Etikettarkiv: FC Rosengård (LdB FC Malmö)

Startade som Malmö FF:s damlag. Bröt sig i april 2007 ur MFF och blev LdB FC Malmö. Gick inför säsongen 2014 upp i FC Rosengård. Inklusive MFF:s fem guld har klubben vunnit elva svenska mästerskap (1986, 1990, 1991, 1993, 1994, 2010, 2011, 2013, 2014, 2015 och 2019). Största internationella meriten är semifinalplatsen i Champions League 2004, då som Malmö FF. Har även nått kvartsfinal i Womens Champions League säsongerna 2012, 2013, 2015, 2016 och 2017.

Göteborg vann med 24–0

Publicerad den av
5

Det finns fortfarande ett problem med att det saknas matcher med kvalitet för en del av de damallsvenska spelare som sitter på bänken, framför allt de i Göteborg FC.

Jag tar ett exempel. I går gjorde Sara Lindén comeback efter sin korsbandsskada. Göteborg har i år ett samarbete med Göteborgs DFF, och man har fått dispens för att spela med ett kombinerat lag i Västergötlands ena så kallade F19plus-serie. Pluset står för att man får ha med tre överåriga spelare i varje match.

I går spelade Göteborgslaget borta mot Kindaholms FF:s F19-lag. I Göteborgs trupp fanns fyra bänkspelare från damallsvenskan; målvakten Louise Högrell (som håller åldern) samt Lindén, Amanda Edgren och norska Cathrine Dyngvold.

Kindaholms A-lag spelar i division tre. Det gör även huvuddelen av övriga motståndares A-lag. Mot de här division tre-lagens B-lag ställs alltså allsvenska toppspelare.

Matchen, om man kan kalla den för match, slutade med bortaseger, 24–0. Enligt Dyngvold på twitter gjorde hon 13 mål.

För vem är en sådan match meningsfull?

* Jag skall alldeles strax sätta mig i bilen för att köra till Norrköping, och bevaka herrallsvensk fotboll. I helgen kommer jag sedan inte ha så mycket tid för bloggande. Nästa inlägg här lär således dröja minst till söndag kväll.
Då har det spelats ytterligare fem matcher i vår högsta serie – alla fem på söndag. Allra mest spännande på förhand känns Skånederbyt Malmö–Kristianstad. Där måste Malmö vinna för att inte släppa i väg Tyresö för långt. För serieledarna lär väl ta tre säkra poäng i Värmland?

På söndag (14.00) avgörs även Frauen-Bundesliga. Den stora frågan inför sista omgången är ju vilket lag som följer Wolfsburg till Champions League. Det mesta talar för Frankfurt, som tar platsen vid seger hemma mot Bayern München.
För Antonia Göransson och Turbine Potsdam är seger mot Gütersloh ett måste. Dessutom måste de ha hjälp av München, som behöver sno poäng i Frankfurt för att Potsdam skall få fira en andraplats.

Ingen av nyckelmatcherna sänds på DFB-tv. Där visas i stället i praktiken klara mästarinnorna Wolfsburg, och deras hemmamöte med Bad Neuenahr.

Wiggers skall lyfta Vittsjö över strecket

Publicerad den av
Svara

Jag har ägnat dagen åt handboll, som Ida Odén-reporter. Under den härliga handbollsfesten i Scandinavium nåddes jag av resultatet Kif Örebro–LdB FC Malmö 0–0.

Det är siffror som Örebro skall vara enormt stolta över. Det skall bli riktigt kul att se matchen i efterhand, och få se hur starkt årets Kif är.

Däremot är det nytt frågetecken för Malmö. De är definitivt inte borta ur någon guldstrid bara för att de kryssar i Piteå och Örebro. Men, deras marginaler har definitivt minskat.

Malmö har nu tappat fyra poäng på fem omgångar. Det behöver inte vara någon katastrof – om man vinner både hemma och borta mot övriga topplag. Men som sagt, Malmö har givit bort sina marginaler.

Här är listan över hur många poäng det lag som vunnit SM-guld har tappat under de fem senaste säsongerna:

2012:   11
2011:   17
2010:     7
2009:   17
2008:     9

Både 2009 och 2011 var fyra lag inblandade i guldstriden. Då tappade de inblandade lagen alltså i princip dubbelt så många poäng som mästarlaget brukar tappa.

Jag tror inte att det blir en så jämn serie som 2009 och 2011 i år. Alltså har man inte råd att ge bort speciellt många poäng om man skall ta guld i år.

I övrigt i dag tog Kristianstad en viktig trepoängare hemma mot Jitex. Den matchen sågs av svaga 211 personer. Här hade KDFF naturligtvis inget flyt med spelschemat. Att IFK Kristianstad spelade SM-final i handboll samtidigt lär ha varit en orsak till den låga siffran.

I nykomlingsmötet fick Sunnanå och Mallbacken varsin poäng inför 342 åskådare. 1–1 var ett klart mycket bättre resultat för Mallbacken än för Sunnanå – som måste ta trepoängare på hemmaplan mot tippade bottenkonkurrenter om man skall ha någon chans att hänga kvar.

Efter fem omgångar är det nu Vittsjö och Sunnanå som belägger nedflyttningsplatserna. Vittsjö har agerat genom att värva utländska spelare nummer 70 i årets damallsvenska. Det är brasilianska forwarden Ketlen Wiggers som ansluter omgående.

I ett pressmeddelande säger klubbens sportchef Olof Sixten:

”En rekrytering som har varit viktig för oss att iscensätta då vi har haft en del skador och rehabilitering på spelare som tagit längre tid än planerat samt att vi inte vill belasta dessa spelare för tidigt då säsongen är lång. Ketlens kontrakt löper från och med maj till och med juni.”

Till sist vill jag bara uppmärksamma alla på att Kristianstad har gjort ett nytt ”såp-opera-intro”. Minns att de i fjol spelade in egna versioner av förtexterna till Friends och till Baywatch – och att det senare blev väldigt omdiskuterat.

Jag trodde att de hade känt sig tvingade att sluta göra sådana här klipp efter ”Baywatch-skandalen”. Men inför dagens match mot Jitex gjorde man ett nytt. Här kan du se KDFF:s version av förtexterna till Beverly Hills.

Personligen tycker jag att det är en jättebra idé med de här videoklippen. Inte minst för att det för laget samman – eftersom de verkar har otroligt kul ihop när de spelar in dem.

Mallbacken dagens stora glädjeämne

Publicerad den av
3
Mallbacken firar.

Mallbacken firar.

I dag är man lite extra glad över ett 3–0-resultat. För Mallbackens klara hemmaseger mot Piteå ger lite hopp om åtminstone den ena nykomlingen skall kunna undvika att bli avsågad på ett tidigt stadium.

Piteå hade överraskat positivt under serieupptakten, och kändes som klar favorit i dagens match. Speciellt eftersom den spelades i Munkfors, och inte på Mallbackens ordinarie hemmaplan, Strandvallen.

Trots det vann alltså Mallbacken klart. Lagets målskyttar var Malin Ahlberg, Hayley Lauder och Julia Karlenäs. Den sistnämnda imponerade stort på mig när jag såg Mallbacken träningsspela mot Jitex i våras.
Då satte jag frågetecken för lagets försvarsspel. De släppte nämligen till flera rena frilägen. Hur det såg ut i dag har jag ingen aning om. Men 7–4 i skott mot mål indikerar i alla fall att Mallbacken inte släpper till speciellt mycket bakåt. Lovande.

Julia Karlenäs

Julia Karlenäs

För den andra nykomlingen ser det däremot inte alls speciellt lovande ut. Sunnanå har faktiskt släppt in fler mål (16) efter fyra omgångar än vad 2011 års hånade jumbolag Dalsjöfors hade gjort (14).
Det som möjligen kan vara lite positivt för Skelleftelaget i den jämförelsen är att man har gjort fyra mål fler framåt…

Colombias affischnamn inom damfotbollen, Yoreli Rincon, gjorde ett superinhopp i dag och räddade Malmö i Umeå. Efter bara tre minuter på planen satte Rincon segerbollen till 2–1. Övriga målskyttar i matchen var Manon Melis och Alexandra Nilsson. I och med segern går Malmö upp i tabelltopp. Man passerar Tyresö på fler gjorda mål.

Det såg länge ut som att skrällgänget Kif Örebro skulle toppa tabellen efter fyra omgångar. Man ledde med 2–0 (Irena Martinkova och Sarah Michael) borta mot Linköping efter 80 minuter. Då slog två backar till för LFC. Först reducerade Charlotte Rohlin, och sedan kvitterade Magdalena Ericsson. Därmed är Örebro i stället trea, två poäng bakom seriens två storfavoriter.

* I Tyskland fick Antonia Göransson för tredje matchen i rad börja på bänken för Turbine Potsdam. Hon blev inbytt i den 62:a minuten hemma mot i praktiken klara mästarinnorna Wolfsburg.

I många sammanhang brukar inte tränare och spelare ta ut ett guld innan det är 100-procentigt säkrat. Wolfsburg – som leder Frauen–Bundesliga med tre poäng och 24 mål inför sista omgången – utgör ett undantag.

Som man kan se på det här klippet firade de guldet redan i onsdags, då man i praktiken säkrade sin seger.
Och i dagens toppmöte valde tränare Ralf Kellermann att vila flera ordinarie spelare, och i stället matcha ett antal unga spelare från bänken. Det gjorde det lättare för Potsdam att vinna med 2–0.

Inför fina 3720 åskådare var det Göranssons ersättare Natasa Andonova som blev stor matchvinnare. Den 19-åriga makedonska landslagsspelaren gjorde först 1–0 på egen hand, och slog sedan den precisa hörna som 17-åriga supertalangen Pauline Bremer (född 1996) nickade in till 2–0.

Trots segern minskade Potsdams chans att nå höstens Champions League. Kerstin Garefrekes blev nämligen matchens enda målskytt när Frankfurt vann borta mot Bad Neuenahr. Därmed är det stor fördel Frankfurt i kampen om andraplatsen.
Potsdam måste få hjälp av Bayern München i sista omgången på söndag. München måste ta poäng samtidigt som Potsdam besegrar Gütersloh på bortaplan om Göranssons lag skall få spela i WCL igen.

* I Frankrike vilades Lotta Schelin i dag när Lyon slog nytt målrekord i franska ligan. Deras 6–0 borta mot Arras innebär att man nu har gjort 120 mål i årets serie. Det är ett fler än det tidigare rekordet, som man satte i fjol.
Då blev målskillnaden 119–3. Fast då spelade man ändå tre oavgjorda matcher. I år är det nu 20 raka segrar och 120–5 i målskillnad – och två matcher kvar att spela.

I dag har Piteå gjort mig glad

Publicerad den av
2

Malmö tappade två poäng i Piteå i kväll. Eller sett till resultatutvecklingen kanske man skall säga att de vann en.

Piteå är ett lag man sällan får chansen att se. Därför passade jag på att kolla i dem extra noga i kväll när de var på tv. Det brukar vara ganska svårt att analysera ett lags organisation via tv-bilden. Men i dag var det ganska lätt.

För jag blev tidigt väldigt imponerad av Piteås försvarsspel. Det var så härligt disciplinerat och uppoffrande. De gav inte Malmö några ytor alls framför sin backlinje. Redan efter 20–25 minuter kände jag mig nöjd med vad jag fått se av hemmalaget.

Tittar man på Piteås laguppställning har de ett affischnamn i Faith Ikidi. Men i övrigt är laget knappast speciellt namnkunnigt. Faktum är att man har en av de ”gråaste” trupperna i serien.
Man kompenserar det med stenhårt arbete, och det känns som att tränare Stellan Carlsson får ut väldigt mycket från sina spelare.

I 30 minuter var Malmö inte ens nära att skapa någon målchans. Och då har ju Malmö som bekant flera världsspelare i sina offensiva linjer.

I 33:e minuten kom första chansen – och målet. Det var individuella prestationer från två av Malmös världsspelare som fixade 1–0. Anja Mittag gjorde det efter växelspel med Sara Björk Gunnarsdottir. De båda hade dessutom lite tur, då isländskan missade ett tillslag, men ändå fick fram sista passningen till tyskan.

Det var Malmöledning i halvtid. Men det var redan där Piteå som hade gjort störst intryck på mig.

Efter paus flyttade Piteå fram positionerna en bit, och öppnade sig lite mer defensivt sett. Man spelade sig inte till några chanser. Det behövde de inte eftersom de är så vassa på fasta situationer.

Ett inkast och en inläggsfrispark – och matchen var vänd. För vilken kvalitet det var på avsluten. De två första gick i mål. Först en bomb från Sofie Persson, sedan Therese Sjögran fått bollen för långt ifrån sig i eget straffområde. Sedan ett härligt pressat skott från Victoria Forsmark på nickskarv från Clara Markstedt. Plötsligt hade Piteå ledningen.

På slutet visade Malmö moral och styrka. De fick till slut till en kvittering – en högklassig sådan. Inhoppande tyskan Kathleen ”Paula” Radtke fick i väg en bomb av den kategorien som ingen målvakt kan rädda i tredje övertidsminuten. Det sa bara pang i krysset – och vi fick ytterligare en kandidat till årets mål.

Malmö kunde gjort ytterligare ett par mål i den avslutande anstormningen. Där fick Piteås målvakt Lydia Williams chansen att visa vilken klassmålvakt hon är. Enhandsräddningen på en nick från Katrin Schmidt var riktigt svettig. Årets räddning?

Malmö visade alltså stark offensiv på slutet. Det måste man nog göra i längre perioder under matcherna om man skall kunna hota Tyresö i guldracet.
För Malmös defensiv är långt ifrån klockren. Det visade Lyon tidigare i vår. Det visade Piteå i kväll. Och det visar statistiken från ifjol.

Då höll Malmö bara sex nollor på hela säsongen. Framför allt läckte det på våren, då man bara höll en nolla – det var för övrigt just i bortamötet med Piteå. På hösten blev det lite bättre. Men huvudkonkurrenten Tyresö höll totalt tolv nollor under fjolårets, och man har inlett året med två nya.

Klar fördel Tyresö när det gäller defensiven alltså. Skall Malmö ta guld måste de följaktligen vara klart vassare i offensiven.

Tillbaka till Piteå. Först ett par ord om den sanslöst onödiga utvisning som Anna Westerlund drog på sig. Att applådera domaren efter att man varnats är knappast värt någon applåd. Hoppas Westerlund får sig en rejäl tillrättavisning av lagledningen. Hennes onödiga sorti i minut 88 kan faktiskt ha kostat Piteå två poäng.

Utvisningen var det som grumlade min annars väldigt positiva bild av PIF. Det är som sagt defensiven som är deras styrka. Och deras fasta situationer.

Försvarsspelet innehåller konsekvent arbete från samtliga elva spelare. Nya forwarden Clara Markstedt är en spelare som alla motståndare lär hata att möta. En spelare som det gör ont att spela mot.
Markstedt är hela tiden tuff i närkamperna. Ibland går hon även en bra bit över gränsen till det tillåtna. Men vilken otroligt stor nytta hon gör för sitt lag.

Höjdpunkter från matchen skall gå att se på den här länken.

Slutligen några ord om publiksiffran. Den hamnade på måttliga 712 i annars så pålitliga Piteå. Tråkigt.

* Jag har någon gång skrivit om att jag inte tycker att media skall använda sig av smeknamn eller förnamn i rubriker.
Göteborgs-Posten tog ytterligare ett steg häromdagen, när de hade följande rubrik:

Faksimil ur GP

Faksimil ur GP

* Tillbaka till damallsvenskan. Tidigare i dag fanns ett långt klipp med höjdpunkter från lördagens match mellan Linköping och Sunnanå på youtube. Tyvärr är det numera borttaget.

Jag skriver tyvärr eftersom Pernille Harder:s 1–0-mål i högsta grad är sevärt. Vilken underbart härlig bollbehandling danskan har. Som jag ser det är det bara Marta, Vero Boquete och möjligen Caroline Seger i damallsvenskan som kan mäta sig med Harder när det gäller bolltouch.

För övrigt var även Sunnanås mål snyggt. Förhoppningsvis kommer nya klipp med höjdpunkter från matchen inom kort.

Det kändes som korsbandet på Berglund

Publicerad den av
Svara

Så har jag sett Tyresö–Umeå också. Det var ingen rolig upplevelse – för Pia Sundhage och landslaget.

För nog kändes det som att det är väldigt stor risk att det var något som gick sönder i Emma Berglund:s knä där i matchinledningen. Jag har svårt att tro att hon kommer att kunna spela EM. För känslan var att det var ett korsband som brast.

Jag hoppas verkligen att min känsla är fel. Men…

Emma Berglund

Emma Berglund

Av den här artikeln framgår att Berglund stannar i Stockholm för att magnetröntgas under morgondagen.

Matchen vann alltså Tyresö med 1–0 efter ett läckert solomål av Marta. Tyresö imponerade inte speciellt mycket. Eller jo, de imponerade genom att vinna rätt säkert utan att göra någon stormatch.

Jag räknade till 7–2 (3–1) i målchanser. Och det var dålig utdelning för Tyresö med tanke på hur mycket boll de hade. Men som jag ser det hade de alldeles får många korta passningar och för många tillslag på offensiv planhalva.
Följden blev dels att det egna laget kändes stillastående, dels att Umeå oftast kunde ha ganska god defensiv kontroll.

Tony Gustavsson pratade på upptaktsträffen om att Tyresö måste bli bättre på omställningar. Jag tolkade det som defensiva omställningar. Men efter dagens match vill jag nog även säga att laget är långt efter exempelvis Lyon och Wolfsburg när det gäller offensiva omställningar.
Gustavssons lag lyckades inte alls utnyttja Christen Press snabbhet. Inte alls. Delvis var det för att Elin Landström gjorde en utmärkt match. Men också för att man inte fick tillräckligt hög fart på bollen.

Skall Tyresö bli bäst i Europa måste man nog lära sig att spela rakare och snabbare.

När det gäller Umeå blev jag mer glad över det jag såg. Känslan är att det naiva och riskfyllda kortpassningsspelet som de hade på centralt mittfält i fjol är borta. Man spelade lite längre uppspel, och höll därmed nere antalet farliga bolltapp på egen planhalva.

Spelare som imponerade på mig var framför allt innermittfältet med Rita Chikwelu och Hanna Folkesson samt snabba Jenny Hjolman på topp.

Men även backlinjen skötte sig utmärkt. Speciellt med tanke på att Berglund bara var med i knappt tio minuter.
I mitt tips inför serien ställde jag frågan om målvakten Malin Reuterwall håller. Av det jag såg i dag är svaret ja. Hon agerade tryggt, trots att hon har högst begränsad allsvensk rutin. Lovande.

En spelare som jag blev lite besviken på i dag var kanske framför allt Umeås landslagsmittfältare Emmelie Konradsson, som inte alls var lika bra som mot Island förra helgen. Hon hade alldeles för hög felprocent på de avgörande passningarna.

Anja Mittag

Anja Mittag

I Malmö vann LdB FC med 1–0 mot Jitex, efter mål av fjolårets skyttedrottning Anja Mittag. Noterbart att skotten på mål slutade 17–7.
Totalt 24 skott på mål i en match är ändå anmärkningsvärt många. Speciellt i en match som slutar 1–0.

På Tyresövallen blev det 8–1 i skott på mål.

Vad händer efter EM?

Publicerad den av
4

När jag jobbar med den här bloggen skriver jag ibland ner någon tanke, och sparar som utkast. Utkasten ligger i en speciell mapp.

När jag i dag kikade igenom de cirka tio aktuella utkasten upptäckte jag det här inlägget, som jag trodde att jag hade publicerat för flera veckor sedan.

Efter några små uppdateringar funkar det nog nu också:

Härom dagen var 54430 EM-biljetter sålda – 25 procent av de som släppts. Och även om organisationskommittén pratar om tidig succé vill jag nog vänta ett tag innan jag ropar hej.

Mer om det längre ner i inlägget. För först vill jag leka med tanken att det verkligen blir succé. Då är frågan hur svensk damfotboll skall bära sig åt för att kunna rida på vågen, och göra att sporten får ett lyft även på längre sikt.

Invigningsceremoni inför finalen

Fullsatt under VM-finalen i Frankfurt 2011

Frågan var aktuell av flera skäl för ett tag sedan. Först kom tanken när jag läste den här artikeln från tyska tidningen Rheinische Post. Den handlar om att den medvind som tysk damfotboll fick i samband med VM för drygt 1,5 år sedan numera helt och hållet är borta.
Efter VM hade Frauen-Bundesliga en 39-procentig uppgång i publikintresse. Snittet ökade från 836 (2010/11) till 1121 (2011/12). Men uppgången var tillfällig. För den här säsongen är man tillbaka på 797, alltså lägre än det var innan VM.

Tvärtom har VM nästan varit negativt. För att många klubbar trodde på en mycket större uppgång, vilket har gjort att tysk damfotboll nu lider av baksmälla.
För på många sätt är det för högt uppskruvade förväntningar, som innebar en ohälsosam lönekarusell i samband med VM, som har lett till att forna topplaget Duisburg står på ruinens brant. Och redan förra våren valde ju Hamburger SV att dra sig ur högstaligan av ekonomiska skäl.

Frågan om hur Sverige skall undvika liknande baksmälla aktualiserades ytterligare när jag nyligen såg dokumentären Dare to Dream, om hur damfotbollen erövrade USA. Den är i högsta grad sevärd, och finns i tre delar på Youtube. Del 1, del 2 och del 3. Den handlar förstås nästan uteslutande om USA, men berättar ändå ganska mycket om damfotbollens korta historia i stort.

Där får man se hur 1990-talets spelare som Mia Hamm, Julie Foudy, Joy Fawcett, Michelle Akers och Christine Lilly själva drog ett jättelass för att hjälpa till med att göra fotboll till en tjejsport i USA. Det är lätt att glädjas åt hur spelarna i slutet av sina karriärer äntligen fick tjäna lite pengar på sitt idrottande.
Avgörande för den stora ökningen av intresset var förstås hemmamästerskap som OS 1996 och VM 1999.

Svenska Fotbollförbundet och EM:s organisationskommitté jobbar nu hårt med att locka folk till EM-arenorna. Och det är förstås jättebra.
Men jag hoppas också att någon parallellt jobbar med hur man skall gå vidare efter EM – om det blir succé. För det är inte mycket tid att göra på, utan det måste finnas en plan.

När Sverige tog VM-brons för två år sedan fanns det ingen plan. Tvärtom var förbundet handlingsförlamat efter mästerskapet. Det dröjde hela 8,5 månader innan landslaget visades upp på hemmaplan igen. Då hade bronsyran lagt sig för länge sedan.

Den bristfälliga förmågan att ta vara på intresset från VM 2011 fick effekter. LdB FC Malmös klubbdirektör Niclas Carlnén sa så här till mig i höstas:

”Alla bedömde nog att effekten av VM-bronset och OS skulle vara större.”

Nyligen konstaterade hans kollega i Linköping, Anders Mäki, följande på klubbens hemsida:

”Det var en felbedömning från min sida och kanske även från damfotbollen i stort, att vi skulle ha mer dragningskraft av landslagets framgångar i VM. Vi fick inte alls samma uppsving som efter VM 2003 och det känns tyvärr som att folk väljer bort damfotbollen när de ska engagera sig i något i dagens stressade informationssamhälle. Damfotbollen har liksom hamnat i ett vakuum.”

Förbundets sömn efter VM-bronset var alltså dyr för svensk damfotboll. Men man kan alltså få chansen att reparera lite av misstaget.

Nu lanseras Pia Sundhage stenhårt. Men även Lotta Schelin syns i ganska många sammanhang. För sportens skull måste folk lära sig namnen på fler spelare. Många fler.

Jag minns hur det var efter VM 2003. Plötsligt hade Victoria Svensson en agent, och började sovra mellan uppdragen. Det var inte längre självklart att hon svarade på telefon, eller gav sin gamla lokaltidning en intervju. Möjligen var det bra för henne – men inte för sporten.

För affischnamn är livsnödvändigt, och ju mer de syns, desto bättre för damfotbollen. Att försöka skapa stjärnor är således förbundets och EFD:s uppdrag före, under och efter EM.

I USA fick Mia Hamm:s ansikte dra ett jättelass under sportens ungdom. Hon blev fotbollens superstjärna efter Atlanta-OS 1996. Mycket på grund av att hon både var en bra spelare – och att hon var snygg.
Jag vet att exempelvis Lotta Schelin inte tycker om att det skrivs om utseende, utan vill att det skall vara 100 procent fotboll. Det är en fin tanke, men jag tror att Schelin nog bör tänka om – åtminstone lite grand. För inte beror väl David Beckham:s kändisskap bara på hans fotbollskvaliteter?

Det går att dra nytta av ett vackert utseende, och ändå behålla sin trovärdighet som idrottare.

Så till det här med försäljningssuccén till sommarens EM. Det har ju länge känts självklart att det skall vara fullsatt på Sveriges gruppmatcher, och jag har räknat med minst 30000 på finalen. Det som kommer att avgöra om hela EM blir en succé är dock hur många biljetter som säljs till övriga matcher.

Sveriges premiär mot Danmark är utsåld. Och till finalen har minst 8000 biljetter sålts.

Men till de 19 matcher som Sveriges inte kan spela har det sålts få biljetter. Bland annat har bara 700 sålts till stormatchen Frankrike–England.

Det är ett mönster som nästan 100-procentigt liknar fiaskomästerskapet i Finland för fyra år sedan. Där drog värdnationen fulla hus, medan det var tomt på övriga matcher.

EM:s organisationschef Göran Havik är medveten om problemen. Han sa så här på upptaktsträffen:

”Det krävs väldigt hårt arbete med de matcher som inte Sverige spelar.”

Hoppas verkligen att det arbetet lyckas.

Guldet hamnar i Tyresö igen

Publicerad den av
3

Det är mindre än en timme till seriestart, och jag har nått fram till den fjärde och sista delen av mitt damallsvenska tips. I år är jag tyvärr tråkig, och tror som majoriteten – att SM-guldet återigen hamnar i Tyresö.

På upptaktsträffen i tisdags föll tipsen så här:

1) Tyresö med 51,2 procent av rösterna
2) Malmö         32,1
3) Göteborg      9,5
4) Linköping      2,4
Umeå                2,4

Min uppfattning är att fördelningen mellan lagen följer ungefär samma fördelning, dock skall Linköping och Umeå strykas från listan. Oddset för klubbarna bakom de tre topplagen bör ligga på tiondels procent.

För det är mellan Tyresö och Malmö det står. Göteborg är egentligen den enda outsidern.

Malmö har alltså chansen. Men laget visade bristande kapacitet när det väl gällde i fjol. Guldet såg ju ut att vara klart. Men efter 13 raka segrar blev det bara en poäng på de två sista omgångarna. Då har man svag vinnarkultur.

Tyresö har inte heller hunnit bygga upp någon riktig vinnarkultur. Men trots att försäsongen delvis har varit darrig så tror jag stenhårt på dem.

För spelmässigt var Tyresö klart bättre än Göteborg i supercupen. Mästarlaget skapade massor av chanser, och när trion Vero, Marta och Christen Press lärt sig varandra kommer även målen.

Här är min genomgång av de tre topplagen:

1) Tyresö FF
In: Christen Press (Göteborg), Malin Diaz (AIK), Sara Thunebro (FFC Frankfurt) och Jennifer Hermoso (Rayo Vallecano, Spanien)
Ut: Madelaine Edlund (uppehåll), Helén Eke (Kif Örebro) och Josefine Öqvist (Kristianstad), Lisa Klinga (Piteå, lån) och Pauline Hammarlund (Linköping)

Kommentar: För första året satsar Tyresö på kontinuitet – ett väl beprövat segerrecept.

Att Christen Press kommer in i stället för Madelaine Edlund har alla förutsättningar att bli ett lyft. I den här omgivningen blir jag inte förvånad om Press kan komma i närheten av 30 mål.

Marta Viera da Silva

Marta Viera da Silva

Lägg till att Marta skall spela centralt, och koncentrera sig på offensiva löpningar – och Tyresö känns ännu mer sylvassa i djupled än i fjol.

Apropå Marta sa tränare Tony Gustavsson så här på upptaktsträffen:

”Marta hade på tok för många maxlöp förra året – framför allt defensiva. Hon skall vara 80/20 i fördelning offensiva/defensiva löpningar.”

Marta skall alltså springa framåt. Lagets svaghet finns som jag ser det i löpningarna bakåt. Där saknas för tillfället snabbheten för att hävda sig i Champions League. Tränare Gustavsson uttryckte det så här på upptaktsträffen:

”När det gäller omställningsspelet är vi inte där vi bör vara för att hävda oss internationellt. Lagen ställer om till anfall mycket snabbare än vi är vana vid.”

Men i allsvenskan håller Tyresö alltså tillräcklig kvalitet för att försvara guldet. De vann tio av höstens elva matcher i fjol, och med en bra start tror jag att säsongen kan bli ett enda långt segertåg.

2) LdB FC Malmö
In: Manon Melis (Linköping), Zecira Musovic (Stattena), Yoreli Rincon (Piracicaba, Brasilien) och Kathleen Radtke (Jena).
Ut: Emma Wilhelmsson (Jitex), Christina Öyangen Örntoft (Bröndby, Danmark), Hilda Carlén (Hammarby).

Kommentar: Precis som Tyresö har Malmö en väldigt offensiv satsning. De visar att de hoppas ge Tyresö en jättematch om guldet även i år.

Miljardären Dan Olofsson har öppnat plånboken och löst klubbens ekonomiska kris. Hans plånbok har även möjliggjort att Manon Melis återvänt till Skåne. Och man har hämtat Colombias affischnamn Yoreli Rincon i Brasilien. Med dem har man har ett överflöd av offensiva spelare. Synd för klubbens många talangfulla tonåringar.

Utöver nyförvärven får man snart åter Frida Nordin och Therese Sjögran från korsbandsskador. Nye tränaren Jonas Eidevall står inför en utmaning i att hitta bästa möjliga startelva. Och i en annan i att hålla de som sätts på bänken nöjda med sin tillvaro.

Manon Melis

Manon Melis

Offensiva spelare finns det ett överflöd av. Hör bara här: Rincon, Sjögran, Anja Mittag, Ramona Bachmann, Manon Melis och Elin Rubensson.

Backlinjen är okcså väldigt offensivt lagd. Och att den har defensiva brister avslöjade Lyon på ett skoningslöst sätt. En back som är riktigt duktig i defensiven är unga Amanda Ilestedt. Henne vill Eidevall gärna ha in i EM-truppen. Under upptaktsträffen sa han:

”Jag tycker att det var synd att Amanda inte var med till Algarve cup och utvärderades där. Nu står hon på noll landskamper och får svårt att nå EM.”

Jag håller med.

Förhoppningsvis kan Malmö hänga med Tyresö i guldstriden. För visst vore det kul om guldstriden lever långt in på senhösten?

3) Göteborg FC
In: Marie Hammarström (Kif Örebro), Cathrine Dyngvold (Klepp, Norge), Jessica Landström (Djurgården) och Jodie Taylor (Birmingham).
Ut: Christen Press (Tyresö) och Ingrid Wells (Washington Spirit)

Kommentar: Göteborg nämns som en tänkbar utmanare om guldet. För att blir det måste trion Jessica Landström, Jodie Taylor och Cathrine Dyngvold klara av att ersätta skyttedrottningen Christen Press.

För ett par veckor sedan hade jag varit tveksam till att de skulle klara det. Press gjorde 17 av Göteborgs 48 mål i damallsvenskan i fjol, låg bakom cuptiteln och var stor hjältinna i åttondelsfinalen av Champions League.
Jag trodde faktiskt att tränare Torbjörn Nilsson skulle tvingas lägga om spelsättet när Press nu istället återfinns i Tyresö.

Jodie Taylor

Jodie Taylor

Men sedan visade Taylor både hög klass och fart i supercupen. Därför tror jag numera faktiskt att Göteborg till och med har ett bättre lag i år än i fjol.

Nyckel ett blir säsongsstarten. Genom att vara svårstartat tappade man guldet 2011, och i serieupptakten försvann toppkontakten tidigt i fjol.

Nyckel nummer två blir spelet på gräs. Det har inte varit tillräckligt bra de senaste åren.

Utöver forwardsfrågan är spelartruppen fortsatt rekordtunn. GFC hade nog behövt bredda för att inte vara extremt känsliga för skador. Varför har de inget lag i den nya F19-serien?

Jag tror att Göteborg slutar trea med viss marginal ner till övriga lag. Fast jag är högst tveksam till att Göteborg har mental styrka att hänga med Tyresö och Malmö i guldracet.

* Övriga lag har jag placerat in i tabellen i tre andra inlägg. De finns här:

Om lag 4) Kristianstads DFF, 5) Linköpings FC och 6) Umeå IK läser du här.

Om lag 7) Piteå IF, 8) Vittsjö GIK och 9) Jitex BK läser du här.

Om lag 10) Kif Örebro, 11) Sunnanå SK och 12) Mallbackens IF läser du här.

* Givetvis är det här inte den enda bloggen som bjuder på damallsvenska tips. Bloggen Spelare12 har gjort en rejält gedigen genomgång av serien, lag för lag.

Anders Nilsson på Aftonbladets damfotbollsblogg har presenterat lagen två och två.

I år har även damfotboll.com satt ihop ett tips. Kul. Här är även ett tips från Radiosportens fotbollsexpert Richard Henriksson.

Spelet kan börja…

Vad menar Sundhage egentligen?

Publicerad den av
10

Malmö och Göteborg föll med totalt 12–1 i fyra möten med Lyon och Juvisy i Champions League.

Efteråt började diskussionerna om vad som är fel i svensk damfotboll. På twitter har det redan bland annat diskuterat omläggning till höst/vår. Det känns inte som något bra förslag. I varje fall inte för att få bättre resultat i Champions League.

För Danmark som spelar höst/vår tvingas ändå ha tre månaders uppehåll från slutet av november till slutet av mars. Deras liga var inte heller i gång när de första Champions League-kvartsfinalerna spelades – de hade premiär förra helgen.

Tyskland som har kortare uppehåll än Danmark har i stället haft mängder med uppskjutna matcher i vinter, till följd av frusna planer.

En förutsättning för att vi ens skall ha en chans att kunna spela höst/vår måste vi ha uppvärmda konstgräsplaner på samtliga arenor.

Och vad skulle alla vintermatcher få för effekt på redan dåliga publiksiffror? Knappast någon positiv i alla fall.

En annan fråga som väckts är den om alla utländska spelare i serien. Det var Pia Sundhage som tog upp den till Sydsvenskan. Hon säger:

”Inget ont om Lotta Schelin, men jag har alltså henne och tre svenska försvarare att titta på när ett svenskt lag spelar i Champions League.”

Och:

”För fem–sex år sedan var det annorlunda i allsvenskan. Inte la svenska lag större delen av budgeten på utländska spelare då. När Umeå gjorde resultat och vann Champions League var det kanske med tre–fyra utländska spelare.”

Ni som följer den här bloggen vet att jag ser de internationella inslagen i damallsvenskan som något positivt. Senast skrev jag om det här.

Jag anser alltså att 60–70 utländska förstärkningar är en förutsättning för att vi skall kunna ha en slagkraftig damallsvenska. Sundhage nämner att det var bättre för fem–sex år sedan. Men var det verkligen det?

Jag gick ytterligare ett år tillbaka, till 2006. Då vann Umeå damallsvenskan utan förlust. På 22 omgångar vann vårt dåvarande storlag 21 matcher, och kryssade i en. Målskillnaden blev 74–11, och marginalen ner till tabelltvåan blev till slut förkrossande 21 poäng.

Under den damallsvenska säsongen använde Umeå sex utländska spelare, nämligen:

* Marta, Brasilien
* Elaine, Brasilien
* Lise Klaveness, Norge
* June Pedersen, Norge
* Sanna Valkonen, Finland
* Anne Mäkinen, Finland

Totalt får jag det till att 41 utländska spelare spelade i damallsvenskan 2006. Samtidigt noteras att samtliga de 32 spelare som gjorde A-landskamper för Sverige det året tillhörde svenska klubbar. Samma sak för samtliga de 30 U21-spelarna.

I nuläget innehåller damallsvenskan 66 utländska spelare. Å andra sidan har vi 15 utlandsproffs. Sedan dess är det alltså ett tiotal svenska spelare som ”förlorat” sin speltid.

Då 2006 minns jag att debatten i ganska stor utsträckning handlade om att minska ner antalet damallsvenska lag till åtta eller tio. Det var helt enkelt för stor skillnad mellan topp och botten.
Hade de förslagen gått igenom hade ännu färre svenska spelare fått speltid i damallsvenskan.

Och jag har svårt att se att det bara varit negativt för det svenska landslaget att spelare som Lotta Schelin, Antonia Göransson, Sara Thunebro, Sofia Jakobsson med fler har fått komma utomlands, och skaffa sig erfarenhet.

Som jag ser det går det inte både ha kakan, och äta den. Vi kan alltså inte ha en serie med rakt igenom svenska spelare, och tro att våra lag skall hålla högsta världsklass. Skall damallsvenskan kunna ligga kvar på topp sex av världens ligor så måste vi krydda med utlänningar.

Vad Sundhage är ute och fiskar efter förstår jag inte. Vill hon inte att hennes landslagsspelare skall få kämpa för sin speltid? Faktum är att jag tycker att flera av landslagsspelarna känns väl bekväma när man ser dem spela. Och att de borde tvingas träna hårdare än de gör.

När man tittade på hur Lyon agerade i går blev man däremot glad. Man hade vunnit med 5–0 hemma, och skulle bara åka till Malmö och säkra totalsegern. Trots det fuskade inte spelarna en millimeter i hemjobbet.
Varje gång Malmö ställde om till anfallsspel såg nio franska utespelare till att omgående hamna på försvarssida. Det fanns inga tendenser till bekvämlighet där. Bara Lotta Schelin låg kvar på mitten. Av sådan proffsighet byggs ett vinnande lag.

Med vass konkurrens i de damallsvenska klubbarna lär proffsigheten öka även här.

Dessutom är det väl så att Svenska Fotbollförbundet redan har hårdare regler än det Europeiska. För i damallsvenskan måste hälften av spelarna i varje matchtrupp vara svenska. I det europeiska cupspelet måste en tredjedel (sex av arton) av spelarna i varje matchtrupp vara inhemsk.

Hårdare än så tycker jag inte vi kan vara. För reglerna om fri rörlighet av arbetskraft mellan olika nationer är ju fantastisk. Att begränsa den mer än vi redan gjort känns nästan som ett slags rasism. Eller hur?

Lyon är i en klass för sig

Publicerad den av
1

Jag har just återigen njutit av 90 minuters uppvisning av världens bästa lag. Med uppvisning menar jag inte att de bjudit på det man brukar kalla uppvisningsfotboll – inte alls.

Lyon bjöd på 2×90 minuters helgjuten fotboll i kvartsfinalmötet med LdB FC Malmö. Totalt 8–0 i dubbelmötet säger väl allt. De som hävdar att Malmö hängde med bra i början av matcherna har inte gått alla kurser i fotbollsutbildningen. De första tio minuterna var det i och för sig bra fart på hemmalaget, men Lyon var aldrig pressat.

Mot de allra flesta motstånd hade en sådan Malmöperiod resulterat i något eller några mål. Men vad många inte tänker på är att Lyon inte bara är högklassiga i offensiven – världens bästa lag har även ett underbart tätt försvarspel.

Det finns ett sådant lugn, och en sådan kvalitet i allt Lyon gör. Medan Malmö har ett gäng duktiga, offensiva lirare har Lyon tio tvåvägsspelare. Spelare som både har bättre bollbehandling än sina motståndare, och som dessutom gör ett 100-procentigt jobb i defensiven.

Sådant får mig att njuta – även vid matcher utan laddning. Lyon har helt enkelt en kvalitet som ligger på en helt annan nivå än vad våra svenska lag kan visa upp.

För Malmö är det bara att öka träningsdosen. I varje fall om laget tänker ta sig upp på Lyons nivå.

Det är för övrigt lätt att förstå att Lyon gjort att damfotbollen fått ett riktigt lyft i Frankrike. För laget är ju verkligen fantastiskt sevärt.

Och Lotta Schelin är kanske lagets allra största affischnamn. Henne återkommer jag till i ett senare inlägg. Men hon visade hög klass vid 1–0-målet. Megan Rapinoe fick sedan 2–0 som en ren gåva av den ena assisterande domaren. Skottet via ribban var ju nämligen inte nära att vara över mållinjen. Slutligen nickade Wendie Renard in på slutet.

Lyon gjorde lite som de ville. Trots 8–0 till fransyskorna kan Malmö faktiskt vinna damallsvenskan i år – alltså den serie som många här i Sverige i fjol ansåg vara världens bästa. Tränare Jonas Eidevall var just inne på det till Tv4sport:

”Kan vi ha den här arbetsinsatsen kommer vi att bli ruskigt svårslagna i år.”

De orden säger väl allt?

Nilsson börjar komma till insikt

Publicerad den av
Svara

Ett år efter att Torbjörn Nilsson utropade damallsvenskan som världens bästa liga börjar Göteborgstränaren komma till insikt.

Efter att i fjol ha åkt ut mot engelska Arsenal och i år mot franska Juvisy börjar Nilsson inse att han levt i en drömvärld. Till GP säger han:

”Om det här är Frankrikes fjärdelag så… Vi kanske får omvärdera det här att damallsvenskan är världens bästa liga. Övriga Europa kommer ju, och konkurrenssituationen blir svårare och svårare.”

Jag har sett att Nilsson fått kritik för hur Göteborg spelade i går. Nu såg jag inte den första matchen, men jag förstår att GFC blev rejält sårat i djupled där.
Känslan var att Nilsson och hans spelare var väldigt rädda för att låta Juvisy få ligga och kontra. Men att man sett att Juvisy började tröttna lite efter paus nere i Frankrike – och att taktiken var att sätta in stöten den sista halvtimmen.

Det var ett upplägg som kunde ha lett till en semifinal – om Cathrine Dyngvold hade gjort mål på sitt friläge. Jag har således egentligen inte någon större kritik mot taktiken. För känslan var ju nästan hela tiden att Juvisy var det bästa laget.
Det man kan ifrågasätta är valet av att starta med Jessica Landström istället för Dyngvold eller Olivia Schough.

Tillbaka vilken som är världens bästa liga. Många svenskar trodde verkligen att damallsvenskan var det i fjol. Jag minns att förbundsbasen Karl-Erik Nilsson sa så här under den damallsvenska upptaktsträffen i Göteborg:

”Visst är det väl häftigt att kunna säga att vi har världens bästa liga? För i år är det väl inget snack om det?”

Och när jag gick runt på nämnd upptaktsträff och ställde frågan om vilken liga som är bäst i världen fick jag nästan genomgående svaret att den serien har vi här i Sverige. Motiveringen var inte att vi hade de bästa lagen – utan för att damallsvenskan är jämnast. Det visade sig sedan att serien inte var ett dugg jämn – utan att två lag bara stack i väg.

Det bästa klubblaget i världen har vi inte, och det hade vi inte då heller. Det hette, och heter Lyon – om den saken råder ingen tvekan. Jag bedömer det som att det näst bästa laget för tillfället finns i Japan, och heter Inac Kobe Leonessa.

Men det är en bedömning, för det finns ingen bra ranking. På den aktuella Europarankingen leder fortfarande Turbine Potsdam, före Lyon. Men den är på många sätt missvisande, för den bygger bara på Womens Champions League. Det gör att exempelvis Bröndby ligger femma och Umeå tia.

Men efter att Lyon krossade Malmö med 5–0 förra veckan, och att vi nu inte har haft ett enda svenskt lag i semifinal i Champions League på tre raka säsonger börjar alltså de inblandade inse det vissa av oss sett länge. Vi är inte bäst.

Vi har tveklöst en av de bästa ligorna. Men vi har inte den bästa. Våra lag slår ur underläge mot tyskt och franskt motstånd.

Och ursäkten att vi inte är i säsong håller inte som ensam förklaring. Jag är medveten om att det är en fördel att vara i säsong. Men det är ingen förutsättning. För engelska WSL spelas precis som damallsvenskan vår-höst. Trots det går Arsenal minst till semifinal i Champions League varje år.
Och jag tror att WSL nu också är rankad före damallsvenskan – alltså att vi är nere på fjärde plats. Dock lyckas jag inte hitta den officiella ligarankingen. Någon av er kanske kan hjälpa till med en länk.

I kväll skall ju för övrigt Malmö försöka rädda lite av sin ära. Jag har sett att Malmölägret hävdar att den första matchen i Lyon var jämnare än siffrorna visade, och att det inte skiljer så mycket som 5–0 mellan lagen. Sånt är lätt att säga i efterhand.

Tyvärr tycker jag att känslan från start var att Lyon gjorde lite vad de ville. Men visst, om Malmö hade gjort mål på sin första målchans, och fått lite press på Lyon, då kunde det ha blivit en intressant match.

Det mest intressanta i kvällens match är om Malmö kan lyckas med sitt mål att sätta stopp för Lyons 110 matcher långa svit utan förlust under ordinarie tid. Mitt tips är att det inte kommer att lyckas.

Är svensk damfotboll naiv?

Publicerad den av
Svara

Sedan gårdagens förluster för Malmö och Göteborg har jag fått ett par genomtänkta kommentarer som i mångt och mycket handlar om den självbild svensk damfotboll på elitnivå målar upp av sig själv – och av sin sport.

Jag vill direkt slå fast att det naturligtvis påverkar gårdagens resultat att den franska ligan är i gång, och att Lyon och Juvisy har hunnit spelat ihop sina lag rejält. Medan Malmö och Göteborg håller på med sina lagbyggen. Matcherna hade kanske sett annorlunda ut om de spelats i maj i stället.

Det hindrar inte att diskussionen om självbilden är intressant. Det är ett ämne som jag på olika sätt avhandlat i många inlägg i den här bloggen.

Bland annat tog jag upp naiv taktik och övertro på damallsvenskans klass i det här inlägget från maj i fjol. Där hävdar en mängd landslagsspelare, och damallsvenska lagkaptener, att damallsvenskan är världens bästa serie. Det trots att damallsvenskan inte har haft något lag som överlevt kvartsfinal i Champions League sedan Umeå spelade semifinal säsongen 2009/10.

Naiviteten har kommit upp flera gånger sedan dess. Inte minst i går, då Malmö visade en sanslös övertro på sin kapacitet när de åkte till Lyon och trodde att man skulle kunna vinna genom att spela precis så som världens bästa lag önskade.

En av de nämnda kommentarerna kommer från Calle. Han skriver bland annat:

”I damallsvenskan verkar naivitet premieras och förespråkare för sporten ”damfotboll” hävdar lika slentrianmässigt som stolt att den är helt befriad från maskning och filmningar. Dessutom får jag ibland anledning att ifrågasätta vissa taktiska beslut när ett damallsvenskt lag skulle gynnas av att dra ner på tempot och bara spela av matchen, istället för att gå för ett tredje mål. Det verkar som att lagen prioriterar andra saker högre än att vinna matchen.”

Jag har samma erfarenhet. 2011 när jag bevakade Dalsjöfors i damallsvenskan inträffade följande: Boråslaget hade inlett serien otroligt svagt, och efter hemmaförlusten med hela 9–0 mot bottenkollegan Jitex bestämde tränare Staffan Thorstensson att något måste göras.
I stället för att få ut och bjuda upp till fotboll började Dalsjöfors spela efter sina resurser – ultradefensivt. De backade hem till strax utanför egen planhalva med åtta–nio spelare, och kontra på snabba Mimmi Löfwenius.

Då blev matcherna jämnare. Man föll bara med 1–0 mot Linköping, och man höll emot rätt länge mot topplagen Umeå, Göteborg och Malmö. Men efter matcherna såg jag att många av spelarna i Dalsjöfors skämdes över hur defensivt de spelade.

Följden blev att tränare Thorstensson fick sparken under sommaruppehållet. Då han hade 2,5 år kvar på sitt kontrakt fick klubben betala dubbla tränarlöner fram till sin konkurs ett år senare. Något som slog väldigt hårt mot klubben.
Man kan faktiskt lite hårddraget säga att Dalsjöfors Goif gick i konkurs för att man inte ville spela taktiskt.

Då trodde jag att skammen över att spela taktiskt var något som bara fanns i Dalsjöfors. När jag börjat följa damfotbollen närmare har jag noterat att det finns på väldigt många ställen.

I det länkade inlägget ovan säger exempelvis Emma Berglund efter 1–5 mot Tyresö följande om vilken målsättning Umeå hade för säsongen:

”Att vi vill spela underhållande fotboll. Och det tycker jag väl att vi gör stundtals.”

Underhållning verkar alltså i många fall vara viktigare än segrar. Det skulle förklara Malmös insats i går. För de bjöd ju upp till dans. Dock blev det inte den takt som det svenska laget hade tänkt sig…

Calle noterar även en ökning av filmningar, maskning och taktiska fuskknep inom internationell damfotboll. Så är det nog. Den som tror att sporten kommer att vara fri från sådant i framtiden lever nog i det blå. Med mer pengar i damfotbollen ökar även vikten av att nå resultat. Och ändamålet helgar tyvärr medlen.

En annan kommentar kommer från Evelina Johansson. Hon konstaterar att en kvartsfinalplats i Champions League ändå är en fullt godkänd insats av svenska lag. Hon skriver:

”Både Malmö och Tyresö värvar offensiva stjärnor på löpande band och pratar om att vinna CL, men den stora skillnaden gentemot Europatoppen är att lagens respektive fyrbackslinje är för svag. Jämför man med Lyon så är inte Tyresö och Malmö långt efter offensivt, men defensivt är det verkligen skilda världar.”

Så är det. Jag har framför allt många gånger huggit på Tyresös brist på defensivt skickliga backar. I damallsvenskan märks inte det så ofta. Men skall vårt mästarlag vinna Champions League nästa vinter så krävs det nog att de även köper in två–tre högklassiga backar.

Inför den här säsongen har jag även ifrågasatt Malmös extremt offensivt balanserade trupp. Lyon ställde samma fråga på planen…

Om jag hade hetat Pia Sundhage i dag hade jag nog haft lätt huvudvärk. För då hade jag ju i går fått se ett minst sagt avslöjande test på internationell nivå av mitt förstaval på högerbacksplatsen och en av mina mittbackar. Och resultat var inte sådant att en förbundskapten bara kan bortse ifrån det.
Nu skall det ju sägas att de inte fick så mycket hjälp av sitt mittfält – eller sin tränare. Men faktum kvarstår, våra landslagsbackar Lina Nilsson och Malin Levenstad blev i går förödmjukade av Lyons anfallare.

Sammanfattningsvis är det läge för ett kortfattat svar på frågan i rubriken. Och det är: Ja, i ganska många fall.

Schelin sänkte naivt Malmö

Publicerad den av
4

Malmö pratade inför resan till Lyon om att man åkte till Frankrike för att spela offensivt, och gå för seger.

Det var ett uttalande som fick mig att rycka till. För visst, det låter charmigt offensivt med sådan inställning. Men när man åker till bortamöte med världens bästa lag så bör man ibland spela med hjärnan. Nu i efterhand kan vi nämligen slå fast att Malmös taktik inte alls var charmig – utan bara naiv.

För efter 5–0 är det här självklart redan avgjort. Matchen i Malmö blir bara en transportsträcka. Kanske kan Malmö återupprätta lite heder där. För i dag blev laget utklassat – både spelmässigt och taktiskt.

Det stod nämligen ganska omgående klart att Malmös backlinje inte var bra nog för möta Lyon med en offensiv taktik. För så fort det blev löpdueller var Lyons forwards klasser snabbare än de svenska backarna.

Och det var tydligt att Lyon på förhand hade koll på bristerna i snabbhet i Malmös backlinje. Man valde att spela snabba Lara Dickenmann istället för mer inläggsinriktade Megan Rapinoe på sin vänsterkant, och schweiziskan blåste förbi Lina Nilsson direkt. På andra sidan spelade ännu snabbare Elodie Thomis, och när hon första gången hamnade i en ren löpduell med Ali Riley gjorde fransyskan 1–0.

Även centralt var Lotta Schelin snabbare än Malmös Malin Levenstad och Kathleen ”Paula” Radtke. Det märktes inte minst när vår svenska storstjärna snyggt gjorde 2–0, efter att bland annat ha tunnlat Levenstad.

Schelin gjorde också 3–0 på retur efter att Thora Helgadottir och Eugenie Le Sommer stött ihop. Malmö ropade på frispark, men min spontana känsla var att det var korrekt att godkänna målet.

Schelin låg sedan även bakom 4–0. Med boll sprang hon ifrån Levenstad och serverade Camille Abily öppet mål.
Sedan borde Schelin även gjort 5–0, då hon rundade Levenstad och var helt fri med Helgadottir. Trots att avslutet blev taffligt kunde svenskan lämna planen med ett leende på läpparna i 75:e minuten.

5–0 gjorde i stället Louisa Necib på ett väldigt turligt sätt. Hennes skott tog på Sara Björk Gunnarsdottir och ställde Helgadottir helt.

Om man skall leta efter några positiva saker hos Malmö få får man leta länge. Men jag tycker nog trots allt att Elin Rubensson visade att hon tagit ytterligare ett steg i vinter. Hon spelade en drygt timme, och många gånger spelade hon sig ur situationerna på ett fint sätt.

Positivt också att se de välfyllda läktarna i Lyon. Fransk damfotboll håller på att flytta fram positionerna rejält. Det märks bland annat av den här artikeln i pigga Sydsvenskan. Sannolikt var det fler åskådare på den här matchen än vissa damallsvenska lag kommer att locka på hela säsongen.

Slutligen Malmös startelva. Den såg ut så här, sedan det visat sig att Amanda Ilestedt var ljumskskadad. Här är elvan: Helgadottir – Nilsson, Radtke, Levenstad, Riley – Anja Mittag, Katrin Schmidt, Sara Björk Gunnarsdottir, Rubensson – Ramona Bachmann och Manon Melis.

Jag tippade alltså 2–0 till Lyon, men jag överskattade tyvärr Malmös kvalitet ganska rejält. Däremot underskattade jag Rossiyanka. För jag faktiskt följt två matcher parallellt under förkvällen. Fast för Wolfsburg hann Alexandra Popp stöta in ledningsmålet innan jag kom på idéen att försöka kika på båda matcherna samtidigt.

I mitt tips ingick tre mål av Conny Pohlers. Jag var dock inte informerad om att hon skulle börja på bänken, och först få hoppa in i halvtid. Pohlers ersättare i startelvan, Martina Müller, gjorde 2–0. I den första halvlekens slutskede drabbades sedan Rossiyanka av en makalöst hårt dömd målchansutvisning på backen Olesya Mashina. Just Mashina hade för övrigt varit nära att kvittera till 1–1 just innan Müllers mål.

Just 2–0 kändes orättvist i halvtid. För inledningsvis höll ryskorna trots allt uppe spelet bra, och man hade ett väl så stort bollinnehav som tyskorna. Men Wolfsburg var betydligt vassare när lägena kom.

I paus började det snöa över Volkswagen Arena. Jag trodde att det även skulle snöa in tyska mål. Men så blev det inte. Tvärtom kunde gästerna omgående efter paus reducera, när ett inlägg mot nigerianska Desire Oparanozie styrde på Wolfsburgs landslagsmittback Josephine Henning och in i mål.

Sedan hjälpte snön ryskorna att försvara sig med decimerat manskap. Bolltempot sjönk nämligen med all snö på planen. Och ryskorna kom undan med en ettmålsförlust, 2–1. Därmed leder i högsta grad det möte som jag på förhand uppskattade till 98–2 i tysk favör. 1–0 till Rossiyanka i returen – och vi har en jätteskräll.

* Sveriges hopp i turneringen står nu till Göteborg. Deras match borta mot Juvisy börjar 20.00. Du kan följa via den här länken. Själv missar jag drabbningen, då jag skall i väg på egen fotbollsträning direkt efter att jag tryckt publicera på det här inlägget.

* I eftermiddags vann Arsenal med 3–1 hemma mot Torres. Jag tippade 3–0, och det var också ställningen i åtta minuter, från 63:e till 71:a, efter mål av Kelly Smith, Jordan Nobbs och Kim Little.
Men italienskorna fick med sig ett bortamål, gjort av schweiziska Sandy Mändly. Det målet kan visa sig vara oerhört viktigt. För nu ”räcker” det att Torres vinner hemma på Sardinien med 2–0 i returen för att avancera.

Jag tror dock att Arsenal håller undan i returen på onsdag – trots att målskytten, och affischnamnet Smith haltade av skadad redan i minut 35.

Här tar nog det roliga slut

Publicerad den av
Svara

Nyligen har bland annat LdB FC Malmö och Göteborg FC tagit upp debatten om landslag kontra klubblag.

Men som jag nyligen konstaterade i det här inlägget så är det landslagen som engagerar. En träningsturnering som Algarve cup är betydligt mer intressant för den allmänt sportintresserade publiken än Champions League.

I morgon spelas just de första kvartsfinalerna i nämnd klubblagsturnering. Nämnda svenska klubbar är med. Men det är knappast så att Sverige är däckat av något slags Champions Leaguefeber. Inte alls.

Bara det att vi inte var fler än drygt 50 gratisåskådare på Valhalla i lördags för att se Göteborgs genrep skvallrar ju om vilken nivå engagemanget för ett av Sveriges bästa lag ligger på. Tyvärr.

Men visst, får vi ett svenskt lag i final igen så kommer säkert intresset att bli större. Men känslan är ju att vi inte kommer att få svensk representation i finalen den här säsongen.
När lottningen för kvarts- och semifinalerna gjordes i november uppskattade jag i det här inlägget oddsen i matcherna med svenskintresse till: Lyon–Malmö 95–5 och Juvisy–Göteborg 53–47.

3,5 månader senare har läget förändrats något. Jag noterar att damfotboll.com har tippat kvartsfinalerna – kul att se, och att de uppskattar Lyons försprång till 85–15 och Juvisys till 60–40. Det är inte långt ifrån mina uppskattningar. Här är mina tips av de fyra kvartsfinalerna:

15.00: Arsenal–Torres
Här är de engelska mästarinnorna storfavoriter, trots att deras säsong hemma i England inte inleds förrän till helgen – då de spelar i FA-cupen.
Men Englands landslag visade form i förra veckan, och vann Cypern cup. Och många av de spelarna till hör ju Arsenal. Dessutom såg Kim Little glödhet ut på klipp jag såg från nämnd turnering.
Däremot gjorde Italien en slät figur. Och det har gått lite grus i maskineriet för vinstmaskinen Torres efter årsskiftet. Man har en förlust och två kryss i ligan, och lär få svårt i London. Jag tippar därför att Arsenal vinner hemmamötet med 3–0.
Oddset för dubbelmötet: 85–15

18.00: Lyon–Malmö (sänds på Eurosport 2)
Om jag har räknat rätt har Lyon inte förlorat under ordinarie tid på 108 tävlingsmatcher (Champions League, franska ligan och franska cupen). Deras tabellrad är 98–10–0.
På hemmaplan har man 58 segrar och två kryss på de senaste 60 matcherna.
Man får gå tillbaka ända till 10 september 2006 för att hitta en hemmaförlust i tävlingssammanhang. Och nej, jag tror inte att den kommer i morgon heller.
Malmö har ett namnkunnigt lag, som är mycket starkt när alla deras spelare är på topp. Fast det kommer att krävas kanoninsatser framför allt från kvintetten Anja Mittag, Ramona Bachmann, Manon Melis, Sara Björk Gunnarsdottir och Thora Helgadottir om det skall kunna bli en skräll här.
Men tyvärr, det är Lyon som är i säsong, i toppform – och som vinner med 2–0.
Oddsen för dubbelmötet: 90–10.

18.00: Wolfsburg–Rossiyanka
Ryskorna har haft en strulig vinter. Man har exempelvis bytt Sofia Jakobsson mot kanadensiska Christina Julien. Som jag ser det är Rossiyanka betydligt mycket sämre än de var i fjol, då man föll med totalt 5–0 mot Turbine Potsdam i kvartsfinalen.
Wolfsburg däremot är ett välbalanserat kanonlag, som leder Frauen–Bundesliga. Jag tror att Conny Pohlers gör tre mål och att Zsanett Jakabfi, Nadine Kessler och Alexandra Popp varsitt när tyskorna i morgon vinner hemma med hela 6–1.
Oddsen för dubbelmötet: 98–2.

20.00: Juvisy–Göteborg
Juvisy inledde säsongen svagare än väntat. Men sedan början av december är det bara formstarka PSG och Lyon som har gjort mål på Parislaget. Juvisy har alltså hittat formen. Det Göteborg jag såg i lördags var väldigt långt ifrån någon form. Dessutom har GFC under en längre tid varit riktigt svagt på bortaplan – på gräs.
Det är alltså en nyckelmatch i morgon. Jag tror inte på något målkalas, men jag tror på fransk seger. Camille Catala gör segermålet när Parislaget vinner med 1–0. Blir det så är det ändå ett ok resultat att ta med sig till Valhalla.
Oddsen för dubbelmötet: 55–45.

* Slutligen så kan det trots allt vara en fördel för de båda svenska lagen att få börja på bortaplan. För sådana här dubbelmöten tenderar ibland till att kunna börja lite försiktigt, med en avvaktande första halvlek. Och då finns chansen att få med sig bra resultat hem.
Som jag ser det är till och med uddamålsförluster bra resultat i morgon. Framför allt om man gör mål. För faller man med 2–1 på bortaplan räcker ju 1–0 hemma för avancemang.

Se utlänningarna som något positivt

Publicerad den av
4

Oj vad mycket det finns att skriva om för tillfället. Det viktigaste, landslagstruppen, har jag redan avhandlat.

Men i dag har det även uppstått debatter kring antalet utlänningar i damallsvenskan och om utseendets betydelse inom idrotten. Dessutom är det ju kvartsfinaler i Champions League i morgon, och så har jag ju lovat en djupdykning i Jitex och Mallbacken – samt bilder från två matcher.

Jag tänkte börja med att avhandla utlänningarna. Jag skrev om min positiva inställning till det stora antalet utländska spelare i damallsvenskan i det här inlägget i augusti i fjol. Min uppfattning i frågan är orubbad.

Visst rycker man väl till lite när man ser artiklar som den här i Sydsvenskan i dag. Men det faktum att LdB FC Malmö har tio spelare av VM- eller EM-klass som inte är svenska ser jag bara som bra. Det innebär ju att vår damallsvenska håller så hög klass att den lockar spelare av allra högsta världsklass.

Och skall våra landslagsspelare erbjudas bästa möjliga motstånd varje vecka så krävs det att vi kryddar vår serie med 60–70 toppspelare från utlandet. Vi klarar inte av att på egen hand skapa en serie av världsklass.

Snacket man hör om att utlänningarna står i vägen för våra unga talanger biter inte på mig. Riktiga talanger är de som klarar av att slå sig fram även när det är lite motstånd. Att en stor mängd lovande spelare redan kan vara i damallsvenskan som 16–17-åringar utan att egentligen behöva ta i utvecklar inte någon. Och de största talangerna slår sig fram ändå.

Ta Lina Hurtig, som fyller 18 i september. Hon spelade tolv damallsvenska matcher från start i fjol. Det känns rimligt. Jag ser det som ett hälsotecken att inte alla F17- och F18-landslagsspelare har givna platser i damallsvenskan. Utan att de måste jobba lite. För som sagt, skall man bli en toppspelare måste man kunna kämpa.

Debatter om att det är för många utlänningar i egna ligan har dykt upp inom herrfotbollen i en mängd länder – under en längre tidsperiod. Jag kan faktiskt inte komma på ett enda land vars landslag har fått lida av att den egna ligan lockat en mängd utländska världsspelare. Kan ni?
För exempelvis Italien, Spanien, Tyskland och England gör ungefär samma resultat på landslagsnivå nu som de gjorde när deras ligor huvudsakligen bestod av inhemska spelare. Eller ja, Spanien har ju blivit bättre.

I fjol hade vi 69 utländska spelare i damallsvenskan. Som det ser ut nu blir det några färre från start i år. Fast inte så många.

Jag satte just ihop listan nedan. Den innehåller 63 klara spelare, och tre till som är på ingång. Det kan alltså bli 66 utlänningar från start i årets serie.

Jag har inte dubbelkollat allt, så det kan vara något namn som saknas, eller något som blivit kvar från fjolårets lista. Men jag räknar med att ni uppmärksamma läsare rättar eventuella felaktigheter.

* Göteborg FC             5
Camille Levin och Yael Averbuch (USA)
Jodie Taylor och Anita Asante (England)
Cathrine Dyngvold (Norge)

* Jitex                          3
Minna Meriluoto, Leena Puranen och Annica Sjölund (Finland)

* Kristianstads DFF    5
Sif Atladottir och Margret Lara Vidarsdottir (Island)
Johanna B Rasmussen (Danmark)
Brett Maron (USA)
Nicole Sykes (Australien)

* Linköpings FC          5 (ev 6)
Linda Sällström (Finland, skadad)
Renée Slegers (Holland)
Lidija Kulis (Bosnien-Hercegovina, lån)
Mariann Gajhede Knudsen och Pernille Harder (Danmark)
Ev. Jovana Damnjanovic (Serbien)

* Mallbackens IF                 3
Maija Saari (Finland)
Katie Fraine (USA)
Hayley Lauder (Skottland)

* Ldb FC Malmö          10
Ramona Bachmann (Schweiz)
Katrine Veje (Danmark)
Thora Helgadottir och Sara Björk Gunnarsdottir (Island)
Anja Mittag, Kathleen ”Paula” Radtke och Katrin Schmidt (Tyskland)
Ali Riley (Nya Zeeland)
Manon Melis (Holland)
Yoreli Rincon (Colombia)

* Piteå IF                     6
June Pedersen (Norge)
Faith Ikidi och Francisca Ordega (Nigeria)
Hallbera Gisladottir (Island)
Anna Westerlund (Finland)
Lydia Williams (Australien)

* Sunnanå SK               4
Perpetua Nkwocha och Helen Ukaonu (Nigeria)
Carys Hawkins (Wales/Australien)
Annika Kukkonen (Finland)

* Tyresö FF                 7
Marta Viera da Silva och Elaine Moura (Brasilien)
Meghan Klingenberg och Christen Press (USA)
Line Röddik Hansen (Danmark)
Veronica Boquete (Spanien)
Kirsten van de Ven (Holland)

* Umeå IK                   4
Ogonna Chukwudi och Rita Chikwelu (Nigeria)
Tuija Hyyrynen (Finland)
Katrin Jonsdottir (Island)

* Vittsjö GIK                6
Loes Geurts och Mandy van den Berg (Holland)
Kirsty Yallop (Nya Zeeland)
Kendall Fletcher (USA)
Ifeoma Dieke och Jane Ross (Skottland)

* KIF Örebro                5 (ev 7)
Susanna Lehtinen och Sanna Talonen (Finland)
Sarah Michael (Nigeria)
Stephanie Labbé och Marie-Eve Nault (Kanada)
ev Irena Martinkova och Lucie Martinkova (Tjeckien)

De 63 spelarna är fördelade på följande länder:

1) Finland 10
2) USA 7
Nigeria 7
3) Island 6
4) Danmark 5
Holland 5
6) Skottland 3
Tyskland 3
8) Kanada 2
Australien 2*
Brasilien 2
England 2
Norge 2
Nya Zeeland 2
14) Spanien 1
Schweiz 1
Colombia 1
Bosnien-Hercegovina 1
Wales 1*

Eventuellt tillkommer alltså Tjeckien 2 samt Serbien 1.

* Karys Hawkins räknas här som walesare, eftersom hon valt att spela i Wales landslag.

Tillägg 4 april: Sedan inlägget skrevs har de båda tjeckiskorna skrivit på för Örebro, och dessutom har Sunnanå gjort klart med schweiziska Sandra Betschart, Kristianstad med belgiska Lorca van de Putte samt Tyresö med spanska Jennifer Hermoso. Därmed är vi alltså nu uppe i 68 utländska spelare.

Tillägg 12 april: Det visade sig att jag även oförklarligt nog missat Kristianstads isländska Gudny Björk Odinsdottir. Därmed är det 69 utländska spelare i damallsvenskan i år.

Landslag eller klubblag – det är frågan

Publicerad den av
Svara

I går debatterades dragkampen mellan landslag och klubblag på twitter. Bakgrunden var den här artikeln i Sydsvenskan där LdB FC Malmös tränare Jonas Eidevall kritiserade upplägget för Algarve cup – med fyra matcher på åtta dagar.

Med följde också kritik av att landslagen inom damfotbollen har hela 100 samlingsdagar per år i den ordinarie kalendern – betydligt fler än inom herrfotbollen.

I dag följer Sydsvenskan upp med en artikel om hur EFD jobbar med frågan.

Frågan är inte ny. Göteborgs tränare Torbjörn Nilsson framförde liknande kritik mot alla samlingar i fjol vid den här tiden. Och visst förstår man klubbarna, det är de som är spelarnas arbetsgivare – och således betalar spelarnas lön.

Och när det blir som nu, att A- och U23-landslagen har samling under olika veckor, blir det långa perioder där inte klubbarna kan köra ordentlig lagträning. Där förstår jag därför att Malmö stoppade Elin Rubensson och Amanda Ilestedt från att spela med U23 i förra veckan.

Det här är en svårlöst fråga. Klubbarna vill ha sina spelare så mycket som möjligt. Det står mot förbunden, som vill ha så många landslagssamlingar som möjligt. Exempelvis var Pia Sundhage tydlig med att hon ville ha maximalt med tid ihop med spelarna när hon tog över det svenska laget.

I grunden är jag på förbundens sida. Det är landslagen som engagerar klart mest och flest inom damfotbollen. Inte klubbarna. Så för sportens bästa bör landslagen ges både tid och resurser.
Här är skillnaden mellan herr- och damfotboll enorm. Visst är det stort engagemang för landslagen även på herrsidan, men där är klubbarna uppe jämsides, eller i många fall – förbi.

Inom damfotbollen är det däremot enorm skillnad. Klubblagen har knappt några inbitna supportrar, medan landslagen har stort stöd. Det är så stor skillnad att jag alltså kan tycka att Fifa gör rätt när de har 100 dagar avsatta för landslagsverksamhet.

Och då landslagsfönstren gäller för alla länder är exemelvis upplägget ungefär likadant för alla de klubbar som om två veckor gör upp i kvartsfinalerna av Champions League.

Det som däremot inte känns rimligt är att det är klubbarna som betalar hela spelarnas lön och försäkringar även under landslagssamlingar, såsom det fungerar i Sverige.

I exempelvis USA, Kanada, Mexiko och England har landslagsspelarna lön från förbundet. Det känns som en lösning som bör införas även i Sverige.

Fast jag inser att det inte skulle räcka för att lösa de damallsvenska klubbarnas problem. De flesta av dem har ju dessutom flera utländska landslagsspelare på lönelistan.

I nuläget befinner sig klubbarna i en konstig situation. Eftersom det är i landslagen som spelarna hamnar mest i fokus, lär de tycka att de uppdragen är både viktigast och roligast.

Det är ju bara vid de stora mästerskapen för landslag som det är storpublik framför tv-apparaterna. Klubbfotbollens största tävling – Champions League – är ju fortfarande så ointressant att ingen av de större svenska kanalerna ens sänder finalen. Om den inte innehåller ett svenskt lag vill säga.

Visst kan klubbarna sätta hårt mot hårt, och stoppa sina spelare från landslagsspel.
Men där har man inte mycket goodwill att vinna. Och på längre sikt kan det vara förödande – för vilka spelare vill gå till en klubb där man stoppas från landslagsspel?

Och vad skulle supportrarna säga om exempelvis Göteborg eller Malmö skulle hindra sina spelare från landslagsspel, och exempelvis bidraga till ett svenskt misslyckande i EM?

Att hitta en lösning på frågan som passar alla parter lär inte bli enkelt. Personligen är jag glad att jag bara följer frågan från sidan.