Etikettarkiv: Lotta Schelin

Två citat som gör mig besviken

Publicerad den av
12

I söndags läste jag två artiklar i Expressen som gjorde mig ganska besviken. Besvikelsen riktades mot två spelare i vårt landslag.

Först och främst var det Kosovare Asllani som fick mig att skaka på huvudet när jag såg att hon skyller sina misslyckade mästerskap på Thomas Dennerby. Hon säger:

”Det var jobbigt när jag märkte att jag inte fick förtroendet fullt ut av Dennerby. Får du inte det, kan du inte heller göra ditt bästa.”

Kosovare Asllani har spelat två mästerskap, och i dem har hon funnits med i startelvan i fem matcher.
Jag hoppas att hon är medveten om att hon befinner sig på högsta världsnivå. Där skall tränare inte behöva dadda med sina spelare hur mycket som helst. Där handlar det om att ta chansen när den kommer – inte gå och vänta på bättre tider.

Känner man att man riskerar att bli utbytt får man se till att man är så bra att man slipper undan.

I min värld har man givits förtroende när man varit med i startelvan i alla fyra matcherna i ett mästerskap, som Asllani var under EM 2009. Hon lär få starta matcher i årets EM också. Om hon inte presterar då hoppas jag hon rannsakar sig själv – och inte skyller ifrån sig på någon annan.

Den andra spelaren som gjorde mig besviken är Lotta Schelin. Hon säger tydligen i den kommande dokumentärserien om damfotboll att:

”Hur många gånger har jag inte gått till intervjuer med en tanke: ‘okej kom igen nu, du gör det också för damfotbollen. Inte bara för mig själv och min personliga image utan faktiskt för något större än så’. Och det är klart, Zlatan behöver inte tänka så. Han gör det inte för herrfotbollen. För de behöver ju inte det. Men vi behöver ju det och det vet vi.”

Visst är det rätt att tjejerna i större utsträckning behöver slåss för sin sport. Men uttalanden som det här bottnar i okunskap om vad det är som betalar en idrottares lön.

Jag blir väldigt besviken varje gång jag ser uppfattningen att exempelvis herrfotbollens spelare inte behöver ställa upp för media. För det behöver de.

Det är nämligen media som gör spelarna till de stjärnor de är. Det är media som ser till att de kan köra dyra bilar och bo i lyxiga villor.

Om inte herrarnas matcher visades i tv (media) över hela världen hade lagen inte haft så många fans, eller så stora sponsorer som de har. Då hade inte spelarna tjänat de pengar de gör.

Visst är Zlatan Ibrahimovic i en situation att han personligen redan har tjänat så mycket att han har råd att tacka nej till alla intervjuer under resten av sin karriär. Och han hade säkert sluppit ganska många. Men media är bästa länken till supportrarna, och för Zlatans klubb, och för hans landslag, är det hyperviktigt att han ger intervjuer och ökar intresset för dem – och därmed även ökar intäkterna.

Den inställning som Schelin i praktiken ger uttryck för, alltså att media är något nödvändigt ont, är framför allt vanlig inom europeisk fotboll, där klubbar och spelare skärmar av sig alltmer.

Det ser annorlunda ut i nästan all idrott i USA. Där är man mycket mer medveten om medias betydelse för det egna lönekuvertet. Där är omklädningsrum öppna, och där är det lättare att få intervjuer med de största stjärnorna.

Tillagt i efterhand: Delen i inlägget som handlar om Schelin bygger i stort sett på ett missförstånd. Jag backar, och gör en pudel… Läs mer här.

Jag vill se spelare – inte bara Sundhage

Publicerad den av
1

Det händer mycket kring EM nu. Jag får nästan dagligen mejl från organisationen, dels om nya satsningar, dels med diverse olika nyheter.

Men det är inte så många av dem sakerna som verkligen tar tag i en. Det mesta liksom bara flimrar förbi.

I veckan har jag fått besked om det projekt som kallas ”Öppet mål”. Det handlar om hur fotbollen skall kunna rekrytera spelare och ledare efter EM.
Projektet lanseras i ett välgjort tv-klipp där Pia Sundhage pratar om fotbollens möjligheter. Hon säger bland annat:

”Det är nu vi kan hjälpas åt att göra svensk fotboll till en vinnare för lång tid framöver.”

Samt:

”Ta chansen – det är öppet mål.”

Nja. Det är inte öppet mål, inte ännu. Men det kan bli om Sverige gör succé i EM.

En annan sak som lanserats under veckan är tävlingen ”Den tolfte spelaren”, där landslagets supportrar kan visa sin lojalitet mot laget genom att ta stöttande bilder, och sedan tagga dem på twitter eller instagram med #den12espelaren.

Sundhage är förstås med även i den lanseringen. Hon säger i pressreleasen:

”Vi har elva starka spelare på planen. Med den 12:e, publiken på läktaren, hoppas vi ta oss hela vägen till Nationalarenan Friends Arena den 28 juli. Heja oss!”

Det är överhuvud taget megafokus på vår förbundskapten. I morgon går en timmes dokumentär om henne på bästa sändningstid, den startar klockan 20.00 i SVT.

Det är förstås bra att Sundhage syns, och profileras. Allt som drar intresse till damfotbollen, och till EM, är förstås bra. Men som jag skrivit förr, förbundet borde ha jobbat mycket hårdare på att lansera och profilera sina spelare.

Det är genom spelarna man kan dra rejäl nytta av EM även efter finalen. För det är spelarna som skall dra publik till damallsvenskan i höst – inte Pia Sundhage.

Får vi framgångar i EM så kommer spelarna automatiskt att profileras. Och då behöver förbundet inte göra så mycket. Men jag tycker ändå att de borde ha förberett det här bättre.

De kunde ha hjälpt media att hitta godbitarna. Exempelvis genom att göra som USA:s förbund gjorde i fjol i youtube-serien ”Back Home”. Där presenterade man många av spelarna genom att besöka dem i deras hemmiljö. Här är länkar till delar av reportagen om Alex Morgan, Hope Solo, Megan Rapinoe och Carli Lloyd.

Megan Rapinoe

Megan Rapinoe

Man skulle kunna säga att den här artikeln om Lotta Schelin:s besök hemma i Kållered är ett försök från vårt förbund att göra någon liknande. Men vi snackar lågbudget – extrem lågbudget. Tyvärr.

I stället är det media som på egen hand sköter profileringen av EM-spelarna. Tv4 har exempelvis i veckan haft intervjuer med flera damallsvenska spelare som representerar andra nationer i mästerskapet, som Anita Asante, Veronica Boquete och Kirsten van de Ven.

Men det är de svenska spelarna som behöver lanseras här hemma. Och eftersom landslaget trots allt består av många spelare som huvuddelen av svensk sportmedia har väldigt dålig koll på så kommer det nu att bli de vinklar som är mest lättåtkomliga som kommer att dominera rapporteringen under EM.

Josefine Öqvist

Josefine Öqvist

Som ett exempel noterar jag på twitter att många damfotbollsfantaster reagerar mot att Josefine Öqvist nu profileras mer i mammarollen än för sitt fotbollsspelare. Det är kanske synd på ett sätt, men jag tycker inte att det finns någon stor anledning att gnälla. För som jag ser det är det bra att spelare profileras för något som är positivt. Och Öqvist måste väl ändå anses vara en positiv förebild till andra mammor?

Jag tycker alltså att förbundet borde ha satsat lite mer på sin marknadsföring av själva landslaget nu inför EM. Det är faktiskt riktigt synd att man inte har tagit chansen.

Visst är det kul att Prins Daniel var på besök i går, vilket man kan se i det här klippet. Och det inslaget har förstås sitt berättigande. Men jag hade hellre sett djupintervjuer med några av lagets spelare, där man får lära känna dem vid sidan av planen.

Schelin målskytt i Bompastors final

Publicerad den av
Svara

Lotta Schelin gjorde matchens första mål när Lyon i kväll blev franska cupmästare via 3–1 (1–0) mot Saint Etienne i finalen i Clermont.

Fast Schelin i all ära – det här var Sonia Bompastor:s final. Och det på många sätt. Lyons vänsterback och lagkapten fyller 33 år i dag. Soso, som hon kallas, avslutade sin långa karriär i och med cupfinalen.

Och hon gjorde det genom att bli lite av matchhjälte. För det var en väl avvägd frispark från Bompastors känsliga vänsterfot som Eugenie Le Sommer snyggt nickade in till 3–1 i 75:e minuten.

Fem minuter senare fick Bompastor ta emot publikens stora hyllningar då hon byttes ut. När hon lämnade planen stod lagkamraterna i två led och tackade av sin kapten. Ett högst värdigt slut för en stor spelare.

Många har passat på att hylla Bompastor i dag. Bland annat twittrade Abby Wambach, som var lagkamrat med Bompastor i WPS-laget Washington Freedom 2009/10, det här just innan finalen:

”Ett stort grattis till Sonia Bompastor för en underbar karriär!! Du är min idol.”

Efter 3–1-målet följde Wambach upp med att även skriva:

”Och avsluta med en assist på frispark!!! Grattis Sonia. Så stolt över dina framgångar. #legend”

Bompastor fick alltså avsluta karriären med att bli cupmästarinna. Hennes Lyon dominerade finalen ganska rejält från start, och man satt bara och väntade på ledningsmålet.

Camille Abily borde ha gjort det, för hon hade två fantastiskt bra lägen – dock utan att få in bollen.

Det blev alltså Lotta Schelin som gjorde det i den första halvlekens slutminuter. En lång boll från egen målvakt skarvades av mittbacken Wendie Renard, som låg kvar högt efter en fast situation. Schelin blev helt fri. Med höger yttersida mötte hon lugnt och behärskat den studsande bollen i högt läge, och lyfte in den vid bortre stolpen. Ett klassmål.

Svenskan gjorde en godkänd insats. Och det är förstås väldigt glädjande att hon gör första målet. För det är alltid svårare att göra 1–0 än 5–0. Schelin blev dock utbytt i minut 56.

Två minuter senare nickade nämnda Renard starkt in 2–0 på en frispark från Louisa Necib. Sedan gjorde Saint Etienne 2–1 i 63:e minuten på lagets första och enda riktiga avslut i matchen. Det hann ändå vara lite nerv i finalen innan Bompastor och Le Sommer punkterade tillställningen.

Lyon har en extremt bred trupp. Tränare Patrice Lair hade valt att ta med fem nya spelare i startelvan jämfört med Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Lyon spelade så här i dag: Sarah Bouhaddi – Lara Dickenmann, Sabrina Viguier, Renard, Bompastor (Corine Franco, 80) – Elise Bussaglia, Necib – Le Sommer, Abily, Amel Majri (Megan Rapinoe, 46) – Schelin (Elodie Thomis, 56).

Ett klipp från den franska cupfinalen hittar du här.

* Linnea Liljegärd räddade en poäng åt Avaldsnes i toppserien. Hon gjorde 2–2-målet i absolut sista minuten borta mot Medkila. Det var svenskans tredje mål i seriespelet.

Namnet för dagen i toppserien var annars Emilie Haavi. 20-åringen gjorde alla LSK:s tre mål när serietvåan vann med 3–1 mot Arna-Björnar. Även serieledande Stabaek vann med 3–1 i dag. Fast i det här fallet stod Vålerenga för motståndet.

* I England vann Liverpool med Louise Fors hemma mot Birmingham med 4–1, och behåller därmed serieledningen. Svenskan blev mållös i kväll.

* I Österrike vann uppstickargänget Spratzern cupfinalen mot Neulengbach efter straffläggning.

* I Vitryssland fortsätter mitt favoritgäng Molodechno att ha det tufft. I dag föll man med 17–0 hemma mot Zorka-DBU. Fast Molodechnos match var ändå hysteriskt jämn jämfört med mötet mellan Viktorya-86 Brest och Nadezhda. Gästerna vann nämligen med sanslösa 34–0.
Vitryska Premier League verkar vara en jämn serie…

Kul med Hurtig och Banusic

Publicerad den av
5

Pia Sundhage är svårläst när hon tar ut sina trupper. Hon väljer sällan den raka vägen, utan slingrar sig fram mot det stora målet – EM.

För när man i princip hade räknat bort att Lina Hurtig och Marija Banusic skulle få chansen att visa upp sig i landslagstruppen före EM så fick dom just chansen att visa upp sig. Kul.

Med tanke på att F19-landslaget inte har någon landskamp där i mitten av juni är det förstås bättre ur F19-synpunkt att de tas med nu, än att det var med mot Norge. Förhoppningsvis besväras in Kristianstadsspelaren för mycket av sin handskada, utan kan göra sig själv rättvisa om ett par veckor.

Ni har säkert redan sett och gått igenom truppen noggrant, och noterat att Hedvig Lindahl slår ut Carola Söberg, samt att Stina Segerström och Elin Magnusson är de spelare som Sundhage valt som backuper i mittförsvar respektive på centralt mittfält.

Fast på mittfältet såg Sundhage enligt Anders Nilsson:s blogg ytterligare en tänkbar joker. Hon sa nämligen så här på presskonferensen om jakten på centrala mittfältare:

”Det skulle kunna vara Elin Magnusson. En riktig kämpe som löper mycket. En lojal spelare som är vänsterfotad och kan konkurrera om en plats centralt eller till vänster på mittfältet. Det skulle också kunna vara Lina Hurtig.”

Jag ser ju kanske helst Hurtig som lekkamrat till Lotta Schelin – de borde kunna passa klockrent ihop. Men just att Hurtig är så mångsidig borde tala för henne i en EM-trupp. Att Banusic är så irrationell, och är ett vapen på frisparkar och hörnor, borde tala för henne. Men mot dem talar ju att om de kommer med till stora EM får de inte spela i F19-EM – som är kval till nästa års U20-VM. Och det vore ju väldigt synd för svensk fotboll. För där vill vi ju vara med.

Lina Hurtig

Lina Hurtig

Den där nya regeln om att man inte får dubblera känns inte så kul. Jag förstår tanken, men tycker ändå att regeln slår fel.

Det om landslaget. Nu till några andra noteringar:

* Pernille Harder fortsätter att visa att hon är det stora hotet mot svensk premiärsuccé i EM. Danskan blev återigen matchhjälte för sitt Linköping, när man vann med 2–1 borta mot Piteå i går. Piteå har det däremot tungt. De har bara tagit en poäng på de senaste sex matcherna – trots att alla verkar ha varit ganska jämna. Jag har tidigare varit inne på deras brist på spets. Sannolikt är det där skon fortsätter att klämma.

En tråkig nyhet för Linköping i matchen var att bosniska Potsdamlånet Lidija Kulis tvingades kliva av med skadat knä. Det låter på den här artikeln som att det kan vara illa.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

* Lyon hade som väntat inga problem att vinna omspelet mot Montpellier i semifinalen av franska cupen. 4–0 vann mästarlaget med efter att Schelin blivit tvåmålsskytt.

Man kan inte låta bli att lida med Montpellier som ju faktiskt blev bestulet på segern i första mötet av en okunnig domare. Visst fick laget en andra chans – men blixten slår sällan ner på samma ställe två gånger i rad. Så chansen att man skulle skrälla mot Lyon en gång till kändes ju närmast obefintlig.

Nu ligger banan öppen för Lyon att ta dubbeln i Frankrike. För i finalen på lördag kväll väntar Saint-Etienne – ett lag Schelins gäng brukar köra över rätt komfortabelt.

* I dag är det viktiga poäng på spel för flera av lagen i damallsvenskans bottenskikt. Fyra av seriens fem lägst placerade lag är i farten. Mest intressant känns mötet i Värmland mellan Mallbacken och Vittsjö. Skånelaget har inte vunnit sedan premiären – då den andra nykomlingen Sunnanå besegrades på bortaplan. Blir det en repris i eftermiddag?

Övriga två matcher spelas i kväll mellan Kristianstad och Sunnanå samt mellan Jitex och Umeå.

I England spelas också en intressant match i kväll. Det är nämligen Londonderby i WSL mellan Arsenal och Sofia Jakobsson:s Chelsea.

Lång analys av Sverige–Norge

Publicerad den av
13

Man kan se en fotbollsmatch på många sätt. Och ofta förändras synen om man ser om den.

Jag har nu sett Sverige–Norge två gånger, med lite olika känsla. Först såg jag ju nästan hela matchen på plats. Då var min uppfattning att Norge var klart bättre de första 20 minuterna i den första halvleken, och likaså knappt en kvart i inledningen av den andra. Slutet av den första halvleken var jämn, medan Sverige hade bra kontroll på matchens sista halvtimme.

Trots att Sverige gjorde två mål under den första halvlekens sista 25 minuter kände jag aldrig att vi hade kontroll under den perioden. Min uppfattning var att norskorna hade ett något bättre, offensivt grundspel, medan Sverige levde på individuella prestationer i första hand från Kosovare Asllani och Lotta Schelin.

Vårt passningsspel var så långt ganska slarvigt och stressat, medan norskorna rullade runt på ett betygligt lugnare sätt.

Känslan på plats var att matchens sista 30 minuter var vår bästa del av matchen. Då hade vi bra kontroll på matchen, och det var mycket närmare både 3–1 och 4–1 än 2–2.

När jag såg om matchen på tv ändrades bilden av de olika perioderna något. De sista 25 minuterna av den första halvleken upplevde jag som bättre än på plats. Vi hade där ett antal snabba kontringar, som skapade oro i Norges svaga backlinje.

Och tvärtom kändes matchens sista halvtimme något sämre på tv än den gjorde på plats – temposvagare. Jag står dock fast vid att det var vår bästa period. Då hade vi lite längre anfall, och vi höll norskorna längre från vårt mål än tidigare i matchen.

Det här med långa anfall skall vi kanske inte vänja oss för mycket vid. Till Tv4 sa nämligen förbundskapten Pia Sundhage att hon insett att vi måste spela ett rakare spel än vad hon tänkt sig från början, och att vi skall ha en låg risknivå på mittfältet.

Jag tycker att det känns som en rimlig analys. Vi har nämligen inte så många boll- och passningstrygga spelare i truppen att vi kan jobba med att ha ett stort bollinnehav. Bäst i disciplinen är ju Caroline Seger, men hon tar å andra sidan ofta stora risker – vilket är väldigt farligt.

I EM blir Sveriges melodi alltså troligen korta anfall i form av snabba kontringar. Då ökar vikten av att ha forwards som kan skapa saker ihop, och på egen hand.

Med tanke på det – och av det jag såg i går – så måste Josefine Öqvist rejält ha stärkt sina aktier för en plats i startelvan. Hennes inhopp var riktigt piggt, det sprutade av energi kring henne.

Ta bara glädjen när hon trodde att hon hade nickat in 3–1, den var underbar att se. Öqvist funkade oväntat bra ihop med Schelin i VM 2011, kanske eftersom motståndarnas backlinjer plötsligt ställdes mot två snabba djupledshot

Nu var Asllani bra i den första halvleken. Hon låg bakom flera kombinationer med Schelin. Men PSG-stjärnan är ändå inte det hot som Öqvist är. Det blir intressant att se hur Sundhage tacklar den här situationen framöver.

Skall vi går över på Schelin, så kanske hon inte är i VM-formen från 2011 ännu. Men det är inte långt ifrån. Rättvänd känns hon sylvass, och hon har ju lite tid på sig att vässa formen ytterligare.

I kontringarna funkade samarbetet med Asllani riktigt bra, då den senare kröp ner som tia och hämtade boll. I det uppställda spelet upplevde jag dock inte att vårt anfallspar jobbade så bra ihop som många ville göra gällande i går.

Jag satt ungefär i höjd med straffområdeslinjen på den sida som Sverige anföll mot i den andra halvleken. Det gjorde att mitt fokus naturligt sett hamnade på försvaret före paus, och på anfallet efter.
Och jag blev förvånad över hur brett det var mellan våra Schelin och Asllani i utgångspositionerna. Det var ibland hela 25 meter, vilket gör att man inte har mycket nytta av varandra. På den punkten blev det bättre när Öqvist flyttades upp.

Det skall dock understrykas att forwards hade bättre understöd från mittfältet på slutet av matchen, så jämförelsen haltar något.

När man jämför vår spets i de båda halvlekarna bör man också betänka att Norge hade två olika mittförsvar. De norska mittbackarna före paus, framför allt Marita Skammelsrud Lund, hade en riktigt dålig dag.

Hon var feg och osäker. Dessutom låg den norska backlinjen väldigt brett, vilket innebar lilla julafton för Lotta Schelin. Med Trine Rönning och Nora Holstad Berge som mittbackar upplevde jag att Norge fick ett tajtare och tryggare försvar.

Norge har stark offensiv. Men förbundskapten Even Pellerud verkar våndas över hur han skall formera sitt mittförsvar. Det är ett problem man haft i några år. Jag var på plats i Wolfsburg och såg norskorna mot Brasilien i VM 2011. Jag tyckte länge att de spelade jättebra, och var väl så bra som Brasilien. Men plötsligt stod det 0–3 – mycket på grund av ett svagt mittförsvar.

Gåtan verkar inte vara löst. Men min gissning är att det kanske blir Maren Mjelde och Rönning till slut? Eller möjligen Holstad Berge. Hur som helst måste Skammelsrud Lund måste ha diskat sig själv som mittback i går. Hon får koncentrera sig på att ta en ytterbacksplats.

Lund var inblandad i 1–1-målet – som var ett svenskt klassmål. Det kom ur ingenting, från en ren rensning. Det var verkligen världsklass av vårt anfallspar, men knappast av det norska försvaret. Skammelsrud Lund var rejält passiv mot Schelin i förstaläget, vilket gjorde att tillbakanicken till Asllani blev perfekt.

När Schelin sedan i läge två fick bollen rättvänd var det för sent för Norge. Där är hon en av världens bästa spelare.

Vårt 2–1 är också frukten av svagt norskt försvarsspel. De ligger för högt med laget, och låter Sara Thunebro lägga in en långboll till Schelin på jätteytan bakom backlinjen. I läge två har vi lite flyt, då Mjelde ändå vinner duellen mot Schelin. Rensningen hamnar på fötterna på Marie Hammarström, som placerar in bollen.

Avslutet med väntertån visar återigen att det viktigaste inte är att skjuta hårt – utan att träffa mål.

Just Hammarström spelade en kvart på vänsterkanten, och var sannolikt den ytter som stärkte sina aktier mest i går. Varken Antonia Göransson eller Emmelie Konradsson hade någon bra dag. För Göransson lär platsen i startelvan hänga riktigt löst. Konradsson den stora förloraren, och får nog koncentrera sig på att ens komma med i EM-truppen.

Sverige var som allra bäst den kvart då vi hade Hammarström på kanten och Lisa Dahlkvist i mitten. Då hade vi två bollvinnare på mittfältet, vilket framför allt gynnar Caroline Seger. Hon kunde flytta upp en bit, och vi fick längre anfall.

Dahlkvist och Hammarström lär båda finnas med i EM-elvan mot Danmark den 10 juli – om ingen av dem drabbas av skador.

Det gör garanterat även Seger. Fast jag tycker fortfarande att hon får ut alldeles för lite av sin talang. Hon borde kunna äga mittfältet under mycket längre perioder än hon gör. I går gjorde hon det som vanligt i cirka tio minuter.
Jag börjar undra om hon någonsin blir en 90-minutersspelare. När hon hamnar i defensiva positioner tar hon alldeles för stora risker. Det behöver hon inte göra. Hon kan spara chansningarna till den så kallade sista tredjedelen.

I går var hon inblandad i Norges ledningsmål. Seger är för mycket lirare i det läget. Får man en så dålig passning på egen planhalva är det bättre att bara skicka ut bollen till inkast än att försöka göra något konstruktivt.

Passningen kom från Jessica Samuelsson. Jag ser att hon hyllas på många håll i dag. Jag måste säga att jag är tveksam. Visst har hon hjärta, och en härlig anfallsvilja. Men räcker det?

Ett modernt sätt att se på ytterbackar är att de har varit bra om de kommit runt på kanten två–tre gånger, och slagit inlägg. Att de släppt förbi sin ytter gång på gång spelar mindre roll – om det inte har blivit mål på något av de anfallen.
För mittbackar är det tvärtom. De kan stå för hur många fina uppspel som helst, de är underkända om de släpper sin motståndare mer än en gång.

Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.

Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.

Jag satt på första parkett och såg hur Caroline Graham Hansen gång på gång tog sig förbi Samuelsson. När jag såg om matchen räknade jag till att Hansen kom förbi vid fem av åtta försök. Samuelsson skall vara glad att Nilla Fischer, Caroline Seger med fler fanns till hjälp och stoppade norskan.

Visst är Graham Hansen fantastiskt bra. Men defensivt är Samuelsson är ytterback av internationell klass ännu. Inte ens nära. Och hon tar ibland för stora risker i passningsspelet. Norges mål är ett exempel på det, av flera i gårdagens match.

Trots det är Jessica Samuelsson just nu mitt val som högerback i EM. Mycket på grund av att konkurrensen är tunn. Lina Nilsson är en likvärdig spelare, fast med mindre energi än Samuelsson. Annica Svensson hade varit mitt förstaval om hon hade fått spela i Tyresö. Men Svensson verkar vara helt körd.

När vi är i backlinjen så blir jag mer och mer övertygad om att Fischer och Charlotte Rohlin kommer att klara jobbet som mittbackar. Och Thunebro är stabil. Hon gör sällan en riktigt dålig match.

Då är målvaktsfrågan mer intressant. Kristin Hammarström gjorde en klart godkänd insats i går, och förtjänar att fortsatt vara vår nummer ett. Visst var hon möjligen lite felplacerad på Norges mål. Men det var en överraskande sekvens, och jag lastar henne inte för det.

Däremot är jag mer orolig för hörnor och inläggsfrisparkar. Där har både Hammarström och Sofia Lundgren periodvis stora problem. Lundgren ställdes inte på några svårare problem under sina 20 minuter i går. Däremot var Hammarström snett ute på hörna i början av andra halvlek.
Skall man ändå ge henne lite positiv feedback för situationen så vågade hon gå ut, och störde nog ändå Trine Rönning tillräckligt mycket för att norskans nick skulle gå i stolpens utsida.

Slutligen några ord till om Norge. Att Ingvild Stensland och Solveig Gulbrandsen var toppspelare visste man ju. Jag imponerades även framför allt av Kristine Hegland, Ingvild Isaksen samt de båda 95:orna. Graham Hansen är nämnd. Målskytten Ada Stolsmo Hegerberg är precis den straffområdesspelare jag vill ha i Sverige. Hon har en makalös förmåga att vara först på bollen i närheten av målet. Och hon tvekar inte, utan drar till direkt.

Det var min långa analys av Sverige–Norge. Jag tog lite bilder också. De lär komma upp någon gång framöver. När vågar jag inte ens gissa. Jag ligger ganska rejält efter när det gäller att lägga upp bilder från olika matcher.

Lång kö i Linköping

Publicerad den av
4

I dag har jag gjort en liten utflykt till Linköping, och besökt stadens nya fina arena. Själva bygget är fint, men det finns skönhetsfläckar.

Det var en oplanerad utflykt. Jag hade tänkt se matchen på tv, men ångrade mig i går kväll. Därmed hade jag inte ackrediterat mig, och jag hade inte heller någon biljett.

Jag var inte jättetidigt ute, men anlände ändå till Linköping några minuter i tre. Det var lite småkaos att få parkering, men gick ändå rätt smidigt. Klockan 15.13 stod jag i den ena biljettkön utanför arenan.

Och insåg ganska direkt att jag inte skulle få se hela matchen. För de båda köerna var låååånga. Och personalen i arenans två biljettluckor jobbade långsamt.

Den kortaste biljettkön klockan 15.14

Den kortaste biljettkön klockan 15.14

Med tio minuter till avspark insåg även arrangören att det inte fanns en chans att vi som stod i köerna skulle vara inne till avspark. De började därför även sälja biljetter utanför luckorna. En kvinna gick runt i köerna och snabbade på processen en aning.

När jag stod som nummer fem i kön hörde jag speakern berätta att Ada Stolsmo Hegerberg hade gett Norge ledningen med 1–0. När matchuret stod på 5,45 var jag inne på arenan. Jag missade alltså bara några minuter.

Det jobbiga var att jag inte var sist i kön. Inte nära. Min uppskattning var att det skulle ta minst en kvart, troligen snarare ytterligare 20–25 minuter att få in alla.

Jag såg att folk ur EM-organisationen, bland annat Event Manager Markus Nilsson dök upp vid biljettförsäljningen precis när jag passerade in genom insläppet. Hoppas de kunde snabba på processen, så att folk inte missade för mycket av matchen.

Personligen var jag något förvånad över att man bara hade två biljettkassor på den nya arenan. Men jag antar att man inte vill ha spontanåskådare på matcherna.

Den andra skönhetsfläcken var planen. Det var den första syn som mötte mig inne på arenan. Och gräset var gräsligt…

Linköping Arena

Linköping Arena

Det var inte alls någon EM-känsla man fick av det brun-gröna underlaget. Tur för arrangören att det är drygt en månad kvar till mästerskapet.

Knappt hann jag slå mig ner på min plats förrän jag hörde killen på platsen bredvid säga att:

”Norge spelar mycket bättre än Sverige.”

Efter några minuter skrev jag helt under på den analysen. Norge hade ett lugnare och säkrare passningsspel, och ägde mittfältet. Det svenska laget kändes oerhört svagt. Vi hade inte ens tendenser till ett eget spel.

När jag satt där och funderade, och analyserade varför Sverige spelade så uselt så vände matchen – i varje fall resultatmässigt. Plötsligt ledde vi med 2–1.

Det resultatet stod sig matchen ut. Och eftersom det gäller att göra flest mål i fotboll så får vi vara nöjda. Spelmässigt fanns det dock väldigt mycket mer att önska av vårt landslag. I varje fall om vi skall ha chansen att vinna EM-guld.

Kortfattat kan man säga att skillnaden mellan lagen var att vi hade Lotta Schelin och ett mittförsvar. Det hade inte Norge. Det finns förstås även en mer ingående analys. Men den orkar jag inte grotta ner mig i nu. Utan den sparar jag till i morgon. Vi hörs då.

Folkesson och startelvan

Publicerad den av
5
Hanna Folkesson

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson missar EM. Hon skadade tydligen högerknät på dagens träning, och enligt landslagsläkaren Per Lindblom har Umemittfältaren sex veckors vila framför sig.

Bittert för Folkesson, som varit lite av årets överraskning. Hon kändes verkligen högaktuell för EM-truppen.

Bittert även för Umeå som på kort tid tappat två av sina viktigaste defensiva kuggar. Fast för UIK blir den här skadan sannolikt inte tillnärmelsevis lika kostsam som Emma Berglund:s. För stämmer läkare Lindbloms prognos missar Folkesson bara tre damallsvenska omgångar.

Utan Folkesson tillgänglig för Pia Sundhage minskar förstås konkurrensen på centralt mittfält i landslaget. Fast där rör vår förbundskapten ändå runt lite till morgondagens Norgemöte.

Hade någon frågat mig för ett par veckor sedan hade jag tvärsäkert sagt att Sundhage inte kommer att göra mer än någon enstaka ändring i sin uppställning jämfört med Islandsmatchen i Växjö.

När truppen kom blev jag lite mer osäker, men trodde nog fortsatt att startelvan från Islandsmatchen skulle vara intakt till tio elftedelar. Ett byte är ju framtvingat då Emma Berglund är borta.

Men det blev alltså tre nya spelare, och ytterligare två positionsbyten. Intressant.

De nya spelarna är då först och främst förstås Charlotte Rohlin, men Sundhage provar även en helt ny högerkant med Jessica Samuelsson och Emmelie Konradsson. Dessutom flyttar hon över Antonia Göransson på vänsterkanten och tar in Marie Hammarström i mitten.

Ut ur startelvan får utöver Berglund även Lina Nilsson och Lisa Dahlkvist. Defensivt har jag inget stort förtroende för Nilsson, så det bytet välkomnas. Dock återstår det även för Samuelsson att visa att hon håller på den internationella scenen.

När det gäller Dahlkvist är jag lite splittrad. Hon är en makalös vinnarskalle, och på så sätt vill man gärna ha henne på planen. Dock håller hennes kortpassningsspel ofta ganska tveksam klass, vilket ju är dåligt för vårt anfallsspel. Det blir således intressant att se var Hammarström kan göra ihop med Caroline Seger centralt.

Det skall sägas direkt, att i ingen av de matcher där jag har sett Göteborg i år har jag imponerats av Hammarström. Men hon är å andra sidan den typen av spelare som gör stor nytta i det tysta, och som man märker mest när hon inte är med – eftersom det då märks att något saknas.

I övrigt är Norgekampen högintressant med tanke på att det är sannolikt att vi stöter på norskorna igen i EM. Det kan nämligen ske både i kvartsfinal och i semifinal. Med tanke på den snöpliga strafförlusten i Algarve cup skulle det sitta fint med en seger nu.

Personligen vill jag gärna se Kosovare Asllani och Lotta Schelin fungera bra ihop som anfallspar. Det tycker jag inte de har gjort så ofta hittills. Det har mest varit arbete en och en.
Totalt sett tycker jag att Sundhage har alldeles för många likadana forwards i sin trupp. Asllani, Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Josefine Öqvist och Jenny Hjolman är alla sex snabba djupledslöpare. Men det är inga spelare som man kan spela ett inläggsspel mot. Det är inte heller forwards man kan lyfta fram bollar mot.

Jag skulle gärna se att Sundhage plockar bort några av djupledslöparna och tog med någon spelare som kan ändra matchbilden mer. Exempelvis någon av våra unga juniorer.

Inte heller yttrarna lär springa in i straffområdet och nicka in bollar. Vi gör alltså bäst i att hålla bollen så nära Linköping Arenas usla gräsmatta som möjligt mot nickstarka norskor i morgon.

Apropå norskor så hittar du Norges trupp till morgondagens landskamp här.

Även om jag antar att de flesta räknat ut hur Sveriges startelva ser ut så avslutar jag med att ge hela här: Kristin Hammarström – Samuelsson, Nilla Fischer, Rohlin, Sara Thunebro – Konradsson, Seger, M Hammarström, Göransson – Schelin och Asllani.

Avpark är 15.30, och matchen direktsänds på Tv4sport.

Schelin vann skytteligan

Publicerad den av
3

Lotta Schelin avslutade sin succésäsong i den franska ligan, där hon ju prisats som dess allra bästa spelare, med att även bli skyttedrottning. Svenskan gjorde ett av målen när Rodez besegrades med 3–0 i sista omgången.

Schelin vinner därmed på totalt 24 mål, fyra före lagkamraterna Eugenie Le Sommer och Camille Abily. Förstås imponerande av Schelin, men ännu mer imponerande av Abily att som defensiv mittfältare snitta i princip ett mål per match.

Viktigast för Lyon i dag var dock att herrlaget slutade trea i ligue 1, och får kvala mot herrarnas Champions League – för det innebär troligen att satsningen på damerna inte behöver minskas.

Kosovare Asllani gjorde två mål i sista omgången när PSG vann med 5–0 mot Guingamp Hon slutade därmed på 17 mål – vilket innebär delad sjätteplats i skytteligan bland annat med klubbkompisen Lindsey Horan.

I damallsvenskan vann Umeå med 2–0 hemma mot Mallbacken. Det får väl anses vara ganska väntade siffror. Lina Hurtig gjorde ena målet, och är nu uppe på tredje plats, jämsides med Marta, i skytteligan. Båda står på sex mål.

Apropå Hurtig läste jag på Alva Nilsson:s twitter att Pia Sundhage skulle ha sagt så här om Umeåspelarens möjlighet att tas ut i A-landslaget:

”Är hon bäst i U19? Dominerar hon där? När hon gör det kommer hon att bli uttagen.”

Hoppas vår förbundskapten har uttryckt sig slarvigt. För det var ett sällsynt dumt uttalande. Vadå dominera? Vilka av våra A-landslagstjejer dominerar till exempel i damallsvenskan?
Där har Hurtig gjort flest mål av alla svenska spelare. Innebär det att hon dominerar? Caroline Seger har gjort ett mål och tre målpass. Dominerar hon därmed tillräckligt för att spela i landslaget?

Det hyperviktiga bottenmötet mellan Vittsjö och Piteå slutade 2–2 efter att Faith Ikidi kvitterat i samband med en hörna i fjärde övertidsminuten. Tungt förstås för Vittsjö som hade behövt en trepoängare.

Efter helgens resultat känns det ganska solklart att nedflyttningslagen ryms inom kvintetten Mallbacken, Piteå, Jitex, Vittsjö och Sunnanå.
Det är rätt öppet mellan lagen, även om min känsla är att Jitex – trots raset i lördags – trots allt kommer att klara sig. De har i grunden en god stabilitet. Och enligt Tony Gustavsson i GP hade hans lag sällsynt bra utdelning på Åbyvallen. Statistiken sa 4–12 i skott på mål, och 1–0 i skott i målställning. Det brukar innebära ett slutresultat på typ 1–3 eller 1–4 – och inte 0–7.

* I övrigt i Europa lade Hoffenheim slag på den sista platsen i Frauen-Bundesliga. Man spelade 3–3 hemma i seriefinalen hemma mot Köln. Gästerna hade 1–2 och greppet om seriesegern när schweiziska forwarden Martina Moser satte det viktiga kvitteringsmålet. Hoffenheim gjorde sedan 3–2 och verkar inte ha varit riktigt hotat på slutet.

* I Danmark gratulerar vi Bröndby till ligaguldet. De ser ut att kunna gå helt obesegrade genom seriesäsongen. En match återstår, och Bröndby har 22 segrar och ett kryss så här långt.

* Arsenal vann FA-cupfinalen mot Bristol Academy med 3–0 efter mål av Stephanie Houghton, Jordan Nobbs och Ellen White.

* I USA:s NWSL fortsätter det att vara jämna resultat i princip i alla matcher. Men poängmässigt håller Portland Thorns och Sky Blue FC på att göra ett ryck.
Sophie Schmidt gjorde segermålet när Sky Blue vann med 1–0 mot Kansas City. Därmed leder mycket överraskande fjolårets Kristianstadsmittfältare ligans skytteliga på fem mål.
Mindre överraskande var att Portlands segerskytt i 1–0-segern i ”derbyt” mot Seattle Reign hette Christine Sinclair. Kanadensiskan är en av sex spelare som delar skytteligans andraplats på fyra mål. Hon har sällskap av klubbkompisen Alex Morgan, landsmanninan Diana Matheson, den USA-födda mexikanskan Renae Cuellar samt Morgans båda amerikanska landslagslagskollegor Abby Wambach och Sydney Leroux.

Lång analys av Champions Leaguefinalen

Publicerad den av
Svara

Sist av alla tänkte jag sammanfatta torsdagens skräll i Champions League. Det var verkligen en bra final. Och dessutom en väldigt intressant match på många sätt.

Dels förstås för att det var Europas två bästa lag som drabbade samman. Dels för att en mängd blivande EM-profiler var inblandade. Och kanske framför allt för vårt affischnamn fanns med på planen.

Jag börjar med det viktigaste – alltså Lotta Schelin:s insats.

Det är något speciellt med att se en match i efterhand, där man redan vet hur det slutar. Och där man redan har läst en mängd kommentarer om olika spelares och tränares insatser.

De kommentarere kring Schelin som jag hade med mig ner i tv-fåtöljen handlade i den första halvleken om slarvigt passningsspel, och att hon tillhörde Lyons mer anonyma spelare. Efter slutsignalen hade tonläget ändrats något, och hon kvitterade ut godkänt betyg från de allra flesta.

Man kan välja flera olika utgångspunkter när man gör en Schelinanalys. Men om jag väljer att helt förutsättningslöst bedöma hennes insats så är jag ändå rätt positiv. För jag tyckte mig se att hon försökte spela den huvudroll hon borde kunna göra.

De fyra–fem felpassen före paus kändes mer som orsakade av överambition än av rädsla. Och de två gånger hon hamnade rättvänd i offensiv position fick hon till hyfsade avslut – och båda gick mot mål.

Efter Wolfsburgs mål var dessutom Schelin en av de Lyonspelare som visade störst vilja att vända matchen. Hon visade det genom att göra flera uppoffrande, defensiva löpningar för laget.

Men egentligen var ju matchbilden den sämsta möjliga för Schelin. Det spel som passar henne optimalt är ju antingen när motståndarna ger henne ytor bakom deras backlinje. Eller när Lyon vinner kamperna om kanterna, med följd att Elodie Thomis, Lara Dickenmann och övriga gång på gång serverar Schelin inspel mot första stolpen. Där är Schelin lysande bra på att få fram en fot och styra in bollen.

Nu blev det en annan typ av match, där Lyon varken fick ytor bakom Wolfsburgs backlinje eller vann kamperna på kanterna speciellt ofta.

Och det är i de här lägena man känner att Schelin har vissa brister i sin speluppfattning.

Det märktes bland annat i den första halvlekens 26:e minut, då Megan Rapinoe nickade in en boll i målområdet. När bollen gick mot Rapinoe var Schelin före närmaste mittback, i det här fallet Ivonne Hartmann. Men Hartmann läste situationen klart snabbare, och hann springa förbi Schelin och täcka upp i målområdet. Hade Schelin varit lite snabbare i tanken hade hon fått ett öppet mål. Och sannolikt blivit matchvinnare.

Efter paus hamnade Schelin tyvärr ofta det där steget bakom försvararna, och hon var inte inblandad i några målchanser. Jag ger ändå Schelin godkänt för sin insats.

Fast väljer man att ta in faktorer som hennes stjärnstatus, och att hon nyligen valdes till den franska ligans bästa spelare – då finns det ändå anledning att vara kritisk.
För även om känslan är att hon verkligen försökte ta ansvar, så lyckades hon inte sätta något avtryck i matchen.

Med EM i åtanke är det lätt bekymrande. För i EM vill vi ju att Schelin skall sätta rejäla avtryck i varenda match…

Här lämnar jag Schelin och går till matchen som sådan. För min genomgång väljer jag samma form som jag gjorde efter fjolårets final – alltså att sammanfatta matchen i ett antal underrubriker:

Tränarkampen:
Ralf Kellermann vann den taktiska matchen mot Patrice Lair på knockout.

Från det lag som startade i den tyska cupfinalen förra helgen valde Kellermann att ta bort Maren Tetzlaff och Lina Magull, och sätta in Alexandra Popp och Zsanett Jakabfi. Tetzlaff åkte för övrigt ur matchtruppen helt och hållet.

Draget att spela Popp som vänsterback kändes riskabelt, men visade sig vara geniartat. Skyttedrottningen såg till att kvicka Thomis bara kunde blixtra till vid enstaka tillfällen.

Jakabfi var i och för sig långt ifrån höstens superform, men gjorde ändå en viktig insats för att hjälpa Lena Goessling och Nadine Kessler på Wolfsburgs centrala mittfält. Wolfsburgstrion klarade mittfältsmatchen mot Lyons supertrio Amandine Henry, Camille Abily och Louisa Necib på ett lysande bra sätt.

Om Kellermann lyckades klockrent med sin startelva gjorde Lair ett felval. Han valde att starta med Rapinoe till vänster, i stället för alternativen Dickenmann och Eugenie Le Sommer. Mer om det under nästa rubrik.

Bytena:
Det här är väl egentligen en del av tränarkampen. Och även här vann Kellermann på knock.

Lair upptäckte nog ganska tidigt att han hade satsat fel. Utan offensiva spelare som har starkt huvudspel – läs Laetitia Tonazzi och Le Sommer – så fyller inte Rapinoes fina inläggsfot någon större funktion. Visst kan hon slå fina frisparkar och hörnor. Men sådana spelare hade man ju ändå på planen i Necib och Sonia Bompastor.

För att få bättre fart på anfallsspelet valde därför Lair att göra sitt första byte redan i paus. Att ta ut Rapinoe kändes rätt just då. Och Dickenmanns ankomst gav också Lyon en flygande start på den andra halvleken. Under de tio–tolv första minuterna var Wolfsburg rejält i gungning.

Men anstormningen bedarrade, och när Lair som nästa drag valde att ta ut Abily undrade jag vad som hände. Det måste väl har varit en skada med i bilden? Personligen ser jag Abily som en tänkbar matchvinnare – en spelare som man vill ha på planen när det drar ihop sig.

Lairs tajming var usel. För när Wolfsburg tog ledningen kändes det som att fransmannen redan hade spelat ut sina vassaste kort – och inte hade något mer kvar att ge. Jag hade till exempel kunnat tänka mig att ta ut Lotta Schelin och ge plats åt någon nickstark forward.

Dubbelskrällen:
Att Alexandra Popp var frisk nog att spela var en liten skräll. Och att hon var en så fantastiskt skicklig vänsterback var en stor. Popp var helt klart en av Wolfsburgs stora hjältinnor.

Det stora intresset:
Publiksiffran på 19 258 var bättre än förväntat på Stamford Bridge. Men det var ju ändå väldigt långt ifrån fjolårets underbara 50212 på Münchens Olympiastadion.

Bättre än publiksiffran var tv-intresset. Eurosport twittrade i fredags att man hade 7,8 miljoner tittare totalt i Europa. Det skulle vara kanalens bästa siffra någonsin. Gissar att man då avser damfotboll. I Frankrike hade man 1,5 miljoner tv-tittare och i Tyskland var det 740 000 som tittade.

Målchanserna:
Trots stort spelövertag fick jag bara chanserna till 6–4 i Lyons favör. Eftersom laget saknar forwards som kan nicka fick man oftast förlita sig till skott utifrån. Och det är sällan man vinner matcher på den här nivån enbart genom distansskytte.

Konstsparken:
Jag måste ha en rubrik för min favoritspelare i tysk fotboll under säsongen 2012/13, Nadine Kessler. Wolfsburgs lagkapten är verkligen en fantastisk energispelare. I ligan har jag älskat hennes många och hängivna djupledslöpningar.

I WCL-finalen fick hon i stor utsträckning lägga sin energi på försvarsspel. Men i inledningen av matchen sprang hon in i straffområdet – och höll på att göra mål på en bicycleta. Kessler har i vinter blivit landslagsspelare, och jag hoppas få njuta vidare av hennes energi under EM.

Straffen:
Som jag tidigare konstaterat var den inte solklar. Men jag kan inte heller säga att den var felaktigt dömd. För bollen tar ju utan tvekan på Laura George:s arm, som hon har en bit utanför kroppen. Men det är ändå hårt dömt.

Själva straffen var också hård. Rutinerade trotjänaren Martina Müller visade sig vara pardonlös när hon fick chansen. En vinnare.

Sortierna:
Wolfsburgs 31-åriga back Navina Omilade-Keller fick avsluta karriären som en riktig vinnare. Några minuter på planen fick hon dessutom. Som forward… Stämmer det att Bompastor lägger av fick Lyonkaptenen en tråkigare sorti från den internationella scenen. Jag kommer verkligen att sakna henne i sommarens EM.

Den spruckna supersviten:
Frågan efter matchen var hur många tävlingsmatcher utan förlust under ordnarie tid som Lyon egentligen radade upp – 119 eller 122? Den första siffran har jag företrätt. Den senare gick att läsa i fredagens Aftonbladet.

Vid en mer noggrann koll har jag konstaterat att Aftonbladets siffra var felaktig, för där har man även räknat in Wolfsburgsmatchen – som ju blev en förlust.

Sviten stannade således på 119 – eller 121. Den högra siffran innefattar även semifinal och final i fjolårets klubblags-VM. Men eftersom det var en inofficiell inbjudningsturnering tycker jag inte de båda matcherna borde räknas. Fast det är ju en smaksak…

Skrällen:
Ja, det var en skräll att Wolfsburg vann. Men att det skulle vara årets skräll inom damfotbollen – knappast va? Den tyska ligan är Europas bästa, och Wolfsburg kom tvåa där 2012 och vann i år.

Dessutom innebär finaler större press på favoriterna än vanliga matcher. Medan Lyon hade ett tungt ok på sina axlar slapp Wolfsburg för första gången för säsongen helt och hållet ifrån favorittryck. Ganska skönt för dem.

Jag tycker exempelvis att det var en betydligt mycket större skräll att Mallbacken tog poäng av Tyresö än att Wolfsburg vann mot Lyon. Men jag kanske undervärderar värmländskorna…

Den förhastade slutsatsen:
Efter Wolfsburgs seger hörde man flera röster ropa ut att Lyons storhetstid sannolikt är slut. Det tror jag är en rejält förhastad slutsats.

Lyon har ju ändå bara förlorat en av sina 120 senaste matcher. Och faktum är ju att man även i finalen var ett bättre lag än Wolfsburg, spelmässigt sett. Jag står fast vid uppfattningen om att Wolfsburg bara vinner någonstans mellan var tredje och var femte match mot Lyon – lite beroende på skadesituationen i de olika lagen.

Lyon har så mycket kvalitet i sin trupp att jag håller det för troligt att man mycket väl kan få höja Champions Leaguepokalen i Lissabon om ett år. Vi får väl förresten hoppas att Tyresö då är med och på allvar utmanar om den där pokalen.

Grattis Wolfsburg

Publicerad den av
2

Europa har nya mästarinnor. Grattis Wolfsburg. Och grattis Tyskland.

Det skall sägas direkt. Jag har ännu så länge bara sett korta sekvenser från matchen. Under matchens sista 35 minuter satt jag och skrev Elfsborg–BP, samtidigt som finalen rullade på redaktionens tv.

När kommentator Marcus Bühlund höjde rösten tittade jag upp. Jag såg därmed straffsituationen. Den är ju sådan att domaren kan blåsa – vilket hon gjorde. Men hon hade lika gärna kunnat fria. Och båda besluten hade varit ok.

Jag återkommer förstås med en mer ingående analys av matchen, och av Lotta Schelin:s insats, när jag sett matchen. Det jag omgående kan konstatera är att Wolfsburg har haft ett par fantastiska veckor.

När maj månad inleddes hade klubbens damer inte vunnit en enda titel. Nu har man vunnit Frauen-Bundesliga, tyska cupen – och nu Champions League. Vi snackar om ett par hyfsade veckor.

För Lyon bröts den fantastiska sviten på tävlingsmatcher utan förlust under ordinarie tid. Den senaste förlusten kom för mer än tre år sedan – den 17 mars 2010. Då föll man med 2–0 mot italienska Torres. 119 matcher senare var det Wolfsburg som satte stopp för segermaskinen genom dagens 1–0-triumf.

Lyon har kapacitet att starta en ny imponerande segersvit. Dock noterade jag ett litet orosmoln i en intervju i dagens Aftonbladet. Där konstateras att klubbens satsning på damlaget kan minskas – om herrlaget missar att ta en kvalplats till Champions League. För damlaget är inte självfinansierande. Utan det är delvis herrlaget som betalar.

Det är således ingen vågad gissning att Lyons spelare, och alla klubbens damfotbollssupportrar, sitter på Stade Gerland och håller tummarna för herrlaget i sista ligaomgången på söndag.

I kväll vill jag se en skinande Schelin

Publicerad den av
1
Lotta Schelin

Lotta Schelin

Jag tänkte bjuda på ytterligare ett inlägg inför Champions Leaguefinalen. I matchguiden från i natt så var min inriktning 100 procent på själva matchen.

Men för oss svenskar har ju finalen även en hyperintressant laddning – i form av Lotta Schelin, väl värd att avhandla i ett separat inlägg.

Jag är nämligen rätt övertygad om att Schelins insats i kväll kan få effekter på Sveriges EM-insats.

Att Schelin är vår i särklass största stjärna – det är självklart. Och vi måste få henne att skina när det drar ihop sig i EM. En svaghet hon haft under sin karriär är att hon inte har varit de stora matchernas spelare.

Sedan hon först blev ordinarie i landslaget, och ganska omgående även dess affischnamn, har Sverige bara överlevt en utslagningsmatch i ett mästerskap – kvartsfinalen mot Australien i VM 2011. I övrigt har vi misslyckats i måstematcherna.

Det hänger förstås inte bara på Schelin. Men jag har haft känslan av att hon har vantrivts med att ha press på sig. Att hon gärna gömt sig bakom lagkompisar i avgörande lägen. Hon har sagt saker som att ”det hänger inte på mig” eller ”vi är elva spelare i laget”.

Och hon har förstås rätt. Alla elva måste prestera. Men när inte stjärnan klarar trycket finns det en uppenbar risk att den även drar ner resten av laget.

I Lyon finns det mer utrymme att gömma sig bakom lagkompisarna än det gör i landslaget. Schelin har således betydligt större utrymme att misslyckas i sitt klubblag än hon har i landslaget. Det har Pia Sundhage insett – och vår förbundskapten verkar också ha fått Schelin att inse vilken betydelse hon har för landslaget.

Förhoppningsvis kan även Schelin börja tycka om stjärnrollen.

Positivt är att hon verkar bli bättre och bättre på att hantera stora matcher. Hon avgjorde exempelvis franska cupfinalen i fjol, och i årets seriespel har hon klivit fram i flera toppmatcher.

I en TT-intervju säger hon själv att det här har varit hennes bästa säsong någonsin. Att få kröna den med att spela en avgörande roll i Champions Leaguefinalen skulle förstås lyfta henne ytterligare.

Och därmed skulle det även hjälpa vårt landslag. För det skulle innebära att Lotta Schelin kommer till hemma-EM fullproppad med självförtroende. Vilket givetvis vore det bästa som kan hända.

Så vad vill jag då se från Schelin i finalen?

Jag vill se henne skina. Jag vill kunna se på henne att hon älskar att det är final – och att hon verkligen tänker göra allt för att själv få spela hjälterollen.

Helst vill jag förstås att hon gör mål. Men att göra mål är inget man kan kräva – bara önska. Däremot tycker jag att man kan kräva att hon som forward i världens bästa klubblag är med skapar ett par vassa målchanser. Och när läget dyker upp vill jag se att hon får sina avslut mot mål

Matchguide, Lyon–Wolfsburg

Publicerad den av
Svara

I kväll 20.30 smäller det. Då spelas årets match på klubbnivå – i varje fall i Europa. Kanske även i världen.

För det råder ju ingen tvekan om att det är Europas två bästa klubblag som drabbar samman i Champions League-finalen på Stamford Bridge.

Tyskland och Frankrike är Europas ledande damfotbollsnationer för tillfället. Och det är ju just Tysklands och Frankrikes klart bästa klubbar som möts.

Även med skadefria trupper hade jag hållit Lyon som klara favoriter, då till 65–35. Nu har Wolfsburg flera tunga skador, vilket gör att jag ökar favorittrycket på Lotta Schelin och hennes lagkompisar till 80–20.

Att Lyon är mina självklara favoriter beror delvis på deras rutin. Klubben har ju tre raka finaler bakom sig – och två raka titlar. De har gjort 40–1 på sina åtta matcher fram till dagens final – och då har man ändå mött bland annat Malmö och Juvisy. Dessutom är deras svit av tävlingsmatcher utan förlust under ordinarie tid nu uppe i 119. Det är verkligen makalöst imponerande siffror.

Wolfsburg däremot är som lag helt färskt på den här nivån. Fast skenet bedrar ändå en aning. För i truppen har man inte mindre än sju spelare som har vunnit Champions League med andra klubbar. Av dem är dock Viola Odebrecht avstängd, och troligen kan inte heller Alexandra Popp spelar på grund av skada.

Dessutom är det klart att man måste avvara Verena Faisst och Selina Wagner. Troligen kan däremot duktiga ungerskan Zsanett Jakabfi vara aktuell för ett inhopp. Hon gjorde nämligen oväntad comeback i tyska cupfinalen i helgen.

På Lyons skadelista finns endast Laetitia Tonazzi. Det innebär att tränare Patrice Lair har en stor mängd klasspelare att välja mellan. Jag tippar på att han väljer att placera landslagsspelare som Sabrina Viguier, Elise Bussaglia, Eugenie Le Sommer, Lara Dickenmann samt japanska Shinobu Ohno på bänken från start. Det är fem spelare som hade gått in i startelvan i de flesta andra klubblag i världen.

Lyon har varit ostoppbara hela säsongen. Ända fram till förra veckan. Då förlorade de ju egentligen efter straffläggning mot Montpellier i franska cupen. Men som bekant fattade inte domaren det, utan gav storlaget en andra chans.

Men Wolfsburg lär ha varit på plats, och kanske fick de några tips på hur man gör för att stoppa Lyon.

För egen del kommer jag tyvärr inte att kunna sitta klistrad framför Eurosport vid avspark. Jag jobbar, och det är allsvensk fotboll på Borås Arena – Elfsborg–Brommapojkarna. Det blir alltså till att spela in finalen, och se den i efterhand.

Då hoppas jag få se en sprakande uppvisning i anfallsfotboll. För det är båda lagen kapabla att bjuda på. En av nycklarna i matchen blir hur Wolfsburgs vänsterback – troligen orutinerade Maren Tetzlaff – klarar att försvara mot illersnabba Elodie Thomis.

En annan nyckel blir förstås kampen om det centrala mittfältet, där Lena Goessling och Nadine Kessler måste förhindra Lyons fantastiskt spelskickliga trio Amandine Henry, Camille Abily och Louisa Necib från att slå öppnande bollar mot Thomis och Schelin.

Som sagt, det blir en riktigt intressant final.

Jag har inte sett någon siffra över antalet sålda biljetter. Men jag är rädd att läktarna kan gapa rätt tomma på Chelseas hemmaarena. Hoppas jag är fel ute i min rädsla, för Lyon och Wolfsburg är verkligen två lag som förtjänar att göra upp om pokalen inför en fullsatt arena.

Slutligen, här är lagens troliga startelvor:

VfL Wolfsburg (4-4-2): Alisa Vetterlein – Luisa Wensing, Josephine Henning, Ivonne Hartmann, Maren Tetzlaff – Anna Blässe, Lena Goessling, Nadine Kessler, Lina Magull – Martina Müller och Conny Pohlers.
Olympique Lyonnais (4-2-3-1): Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Camille Abily, Amandine Henry – Elodie Thomis, Louisa Necib, Megan Rapinoe – Lotta Schelin.

Schelin är bäst i Frankrike

Publicerad den av
Svara
Lotta Schelin

Lotta Schelin

Lotta Schelin fick i kväll pris som årets bästa spelare i den franska ligan. Hon var nominerad ihop med klubbkamraten Amandine Henry och den före detta klubbkamraten Shirley Cruz Trana – som numera tillhör PSG.
Schelin har varit nominerad till priset fyra av sina fem säsonger i Frankrike – och nu alltså äntligen även vunnit.

Jury är för övrigt samtliga spelare och ledare i franska ligan.

Om jag fått franskan rätt löd Schelins tacktal ungefär så här:

”Det är extra roligt eftersom jag inte trodde att jag skulle vinna. Jag ville tacka alla som röstade på mig, samt vår tränare Patrice Lair, och alla andra runt laget. Utan dem skulle jag inte vara här i dag.”

Lotta Schelin har nu gjort 135 mål på 133 ligamatcher för Lyon, och hon förlängde nyligen sitt kontrakt med ytterligare tre år.

Det blev för övrigt svenskt storslam vid den franska fotbollsgalan. En viss Zlatan Ibrahimovic blev nämligen bästa spelare i den franska ligan för herrar.

Enligt Johanna Frändén på twitter fick Ibrahimovic frågan om vem som är störst i Sverige, han själv eller Schelin. Svaret:

”Stort grattis till Lotta, men störst i Sverige är Zlatan.”

Schelin får försöka ändra på det i sommar…

En gulblå muta

Publicerad den av
1

Häromdagen högg jag mot förbundets arbete inför EM i ett inlägg. Jag känner att jag kanske skall förtydliga mig lite.

För jag tycker att man skall dela upp marknadsföringsarbetet inför EM i två delar. Den ena delen handlar om att sälja själva mästerskapet – och framför allt biljetter till matcherna.

Där är min uppfattning att arrangören har gjort, och gör, ett fullgott arbete med tanke på vilka resurser man har. Fokus är där ganska hårt på värdstäderna, vilket känns klokt.

Jag pratade häromdagen med organisationschefen Göran Havik. Han berättade då om satsningen ”Become the Home Team” – alltså att man bjuder in de deltagande länderna att komma och besöka deras huvudsakliga spelorter för att göra PR. En kreativ lösning.

Den andra delen är att utnyttja EM för att sälja damfotbollen i allmänhet, och vårt landslag i synnerhet. Och det är den här delen min kritik riktar sig mot.

Jag tycker inte på något sätt att förbundet ännu har visat att man tänker ta chansen att sälja sitt högst rankade landslag.
Jag hoppas verkligen att man har en plan för det arbetet. Inte minst hur det skall skötas efter en eventuell EM-succé. För i så fall måste man vara beredd att smida medan järnet är varmt. Då finns det ingen tid till tvekan.

Jag är rädd att förbundet inte inser vilken gigantisk skillnad det är på att marknadsföra sina herr- respektive damlandslag. När det gäller herrarna går det mest automatiskt. När det gäller damerna krävs det massor av hårt arbete.

Slutligen vill jag poängtera att det här förtydligandet inte har något med att göra att jag i dag möttes av en muta på min arbetsplats… Avsändare var Victoria Sandell Svensson, och mottagare BT-sporten. Men av någon anledning fick jag den… Tack.

En muta

En muta

Så till dagens damallsvenska matcher. Göteborg spräckte Örebros förlustnolla genom att vinna med 2–0 på bortaplan. När jag i natt förutspådde att GFC skulle få svårt att slå hål på Örebro hade jag missat att Sarah Michael var skadad – och att Lucie Martinkova var avstängd. Det var förstås till GFC:s fördel.

För Kif Örebro har en stark startelva. Men truppen är tunn, och framför allt Michael känns oerhört viktig för lagets anfallskraft.

Jode Taylor gjorde för övrigt det första målet, och delar nu ledningen i skytteligan med Lina Hurtig på fem fullträffar. Kul från matchen att två Sara L gjorde comeback med några minuters mellanrum i matchens slutskede. Först hoppade Larsson in för Kif, och några minuter senare Lindén för GFC.

Även i matchen Mallbacken–Jitex fick vi se en efterlängtad comeback. Annica Sjölund byttes nämligen in i minut 67. Kul.
Det hjälpte dock inte Jitex till poäng, utan Mallbacken vann med 1–0 (Linda Wallin) trots att det var 1–10 i skott på mål. Utan att ha hört något mer om matchen kan man nog konstatera att värmlänskorna är inne i en väldigt effektiv period. Dessutom verkar målvakten Katie Fraine ha hittat storformen.

Statistiken från Linköpings 2–1-seger i Kristianstad är intressant. Hemmalaget vann hörnorna med 10–4. Men första avslutet mot mål från KDFF:s sida kom först i minut 88. Då hade Linköping avlossat sju – och gjort två mål: Pernille Harder och Jonna Andersson.

Minuten efter KDFF:s första avslut mot mål kom det andra – som resulterade. Vem som gjorde målet verkar dock högst osäkert. Någon officiell målskytt finns inte. Inofficiellt är Johanna Rasmussen det förslag jag sett.

* I Frankrike har Lyon vunnit med 9–0 hemma mot Issy i ligan. Lotta Schelin gjorde det nionde och sista målet. Betydligt mer effektiv var Eugenie Le Sommer – som satte hela fem fullträffar på sin 24:e födelsedag. Apropå Le Sommer är här ett klipp med många läckra mål från hennes fötter och huvud. Några är riktigt spektakulära.

I Frankrike vann PSG med 2–0 borta mot Juvisy. Därmed är Kosovare Asllani:s lag helt klart för höstens Champions League. Huruvida svenskan spelat eller gjort något mål i dag har jag ännu så länge inga uppgifter om.

Inlägget är uppdaterat. Först rapporterades Jodie Taylor som tvåmålsskytt. Lite senare reviderades GFC:s första målskytt till Marlene Sjöberg – vilket ju förändrar läget i toppen av skytteligan.

Intressant om Sundhages tester

Publicerad den av
2

Sedan Pia Sundhage presenterade sin senaste landslagstrupp i onsdags har jag försökt läsa allt som skrevs av de journalister som var närvarande, för att få hyfsat klart för mig hur vår förbundskapten tänker.

Med några dagars varsel så känns det som att startelvan är fortsatt oförändrad. Sundhage har på flera ställen klargjort att Kristin Hammarström fortsatt är förstamålvakt – trots att Hedvig Lindahl får chansen att visa upp sig.

I mittförsvaret har Sundhage förklarat att Nilla Fischer och Charlotte Rohlin fortsatt är förstavalet.

De båda sakerna kan man exempelvis läsa om här. Sundhage är väldigt tydlig när hon säger så här om Fischer/Rohlin:

”Jag har bestämt mig för att de ska spela. Man kan inte vela och testa för mycket.”

Den bästa analysen jag läst om den nya truppen bjuder Aftonbladets Petra Thorén på i den här krönikan. Läs den. Där ger Thorén några fina exempel på hur Sundhage testar sina spelare.

Bland annat tar hon upp hur Lotta Schelin tidigare på alla sätt försökt undvika allt vad stjärnrollen innebär. Jag minns det så väl från VM 2011. Schelin sken som en sol genom hela mästerskapet, och var verkligen vår stjärna. Men så fort någon försökte prata med henne om det slog hon ifrån sig, och började prata om kollektivet. Och att ta upp krav/förväntningar var inte ens någon idé.

Det skall bli spännande att se hur Schelin hanterar sådana frågor i sommar.

Schelin skrev för övrigt i dag på ett nytt treårskontrakt med Lyon. När kontraktet är utspelat 2016 är hon 32 år. Kanske är det då dags att vända hemåt, och avrunda karriären i damallsvenskan. I varje fall kan man ju alltid hoppas…

Innan jag lämnar landslaget och går över på en liten koll på vad som händer i helgen så känns det ju udda att läsa om att Brasilien har tagit ut en 26 spelare stor landslagstrupp, som skall bantas något till lagets landskamp mot Sverige.

Den matchen finns väl inte ännu? I varje fall inte officiellt.

Inofficiellt har man väl länge förstått att det är just Marta med vänner som väntar den 19 juni.

* Så då till helgens matcher. Den stora internationella höjdpunkten är tveklöst den tyska cupfinalen mellan ettan och tvåan i Frauen-Bundesliga, alltså Wolfsburg och Turbine Potsdam. Matchen spelas i Köln på söndag klockan 16.30, och tyska cupfinaler brukar locka en bra bit över 10 000 åskådare.

Förhoppningsvis kan Antonia Göransson få chansen från start igen i Potsdam. Men jag vågar inte hoppas för mycket. Vår landslagsytter fick nämligen nöja sig med att agera inhoppare i de fyra sista ligaomgångarna.

* Det har hunnit bli lördag under arbetet med det här inlägget. I damallsvenskan är det således tre intressanta matcher i dag. För toppen av tabellen är mötet mellan de båda obesegrade lagen Kif Örebro och Göteborg allra mest spännande. Känslan är att Göteborg kan få väldigt svårt att slå hål på Örebros täta försvar.

Kristianstad–Linköping är ett annat spännande möte i tabellens övre regioner. Min gissning är att KDFF:s offensiv tar hem spelet mot Linköpings defensiv. Men jag skulle inte bli överraskad om det slutade helt tvärtom.

Känslan är ju att serien inte riktigt hunnit sätta sig ännu. Och utöver det självklara att Tyresö och Malmö är topplag, samt att Sunnanå är ett bottenlag, så har det hittills varit sköna resultatmässiga svängningar.

Därför känns mötet mellan Mallbacken och Jitex som helt öppet. Däremot hade söndagens matcher Tyresö–Sunnanå och Malmö–Vittsjö varit ogarderade ettor på min tipskupong.

* I USA rullar NWSL vidare. Jag såg huvuddelen av seriefinalen Portland–Sky Blue 0–1 i morse. Trots att det inte skapades speciellt många heta målchanser var det verkligen en högklassig match, där jag framför allt imponerades av kvaliteten i passningsspelet. Det var knappt en gång man såg att det slarvades med enkla passningar.

Sedan är man ju inte van vid att det är en riktigt skön ljudkuliss vid dammatcher. Men bland de 11 055 åskådarna fanns en rejäl Portlandklack som sjöng under större delen av matchen. Riktigt kul att höra.

Sky Blues segermål gjordes för övrigt på ett överraskande skott från inhopparen Taylor Lytle. Se det i det här klippet.