Etikettarkiv: Hedvig Lindahl

Dags att vara realist kring VM-laget

Publicerad den av
8

Om ett par veckor sätter jag mig på ett plan som tar mig mot Winnipeg, Kanada. Det skall bli grymt kul – och spännande.

Vårens landskamper har dock gjort att jag skruvat ner förväntningarna rätt rejält. Tar vi oss till OS får vi nog vara glada. Pia Sundhage:s lagbygge har ju skakat gång på gång och även om laget även gjort flera bra insatser har man saknat den jämnhet som behövs i ett mästerskap.

I går fick vi veta vilka spelare som skall försöka upprepa och helst förbättra succén från Tyskland 2011. Som jag skrev då blev jag besviken på hur truppen är formerad. Den besvikelsen hade jag gemensamt med nästan alla andra damfotbollstyckare.

Nu ingår det ju i vårt jobb att sticka ut hakan. Och en sak skall klargöras direkt.

I ett mästerskap är det oftast cirka 15 utespelare som får betydande speltid. Det är framför allt hur de 15 utespelarna presterar som är avgörande för hur det går för laget.

Kring de 15 spelarna finns en stor enighet. Vi tyckare är alltså överens med Sundhage om kärnan i VM-truppen.

Däremot tycker jag och många andra att Sundhage tänkt fel kring uttagningen av de fyra–fem sista spelarna. Mer om det strax. Först tänkte jag bara repetera hur truppen ser ut:

Målvakter (3):
Hedvig Lindahl (Chelsea, England), Carola Söberg (Kif Örebro) och Hilda Carlén (Piteå).

Backar (8):
Elin Rubensson (Göteborgs FC), Sara Thunebro (Eskilstuna), Lina Nilsson, Emma Berglund och Amanda Ilestedt (FC Rosengård), Jessica Samuelsson och Charlotte Rohlin (Linköping) och Nilla Fischer (VfL Wolfsburg).

Mittfältare (7):
Caroline Seger (PSG, Frankrike), Linda Sembrant (Montpellier, Frankrike), Lisa Dahlkvist (Kif Örebro), Emilia Appelqvist (Piteå), Malin Diaz och Olivia Schough (Eskilstuna) och Therese Sjögran (FC Rosengård).

Forwards (5):
Lotta Schelin (Lyon, Frankrike), Sofia Jakobsson (Montpellier, Frankrike), Kosovare Asllani (PSG, Frankrike), Jenny Hjohlman (Umeå IK) och Emma Lundh (AIK).

Reserver:
Marija Banusic (Chelsea, England) och Mimmi Löfwenius (LSK Kvinner, Norge).

I min värld bör de spelare som placeras längst ut på bänken i truppen bestå av några jokrar – alltså spelare som kan ändra en matchbild – och några framtidsnamn. Med tanke på skadesituationen hade jag förstått om Sundhage hade valt 17+2 säkra kort och nöjt sig med två jokrar och två framtidsnamn.

Det blev dock varken några jokrar eller framtidsnamn. Visst är jokrarna Banusic och Löfwenius med på listan – men de båda spelarna är ju i nuläget inte aktuella för inhopp i några matcher. Istället väljer Sundhage att fylla ut bänken med spelare som Lundh (född 1989), Appelqvist (1990), Schough och Carlén (1991) samt Thunebro (1979).

Jag tycker inte att någon av de här spelarna håller VM-klass i nuläget. Jag känner inte heller att någon av dem kan ändra en matchbild och jag tror inte att någon av dem kommer att ingå i stommen i ett framtida landslag.

Vår förbundskapten pratar gärna om hur viktigt det är att ha rutin. Jag är den förste att hålla med om att rutin är oerhört viktigt. Men jag menar att det är Sundhages ansvar att ge rätt spelare den nödvändiga rutinen. Med sin uttagning hade hon chansen att ge tre–fyra svenska framtidsspelare den bästa erfarenheten av alla – mästerskapserfarenhet.

För skall man ändå ha med spelare som styrkemässigt ännu inte är uppe på VM-nivå kan man ju faktiskt tänka lite längre. Det gjorde inte Sundhage, utan hennes val föll på Thunebro och ett gäng okej allsvenska spelare i 25-årsåldern. Synd.

Framförallt förvånar den överraskande uttagningen av Lundh. Hur gick resonemanget där? AIK-forwarden har varit halvskadad och har bara gjort två mål på sina 22 senaste damallsvenska matcher. Det är knappast något som kommer att skrämma upp VM-nationers backar.

Nu får förstås gärna Emma Lundh och de andra svenska VM-spelarna som jag har ifrågasatt täppa igen käften på mig i Kanada. Det är till och med önskvärt – vi behöver nog få till ett par rejäla genombrott i mästerskapet för att det skall bli succé.

Dags att ta ett litet skutt från rutin till realism. I Eric Hilmersson:s krönika från dagens Göteborgs-Posten går att läsa:

”Det höjdes några kritiska röster som menade att Sundhage är feg som inte ger fler unga spelare chansen. Själv talade hon om realism.”

Låt oss vara realistiska i det läge som landslaget befinner sig i. Vårens stora problem har varit försvarsspelet. Backlinjen har fått mycket skit, men tänker man på vilken typ av spelare som befinner sig framför i planen så saknas det elaka bollvinnare på mittfältet. Varken Seger, Sjögran/Diaz eller Jakobsson/Asllani har försvarsspel som sina främsta egenskaper.

Där är plötsligt skadade Lisa Dahlkvist det stora hoppet – och Linda Sembrant andrahandsalternativet. Är det realistiskt att tro att vi kan får VM-framgång med de lösningarna?

Jag tycker att det känns som att Sundhage spelar ett mycket högt spel här.

Men saken är ju den att det trots allt finns en annan elak bollvinnare i truppen, en spelare med betydligt mer mittfältsvana än mittback Sembrant – jag tänker förstår på Nilla Fischer. Samma Fischer som varit lysande som mittback i välorganiserade Wolfsburg under vintern har under samma period darrat i landslaget.

Nu är omskolningen av Fischer vår förbundskaptens baby. Men Pia Sundhage har redan börjar riva upp sitt tänkta spelsätt. Och om hon tittar förutsättningslöst på sin VM-trupp kommer hon att inse att den innehåller betydligt fler dugliga mittbackar än centrala bollvinnare. Därmed borde det alltså vara mest realistiskt att använda Fischer som…

Schelin först till 200 mål

Publicerad den av
Svara

Säga vad man vill om Lotta Schelin, men mål det gör hon i mängder.

I går gjorde hon fyra när Lyon vann med 14–0 i den betydelselösa matchen mot nedflyttningsklara Arras. 8–0-målet var hennes mål nummer 200 i Lyon – ingen har nått den drömgränsen förr. Stort.

Inför omgången var ju den enda frågan som återstod egentligen vem som skall vinna skytteligan. Schelins fyra mål innebär att hon nu leder på 32 mål, fyra fler än tvåan Eugenie Le Sommer och sex fler än trean Ada Hegerberg.

Schelins målnotering är hennes bästa någonsin och att Lyon har gjort 144 mål visar väl att laget fortfarande är det klubblag med klart högst högstanivå i Europa – och sannolikt även i världen.

Schelins 32 mål är den fjärde bästa noteringen sedan D1 Feminine startades säsongen 2002/03. Nu har hon en omgång kvar att utöka sin målskörd, men för att få kliva upp på prispallen för flest mål under en säsong i D1 Feminine krävs att hon gör fyra till i sista omgången. De bästa målnoteringarna är nämligen:

42 mål: Sandrine Bretigny, Lyon, 2006/07
38 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2004/05
36 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2005/06
32 mål: Lotta Schelin, Lyon 2014/15

Som den besserwisser man ibland är så tänkte jag här påpeka att nästan hela Medie-Sverige i går gick ut med den felaktiga uppgiften att Lyon säkrade guldet i och med gårdagens seger. Så var det ju inte.
Eftersom det är inbördes möten går före målskillnad i D1 Feminine var Lyon redan klara mästarinnor inför avspark. Guldet firade man ju alltså redan efter 6–0-segern borta mot Rodez den 28 mars. Däremot fick man pokalen och sina medaljer i samband med den här matchen. Lägligt, eftersom man då kunde fira med hemmasupportrarna.

* Så till damallsvenskan. Jag har inte hunnit se någon av helgens matcher, men noterar att både Linköping och Göteborg har fått igång målskyttet. LFC:s 4–0-seger i kväll mot AIK måste ha varit vansinnigt skön för laget efter den senaste tidens måltorka.

Göteborgs tre mål på matchens första 29 minuter vid 3–0-segern mot Hammarby lär också ha lättat oroliga supportrar efter lagets darriga start. Elin Rubensson gjorde sin damallsvenska debut för GFC och blev målskytt direkt.

Linköping och Göteborg ligger nu trots allt trea och fyra i tabellen. De är dock redan långt bakom de två fullpoängarna Rosengård och Eskilstuna. Rosengård fortsätter att vräka in mål. I de tre första omgångarna gjorde de alla sina 13 mål efter paus. Mot Piteå satte man fyra före sidbytet. Det ser ut att ha varit rena uppvisningen. Den största godbiten är ju Ramona Bachmann:s fantastiska assist till Sara Björk Gunnarsdottir:s 4–0-mål:

Rosengård imponerar alltså framför allt genom blixtrande offensiv och 18 gjorda mål på fyra omgångar – alltså 4,5 i snitt. Konkurrenten i toppen Eskilstuna United har ”bara” gjort sju mål framåt. United imponerar istället huvudsakligen genom noll insläppta mål.

Jag har kollat in Eskilstuna alldeles för lite i serieupptakten för att ge någon mer ingående analys av deras 3-5-2-uppställning. Men det lilla jag har sett har laget presterat ett småtrevligt passningsspel. Mot Kristianstad i lördags kom mål en från distans, framför allt drog Petra Larsson i väg ett härligt vådaskott på en lätt studsig passning:

http://www.tv4play.se/iframe/video/3177602?starttime=0

Mötet mellan Rosengård och Eskilstuna den 17 maj kan bli en riktigt höjdare. Hoppas även det blir en publikmässig höjdare. För publikt har säsongsupptakten varit en besvikelse. I kväll var bara 208 åskådare på Linköpings match och bara 513 såg Kristianstad–Eskilstuna i lördags – det trots att det var fri entré. Tråkigt.

* Slutligen en snabbkoll på våra utlandsproffs. Schelin är nämnd. Även Sofia Jakobsson blev målskytt i helgen. Hon gjorde ett av Montpelliers mål vid 3–1-segern mot Juvisy.

I England tog sig Chelsea med Hedvig Lindahl i målet och Marija Banusic på bänken i dag till final i FA-cupen genom att besegra Manchester City med 1–0. Målet gjordes i slutskedet av sydkoreanska storstjärnan Ji So-Yun. I finalen som spelas den 1 augusti väntar Notts County.

I Italien vann Verona med Stephanie Öhrström med 1–0 mot tabelltrean Mozzanica, vilket innebär att Verona behåller guldgreppet inför slutomgången. Man leder med en poäng före Brescia, där ju Maria Karlsson spelar.

I norska toppserien leder mästarinnorna LSK på full poäng och noll insläppta mål efter fem omgångar. Det är knappast anmärkningsvärt. Däremot är det lite märkligt att laget bara har gjort sex mål framåt, man har alltså tagit fyra 1–0- och en 2–0-segrar. Mimmi Löfwenius har haft speltid i alla fem matcherna, fyra har hon spelat från start.

Så går det i damallsvenskan 2015

Publicerad den av
6

Senare i dag drar damallsvenskan igång. Jag hade tänkt mig en heltäckande genomgång av alla lag, men tiden har inte räckt till. Där hänvisar jag till Spelare 12 som alltid är pålitlig i sådana här fall.

Ett tips med lite kommentarer kring varje lag tänker jag dock bjuda på. Efter veckans upptaktsträff läste jag att flera tycker att årets damallsvenska är profilfattig. Det tycker inte jag. Visst saknas de största svenska profilerna, men spelare som Marta, Ramona Bachmann, Anja Mittag, Pernille Harder, Manon Melis med fler gör att vår högsta serie ändå är rejält profilrik.

Det som däremot känns väldigt tråkigt är att spänningen i toppstriden lär bli obefintlig. Jag såg att EFD:s Linda Wijkström på upptaktsträffen tyckte att damallsvenskan på sätt och vis är näst vassast i Europa bakom Tyskland.
Jag förstår hennes resonemang, men det vi saknade i fjol var spänning i guldstriden. Det mesta talar för att det blir likadant i år. Där ligger vi tyvärr i lä jämfört med många andra toppligor i Europa och världen. Den senaste upplagan av ligorna i Tyskland, USA, England, Japan och även Norge avgjordes med riktiga nagelbitare i sista omgångarna. I Frankrike är det avgjort i år, men det var i alla fall ett upphaussat tvåkejsarslag som skapat viss spänning.

Att få fram en eller flera starka utmanare till Rosengård känns av högsta vikt för intresset kring vår högsta serie.
Däremot kanske det kan bli en intressant kamp om andraplatsen mellan tre lag. Och bottenstriden kan bli riktigt spännande. Jag tror inte att vi får se något lag bli rejält avhängt i år, i varje fall inte som Sunnanå och Jitex de båda två senaste åren.

I övrigt finns det mycket som är positivt inför årets serie. TV-sändning av alla matcher är ju det allra mest positiva. I går meddelade Wijkström via twitter att även ni som befinner er utanför Sveriges gränser och vill se matcherna kan köpa abonnemang på TV4play Premium. Kul.

Därmed är det dags för årets tips. Så här går det i damallsvenskan 2015:

Jubel över Martas guldmål 2014

Jubel över Martas guldmål 2014

1) FC Rosengård
Bästa nyförvärv: Emma Berglund.
Tyngsta förlust: Katrin Schmidt.

Rosengård är inte bara det självklara segertipset, de är även de självklara segrarna. För andra året i rad finns det ingen självklar utmanare.

Visst har Rosengård en lite tunnare trupp än inför fjolårets serie. Men laget känns ändå klart starkare med tanke på att Marta och Berglund har tillkommit.

Karaktärsspelaren Schmidt kommer att saknas, men den spets man har i trion Bachmann, Marta och Mittag gör att man kommer att vinna även huvuddelen av de matcher där spelet inte funkar hundraprocentigt.

Slutsatsen efter Champions League-mötena med Wolfsburg är att Rosengård har större defensiv disciplin är för ett och två år sedan. Tränare Markus Tilly verkar vara på rätt väg med sitt lagbygge. Det leder garanterat till guld i Sverige. Kanske kan det även leda till europeiska medaljer inom något eller några år.

Stina Blackstenius

Stina Blackstenius

2) Linköpings FC
Bästa nyförvärv: Vera Dyatel – så borde hon väl heta på svenska?
Tyngsta förlust: Jennie Nordin.

LFC har seriens bästa passningsspel och har ett grundspel som jag personligen är väldigt förtjust i. Lagets problem finns i den offensiva spetsen. Man hade blivit tvåa i fjol om inte målskyttet hade klickat under hösten. De problemen har man tagit med sig in i 2015, något som märktes på resultaten mot Bröndby i Champions League.

Linköping har en otroligt hög högstanivå och är väl det lag som om allt faller på plats har en liten, liten chans att utmana suveräna Rosengård. Men då hänger väldigt mycket på att trion Pernille Harder, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö presterar i målskyttet.

Elin Rubensson

Elin Rubensson

3) Göteborg FC
Bästa nyförvärv: Elin Rubensson.
Tyngsta förlust: Maren Mjelde.

Med ett i princip helt nytt lag blev Göteborg trea i fjol, snubblande nära en Champions Leagueplats. I år är målet att sluta topp två, men jag tror att luckan efter Maren Mjelde blir svår att fylla. Det var norskan som lyfte GFC på hösten i fjol.

Man har i och för sig både breddat och spetsat truppen med spelare som Rubensson, Arna-Sif Ásgrímsdottir, Filippa Curmark och Adelina Engman. Forwardsuppsättningen känns hyperintressant, medan det är mer sårbart i backlinjen och på mittfältet.

Nu går man in i säsongen med en skadedrabbad trupp och tipset är att man vinner en tuff kamp med Örebro om tredjeplatsen. Får man backlinje och mittfält att fungera kan man möjligen också utmana LFC, men…

Sanna Talonen

Sanna Talonen

4) KIF Örebro
Bästa nyförvärv: Lisa Dahlkvist.
Tyngsta förlust: Tvillingarna Martinkova.

Var tvåa i fjol och jag hade dem på samma placering år, fast det var innan onsdagens landskamp och korsbandsskadan på Hanna Folkesson. Hon och Lisa Dahlkvist hade behövts för att täcka förlusterna av Irena och Lucie Martinkova.

Till slut har det faktiskt blivit större förändring i truppen än jag trodde vid årsskiftet och när Folkesson försvann har plötsligt utmaningen blivit ganska stor för succétränaren Rickard Nilsson med en säsong där laget skall dubblera med Champions League.

Även om Carola Söberg imponerade i Algarve cup ser jag det som att lagets målvaktsbyte är en liten försvagning, Söberg måste göra en supersäsong om hon skall täcka luckan efter fjolårets succémålvakt Stephanie Labbé.
Något som däremot talar för laget är att man har ett välkomponerat forwardspar i Sanna Talonen och Sarah Michael – som gjorde åtta mål vardera i fjol.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

5) Piteå IF
Bästa nyförvärv: Nina Jakobsson.
Tyngsta förlust: Clara Markstedt.

Jag tror att fjolårsnian står för årets lyft i damallsvenskan. Det är jämnt bakom de fyra topplagen och Piteå har verkat stabilt på försäsongen, trots att de inte har värvat speciellt namnkunnigt.

Men man har ju många unga talanger och dessutom truppspelare i landslaget som Emilia Appelqvist och Hilda Carlén. I fjol fick även Josefin Johansson känna på landslagsluften. De och ett väl inkört grundspel kanske, kanske kan göra att det är dags för en historiskt bra placering.

Petra Larsson

Petra Larsson

6) Eskilstuna United
Bästa nyförvärv: Petra Larsson.
Tyngsta förlust: Allysha Chapman.

Även om laget tappade lite på hösten var man en pigg nykomling i fjol. Det svåra andraåret lär inte bli speciellt svårt för United.

Man står på en stabil ekonomisk bas och har kunnat bygga vidare på fjolårets trupp. Den rutinerade backlinjen med Sara Thunebro, Vaila Barsley, Louise Quinn och Annica Svensson kommer även fortsättningsvis garantera stabilitet och i offensiven finns också tillräckligt med vapen för att laget skall kunna slå sig in på tabellens övre halva.

Margret Lara Vidarsdottir

Margret Lara Vidarsdottir

7) Kristianstads DFF
Bästa nyförvärv: Margret Lara Vidarsdottir.
Tyngsta förlust: Hedvig Lindahl.

Med hjälp av en stark defensiv stod KDFF för ett av årets stora positiva lyft. Även om man tappat ett antal namnkunniga spelare har man enligt tränare Elisabet Gunnarsdottir numera ett grundspel som inte är individbaserat, utan där laget står i centrum.

Målvaktsfrågan känns som en nyckel, nu när man får klara sig utan Lindahl. Framåt kommer säkert Johanna Rasmussen att förse Margret Lara Vidarsdottir med matnyttiga bollar – något som gör att laget kommer att slåss om en plats på tabellens övre halva.

Antonia Göransson

Antonia Göransson

8) Vittsjö GIK
Bästa nyförvärv: Linda Sällström.
Tyngsta förlust: Minna Meriluoto.

Mycket har hänt i Vittsjö. Ett par traditionsbärare har slutat, å andra sidan har man flera spännande nyförvärv. Målvaktsbytet där finska Meriluoto lämnar plats för danska Cecilie Breil Kramer känns inte så illa som jag först trodde. Kramer såg stabil ut mot Sverige i onsdags.

Offensivt blir det intressant att se hur Antonia Göransson, som ju nästan får räknas som ett nyförvärv, och Linda Sällström klarar sig. De borde kunna se till att Vittsjö blir så vasst att man slipper att bli inblandat i någon nedflyttningsstrid.

Lina Hurtig

Lina Hurtig

9) Umeå IK
Bästa nyförvärv: Sara Mellouk.
Tyngsta förlust: Emma Berglund.

Umeå har som målsättning att vinna SM-guld 2017 med huvuddelen egna produkter. Årets säsong lär man dock vara långt ifrån toppstriden. Tränare Maria Bergkvist har en ung trupp till sitt förfogande och mycket lär falla på spelare som Jenny Hjohlman, Lina Hurtig och Rita Chikwelu:s axlar. Presterar den trion bör Umelaget klara att slippa akut nedflyttningsstrid.

Men känslan är att det orutinerade laget inte har råd med speciellt många skador. Man ersätter inte flyktade stöttespelare som Berglund och Hanna Folkesson hur lätt som helst.

Katrin Schmidt

Katrin Schmidt

10) Hammarby IF Damfotboll
Bästa nyförvärv: Katrin Schmidt.
Tyngsta förlust: Sigrid Persson.

Hammarby har värvat klokt och känslan är att laget kommer att hänga kvar. Sofia Lundgren borde vara en garant för defensiv trygghet, Schmidt likaså. Tyskan är också mycket stark vid fasta situationer med sitt vassa huvudspel.

Jag har personligen gillat Julia Karlernäs sedan första gången jag såg henne, hon är också en bra allsvensk spelare. Hon är en av många av lagets spelare som har damallsvensk rutin. Får man ihop det kan det bära flera snäpp högre upp i tabellen. Men högre än tia vågar jag inte tippa nykomlingen.

Jennifer Falk

Jennifer Falk

11) Mallbackens IF Sunne
Bästa nyförvärv: Jennifer Falk.
Tyngsta förlust: Julia Karlernäs.

Jag gillade vad jag såg av Mallbacken 2013. Då spelade man perfekt efter sina resurser och var inte långt ifrån att hänga kvar.

Flera spelare var med då och vet vilket hårt som krävs, inte minst vassa forwarden Mimmi Larsson. Falk är en mycket bra målvakt och håller de amerikanska mittfältsförstärkningarna så hög klass som värmländskorna hoppas kan det räcka till nytt kontrakt.

Men jag känner inte att jag är tillräckligt underlag för att tippa laget över strecket.

Jennie Nordin

Jennie Nordin

12) AIK
Bästa nyförvärv: Juliette Kemppi.
Tyngsta förlust: Madeleine Tegström.

AIK är kvar i högsta serien genom Tyresös konkurs. Det jag såg av laget ifjol imponerade inte, man spelade alldeles för naivt. Nu är det upp till bevis, men känslan är ändå att laget fortfarande väger väl lätt.

Visst är värvningarna av Jennie Nordin och Juliette Kemppi lovande. De ger både defensiv stabilitet och ett snabbt kontringsalternativ. Framför allt måste nog Kemppi leverera rejält om AIK skall hänga kvar. Och det jag sett av finländskan är spännande. Men räcker det?

Frågetecken finns också för nya kanadensiska målvakten Justine Bernier. Är hon en flipp kan AIK hänga kvar.

* Så går det alltså i damallsvenskan 2015. 15.00 i dag är det avspark på Tele2 Arena i Stockholm.

En snabb omställning till 4-4-2

Publicerad den av
4

Startelvan till morgondagens möte med Danmark är släppt och Pia Sundhage väljer alltså att lämna 4-1-3-2 för att gå tillbaka till 4-4-2.

Därmed kan man på ett sätt säga att vi är tillbaka på ruta 1 igen. Man kan även säga att det är väldigt sent att byta spelsätt med bara två matcher kvar till VM-premiären.

Fast det innebär ju inte att de 1,5 år som Sundhage försökt med sitt specialdesignade spelsätt för konstgräsfotboll är helt förlorade. Det går ju faktiskt att variera mellan olika spelsätt i matcher, beroende på resultat. Och förhoppningsvis finns en sådan trygghet bland spelarna i att spela 4-4-2 att de snabbt kan ställa om.

Jag har hela tiden förstått grundidén med 4-1-3-2-upplägget. Tanken har varit att skräddarsy ett spelsätt runt lagets mest talangfulla spelare, Caroline Seger.

Som bekant hade Seger svårt att övertyga under en längre period. Trots att hon är den spelare med klart bäst bollbehandling var landslagets resultat bättre när hon satt vid sidan än när hon var med och spelade. Exempelvis vann vi matcherna mot USA och Frankrike i VM 2011 utan Seger.

Själv skrev jag så här i samband med Thomas Dennerby:s sista landskamp som svensk förbundskapten:

”Den viktigaste gåtan för Pia Sundhage att lösa är att få Seger att vara en världsspelare under 90 minuter plus tillägg, varje gång hon drar på sig landslagströjan.”

I samma inlägg skrev jag också att Seger har nyckeln till svensk framgång. I 4-1-3-2 fick hon en roll som var klippt och skuren för henne. Hon löste den också utmärkt, offensivt sett. Defensivt har det däremot inte varit klockrent, mot Schweiz var Seger exempelvis medskyldig till båda de första baklängesmålen.

Sundhage har dock så stort förtroende för Seger att PSG-mittfältaren knappast riskerar sin plats i startelvan. Inte alls. Så även om det spel som var konstruerat för henne nu tas bort blir Seger ingen förlorare i omställningen.

Tittar vi på den startelva som presenterats för morgondagens match är istället Segers klubbkompis Kosovare Asllani den största förloraren. I varje fall om det stämmer att hon skall spela på en kant. Som jag ser det skall hon vara forward eller möjligen offensiv innermittfältare. Hon kommer däremot sällan till sin rätt som yttermittfältare, sannolikt delvis eftersom hon varit ganska klar med att hon inte trivs i den positionen.

De stora vinnarna i tillbakagången till 4-4-2 borde vara backlinjen som inte får lika stora, tomma ytor framför sig som det har varit när tre mittfältare och två forwards intagit utgångspositioner högt upp i planen.

En annan vinnare borde vara Lotta Schelin. Även om hon gjort många mål även i 4-1-3-2-upplägget tycker jag inte att hon varit så bra som hon kan vara. Sannolikt kommer hennes styrkor som djupledslöpare mer till sin rätt i 4-4-2.

Här är hela laget: Hedvig Lindahl – Sara Thunebro, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Asllani, Seger, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Schelin.

Det finns naturligtvis många frågor som behöver få svar i morgon. Den största lagmässiga är ju självklart om bytet av spelsätt också leder till defensiv trygghet. På spelarfronten kommer jag att kolla extra på Asllani och Seger men även på Sara Thunebro och Therese Sjögran.

Thunebro får chansen eftersom Elin Rubensson lider av migrän. Hade jag varit förbundskapten skulle dock den rutinerade Eskilstunabacken inte längre ha varit med i landslagstruppen. Jag tycker helt enkelt inte att hon har visat tillräcklig klass på sistone. Nu får hon dock alltså chansen att visa att Sundhage har gjort rätt som satsat på henne.

När det gäller Sjögran tycker jag att hon varit blek under våren. Att hon var bänkad i Rosengårds första möte med Wolfsburg antyder ju att även hennes klubbledare haft en liknande uppfattning. Det känns som att det är lite upp till bevis för henne nu om hon skall vara förtjänt av en plats i vår VM-elva.

Får vi uppleva mirakel med den här spelidén?

Publicerad den av
Svara

Det är ändå två månader kvar till VM. Och svenska lag brukar ju vara som bäst när de slår ur underläge.

Det är de mest positiva saker jag kan komma på efter dagens hemska 3–1-förlust mot Schweiz i Eskilstuna.

För Pia Sundhage måste påskdagen 2015 ha varit ett enda långt lidande. Det spel som hon nu ägnat 1,5 år till att jobba in funkar inte alls. Tvärtom känns Sveriges lag våren 2015 klart sämre än det gäng Sundhage tog över för 2,5 år sedan.

Inför matchen skrev jag om att jag ville se ett bättre kollektivt försvarsspel, där motståndarna inte på ett enkelt sätt kunde spela sig förbi Sveriges forwards och mittfältare. Jag ville även se hur det anfallsspel som Sundhage byggt för konstgräs funkade nu när det testades på konstgräs. Jag tyckte att Sverige borde kunna äga matchen och skapa minst åtta–tio klara målchanser.

Försvarsspelet först. Det tog 34 sekunder, sedan slog högerbacken Noelle Maritz Schweiz första djupledspassning längs marken som skar rakt igenom det svenska laget. Det blev ingen målchans då, men man anade vartåt det lutade.

Pia Sundhage verkar tycka att försvarsspel är tråkigt. Det värsta är att hennes inställning har smittat av sig på laget. Ramona Bachmann:s 1–0-mål var exempelvis frukten av många halvdana svenska försvarsinsatser. Det fanns ingen bestämdhet i det svenska agerandet när bollen lyftes in i straffområdet. Det gjorde det inte heller på en inläggsfrispark i den andra halvleken, där Ana Crnogorcevic var ytterst nära att nicka in ytterligare ett schweiziskt mål.

Det svenska agerandet vid Fabienne Humm:s 2–0-mål är ännu värre. Där slår Kosovare Asllani bort en passning när laget är på väg uppåt. Det svenska hemjobbet som följer håller ingen VM-klass. Ingen forward eller mittfältare gör hemlöp i maxfart när Vanessa Bernauer driver fram bollen och serverar Humm i djupled, en passning som skär längs marken mellan våra mittbackar Nilla Fischer och Charlotte Rohlin. Tvärtom omges Bernauer av tre svenskor som springer halvengagerat. Närmast att störa Bernauer är Caroline Seger som dock nöjer sig med att bara springa bredvid schweiziskan.

Organisationen i backlinjen är inte heller särskilt vass. Återigen är det alltså en boll längs marken som skär mellan två backar. Illa är också att både Rohlin och Lina Nilsson tidigt ser Humms löpning, men Nilsson är ändå inte ens nära att hjälpa till och Rohlin är för snäll och klarar inte av att trycka bort målskytten. Som grädde på moset står Hedvig Lindahl för långt åt höger och lämnar en jättelucka vid sin vänsterstolpe.

Alltså ett rakt igenom svagt försvarsspel.

Ett lag som har både fantastisk försvarsorganisation och -disciplin är Wolfsburg. Det går inte att jämföra Sundhages Sverige med Ralf Kellermann:s Wolfsburg på samma dag. När Europas bästa klubblag tappar bollen och ger motståndarna kontringslägen är sju–åtta spelare blixtsnabbt på rätt sida bollen. Spelarna har i sig att omgående sätta högsta fart hemåt och alla hjälps åt att döda kontringarna. En som är fantastisk på det är nämnda Bernauer, som garanterat inte hade låtit Seger få slå en djupledspassning lika ostört om det varit ombytta roller.

I det svenska laget är det ofta bara tre–fyra spelare som 100-procentigt deltar i försvaret mot kontringar. Det är något jag ogillar skarpt.
Dessutom ligger de svenska mittfältarna och forwardarna så långt ifrån varandra att det är ganska lätt att spela förbi dem. Det leder till att när en svensk spelare ändå bryter ett uppspel finns det få medspelare i närheten som kan ta hand om andrabollen eller som man kan sätta igång ett spel med.

Min oro för det svenska försvarsspelet är alltså stor och alla gamla frågetecken finns kvar. Tyvärr fick mina frågor om anfallsspelet nästan genomgående lika tråkiga svar.

Den svenska spelidén bygger på att Seger skall vara med och bygga anfallen. Det vet motståndarna om, vilket gjorde att Schweiz satte härligt tuffa Bernauer på att plocka bort Seger ur matchen. Det lyckades fullt ut, för den frispark som gav 1–0-målet skapades ju till exempel genom att Bernauer låg nära Seger och bröt en farlig passning från Rohlin.

Det blev tyvärr väldigt tydligt att Sverige inte har någon självklar plan B när Seger plockas bort ur matchbilden. Det är helt klart oroväckande.

Tyvärr blev det inte mycket bättre när Sundhage i andra halvlek skapade en B-plan genom att flytta fram Seger ett steg och sätta in Linda Sembrant som mittfältslibero. Jag tycker att Sembrant är för långsam med bollen för den rollen. Det visade sig också vid 1–3-målet där ju Bernauer vann bollen just från Sembrant i förstaläget.

Oroväckande var även bristen på svenska målchanser. Jag tyckte inför matchen att Sverige borde skapa åtta–tio klara målchanser mot ett lag som Schweiz. Sverige skapade fyra målchanser. Den första dröjde ända tills minut 35 – det är inte godkänt. Inte ens nära. Det värsta var att känslan var att de svenska målchanserna uppstod ganska slumpartat och inte byggde på någon synbar spelidé.

Totalt blev det för övrigt 4–4 (2–2) i målchanser, enligt min räkning. Egentligen är det ju ingen katastrof att släppa till fyra målchanser. Men…

Det svenska målet tillkom efter att Caroline Abbé slagit hål i luften när hon skulle bryta en passning från Seger. Resten gjorde Lotta Schelin på ett mycket snyggt och behärskat sätt. Att vi har den spets vi har gör att man trots allt känner en del hopp inför VM.

Annars är ju tyvärr känslan att Sundhage försöker få vårt lag att spela ett spel som truppen inte har kapacitet för.
I går såg jag USA, ett lag som nyligen har lämnat sitt experimenterande och återgått till ett klassiskt 4-4-2 och nått framgångar med det.

Sverige har en av världens bästa kontringsspelare i Lotta Schelin. Personligen hade jag nog tyckt att det vore rimligt om Sverige anpassade sig efter det genom att använda en spelidé som byggde på ett hårt arbetande kollektiv med uppgift att se till att Schelin fick rätt bollar.

Men nu är vi så nära VM att det börjar bli för sent för kursändringar. Vi nog trots allt måste ställa vårt hopp till det konstgräsanpassade spel som Sundhage har byggt. Och som jag skrivit flera gånger innan, förhoppningsvis vet hon vad hon håller på med.

Och hur var det nu med påsken, först skall man lida och sedan följer ett mirakel. För egen del lider jag gärna vidare under alla träningslandskamper om vi får uppleva ett svenskt mirakel i Kanada i sommar. Får vi det?

Sundhage väljer Rohlin – det är en skräll

Publicerad den av
3

Pia Sundhage:s laguttagningar har på sistone varit tråkigt fria från överraskningar.

Men till morgondagens drabbning mot Schweiz i Eskilstuna skräller vår förbundskapten. Sundhage har ju sagt att hon önskar spela med samma fyrbackslinje i alla de tre träningsmatcher som återstår innan VM.

Efter Algarve cup trodde jag att Charlotte Rohlin var ute ur mittbacksdiskussionen. Av de fyra kandidater som Sundhage har fick Linköpingsveteranen kortast speltid (92 minuter) och hon spelade ingen match ihop med givna Nilla Fischer.

Charlotte Rohlin

Charlotte Rohlin

Emma Berglund å sin sida spelade 270 minuter i Algarve, varav 180 med Fischer och Linda Sembrant fick 170 minuter varav 90 som mittback med Fischer.
Därav såg den rimliga mittbacksrankingen ut så här: 1) Fischer, 2) Berglund, 3) Sembrant, 4) Rohlin.

Men när morgondagens startelva presenterades på svenskfotboll.se för en stund sedan var det Fischer och Rohlin i mittförsvaret. I nuläget är det alltså Rohlin som är Sundhages VM-mittback. Oväntat.

I övrigt var startelvan 100 procent väntad. Den ser ut så här: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Fischer, Rohlin, Lina Nilsson – Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Kosovare Asllani, Lotta Schelin.

Sundhage har alltså brottats med sin backlinje. För mig är det dock inte själva backlinjen som är problemet, utan hela lagets försvarsspel. I Algarve var det stundtals pinsamt lätt för motståndarna att spela sig förbi våra forwards och mittfältare – och då är det högst otacksamt att spela i backlinjen.
Förhoppningsvis har Sundhage nu styrt upp det kollektiva försvarsspelet och därmed även underlättat arbetet för sin fyrbackslinje.

Utöver försvarsspelet är det förstås hyperintressant att se hur det anfallsspel som Sundhage byggt för spel på konstgräs funkar nu när det testas på konstgräs. Även om Schweiz är ett namnkunnigt lag tycker jag att Sverige bör kunna äga matchen och skapa minst åtta–tio klara målchanser mot dem.

Namnkunnigt var det. Om jag skulle ranka Europas bästa klubblag är det sju lag som hamnar i viss särklass; fyra tyska, två franska och Rosengård. I sex av de sju lagen finns det inte mindre än åtta schweiziska spelare som alla får räknas som ordinarie:
Ramona Bachmann (Rosengård), Lara Dickenmann (Lyon), Noelle Maritz (Wolfsburg), Vanessa Bernauer (Wolfsburg), Caroline Abbé (Bayern München), Vanessa Bürki (Bayern München, skadad), Lia Wälti (Potsdam) och Ana Maria Crnogorcevic (Frankfurt).

Meghan Klingenberg

Meghan Klingenberg

I en annan del av världen har USA och Nya Zeeland spelat en halvlek. Amerikanskorna har två ramträffar, men bara 1–0 i mål. Det var en riktig bomb från Meghan Klingenberg. Matchen kan du se på den här länken.

Guldfirande, kvartsfinaler och seriepremiärer

Publicerad den av
Svara

Mitt fokus i går var hårt på Champions League. På kvällen säkrade dock Lyon sin nionde raka ligatitel i Frankrike. Man har alltså vunnit varje titel sedan 2007 – imponerande.

Egentligen gratulerade jag ju Lotta Schelin och hennes lagkamrater redan när de i praktiken säkrade guldet genom att besegra PSG i seriefinalen för ett par veckor sedan. Men det är läge för en ny gratulation nu när guldet även är 100-procentigt klart.

I går vann man med 6–0 borta mot Rodez efter två mål vardera av Eugenie Le Sommer och Camille Abily. Schelin spelade hela matchen men gick mållös av planen och är nu bara ett mål före glödheta Le Sommer i skytteligan. Två omgångar återstår och även Ada Stolsmo Hegerberg som är fyra mål bakom Schelin har väl en teoretisk chans att bli fransk skyttedrottning.

* I Champions League fixade inhoppande Kosovare Asllani en straff när PSG i går kväll vann med säkra 5–0 (totalt 7–0) mot Glasgow. I dag såg jag stora delar av Frankfurts 7–0-triumf mot Bristol, ett resultat som innebär att tyskorna avancerade med totalt 12–0. Det var precis så överlägset som siffrorna avslöjar.

Semifinalerna spelas alltså mellan Wolfsburg–PSG och Frankfurt–Bröndby. De båda tyska lagen har hemmaplan i första mötena 18/19 april. En vecka senare har vi sannolikt klart med en heltysk final på tysk mark. PSG har kanske 35-procentig chans mot ett skadedrabbat Wolfsburg medan Bröndbys chanser mot Frankfurt är under tio procent.

* Faktum är att Frankfurt och Wolfsburg kan mötas i två finalmatcher på kort tid. Lagen möts ju även i sista ligaomgången i Tyskland. Där gick Bayern München i dag upp i serieledning genom 2–1-seger borta mot nedflyttningshotade SC Sand. Det mest intressanta därifrån utöver resultatet var att tyska landslagsspelaren Lena Lotzen gjorde comeback efter skada genom ett kortare inhopp.

Lena Lotzen

Lena Lotzen

Potsdam besegrade tillika nedflyttningshotade Duisburg med 1–0 efter att målet kommit på självmål i samband med en frispark från Natasa Andonova. Makedonskan skall för övrigt lämna Potsdam efter säsongen. Någon ny klubbadress har jag dock inte sett. Däremot såg jag delar av dagens match, den borde ha slutat med större segersiffror för ett överlägset med uddlöst Turbinelag.

Dagens resultat innebär att Bayern fortfarande har en reell guldchans och Potsdam har kvar sin lilla, lilla chans att få spela WCL till hösten.

* I Italien var det svenskmöte och seriefinal i går. Maria Karlsson och Brescia vann med 4–2 mot Stephanie Öhrström och Verona. Men det är Verona som leder serien med en poängs marginal med fem omgångar kvar att spela.

* I dag har det även varit ligapremiärer i Japan, England och Norge. Den klart mest intressanta matchen i Nadeshiko League var den mellan mästarinnorna Urawa Reds och de senaste årens japanska storlag Inac Kobe Leonessa. Där såg 3878 åskådare i Saitama Kobe vinna med 3–2 efter att legendaren Homare Sawa gjort sitt lags tredje mål i 90:e minuten.

Homare Sawa på väg av

Homare Sawa

I England tjuvstartade WSL redan i onsdags med att de två senaste årens mästarinnor Liverpool överraskande föll hemma mot nykomlingen Sunderland. I dag var det dags för svensklaget Chelsea, som även är min guldfavorit, att kliva in i matchen. De vann borta mot Notts Co med 2–1 efter två mål av Gemma Davison. Hedvig Lindahl spelade hela matchen medan Marija Banusic bara fick ett par minuters inhopp.

Slutligen till Norge där Toppserien drog igång med ett förmodat toppmöte mellan de regerande mästarinnorna från Lilleström och fjolårstvåan Stabaek. LSK, med Mimmi Löfwenius i startelvan, vann med 1–0 efter segermål av Isabell Herlovsen just innan halvtidsvilan. Spelare 12 har skrivit ett längre referat från matchen.

* Så slutligen till lite inhemsk fotboll. Det har ju faktiskt spelats tävlingsmatcher i Sverige också i helgen. I går sköt Sanna Talonen vidare Kif Örebro i Svenska cupen. Finskan som tackat nej till landslaget i år gjorde båda målen när Kif vann med 2–0 borta mot Kvarnsveden.

Sanna Talonen

Sanna Talonen

I dag följde Umeå och Piteå med Kif till kvartsfinalerna. Piteå vann efter straffläggning i Eskilstuna, inför blott 212 åskådare. Därifrån kunde jag genom Elena Sadiku:s utmärkta twitterrapportering notera att de tre sista straffarna missades. Eller snarare, den allra sista räddades av Hilda Carlén som därmed blev Piteås matchvinnare.

Jenny Hjohlman

Jenny Hjohlman

Umeå behövde förlängning för att besegra AIK med 1–0. Där gjordes segermålet av Jenny Hjohlman i 104:e minuten. Utöver de tre lag som blivit kvartsfinalklara i helgen har tidigare Rosengård, Djurgården och Hovås Billdal säkrat platser. På tisdag avslutas kvartsfinalspelet med Mariebo–Jitex och Linköping–Vittsjö.

 

Tankar om en trupp plus en sen Algarvereflektion

Publicerad den av
2

I dag har Pia Sundhage tagit ut sin trupp till landskamperna mot Schweiz och Danmark i början av april. Eller, det var visst Lilie Persson som presenterade truppen.

Vilket som var det i stora drag samma trupp som var i Algarve cup. De förändringar som görs jämfört med ursprungstruppen till Algarve är att Fridolina Rolfö och Antonia Göransson får kliva åt sidan och ge plats åt Marija Banusic och Emilia Appelqvist.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Banusic gjorde hattrick för Chelsea i cupen i helgen och verkar ha god form, däremot är jag tveksam till Appelqvist. Jag tycker att hon är en god damallsvensk spelare, men hon har knappast i en VM-trupp att göra. Tyvärr har Sundhage nu en handfull spelare i sin trupp som hon inte skulle ha någon nytta av i Kanada. Det är både oroande och tråkigt.

Jag har flera gånger skrivit att jag tycker att de fem–sex sista platserna i en mästerskapstrupp borde fördelas mellan spelare med spetskompetens och sådana som har framtiden för sig. Ett exempel på en sådan spetskompetens är Jenny Hjohlman:s snabbhet – den borde ta henne till VM.

När det gäller framtiden har Sundhage aldrig tänkt speciellt mycket på den. Hon ifrågasätter ibland varför inte fler flicklandslagsspelare får chansen i de damallsvenska lagen, men i hennes trupper är spelare under 23 år en bristvara.
Här kommer jag på ett naturligt sätt in på den sista matchen i Algarve, den mot Tyskland. Jag har ju inte kommenterat förlusten för knappt två veckor sedan.

I den matchen spelade Silvia Neid med tre 91:or (Almuth Schult, Tabea Kemme och Alexandra Popp), två 92:or (Dzsenifer Marozsán och Kathrin Hendrich), en 93:a (Jennifer Cramer), två 94:or (Melanie Leupolz och Lena Petermann) samt en 95:a (Sara Däbritz). Och då var ändå ordinarie 93:an Louisa Wensing skadad och kunde inte vara med. På skadelistan finns även en annan högaktuell 93:a, Lena Lotzen. Trots det var alltså fler än hälften av de 17 spelare Neid nyttjade 24 år eller yngre.

Bland Sveriges 13 spelare i matchen är det bara en, Elin Rubensson (1993), som är född 1991 eller senare. Med tanke på att Sverige vann F19-EM för tre år sedan borde det inte saknas svensk talang i aktuella åldrar. Det tycks dock vara betydligt mycket längre väg mellan ungdoms- och A-landslag i Sverige än i Tyskland.

I matchen var det tyska laget minst en klass bättre än det svenska. Framför allt väckte 2–1-förlusten i tredjeprismatchen en hel del frågor om svensk försvarsorganisation. Som jag ser det darrade alla i backlinjen i defensiven.

Jag räknade till 7–2 i tysk favör i riktigt heta målchanser, något som dels skvallrar om att Carola Söberg var klart bästa svenska spelare i matchen – dels om att de tyska segersiffrorna var i underkant. Söberg var glädjeämnet, kul att hon visade stabilitet i två matcher i rad. Och viktigt.
För mig heter för övrigt Sveriges tre VM-målvakter i nuläget Hedvig Lindahl, Söberg och just det, Zecira Musovic.

Tillbaka till försvarsspelet. Tyskorna kunde gång på gång spela längs marken mellan våra backar, framför allt matade de passningar mellan mittback och ytterback. Dessutom var det lätt att spela genom det glesa svenska mittfältet. Några gånger skar markpassningar genom både mittfält och backlinje – det är inte godkänt.

Sveriges lag kändes glest och dåligt organiserat, medan det tyska laget var kompakt och aggressivt. Hade man inte vetat bättre kunde man trott att det var Sverige som spelade med ett ungdomligt lag.

Matchen fick mig att undra om Sundhages idé om att odla ett mer passningsorienterat spel är rätt tänkt. Danska Eurosportexperten och tillika Koldingtränaren Lene Terp sa efter matchen i sin analys att:

”Ibland måste man koncentrera sig på det man är bra på och acceptera att andra är bättre på vissa saker.”

Rosengård släppte stoltheten i Wolfsburg och spelade efter sina resurser. Jag hade gärna sett att Sundhages landslag gjorde det ibland också. Inte minst i matchupptakterna där det ju ofta är rena hönsgården.

Nu vet vi ju att VM spelas på konstgräs och där biter inte den höga press Tyskland kör med på samma sätt som på lite studsigt portugisiskt vårgräs. Så vi kanske skall vänta lite med att såga Sundhages byte av spelstil helt och hållet. Klart är i alla fall att vårt lag hade svårt att skapa målchanser mot kvalificerat motstånd i Algarve.

Slutligen dock något positivt. Sveriges reduceringsmål mot tyskorna var ju fantastiskt. Det började hos Lina Nilsson nere i defensivt vänsterhörn. Nio passningar senare klackade  Caroline Seger fram bollen till Lotta Schelin som sköt i stolpen. Returen nådde målskytten Sofia Jakobsson, som var sjunde svenska spelare i anfallet. Kan tjejerna prestera ett sånt här passningsspel även framöver behöver jag inte oroa mig över det passningsorienterade grundspelet…

Större delen av sekvensen, samt andra höjdpunkter från matchen finns på det här klippet:

Som bekant vann USA turneringen före Frankrike. Jag tycker nog ändå att fransyskorna känns som det starkaste laget för tillfället. Frankrike, USA och Tyskland är de tre lag som känns som de hetaste guldkandidaterna till sommarens VM.

Japan kan nog också vara med där uppe, men deras insats i Algarve väcker en del frågor. Samtidigt har Norio Sasaki visat känsla tidigare. Nu spelade han med två olika uppställningar, en gammal och en ung. Kanske blir det annorlunda i VM.

På Cypern fortsatte England att imponera. De vann finalen mot Kanada med 1–0. Kanske kan England vara redo för att utmana om medaljerna i sommar.

 

Tankar efter 0–2 mot Brasilien

Publicerad den av
Svara

Det är hög tid för min matchanalys av förlusten från i fredags. Som jag ser det väcker 0–2 mot ett något svårbedömt Brasilien en hel del frågor, men ger också många nyttiga svar till Pia Sundhage.

Så sent som i slutet av november dömde jag ut Brasilien och gissade att landet snart skulle ha fallit ut från topp tio på världsrankningen. Då, strax efter att man blivit överkört av Frankrike, såg jag Brasilien som chanslöst i det stundande världsmästerskapet.

Sedan kom deras hemmaturnering i december där de slog USA i en match och spelade oavgjort mot samma lag i finalen. Där såg man att Brasiliens offensiv fortfarande är så bra att man kan slå vilket lag som helst.
Där var jag dock ändå mycket osäker på deras försvarsspel, framför allt på deras backlinje. Den osäkerheten finns kvar, även om den har minskat en aning.

Brasiliens förbundskapten Vadão (Oswaldo Alvarez) är känd i sitt hemland för att vara taktiskt skicklig. Den här våren har han tagit hem nästan alla landslagsaktuella utlandsproffs och tränar sitt landslag som om det vore ett klubblag.

Att han redan har lärt sina spelare mycket om försvarsspel syntes tydligt mot Sverige. Brasilien spelade ju nämligen ett utmärkt presspel och stressade sönder det svenska passningsspelet.

En taktisk detalj som Brasilien körde var att koncentrera sin press på att ta bort Caroline Seger. Hon hade ofta två–tre motståndare runt sig och hennes halvlek var inte alls lika bra som de båda mot Tyskland. Genom att få bort Seger från de svenska uppspelen lyckades Brasilien ofta grusa det svenska spelet.

Caroline Seger

Caroline Seger

Det är här det blir intressant för Pia Sundhage. Hon ställde ju i princip upp med ett halvt B-lag från start och ett helt B-lag i den andra halvleken.

Sundhage har ju som bekant valt att jobba in ett nytt spelsätt byggt på bollinnehav. För att kunna spela med stort bollinnehav mot lag i världstoppen krävs det att hon ställer en mängd spelare med boll- och passningsskicklighet av världsklass på planen i varje match.

Vi och Sundhage fick nu se att många av spelarna i hennes trupp saknar de nödvändiga kvaliteterna. Framför allt hade vi en fyrbackslinje där samtliga fyra hade jätteproblem i speluppbyggnaden. Vi hade en backlinje med goda defensiva kvaliteter och god snabbhet, men det var inte en spelförande backlinje, något som var väldigt tydligt när massor av uppspel hamnade nere hos Brasiliens målvakt.

Som jag ser det behövs minst tre passningsskickliga backar för att kunna spela på innehav mot de åtta bästa lagen på världrankningen. Sundhage har fyra backar med bra passningsspel, men spelar hon alla dem samtidigt tar hon stora risker när det gäller snabbheten.

Jag tror att fler lag kommer att möta Sverige genom att krympa ytorna centralt, precis som Brasilien gjorde. Då krävs det spelskicklighet på kanterna, framför allt från ytterbacksposition. Jag tycker att Jessica Samuelsson skötte sig klart godkänt i fredags, även i passningsspelet. Men just nu förordar jag ändå bollskickligare duon Elin Rubensson och Lina Nilsson som ytterbackar.

Vad jag förstått lutar det åt att Sundhage startar med följande lag mot Kina i morgon: Carola Söberg – Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Nilsson – Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.

Utöver målvaktsposten är det här troligen Sundhages elva i VM-premiären. Det är för övrigt även den elva jag hade valt till 4–1–3–2-systemet.

Men frågan är om 4–1–3–2 verkligen är rätt för Sverige. Systemet förutsätter ju nämligen att vi inte drabbas av skador och avstängningar. Utöver sex–sju av de som ingår i startelvan finns det nämligen väldigt få svenska spelare som besitter den bolltrygghet och passningsskicklighet som krävs för spelsättet.

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson

Bland annat känns det som att vi står och faller med Seger i den defensiva nyckelrollen på mittfältet. De tester som gjorts med Linda Sembrant i positionen tycker jag inte har lyckats och varken Folkesson eller Lisa Dahlkvist är tillräckligt bolltrygga. Sembrant hade exempelvis väldigt svårt med tempot när hon pressades av brasilianskorna i fredags.

Även om jag nu har ifrågasatt Sembrant i ett par inlägg tycker jag att hon har en given plats i VM-truppen.

Brasilienmatchen gav en del andra intressanta svar på spelarfronten, bland annat på målvaktssidan. Jag hann bli väldigt orolig när Hedvig Lindahl blev liggande. Första tanken var att det var den nyopererade axeln som hade fått sig en rejäl smäll. Jag lugnades dock ganska snabbt när jag såg att det var handen som fått ta smällen.

Synd dock att Lindahl sannolikt har spelat färdigt i Algarve. Hon behöver all matchträning hon kan få. Med några fler matcher i kroppen tror jag att hon hade räddat Marta:s frispark. Nu uppfattar jag det istället som självmål, alltså att Lindahl inte rör bollen innan den tar i stolpen. För att förtydliga är det dock den typen av självmål man har svårt att gardera sig mot, alltså inte någon tavla.

Jag känner mig normalt inte trygg med Söberg. Men i fredags gjorde Örebromålvakten en utmärkt insats. Hon tog allt hon skulle och lite till. Dessutom var hon nära att även rädda Andressa Alves straff. Söberg stärkte sina VM-aktier.
Trots det är jag glad över rapporter från Hammarbyhåll som säger att Sofia Lundgren ser stabil ut i sin comeback. En formstark Lundgren känns som en given spelare i VM-truppen.

Jenny Hjohlman

Jenny Hjohlman

Utöver Söberg gav även Jenny Hjohlman signaler om att hon skall med till VM. Visst stod hon för en makalös miss på slutet, en miss som fick SVT att ställa frågan om det var tidernas grövsta i landslagssammanhang.
Det kanske jag inte tycker eftersom bollen studsade och ju kom högst oväntat. Men visst är det långt ifrån godkänt att avslutet gick utanför. Dock visade Hjohlman under sin halvlek att hon förmår skapa chanser på egen hand, vilket är positivt.

Några spelare lär däremot ha minskat eller till och med spelat bort sina VM-chanser. I halvtid sa Eurosports expertkommentator Elin Ekblom Bak att hon tyckte att Sara Thunebro hade gjort en bra första halvlek. Jag hade inte kollat in Thunebro speciellt noga, men kände inte att jag sett så mycket positivt från Eskilstunabacken. Efter paus följde jag Thunebro noga och det jag såg var långt ifrån positivt.

Hon hade stora problem att hänga med i defensiven och passningskvaliteten höll inte VM-klass. Som jag ser det är hon fjärde alternativ på ytterbackplats och det är inte rimligt att ta med en 36-åring på nedgång som fjärdealternativ. Sundhage borde välja någon yngre förmåga där i stället – exempelvis Linköpings Magdalena Ericsson.

Utöver Thunebro kollade jag extra på våra forwards efter paus. Hjohlman har jag redan plussat för. Antonia Göransson fick en knapp kvart på topp utan att göra något väsen av sig. De sista 30 minuterna spelade hon yttermittfältare – och var godkänd. Göransson är dock långt ifrån den form hon hade för två år sedan och Vittsjöspelaren behöver nog höja sig om det skall bli någon VM-biljett.

De sista dryga 30 minuterna var det Olivia Schough som spelade bredvid Hjohlman på topp. Schoughs insats var så slätstruken att Eurosports kommentatorspar aldrig upptäckte att hon var forward. Det är inget bra betyg.
Faktum är att Schough hela tiden har en tendens att nästan vara rätt. Hon är i närheten av situationerna, men samtidigt så långt ifrån att inget händer. Visst är Schough en kul tjej som sprider glädje i truppen, men för mig är hon ingen VM-spelare. Där är hon inte ens nära…

Marija Banusic

Marija Banusic

Marija Banusic uträttade klart mycket mer på sina tio minuter i tremannaanfall med Hjohlman och Schough än den sistnämnda på 30 minuter. Banusic gick in i nickdueller, slog en utmärkt högerhörna och hade en fin genomskärare. Hennes insats gav mersmak. Hon visade att hon vill med till Kanada.

Tankar om en makalös vändning

Publicerad den av
2

Jag tror att det var Elfsborgs tränare Magnus Haglund som en gång sa till mig att de matcher han upplevt som fantastiska live alltid blir lite sämre när han ser om dem medan matcher han upplevt som kass blir bättre.

Jag satt på jobbet och ringde en massa samtal under den första halvleken mot Tyskland. När jag tittade upp på tv-skärmen på redaktionen upplevde jag att det antingen var tyska anfall eller svenska felpassningar.

Den bilden var klart missvisande. De första tre minuterna var riktigt svaga från svensk sida, eller framför allt från Linda Sembrant. Mittbacken kom helt fel in i matchen och orsakade båda baklängesmålen.

Men de sista 42 minuterna av halvleken var inte någon katastrof. Halvleken var inte bra, men inte heller usel. Jag hade totalt 5–1 i öppna målchanser till tyskorna i halvleken, alltså bara 3–1 under sista 42 minuterna.

Totalt sett tycker jag att det är en rätt svåranalyserad match. Klart är att Sverige var hypereffektivt efter paus. När Sofia Jakobsson satte 4–2-målet hade jag 7–5 i öppna målchanser till Tyskland. Alltså fyra mål på fem svenska chanser. Med sådan effektivitet i VM kan det bli guld…

Skall man vara kritisk kan man dock konstatera att Sverige länge hade väldigt svårt att skapa något på eget spel. Två av målen var ju rena bjudningar av Tyskland. 2–2 bjöd en matchotränad Nadine Angerer på och vid 4–2 gjorde de tyska mittbackarna en slät figur. Lägg till att 1–2 var turartat då Caroline Seger:s skott ändrade riktning.

I VM-slutspelet lär lär det tyska laget vara mer samspelt och inte bjuda på lika mycket. Möter vi dem då lär vi alltså behöva skapa mer på egen hand.
Dock kan man vända på det och konstatera att tyskorna inte heller lyckades skapa så mycket i spelet. Till slut vann vi nämligen målchanserna med 8–7 – vilket förstås är väldigt starkt.

Defensivt var det ju bara den där matchupptakten. Linda Sembrant kom billigt undan i Eurosports sändning. Men det var ju för att hon missade ett enkelt uppspel som 1–0 tillkom och det var Sembrant som kom helt fel i den nickduell mot Alexandra Popp som skapade det tre mot två-läge som ledde till 2–0. Montpellierbacken rusade även bort sig när tyskorna kom tre mot en i den andra halvleken. Sembrant bör alltså inte ha stärkt sin aktier i jakten på platsen bredvid Nilla Fischer i mittförsvaret.

I Eurosports sändning fick Elin Rubensson kritik för sitt agerande i samband med 2–0. Personligen har jag svårt att klandra Rubensson speciellt mycket där. Totalt sett tycker jag tvärtom att Göteborgsförvärvet gjorde en riktigt bra match.

Kollar vi övriga spelare så håller jag Caroline Seger som vår klart bästa spelare över 90 minuter. Seger var den enda på mittfältet som klarade av att hålla passningskvalitet när tyskorna pressade som hårdast. Jag har ofta varit lätt kritisk mot PSG-spelaren, men den här gången njöt jag av hur hon spelade sig ur alla situationer.

Jag tycker även att båda våra forwards var duktiga. Kosovare Asllani lyser av självförtroende och försöker göra något konstruktivt varje gång hon får bollen. Och Sofia Jakobsson var lysande. Det var verkligen en match där hennes arbetsförmåga kom till sin fulla rätt.

Faktum är att jag satt och funderade på om huruvida Lotta Schelin var saknad eller inte. Jag kom fram till att vi kanske till och med vann på att spela utan Lyonstjärnan. Schelin har ju en bättre bollbehandling och är kanske säkrare när målchanserna dyker upp, men det kopiösa arbete som Jakobsson lägger ner, det får man inte från Schelin.

Skönt också för laget att känna att det inte står och faller med anfallsesset, utan att det finns fullgoda alternativ.

I övrigt på spelarsidan tycker jag att Hedvig Lindahl gav ett väldigt gott och säkert intryck. Med tanke på hur målvaktssituationen är så var Lindahls säkra spel kanske det bästa beskedet av alla till Pia Sundhage från den här matchen.

Men det är klart att även vändningen är mentalt viktig. Att veta att det går att vinna trots 0–2 mot tyskorna är en vetskap som kan bli otroligt viktig framöver för landslaget. Jag tror faktiskt även att Rosengård kan ha nytta av den här segern när de ställs mot Wolfsburg i Champions League.

Det var lite tankar kring Tysklandsmatchen. Dags att sova lite innan det är dags att dra igång uppsnacket inför Brasilienmatchen.

Sembrant i mitten och Samuelsson till vänster

Publicerad den av
Svara

Pia Sundhage har presenterat startelvan till morgondagens möte med Tyskland. Den ser ut så här:

Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jessica Samuelsson – Caroline Seger – Lisa Dahlkvist, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani.

Lotta Schelin har problem med nacksmärtor och migrän och får inleda Algarve cup från bänken. Hade hon varit med hade sannolikt Jakobsson spelat på högerkanten och Dahlkvist börjat på bänken, vilket i sin tur indikerar att Sundhage har bestämt sig för att Seger bakom Jakobsson, Folkesson och Sjögran är vårt VM-mittfält och att Schelin/Asllani är vårt VM-forwardspar.

Dessutom är Lindahl tillbaka i målet, något som känns naturligt. Allt talar ju för att hon är vår VM-målvakt även den här gången.

Det är i backlinjen frågetecknen finns. Som laget är uppställt på förbundets hemsida inleder Rubensson till höger och Samuelsson som vänster mot tyskorna. Jag hade nog spontant satt upp dem tvärtom, men kanske Sundhage resonerar att hon då går miste om Rubenssons fina inläggsfot.

Linda Sembrant

Linda Sembrant

I mittförsvaret blir det Sembrant som tar plats bredvid Fischer. Det innebär att vi har ett mittbackspar som håller högsta världsklass i luften och som har ett utmärkt passningsspel. Däremot finns det stora frågetecken för snabbheten.

En annan notering man gör är att det är ett lag med ovanligt stor defensiv balans som Sundhage ställer upp med. Hon brukar balansera sina elvor väldigt offensivt – ofta lite väl offensivt enligt min mening. Men här gör hon alltså en kursändring. Om den är tillfällig återstår att se, men visst blir det intressant i morgon 17.00 att se hur vi står upp mot världsettorna från Tyskland?

Väntad trupp till Finlandsmatchen

Publicerad den av
2

Tidigare i dag presenterades truppen till bortamötet med Finland den 12 februari. Det var på många sätt väntade namn bland de 20 spelare som Pia Sundhage tog ut.

Genom att hon ökade med två från de 18 hon tog ut till Norgematchen i La Manga samt att Malin Reuterwall och Fridolina Rolfö är skadade gavs plats för samtliga inkallade reserver till den förra samlingen plus att Charlotte Rohlin tillkommer.
Lägg till att Hedvig Lindahl och Jessica Samuelsson också finns på skadelistan och vi behöver bara stryka en målvakt för att ha en klar VM-trupp med 23 spelare.

Det lär krävas rätt mycket för att någon utanför de här spelarna skall slå sig in. Ännu tuffare blir det att ta plats i startelvan, i varje fall för offensiva spelare. Både mittfältare och forwards känns ganska klara i nuläget, i backlinjen är det däremot fortfarande konkurrens, både om en mittbacks- och om båda ytterbacksplatserna.

Även om Sundhage försöker lägga en dimridå om vem som skall vakta målet så har Lindahl ett bra grepp om den platsen – bara hon blir frisk. Gissningsvis är det bara en supervår från Sofia Lundgren som kan ändra på den saken. Carola Söberg, Reuterwall och Hilda Carlén känns inte som några hot mot en frisk Lindahl.

När jag skriver att platser är klara i nuläget så tänker jag på laget till VM-premiären. Sedan vet vi väl alla att det sällan är premiärelvan som även spelar i en turnerings sista match, inte ens om man klarar sig utan skador. Vissa spelare växer, medan andra tappar. I VM 2011 minns vi exempelvis hur Josefine Öqvist snodde startplatsen bredvid Lotta Schelin från Jessica Landström under pågående mästerskap. Vem kan bli sommarens sensation?

En oväntat positiv slutrapport

Publicerad den av
2

När jag skrev det förra inlägget trodde jag inte att det skulle bli någon speciellt positiv slutrapport från årets första landskamp. Men det som såg så mörkt ut i halvtid blev till slut en 3–2-seger med en hel del positiva inslag.

Det bästa var förstås att vårt landslag fick känna att de kan vända underlägen mot hyfsat starka motstånd. I den andra halvleken gjordes också en hel del riktigt bra individuella prestationer, något som förstås är glädjande. Dock tycker jag inte att man skall ta till de överord om insatsen som noterats från en del håll, bland annat från förbundskapten Sundhage.

Om vi börjar med det negativa, alltså försvarsspelet i den första halvleken. Utöver de två målen var det ytterligare någon gång som Isabell Herlovsen sprang ifrån vår alltför högt stående backlinje. Då slogs bollarna dock mot hörnflaggorna, vilket innebar att det inte blev några farligheter.

TV12:s expert Malin Swedberg var inne på att backarnas höga positioner kan ha berott på att man är vana vid att ha Hedvig Lindahl bakom sig, en målvakt som jobbar väldigt långt ut. Det kan förstås ligga något i det, men jag har kollat målen igen och så långt ut som målvakten hade behövt vara för att avstyra dem jobbar knappast några målvakter – alltså inte ens Lindahl.

Trine Rönning

Trine Rönning

Vid det första målet läste Herlovsen spelet lysande och chansade på att Trine Rönning:s rensning skulle bli rak och lång – vilket den också blev. Den svenska backlinjen såg inte riskerna innan det var för sent. Eller. Här kunde Carola Söberg ha avstyrt om hon läst situationen bättre.

Att Söberg är långt ute i förstaläget tycker jag är helt i sin ordning. Men när Emma Berglund är så nära Herlovsen måste Söberg backa in i målet igen.

Vid det andra målet klandrar jag däremot inte Söberg. Hon har en bra position för att ta emot den hemåtnick som Nilla Fischer ser ut att vilja göra. När Fischer totalmissar innebär det samtidigt att Söberg hamnar i en hopplös position.

Fischers första halvlek är den sämsta jag sett henne göra i landslaget defensivt sett. Däremot gillar jag hennes bidrag till anfallsspelet, alltså att hon hela tiden försöker vara konstruktiv i sitt passningsspel, både det korta och det långa.

Mia Carlsson

Mia Carlsson

Men trots Fischers svaga insats blev det Emma Berglund och Mia Carlsson som fick bära hundhuvudet. Jag trodde faktiskt att bytena i halvtid var förbestämda, men här blir det klart att Carlssons inte var det. Däremot säger Berglund här att hennes var en försiktighetsåtgärd.

Den slutsats man kan göra av det här är att Carlsson är borta ur diskussionen om vem som skall vara vänsterback i VM. För om Pia Sundhage tänker ge Carlsson chansen fler gånger var bytet väldigt opsykologiskt. Det sätter nämligen en sanslös press på Carlsson nästa gång hon kliver in på planen i landslagsdressen. Onödigt. Det var det negativa.

Nu till det positiva. Allra mest positiv var Hanna Folkesson. Hon var bäst i den första halvleken och tillhörde de bästa även i den andra, vilket totalt gör henne till matchens lirare.

Den som fixade vändningen var dock Kosovare Asllani som själv gjorde två mål och dessutom hade ett läckert assist. Asllanis andra halvlek är alltså ännu ett stort glädjeämne. Har du inte sett målen finns de för övrigt på det här klippet.

Personligen gladdes jag även ganska rejält över Lotta Schelin:s insats. Jag upplevde det som att hon inte blev lika stillastående och passiv som i många av de senare landskamperna. Schelin var ofta på språng, något som ledde till flera bra chanser och till slut även till ett mål.

Framför allt är Schelins löpning vid 3–2-målet ett stort glädjeämne. Jag tycker ju som bekant att hon alltför ofta startar sina löpningar i mitten och springer ut mot hörnflaggorna. Hon börjar alltså vid en mittback och springer in bakom en ytterback. Vid 3–2-målet började Schelin ute hos den norska högerbacken och sprang in bakom mittbackarna. Det är precis den löpning jag vill se henne göra mycket oftare.

Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72

Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72

Även om det var mer slumpartat den gången gjorde Schelin även samma löpning vid det friläge som Ingrid Hjelmseth räddade via stolpen. Plus ytterligare någon gång. Lovande.

Att även Pia Sundhage vill se Schelin springa mer blev tydligt när tv-kommentatorerna rapporterade att Sundhage skrek på Lotta att mata djupledslöpningar de sista tio minuterna.

Mitt minne av Schelin från VM 2011 var att det blev målchanser i princip varenda gång hon fick bollen. Hon var rörlig och kom ofta rättvänd in i straffområdet. Den Schelin tycker jag mig inte ha sett speciellt ofta de senaste åren. Men i den här matchen såg jag hoppfulla tendenser. För skall Sverige lyckas i VM måste vi ha en Lotta Schelin som hela tiden är ett hot mot motståndarnas backlinje.

Vad var då den här insatsen värd?

Det är faktiskt en rätt svår fråga. Ser man till laguppställningarna skall Sverige nog vinna med fler än ett mål. Vi hade nämligen det närmaste en VM-elva vi kan komma i dagsläget, medan Norges lag var väldigt reservbetonat. Dessutom hade vi fem spelare i startelvan som är i tävlingssäsong. Norge hade såvitt jag kan se ingen. Till norsk fördel fanns å andra sidan att de haft några fler träningar tillsammans inför matchen medan Sverige bara hade haft ett pass.

Ingvild Stensland

Ingvild Stensland

Kollar vi vilka spelare lagen saknade var vi utan två bärande spelare i Lindahl och Caroline Seger. Norge saknade däremot en hel hög nyckelspelare. Bland de elva som spelade flest matcher i VM-kvalet för Pelleruds gäng saknades Nora Holstad Berge, Ingvild Isaksen, Caroline Graham Hansen, Elise Thorsnes och så nöjde sig Ada Stolsmo Hegerberg med att hoppa in den sista halvtimman.

Utöver den kvintetten har man ordinarie lagkaptenen Ingvild Stensland på väg tillbaka efter en korsbandsskada. Norge var alltså ganska långt från sin förstauppställning, medan vi var ganska nära. Oavsett kvaliteten på det norska laget skall vi dock vara nöjda med att ha vänt 0–2 till 3–2 och inlett VM-året 2015 med en seger.

Elvan som skall rädda Sundhages jobb

Publicerad den av
4

I en artikel i Expressen i dag säger Pia Sundhage att hon tror att hon får sparken om Sverige misslyckas i sommarens VM:

”Då åker jag ut med huvudet före. Det borde jag göra. Det står i förbundets strategidokument att det är medalj som gäller. Jag har svårt att se att jag överlever om vi förlorar en kvartsfinal.”

Jag tror faktiskt att hon har fel och att hon absolut kommer att sitta kvar även vid förlust i kvartsfinal, i varje fall om laget kvalar in till OS. För klarar vi OS-kvalet lär Sundhage knappast behöva vara rädd för sin sysselsättning fram till och med mästerskapet 2016.

Thomas Dennerby

Thomas Dennerby

Minns att Thomas Dennerby hängde kvar på jobbet trots fiaskoinsatser både i VM 2007 och i EM 2009. Visst, det är kanske nya tider nu men Sundhages namn är fortfarande så stort i Damfotbollssverige att jag tror att hon har råd med ett misslyckande. Det som möjligen skulle kunna förändra situationen är om spelarna tappar förtroendet för henne.

I kväll fick vi veta vilka spelare som har Sundhages förtroende. Hennes startelva till morgondagens match mot Norge ser nämligen ut så här:

Carola Söberg – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Mia Carlsson – Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Lotta Schelin, Kosovare Asllani.

Om det hade varit VM-premiär i morgon hade vi alltså ställt upp med aktuell elva. Det är till nio elftedelar samma elva som Sundhage ställde upp med i förra årets två viktigaste matcher, de båda VM-kvalmatcherna mot Skottland.
Det är således ingen tvekan om att det här även är den elva Sundhage hade spelat om det hade varit VM-premiär i morgon.

Den ena ändringen från Skottlandsmatcherna är naturlig, det handlar om att opererade Hedvig Lindahl lämnar plats i målet för Carola Söberg.

Mia Carlsson

Mia Carlsson

Den andra ändringen är både anmärkningsvärd och intressant. Det handlar förstås om att Mia Carlsson får förtroendet som vänsterback. Hon är så ny i landslagstruppen att förbundets hemsida inte har lärt sig att hon stavar efternamnet med C…
Jag skall ärligt säga att jag inte sett Kristianstadsbacken så ofta heller och att jag inte kan bedöma hennes kvaliteter som vänsterback. Däremot vet jag ju förstås att hennes huvudspel är av högsta klass, vilket är intressant. Och ytterbacksplatserna är ju öppna för tävling under våren så Carlsson kommer garanterat att ha ögonen på sig i morgon.

Om någon undrar spelade Lina Nilsson och Sara Thunebro i varsin Skottlandsmatch i fjol. Det är alltså på deras bekostnad som Carlsson kommer in i Sundhages förstaelva.

En annan intressant notering är att Sundhage har valt att spela vidare med det 4–1–3–2-upplägg som hittills har funkat väldigt dåligt mot starkt motstånd. Vi får hoppas att det vänder i morgon.

Julgransplundring med tv-sänd landskamp

Publicerad den av
4

I morgon är det Tjugondag Knut och då dansas julen ut. Under julgransplundringen kan man slå på TV12 och se Sveriges första landskamp VM-året 2015.

Glädjande nog är alltså morgondagens landskamp mot Norge i La Manga tv-sänd. Just den här typen av matcher brukar annars spelas inför en mycket begränsad åskådarskara, vilket är tråkigt. Men beröm till de/den på förbund och TV12 som fixat att det blir fotboll till julgransplundringen. 18.30 är det för övrigt avspark.

Även om vi ännu är tidigt på säsongen men morgondagens möte med Norge kommer ändå att kunna säga ganska mycket om vad som väntar framöver. Pia Sundhage har ju nämligen varit ganska tydlig med att det breda testandet är över och att fokus under vårens matcher blir att spela ihop en startelva.

De 18 spelare som är med i La Manga och de tre som lämnat återbud är sannolikt tillsammans med Hedvig Lindahl och Jessica Samuelsson de 23 som i nuläget ligger närmast en VM-resa. För övriga gäller det att övertyga Sundhage om sin kvalitet under våren.

Klart är nog också att det skall väldigt mycket till om någon utanför de 23 skall lyckas slå sig in i startelvan till VM-premiären mot Nigeria den 8 juni 22.00. Alltså måste exempelvis en spelare som Charlotte Rohlin göra en supervår om hon skall vara aktuell.
De positioner som känns mest ovissa är hur backlinjen skall formeras. Nilla Fischer är förstås given, medan det finns flera alternativ på övriga tre platser. En första indikation på hur Sundhage tänker kommer sannolikt redan i kväll – om hon nu presenterar sin startelva lika tidigt som hon brukar.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

I ett lagbygge behöver man förstås många olika typer av spelare och personligheter. I mitt inlägg om USA nyligen skrev jag om vikten av att ha vinnartyper på planen när det avgörs. Som jag ser det är vinnartyper en bristvara inom svensk damfotboll. Jag snackar om spelare som är beredda att offra allt för att vinna, spelare med järnpsyke som kliver fram och bär sitt lag när det är illa ute.

Som jag ser det har vi bara en sådan vinnare – och det är Fischer. Det är inte lätt att hitta någon mer under våren, för spelare med sådan inställning växer inte på träd. Under VM 2011 visade Lisa Dahlkvist att hon kan ikläda sig den här rollen. Tyvärr har hon inte fortsatt att utvecklas till den stora ledare som man hoppats.

En spelare som har mycket skalle är Lisa Ek. Den här GP-intervjun säger ganska mycket om vilken inställning hon har. Spontant ser jag inte Ek som VM-spelare, i varje fall inte i nuläget. Hon är ju ändå 32 år och har varit väldigt skadeförföljd. Men skulle hon visa form under våren vore hon ändå en intressant joker genom sitt psyke.

Lisa Ek

Lisa Ek

För som sagt, när Sundhage letar spelare till sin VM-trupp är det i första hand järnpsyken hon skall leta efter.
Det är för övrigt även en uppgift för förbundskaptenerna på flick- och juniorsidan att leta upp de spelare som har starkast psyke. Som jag ser det är det kanske den allra viktigaste uppgiften om vi skall kunna ta ytterligare ett litet kliv och bli en seriös utmanare om guldmedaljerna i de stora mästerskapen.

* Det spelades en del fotboll i helgen som var. Bland annat drog fyrnationsturneringen i kinesiska Shenzhen igång. Den är intressant eftersom samtliga fyra lag även kommer att spela i VM. I den inledande omgången vann Kanada med 2–1 mot Sydkorea medan Kina och Mexiko spelade 0–0.

Jag såg stora delar av den andra halvleken i Kinas match. Där skapade kinesiskorna chanser för att göra ett par mål. Effektiviteten var dock dålig, något som jag upplever som ett genomgående problem för Kina, Sydkorea och Nordkorea – tre bollskickliga lag som liknar varandra på många sätt.

Mexiko var väldigt blekt, men bjöds kanske på matchens allra bästa chans av den kinesiska backlinjen. Den och andra höjdpunkter från matchen går att se på den här länken.

* Franska D1 Feminine återstartade i helgen efter sitt korta juluppehåll. Där blev både Lotta Schelin och Caroline Seger målskyttar. Båda gjorde mål som betydde 3–0. Schelins kom i 9–0-segern mot bottenlaget Issy, medan Seger fastställde slutresultatet i det prestigeladdade Parisderbyt mot Juvisy.

PSG:s seger innebär att Juvisy nu kan glömma spel i Champions League till hösten – om inte reglerna för turneringen görs om. D1 Feminine är för övrigt rätt tråkig i år. Utfallet hittills sammanfattas bäst så här:

* Lyon har vunnit alla matcher.
* PSG har vunnit alla matcher utom den mot Lyon.
* Juvisy har vunnit alla matcher utom de fyra mot Lyon och PSG. * Övriga lag gör upp om fjärdeplatsen.

I toppen av skyttligan tätnade det ytterligare sedan Eugenie Le Sommer blev tremålsskytt för Lyon. Det är just suveräna serieledarnas tre forwards som gör upp om titeln. Schelin och Le Sommer leder på 21 mål, ett före Ada Stolsmo Hegerberg. Fjärdeplatsen delas av Kosovare Asllani och Gaetane Thiney på tio mål, alltså tio bakom Hegerberg.

* Slutligen är det ikväll som vi får veta vem som får Ballon d’Or och koras till världens bästa spelare 2014. Vi får också veta om Stephanie Roche blir första kvinna att vinna Puskas Award, priset till årets snyggaste mål i världen. Eurosport sänder Fifagalan med start 18.15.