolårets OS-turnering, hela VM i Tyskland, fjolårets Champions League-final har det smällt till rejält. Det är förstås bra att damfotbollen engagerar på allra högsta nivå. Och där är produkten definitivt bra nog.
Men det räcker inte. Skall ett stort antal tjejer kunna leva på sin fotboll måste publiksiffrorna också upp i vardagen.
Den amerikanska fotbollsbasen Sunil Gulati sa följande i samband med lanseringen av den nya amerikanska ligan, NWSL:
”Vi behöver en mer hållbar modell: mindre hajp, bättre prestation. Hajpen kommer om vi presterar.”
Det skriver jag under på.
Men hur förbättrar man den genomsnittliga prestationen?
Som jag ser det krävs det en rejäl analys där man vänder på alla stenar, och ställer alla obehagliga frågor. Man måste låta det vara högt till tak.
De högljudda protestkörer som exempelvis hörs varje gång någon ens antyder att tjejer skulle kunna spela med mindre boll, eller ha mindre målburar, hjälper inte damfotbollen. Tvärtom kväver de en välkommen debatt.
En blogg om internationell damfotboll 