Som jag anade från träningen i söndags blir det samma svenska startelva som mot Kroatien. Den här gången är den uppritad som 4–2–3–1, vilket känns rimligt.
Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Mia Carlsson – Kosovare Asllani, Caroline Seger – Fridolina Rolfö, Marija Banusic, Lina Hurtig – Stina Blackstenius.
På bänken sitter Hilda Carlén, Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Julia Roddar, Hanna Folkesson, Elin Rubensson och Mimmi Larsson.
De senaste dagarna har jag nästan haft landslaget runt knuten. De bor nämligen bara någon minuts promenad från mitt hem.
I dag struntade jag trots det i träningen. Den var bara öppen för media i 15 minuter, och att kolla på uppvärmningar är sällan speciellt givande.
Däremot såg jag en spännande träning i går. Den var väldigt fokuserad på att hitta rörelsemönster för att spela sig igenom tajt stående motståndare. Upplägget liknade inte något jag sett tidigare. Det var väldigt mycket spel med elva spelare på små ytor, bland annat spel elva mot elva på cirka en fjärdedels plan.
Jag såg att Kosovare Asllani tyckte att det var lite konstigt att vara så nära Göteborg, där Gamla Ullevis gräsmatta var väldigt fin. Jag kan förstå det. Samtidigt ser det ut att bli regn både i Göteborg och Borås i morgon. Och då tror jag att Sverige gynnas mer av att spela på konstgräs, än på ett halt hybridgräs.
Samtidigt som jag började skriva på det här inlägget hade jag för övrigt på Malmö FF–AIK i herrallsvenskan. Och när man såg färgen på gräset i Malmö så var det lätt att förstå varför förbundet valde att lägga en av de här oktoberkamperna på konstgräs.
Vad blir det då för typ av match i morgon?
Eftersom det sannolikt blir spel mot ett mål kommer Ungern mest att få spela försvarsspel. Där lär de spela ett markeringsspel som påminner om Kroatiens.
Det kan således bli en matchbild som liknar den Sverige hade i första VM-kvalmatchen. Ungern spelade 2–2 mot just kroatiskorna i förra veckan. Och i första omgången föll man med 6–1 mot Danmark.
Kollar man Ungerns resultat de senaste åren är de väldigt varierande. De hade Tyskland i sin EM-kvalgrupp. Tyskorna vann med 12–0 hemma 2015, men bara med 1–0 borta i fjol.
Ungern har ett affischnamn, den otroligt duktiga Wolfsburgspelaren Zsanett Jakabfi, som ju bland annat gjorde fem av Wolfsburgs åtta mål mot Eskilstuna i fjolårets Champions League. Men Jakabfi är inte med här i Borås. Jag är lite osäker på skälet. Men uppfattade jag rätt på DFB-tv:s sändning senast berodde det på att hon är lite småskadad.
Den trupp Ungern har med sig består av rakt igenom nya spelare för mig. På pappret är Henrietta Csiszár den man skall ha lite koll på. Hon håller till i tyska Bayer Leverkusen (startade 17 matcher i Frauen-Bundesliga i fjol) och har gjort två av de tre ungerska målen i VM-kvalet.
Men Csiszár i all ära, det här är en match som Sverige skall vinna säkert. Det blir spännande att se om man klarar av att spela sig igenom ett tajt, ungerskt försvar.
Senast i Kroatien gjorde planen det svårt att spela sig igenom centralt. Däremot kom man runt på kanterna flera gånger. Då var dock inläggskvaliteten inte av internationell klass. Det kanske var därför som man nötte inlägg och inlöpningar på slutet av gårdagens träning.
Marija Banusic
Sett till gårdagens träning blir det alltså samma svenska startelva som i Kroatien. Således får Marija Banusic en ny chans som tia. Linköpingsforwarden har inte varit lika vass i höst som hon var i våras.
Varför det är så kan man bara spekulera i. Jag har ju flera gånger skrivit att jag tycker att jag tror att hon varit en av världens allra bästa spelare om hon lagt till löpstyrka till de egenskaper hon redan besitter. Hon har bra teknik, bra skott med båda fötterna, kan nicka – och är framför allt väldigt smart på planen, jag skulle säga att hon har den främsta fotbollshjärnan i svensk damfotboll.
Men hennes löpstyrka borde inte vara sämre nu än den var i våras. En gissning är att hon lidit av avsaknaden av Claudia Neto. Banusic har bara gjort ett mål (två om man räknar in Svenska cupen) sedan Neto blev skadad. Kanske har det gjort att Banusic fått färre bollar att jobba med i klubblaget.
Förhoppningsvis klarar landslagets backar och mittfältare av att hitta in med bollar till Banusic i morgon.
Sofia Jakobsson
Som tia har Banusic en huvudroll i det offensiva spelet. Men det är fler än hon som behöver prestera. Exempelvis är det press på Stina Blackstenius i rollen som toppforward. Klubbkompisen Sofia Jakobsson har visat kanonform efter comebacken och bankar på dörren. Men Jakobsson kommer inte att spela i den här samlingen, så Blackstenius får en bra chans att visa att platsen som toppforward är hennes.
Noterbart kring Blackstenius är att hon spelat 28 landskamper och gjort fem mål. Fyra av de målen har kommit i stora mästerskap. Blackstenius har alltså vuxit med uppgiften, vilket är otroligt viktigt. Men skall hon Jakobsson på bänken måste Blackstenius även göra mål i kval- och träningsmatcher framöver.
När man är inne på forwards, och på Banusic (som hade tröja nummer 8 senast) är det lätt att börja tänka på Lotta Schelin. För oj, vad jag lider med henne. Det gjorde ont att kolla på det SVT-klipp som jag länkade i förra veckan. Och när jag läste den här intervjun i Aftonbladet var det nästan som att jag också fick huvudvärk.
Jag hoppas verkligen att Schelin kommer tillbaka till fotbollsplanen. För gör hon det så har hon ju fått ordning på värken. Så vi får hoppas, hoppas, hoppas.
I övrigt i morgon går Hedvig Lindahl förbi Thomas Ravelli som den målvakt som spelat flest A-landskamper för Sverige. För mig var hon den som hade spelat flest redan för länge sedan, för jag tycker inte att man skall jämföra antalet herr- och damlandskamper. Mest eftersom damerna har fler landslagsdatum per år än herrarna.
Det har ju för övrigt varit en ovanligt nyhetstät landslagssamling, framför allt förstås genom den danska strejken. Danmarks landslag befinner sig för tillfället i Kroatien, där man skall spela VM-kval i morgon.
Huruvida den matchen kommer att ha någon betydelse eller inte återstår att se. Det troliga är ju fortfarande att Uefa på något sätt ser till att Danmark blir chanslöst på att ta en VM-plats. Antingen genom uteslutning, eller genom ett så stort poängavdrag att de varken kan vinna gruppen eller bli en av de fyra bästa grupptvåorna.
I går skrev Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson på Twitter att de vill spela Danmarksmatchen vid senare datum.
I dag har förbundet klargjort att så inte blir fallet. Spontant tycker jag att det är rätt från Svenska fotbollförbundets sida. De danska spelarna visste vad de gjorde. De blev informerade inför Ungernmatchen om vilka straff som skulle kunna följa om man lämnade walkover i en VM-kvalmatch. Ändå ställde valde man att strejka och att ställa ultimatum.
För övrigt vacklar jag fortfarande ganska rejält om vad jag egentligen tycker om grunden i den danska konflikten, alltså om vad spelare skall tjäna när de representerar sitt landslag.
I de flesta sporterna är det enbart en ära att dra på sig landslagsdressen, det är inte snack om någon lön. På så sätt är den danska konflikten en ren lyxgrej. Å andra sidan tjänar ju landslagsspelarna på herrsidan otroligt mycket mer än damerna, och borde det inte vara lika mycket värt att spela fotbollslandskamper för herrar som för damer? Det handlar ju inte om ett jobb, utan om ett uppdrag. Ja, jag är medveten om att det finns undantag, att vissa länders fotbollsförbund har anställt sina landslagsspelare. Och det gör ju förresten inte frågan enklare.
Så till lite saker som hänt utanför Sveriges gränser. Just nu pågår Fifagalan där man prisar världens bästa spelare och ledare från november 2016 till augusti 2017. Som bekant har ju nomineringarna på damsidan varit pinsamma i år.
Men det blev två bra vinnare till slut. Nederländerna tog storslam i form av Lieke Martens och Sarina Wiegman, vilket känns bra. Mindre bra att Fifagalan arrangerades ett datum där damvinnarna inte kunde vara med.
Kul förresten att världens bästa spelare hade Sverige och damallsvenskan som hemhörighet under hela perioden.
För er som vill återuppleva den nederländska guldsommaren rekommenderas den här lilla dokumentären:
https://www.youtube.com/watch?v=GHlk71I6v7A
Apropå Nederländerna är de ju inblandade i tisdagens mest intressanta VM-kvalmatch när man tar emot Martin Sjögren:s Norge. Det blir intressant att se hur de båda lagen har utvecklats efter sina så extremt åtskilda EM-öden.
Eftersom det är inbördes möten som prioriteras före målskillnad är matcherna mellan de olika gruppernas tilltänkta topplag extremt viktiga.
Nederländerna var för övrigt i Österrike i slutet av förra veckan, och spelade ett riktigt dimdrama, där Europamästarinnorna vann med 2–0 mot bronsmedaljörerna.
Apropå möten mellan tilltänkta topplag i så innebär ju Islands 3–2-seger i Tyskland att tyskorna måste vinna med två måls marginal på bortaplan för att vinna det inbördes mötet med isländskorna.
Skulle Tyskland och Island vinna sina respektive matcher mot Tjeckien, Slovenien och Färöarna väntar en hyperintressant gruppfinal på Island den 1 september nästa år.
Tillbaka till intressanta matcher under tisdagen. Till den kategorien räknas helt klart Portugal–Belgien. Det är portugisiskornas första VM-kvalmatch, medan Belgien redan har två segrar. Skall Portugal kunna haka på Belgien och Italien i kampen om gruppsegern krävs nog hemmaseger här.
Alldeles nyss lottades 16 lag från elva olika länder in i Champions Leagues åttondelsfinaler. Utfallet blev så här:
Sparta Prag–Linköping
Gintra–Barcelona
Chelsea–Rosengård
LSK–Manchester City
Brescia–Montpellier
BIIK Kazygurt–Lyon
Fiorentina–Wolfsburg
Stjarnan–Slavia Prag
Lagen som står först inleder med hemmamatch 8/9 november. Returerna spelas 15/16 november.
Sveriges båda representanter börjar alltså borta. Rosengård ställs mot engelska svensklaget Chelsea med Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson. Tillsammans med Montpellier var det tuffast möjliga lottning för Malmöklubben. Med tanke på nuvarande form håller jag Chelsea som ganska klara favoriter i det dubbelmötet. Såg 65–35 i engelsk favör.
Svenskmöte blir det också mellan Fiorentina och Wolfsburg, där självklart tyskorna är megafavoriter. Noterbart i övrigt att isländska Stjarnan i Slavia Prag fick en lottning som gör det fullt möjligt för laget att ta sig vidare till vårens kvartsfinal.
För Linköping var de båda lagen från Prag de drömlotter som fanns att tillgå. Den tjeckiska huvudstaden är för övrigt första stad någonsin att få med två lag till åttondelsfinal. Och visst hade de svenska mästarinnorna flyt. Sparta är det sämsta laget av de åtta seedade. Här ser jag LFC som storfavoriter, det är minst 90–10 i svensk favör.
Apropå Linköping såg jag sent i går kväll Kristine Minde:s segermål mot Kristianstad. Norskan är en av damallsvenskans allra nyttigaste spelare. Hon är sällan glimrande, men alltid stabil. Dessutom har hon en fantastisk förmåga att göra viktiga mål.
Nu i höst har Minde gjort 1–0-målet i fem av lagets sju senaste matcher i damallsvenskan och Champions League. Otroligt imponerande.
Dessutom är ju Minde mer allround än de flesta andra spelare. Jag vet inte hur hon är som målvakt, men alla andra positioner löser hon klockrent.
Jag blir inte förvånad om hon gör ytterligare några viktiga mål den här hösten. Fast i damallsvenskan är det ju inte ens säkert att LFC behöver göra några fler mål.
För sett till vad som Rosengård visade upp på Valhalla i går känns det långt ifrån säkert att Malmölaget tar full poäng i de sista tre omgångarna. För efter målkalasen mot Djurgården och Cluj var det trubbiga och statiska Rosengård tillbaka igen.
Jag trodde möjligen att Anja Mittag skulle lyfta självförtroendet av att dels göra ledningsmålet mot Djurgården, dels visa vägen mot Cluj. Men inte ens det där 50:e Champions Leaguemålet verkar ha fått tyskan att lyfta på huvudet.
För mot Göteborg såg hon allt annat än självsäker ut. Hon stod för ett par riktigt grova missar i den andra halvleken, bland annat lyckades hon vid ett par tillfällen att skjuta över såväl målet som det fångstnät som finns bakom. Bland annat inträffade det vid en frispark från ett väldigt bra läge.
* I dag har landslagstruppen samlats i Göteborg inför fredagens VM-kvalmöte med Danmark. Dagens nyhet är att Sofia Jakobsson ansluter till samlingen för att träna med laget.
Jakobsson startade igen, och spelade 86 minuter i gårdagens 1–0-seger för Montpellier. Någon som är bättre utbildad inom rehabilitering efter knäskador än jag får gärna säga till om jag är helt ute och reser. Men visst känns det väl som fullständig idioti att Jakobsson direkt efter sin långa skadefrånvaro för korsbandsskada har spelat 45, 85 respektive 86 minuter inom åtta dagar?
Noterbart att Stina Blackstenius däremot fick inleda på bänken. Hon byttes in i 53:e minuten. Det blev dock inga svenskmål i den franska ligan i helgen. Däremot blev vann båda svensklagen PSG och Montpellier sina matcher med 1–0.
* Det tyska svenskmötet mellan Wolfsburg och Turbine Potsdam slutade 2–2 efter att lagen bjudit varandra på varsitt mål. Amanda Ilestedt utmärkte sig med en spektakulär brytning i den andra halvleken, och Nilla Fischer slog den öppnande passningen som ledde till 2–1-målet. Höjdpunkter finns här.
Utöver höjdpunkterna hann jag se några få minuter i matchupptakten innan jag stack till Göteborg i går. Uppfattade jag kommentatorn rätt hade Zsanett Jakabfi tackat nej till att vara med i Ungerns landslag den kommande samlingen. Stämmer det blir motståndet i Borås nästa tisdag ännu mer överkomligt. Jag har försökt hitta den ungerska truppen till Sverigematchen, men inte lyckats.
* Så till USA där det såg ut så här när Portland Thorns kom hem till Portland:
Spelmässigt var alltså inte finalen någon höjdare. Även publiksiffran på 8124 var en liten besvikelse. Den amerikanska ligan ligger annars flera klasser före de europeiska när det gäller publikintresset.
Snittet i grundserien blev 5083 åskådare. Flest hade förstås Portland Thorns med 17 653. Deras lägsta publiksiffra den här säsongen var 14 471, fler än det någonsin varit på en damallsvensk match. Faktum är att Portlands bottenrekord alla kategorier (drygt 9600 åskådare) också är högre än det damallsvenska publikrekordet.
Sämst publiksnitt i år i NWSL hade FC Kansas City med 1 788. Det är det bara Eskilstuna United som slår i damallsvenskan.
Apropå NWSL blev Christine Sinclair första spelare att vinna fyra proffstitlar i USA. Hon vann WPS 2010 med FC Gold Pride och 2011 med Western New York Flash. Nu har hon vunnit NWSL två gånger med Portland. Hon har dessutom 4–0 i ligafinaler.
Efter en usel period har Anja Mittag hittat tillbaka till målformen. När Rosengård vann med 4–0 mot Cluj blev hon målskytt för andra matchen i rad. Därmed blev hon även historisk i damernas Champions League.
Tyskan blev nämligen först av alla att nå upp till 50 mål i turneringen. Topp tio i skytteligan genom tiderna går att läsa här.
I listan går att notera att flera av spelarna har Sverigeanknytning. Utöver Mittag även:
3) Marta, 46 mål – samtliga gjorda för svenska klubbar.
4) Lotta Schelin, 42 mål.
6) Hanna Ljungberg, 39 mål.
Skytteligan i årets turnering leds av Ada Stolsmo Hegerberg på fem fullträffar. Noterbart är att 22-åringen redan har gjort totalt 27 mål i Champions Leaguesammanhang. För att komma in på topp tio genom tiderna krävs 33 mål. Den norska Lyonstjärnan kan mycket väl vara uppe på topplistan redan under den här säsongen.
Hegerberg gjorde två mål under onsdagskvällen. Lika många satte Sofia Jakobsson när Montpellier vann med 2–0 borta mot Zvezda Perm. Det första kom efter fin framspelning från Stina Blackstenius:
https://twitter.com/WSUasa/status/918163429067837446
Och det andra målet kom på retur efter att Blackstenius nickat i ribban:
https://twitter.com/WSUasa/status/918168449863516164
Det är förstås otroligt kul för Jakobsson att göra sådan succé direkt i sin comeback. Jag gläds enormt med henne.
Samtidigt måste jag säga att det kändes som rent vansinne att låta henne spela 85 minuter i Ryssland. När man kommer tillbaka från en så allvarlig skada som en korsbandsskada ändå är bör man matchas mycket försiktigt i början. Att följa upp söndagens 45 minuter med 85 på onsdagen är knappast vad som går under försiktig matchning. Men vi får hoppas att Montpelliers lagledning vet vad de gör.
De båda svenska lagen tog säkra segrar i kväll. Linköping vann med 3–0 mot Apollon – höjdpunkter finns här. Dock hade LFC lite otur med övriga resultat, vilket gör att laget med största sannolikhet blir oseedat i åttondelsfinalen.
Det usla seedningssystem som Uefa har för damernas Champions League har nämligen gjort att nästan hälften av de seedade lagen har åkt ut. Av de 14 lag som gått vidare är det åtta seedade och sex oseedade. LFC är just nu lag nummer åtta. Men eftersom Manchester City med stor sannolikhet går vidare på torsdagskvällen kommer LFC att petas ner till niondeplatsen.
Det innebär att man riskerar att ställas mot storlag som Lyon och Wolfsburg i nästa omgång. Det finns dock även drömlotter bland de seedade lagen. Där tänker jag i första hand på de båda tjeckiska representanterna Slavia och Sparta Prag, men även italienska Brescia vore en bra lottning.
Rosengård blir förstås seedat. För dem står det i första hand Chelsea och Montpellier på de sportsliga nitlotterna.
Chelsea vann onsdagens mest spännande match, även om man förlorade. Bayern München vann ju nämligen returen med 2–1, men Chelsea gick vidare med totalt 2–2 och fler mål på bortaplan.
För Bayern var det här ett nytt bakslag i den turnering där alla andra tyska lag brukar ta sig mycket långt. Men Bayern är ett undantag till den regeln. Det här var tredje gången av fyra som man försvann redan innan jul. Enda gången man klarat sig förbi åttondelen var i fjol, och då åkte man ut i kvartsfinal.
Den här gången hade Bayern dock väldigt mycket otur med domslut. Fast det såg länge rätt mörkt ut. Fran Kirby sprang igenom i 60:e minuten och fixade så att Chelsea fick det där viktiga bortamålet som skulle tvinga Bayern att göra tre för att avancera.
Münchenlaget pressade på, inte minst genom att mata in höjdbollar i Chelseas straffområde. Det jag såg var Millie Bright fantastisk på att ta bort de där höjdbollarna. Men hon skulle ändå hamna i centrum av andra skäl. Även om Fridolina Rolfö officiellt är bokförd för Bayerns kvittering är det ju nämligen ett oturligt självmål från just Bright i 75:e minuten.
https://twitter.com/WSUasa/status/918190738512412672
Och drygt sex minuter senare var det 2–1 efter att Lucie Vonkova utnyttjat en ganska grov tavla från Hedvig Lindahl. Plötsligt hade Bayern ganska okej med tid att fixa avancemanget.
https://twitter.com/WSUasa/status/918192172335271936
Men man hade inte domaren med sig. För nog är väl det här en situation där det mycket väl kunde ha blivit, och till och med borde ha blivit straff? Det är för övrigt just Millie Bright som är syndaren igen.
https://twitter.com/WSUasa/status/918194330833219584
I 95:e minuten fick Bayern in ett 3–1-mål. Fast det blev bortdömt på något som jag upplever som mycket vaga grunder.
https://twitter.com/WSUasa/status/918195717478461443
Det är tydligt så att Champions League inte är Bayern Münchens turnering.
Det har gått en vecka sedan Peter Gerhardsson:s debut som svensk förbundskapten. Jag har ju lovat ett längre inlägg om 2–0-segern mot Kroatien, men det är ärligt talat inte jättelätt att ha så hemskt många klara åsikter om matchen.
Det blev ju varken en lättspelad eller lättanalyserad match. Ösregnet förstörde planen. Och den förstörda planen förstörde möjligheterna att spela.
Möjligen går det att kritisera Gerhardsson för just det, alltså att laget valde ett spelsätt där man höll bollen på den dåliga gräsplanen i för stor utsträckning.
Att laget spelade sig fram till offensiv planhalva med spel längs marken var väl ok, jag kan inte säga att jag saknade de långa och höga uppspelen. Däremot tycker jag att man borde ha matat in fler inlägg mot kroatiskornas straffområde.
Gerhardsson mönstrade en uppställning med nästan genomgående starka huvudspelare, ett faktum som utnyttjades väldigt dåligt. Delvis för att de inlägg som slogs hade dålig kvalitet, men även för att det slogs för få.
Inför matchen hade man ju frågetecken kring rätt många saker, som exempelvis vad Gerhardsson kommer att använda för spelsätt, spelsystem och vilka spelare han har valt ut. Spelsättet är redan nämnt. Här är några tankar kring övriga punkter:
Spelsystemet: Gerhardsson gillar inte att prata om spelsystem i sifferform. Han vill hellre prata om roller.
Inför avspark satte assisterande förbundskapten Magnus Wikman ändå upp ett 4–3–3 med Marija Banusic som central mittfältare. Det där var dock en uppställning som bara fanns på pappret.
Jag såg nämligen aldrig Banusic på central mittfält. Och Gerhardsson kan knappast hävda att LFC-forwarden hade en mittfältsroll, hennes roll var ju definitivt den släpande forwardens.
Skall jag sätta siffror på Gerhardssons spelsystem skulle jag säga att det var ett ganska utpräglat 4–4–1–1 i uppställt försvar och ett 4–2–3–1 som ibland drog mot 4–1–4–1 i anfall.
Spelarna: Gerhardsson körde alltså med den här startelvan: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Mia Carlsson – Fridolina Rolfö, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lina Hurtig – Banusic – Stina Blackstenius.
På bänken placerade han: Hilda Carlén, Jonna Andersson, Emma Berglund, Elin Rubensson, Hanna Folkesson, Johanna Rytting Kaneryd och Mimmi Larsson.
På läktaren fanns således Zecira Musovic, Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Tove Almqvist och Julia Spetsmark.
Här kan man notera att Gerhardsson ändrade i ”hackordningen” under samlingen. Både Berglund och Rubensson kom ju in som reserver, men båda slog sig in i matchtruppen, Rubensson blev ju dessutom inbytt.
Skall jag gå in på spelarkritik tycker jag att Lina Hurtig var Sveriges bästa spelare. Hon får en stark trea i betyg. Jag hade även givit treor till Linda Sembrant och Mia Carlsson.
Sämst var Banusic och Fridolina Rolfö, båda får ettor i betyg. Rolfö hade matchens bästa målchans, men sköt en bra bit utanför när hon var helt fri – det är inte godkänt.
Övriga spelare kvitterar ut godkänt betyg, alltså tvåor. Dock måste jag säga att jag är lätt bekymrad över hur formsvaga Caroline Seger skall klara av att styra upp det defensiva mittfältet fredagen den 20 oktober när Danmark kommer till Gamla Ullevi. På Segers yta kommer ju en av världens bästa spelare, Pernille Harder, att husera. Och då måste Seger upp flera nivåer mot det hon har presterat den senaste tiden.
Apropå den där Danmarksmatchen fick den för övrigt ändrad avsparkstid i går. Den startar 18.15.
Radiosporten rapporterar i dag om Peter Gerhardsson:s allra första elva. Det handlar i och för sig om en elva som är uppställd vid spel på träning, men för att vara en sådan känns den ovanligt intressant.
Den såg ut så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Fridolina Rolfö, Tove Almqvist, Caroline Seger, Lina Hurtig – Marija Banusic, Stina Blackstenius.
Det här är ju förstås ett väldigt offensivt balanserat lag, men med tanke på att det är Kroatien som väntar i första VM-kvalmatchen är det förstås rätt att tänka offensivt.
Målvakt och backlinje är alltså exakt samma spelare som Pia Sundhage valde. Jag kan inte säga att jag har några synpunkter på det, i varje fall inte nu när Magdalena Eriksson inte är med i truppen. Erikssons vänsterfot skriker man ju alltid efter i samband med fasta situationer.
Magdalena Ericsson, Emma Berglund, Olivia Schough, Sofia Jakobsson och Emilia Appelqvist
Bland de sex spelarna på mittfält och i anfall är det däremot fyra nya spelare och fem nya positioner jämfört med den elva Sundhage startade EM-slutspelet med. Där bildade ju Olivia Schough, Lisa Dahlkvist och Kosovare Asllani mittfält ihop med Caroline Seger. Nu är de två förstnämnda helt petade ur truppen, medan Asllani i varje fall inte fanns med i den första elvan.
Det där är ju inte så lite intressant. Faktum är att jag över tid tror att Asllani är bättre lämpad för en defensiv innermittfältsroll än vad Seger är. Jag ser lite möjligheter att Asllani kan få samma utveckling som Anders Svensson fick. Alltså en teknisk lirare med bra speluppfattning som stack till England och utvecklade sitt närkampsspel och växte ut till en spelskicklig defensiv innermittfältare.
När det gäller Seger är jag fortsatt skeptisk till hennes defensiva speluppfattning. En riktigt duktig defensiv innermittfältare hade aldrig släppt kontakten med Marija Banusic som Seger gjorde vid Linköpings 2–0-mål senast.
Men jag antar att Gerhardsson vill ha kvar Seger i laget på grund av bollskicklighet och kanske framför allt på grund av sina ledaregenskaper.
Bredvid Seger hade Gerhardsson alltså Tove Almqvist i dag. Det är ju rätt överraskande, i varje fall med tanke på att Almqvist väl var petad ur Linköpings startelva senast mot Rosengård? Ni som har bättre insyn i LFC än jag, det var väl en petning och ingen skada som gjorde att hon var bänkad?
Fridolina Rolfö
På kanterna finns alltså Lina Hurtig och Fridolina Rolfö. Det som är överraskande med det är ju att Gerhardsson har varit noga med att poängtera att han tagit ut två spelare per position och att mångsidighet inte är en faktor där. Ändå sätter han en spelare han tagit ut som forward på kanten.
Att spela yttermittfältare är ju dock ingen ny roll för Rolfö. Under de år jag följde henne på nära håll, alltså när hon spelade i Jitex, var hon ju huvudsakligen just yttermittfältare. Dock huserade hon mest till vänster, fast det är ju inte någon jättestor skillnad att spela på motsatt kant.
Rolfö var en utmärkt kantspelare. Jag minns för övrigt att jag någon gång föreslog att hon skulle kunna bli en utmärkt offensiv vänsterback i landslaget. Jag hittar inte det inlägget nu, och det där känns kanske inte lika aktuellt längre.
Marija Banusic
På topp ställde alltså Gerhardsson upp med Blackstenius och Banusic. Det är ett intressant par bestående av en fotbollshjärna och ett fysmonster. Eftersom Kroatien antagligen kommer att spela rätt defensivt tycker jag att det är rätt att spela med Banusic. I en sådan match kommer hennes styrkor mer till pass än i matcher där forwards även måste göra ett stenhårt försvarsarbete.
Noterbart är att huvudspelet förstärks rejält med den här uppställningen. Sundhage ställde ofta upp med ett gäng offensiva spelare som inte kunde nicka. Här är fem av de sex mittfältarna och forwardarna duktiga huvudspelare, vilket gör att det blir lättare att få till ett inläggsspel.
Nu vet vi ju inte ännu om det här blir startelvan mot Kroatien. Men så mycket tid har inte Gerhardsson på sig inför premiären av VM-kvalet att han kan slösa bort träningspassen på att testa uppställningar som han inte tänkt sig.
Så gissningsvis ser startlaget mot Kroatien ut ungefär som det som testades i dag. Intressant.
För övrigt är VM-kvalet nu igång. I Sveriges grupp slutade Ukraina–Kroatien 1–1 efter att tyskfödda Jenaspelaren Ivana Rudelic kvitterat för kroatiskorna i slutminuten. I dag har även Norge och Schweiz tagit varsin 4–1-seger. Mer om VM-kvalet i kommande inlägg.
I övrigt i dag har det rapporterats om tränarbyten både i LB07 och i Växjö DFF. Hos Växjö meddelade ex-tränare Pierre Persson häromdagen att han slutar efter den här säsongen. Som tack för det fick han sparken i går.
Pierre Persson
Spontant känns det som att det här var ett rätt konstigt sätt från klubbens sida att tacka för ett bra arbete. Samtidigt kan man kanske ha en liten förståelse för att klubbledningen ser en chans att testa ett framtida alternativ i skarpt läge.
När det gäller LB07 får Sven Sjunnesson däremot köra vidare säsongen ut. Därefter blir han återigen akademichef och ersätts på tränarposten av sin assistent Otto Persson.
På spelarsidan har Michaela Johnsson lämnat LB07 efter en udda konflikt med just Sjunnesson. Johnsson skall under en period ha bojkottat träningar och matcher som följd av besvikelse över ett samtal hon haft med sin tränare.
Enligt länken ovan skall sportchef Johan Andersson ha sagt så här till Sydsvenskan om konflikten:
”Affären är avslutad för vår del och vi är inte intresserade av att få tillbaka henne till LB07 igen.”
Det har tagit sin tid, men med en vecka tills Peter Gerhardsson presenterar sin första landslagstrupp är det förstås hög tid att äntligen publicera min sammanfattning av både Sveriges EM-insats, och av Pia Sundhage:s fem år som svensk förbundskapten.
Inlägget innehåller även lite funderingar kring hur Gerhardsson kan komma att ställa upp det svenska landslaget framöver. Men jag börjar med Sundhages fem år. Stora delar av sammanfattningen gjorde jag redan i det här inlägget från innan EM. Där skrev jag att:
”Efter EM är det dags att sätta slutbetyg på Sundhages tid vid rodret. Sett till det viktigaste – resultaten i mästerskap – är hon redan med beröm godkänd. Medalj i två av tre slutspel är ett väldigt bra facit. Skulle laget även få kliva upp på pallen i EM skulle jag säga att Sundhage är vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin.”
Nu har vi facit på allt, utom på vilken världsranking hon lämnar landslaget. Vi vet att det är OS-silvret som sticker ut som Sundhages stora prestation. Det resultatet rankar jag som svensk damfotbolls bästa någonsin, vilket resultatmässigt motiverar ett totalbetyg som är lite bättre än bara godkänt.
Det här inlägget fokuserar på sport, men innan jag går djupare in på det sportsliga är det ju värt att nämna att Sundhage gjort en mycket stor insats för svensk damfotboll när det gäller marknadsföring. Hon har synts i alla möjliga sammanhang och varit sportens ansikte utåt. På den punkten har hon verkligen varit mästerlig.
Men sanningen är ju att om man lyfter bort OS-silvret har det tyvärr varit fem medelmåttiga landslagsår under Sundhage. Fem år där vi har rasat till vår sämsta ranking någonsin, och där mästerskapsresultaten har varit blygsamma. Ett brons på två EM-slutspel är ett svagt facit sett till Sveriges tradition, där vi historiskt sett har tagit medaljer i åtta av tolv Europamästerskap. Och VM-insatsen i Kanada var ju ett jättefiasko – den sämsta svenska mästerskapsinsatsen någonsin.
I det länkade inlägget ovan noteras att hårt kritiserade företrädaren Thomas Dennerby har bättre facit än Sundhage i alla typer av matcher, utom utslagsmatcher i stora mästerskap. Där slutade Dennerby på 2–4 och Sundhage på 3–4. Det är alltså de båda härliga straffsegrarna mot USA och Brasilien som gör att Sundhage hos de breda massorna trots allt kommer att bli ihågkommen som en framgångsrik förbundskapten.
Spelmässigt finns det däremot inte så mycket att ta med sig från de här fem åren. Sundhage har inte lyckats sätta någon personlig prägel på det svenska landslagets spelsätt. Nästan alla hennes idéer till förändringar har misslyckats.
Nilla Fischer
Den taktiska förändring som har blivit lyckad är omskolningen av Nilla Fischer till mittback. Däremot har alla försök att hitta ett bättre offensivt spel varit fiaskoartade och Sundhage lämnar ett landslag i behov av stor översyn.
Sundhages arbetsmetodik, som utgår från spelare och inte från spelsätt, har helt enkelt inte funkat i Sverige.
Grundupplägget har sett ungefär likadant ut Inför varje mästerskap. Sundhage har tidigt valt att satsa på elva spelare och sedan försökt få dem att spela ihop sig. Hon har ofta även presenterat något nytt spelsystem, men instruktionerna har varit luddiga, så luddiga att spelarna själva inte alltid verkar ha förstått hur de skall göra.
Efter att ha vunnit mot svaga motståndare i kvalen har de nya spelsystemen skrotats när de visat sig ihåliga mot starkare motstånd. Den här gången var det tänkta spelsystemet ett slags 4–4–2 med diamant i anfall, där Kosovare Asllani skulle ha den fria rollen, och ett rent 4–4–2 i försvar. Det upplägget skrotades efter Algarve, det ersattes av ett rent 4–4–2.
Kosovare Asllani
Under Sundhages inledande år var försvarsspel närmast en svordom. Sundhage besvarade alla frågor om försvar med att prata anfallsspel. Bristen på försvarstänk ledde till att det svenska laget tappade sin trygghet. Efter VM-debaclet 2015 tvingades Sundhage backa och försöka hitta tillbaka till det gamla försvarsspelet.
Spelarmässigt har Sundhage varit noga med att ha kontinuitet i startelvan. För de elva utvalda har det varit ett bra upplägg, de har kunnat känna närmast full trygghet. De har haft råd att göra både en, två och tre svaga insatser, och ändå fått fortsätta starta. Däremot har det varit närmast hopplöst för spelarna utanför elvan. De har behövt göra flera toppinsatser på rad för att ha en chans att utmana.
Eftersom det tar tid att spela ihop sig har de äldre spelarna haft stor fördel av Sundhages upplägg. De har ju redan spelat ihop under många år, och känner varandra. Det har gjort att nya spelare inte har givits någon riktig chans att slå sig in, vilket i sin tur har gjort att den nödvändiga generationsväxlingen har dröjt.
Caroline Seger och Pia Sundhage
Sundhage har hela tiden kramat sina favoriter, framför allt Caroline Seger och Lotta Schelin. Förbundskaptenen har inte vågat ta striden att konkurrensutsätta duon ens när de varit dåliga. På det sättet liknar hennes tid i Sverige den i USA. Även där körde Sundhage på med samma gamla spelare hela vägen och lämnade till sin efterträdare att genomföra en generationsväxling. När han, Tom Sermanni, började konkurrensutsätta de gamla stjärnorna blev de arga och såg till att han blev avsatt. Måtte det inte hända i Sverige också.
Här har Sundhage skyllt på att de yngre inte har hållit måttet, men som jag ser det har hon en stod skuld i sammanhanget, hennes arbetssätt har ju som sagt stängt ute nya spelare.
Följden har blivit att Sundhage under huvuddelen av sina fem år som svensk förbundskapten spelade med Thomas Dennerbys lag. I årets EM-slutspel hade Sverige samma stomme som Dennerby använde i OS 2012. De enda spelare som bytts bort är i princip de som fallit för åldersstrecket.
Sundhage har alltså varken utvecklat det svenska spelet eller genomfört någon förändring i truppen. Hon har hela tiden poängterat hur viktigt det är med rutin. Och visst är det viktigt med erfarenhet.
Men i årets EM-slutspel blev det tydligt att en ny generation spelare håller på att ta över i Europatoppen – jag tänker på de tidiga 90-talisterna. Som exempel var 13 av de 14 spelare som Nederländerna använde i EM-finalen födda på 1990-talet – bara Anouk Dekker är 80-talist. Och EM:s succélag Österrike använde bara en spelare under turneringen som var född på 1980-talet, Nina Burger – resten var 90-talister.
I Sundhages kvartsfinallag var däremot åtta av 13 spelare födda på 1980-talet. Sverige hade alltså bara fem 90-talister på planen i Doetinchem. Och då hör det till saken att Sverige har vunnit F19-EM med två årgångar 90-talister, medan Nederländerna bara har vunnit F19-EM en gång och Österrike aldrig varit topp fyra.
Ser man till den svenska prestationen var vi det fjärde högst rankade laget i Europa inför avspark, och det tycktes rimligt att Sverige borde då kunna ta sig till semifinal.
Även om det inte var oväntat att vårt lag skulle åka ut i kvartsfinal, det följde ju exempelvis både mitt och många av de damallsvenska tränarnas tips, måste resultatet räknas som ett misslyckande.
Kollar vi på Pia Sundhages EM-insats tyckte jag under själva slutspelet att hon på det stora hela att hon matchade laget bra. Hon ställde exempelvis det efter omständigheterna bästa möjliga laget på benen i kvartsfinalen. Däremot hade hon gjort misstag tidigare. Dels var ju bristen på spelidé förstås besvärande, dels borde hon ha rullat på mer folk under våren, så att hon hade skapat sig alternativ. Det är ju jättesvårt att redan i januari förutse vilka spelare som skall ha toppform i juli. Mer om det strax.
Först till ett stort frågetecken som väckts nu i efterhand. Som sitt första drag som svensk förbundskapten valde Sundhage hösten 2012 att peta Nilla Fischer som lagkapten och ge Lotta Schelin och Caroline Seger förtroendet. Trots att de båda tappat i kvalitet under de här fem åren har Sundhage alltså hela tiden byggt sin elva kring duon.
Inför EM betonade Sundhage vikten av att Schelin alltid var på planen, förbundskaptenen menade att det skulle skrämma konkurrenterna. Till Aftonbladet sa Sundhage så här om Schelin:
”Hon har den största respekten hos motståndarna. Jag känner själv ”YES” om man spelar mot ett gäng (Tyskland) och de byter ut (Dzsenifer) Marozsán. Men flyttar man henne finns hon fortfarande med på plan. Jag har mycket respekt för den känslan.”
Nu i efterhand har man förstått att det krävdes smärtstillande för att kunna hålla Schelin på planen. Utan att veta speciellt många omständigheter kring nackskadan känns det ju vansinnigt att låta Schelin spela 90 minuter i alla matcher. Så beroende av henne var inte Sverige att man behövde pressa henne maximalt.
Det hade ju exempelvis gått utmärkt att ta av Schelin efter 60 minuter mot Ryssland, och när man ändå vilade spelare mot Italien kunde ju Schelin ha sett den matchen från läktaren. Nu när man vet att hon inte kunde spela för Rosengård i den damallsvenska återstarten till följd av skadan undrar man ju lite hur Sundhage tänkte i frågan.
Sannolikt påverkades hon av att hon alltså hade bestämt sin EM-elva lång tid i förväg. I huvudsak var elvan redan klar i januari, något man ganska lätt kan se genom en tillbakablick på landslagsåret. Inför EM hade Sverige spelat tio landskamper under 2017, fyra spelare hade startat alla de tio landskamperna: Jessica Samuelsson, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist och Caroline Seger.
Så här ser fördelningen ut för övriga:
9 starter (3): Nilla Fischer, Linda Sembrant och Jonna Andersson.
7 starter (2): Hedvig Lindahl och Lotta Schelin.
6 starter (2): Fridolina Rolfö och Olivia Schough.
3 starter (1): Hilda Carlén.
2 starter (4): Elin Rubensson, Hanna Folkesson, Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius.
1 start (6): Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanna Glas, Pauline Hammarlund, Lina Hurtig och Josefin Johansson.
Som tillägg kan man konstatera att trion Lindahl, Schelin och Rolfö sannolikt hade haft fler starter om de inte haft skadefrånvaro.
Utav de elva som startade mot Tyskland i EM-premiären var Olivia Schough den enda som inte var tilltänkt för EM-elvan redan i januari. Då gällde fortfarande det modifierade 4–3–3-upplägget, och då stod Jakobsson och Blackstenius före Schough i kön. Men när spelsystemet istället började kallas 4–4–2 öppnades dörren för Eskilstunaspelaren.
Faran med Sundhages upplägg är alltså att det inte känner av formtoppar. På formfronten var det exempelvis helt rätt i mars att ha Stina Blackstenius vid sidan – hon var dålig då, medan Lotta Schelin såg pigg ut. I juli var det däremot tvärtom, då var Blackstenius den mest formstarka forwarden medan Schelin var blek, kanske delvis på grund av att hon alltså besvärades av sin nackskada.
Eftersom Sundhage hade byggt EM-laget kring Schelin och Caroline Seger blev läget problematiskt när ingen av dem visade sig hålla tillräcklig nivå i Nederländerna. Därmed tvingades Sundhage använda hela gruppspelet för att testa fram nya lösningar.
Det började dock bra för svensk del.
https://www.youtube.com/watch?v=ZXAGwH5ScJQ
Sverige–Tyskland 0–0
Målchanser: 1–3
Avslut mot mål: 2–5
Avslut totalt: 10–16
Sundhage startade med den elva hon byggt upp under våren. Laget kämpade väl och tog en välförtjänt poäng mot ett rätt svagt Tyskland. Det var en poäng som gav rejäl råg i ryggen. Det var förstås en fjäder i hatten att kunna hålla nollan mot de regerande Europa- och OS-mästarinnorna.
Hedvig Lindahl och Linda Sembrant gjorde kanoninsatser och höll ihop det svenska försvarsspelet, som såg stabilt ut. Det som oroade var att man bara skapade en målchans samt att man bara hade två avslut mot mål. Dessutom höll bara en av Olivia Schough:s fem hörnor önskvärd nivå. För Sundhages del var det dessutom besvärande att den enda riktigt vassa svenska målchansen skapades av inhopparen Stina Blackstenius. Startelvan förmådde alltså inte få till en enda farlig målchans.
https://www.youtube.com/watch?v=m_0Ow15KRu8
Sverige–Ryssland 2–0 (1–0)
Målchanser: 12–0
Avslut mot mål: 5–3
Avslut totalt: 23–9
Det skall sägas direkt, av de 13 lag jag såg live i EM var Ryssland det klart sämsta. Flera av spelarna var väldigt långt ifrån någon mästerskapsklass.
Det hindrar dock inte att Sverige gjorde en stabil och bra insats i den här matchen. Vårt lag fick ryskorna att se ut som ett gäng från lägre divisioner.
Sundhage hade valt att anpassa sin elva efter motståndet och tagit in Magdalena Eriksson som vänsterback för att höja kvaliteten på hörnor och inläggsfrisparkar. Eriksson låg bakom sex av de svenska målchanserna, det var på en frispark från Eriksson som Lotta Schelin nickade in 1–0-målet.
Schelin startade för övrigt ihop med Stina Blackstenius den här gången. Efter pausvilan byttes Fridolina Rolfö in som forward, och Schelin fick testa att spela som yttermittfältare. Det var första testet av den uppställningen.
Det var dessutom ett lovande test, mycket eftersom Rolfö och Blackstenius visade prov på gott samarbete. Rolfö gick i och för sig mållös av planen, men i minut 57 var hon inte långt ifrån att göra Årets mål 2017. Hennes volleymottagning följt av volleyskott just över, var en otroligt läcker aktion. Blackstenius gick däremot inte mållös av planen. Hon kämpade in 2–0-målet på egen hand.
Den svenska segern var solklar. Känslan efteråt var ändå att Sverige borde ha gjort fler mål. Problemet var att kvaliteten på de svenska avsluten var för dålig. Det är inte godkänt att bara få fem av 23 avslut mot mål. Och att bara två av 23 gick in var ett annat svaghetstecken.
I och med att Tyskland vann med 2–1 mot Italien senare samma kväll var Sverige i praktiken kvartsfinalklart. Man hade exempelvis råd med en uddamålsförlust mot Italien i sista gruppmatchen.
https://www.youtube.com/watch?v=eggdvp4t4uc
Sverige–Italien 2–3 (1–2)
Målchanser: 8–7
Avslut mot mål: 4–4
Avslut totalt: 13–12
Laguttagningen mot Italien blev mycket omdiskuterad, både under och efter EM. Med facit på hand går det att konstatera att Pia Sundhages lösning inte var den bästa möjliga för svensk del. Med facit på hand hade Sverige vunnit på att satsa allt på gruppsegern.
Jag försvarade dock Sundhages upplägg då, och jag försvarar det fortfarande. Nu vet vi att det hade räckt med svensk seger mot de redan utslagna italienskorna för att få möta Danmark i kvartsfinalen. Inför sista gruppomgången var det däremot inte lika givet. Sverige hade ju inte gruppsegern i egna händer, det skulle ju med stor sannolikhet bli en målskillnadsaffär mot Tyskland. Och alla vi som hade sett Ryssland live hade ju noterat hur vansinnigt svagt det ryska laget var.
Även om tyskorna inte hade imponerat i de två första matcherna kände jag att det fanns anledning att tro att Tyskland skulle kunna göra en mängd mål mot ryskorna. Med ett tidigt ledningsmål kunde det rinna i väg, och då riskerade vi hamna i ett läge där Sverige pressade sin startelva maximalt till ingen nytta.
Därför tyckte jag att det var rimligt att vila spelare inför kvartsfinalen. Det var även rimligt att testa några alternativa lösningar. Mest testades i backlinjen, där Elin Rubensson kom in som högerback och där Sundhage prövade Linda Sembrant och Magdalena Eriksson som mittbackspar.
Testerna i backlinjen skulle visa sig bli väldigt misslyckade, mycket beroende på en tidig miss från rutinerade Sembrant som skapade stor osäkerhet. Hon missade en mottagning efter 3,30 och serverade Daniela Sabatino till Italiens ledningsmål. Att hamna i underläge är något Sverige blivit mycket dåligt på under Sundhages ledning. Sista gången Sundhage fick vara med och vända underläge till seger var VM-genrepet mot Nederländerna i juni 2015. Och senaste gången Sverige ens tagit poäng ur underläge var i OS-kvalet i mars 2016, också då mot Nederländerna.
Det tidiga målet gav italienskorna massor av energi, medan den första halvleken var rent usel från svensk sida. Efter 45 minuter ledde Italien med 2–1 i mål och 5–2 i klara målchanser. Enda ljusglimten så långt var att Blackstenius fortsatte att visa klass. Det var hon som på egen hand fixade den straff Lotta Schelin gjorde 1–1 på.
I paus gjorde Sundhage två byten. In kom Lisa Dahlkvist och Fridolina Rolfö, och båda var väldigt bra. Framför allt den senare gjorde ett superinhopp. Direkt i halvlekens upptakt stod hon för ett läckert förarbete till 2–2-målet.
Sedan satt man bara och väntade på det svenska ledningsmålet. Det var långa stunder utspelning, och efter 80 minuter hade Sverige 6–0 i klara målchanser i halvleken. De bästa var en stolpnick från Blackstenius och en nick från Dahlkvist som räddades av en utespelare på mållinjen.
I 85:e minuten kom dock kallduschen. Efter ett missat uppspel i mitten av planen från Magdalena Eriksson kunde Italien göra 3–2. Sverige föll, och det blev kvartsfinal mot Nederländerna.
https://www.youtube.com/watch?v=EL3AGJoeBd8&t=2s
Sverige–Nederländerna 0–2 (0–1)
Målchanser: 3–4
Avslut mot mål: 2–2
Avslut totalt: 9–9
Sundhage hade testat klart med elvan, och skrotat den uppställning hon kört med hela våren. Schelin var nu flyttad till högerkanten och Schough till bänken. Förbundskaptenen valde att för första gången någonsin starta med Rolfö/Blackstenius som forwardspar.
Det var en grå och mulen lördag i Doetinchem, men lagom till hemmalagets segerfest glimtade till och med solen fram. Som svensk led man efter slutsignalen. Samtidigt gick det inte att undvika att få ståpäls av den fantastiska glädje som hemmalaget och -publiken visade. Och jag mår fortfarande väldigt bra varje gång jag hör ”Viva Hollandia”.
Det svenska laget mådde däremot inte så bra av hemmaspelarnas firande. I det läget kändes det dessutom som att Nederländerna hade varit helt överlägset i matchen.
Fast så här i efterhand var känns inte skillnaden som gigantisk. Den första halvtimmen var exempelvis relativt jämn. Visst kändes hemmaspelarna lite kvickare, men det var inte jättestor skillnad.
För andra matchen i rad var det ett svenskt misstag som blev förödande. Vid en frispark valde Hedvig Lindahl en helt galen placering bakom muren. Hon såg inte bollen, som Lieke Martens lugnt kunde vrida in i Lindahls hörn. Efteråt var vår målvakt med rätta rejält självkritisk.
Sverige inledde sedan den andra halvleken piggt och man skapade två kanonchanser under de första tio minuterna. Men här såg man skillnaden mellan Sverige och Nederländerna. Medan värdnationen hade mycket hög kvalitet på sina avslut missade de svenska spelarna målet. Ur fria lägen misslyckades nämligen både Rolfö och Blackstenius med att träffa inom ramen.
I 64:e minuten missade Rolfö dessutom en passning när det svenska laget var på väg framåt i planen. Nederländerna fick kontra mot ett svenskt försvar där bara de tvåa långsamma mittbackarna var på plats. Shanice van de Sanden sprang ifrån Sembrant på kanten och Vivianne Miedema sprang förbi Fischer i mitten. 2–0 var ett faktum.
I 80:e minuten fick Lotta Schelin en reducering bortdömd för knapp offside. I det läget stod det inte bara 2–0 i mål. Det stod även 2–0 i avslut mot mål.
Den stora skillnaden mellan Nederländerna och Sverige handlade alltså om kvalitet, såväl passningskvalitet som kvaliteten på avsluten. Vid de svenska träningarna reagerade jag på hur en stor mängd av skotten passerade utanför eller över målet, trots att spelarna då fick chansen att avsluta utan motståndare. Träffbilden var förstås ännu sämre i matcherna.
Vid en jämförelse mellan Sverige och Nederländerna under hela turneringen behövde mästarlaget 2,4 avslut för att få ett mot mål, Sverige behövde 4,2. Ännu större var skillnaden i avslut per mål. Nederländerna gjorde ett mål per 5,8 avslut, medan Sverige behövde hela 13,5 avslut per mål. Vi behövde alltså komma till mycket mer än dubbelt så många lägen som de nederländska spelarna.
Det är ju en otroligt stor skillnad.
En annan intressant notering är att Sverige faktiskt slog fler passningar till rätt adress per match än ”bollsäkra” Nederländerna – 304 mot 270. Den stora skillnaden är ju förstås att Nederländerna har mycket bättre kvalitet på sina passningar kring offensivt straffområde.
Att förbättra kvaliteten på det svenska passningsspelet och på avsluten är en stor utmaning för alla som jobbar med spelarutveckling inom svensk damfotboll.
Magdalena Eriksson
Här har inte minst landslagen stort ansvar, inte minst flicklandslagen. Där gäller det att satsa på rätt typ av talanger, och lägga fokus på rätt saker. I en intervju i Corren efter utträdet ur EM sa Magdalena Eriksson så här:
”I alla ungdomslandslag jag varit med i har det fokuserats på försvarsspel. Det har alltid varit så. Då är det klart att man inte riktigt vet vad man ska göra när man får bollen. Det hoppas jag att det blir ändring på. Det är dags att utveckla annat.”
Det är ju i och för sig inte fel att lära talangerna att försvara sig. Men felet görs om förbundskaptenerna dessutom väljer spelare för att spela försvarsspel. Förbundskaptenerna måste välja talanger utifrån speluppfattning, kreativitet och bollbehandling om Sverige skall kunna bli spelförande framöver. Inte efter fysik och defensiv kapacitet.
Sedan måste förstås talangerna slussas in i A-landslagstruppen. Här har Pia Sundhage varit en bromskloss. Hon har hellre valt att fylla de sista platserna i sina mästerskapstrupper med 26-åriga debutanter än med 19-åriga. Exempelvis hade Sundhage inför EM inte matchat in någon från Sveriges mest framgångsrika ungdomslandslag (96–97-kullen) i sin startelva.
En intressant notering är att Norges damfotbollschef Even Pellerud har lagt upp sin analys av EM och av den norska insatsen på NFF:s hemsida. Det vore spännande att se något liknande från den svenska damfotbollsledningen.
Åter till den nämnda Corren-intervjun med Magda Eriksson. Där säger hon att:
”Jag hoppas att vi ska kunna utveckla ett eget spel. Det behöver inte vara lika snyggt som Spanien, men ett spel som passar våra spelartyper. Inte bara ligga på kontring och hoppas på att motståndarna ska göra ett misstag.”
På den punkten har Peter Gerhardsson en stor utmaning framför sig. Det skall bli mycket spännande att se hur han tacklar utmaningen. Hela intervjun med Magdalena Eriksson går för övrigt att läsa via den här tweeten:
Mer om framtidens landslag strax. Först lite spelarkritik. Jag utgår ifrån de snittbetyg spelarna fick av mig under EM. Enligt min betygsättning var en reserv bäst av alla:
3,25:
Stina Blackstenius
287 spelminuter, 2 mål. Mina betyg: 3+3+4+3 – 13/4. Kom till EM som reserv, gjorde ett par kanoninhopp och snodde åt sig en plats i startelvan. Var klart mest effektiva forwarden genom att göra två mål, fixa en straff och ha en nick i stolpen. Totalt var hon inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser.
Måste ändå jobba på att få bättre kvalitet i sina bollkontakter. Borde nämligen gjort fler mål. Hade exempelvis chansen att kvittera mot Nederländerna, men sköt högt över. Dock är Blackstenius en av de forwards som Peter Gerhardsson bör bygga sitt lag kring.
Stina Blackstenius
3,00:
Kosovare Asllani
315 spelminuter. Mina betyg: 3+4+2+3 – 12/4. Gjorde en svag insats mot Italien, var annars klart bästa svenska mittfältaren i EM. Har jobbat upp sitt försvarsspel och därigenom gått ifrån att vara enbart offensiv till att blir en tvåvägsspelare. Gjorde nu nästan sina bästa insatser i defensiven, men visade då och då sin kreativitet, bland annat genom ett ribbskott mot Ryssland och en fin frispelning av Rolfö mot Nederländerna.
2,50:
Hedvig Lindahl
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+2+1 – 10/4. Gjorde en kanonmatch mot Tyskland, vilket drar upp snittbetyget. Men det förhindrar inte att känslan ändå var att Lindahl inte motsvarade de högt ställda förväntningar man hade efter fjolårets OS-succé. Det var ju tyvärr vår målvakt som gjorde misstaget som ledde till Nederländernas ledningsmål i kvartsfinalen – ett mål som ledde till den svenska hemresan. Där ställde Lindahl som nämnts upp muren fel vid en frispark. Misstaget till trots, Chelseamålvakten känns ändå fortsatt som klar svensk etta.
Lotta Schelin
360 spelminuter. Två mål (varav en straff). Mina betyg: 3+3+2+2 – 10/4. Schelin gjorde två mål på fyra matcher, vilket berättigar ett godkänt betyg. Dock tycker jag så här i efterhand att hon har hamnat för högt, det var ju egentligen bara mot ett extremt svagt Ryssland som Schelin skapade något. Enligt mina anteckningar hade hon inte en enda farlig målchans i de tre övriga matcherna. Då tänker jag på chanser hon skapade själv, och som inte vinkades av för offside. För hon gjorde ju ett straffmål mot Italien och ett offsidemål mot Nederländerna.
I efterhand har jag alltså sett att Schelin spelade EM med en nackskada, men fick smärtstillande för att klara matcherna. Hur det påverkade henne är oklart. Oklar är även Schelins framtid i landslaget. Hon har bristande speluppfattning och är därför vansinnigt svår att samarbeta med. Personligen ser jag Schelin som en framtida truppspelare, men inte som någon starter.
Fridolina Rolfö
Fridolina Rolfö
219 spelminuter. Mina betyg: 2+3+3+2 – 10/4. Jag gillar Rolfös spelstil, vilket syns på hennes snittbetyg. Det är nog nämligen Rolfös högsta snitt i EM, vad jag sett har alla andra medier givit Bayern Münchenspelaren klart lägre betyg än vad jag gjorde. Min motivering till det höga betyget är att hon betyder mycket för det svenska spelet, Rolfös fotbollshjärna ligger bakom mycket positivt. Exempelvis blev Stina Blackstenius mycket bättre när hon spelade med Rolfö. De båda hade för övrigt ett samarbete som jag inte sett hos svenska landslagsforwards under hela Schelineran.
Skall man vara kritisk var Rolfö lite av svensk syndabock mot Nederländerna. När hon frispelades av Asllani i början av den andra halvleken måste Rolfö få avslutet på mål. Måste. Och det var Bayern Münchenspelarens felpass som ledde till hemmalagets 2–0-mål. Ändå ser jag Rolfö som framtiden. Det gör ju för övrigt även Even Pellerud.
2,33:
Jessica Samuelsson
270 spelminuter. Mina betyg: 3+2+x+2 – 7/3. Samuelsson var som jag ser det vårens klart bästa spelare i landslaget, något som gjorde att man hade jättehögt uppskruvade förväntningar på henne inför EM. Hon var bra, men inte så strålande som man hade hoppats. Framför allt kom hon lite snett in i kvartsfinalen och drog på sig ett par farliga frisparkar och ett gult kort. Den ena frisparken var den som ledde till 1–0-målet. Samuelsson är dock ett givet framtidsnamn på den svenska högerkanten, hon har fortfarande sina bästa år framför sig.
Jonna Andersson
258 spelminuter. Mina betyg: 3+x+2+2 – 7/3. Linköpingsbacken var ifrågasatt inför EM, inte minst av undertecknad. Som synes på betygen tycker jag att hon skötte sig helt ok under mästerskapet. Hon klarade exempelvis försvarsspelet alldeles utmärkt både mot Tyskland och Nederländerna. Det mål som uppstod på hennes kant i kvartsfinalen kan inte Andersson lastas för. Hennes styrka finns ju dock i inläggsspelet, det fick vi dock inte se något av i EM, Andersson valde oftast att ta det säkra före det osäkra.
2,25:
Linda Sembrant
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+1+1 – 9/4. Inledde EM strålande och var bästa svenska spelare i de två första matcherna. Sedan gav hon bort ett ledningsmål i matchupptakten mot Italien och tappade mycket av sitt självförtroende. I kvartsfinalen hade hon problem att hänga med i tempot, precis som alla andra i den svenska centrallinjen.
Lisa Dahlkvist
Lisa Dahlkvist
288 spelminuter. Mina betyg: 3+2+3+1 – 9/4. Brukar vara en mästerskapsspelare. Men den här gången lyckades hon inte toppa formen till mästerskapet. Gjorde ett fint inhopp mot Italien och en bra kämpainsats mot Tyskland. Men fick inte spelet att lyfta som det kan. Kändes stundtals väldigt långsam med bollen.
2,00:
Magdalena Eriksson
183 spelminuter. Mina betyg: x+3+1+x – 4/2. Erikssons vänsterfot är Sveriges bästa anfallsvapen, framför allt i samband med fasta situationer. Eriksson var inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser, alltså lika många som Blackstenius. Defensivt hade hon däremot en riktigt tung dag mot Italien, där hon var inblandad i de två sista baklängesmålen. Det blir intressant att se hur Gerhardsson tänker använda Eriksson.
Hanna Folkesson
134 spelminuter. Mina betyg: x+x+2+x – 2/1. Fick äntligen spela ett mästerskap. Gjorde också ett piggt inhopp mot Ryssland, där hon på kort tid var inblandad i en hel del. Startade i förlustmatchen mot Italien och gjorde en ok insats.
1,75:
Caroline Seger
315 spelminuter. Mina betyg: 3+2+1+1 – 7/4. Enligt mina anteckningar var Seger inte inblandad i en enda riktigt vass, svensk målchans under hela mästerskapet. Det är självklart långt ifrån godkänt för den spelare som Pia Sundhage byggt sitt mittfält runt.
Faktum är att Seger kändes ovanligt seg, hon hade exempelvis jätteproblem att hänga med i kvartsfinalen. Kanske var det ovanan vid att spela toppmatcher som lyste igenom, i Lyon hade hon ju bara spelat mot bottenlagen. Oavsett måste hon kliva upp ett par nivåer om det skall vara läge att satsa vidare på henne i landslaget framöver.
1,67:
Nilla Fischer
270 spelminuter. Mina betyg: 2+2+x+1 – 5/3. Så här i efterhand tycker jag nog att jag varit hård mot Fischer – hon hamnar väl lågt i snittbetyget. Visst slog hon ett par indianare och visst hade hon tempoproblem mot Nederländerna, men totalt sett tycker jag ändå att hon gjorde en godkänd turnering. Det man saknade var delaktighet i offensiven. Hon brukar ju göra något mål och skapa farliga chanser i samband med fasta situationer. Men den här gången kom inte Fischer lika rätt på hörnor och frisparkar som hon brukar.
1,50:
Elin Rubensson
124 spelminuter. Mina betyg: 2+x+1+x – 3/2. Hade en tung turnering. Kämpade bra i inhoppet mot Tyskland, men kom däremot helt fel som högerback mot Italien. Ovanan vid att spela på positionen blev övertydlig, Rubensson agerade i princip utan självförtroende från start i matchen.
1,33:
Olivia Schough
180 spelminuter. Mina betyg: 1+2+1+x – 4/3. Som ni säkert vet vid det här laget tycker jag inte att Schough har hållit landslagsklass det senaste året. Tyvärr var EM inget undantag, Eskilstunaspelaren var i mitt tycke Sveriges sämsta spelare i turneringen. Hon var också den enda av Sundhages elva utvalda som bänkades i kvartsfinalen. Något Schough själv faktiskt tyckte var logiskt.
Schough har i grunden ofta rätt bra tankar. Hennes problem är dock att hon saknar rätt tajming, vilket gör att hennes intentioner sällan leder till något konstruktivt. Min gissning är att hennes landslagsplats är i stor fara nu när det kommer en ny förbundskapten.
Ej betygsatta:
Pauline Hammarlund, 17 spelminuter.
Julia Spetsmark, 11 spelminuter.
Mimmi Larsson, 9 spelminuter.
Övriga spelare i truppen:
Hilda Carlén
Emelie Lundberg
Hanna Glas
Emma Berglund
Josefin Johansson
Dags att titta framåt. Dagen efter Sveriges utträde ur EM ställde jag frågan till Pia Sundhage om hur hon ser på framtiden för svensk damfotboll. Svaret blev en krönika av Simon Bank.
Sundhage svarade alltså att framtiden är ljus – men att man behöver göra en omvärldsanalys. Så är det. Sverige ligger fortfarande långt fram genom att vi har fler spelare än de flesta andra länderna i Europa. Och vi är numera det enda landet som alltid varit i EM-kvartsfinal, och dessutom det enda europeiska landet som tagit sig till alla VM och OS.
Men vår ranking är rekorddålig och vi har alltså ändå tappat ganska mycket mark mot många av de konkurrenterna. Självklart måste man fundera över hur man skall ta tillbaka den förlorade marken. Lite tankar kring det finns ovan, i avsnittet om Magdalena Erikssons Corren-intervju.
Den viktiga diskussionen handlar om hur talangerna utbildas. Tyvärr får ju fortfarande de manliga talangerna de bästa tränarna, damlagen har sällan råd att anställa högklassiga utbildare till sina talanglag.
Personligen kan jag tycka att Österrikes utbildningsmodell känns otroligt intressant. Den liknar väl på något sätt det upplägg vi hade i Sverige för 25 år sedan, där de största talangerna samlades på några få fotbollsgymnasium. Kanske att den nuvarande utbildningslösningen där vi tagit bort alla riksfotbollsgymnasium har varit ett dåligt utvecklingssteg?
Tyvärr verkar det inte föras någon debatt i damfotbolls-Sverige kring utvecklingsfrågor. I varje fall inte i offentligheten. Tråkigt.
En som har stor påverkan på utvecklingen är förstås Peter Gerhardsson. Båda gångerna när jag har träffat honom de senaste månaderna har han berättat om hur han har åkt runt och studerat hur de olika damallsvenska klubbarna spelar. Han har lite lätt bekymrat konstaterat att spelsätten spretar rätt rejält. Gerhardsson har ju nämligen sagt att han vill att spelarna skall ha roller i landslaget som så mycket som möjligt liknar deras roller i klubblagen.
Även om spelsätten alltså varierar skulle tyder väl en hel del på att Gerhardsson trots allt måste välja ett 4–4–2-upplägg. Fast så kommer förresten inte Gerhardsson att uttrycka sig. Han gillar nämligen inte att använda sifferkombinationer när hon pratar om olika spelsätt.
Sett till svensk tradition är 4–4–2 det givna upplägget. Men kollar man på vilket spelarunderlag som finns i vårt land känns det inte alls lika självklart.
Vi har ju nämligen ett överflöd på duktiga mittbackar och forwards, medan det är stor brist på kantspelare, både ytterbackar och yttermittfältare.
Därmed skulle jag säga att en 3–5–2-uppställning känns som det spelsätt som passar det svenska spelarmaterialet bäst.
Bloggen Spelare 12 har gått igenom vilka kandidater som finns, lagdel för lagdel. Jag tänker inte vara lika utförlig i det här inlägget, utan tänker nöja mig med att kasta fram lite namn.
På målvaktssidan är Hedvig Lindahl fortfarande självklar etta. De två främsta utmanarna bör vara Hilda Carlén och Jennifer Falk (när hon blir frisk igen).
I 3–5–2 skulle man kunna göra plats för tre mittbackar, alltså skulle Magdalena Eriksson kunna matchas in bredvid Nilla Fischer och Linda Sembrant. Där är även Emma Berglund, Amanda Ilestedt och kanske framför allt Nathalie Björn högaktuella namn.
Löpstarka Jessica Samuelsson är som klippt och skuren för att ta hand om högerkanten. Kanske att Elin Rubensson skulle kunna vara en bra backup. Till vänster skulle man önska en Antonia Göransson av 2012 års form. I väntan på att hon hittar tillbaka dit är Jonna Andersson sannolikt bästa alternativet. Men vill man ha en mer offensiv lösning tycker jag att Johanna Rytting Kaneryd är värd att testas. Djurgårdsspelaren växer alltmer ut till en personlig favorit.
Tittar vi på det centrala mittfältet är mina huvudnamn Katrin Schmidt, Lina Hurtig, Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Malin Diaz samt förstås även Caroline Seger och Lisa Dahlkvist. Till nästa år bör även Emilia Brodin vara aktuell. Här hoppas jag dock på sikt att spelare som Tove Almqvist, Ebba Wieder och Ellen Löfqvist skall kunna utmana.
När det gäller forwardssidan hoppas jag att Gerhardsson satsar på duon Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Andra spännande kandidater här är Marija Banusic, Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och bubblaren Anna Anvegård. Det är bland forwards som vi har störst konkurrens. Här finns ju även spelare som Pauline Hammarlund, Mimmi Larsson och varför inte Amanda Edgren?
Vi var många journalister som fick känslan i går att Pia Sundhage skulle spela Lotta Schelin på topp bredvid Stina Blackstenius från start i EM-kvartsfinalen. Och att Fridolina Rolfö skulle få börja från bänken.
När Fotbollskanalen för en stund sedan avslöjade elvan var det dock den elva jag hade hoppats på. Alltså Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Schelin, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Kosovare Asllani – Blackstenius och Rolfö. Det tror jag är bästa möjliga svenska laget mot det här motståndet.
Jag har för övrigt varit nere i centrala Doetinchem och känt av kvartsfinalfebern. Och det är skön stämning här i stan. Inte minst var det väldigt glada miner när de nederländska supportrarna nyss marscherade hit till arenan.
Det här har förutsättningar att bli en riktig fotbollsfest.
Det har gått några timmar sedan dagens svenska presskonferens i Doetinchem. Jag tycker ofta att de här presskonferenserna dagen före match är rätt tråkiga.
Men i dag tycker jag att Pia Sundhage och Hedvig Lindahl gjorde ett bra jobb. Det känns som att Sundhage är tillbaka i den form hon hade under EM 2013. Hon hade bra svar på det mesta. Bland annat gillade jag att hon pratade mycket om riskminimering under första kvarten. Det blir väldigt viktigt, för Nederländerna har varit starka i matchupptakterna. Och då gäller det att inte bjuda på något.
Naturligtvis avslöjade inte vår förbundskapten sin startelva, men den känsla man fick var att det blir Lotta Schelin och Stina Blackstenius som bildar forwardspar. Det innebär väl i sin tur att Olivia Schough återigen får chansen på vänsterkanten.
Det var inget snack om vänsterbacksplatsen, men min känsla är att det blir Jonna Andersson igen. Dels för att hon har varit förstavalet hela tiden sedan OS, dels för att hon klarade sig bra mot Tyskland.
Alternativen är ju Elin Rubensson och Magdalena Eriksson. Göteborgsspelaren tror jag dock miste sin chans mot Italien, där hon ju hade en tung dag. Med tanke på att Eriksson i OS-kvalet gick direkt från startelvan mot Schweiz till läktaren mot Nederländerna är min känsla att förbundskaptenerna inte tycker att hennes snabbhet räcker mot snabba, orange lejoninnor.
Personligen hade jag ju föredragit att Sundhage satsat på Schelin som yttermittfältare och kört med Blackstenius och Fridolina Rolfö som forwardspar.
Fridolina Rolfö
Just Rolfö har jag lyssnat på både direkt efter Italienmatchen och vid tisdagens svenska pressträff. Här är lite frågor och svar från de båda tillfällena. Den första frågan handlar om det fina samarbetet med Blackstenius mot Italien.
– Vi känner varandra väldigt bra och har spelat ihop i tre år i Linköping. Det sitter lite i ryggmärgen, man vet hur man ska spela.
Chansen att få starta med Stina mot Nederländerna?
– Svårt att säga, det är helt upp till Pia. Det handlar om hur hon tänker, både vilka spelare hon vill kombinera, och rent taktiskt, vilka spelare passar bäst mot det här motståndet.
Vad säger du om Nederländerna?
– Jag har blivit väldigt imponerad. De har gjort det jättebra, ett av de lag som sett starkast ut hittills i turneringen. De har satsat på unga spelare tidigt. Det kanske också beror på att de inte riktigt har den bredd som vi har i Sverige. Men jättekul att se på vissa av de här spelarna, till exempel Vivanne Miedema som jag spelat med, som ligger som toppforward. Hon är 21 år – och hon är rutinerad. Så många spelare har vi inte i vårt lag som är kring 20 och rutinerade.
– De går mycket på fart, framför allt på kanterna. Där de har väldigt skickliga spelare, Martens och Van de Sanden är väldigt skickliga på att slå inlägg, men även på att komma till avslut.
Hur stoppar man bäst Miedema?
– Hon är en otroligt duktig boxspelare, så det gäller att vi har bra koll på var hon är. För blir hon rättvänd i straffområdet så gör hon ofta mål. Nu har hon inte fått de lägena, det har mer blivit inläggsspel. Men ha bra koll på henne, ligga nära och vara tuff mot henne.
Har du lärt dig något, rent psykologiskt, i Tyskland?
– Ja, det skulle jag säga, mycket. Att ta raka direktiv, hela den biten, och att vara lite rakare, det är väl den största biten jag lärt mig hittills.
Var det en tuff omställning?
– Ja, det skulle jag säga. Det hade nog varit värre om jag varit lite yngre. Nu har man ändå varit på den här nivån, och man vet vad som krävs. Man är mer självkritisk och kan ta de här delarna.
Hur ser du på att det nu är utslagningsmatcher som gäller?
– Det är ju de här matcherna man tränar för att få spela, de man vill uppleva. Man njuter verkligen.
Om det skulle bli straffläggning, och du är inne på planen, slår du en då?
– Det är helt upp till Pia. Men jag tror det finns andra som har mer rutin just med den biten, både med straffläggning, nervositet och hela den biten.
Fotbollskanalen har nyss presenterat det som sannolikt är kvällens svenska startelva. Den är intressant, det känns nämligen som att Pia Sundhage testar uppställning inför en trolig kvartsfinal mot Nederländerna.
Elvan mot Italien ser alltså ut så här enligt Fotbollskanalen: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Caroline Seger, Olivia Schough – Lotta Schelin och Stina Blackstenius.
Stämmer det här innebär det alltså att Jessica Samuelsson, Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist vilar jämfört med förra matchen. Jag hade ju som bekant gärna sett att Sundhage hade vilat så många spelare som möjligt i kväll. Men jag tycker ändå att det här känns som en väldigt smart lösning av vår förbundskapten. Jag tror nämligen att alla tre bytena är av taktisk karaktär, och inte i första hand för att nämnda spelare behöver vilas.
Om vi börjar på det centrala mittfältet har inte Dahlkvist och Seger fått till det i offensiven. Men det svenska spelet blev bättre när Folkesson kom in mot Ryssland. Eftersom Dahlkvist inte tillhör Sundhages heliga spelare tror jag att Rosengårdsmittfältaren nu ges en chans att sno åt sig platsen till slutspelet.
Nilla Fischer har varit stabil hittills, men inte lysande. Eftersom Sundhage garanterat gärna vill ha Magdalena Erikssons vänsterfot på planen görs här ett test av hur Sembrant och Eriksson skulle funka ihop.
Sedan tror jag att de båda ytterbackarna får tävla om vem som skall spela vänsterback i det troliga kvartsfinalmötet med Nederländerna. I den matchen kommer det att gå fort på kanterna, så då kommer det att krävas två snabba ytterbackar. Samuelsson är förstås given, den andra platsen lär gå till den som klarar sig bäst i kväll.
För som ni alla säkert vet vid det här laget blir det antingen Nederländerna eller Danmark i kvartsfinal för Sverige. Ja, jag vet att vi fortfarande kan åka ut, men den risken är så liten att jag bortser från den.
Eftersom Ryssland var väldigt svagt tror jag att Tyskland kommer att göra många fler mål än Sverige i kväll, vilket talar för en andraplats – och möte med Nederländerna i Doetinchem.
Det här med betygsättning på spelare är ju alltid lite spännande. Spelarna själva brukar säga att de inte läser betygen – ändå har de nästan alltid koll på när de fått ett lågt betyg. Konstigt.
Det är viktigt att veta att betygsättningen ibland kan vara missvisande, framför allt gäller det för så kallade rollspelare. Det kan ju vara så att en ytterback har fått ordern att inte kliva med upp i anfallen, utan ligga kvar och säkra i defensiven. Den typen av taktisk order når sällan betygsättarna på pressläktaren, utan de riskerar istället att dra ner spelarens betyg – bara för att den gjorde sitt jobb.
För oss som sätter betygen är det alltid lite kul att jämföra med andra, och se om man sticker ut – eller om man ligger på medel. I och med att alltfler tidningar låser in sina betyg bakom betalväggar är det inte lika lätt att ta del av alla siffrorna.
Men jag har i alla fall hittat betyg från sex olika medier på de två första matcherna. Och räknar man ihop alla betyg visar det sig att Linda Sembrant har varit Sveriges bästa spelare hittills i EM. Det tycker jag personligen känns ganska rättvisande.
Linda Sembrant
Om någon av er har tillgång till spelarbetyg från ytterligare medier än de jag har med i listan nedan får ni gärna meddela de betygen, så kan genomgången bli ännu bättre.
För här har ni först alla betygen mot Tyskland. Det är mina från Borås Tidning som står först, sedan kommer i tur och ordning Expressen, Aftonbladet, Fotbollskanalen, Svenska Fans, Svenska Dagbladet samt totalbetyget från alla sex.
Noterbart är att dels Svenska Dagbladet har en sexgradig skala samt att Svenska Fans har en femgradig där 3 är godkänt, övriga har en femgradig skala där 2 är godkänt.
Hedvig Lindahl 4 – 4 – 3 – 3 – 5 – 5 – 24
Jessica Samuelsson 3 – 3 – 3 – 3 – 3 – 4 – 19
Nilla Fischer 2 – 4 – 4 – 4 – 3 – 4 – 21
Linda Sembrant 4 – 4 – 4 – 4 – 5 – 5 – 26
Jonna Andersson 3 – 2 – 3 – 3 – 3 – 3 – 17
Kosovare Asllani 3 – 3 – 3 – 3 – 3 – 4 – 19
Lisa Dahlkvist 3 – 3 – 4 – 3 – 3 – 4 – 20
Caroline Seger 3 – 2 – 4 – 3 – 3 – 4 – 19
Olivia Schough 1 – 2 – 2 – 2 – 4 – 2 – 13
Fridolina Rolfö 2 – 2 – 2 – 2 – 3 – 3 – 14
Lotta Schelin 3 – 2 – 3 – 3 – 4 – 3 – 18
Elin Rubensson 2 – 2 – 2 – 2 – 3 – 3 – 14
Stina Blackstenius 3 – 3 – 3 – 3 – 4 – 5 – 21
Kollar vi betygsättningen är alla i princip överens om betygsnivå på tolv av 13 spelare. Det är kring Olivia Schough det spretar rejält. Jag har en etta på henne, medan Svenska Fans alltså har en fyra.
Olivia Schough och Jonna Andersson
Här är så betygen från matchen mot Ryssland. Det är återigen samma ordning, alltså BT först, följt av: Expressen, Aftonbladet, Fotbollskanalen, Svenska Fans, Svenska Dagbladet samt totalbetyget.
Hedvig Lindahl 3 – 3 – 2 – 3 – 3 – 3 – 17
Jessica Samuelsson 2 – 3 – 3 – 3 – 3 – 4 – 18
Nilla Fischer 2 – 3 – 3 – 3 – 4 – 4 – 19
Linda Sembrant 3 – 3 – 3 – 2 – 4 – 3 – 18
Magdalena Eriksson 3 – 4 – 3 – 3 – 4 – 4 – 21
Kosovare Asllani 4 – 3 – 3 – 4 – 3 – 5 – 22
Lisa Dahlkvist 2 – 3 – 2 – 2 – 3 – 3 – 15
Caroline Seger 2 – 3 – 3 – 3 – 4 – 4 – 19
Olivia Schough 2 – 3 – 2 – 2 – 2 – 3 – 14
Stina Blackstenius 3 – 3 – 3 – 3 – 4 – 4 – 20
Lotta Schelin 3 – 4 – 3 – 3 – 4 – 4 – 21
Fridolina Rolfö 3 – 2 – 2 – 2 – 4 – 3 – 16
Hanna Folkesson x – x – 2 – x – 3 – 4
Pauline Hammarlund x – x – 2 – x – 2 – 3
Totalt efter två matcher har vi därmed följande betygstopp:
44: Linda Sembrant.
41: Hedvig Lindahl, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius.
40: Nilla Fischer.
39: Lotta Schelin.
Noterbart här är att ingen av de central mittfältarna finns med på topp sex. Inte heller någon ytterback. Fast Magdalena Eriksson fick 21 på sin enda match, vilket ju hade givit en topplacering om hon fått spela mot Tyskland – och gjort det lika bra.
Som sagt, betygen ger inte hela sanningen – men är ändå en bra indikation på vilka spelare som är formstarkast.
För övrigt försöker man förstås läsa/se/höra så mycket som möjligt från de andra journalisterna som är på plats här nere, och även från de som bevakar mästerskapet hemifrån. Ibland håller man med, ibland inte. Häromdagen höll jag exempelvis inte med annars klockrena Simon Bank på Aftonbladet. Han skrev i sin krönika efter Rysslandsmatchen:
”Men hur mycket handlar det egentligen om att Schelin blivit sämre?
Svaret är väl mest att hon blivit annorlunda, att hon inte är riktigt samma djupledsurkraft längre. Allt det andra finns kvar, hon är fortfarande den klokaste, spelskickligaste anfallare Sverige har.”
Det där om att Lotta Schelin skulle vara den klokaste och spelskickligaste anfallaren förstår jag mig inte på. Det är något som blivit en sanning. Bank har just kommit ner hit till Nederländerna och kan nu studera de svenska forwardsspelarna. Jag är övertygad om att han inte behöver många minuter för att se att Fridolina Rolfö är överlägsen Schelin både vad gäller klokskap och spelskicklighet. Däremot är Schelin fortfarande Sveriges klart bästa avslutare, kanske till och med den bästa avslutaren någonsin.
Jag har efter många om och men kommit till rätta på pressläktaren på Stadion De Adelaarshorst i Deventer, normalt hemmaarena för Go Ahead Eagles i Eresdivisie.
Det är en liten och rätt mysig liten arena. Dock verkar inte Deventerborna tycka att vi främlingar skall kunna hitta hit. Det fanns nämligen inte en enda vägskylt till stadion, inte ens i sista korsningen, 100 meter från läktarna.
Och här inne är säkerhetspersonalen galen. Fotograferna, som skall stå inne i solen fick inte ta med sig vätska.
Jaja. Till de kul sakerna. En är att det var många gultröjade utanför arenan. En annan att jag råkade komma till arenan samtidigt som Peter Gerhardsson. Han hade varit med de damallsvenska tränarna på deras konferens några dagar. Och nu passade han på att se en match om dagen.
Nyss kom så startelvorna. Och Stina Blackstenius som häromdagen var den perfekta inhopparen har nu tydligen blivit en perfekt startspelare. För hon tar platsen bredvid Lotta Schelin. Dessutom går Magdalena Eriksson som väntat in som vänsterback istället för Jonna Andersson.
En mer överraskande sak är att Olivia Schough startar igen på vänsterkanten. Personligen tycker jag att det är en väldigt konstig uttagning. Hon fick en etta av mig i premiären, där jag knappt tyckte hon hade ett rätt. Men Schough fortsätter att ha Sundhages fulla förtroende.
Förvånande dock att inte Fridolina Rolfö får plats i elvan. Sundhage gick och pratade med henne under uppvärmningen på gårdagens träning. Undra om det var då beskedet lämnades.
Här är hela elvan: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Olivia Schough – Lotta Schelin och Stina Blackstenius.
Och här är den ryska elvan, där man skall se upp för Elena Danilova, Ekaterina Sochneva och Elena Morozova:
Tatyana Shcherbak – Elvira Ziyastinova, Daria Makarenko, Anna Kozhnikova, Natalya Solodkaya – Elena Morozova – Ekaterina Sochneva, Anna Cholovyaga, Nadezhda Smirnova, Margarita Chernomyrdina – Elena Danilova.
Det blev en blytung, svensk poäng i EM-premiären. Nu kan det ju faktiskt räcka med seger mot Ryssland för avancemang till kvartsfinal.
Det svenska laget var lite darrigare efter paus, men totalt sett tyckte jag att det gjorde en väldigt bra insats, defensivt sett. Passningsspelet höll väl inte den nivå man hade hoppats. Men man kan ju inte få allt. Det här var ju den bästa svenska mästerskapspremiären på evigheter.
Jag räknade till 3–1 till tyskorna i högklassiga målchanser. Den svenska skapade Stina Blackstenius på egen hand. Hon stärkte väl sina aktier?
Jag har just lämnat spelarbetyg till BT. Jag satte två fyror, de gick till Linda Sembrant och Hedvig Lindahl. Men glädjande också att man fick chansen att dela ut en trea till tidigare ifrågasatta Jonna Andersson. Defensivt sett gjorde hon absolut sin bästa landskamp hittills.
Någon längre analys finns det inte tid för nu. Mycket tidigt i morgon bitti rullar bilen mot Nederländerna. Nästa inlägg kommer att skrivas där nerifrån.
Sveriges första 45 minuter i EM är bra. Bra för att vi hade rätt god kontroll under större delen av halvleken.
Det såg i och för sig lite darrigt ut inledningsvis, men Tyskland har bara haft en riktig målchans, den kom på ett konstigt anfall där Hedvig Lindahl gjorde två bra ingripanden.
Positivt att vänsterförsvaret med Linda Sembrant och Jonna Andersson har varit bra så här långt.
På minuskontot är att vi själva bara har haft en halvchans, Sembrants nick på den enda riktiga hörna vi haft. Bristen ligger i att vi har för dålig passningskvalitet i den så kallade ”sista tredjedelen”.
En annan brist är hörnorna. Vi har haft fem, och fyra av dem har varit uselt levererade.
Men totalt sett, alltså ändå positivt. Ett kryss vore förstås ett kanonresultat, speciellt som Ryssland skrällvann mot Italien med 2–1 tidigare i dag.
Fortsätter det här får jag snart avgå som tippare. För Ryssland skulle ju inte ta några poäng…
Det är mindre än två dygn till öppningsmatchen, och Den stora EM-guiden har nått fram till del 3. I del 1 och del 2 presenterade jag de åtta lag som jag tippar kommer att åka ut i gruppspelet. Det slutade med följande kvartsfinaler:
England–Österrike
Norge–Sverige
Tyskland–Nederländerna
Frankrike–Spanien
I den här delen presenterar jag de fyra lag som jag tror får åka hem efter kvartsfinalerna. Som jag skrev i del 2 är EM verkligen inte lättippat i år. De tre sista kvartsfinalerna känns så öppna och ovissa att jag har vacklat fram och tillbaka innan jag fastställt mitt tips.
Ena dagen har jag trott på det ena laget, nästa på det andra. Till slut var jag dock tvungen att bestämma mig. Så här är de lag som jag tippar på platserna 5–8 i årets EM-slutspel:
8) Österrike
Världsrankning: 24 – det är Österrikes bästa ranking någonsin.
Lottning: Grupp C. Spelar enligt följande: 1) Schweiz den 18 juli 18.00, 2) Frankrike den 22 juli 20.45, 3) Island den 26 juli 20.45.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 7 procent
Tips: Skräller sig till andraplatsen i grupp C – åker ut i kvartsfinal.
Profiler: Laura Feiersinger, Viktoria Schnaderbeck och Nina Burger.
Trolig startelva 4–1–4–1: Manuela Zinsberger – Katharina Schiechtl, Carina Wenninger, Virginia Kirchberger, Verena Aschauer – Sarah Puntigam – Laura Feiersinger, Nicole Billa, Sarah Zadrazil, Lisa Makas – Nina Burger.
Kommentar: Österrike kommer till EM med en trupp där 14 av de 23 spelarna har klubbadresser i tyska Frauen-Bundesliga.
Trots att laget har många spelare från starka klubbar såg jag så sent som för någon vecka sedan Österrike som ganska given jumbo i grupp C. Laget hade ju gjort ganska svaga resultat under våren. Bland annat blev det 3–1-förlust mot Skottland i Cypern cup:
Men så kom genrepet där man körde över Danmark, trots att lagkapten Viktoria Schnaderbeck inte var med. Lägg till att både Island och Schweiz har skadeproblem – och plötsligt kändes det unga österrikiska laget som en högst tänkbar kandidat till andraplatsen i grupp C.
29-åriga forwarden Nina Burger från SC Sand är lagets ålderkvinna. Hon är en vass straffområdesspelare som har gjort mål i både den tyska och amerikanska ligan. Burger är framför allt väldigt stark i luftrummet. Mot danskorna hade hon i första hand central uppbackning av Potsdams Sandra Zadrazil och 21-åriga Hoffenheimspelaren Nicole Billa. Båda de två sistnämnda blev tvåmålsskyttar i den matchen.
På högerkanten har man snabba och tekniska Laura Feiersinger, som även serverar inlägg till Burger i klubblaget SC Sand. De båda 26-åringarna Carina Wenninger och lagkapten Schnaderbeck är lagets ryggrad. Båda spelar i Bayern München, men har varit skadeförföljda. Från Bayern München kommer även den 21-åriga målvakten Manuela Zinsberger, som förstås också har en nyckelroll i det här laget.
Viktoria Schnaderbeck är en passnings- och placeringssäker spelare som jag personligen är förtjust i. Tyvärr kommer rapporter från Österrike om att hon har problem med vänster knä (ett benmärgsödem verkar det handla om) och riskerar att missa hela EM-slutspelet. För Österrikes skull får vi hoppas att det löser sig. Hon är i alla fall med i truppen till Nederländerna.
Mot sig har Österrike utöver skadan på sin lagkapten även det faktum att man har orutin från stora mästerskap. Men formen verkar alltså god – så Österrike blir min skrällvarning i det här mästerskapet.
En klar indikation på om det tipset är korrekt får vi direkt i öppningsmatchen på tisdag. Där ställs Österrike mot Schweiz i ett möte som kan bli helt avgörande för avancemang.
Jag skulle ju kanske inte satsa hus och bil på att Dominik Thalhammer:s lag går vidare ur gruppspelet, men jag har alltså en bra känsla kring laget, och man måste ju våga sticka ut lite ibland…
Längre än kvartsfinal går dock inte det österrikiska laget. Spanien eller England väntar ju i kvarten, och det är två för starka motståndare. England vann för övrigt med 3–0 mot Österrike för några månader sedan:
7) Nederländerna
Världsrankning: 12 – har som bäst varit rankat som nummer 11.
Lottning: Grupp A. Spelar enligt följande: 1) Norge den 16 juli 18.00, 2) Danmark den 20 juli 20.45, 3) Belgien den 24 juli 20.45.
Guldchans: 5 procent
Medaljchans: 30 procent
Tips: Kommer tvåa i gruppen, åker ut i kvartsfinal.
Profiler: Vivianne Miedema, Lieke Martens och Danielle van de Donk.
Trolig startelva (4–2–3–1): Sari Van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Anouk Dekker, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van den Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Kommentar: Grupp A är den på förhand klart mest öppna och ovissa gruppen. Fram till för någon vecka sedan var mitt tips att värdnationen skulle åka ut redan i gruppspelet.
Sedan EM-bronset 2009 har Nederländerna nämligen inte varit speciellt bra på att toppa formen till de senaste stora mästerskapen. I EM för fyra år sedan inledde man lysande genom att spela 0–0 mot Tyskland. Sedan blev det förluster mot Norge och Island, och de orange lejonhonorna fick åka hem utan att ha gjort ett enda mål.
I VM för två år sedan gick det lite bättre. Men bara lite. Efter 1–0-seger mot Nya Zeeland och 1–0-förlust mot Kina krävdes poäng mot värdnationen Kanada i sista omgången. Nederländerna kom tidigt i underläge och var på väg hem när Kirsten van de Ven kvitterade i minut 87 och skickade vidare laget till åttondelsfinal som näst bästa grupptrea. I åttondelen föll man sedan mot Japan med 2–1.
Något OS blev det inte, trots att man fick kvalet på hemmaplan. Fast det var nära att nederländskorna hade tagit den ”svenska platsen”. Så hade det blivit om Vivianne Miedema gjort mål på sitt öppna skottläge i slutminuten i förra vårens kvalmöte med Sverige.
Till EM har Nederländerna förstås fått en friplats som värdnation. Man har en otroligt stark offensiv med nämnda Miedema i spetsen. Hon fyller 21 år i morgon men är redan landets näst bästa målskytt genom tiderna med 39 A-landslagsmål. Mycket kommer att hänga på henne om det skall bli orange EM-succé.
Men det finns många fler offensiva kvalitetsspelare i årsfärska förbundskaptenen Sarina Wiegman-Glotzbach:s trupp. På vänsterkanten härjar nyblivna Barcelonaspelaren Lieke Martens, som vi ju känner bra från damallsvenskan. Där har hon visat toppform i Rosengård under våren, en så bra form att hon flyttar till Barcelona i höst.
Till höger har Nederländerna fart i blixtsnabba Shanice van de Sanden, och bakom trion Martens, Miedema och van de Sanden brukar Danielle de Donk lurpassa för passningar snett-inåt-bakåt.
En nyckel till det nederländska anfallsspelet är passningssäkra Sherida Spitse. Det är hon som slår frisparkar, och som står för de snabba och precisa spelvändningarna. Svagheten finns i defensiven, där backlinjen inte har samma klass som anfallslinjen. Målvakten Sari van Veenedaal är dock mycket bra, och kommer att spela en nyckelroll.
Laget visade stor målform i sitt genrep mot Wales. Något så enkelt motstånd väntar inte i EM-gruppen. Men jag tror att nederländskorna klarar av att hamna före både Danmark och Belgien, och således få spela kvartsfinal.
Enligt mitt tips blir Nederländerna grupptvåa, och får möta Tyskland i kvartsfinalen. Där tror jag att festen tar slut för hemmafavoriterna. Men helt säkert är det inte. Nederländernas snabba forwards kan nog passa Tysklands nya backlinje rätt dåligt. Och med rätt publikstöd kan hemmalaget bäras fram längre än kvarten. Alla Nederländernas matcher är utsålda, och får laget flyt i spelet finns öppningar för ett riktigt långt avancemang.
Nederländerna är ju för övrigt även en möjlig kvartsfinalmotståndare även för Sverige. Skulle vi få se det mötet är känslan i nuläget att det skulle kunna gå hur som helst. Lagen har mötts en gång per år de senaste tre åren. 2015 vann Sverige i ett stormigt VM-genrep med 2–1. I fjol blev det 1–1 i OS-kvalet (se länk ovan), och i våras vann Nederländerna med 1–0 i Algarve.
6) Sverige
Världsrankning: 9 – har som bäst varit rankat som nummer 3.
Lottning: Grupp B. Spelar enligt följande: 1) Tyskland den 17 juli 20.45, 2) Ryssland den 21 juli 18.00, 3) Italien den 25 juli 20.45.
Guldchans: 6 procent
Medaljchans: 40 procent
Tips: Avancerar ur gruppspelet och får sedan en 50/50-match om medaljer i kvartsfinalen.
Profiler: Hedvig Lindahl, Nilla Fischer och Caroline Seger.
Trolig startelva: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Olivia Schough – Lotta Schelin och Fridolina Rolfö.
Kommentar: Sverige åkte till årets EM-slutspel som världsnia – lagets sämsta världsranking någonsin.
EM blir Pia Sundhage:s sista uppgift som svensk förbundskapten. Hon har med sig en mycket rutinerat trupp, där 16 av de 18 silvermedaljörerna från fjolårets OS-turnering ingår. De båda som saknas är korsbandsskadade duon Sofia Jakobsson och Emilia Appelqvist.
Sundhage tog över hösten 2012 och meddelade direkt att hon skulle ge 100-procentigt förtroende till lagets äldre spelare, framför allt Caroline Seger och Lotta Schelin. Sundhage har hållit fast vid de äldre spelarna, och på många sätt kommer Sundhage att köra med samma lag i EM som företrädaren Thomas Dennerby matchade i OS 2012.
Efter många olika tester har Sundhage dessutom gått tillbaka till samma spelsätt som Dennerby hade, alltså ett spel där en stabil defensiv och snabba kontringar står i centrum.
Under 2017 har det svenska landslaget bara släppt in fem mål, man har hållit nollan i sex av tio landskamper. Målvakt Hedvig Lindahl tillhör numera världens allra bästa. Jessica Samuelsson och Nilla Fischer tillhör världens bästa backar. I de bakre regionerna ligger lagets styrka.
Svagheten finns i offensiven. Sverige har bara gjort åtta mål framåt på årets tio matcher, och man har gått mållösa av planen i fem av dem.
Lagets tilltänkta skyttedrottning är Lotta Schelin. Hon har dock bara gjort ett landslagsmål hittills i år (mot Australien i Algarve cup), och hon kommer till Nederländerna som ett stort frågetecken.
Förbundskapten Sundhage har nyligen slagit fast att Schelin alltid bör vara på planen eftersom hennes blotta närvaro skrämmer motståndarna. Det uttalandet tycker jag känns högst tveksamt.
Huvudalternativen på forwardsplats är Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. De har dock inte heller öst in landslagsmål i år. Rolfö har gjort ett och Blackstenius inget. Den senare har dock visat både i ungdomsmästerskap och i OS att hon är en mästerskapsspelare, och hon borde få chansen i startelvan om Schelins måltorka fortsätter.
Det är även läge att sätta ett stort frågetecken för den svenska vänsterkanten. Ni som följer bloggen vet att jag under hela året har förespråkat andra lösningar där än Jonna Andersson och Olivia Schough. Men Sundhage verkar stå fast vid nämnd duo i minst ytterligare några dagar. Vi får hoppas att förbundskaptenen gör rätt.
Mina alternativ hade varit Magdalena Eriksson och Elin Rubensson, inte minst eftersom båda är utmärkta på att leverera fasta situationer. Och det svenska anfallsspelet har varit väldigt beroende av högklassiga hörnor och frisparkar i alla Sundhages tre mästerskap hittills. Så lär det även bli nu igen. Det är ju inte en slump att mittback Nilla Fischer har blivit första svenska målskytt i såväl EM 2013, VM 2015 och OS 2016.
Trots nämnda frågetecken bör Sverige ta sig vidare ur gruppen. Och i utslagsmatcher har Sundhage bara förlorat mot Tyskland som svensk förbundskapten. Eftersom Tyskland spelar i samma grupp kan Sverige inte stöta på dem igen förrän tidigast i en final…
Historiskt är Sverige en van EM-medaljör. Vi har hittills samlat ihop ett guld, tre silver och fyra brons. Det finns absolut möjlighet att Sverige tar medalj även den här gången. Vissa dagar har jag till och med känt mig säker på att det kommer att bli så. Men till slut har jag fått en känsla av att vårt lag inte kan ha lika mycket flyt en gång till som det hade i fjolårets OS.
Assisterande förbundskapten Lilie Persson har sagt att mästerskap handlar om att vinna rätt matcher. Där håller jag med helt och hållet. Och för svensk del går de viktiga matcherna i gruppspelet mot Italien och Ryssland. Matchen mot Tyskland tycker jag är mindre viktig. De tunga segrarna mot topplag är bättre att spara till utslagsmatcherna.
I en kvartsfinal tippar jag att vi ställs mot ett spännande och nytt norskt lag. Där är min magkänsla att det roliga tar slut. Men som sagt. Det är långt ifrån omöjligt med svensk medalj. Min sannolikhetsuträkning ser ut så här:
Avancemang ur gruppen: 90 procent
Medalj: 40 procent
Finalplats: 14 procent
Guld: 6 procent
Den relativt höga siffran för medalj beror på att vi kommer att ha en rimlig chans i en eventuell kvartsfinal vilket lag av Norge, Nederländerna, Danmark och Belgien vi än ställs mot.
5) Frankrike
Världsrankning: 3 – det är Frankrikes bästa ranking någonsin.
Lottning: Grupp C. Spelar enligt följande: 1) Island den 18 juli 20.45, 2) Österrike den 22 juli 20.45, 3) Schweiz den 26 juli 20.45.
Guldchans: 25 procent
Medaljchans: 60 procent
Tips: Vinner grupp C, åker trots bra odds ut mot Spanien i kvartsfinal.
Profiler: Wendie Renard, Camille Abily och Eugenie Le Sommer.
Trolig startelva (4–1–4–1): Sarah Bouhaddi – Jessica Houara d’Hommeaux, Laura Georges, Wendie Renard, Aissatou Tounkara – Amandine Henry – Elodie Thomis, Camille Abily, Elise Bussaglia, Eugenie Le Sommer – Marie-Laure Delie.
Kommentar: Det här är kanske guidens mest överraskande tips. För några veckor sedan hade jag själv blivit överraskad om jag sett det.
För Frankrike har den klart bredaste truppen av alla lag. Sedan Olivier Echouafni tog över som förbundskapten efter OS har fransyskorna varit världens bästa landslag. De har mött i princip alla andra toppnationer – och har inte åkt på en enda förlust. Dessutom kommer de flesta av spelarna från storlagen Lyon och PSG som ju möttes i Champions Leaguefinalen. Det är således mycket som talar för fransk succé.
Fransyskorna var också mina guldfavoriter fram till klockan 00.10 den 6 juli.
Då meddelade det franska förbundet att Amel Majri är skadad och missar EM. Därmed tappade det franska laget en av de spelare som har förmågan att på egen hand skapa chanser. Då började jag också vackla i mitt guldtips.
Och när jag såg Frankrikes genrep mot Norge (1–1) kände jag att jag inte kan tippa franskt guld. Laget har massor av duktiga spelare, men formen på flera av anfallsspelarna känns inte tillräckligt bra för EM-seger. Det såg helt enkelt väldigt uddlöst ut.
En del av mig säger att man inte får dra för stora slutsatser av genrep. Lagen kan vara nedtränade, och det testas en del.
Men efter genrepet har tankarna på fransk medaljfrossa blivit allt starkare. Frankrike har ju som bekant aldrig tagit en medalj i ett stort seniormästerskap. Sedan EM 2009 har man fallit på mållinjen varje gång. Känslan tidigare i år var att förbannelsen var på gång att brytas.
Frankrike tog sin första riktigt tunga titel på seniornivå när man i stor stil vann She Believes Cup i USA. Där besegrades bland annat hemmalaget USA med klara 3–0.
I She Believes Cup anföll Frankrike brett. Man kom både till vänster, till höger och i mitten. I genrepet mot Norge var avsaknaden av Majri otroligt påtaglig. Hon är mästerlig på att ta sig runt till vänster. Men i hennes frånvaro var den franska vänsterkanten närmast osynlig.
Det var istället genom Elodie Thomis på högerkanten som man tog sig fram. Nu räckte inte det eftersom alla forwards kändes uddlösa. Jag reagerade bland annat över att normalt högklassiga Eugenie Le Sommer såg ut att vara ganska långt ifrån sin toppform.
Jag är övertygad om att Frankrike ändå vinner grupp C. Men eftersom fransyskorna sedan kommer ställas mot antingen England eller Spanien i kvarten finns det inget utrymme för tveksamheter. Där måste Frankrike spela på sin toppnivå för att vinna.
Jag tror att fransyskornas medaljfrossa riskerar att slå till igen, och mitt tips är alltså att Frankrike trots bra odds missar medalj den här gången också.
Det trots att man kommer att ha en bänk med flera spelare som gått in i alla andra EM-lagen. För om min gissning av startelvan slår in bänkas bland annat Griedge Mbock Bathy, Gaetane Thiney, Sakina Karchaoui, Claire Lavogez, Eve Perisset och Grace Geyoro. Det är ett gäng rätt hyfsade lirare…
Det var min genomgång av lag 5–8. Därmed är det bara fyra lag kvar att presentera. Enligt mitt tips spelar de fyra semifinal enligt följande:
England–Norge
Tyskland–Spanien
I del fyra avslöjar jag hur jag tror att de matcherna slutar. Där ger jag även min syn på skytteligan.
En blogg om internationell damfotboll 