Island i ord och bild

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är dags för ett nytt bildkollage, den här gången från landskampen Sverige–Island på Myresjöhus Arena i Växjö i våras. Jag åkte dit delvis för att utöka min bildbank, därför blev det väldigt många bilder.

Jag tänkte även passa på att skriva några ord om Island, som var ett av de sista lagen att presentera sin EM-trupp.

Det är en trupp som lär få det svårt i Smålandsgruppen, där de ställs mot Norge, Tyskland och Holland. Men isländskorna kan spela utan att känna någon press. De har ju gjort sin stora prestation genom att kvala in till sitt andra raka slutspel.

Det är en megaprestation med tanke på att Islands totala befolkning ligger på ungefär 320 000 invånare. Som jämförelse har Göteborgs kommun cirka 530 000.

Sju spelare i den isländska truppen har sin klubbtillhörighet i Sverige. Noterbart är att den före detta Örebrospelaren Edda Gardarsdottir, numera i engelska Chelsea, inte fick plats i truppen. Den ser ut så här:

Målvakter:
Thora Helgadottir (Malmö), Gudbjörg Gunnarsdottir (Avaldsnes) och Sandra Sigurdardottir (Stjarnan).

Backar: Katrin Jonsdottir (Umeå), Sif Atladottir (Kristianstad), Hallbera Gisladottir (Piteå), Glodis Perla Viggosdottir, Thorunn Helga Jonsdottir och Anna Björk Kristjansdottir (Stjarnan), Olina Vidarsdottir (Chelsea) och Elisa Vidarsdottir (Vestmannaeyjar).

Mittfältare:
Sara Björk Gunnarsdottir (Malmö), Gudny Odinsdottir (Kristianstad), Dora Maria Larusdottir (Valur), Katrin Omarsdottir (Liverpool), Dagny Brynjarsdottir (Valur), Katrin Asbjörnsdottir (Thor/KA).

Forwards:
Margret Lara Vidarsdottir (Kristianstad), Holmfridur Magnusdottir (Avaldsnes), Rakel Hönnudottir (Breidablik), Fanndis Fridriksdottir (Kolbotn), Harpa Thorsteinsdottir (Stjarnan) och Elin Metta Jensen (Valur).

Ett antal av de spelarna finns med på mina bilder från Växjö. De ser du här:

Bilder av Sverige–Norge

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har som vanligt haft med mig kameran på samtliga de matcher jag sett på plats under våren. Några bildspel har jag dock inte lyckats/hunnit lägga upp här på bloggen.

Inte förrän nu.

Årets första bildspel är från Sverige–Norge i Linköping den 1 juni. Som vanligt är bildkvaliteten något varierande. Jag är ju inte någon fotograf, och jag har ingen proffsutrustning, utan jag ser mig mer som en journalist med en hyfsad kamera.

Men det är kul att kunna lägga upp lite bilder på de spelare man skriver om. Dessutom gör bilderna bloggen mer lättläst. Så här är mina bilder från Linköping Arena:

Startelva och kort semester

Pia Sundhage har presenterat startelvan för kvällens (avspark 17.45 på Söderstadion) möte med Brasilien. Och det är en hysteriskt offensivt balanserad elva.

Sverige startar nämligen så här: Sofia LundgrenLina Nilsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Sara ThunebroJosefine Öqvist, Marie Hammarström, Caroline Seger, Antonia GöranssonLotta Schelin och Kosovare Asllani.

Sofia Lundgren

Sofia Lundgren

De spelare här som har mest att bevisa är förstås Sofia Lundgren, Lina Nilsson och Josefine Öqvist, som alla tre är nya i startelvan jämfört med Norgematchen.

Framgångsrika herrlag brukar ofta vara defensivt balanserade, alltså 55–45, 60–40 eller möjligen 65–35 i defensiv favör. Det viktigaste för att nå framgång där är att hålla nollan. Inom damfotbollen är det lite lättare att göra mål, vilket gör att man kan vinna på att ha en något mer offensiv balans.
Men ju tuffare och jämnare det blir i världseliten, desto mer närmar sig damfotbollen det förhållande som gäller inom herrfotbollen.

Som jag ser det består Sundhages startelva av tre utpräglat defensiva spelare (mittbackarna och Marie Hammarström), samt sju offensivt lagda. En uppskattning är att om man sätter defensiven först blir balansen någonstans 40–60 eller kanske till och med 35–65. Alltså som sagt, hysteriskt offensivt.

Den här typen av balans är förstås väldigt bra när man anfaller. Problemet är att överoffensiva lag ofta saknar tillräckligt med utpräglade bollvinnare, vilket gör att man riskerar att få lägga mycket kraft på att jaga – och inte får så många anfall som man hoppats på.

Det skall därför bli intressant att se hur förbundskapten Sundhages uppställning faller ut. Jag såg tidigare i dag att hon önskar få längre anfall än tidigare. Jag måste säga att jag är tveksam till om hon valt rätt spelare för det. Det här känns däremot som ett riktigt vasst kontringslag.

Men jag skall inte döma ut testet i förväg. För visst vore det kul om den här ultraoffensiva uppställningen faktiskt fungerar?

Med det sagt så tänkte jag meddela att jag nu kommer att ta några dagars semester från den här bloggen. Det är väl kanske ingen klockren tajming, med landskamp i kväll och EM runt hörnet. Men ibland är det annat som drar.

Och då jag inser att jag inte kommer att hinna skriva något efter matchen i kväll, samt att jag inte kommer att ha tillgång till dator under resten av veckan, så får det här bli veckans sista inlägg.

Jag lovar att återkomma på måndag, eller allra senast på tisdag. Då presenteras EM-truppen i Göteborg, och jag kommer att vara på plats. Det blir kul.

Innan jag stänger butiken och gå på min lilla minisemester så är det ju läge att fundera ut vilka spelare som kommer att presenteras på tisdag.

Sundhage har sagt att det är sju–åtta spelare som slåss om de tre–fyra sista platserna.

De elva som startar i kväll är givna i truppen. Det är även samtliga de som spelade mot Norge senast. Alltså: Kristin Hammarström, Jessica Samuelsson, Lisa Dahlkvist, Emmelie Konradsson, Olivia Schough och Sofia Jakobsson.

Därmed är vi uppe i 17 spelare. Det skall in sex till, och det borde handla om en målvakt, två mittbackar, en central mittfältare, samt två yttermittfältare/forwards.

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt

Som målvakt lär det bli Hedvig Lindahl. Och Amanda Ilestedt borde ligga nära till för den första mittbacksplatsen.

Den andra mittbacken tippar jag blir Stina Segerström, trots att hon för tillfället har lite skadeproblem. Andra kandidater är Marina Pettersson Engström och kanske även Malin Levenstad.

Den centrala mittfältaren borde bli Elin Magnusson. Det huvudalternativ som finns är Carina Holmberg.

Det är på de två sista positionerna som det är klart mest vidöppet. Sundhage har under året testat följande spelare för aktuella positioner: Malin Diaz, Elin Rubensson, Susanne Moberg, Julia Spetsmark, Jenny Hjolman, Lina Hurtig och Marija Banusic. Det har även spekulerats en del kring Therese Sjögran. Fast Sjögran känns inte aktuell, och hon verkar även själv ha givit upp. I varje fall skriver hon det i sin nya EM-blogg.

Lina Hurtig

Lina Hurtig

Personligen tycker jag att trion Rubensson, Hurtig och Banusic är de mest spännande namnen här. Fast vad jag tycker är ju inte relevant. Det enda intressanta är ju hur Sundhage resonerar kring våra unga talanger. Och här har jag svårt att känna av hur vinden blåser.

Men på tisdag får vi alltså svaret. Visst blir det väl spännande?

Därmed återstår bara för mig att önska er alla en glad midsommar. Vi hörs.

Lång match mellan Malmö och Tyresö

När man ser matcher i efterhand är sällan den verkliga matchtiden 2×45 minuter. För gång på gång stannar man uppspelningen, spolar tillbaka och kollar detaljer. Ibland kollar man flera gånger.

För mig var matchtiden i gårdagens seriefinal något udda. Med alla tillägg kom jag upp i 70 minuter i första halvlek, medan det bara blev 55 i andra. En orsak till att den första halvleken blev så lång kommer i ett separat inlägg alldeles strax.

Nu till själva matchen. Jag hörde att Tony Gustavsson var besviken efteråt, eftersom han hade trott på att det skulle bli ännu bättre spel. Jag gissar att Tyresötränaren framför allt var besviken på sitt eget lag.

För som jag ser det var det en riktigt bra match. Inte fantastisk, men riktigt bra. Det var intensivt, högt tempo, heta närkamper – och fyra mål. Det man möjligen kan ha synpunkter är att tre av den kom efter bjudningar.

Men bjudningarna känns ändå inte ologiska. Dels för att båda lagen hade en bra förstapress. Dels för båda våra topplag kom till spel med stukade backlinjer. Tyresös till följd av av skador, medan Malmös har haft problem med form och självförtroende – kanske fortfarande som en följd av rasen mot Lyon.

Karin Lissel

Karin Lissel

Av backlinjerna var det Tyresös som hade störst problem i matchinledningen. Framför allt hade vikarierande lagkaptenen Karin Lissel det riktigt tungt. Malmö hittade flera gånger in till Anja Mittag på ytan bakom Lissel. Och då Tyresö spelar med ytterbackarna högt upp i banan var Annica Svensson sällan på plats för att hjälpa till.

Malmös backlinje å sin sida överraskade genom att falla hem på säkerhet, och strunta i de annars så vanliga chansbrytningarna. Det kändes klokt med tanke på vilken snabbhet Tyresö har framåt.

Försiktigheten straffade sig dock vid 0–2 – det enda målet som inte var ett rent bjudmål. Malmö satte en hård och bra förstapress med mittfält och forwards, och störde ofta Tyresös nya backlinje tidigt i uppspelsfasen. Men i den här situationen hittade Annica Svensson snyggt in till Veronica Boquete på en fri, och central yta. Därifrån kunde Boquete enkelt spela vidare till Marta på vänsterkanten.

Marta Viera da Silva

Marta Vieira da Silva

I det läget blev Lina Nilsson lite för passiv och backade för långt innan hon valde att ta klivet fram. Att Nilsson backade från början kändes inte fel. Men hon borde ha känt på Marta strax utanför straffområdeslinjen. Nu föll hon in fyra–fem meter i eget straffområde, och då hamnade Marta så nära mål att även hennes högerfot blev ett farligt vapen.

Övriga mål var alltså bjudningar. 0–1 kom sedan Amanda Ilestedt slarvat i ett uppspel. Trots att hon hade jättemycket tid lyckades hon slå bollen i ryggen på en pressande Caroline Seger. Bollen hamnade hos Christen Press, som i sin tur serverade Marta öppet läge. Det var Tyresös första avslut mot mål.

1–2 bjöd Carola Söberg på. Tyresömålvakten gjorde en helt galet dålig utrusning. Det var en av de många långa bollarna in bakom mittback Lissel som var upprinnelsen. Lissel förlorade duellen mot Anja Mittag, som i sin mottagning också passerade Söberg. Tyskan hade fått ett bra läge även om Tyresömålvakten hade stannat i sitt straffområde. Men så här enkelt hade det inte behövt bli.

Vid 2–2 var det Kirsten van de Ven som slog en riktigt dåligt passning på egen planhalva. Relativt ostörd slog hon bollen rakt till Katrine Veje, som lätt kunde frispela Mittag till vänster. Mittag avslutade i steget med tån, eller möjligen yttersidan. Ett snabbt och effektivt avslut. Malmö utnyttjade verkligen van de Vens misstag på ett skoningslöst – och riktigt snyggt – sätt.

Det var målen det. I övrigt var det mest Malmöchanser. Även om Tyresö också hade en alldeles utmärkt förstapress så tog sig Malmö förbi en hel del gånger. Ofta genom de där långa bollarna in bakom Lissel. Det är inte bara för målen jag tycker att Anja Mittag såg vassare ut än tidigare under säsongen. Hon var inblandad i väldigt mycket, och blir nog farlig i EM.

Anja Mittag

Anja Mittag

Apropå EM är här en liten genomgång av de EM-aktuella, svenska spelarna i matchen:

Amanda Ilestedt: Hon missade vid 0–1. Och även en gång senare i den första halvleken (34:e minuten) slarvade hon med ett enkelt uppspel. Då räddade hon i och för sig själv situationen genom att täcka ut Kirsten van de Vens avslut till hörna.

Men det är farligt att spela med så små marginaler på den här nivån. Förhoppningsvis är det läropengar för Ilestedt. För jag är lite splittrad här. Det är bra att Ilestedt vågar försöka spela. Men i landslaget, eller när motståndet är av Tyresös kaliber – då måste man öka marginalerna.

Däremot är det kul att se att Ilestedt är ett bra vapen vid fasta situationer. Hon var nära flera gånger.

Caroline Seger: Kändes bra. Utan att jag studerade henne jättenoga fick jag känslan att hon kanske börjar hitta sin roll i laget. Hon spelade enkelt, och gjorde det för laget.

Elin Rubensson: Gjorde ett väldigt piggt inhopp som högerytter. På sina 31 minuter tog hon sig förbi snabba Meghan Klingenberg flera gånger. Rubensson känns formstark. Och med tanke på att hon kan gå att använda i alla tre lagdelar skulle hon väl kunna vara en bra EM-joker?

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist: Imponerade inte på mig. Det var trångt på mitten, och när det blev ont om tid hade Dahlkvist problem med passningsspelet. Hon är dock så rutinerad att hon spelar säkert, och inte gör sig skyldig till farliga bolltapp. Var trots allt nära att bli matchvinnare på slutet.

Lina Nilsson: Klart godkänd – trots sin tvekan vid 0–2. Jag gillar ytterbackar som ger motståndaren chansen att missa, och inte chansar bort sig direkt. Men Marta är förstås en av världsfotbollens svåraste motståndare. Och Nilsson klarade trots allt den matchen i matchen bra.

Carola Söberg: Undrar om inte den grova missen vid 1–2-målet rätt rejält försämrade värdet på hennes aktier i kampen mot Hedvig Lindahl om en plats i EM-truppen.

Malin Levenstad

Malin Levenstad

Malin Levenstad: Stabil match. Den bästa insatsen från henne som jag sett i år. Visade att hon vill vara med i Malmös startelva framöver. Jag reagerar dock fortfarande på att hon blir så liten när hon skall täcka skott. Hon verkar nästan försöka gömma sig. Det känns konstigt, för jag upplever annars Levenstad som rätt tuff.

Annica Svensson: Godkänd. Hade ett andraassist till 0–2-målet, och höll relativt rent på sin kant.

I övrigt från matchen måste jag berömma Malmös andra halvlek. Det var den bästa jag har sett dem göra på mycket länge. Kanske någonsin. För även om Tyresö hade problem i backlinjen är man förstås ett högklassigt motstånd.

Och efter paus styrde Malmö matchen nästan totalt. Imponerande.

Thora Helgadottir

Thora Helgadottir

Även var det Tyresö som var närmast segern på slutet. Det krävdes en fantastisk räddning från Thora Helgadottir på slutet för att rädda Malmös poäng. En nick från Katrin Schmidt tog i Lisa Dahlkvists mage och gick mot det tomma målet. Men Helgadottir tog en flygtur och avvärjde.
Bara någon minut senare bars isländskan av. Det såg inte alls bra ut. Inte alls bra. Det verkade vara en bristning, eller sträckning. Jag gissar att hela Island hoppas på det senare. Fast även sträckningar kan ta några veckor att läka – och EM närmar ju sig med stormsteg.

Apropå skador har Tyresö numera riktig mittbackskris. Visst kommer Linda Sembrant snart tillbaka. Men hade tränare Gustavsson rätt i sin gissning att Johanna Frisk nu också är korsbandsskadad, då lär det nog bli minst en mittbacksvärvning i sommar. Kanske två.

För övrigt har jag inte sett några rubriker alls om Frisks skada. Borde inte några medier vara intresserade av att damallsvenska serieledarnas lagkapten riskerar att missa resten av säsongen?
Visst, det finns ingen riktig lokaltidning i Tyresö och kvällstidningarna säljer nog inte många tidningar på en sådan nyhet – speciellt inte som den redan ropats ut i tv. Men varför sover damfotboll.com?

Nu tar damallsvenskan sommarlov. Men sova lär inte spelarna göra. En stor mängd spelare skall ju nämligen spela i EM.

Efter EM är det returmöte mellan Tyresö och Malmö redan den 10 augusti. Det tycker jag är riktigt synd – jag ser det som ytterligare en stor miss av de på förbundet som lagt serien.

För det borde inte ha varit svårt att förutspå att de här två lagen skulle slåss om guldet. Och det hade varit mycket roligare om deras andra inbördes möte hade legat i en av de allra sista omgångarna.

Jag tänker förstås på spänningen. Men även på publikintresset. Och där behöver man göra ganska mycket. För gårdagens siffra på 1353 är ju ändå rätt svag.

Malmö snittade ju 1118 i fjol. I och för sig stod guldmatchen (4032 åskådare) för nästan exakt en tredjedel av deras totalt 12 300. Men även utan seriefinalen låg Malmös hemmasnitt på 827 personer. I år har Malmö nu ett snitt på 772 – inklusive sin seriefinal på hemmaplan. Vi snackar en ganska rejäl sänkning av intresset.

I returen i augusti vilar återigen kniven mot Malmös strupe. För de lär inte ha råd att förlora där heller om det skall bli en kamp om guldet. Att några andra lag än Tyresö och Malmö skulle kunna blanda sig i känns inte möjligt.

Jag hörde i och för sig Radiosportens expert Anette Börjesson i går eftermiddag. Hon menade att Tyresös och Malmös spelare kan vara slitna i höst på grund av EM. Och hon höjde samtidigt varningsflagg för de lag som kommer bakifrån.

Men jag kollade upp det där, och mycket talar för att alla topplagen får ungefär lika många EM-spelare. I varje fall om man skall gå efter Pia Sundhage:s senaste trupp. Här är en lista på ett troligt utfall:

Tyresö: Sju – eventuellt nio.
Sara Thunebro, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kirsten vad de Ven, Veronica Boquete, Jennifer Hermoso och Line Röddik Hansen. Eventuellt även Carola Söberg och Annica Svensson.
Malmö: Sju – eventuellt nio.
Amanda Ilestedt, Lina Nilsson, Manon Melis, Sara Björk Gunnarsdottir, Thora Helgadottir, Katrine Veje och Anja Mittag. Eventuellt även Malin Levenstad och Elin Rubensson.
Linköping: Sju.
Sofia Lundgren, Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Mariann Gajhede Knudsen, Pernille Harder och Renée Slegers.
Göteborg: Fem – eventuellt sex.
Kristin Hammarström, Stina Segerström, Marie Hammarström, Olivia Schough och Anita Asante. Eventuellt även Jodie Taylor.

Jakten på det optimala mittfältet

Klockan 16.00 håller Pia Sundhage presskonferens, där hon presenterar truppen till Brasilienmatchen på Söderstadion den 19 juni.

Jag är upptagen från just 16.00, och kommer inte att kunna kommentera truppen förrän i morgon.

Det kan bli någon ny skräll, eftersom Sundhage inte är klar på alla positioner. Men räkna med att samtliga de 16 spelare som var på planen mot Norge också finns med.

Det är bland de 16 som startelvan i EM-premiären kommer att formeras. Möjligen kan det bli skifte på högerbacksplats. Men jag tror ändå att Sundhage kommer att välja Jessica Samuelsson framför Lina Nilsson.

Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.

Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.

Men Nilsson lär komma med till EM, vilket gör att EM-truppen känns klar till 17/23. Det är alltså ytterligare sex spelare som Sundhage söker efter. Framför att handlar det om att hitta två reserver på mittbacksplats, ytterligare en central mittfältare samt förstås rätt uppsättning yttermittfältare. Troligen finns de sex spelare hon söker bland de som hon redan testat.

På skadelistan finns Linda Sembrant, Emma Berglund, Johanna Almgren och Hanna Folkesson – fyra spelare som samtliga sannolikt hade varit med i EM-truppen, om de varit friska.

Den spontana känslan är att alternativen nu börjar bli rätt få. Sundhage har nämligen vänt på de flesta stenarna.

Skall jag leta namn som vår förbundskapten inte har testat hittills så blir det:
* Louise Fors
* Therese Sjögran
* Johanna Frisk
* Petra Larsson

Sedan har vi förstås de yngre talangerna. Men det verkar ju klart att exempelvis Lina Hurtig och Marija Banusic (som just nu är skadad) kommer att spela F19-EM i stället för att vara reserver i stora EM. Däremot vore det fräscht att ta med några spelare ur U23-landslagstruppen till EM. Jenny Hjolman och Amanda Ilestedt var med mot Norge. Ytterligare någon eller några borde kunna vara aktuella. Som Elin Rubensson och kanske Magdalena Ericsson.

Jenny Hjolman

Jenny Hjolman

Jag noterar att bloggkollega Anders Nilsson har skrivit om Sundhages jakt på ytterligare en central mittfältare här. Jag håller med honom om att det är väldigt tunt på positionen. Lisa Dahlkvist och Caroline Seger känns ganska ohotade i startelvan, och det är Marie Hammarström som är första backup, men henne vill jag helst se på ena kanten.

Synd på Hanna Folkesson, som var vårens fynd. Hon kunde varit en bra ersättare som bollvinnare, men nu är ju hon inte längre aktuell för EM. Därmed är det som Nilsson skriver i sin blogg – Nilla Fischer är egentligen det alternativ som Sundhage söker.
Fast med den nuvarande skadesituationen på mittbackssidan behövs ju Fischer där.

Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.

Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.

När projektet med att skola om Fischer påbörjades var jag skeptisk. Jag ville – och vill – att någon sätter eld i baken på Seger.

Vid sitt tillträde sa förbundskapten Sundhage att hon tänkte utmana givna spelare, något som gjorde att jag blev glad. Men när hon nästan omgående därefter förklarade att Seger var lagkapten, storstjärna, och given i laget  – då började jag undra lite.

För som jag ser det är just Caroline Seger en av de som borde utmanas hårdast i truppen. Ni som följt den här bloggen länge vet att jag efter fjolårets OS till och med ifrågasatte om Seger skulle ha en plats i framtidens svenska landslag. Det inlägget hittar du här.

Caroline Seger

Caroline Seger

För även om Seger är den spelare som kanske har störst talang i vårt landslag, så har vi klarat oss väldigt bra utan henne.

I de två senaste mästerskapen har vi spelat sju matcher mot länder som ligger på tio i topp på världsrankingen. Och vi har tagit fler poäng (sex) i de tre matcher där Seger suttit vid sidan än vi gjort i de fyra matcher där hon varit med (fem poäng). Det innebär ett poängsnitt på 2,0 utan Seger, och 1,25 med henne.

Nu är det ett väldigt litet statistiskt urval, och det är förstås fler faktorer än bara Seger som påverkar. Och sedan Fischer blev mittback blir det här mest ett hypotetiskt resonemang. För nu är Seger självskriven i laget. Men visst är siffrorna ändå lite intressanta?

Som jag ser det hade idealet varit att använda Caroline Seger som inhoppare. Hon är i princip alltid riktigt bra i 10–20 minuter per match. Att låta henne komma in med energi de sista 25 minuterna, när övriga spelare börjar tröttna, tror jag hade varit perfekt för laget.

Att jag tar upp den här funderingen beror framför allt på att förbundskapten Sundhage efter Norgematchen började prata om att återgå till Dennerbyspelet – alltså rakt, och med väldigt liten risktagning på centralt mittfält.
Det tycker jag är rätt, med tanke på hur vårt spelarmaterial ser ut. Det är dock ett spel där jag anser att Dahlkvist och Fischer är vårt optimala innermittfält.

Det verkade Thomas Dennerby inse efter VM 2011. Han ville dock ha med Seger i startelvan, och skräddarsydde en position åt henne som tia i en 4-2-3-1-uppställning. I den rollen klarade Seger inte av att leva upp till förväntningarna under OS, vilket gör att vi numera har gått tillbaka till 4-4-2.

Jag hoppas verkligen att Seger klarar av att leva upp till Sundhages förväntningar om att spela en stjärnroll i EM. För det krävs om vi skall ha någon chans att stå där på Friends Arena med pokalen den 28 juli.

Slutligen är här de sju matcher mot lag från världsrankingens topp tio som jag skrev om tidigare, samt vilka spelare som utgjorde svenskt innermittfält i dem.

2011
Nordkorea     1–0    Dahlkvist + Seger
USA               2–1    Dahlkvist + Fischer
Japan            1–3    Dahlkvist + Hammarström
Frankrike       2–1    Dahlkvist + Fischer

2012
Japan            0–0    Dahlkvist + Seger + Almgren
Kanada          2–2    Fischer + Seger + Asllani
Frankrike       1–2    Dahlkvist + Fischer + Seger

Lång analys av Sverige–Norge

Man kan se en fotbollsmatch på många sätt. Och ofta förändras synen om man ser om den.

Jag har nu sett Sverige–Norge två gånger, med lite olika känsla. Först såg jag ju nästan hela matchen på plats. Då var min uppfattning att Norge var klart bättre de första 20 minuterna i den första halvleken, och likaså knappt en kvart i inledningen av den andra. Slutet av den första halvleken var jämn, medan Sverige hade bra kontroll på matchens sista halvtimme.

Trots att Sverige gjorde två mål under den första halvlekens sista 25 minuter kände jag aldrig att vi hade kontroll under den perioden. Min uppfattning var att norskorna hade ett något bättre, offensivt grundspel, medan Sverige levde på individuella prestationer i första hand från Kosovare Asllani och Lotta Schelin.

Vårt passningsspel var så långt ganska slarvigt och stressat, medan norskorna rullade runt på ett betygligt lugnare sätt.

Känslan på plats var att matchens sista 30 minuter var vår bästa del av matchen. Då hade vi bra kontroll på matchen, och det var mycket närmare både 3–1 och 4–1 än 2–2.

När jag såg om matchen på tv ändrades bilden av de olika perioderna något. De sista 25 minuterna av den första halvleken upplevde jag som bättre än på plats. Vi hade där ett antal snabba kontringar, som skapade oro i Norges svaga backlinje.

Och tvärtom kändes matchens sista halvtimme något sämre på tv än den gjorde på plats – temposvagare. Jag står dock fast vid att det var vår bästa period. Då hade vi lite längre anfall, och vi höll norskorna längre från vårt mål än tidigare i matchen.

Det här med långa anfall skall vi kanske inte vänja oss för mycket vid. Till Tv4 sa nämligen förbundskapten Pia Sundhage att hon insett att vi måste spela ett rakare spel än vad hon tänkt sig från början, och att vi skall ha en låg risknivå på mittfältet.

Jag tycker att det känns som en rimlig analys. Vi har nämligen inte så många boll- och passningstrygga spelare i truppen att vi kan jobba med att ha ett stort bollinnehav. Bäst i disciplinen är ju Caroline Seger, men hon tar å andra sidan ofta stora risker – vilket är väldigt farligt.

I EM blir Sveriges melodi alltså troligen korta anfall i form av snabba kontringar. Då ökar vikten av att ha forwards som kan skapa saker ihop, och på egen hand.

Med tanke på det – och av det jag såg i går – så måste Josefine Öqvist rejält ha stärkt sina aktier för en plats i startelvan. Hennes inhopp var riktigt piggt, det sprutade av energi kring henne.

Ta bara glädjen när hon trodde att hon hade nickat in 3–1, den var underbar att se. Öqvist funkade oväntat bra ihop med Schelin i VM 2011, kanske eftersom motståndarnas backlinjer plötsligt ställdes mot två snabba djupledshot

Nu var Asllani bra i den första halvleken. Hon låg bakom flera kombinationer med Schelin. Men PSG-stjärnan är ändå inte det hot som Öqvist är. Det blir intressant att se hur Sundhage tacklar den här situationen framöver.

Skall vi går över på Schelin, så kanske hon inte är i VM-formen från 2011 ännu. Men det är inte långt ifrån. Rättvänd känns hon sylvass, och hon har ju lite tid på sig att vässa formen ytterligare.

I kontringarna funkade samarbetet med Asllani riktigt bra, då den senare kröp ner som tia och hämtade boll. I det uppställda spelet upplevde jag dock inte att vårt anfallspar jobbade så bra ihop som många ville göra gällande i går.

Jag satt ungefär i höjd med straffområdeslinjen på den sida som Sverige anföll mot i den andra halvleken. Det gjorde att mitt fokus naturligt sett hamnade på försvaret före paus, och på anfallet efter.
Och jag blev förvånad över hur brett det var mellan våra Schelin och Asllani i utgångspositionerna. Det var ibland hela 25 meter, vilket gör att man inte har mycket nytta av varandra. På den punkten blev det bättre när Öqvist flyttades upp.

Det skall dock understrykas att forwards hade bättre understöd från mittfältet på slutet av matchen, så jämförelsen haltar något.

När man jämför vår spets i de båda halvlekarna bör man också betänka att Norge hade två olika mittförsvar. De norska mittbackarna före paus, framför allt Marita Skammelsrud Lund, hade en riktigt dålig dag.

Hon var feg och osäker. Dessutom låg den norska backlinjen väldigt brett, vilket innebar lilla julafton för Lotta Schelin. Med Trine Rönning och Nora Holstad Berge som mittbackar upplevde jag att Norge fick ett tajtare och tryggare försvar.

Norge har stark offensiv. Men förbundskapten Even Pellerud verkar våndas över hur han skall formera sitt mittförsvar. Det är ett problem man haft i några år. Jag var på plats i Wolfsburg och såg norskorna mot Brasilien i VM 2011. Jag tyckte länge att de spelade jättebra, och var väl så bra som Brasilien. Men plötsligt stod det 0–3 – mycket på grund av ett svagt mittförsvar.

Gåtan verkar inte vara löst. Men min gissning är att det kanske blir Maren Mjelde och Rönning till slut? Eller möjligen Holstad Berge. Hur som helst måste Skammelsrud Lund måste ha diskat sig själv som mittback i går. Hon får koncentrera sig på att ta en ytterbacksplats.

Lund var inblandad i 1–1-målet – som var ett svenskt klassmål. Det kom ur ingenting, från en ren rensning. Det var verkligen världsklass av vårt anfallspar, men knappast av det norska försvaret. Skammelsrud Lund var rejält passiv mot Schelin i förstaläget, vilket gjorde att tillbakanicken till Asllani blev perfekt.

När Schelin sedan i läge två fick bollen rättvänd var det för sent för Norge. Där är hon en av världens bästa spelare.

Vårt 2–1 är också frukten av svagt norskt försvarsspel. De ligger för högt med laget, och låter Sara Thunebro lägga in en långboll till Schelin på jätteytan bakom backlinjen. I läge två har vi lite flyt, då Mjelde ändå vinner duellen mot Schelin. Rensningen hamnar på fötterna på Marie Hammarström, som placerar in bollen.

Avslutet med väntertån visar återigen att det viktigaste inte är att skjuta hårt – utan att träffa mål.

Just Hammarström spelade en kvart på vänsterkanten, och var sannolikt den ytter som stärkte sina aktier mest i går. Varken Antonia Göransson eller Emmelie Konradsson hade någon bra dag. För Göransson lär platsen i startelvan hänga riktigt löst. Konradsson den stora förloraren, och får nog koncentrera sig på att ens komma med i EM-truppen.

Sverige var som allra bäst den kvart då vi hade Hammarström på kanten och Lisa Dahlkvist i mitten. Då hade vi två bollvinnare på mittfältet, vilket framför allt gynnar Caroline Seger. Hon kunde flytta upp en bit, och vi fick längre anfall.

Dahlkvist och Hammarström lär båda finnas med i EM-elvan mot Danmark den 10 juli – om ingen av dem drabbas av skador.

Det gör garanterat även Seger. Fast jag tycker fortfarande att hon får ut alldeles för lite av sin talang. Hon borde kunna äga mittfältet under mycket längre perioder än hon gör. I går gjorde hon det som vanligt i cirka tio minuter.
Jag börjar undra om hon någonsin blir en 90-minutersspelare. När hon hamnar i defensiva positioner tar hon alldeles för stora risker. Det behöver hon inte göra. Hon kan spara chansningarna till den så kallade sista tredjedelen.

I går var hon inblandad i Norges ledningsmål. Seger är för mycket lirare i det läget. Får man en så dålig passning på egen planhalva är det bättre att bara skicka ut bollen till inkast än att försöka göra något konstruktivt.

Passningen kom från Jessica Samuelsson. Jag ser att hon hyllas på många håll i dag. Jag måste säga att jag är tveksam. Visst har hon hjärta, och en härlig anfallsvilja. Men räcker det?

Ett modernt sätt att se på ytterbackar är att de har varit bra om de kommit runt på kanten två–tre gånger, och slagit inlägg. Att de släppt förbi sin ytter gång på gång spelar mindre roll – om det inte har blivit mål på något av de anfallen.
För mittbackar är det tvärtom. De kan stå för hur många fina uppspel som helst, de är underkända om de släpper sin motståndare mer än en gång.

Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.

Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.

Jag satt på första parkett och såg hur Caroline Graham Hansen gång på gång tog sig förbi Samuelsson. När jag såg om matchen räknade jag till att Hansen kom förbi vid fem av åtta försök. Samuelsson skall vara glad att Nilla Fischer, Caroline Seger med fler fanns till hjälp och stoppade norskan.

Visst är Graham Hansen fantastiskt bra. Men defensivt är Samuelsson är ytterback av internationell klass ännu. Inte ens nära. Och hon tar ibland för stora risker i passningsspelet. Norges mål är ett exempel på det, av flera i gårdagens match.

Trots det är Jessica Samuelsson just nu mitt val som högerback i EM. Mycket på grund av att konkurrensen är tunn. Lina Nilsson är en likvärdig spelare, fast med mindre energi än Samuelsson. Annica Svensson hade varit mitt förstaval om hon hade fått spela i Tyresö. Men Svensson verkar vara helt körd.

När vi är i backlinjen så blir jag mer och mer övertygad om att Fischer och Charlotte Rohlin kommer att klara jobbet som mittbackar. Och Thunebro är stabil. Hon gör sällan en riktigt dålig match.

Då är målvaktsfrågan mer intressant. Kristin Hammarström gjorde en klart godkänd insats i går, och förtjänar att fortsatt vara vår nummer ett. Visst var hon möjligen lite felplacerad på Norges mål. Men det var en överraskande sekvens, och jag lastar henne inte för det.

Däremot är jag mer orolig för hörnor och inläggsfrisparkar. Där har både Hammarström och Sofia Lundgren periodvis stora problem. Lundgren ställdes inte på några svårare problem under sina 20 minuter i går. Däremot var Hammarström snett ute på hörna i början av andra halvlek.
Skall man ändå ge henne lite positiv feedback för situationen så vågade hon gå ut, och störde nog ändå Trine Rönning tillräckligt mycket för att norskans nick skulle gå i stolpens utsida.

Slutligen några ord till om Norge. Att Ingvild Stensland och Solveig Gulbrandsen var toppspelare visste man ju. Jag imponerades även framför allt av Kristine Hegland, Ingvild Isaksen samt de båda 95:orna. Graham Hansen är nämnd. Målskytten Ada Stolsmo Hegerberg är precis den straffområdesspelare jag vill ha i Sverige. Hon har en makalös förmåga att vara först på bollen i närheten av målet. Och hon tvekar inte, utan drar till direkt.

Det var min långa analys av Sverige–Norge. Jag tog lite bilder också. De lär komma upp någon gång framöver. När vågar jag inte ens gissa. Jag ligger ganska rejält efter när det gäller att lägga upp bilder från olika matcher.

Folkesson och startelvan

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson missar EM. Hon skadade tydligen högerknät på dagens träning, och enligt landslagsläkaren Per Lindblom har Umemittfältaren sex veckors vila framför sig.

Bittert för Folkesson, som varit lite av årets överraskning. Hon kändes verkligen högaktuell för EM-truppen.

Bittert även för Umeå som på kort tid tappat två av sina viktigaste defensiva kuggar. Fast för UIK blir den här skadan sannolikt inte tillnärmelsevis lika kostsam som Emma Berglund:s. För stämmer läkare Lindbloms prognos missar Folkesson bara tre damallsvenska omgångar.

Utan Folkesson tillgänglig för Pia Sundhage minskar förstås konkurrensen på centralt mittfält i landslaget. Fast där rör vår förbundskapten ändå runt lite till morgondagens Norgemöte.

Hade någon frågat mig för ett par veckor sedan hade jag tvärsäkert sagt att Sundhage inte kommer att göra mer än någon enstaka ändring i sin uppställning jämfört med Islandsmatchen i Växjö.

När truppen kom blev jag lite mer osäker, men trodde nog fortsatt att startelvan från Islandsmatchen skulle vara intakt till tio elftedelar. Ett byte är ju framtvingat då Emma Berglund är borta.

Men det blev alltså tre nya spelare, och ytterligare två positionsbyten. Intressant.

De nya spelarna är då först och främst förstås Charlotte Rohlin, men Sundhage provar även en helt ny högerkant med Jessica Samuelsson och Emmelie Konradsson. Dessutom flyttar hon över Antonia Göransson på vänsterkanten och tar in Marie Hammarström i mitten.

Ut ur startelvan får utöver Berglund även Lina Nilsson och Lisa Dahlkvist. Defensivt har jag inget stort förtroende för Nilsson, så det bytet välkomnas. Dock återstår det även för Samuelsson att visa att hon håller på den internationella scenen.

När det gäller Dahlkvist är jag lite splittrad. Hon är en makalös vinnarskalle, och på så sätt vill man gärna ha henne på planen. Dock håller hennes kortpassningsspel ofta ganska tveksam klass, vilket ju är dåligt för vårt anfallsspel. Det blir således intressant att se var Hammarström kan göra ihop med Caroline Seger centralt.

Det skall sägas direkt, att i ingen av de matcher där jag har sett Göteborg i år har jag imponerats av Hammarström. Men hon är å andra sidan den typen av spelare som gör stor nytta i det tysta, och som man märker mest när hon inte är med – eftersom det då märks att något saknas.

I övrigt är Norgekampen högintressant med tanke på att det är sannolikt att vi stöter på norskorna igen i EM. Det kan nämligen ske både i kvartsfinal och i semifinal. Med tanke på den snöpliga strafförlusten i Algarve cup skulle det sitta fint med en seger nu.

Personligen vill jag gärna se Kosovare Asllani och Lotta Schelin fungera bra ihop som anfallspar. Det tycker jag inte de har gjort så ofta hittills. Det har mest varit arbete en och en.
Totalt sett tycker jag att Sundhage har alldeles för många likadana forwards i sin trupp. Asllani, Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Josefine Öqvist och Jenny Hjolman är alla sex snabba djupledslöpare. Men det är inga spelare som man kan spela ett inläggsspel mot. Det är inte heller forwards man kan lyfta fram bollar mot.

Jag skulle gärna se att Sundhage plockar bort några av djupledslöparna och tog med någon spelare som kan ändra matchbilden mer. Exempelvis någon av våra unga juniorer.

Inte heller yttrarna lär springa in i straffområdet och nicka in bollar. Vi gör alltså bäst i att hålla bollen så nära Linköping Arenas usla gräsmatta som möjligt mot nickstarka norskor i morgon.

Apropå norskor så hittar du Norges trupp till morgondagens landskamp här.

Även om jag antar att de flesta räknat ut hur Sveriges startelva ser ut så avslutar jag med att ge hela här: Kristin Hammarström – Samuelsson, Nilla Fischer, Rohlin, Sara Thunebro – Konradsson, Seger, M Hammarström, Göransson – Schelin och Asllani.

Avpark är 15.30, och matchen direktsänds på Tv4sport.

Harder har en lysande träffbild

Jag är ju lite sen på bollen, men Linköping–Malmö i tisdags var på många sätt en riktigt intressant match. Tyvärr fick man ännu en gång känslan av att årets upplaga av Malmö inte håller den klass som krävs för att ge Tyresö en match om guldet. Men mer om det senare.

Jessica Samuelsson och Pernille Harder

Jessica Samuelsson och Pernille Harder

Först är det återigen dags att hylla fantastiska Pernille Harder. Ni som följer den här bloggen kan inte vara överraskade av den 20-åriga danskans storhet. Hon har helt enkelt en makalöst bra bollbehandling.

Där är hon minst topp tre i damallsvenskan. De hårdaste konkurrenterna om titeln bästa bollbehandling är väl Marta, Veronica Boquete, Anja Mittag, Caroline Seger och kanske även Anita Asante och Ramona Bachmann.

Det som imponerar mest med Harder är att hon använder sin touch så effektivt. Det är inte en massa onödiga sidledspassningar, eller tunnlar för tunnlandets skull. Utan det hon gör är väldigt konstruktivt, och hon skapar därför väldigt mycket på egen hand. Dessutom har hon bra träffbild på sina avslut. Av hennes 27 avslut i årets serie har 20 gått mot mål, och två i målställningen. Hon har alltså bara skjutit fem skott utanför – vilket är makalöst bra gjort.

I Malmömatchen klädde hon först av, och förnedrade sedan hela motståndarbacklinjen. Och här håller inte argumentet om svagt motstånd. För även om backlinjen är Malmös svagaste lagdel innehåller den ju med undantag för Kathleen Radtke rakt igenom landslagsaktuella spelare.

Pia Sundhage uttryckte sin beundran för Harder i Tv4sport efter matchen. Det har Sundhage anledning till. För Harder bör stoppas i EM-premiären den 10 juli.

Apropå EM så var gräsmattan på Linköping Arena sanslöst usel. Jättetorvor lossnade alldeles för lätt, och alldeles för ofta. Underlaget kommer att försvåra skönspel mot Norge på lördag. Men förhoppningsvis lyckas arrangören i Linköping få ordning på gräset under de veckor som återstår tills EM drar i gång.

Då hoppas man även att publiken kommer. För utöver invigningsmatchen har Linköping haft riktigt svaga siffror i år. 336, 5361, 304 och 682 är den något ojämna raden för LFC.

Apropå Sundhage och Linköping så har vår förbundskapten gång på gång efter Emma Berglund:s korsbandsskada förklarat att det är Charlotte Rohlin och Nilla Fischer som har förtroendet som mittbackspar.

Som duo blir de bättre och bättre för varje gång man ser dem. Och de börjar komma upp på en nivå som håller mot internationellt toppmotstånd. Men ännu ser jag ett antal onödiga skönhetsfel. Fischer ligger ner och spelar lite för ofta. Chansartade glidtacklingar kan man ägna sig åt på mittfältet. Men i mittförsvaret är det bättre att stå upp än att chansa.

Däremot är Fischers passningsspel en jättetillgång i backlinjen. Jag förstår inte varför inte Malmö försökte styra bort uppspelen från henne. De hade vunnit på att Rohlin skött alla uppspel. Hennes passningsspel var stundtals en bra bit ifrån landslagsklass. Hon har 41 dagar på sig att hitta den rätta touchen.

Totalt sett imponerade LFC genom hårt arbete, och genom Harder. Det känns som att man börjar få bitarna att falla på plats, och laget är garanterat rejält svårspelat. För faktum är ju att Sofia Lundgren hade en ganska lugn dag på jobbet.

För Malmö är det lite tvärtom. Jonas Eidevall provar och provar, men har inte fått pusslet att gå ut ännu. Känslan är att han lider lite av överflödets förbannelse.

Dessutom är det så att flera nyckelspelare visar svag form. I backlinjen känns Malin Levenstad riktigt darrig. Hon blev bortskojad gång på gång av Harder, och uppvisar för tillfället inte den podus som man vill att en landslagsaktuell mittback skall göra.

Manon Melis

Manon Melis

Offensivt väntar Eidevall på Manon Melis. Holländskan fick tillräckligt med chanser för att göra något mål, men hade riktigt svaga avslut. Melis står på tre mål hittills i år. Följer hon fjolårets utveckling så lossnar det för henne när som helst. Då stod hon på två mål efter åtta omgångar – men slutade på 16.

Som jag var inne på i början av inlägget är Malmö en bra bit ifrån Tyresö lagmässigt sett. Och om det ser ut nu lär det inte bli någon tät guldstrid. Men jag vill inte räkna ut LdB FC ännu.

För individuellt har man så många matchvinnartyper att man kanske inte kommer att behöva hitta det optimala lagspelet. Det kan räcka med att få igång någon eller några av Melis, Mittag och Bachmann.

Den trion, och några Malmöspelare till, har kapacitet att göra som Pernille Harder – alltså avgöra matcher på egen hand. Men Malmö har nog inte råd att ge Tyresö mycket större försprång än det nuvarande. Lagens inbördes möte på Malmö IP den 12 juni är exempelvis en måstematch för Malmö.

Slutligen har jag nu fått se Elin Rubensson som ytterback i en back. Det var inte lysande, men känns fortsatt intressant. Man skall nog ge henne ytterligare ett antal matcher innan man gör någon större analys. Dock tror jag att backspelet stärker hennes aktier att komma med i en EM-trupp. För plötsligt kan hon ju vara användbar i alla tre lagdelarna – vilket ju är något som en tränare tycker om.

* I går vann Tyresö säkert mot Kif Örebro. Tyresö ligger därmed kvar på det poängsnitt som de hade i fjol – vilket talar mot att det kommer att tappa elva poäng totalt. Malmö har redan tappat sju, Göteborg och Umeå har tappat tio och Linköping har tappat elva. Mer än så säger jag inte…

Tyresö och Göteborg är för övrigt de enda obesegrade lagen i serien.

Johanna Almgren

Johanna Almgren

* Apropå Göteborg så var det precis så illa med Johanna Almgren som befarat. Och inte nog med att hon missar EM, nu funderar dessutom hon på att sluta helt med fotbollen. Visst är väl det ett riktigt tråkigt besked?

Man vill ju ha tillbaka henne på planen igen. Samtidigt så har hon varit extremt skadeförföljd ända sedan de tidiga tonåren, så man förstår ju om hon känner att hon gjort sitt i rehabsammanhang.

* Louise Fors blev målskytt i WSL i går. Hon gjorde 3–1-målet när Liverpool vann med 3–2 hemma mot Lincoln. Stämmer siffrorna på soccerway.com så är det nu dubbelt svenskt i skytteligan i WSL. Sofia Jakobsson leder på fyra mål, ett före Fors.

Intressant om Sundhages tester

Sedan Pia Sundhage presenterade sin senaste landslagstrupp i onsdags har jag försökt läsa allt som skrevs av de journalister som var närvarande, för att få hyfsat klart för mig hur vår förbundskapten tänker.

Med några dagars varsel så känns det som att startelvan är fortsatt oförändrad. Sundhage har på flera ställen klargjort att Kristin Hammarström fortsatt är förstamålvakt – trots att Hedvig Lindahl får chansen att visa upp sig.

I mittförsvaret har Sundhage förklarat att Nilla Fischer och Charlotte Rohlin fortsatt är förstavalet.

De båda sakerna kan man exempelvis läsa om här. Sundhage är väldigt tydlig när hon säger så här om Fischer/Rohlin:

”Jag har bestämt mig för att de ska spela. Man kan inte vela och testa för mycket.”

Den bästa analysen jag läst om den nya truppen bjuder Aftonbladets Petra Thorén på i den här krönikan. Läs den. Där ger Thorén några fina exempel på hur Sundhage testar sina spelare.

Bland annat tar hon upp hur Lotta Schelin tidigare på alla sätt försökt undvika allt vad stjärnrollen innebär. Jag minns det så väl från VM 2011. Schelin sken som en sol genom hela mästerskapet, och var verkligen vår stjärna. Men så fort någon försökte prata med henne om det slog hon ifrån sig, och började prata om kollektivet. Och att ta upp krav/förväntningar var inte ens någon idé.

Det skall bli spännande att se hur Schelin hanterar sådana frågor i sommar.

Schelin skrev för övrigt i dag på ett nytt treårskontrakt med Lyon. När kontraktet är utspelat 2016 är hon 32 år. Kanske är det då dags att vända hemåt, och avrunda karriären i damallsvenskan. I varje fall kan man ju alltid hoppas…

Innan jag lämnar landslaget och går över på en liten koll på vad som händer i helgen så känns det ju udda att läsa om att Brasilien har tagit ut en 26 spelare stor landslagstrupp, som skall bantas något till lagets landskamp mot Sverige.

Den matchen finns väl inte ännu? I varje fall inte officiellt.

Inofficiellt har man väl länge förstått att det är just Marta med vänner som väntar den 19 juni.

* Så då till helgens matcher. Den stora internationella höjdpunkten är tveklöst den tyska cupfinalen mellan ettan och tvåan i Frauen-Bundesliga, alltså Wolfsburg och Turbine Potsdam. Matchen spelas i Köln på söndag klockan 16.30, och tyska cupfinaler brukar locka en bra bit över 10 000 åskådare.

Förhoppningsvis kan Antonia Göransson få chansen från start igen i Potsdam. Men jag vågar inte hoppas för mycket. Vår landslagsytter fick nämligen nöja sig med att agera inhoppare i de fyra sista ligaomgångarna.

* Det har hunnit bli lördag under arbetet med det här inlägget. I damallsvenskan är det således tre intressanta matcher i dag. För toppen av tabellen är mötet mellan de båda obesegrade lagen Kif Örebro och Göteborg allra mest spännande. Känslan är att Göteborg kan få väldigt svårt att slå hål på Örebros täta försvar.

Kristianstad–Linköping är ett annat spännande möte i tabellens övre regioner. Min gissning är att KDFF:s offensiv tar hem spelet mot Linköpings defensiv. Men jag skulle inte bli överraskad om det slutade helt tvärtom.

Känslan är ju att serien inte riktigt hunnit sätta sig ännu. Och utöver det självklara att Tyresö och Malmö är topplag, samt att Sunnanå är ett bottenlag, så har det hittills varit sköna resultatmässiga svängningar.

Därför känns mötet mellan Mallbacken och Jitex som helt öppet. Däremot hade söndagens matcher Tyresö–Sunnanå och Malmö–Vittsjö varit ogarderade ettor på min tipskupong.

* I USA rullar NWSL vidare. Jag såg huvuddelen av seriefinalen Portland–Sky Blue 0–1 i morse. Trots att det inte skapades speciellt många heta målchanser var det verkligen en högklassig match, där jag framför allt imponerades av kvaliteten i passningsspelet. Det var knappt en gång man såg att det slarvades med enkla passningar.

Sedan är man ju inte van vid att det är en riktigt skön ljudkuliss vid dammatcher. Men bland de 11 055 åskådarna fanns en rejäl Portlandklack som sjöng under större delen av matchen. Riktigt kul att höra.

Sky Blues segermål gjordes för övrigt på ett överraskande skott från inhopparen Taylor Lytle. Se det i det här klippet.

Ojdå, Sundhage bjöd på skrällar

Vid en presskonferens som förbundet har gjort så minimalt med reklam för – se föregående inlägg – att man undrar om de ville att någon skulle rapporter om den så presenterade Pia Sundhage faktiskt flera skrällar.

Efter att ha jobbat med samma 25 spelare under hela våren får plötsligt ett antal nya spelare chansen. Amanda Ilestedt och Josefine Öqvist har varit med i truppen tidigare. Men mot Norge den 1 juni får även Hedvig Lindahl, Marina Pettersson Engström och debutanten Jenny Hjolman chansen.

Jenny Hjolman

Jenny Hjolman

Kul med Hjolman som är en intressant spelartyp. Men som jag skrev i går – Umeås bästa offensiva spelare heter Lina Hurtig.

Spelare som är borta från den förra truppen är förstås skadade Emma Berglund, men även Malin Levenstad, Stina Segerström och Johanna Almgren. Almgrens petning förklaras på förbundets hemsida med hennes knäproblem. De andra två verkar vara ute i kylan.

Segerström har inte varit dålig i de matcher jag har sett henne i Göteborg i vår. Men hon har inte heller känts landslagsmässig. Angående Levenstad reagerade jag för att hon ofta vände ryggen och rumpan till i duellerna mot Örebro. Så vill inte jag att en landslagsmittback skall agera i närkamper.

Andra spelare som verkar helt iskalla är Annica Svensson och Susanne Moberg, som ju båda åkte ur truppen efter Algarve cup. Och man kan nog konstatera att sista tåget har gått för Therese Sjögran i hennes kamp för att få spela ett sista mästerskap. Hon hade definitivt behövt vara med här för att ha en rimlig chans.

För egen del tycker jag att det är synd att inte Lina Hurtig och Marija Banusic får chansen att visa upp sig i A-landslaget. Även om Sundhage tycker att de båda bör spela i F19-EM i stället, så handlar det troligen om två framtida nyckelspelare i A-landslaget. Två spelare som skulle kunna få lite extra positiv energi av att bara få vara med i truppen.

Den 25 juni 18.00 på Torslandaverken skall den definitiva EM-truppen presenteras. Fram tills dess ser landslagets schema ut så här:

* 28 maj–2 juni, läger i Linköping. Inklusive match mot Norge på Linköping Arena den 1 juni 15.30.

* 15–20 juni, nytt läger. Troligen inklusive match den 19 juni.

I mitt förra inlägg gissade jag att en allmänt sportintresserad svensk inte kan nämna fem spelare i det svenska landslaget. När TT alldeles nyss presenterade Sundhages senaste trupp fick jag vatten på min kvarn. Där ingick nämligen Amanda Ilstedt och Olivia Scough. Kunskapen om namn och stavning i vårt landslag är verkligen begränsad.

Här är förresten hela truppen till lägret i Linköping, och matchen mot Norge:

Målvakter: Kristin Hammarström, Lindahl, Sofia Lundgren och Carola Söberg.
Backar: Nilla Fischer, Ilestedt, Lina Nilsson, Pettersson Engström, Charlotte Rohlin, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.
Mittfältare: Lisa Dahlkvist, Hanna Folkesson, Marie Hammarström, Antonia Göransson, Carina Holmberg, Emmelie Konradsson och Caroline Seger.
Forwards: Kosovare Asllani, Hjolman, Sofia Jakobsson, Lotta Schelin, Olivia Schough och Öqvist.

Är allt Vittsjös förtjänst?

Det här är i första hand ett långt inlägg med fokus på den positiva förbättringen av det kollektiva försvarsspelet som noterats i damallsvenskan i år.

Men innan jag kommer in på huvudämnet har jag tittat på det lag i serien som saknar försvarsspel – Sunnanå SK.

För tyvärr visade det sig att Skelleftelaget är precis så svagt som jag anat från de korta klipp jag sett. De förlorade för övrigt Västerbottensderbyt med 4–0.

Medan årets Umeå, anfört av terriern Hanna Folkesson, jobbar fantastiskt bra i defensiven, så är Sunnanå väldigt naivt. Man försöker spela kortpassningsspel i eget straffområde, hamnar på fel sida om sin markering i eget straffområde – och lagets uppställda försvarsspel handlar mest om uppställda spelare.

Visst finns det vissa offensiva kvaliteter i laget. Men det hjälper inte om man spelar fram till motståndarnas mål som man gjorde till Lina Hurtig:s 1–0-fullträff.

Där visade Åsa Berglund att hon inte håller på allsvensk nivå. Förstamålvakten Sussie Nilsson satt på bänken, och bör kunna stabilisera laget en aning. Men jag har svårt att tro att det räcker. Känslan är att Sunnanå behöver två–tre etablerade toppspelare – och ett försvarsspel, för att ens ha en chans att hänga kvar i högsta serien.

Lina Hurtig

Lina Hurtig

Till roligare saker – som härliga Lina Hurtig. Umeåtalangen var mycket bättre än senast mot Göteborg – gjorde tre mål, och leder nu den damallsvenska skytteligan.

Efter Göteborgsmatchen vacklade jag lite på min tidigare så klara uppfattning att Hurtig bör med till EM. Hon visade betydligt mer i dag, dels för att motståndet var flera klasser sämre. Dels för att hon känns mer hemmastadd som forward, än som yttermittfältare.

Och vid en närmare eftertanke är Hurtig för mig Umeås bästa offensiva spelare, och borde exempelvis gå före Emmelie Konradsson i en EM-trupp. Samtidigt vill man ju gärna ha med Hurtig och Marija Banusic i F19-EM, så att vi har en bra chans att kvala in till nästa års F20-VM. Så lite splittrad är man allt i frågan.

Emmelie Konradsson

Emmelie Konradsson

Men att Hurtig är en blivande världsspelare – det är jag helt övertygad om. Den speluppfattningen och bolltouchen är det inte många som har.

Så till huvudämnet i det här inlägget – det förbättrade försvarsspelet i serien. Tidigare i dag tittade jag klart på inspelningen från matchen Kif Örebro–LdB FC Malmö. Jag satt faktiskt och njöt av hur Kif Örebro avväpnade serieledarna.

Trots att gästerna hade ett stort övertag i bollinnehav noterade jag bara 2–3 (2–1) i riktigt kvalificerade målchanser. Och när Örebro vann bollen var urstarka Sarah Michael en plåga för Malmös backlinje.

Örebro visade sig vara ett kompakt lag, där alla jobbade kopiöst. Inte som Sunnanå, elva utspridda spelare som jobbar en och en.

Jag hade redan tidigare tänkt på att jag har fått se flera lag bjuda på lysande försvarsspel i år – som Piteå, Umeå och Göteborg. Men det var först när expertkommentator Malin Swedberg sa att hon uppfattade det som att lagen i damallsvenskan genomgående spelar bättre försvarsspel i år som jag insåg att det faktiskt är en trend.

För att kolla om det stämmer att lagen i damallsvenskan är bättre i defensiven i år jämfört med i fjol valde jag att jämföra antalet mål i de sex första omgångarna 2012, med årets första sex omgångar.

Nu är ju inte antalet insläppta mål den enda faktorn när man bedömer försvarsspel. Men eftersom jag känner att lagen har ungefär lika starka forwardsuppsättningar i år som i fjol känns siffran relevant.

För att göra jämförelsen rättvis räknade jag bort de matcher där AIK, Djurgården, Mallbacken och Sunnanå ingått. Resultatet blev slående:

Antal mål efter sex omgångar:

2012: 98 på 24 matcher – vilket ger ett snitt på 4,08 mål per match.
2013: 61 på 25 matcher – vilket ger ett snitt på 2,44 mål per match.

* Det görs således 40 procent färre mål i år.

En gissning är att Vittsjös framgångar från i fjol har spelat en viktig roll här. De byggde ju sin topplacering på god organisation och hårt arbete. Och många konkurrentlag från seriens mittenskikt har nog studerat och kopierat Vittsjös framgångsrecept.

I fjol såg jag en mängd lag som hade ett väldigt naivt försvarsspel. Umeå, Örebro, Linköping med fler bjöd exempelvis Tyresö och Malmö på massor av härliga ytor att anfalla på. I år är naiviteten som bortblåst på de flesta hållen.

Och som jag ser det är de färre antalet mål faktiskt en väldigt positiv sak för svensk damfotboll. För det förbättrade försvarsspelet kommer på sikt att leda till att vi får se nya spelartyper i vår högsta serie.

För ni vet väl hur den svenska damfotbollsforwarden ser ut?

Om det inte ringer någon klocka, kan jag meddela att hon är snabb, och nästan bara användbar i djupled. Hon nickar helst inte, utan vill ha bollen längs marken.

Det är en schablon, men det är ju trots allt så de ser ut, alla våra bästa forwards. De ser ut så eftersom det är så man vinner matcher inom flickfotbollen. Och vad värre är, det har även varit så man har vunnit matcher i damallsvenskan.

Eftersom de flesta lagen har spelat ett högt försvarsspel har det varit gott om ytor för djupledsgående forwards. Något inläggsspel att tala om har aldrig behövts. De enda inläggen som slagits har varit hörnor – och då har man flyttat fram sin stora mittbackar. Således har det inte funnits något behov av någon Abby Wambach i svensk damfotboll.

Men fortsätter trenden med att lagen spelar så här tajt i defensiven så måste klubbarna hitta nya vägar till mål. Då räcker det inte med att lägga in bollen bakom motståndarnas backlinje. Det kommer att krävas ett bättre inläggsspel, med följden att vi kommer att få fram fler powerforwards – och damallsvenskan kommer att bli en ännu bättre serie.

Det är i varje fall vad jag tror…

* Mer damallsvenskan. Här ett långt klipp med höjdpunkter från Skånederbyt mellan LdB FC Malmö och Kristianstads DFF.

Det verkar inte ha varit en av de matcher där försvarsspelet stått i högsätet. För oj vad många kvalificerade målchanser som ryms i klippet. Flera snygga mål finns där också.

Kristianstad ser ut att hela tiden trycka upp sin backlinje ohälsosamt högt. KDFF är ett lag som jag har sett väldigt lite av de senaste två åren.
Jag har missat deras matcher i Göteborgsområdet, och trots att laget innehåller en mängd spännande profiler verkar de helt och hållet ha hamnat i tv-skugga. Någon som minns när de senast visades i veckans match?

Johanna Almgren

Johanna Almgren

* För Johanna Almgren gav dagens magnetröntgen tack och lov ganska positiva besked. Inget var trasigt i hennes knä – och hoppet om EM lever. Däremot är säsongen över för Camille Levin. Hon blir borta i fyra till sex månader. Mer om de skadorna går att läsa här.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

* 2011 såg jag hur Nilla Fischer gjorde ett rätt våldsamt försök att få kaxiga Mimmi Löfwenius att inte sticka upp. De två verkar inte ha gemensamma myskvällar ihop i år heller. I varje fall inte enligt den här artikeln.

* Allra sist så kan jag inte undanhålla er det här twitterinlägget från Mattias Tjernström på Tv4-sporten:

”Hängde med Pia Sundhage idag. Berättade bland annat att hon gillade att åka tunnelbana så hon kunde prata damfotboll med folk. Mårts? Hamrén?”

I morgon tar för övrigt Sundhage ut nästa landslagstrupp. Räkna med att truppen ser ut ganska exakt som senast. Det innebär exempelvis att varken Hurtig eller Banusic kommer att finns med.

En skrällarnas dag

Det här var lite av skrällarnas dag. Och ute i Europa var det även lite av svenskornas dag. För Antonia Göransson tog sig till Champions League, Lotta Schelin till cupfinal och Sofia Jakobsson blev målskytt.

Själv ägnade jag eftermiddagen åt att bevaka Nittorp–Hovshaga 0–4 i division 1 östra Götaland. Det var inte direkt någon fotbollshöjdare. Underlaget tillät nämligen inget skönspel.

Parallellt med matchbevakningen på klassiska Åsavallen – där Victoria Sandell Svensson fick sitt genombrott – så hängde jag med mål för mål i avslutningen av Frauen-Bundesliga, i Lyons cupsemifinal samt förstås i fem damallsvenska matcher.

Jag har alltså inte sett något alls av dagens damallsvenska matcher. Men tänkte ändå göra en liten genomgång, helt och hållet byggd kring hårdfakta. Mest noterbar är förstås skrällen i skogen. Sannolikt var det den klart största knallen i damfotbollsvärlden den här helgen.
För att Tyresö fick lämna Värmland och Strandvallen i Mallbacken med bara en poäng – det kunde väl ingen gissa?

Statistiken säger att Tyresö vann med 13–3 i avslut mot mål och 1–0 i avslut i målställning. Fast i mål blev det 1–1. Rutinerade Linda Wallin blev Värmlandsskogarnas okrönta drottning när hon kvitterade med drygt tio minuter kvar att spela.

Linda Wallin och Mikaela Uthas.

Linda Wallin och Mikaela Uthas.

Samtidigt vann Malmö det skånska toppmötet mot Kristianstad med förkrossande 5–0. Sara Björk Gunnarsdottir och Ramona Bachmann gjorde två mål vardera. De båda var bänkade mot Örebro senast. Fler tankar om den matchningen kommer jag med i ett senare inlägg. Malmö är därmed förbi Tyresö i tabelltoppen på målskillnad.

I övrigt i vår svenska toppserie så blev det kryss för båda Göteborgsklubbarna. Obesegrade Göteborg spelade 0–0 i Vittsjö. Där noteras blott sex avslut mot mål för GFC. Det är alldeles för dåligt för ett lag som utmålar sig som guldkandidat. I Lindome spelade Jitex och Linköping 1–1. Enligt en av de 234 åskådarna var det en jämn match. Rapportören meddelade också att Sofia Lundgren tyvärr inte visade upp någon EM-mässig säkerhet. Samt att Linköpings mittbackspar Nilla Fischer/Charlotte Rohlin stundtals kändes riktigt otajmade. Tråkigt.

Slutligen så vann Örebro återigen. Och Helén Eke var återigen lagets målskytt. Hon är numera i delad ledning av skytteligan.

Efter 35 matcher har faktiskt 14 slutat oavgjorda. Det är förstås en stark signal om att damallsvenskan hittills har varit väldigt jämn. Faktiskt klart jämnare än jag hade väntat mig.

* Klart jämnare än vad någon hade förväntat sig var även den franska cupsemifinalen mellan Montpellier och Lyon. Lotta Schelin gav Lyon ledningen i den första halvleken. Men bara ett par minuter senare kvitterade Marie-Laure Delie. 1–1 blev slutsiffrorna – vilket innebar Lyons andra kryssmatch för året. Den första var den inofficiella VM-finalen mot Inac Kobe Leonessa. Då vann Lyon efter förlängning.

Den här gången krävdes det straffläggning. I den missade lagen två straffar vardera under grundomgången. I varje fall ansåg domaren det. Se separat inlägg.

För Lyon gjorde Louisa Necib, Sonia Bompastor och Eugenie Le Sommer mål, medan Wendie Renard och Megan Rapinoe missade. Sedan blev det sudden death i straffläggningen. Där gjorde i tur och ordning Corine Franco, Camille Abily och målvakten Sarah Bouhaddi mål för Lyon. I den åttonde straffomgången missade Kelly Gadéa för Montpellier – och Schelins lag var klart för final.

När jag ser de här uppgifterna på footofeminin.fr – och även noterar att Schelin fanns bland de elva Lyonspelare som slutförde matchen, då reagerar jag över att vår svenska skyttedrottning inte klev fram och tog en straff. Åtta lagkompisar gick alltså före i kön. Eller snarare nio, eftersom Amandine Henry hade missat straff i själva matchen. Jag hoppas verkligen att Schelin som svensk lagkapten inte backar för att lägga straff i EM. Det är ju hon som skall visa oss vägen mot Friends Arena.

Tyvärr blir det inget svenskmöte i finalen den 8 juni. För i går skrällde sig Saint-Etienne vidare. Man vann med 2–0 hemma mot PSG – där Kosovare Asllani spelade de första 68 minuterna. Det blir alltså Lyon och Saint-Etienne som gör upp om cuptiteln, om nu inte Montpellier kan protestera sig till final. Mer om det i nästa inlägg.

* Så till Tyskland. Där stod slaget i den sista omgången om andraplatsen. Och det vanns överraskande av Turbine Potsdam. Att Potsdam skulle vinna mot Gütersloh var inte oväntat. Det blev 2–0 – och Antonia Göransson fick hoppa in de sista nio minuterna.

Däremot var det oväntat att Frankfurt skulle förlora på hemmaplan med 2–1 mot Bayern München. På det här klippet med alla mål från dagens omgång noteras att Sarah Hagen:s 1–0-mål är ett litet konstverk.

För storsatsande Frankfurt slutar alltså säsongen med en ny tredjeplats. Det måste anses vara ett gigantiskt fiasko. Jag tycker som bekant att Sverige, Tyskland och Frankrike borde ha fyra lag i Champions League – för att höja kvaliteten på turneringen. Men så är det ju inte. Och genom dagens resultat står Frankfurt för andra året i rad utanför Europas mästarcup. Fiasko var ordet.

Yuki Ogimi

Yuki Ogimi, tidigare Nagasato

Skytteligan vanns av Potsdams japanska stjärna Yuki Ogimi på 18 mål. Tvåa på 16 mål kom Wolfsburgs Conny Pohlers, som gjorde mål på en bicycleta i dag – se klippet ovan. Och trea på 15 fullträffar slutade Duisburgs Mandy Islacker. Antonia Göransson slutade på åtta mål, och delade med det elfteplatsen.

* Slutligen till England. Där vann Sofia Jakobsson svenskmötet mot Louise Fors. Chelsea vände nämligen 0–1 till hemmaseger med 2–1 mot Liverpool – och gick upp i tabelltopp. Jakobsson stod för kvitteringen. Det var svenskans fjärde mål i serien – vilket innebär att hon leder skytteligan.

Vi har alltså svenskt i toppen av skytteligorna både i Frankrike, England – och nu alltså även i Sverige. Visst är väl det kul?

Lång analys av Tyresö–Linköping

Nu har även jag sett lördagens damallsvenska tv-match, den mellan Tyresö och Linköping. Det var intressant.

När man i efterhand ser en match där man vet slutresultatet, då målar man lätt upp en bild av hur det har varit. Mina fördomar om matchbilden visade sig bara delvis ha täckning i verkligheten. Men mer om det senare.

Först tänkte jag nämligen ägna mig åt spelarkritik. När jag slog på matchen var planen att försöka kolla in hur det tänkbara EM-mittbacksparet Nilla Fischer/Charlotte Rohlin skötte sig mot bästa möjliga motstånd.

När laguppställningarna rullades upp slog det mig att minst en tredjedel av startelvorna i Sveriges EM-premiär faktiskt fanns på planen. Dessutom noterades ytterligare tre–fyra spelare som är tänkbara EM-spelare. Det blev alltså ganska många fler att närstudera än bara Linköpings mittbackspar.

Men jag börjar ändå med firma Fischer/Rohlin. Genom tv-bilden är det ganska svårt att få en riktigt bra bild av spelares rörelsemönster, och samarbete. Men det jag såg av duon var väl sisådär.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

Fischer har fortfarande väldigt svårt med avvägningarna av när hon skall falla, och när hon skall kliva fram. Det är det senare hon är klart bäst på, och det hon oftast väljer. Fast ibland blir det helt galet. Som när hon lämnade Marta helt ensam i 27:e minuten. Där skall Fischer vara väldigt glad att brasilianskan sköt utanför.

Dessutom måste Fischer lära sig hur hon skall jobba med armarna i straffområdet. För som jag uppfattar den högst svårtolkade handsregeln så skulle definitivt domare Linn Andersson ha blåst straff för Tyresö i den första halvleken.

Medan Fischer är fortsatt orutinerad som mittback känns Rohlin klart ringrostig. Den fråga som Pia Sundhage ställs inför den närmaste tiden är huruvida Rohlin kommer att kunn fila bort rosten de kommande två månaderna.

I VM för två år sedan såg jag Rohlin som en mittback som agerade med pondus och självförtroende i alla lägen. Mot Tyresö kändes det inte ens som att hon hade ett rent tillslag på bollen. Hennes passningar blev ofta studsiga. Dessutom drällde hon med bollen en gång och blev dessutom rejält uppsnurrad och ifrånsprungen av Christen Press. Illavarslande.

Här är mina synpunkter på fler EM-aktuella svenska och danska spelare från matchen:

Sofia Lundgren

Sofia Lundgren

* Sofia Lundgren: Gjorde en kanoninsats. Helt chanslös på båda målen. Gjorde ett par riktigt högkvalificerade räddningar, och agerade med pondus även utanför sitt straffområde. Kan kanske trots allt ge Kristin Hammarström en rejäl match om målvaktströjan till EM.

* Caroline Seger: En bra och en dålig halvlek. Låg i en hög utgångsposition, och spelade på få tillslag i den första halvleken. Hittade då ofta offensiva lösningar. Hade en lägre utgångsposition efter paus, och skötte den mycket sämre. Tycker att hon ofta tog till alldeles för många tillslag, och blev därmed ett slags bromskloss.

* Lisa Dahlkvist: Spelade i en väldigt defensiv mittfältsroll, och gjorde en alldeles utmärkt insats. Kanske, kanske börjar hon äntligen hitta tillbaka till VM-formen?

* Sara Thunebro: Stabil. Sattes inte på så många prov i defensiven. Offensivt kom hon till flera inläggslägen på sin vänsterkant. Kvaliteten på själva inläggen kunde dock ha varit bättre.

* Jessica Samuelsson: Gjorde några fina, offensiva framstötar, och hade bland annat ett ribbskott – om man nu skall kalla det misslyckade inlägget för skott? Jag har tidigare uttryckt rejäl tveksamhet till hennes defensiva positioner. Den tveksamheten kvarstår i högsta grad. Tyresös spelare kunde ofta löpa in bakom henne, och det skapades flera chanser på hennes kant. Som jag ser det är hon inte redo för ett EM-slutspel.

* Pernille Harder: Var inte så dominant som jag hade tänkt mig. Å andra sidan hade hon extremt hård och tät uppvaktning från det duktiga Tyresöförsvaret. Och när hon väl får bollen under kontroll gör hon alltid något bra med den. Linköping fick ett mycket bättre spel när hon kom upp som forward, och kunde få fast lite bollar.

* Mariann Gajhede Knudsen: En väldigt stabil, och användbar spelare. Kan spela i flera olika roller, och lösa det på ett utmärkt sätt. Hade det dock tufft före paus. Blev mer involverad i spelet efter paus, då hon fick Petra Larsson vid sin sida.

Line Röddik Hansen

Line Röddik Hansen

* Line Röddik Hansen: Synd att hon inte är svensk. Är som bekant en lysande ytterback. Visade även kvalitet som mittback. Hennes uppspel sitter nästan alltid på läppen på mittfältare eller forwards. Hon har verkligen en underbart skön bollbehandling.

Tio spelare är betygsatta. Utöver dem lanserar jag själv två nya namn som landslagskandidater:

* Johanna Frisk: Nu har jag bara sett henne i tre matcher på tv, vilket är lite vanskligt. Men det jag sett har varit imponerande. Hon är förhållandevis snabb, och har ett bra kortpassningsspel. Hon har faktiskt varit så imponerande att jag just nu ser henne som landets bästa mittback. Således borde Frisk kunna vara högaktuell för nästa landslagstrupp.

Magdalena Ericsson

Magdalena Ericsson

* Magdalena Ericsson: En härligt positiv överraskning. Ju längre matchen led desto mer slog det mig att vi här kan ha Thunebros efterträdare. Nu bygger jag bara det här på en match, vilket förstås är ett otillräckligt underlag för en helhetsanalys. Men den spontana känslan är att Ericsson har en bättre defensiv speluppfattning än de ytterbackar som förbundskapten Sundhage använder sig av. Ericsson kliver inte undan, och visar att hon kan vara så där lagom kaxig som behövs på internationell nivå. Dessutom tyckte jag att hon hade bra kvalitet på uppspelen, både med höger och vänster fot. En väldigt intressant bekantskap.

Där sätter jag punkt för spelarkritiken, och går över på själva matchen. När man ser att Tyresö vunnit med 2–0 efter att ha gjort båda målen under de sista minuterna så får man lätt känslan att hemmalaget gjort en ganska beskedlig insats.

Men efter att ha sett den första halvleken så var det bara lagets effektivitet som jag tyckte var för dålig. För så långt var verkligen Tyresö fantastiskt bra. Det var första gången jag såg laget prestera ett spel som gör att de faktiskt till och med skulle kunna utmana Lyon om nästa års Champions Leaguetitel.

Efter 45 minuter hade de inte varit nära att släppa till någon målchans bakåt. Så fort de blev av med bollen gjorde forwards och mittfältare ett så grymt hemjobb att backlinjen och Carola Söberg fick en högst tacksam uppgift. Söberg skulle för övrigt kunnat varit med bland de betygsatta spelarna ovan. Fast hon var såpass arbetslös att jag inte har något gångbart betygsunderlag…

Faktum är att Söberg på tre matcher bara behövt rädda fem skott. Det är så få att hon inte ens räknas in i målvaktsligan ännu… Och det är förstås ett otroligt gott betyg till hela lagets försvarsarbete.

Under den första halvleken spelade Tyresö dessutom på ett eller två tillslag, och tog sig ofta fram på sin vänsterkant. I halvtid var det 4–0 i högkvalificerade målchanser. Dessutom skulle man ha haft en straff.

Efter paus blev Tyresös anfallsspel klart sämre. Bolltempot bromsades genom att man tog till fler tillslag. Kanske är det så att laget har en bäst balans när Vero Boquete går ner och hämtar boll, medan Caroline Seger har en högre utgångsposition?
Det var så det såg ut före paus. I andra halvlek bytte de position, och båda blev sämre.

Till slut krävdes det två fina, individuella prestationer från Christen Press för att avgöra matchen. Det är ju det fina med Tyresö – att när spelet börjar hacka har de profiler som kan avgöra på egen hand.

Av det jag sett hittills av Tyresö är faktiskt känslan att de kan komma att avgöra damallsvenskan på ett ganska tidigt skede. Laget känns väldigt mycket mer stabilt än huvudkonkurrenten Malmö.

* Slutligen undrar jag lite över hur stor tillit man skall sätta till den officiella statistiken i damallsvenskan. Alla vi som har sett matchen Tyresö–Linköping på tv vet att Christen Press gjorde båda målen. Trots det står det så här nu på svenskfotboll.se:

1–0 Kirsten van de Ven (88). Utan assist.
2–0 Christen Press (90+1). Passning Kirsten van de Ven.

Det finns flera tveksamheter i det här:

1) Okej då om statistikfolket på plats på Tyresövallen inte uppfattade att bollen var över linjen vid Press ribbskott. Men då måste hon väl ändå få ett assist?

2) Sedan är det väl självklart att målskytten skall korrigeras i efterhand. Eller?

3) Visst gav van de Ven bollen till Press mitt på offensiv planhalva inför 2–0. Men det känns ändå rätt snällt att holländskan skall få assist till det mål som ju Press gjorde helt på egen hand. I så fall bör Meghan Klingenberg i efterhand också få assist till Press vid 1–0.

Kärlek leder Kristianstad till medalj?

Det har blivit dags för del tre i mitt damallsvenska tips. Den innefattar lagen på platserna fyra till sex.

Här pratar vi om tre lag som känns väldigt jämna, och där det känns som att dagsformen i de inbördes matcherna mycket väl kan komma att avgöra vilket eller vilka av lagen som tar medalj.

I svensk fotboll får som bekant fyra lag medalj. Och jag tror att det är dags för Kristianstad att få kliva upp på pallen. Kanske kan lite kärlek hjälpa till. Här är mitt tips med motivering:

4) Kristianstads DFF
In
: Marija Banusic (Sirius), Elin Borg (AIK), Brett Maron (Valur, Island), Josefine Öqvist (Tyresö) och Lorca van de Putte (Anderlecht, Belgien).
Ut: Julia Molin (AIK), Moa Pettersson (Wä), Elin Nilsen (Vittsjö), Becky Edwards (Portland Thorns, USA), Katrin Omarsdottir (Liverpool, England), Lisa Petersson (AIK), Anna Persson (Glimåkra) och Emelie Johnson (Boren).
Kommentar: Damallsvenskans mest färgstarka tränare heter Elisabet Gunnarsdottir. Hon rekommenderade alla på upptaktsträffen att satsa en tusenlapp på att guldet skall gå till Kristianstad.

Jag avråder från det. Men att satsa en peng på att laget tar en efterlängtad medalj skulle jag däremot kunna tänka mig. KDFF ser nämligen ut att få en otroligt stark offensiv i år, trots att fjolårets affischnamn Kosovare Asllani lämnade redan i somras.

För räkna med att Margret Lara Vidarsdottir och Josefine Öqvist kommer att producera. Bakom dem finns danska landslagsspelaren Johanna B Rasmussen, supertalangen Marija Banusic och pålitliga Susanne Moberg.

Fast sannolikt kan Susanne Moberg få spela yttermittfältare i klubblaget, precis den position där Pia Sundhage vill ha henne.

Siriusförvärvet Banusic har jag bara sett i korta klipp. Men det jag sett är verkligen intressant. Tränare Gunnarsdottir sa i samband med upptaktsträffen att Banusic kan bli tidernas bästa svenska forward, och att:

”Hon bjuder på ögongodis för åskådarna.”

Det är stora ord, men från det jag sett av Banusic kan Gunnarsdottir ha rätt. Lär mer om Banusic här.

På samma upptaktsträff sa Josefine Öqvist att hon känner sig lugnare när hon får målchanser, och att hon därmed förbättrat effektiviteten rejält. Är det så borde forwarden vara ett namn både för toppen av skytteligan och för EM-truppen.

Josefine Öqvist

Josefine Öqvist

Öqvist är dock skadad till premiären. Och skadeläget är det som är mest besvärande för laget inför seriestart. Men med hjälp av det svårspelade gräset på Vilans IP, och sin grymt starka offensiva uppställning tror jag att KDFF lyfter till fjärde plats i år.

Ett annat vapen laget använder sig av är kärlek. I varje fall verkar det så på det här roliga klippet.

5) Linköpings FC
In
: Magdalena Ericsson (Djurgården), Jennie Nordin (AIK), Lina Ringshamre (Sundsvall), Stina Blackstenius (Vadstena), Renée Slegers (Djurgården), Emma Lennartsson (IFK Norrköping), Lidija Kulis (Turbine Potsdam, Tyskland, lån) och Pauline Hammarlund (Tyresö)
Ut: Louise Fors (Liverpool FC, England), Lisa de Vanna (Sky Blue FC, USA), Karen Bardsley (Lincoln Ladies, England), Ingrid Schelderup (Vålerenga, Norge), Nora Holstad Berge (Arna Björnar, Norge), Josefine Alfsson (Kisa), Mathilda Agné (Hammarby), Emma Lundh (AIK) och Manon Melis (Malmö). Samt Linda Sällström (korsbandsskadad).
Kommentar: Massor av namnkunniga namn har lämnat, och Linda Sällström har dragit av korsbandet. Trots det känns ändå LFC som ett givet lag på den övre tabellhalvan.

Det finns nämligen tillräckligt med rutin och smartness i truppen, framför allt bland den defensiva delen av centrallinjen.
Målvakt Sofia Lundgren håller internationell klass. Mittbacksparet Jennie Nordin och Charlotte Rohlin är starkt, liksom det centrala mittfältet med Nilla Fischer och Mariann Gajhede Knudsen. Nu när Nordin är skadad får Fischer dock vikariera som mittback – något som också lär få förbundskapten Sundhage att jubla.

LFC har i vinter huvudsakligen värvat från de nedflyttade Stockholmslagen, samt från division ett. Dessutom har man knutit till sig hyperintressanta talangen Stina Blackstenius från lägre divisioner. Hon verkar stark, säker i lägena och kommer garanterat att göra ett antal mål i damallsvenskan framöver.

Pernille Harder

Pernille Harder

Men Blackstenius är knappast svaret på den kniviga frågan om vem som skall göra lagets mål? Fem av de sex främsta målskyttarna från i fjol har lämnat. Det gör troligen att ett väldigt tungt ok kommer att vila på danska Pernille Harder:s axlar. Känslan är dock att hon kommer att bära det med den äran.

Harder är nämlligen en lirare som är med och utmanar om en placering på listan över damallsvenskans tio bästa spelare i år. Kanske att jag skall sätta ihop den inom kort…

Jag tippar alltså LFC femma. Fast de kan lika gärna komma trea. Eller sjua…

6) Umeå IK
In
: Hanna Folkesson (AIK), Katrin Jonsdottir (Djurgården) och Erica Carlén (Morön)
Ut: Maria Nordbrandt (slutar), Emma Åberg Zingmark och Fanny Hjelm (båda Mariehem)
Kommentar: I fjol spelade Umeå ofta väldigt naivt. Det verkade viktigare för laget att spela snyggt än att vinna. Under årets försäsong verkar laget däremot ha imponerat.

Och jag tror absolut att man återigen är redo att ta klivet upp på tabellens övre hälft, och till och med nosa på medaljplats.

Det trots att ekonomin sätter stopp för dyra förvärv. Bland annat blev det inget med Sofia Jakobsson – som ville hem. Men man hade även Olivia Schough, Elin Carlsson (från Jitex) och 19-åriga finländskan Mira Lönnrot (från Umeå Södra) på provspel utan resultat. Dessutom jagade klubben även supertalangen Marija Banusic, som ju hamnade i Kristianstad.

I stället är det nu ungt och lokalt som gäller. En lokal spelare som lockats hem är AIK:s Umebördiga landslagsspelare Hanna Folkesson. Hon kommer att skapa defensiv trygghet på mitten.

Trygg är även isländska veteranen Katrin Jonsdottir som troligen kommer att bilda mittlås med OS-mittbacken Emma Berglund.

Emma Berglund

Emma Berglund

Hur det är med tryggheten på målvaktssidan är en av årets huvudfrågor. Caroline Jönsson spelar bara våren ut. UIK har täckt upp genom att skriva tvåårskontrakt med Malin Reuterwall. Henne har jag dålig koll på. Håller hon?

Håller gör däremot Lina Hurtig, som skall spela forward i år. På upptaktsträffen sa tränare Joakim Blomqvist att han tycker att Hurtig är en spelare för Pia Sundhage:s EM-trupp. Han sa:

”Hoppas att hon får göra EM-debut. För det tycker jag hon är värd.”

Det tycker jag också, men talangen lär få nöja sig med F19-EM i sommar.

Jag tippar Umeå som sexa, men avståndet upp till fjärde plats känns närmare än det ner till sjunde.

Bra kvalitet på årets upptaktsträff

Tyvärr kunde jag inte åka till Stockholm i dag och medverka vid damallsvenskans upptaktsträff på Berns. Men som tur är har jag kunnat följa den på webb-tv via Fotbollskanalen och Aftonbladet.

Och efter 1,5 timmar har jag väldigt positiva vibbar. I fjol i Göteborg tyckte jag att man i ganska stor utsträckning slösade bort tiden. Inte minst var genomgången av lagen rejält amatörmässig. Jag skrev om det här.

Anna Brolin

Anna Brolin

Men i år gör Anna Brolin och Hanna Marklund en utmärkt insats som ansvariga för laggenomgången. De lyfter fram lagens profiler, och Marklund är som alltid mycket väl påläst. Det är nog mycket hennes förtjänst att duon tar upp de viktigaste frågorna kring varje lag. Riktigt kul att höra.

Daniel Kristiansson och Hanna Marklund

Daniel Kristiansson och Hanna Marklund

Alla lag har inte varit uppe på podiet ännu. Men intressanta saker hittills är att Tony Gustavsson konstaterade att Tyresö måste bli mycket bättre i omställningsspelet om de skall kunna hävda sig internationellt.

Samt att Martin Sjögren konstaterade att om han har tillgång till samtliga spelare så spelar Nilla Fischer central mittfältare i Linköping.

Nyss var förbundsbasen Karl-Erik Nilsson uppe på podiet. Även hans insats var väldigt mycket bättre än i fjol. Jag såg att han fick kritik på twitter för att han sa att det var bra med två svenska lag i kvartsfinal av Champions League.
Och där har han förstås rätt. Har man med två lag i en cup, och båda går till kvartsfinal så är det självklart bra. Däremot rimmar att båda åkte ut mindre bra med det påstående som Nilsson hade i fjol, om att vi har världens bästa liga i Sverige.

Nu är det lunchpaus till 13.30, och glädjande nog verkar det bli gruppfoto även med de närvarande spelarna – vilket det inte var i fjol. Positivt det också.