Etikettarkiv: Jonna Andersson

Född: 2 januari 1993 i Mjölby.
* Före detta vänster yttermittfältare som skolats om till vänsterback. Främsta meriterna är OS-silvret 2016 och VM-bronset 2019. Har även ett EM-guld med F19 från 2012. Moderklubben är Mjölby AI. Spelade sedan för Linköpings FC mellan 2009 och 2017. Därefter flyttade hon till England och Chelsea. Tog SM-guld både 2016 och 2017. Och vann engelska ligaguld 2018 och 2020. A-landslagsdebut mot Skottland den 26 januari 2016.

Sen analys av Sveriges OS-insats – och mitt världslag

Publicerad den 13 september, 2016 av Johan Rydén

Landslaget är återsamlat och Pia Sundhage har börjat förhandla om en fortsättning som förbundskapten. Allt talar för att hon minst kommer att fortsätta över EM-slutspelet nästa år. Förbundet talar ju tydligen inte med någon annan.

Tyvärr har Sundhages framtid varit den enda fråga media har tagit upp efter OS, något som på många sätt har känts som en ickefråga. Sundhage har ju garanterat kunnat styra sin framtid själv. Hon har ju nära vänner på avgörande poster på förbundet, och dessutom ett bra resultat i ryggen. Klart att hon har suttit säker.

Hör henne förresten prata med Radiosporten här (en intervju kommer 7,40 in i inslaget). Efter Sundhage kommer en intervju med Hedvig Lindahl, som inte känner till om spelarna har något att säga till om när det gäller förbundskaptensfrågan. Intressant.

Det har alltså tråkigt nog inte blivit någon djupare debatt om svensk damfotboll efter OS-silvret. Det är vansinnigt tråkigt, det finns ju mycket som kan förbättras. Jag och Torbjörn Nilsson gjorde ett försök att få till lite diskussion. Vi gick ihop och skrev några inlägg på Facebook, men fick i princip ingen feedback alls på våra idéer och tankar.

En debatt har initierats från spelarhåll efter OS, den handlar om mens. Lotta Schelin fick mycket beröm för att hon tog upp och frontade frågan i förra veckan. Visst var det bra gjort, men lite snopet kändes det ju ändå när det visade sig att Schelin har Libresse som samarbetspartner i frågan.

https://twitter.com/LibresseSverige/status/774225945276321792

Schelin har för övrigt problem med en stukad fot, och spelar inte mot Slovakien på torsdag. Det är även frågetecken för Elin Rubensson och Linda Sembrant. Frågetecken är det även för hur landslaget kommer att spela i de kommande matcherna. I dag kom det indikationer om att Sundhage håller på att bygga om sitt 4–3–3-spel igen. Jag fick känslan av att man kommer att spela tätare med sina forwards och att Kosovare Asllani kan få en roll som lite droppande forward. Det blir intressant att se hur det ser ut i praktiken.

Kosovare Asllani

Med det sagt tänkte jag vända tillbaka till OS igen. Jag var rätt tom efter finalförlusten mot Tyskland, så tom att det tagit ett tag innan jag fått tillräckligt med energi och motivation att sätta ihop den där sammanfattningen av turneringen som jag har utlovat.

Sammanfattningen har fokus på den svenska insatsen. Det är slutresultatet som gäller, och det är förstås med beröm godkänt, mycket nära högsta betyg. Spelmässigt var det däremot inte lika fantastiskt.

När det gäller resultatet är det intressant att Sverige under åren 2011–16 har tagit medalj i såväl OS (silver) som VM och EM (brons i båda). Med tanke på hur knackigt laget periodvis spelat under den här perioden är det verkligen ett fantastiskt utfall.

Faktum är ju att bara USA, Japan och Tyskland har gjort bättre resultat under perioden. Ett lag som Frankrike har känts klart bättre än oss under hela den här tiden, men de har inte lyckats ta en enda medalj. Sverige har alltså gjort väldigt bra resultat, och det finns förstås anledning till stolthet och glädje över det.

MEN, och det är verkligen ett stort men, det finns brister i svensk damfotboll som man behöver gå på djupet med. Jag satte ihop lite statistik från OS-turneringen, och utifrån den är det lätt att slå fast att Sveriges slutresultatet var klart bättre än prestationen.

Såväl sett till poäng, gjorda mål som insläppta mål var vi en bra bit från pallen. Exempelvis var det bara Zimbabwe som släppte in fler mål – låt vara att vi spelade fler matcher än åtta av lagen. Här är några statistiska sammanställningar:

Flest poäng totalt, och högst snittpoäng:
1) Kanada      15 poäng per 6 matcher, snitt 2,5 (1)
2) Tyskland      13 på 6, 2,17 (2)
3) USA             8 på 4, 2,00 (3)
4) Brasilien       8 på 6, 1,33 (5)
5) Frankrike      6 på 4, 1,50 (4)
6) Sverige         6 på 6, 1,00 (7)
7) Australien      5 på 4, 1,25 (6)
8) Kina              4 på 4, 1,00 (8)
9) Nya Zeeland 3 på 3, 1,00 (9)
10) Sydafrika     1 på 3, 0,33 (10)
11) Colombia    1 på 3, 0,33 (10)
12) Zimbabwe   0 på 3, 0,00 (12)

Flest gjorda mål totalt och flest mål per match:
1) Tyskland          14 mål på 6 matcher, snitt 2,33 (1)
2) Kanada            11 på 6, snitt 1,83 (3)
3) Brasilien            9 på 6, snitt 1,50 (5)
4) Australien          8 på 4, snitt 2,00 (2)
5) Frankrike           7 på 4, snitt 1,75 (4)
6) USA                  6 på 4, snitt 1,50 (6)
7) Sverige             4 på 6, snitt 0,67 (8)
8) Zimbabwe         3 på 3, snitt 1,00 (7)
9) Colombia        2 på 3, snitt 0,67 (9)
10) Kina                2 på 4, snitt 0,50 (10)
11) Nya Zeeland   1 på 3, snitt 0,33 (11)
12) Sydafrika        0 på 3, snitt 0,00 (12)

Minst antal insläppta mål totalt, och minst insläppta mål per match:
1) Frankrike      2 mål på 4 matcher, snitt 0,50 (2)
2) Brasilien         3 på 6, snitt 0,50 (1)
3) USA               3 på 4, snitt 0,75 (3)
4) Sydafrika        3 på 3, snitt 1,00 (6)
5) Kina    4 på 4, snitt 1,00 (5)
6) Kanada           5 på 6, snitt 0,83 (4)
7) Nya Zeeland 5 på 3, snitt 1,67 (10)
8) Australien       6 på 4, snitt 1,50 (9)
9) Tyskland         7 på 6, snitt 1,17 (7)
10) Colombia      7 på 3, snitt 2,33 (11)
11) Sverige         8 på 6, snitt 1,33 (8)
12) Zimbabwe   15 på 3, snitt 5,00 (12)

Återigen, det är förstås slutresultatet som är det viktigaste. Men det vore ändå vansinnigt av landslagsledningen om den inte analyserade och funderade över den här statistiken. Den är ju trots allt rätt anmärkningsvärd.

Som jag ser det är det i första hand i offensiven som vi håller på att halka efter, en huvudfråga är hur vi kan få fram fler spelare med både god speluppfattning och bollbehandling.

Tittar vi på OS, och dessutom räknar in kvalet så gjorde alltså Sverige sju mål på nio matcher. I Brasilien blev det fyra mål på sex matcher, det är inte ett facit som skrämmer någon motståndare.

Problemet är att Pia Sundhage inte har klarat av att hitta rätt offensiva spelare till sin spelidé. Vi får se om hon lyckas bättre fram till EM. Fotboll är ett erfarenhetsspel, men rutin är inte allt. Personligen tycker jag som bekant att Sundhage ofta ger sina äldre spelare för stort förtroende, och håller tillbaka de unga för mycket.

Pia Sundhage

I OS-turneringen gav Sundhage 100-procentigt förtroende till sina fyra veteraner. Hade inte Nilla Fischer bytt ut sig själv i slutet av en match skulle alla fyra ha spelat alla de 600 minuterna. Det kändes inte speciellt motiverat och var till och med emot vad Sundhage själv sa inför turneringen.

Kollar vi coachningen var det återigen matchningen på forwardssidan som känns mest tveksam. Jag tycker exempelvis att det var otroligt tveksam coachning att Sofia Jakobsson och Olivia Schough fick mer speltid än Stina Blackstenius under turneringen. LFC-forwarden är en vinnartyp, en egenskap Sundhage borde hålla högre.

Så här matchade Sundhage sin trupp i Rio:

600 minuter: Hedvig Lindahl, Caroline Seger och Lotta Schelin.
588: Nilla Fischer.
527: Lisa Dahlkvist.
510: Linda Sembrant.
509: Jessica Samuelsson.
490: Kosovare Asllani.
486: Elin Rubensson.
364: Sofia Jakobsson.
294: Magdalena Ericsson.
250: Olivia Schough.
248: Fridolina Rolfö.
219: Stina Blackstenius.
120: Emilia Appelqvist.
103: Emma Berglund.
45: Jonna Andersson.
22: Pauline Hammarlund.
0: Hilda Carlén.

Med de siffrorna har det blivit dags att avge mina betyg på de svenska OS- insatserna:

Jessica Samuelsson

5:
Jessica Samuelsson
Genomgående den bästa svenska spelaren. Under hennes 509 minuter på planen släppte vi bara in tre mål – ett mycket bra facit. Tidigare har hon varit 95 procent defensiv och fem procent offensiv, mycket beroende på att passningsspelet varit för dåligt. Linköpingsbacken har dock jobbat upp sitt passningsspel rejält. Hon är fortfarande inget kreativt passningsgeni, men precisionen och kvaliteten är numera på god nivå. Håller kroppen har hon förutsättningar att vara en världsback under många år.

Hedvig Lindahl

4,5:
Hedvig Lindahl
Visade äntligen det svenska folket vilken fantastisk målvakt hon kan vara. Mycket nära en femma, men darriga inledningar mot Brasilien i gruppspelet och Tyskland i finalen drar ner betyget en aning. Dock inte mer än att hon skall hyllas för en utmärkt turnering. Lindahls storspel mot USA och Brasilien med de tre straffräddningarna som minnesvärda toppar var den avgörande orsaken till att laget åkte hem med silvermedaljer om sina halsar.

Fridolina Rolfö
Fick chansen som central forward och tog den direkt. Rolfö överglänste alla Sundhages tidigare val på positionen och var Sveriges klart vassaste vapen i gruppspelet, för övrigt nästan det enda vapnet så långt i turneringen. Stark i bollmottagningen och inte rädd att gå på egna avslut. Känslan är att Rolfös skada kan ha kostat Sverige OS-guldet. För hade hon varit hel hade inte Sundhage ställt upp startelvan som hon gjorde i finalen.

4:
Nilla Fischer
Stabil turneringen i genom. Rejäl i defensiven och genomgående bra passningsspel. Jag kan inte minnas att hon gjorde några riktigt grova misstag, däremot en del mindre som kostade baklängesmål. En kostsam miss var att hon inte lyckades styra undan Melanie Leupolz inspel innan det tyska ledningsmålet i finalen. Men det var inte någon lätt situation. Gynnades helt klart av att Sverige backade hem i kvarts- och semifinalen. Fick då jobba mer framåt, vilket passar henne utmärkt.

Linda Sembrant
Såg darrig ut mot Sydafrika och fick vila mot Brasilien. Men kom sedan in och styrde upp mittförsvaret. Visade pondus och kvalitet och var en av de genomgående bästa svenska spelarna under resten av turneringen, ett betyg som inte dras ner av det oturliga självmålet i finalen. Sembrant har tagit en ledarroll i backlinjen och är väldigt viktig för den svenska defensiven.

Stina Blackstenius
Fick minst speltid av forwards i den svenska truppen, men gjorde flest mål. Hon visade att hon är bäst när det gäller och var iskall när chanserna kom, både mot USA och Tyskland. Blackstenius fick lida av Pia Sundhages ovilja att släppa fram unga spelare. Blackstenius är inte redo att spela på en kant, men som central forward är hon näst bästa alternativet bakom Rolfö. När LFC-talangen reducerade till 2–1 mot Tyskland blev hon historisk, inte bara för att hon är den enda svenska kvinna att göra mål i en OS-final. Med sina 20 år och 196 dagar blev hon även den yngsta målskytten någonsin i en OS-final.

Lisa Dahlkvist

3,5:
Lisa Dahlkvist
Hade en tveksam start på turneringen, men växte allt eftersom. Och var ju verkligen grymt bra i slutspelet. Men det var inte oväntat, Dala är en vinnare som växer med uppgiften. Det var hon som slog den läckra assisten till Blackstenius mot USA, och det var hon som avgjorde med en iskall straff mot USA. Straffen såg lite darrigare ut när hon avgjorde mot Brasilien, men den var ändå tillräckligt bra.

3:
Lotta Schelin
Började lite tveksamt i de första matcherna, men växte in i turneringen. Visade sin avslutningskvalitet genom att sätta två grymt säkra straffar. Hamnade som vänsterytter och ibland nästan vänsterback, och där är hon inte klockren. Var stundtals både virrig och farlig i försvarsspelet. Bland annat drog på sig onödig frispark i finalen, den som tyskorna gjorde 2–0 på. Men totalt sett var Schelin bättre än på länge i landslaget.

Kosovare Asllani
Fick inte riktigt det lyft som jag hade hoppats på. Sannolikt berodde det delvis på att hon fick lägga väldigt mycket kraft i defensiven. Men det blev ändå tydligt att hon har en passningskvalitet och kreativitet som saknas hos de flesta andra offensiva spelare som Sundhage satsar på. Det visade Kosse bland annat när hon satte upp anfallet som ledde till reduceringen i finalen.

Elin Rubensson
Hjälpgumman skulle vara mittfältare, men fick spela vänsterback. Hon har fortfarande vissa brister i positionsspelet, men klarade ändå backjobbet klart bättre än de backar som var uttagna. Har ett stabilt passningsspel och tillräcklig snabbhet för att lösa man-man-duellerna.

Caroline Seger
En ledare med hög status, som jobbade hårt under hela turneringen. Hon är viktig eftersom hon har en bra förmåga att hålla i bollen och lugna ner spelet. Men Seger fastnar ofta i korta passningar och hon har fortfarande fler farliga bolltapp än hon står för kreativa framspelningar. Visade dock mental styrka genom att sätta sina båda straffar.

Pia Sundhage
Visade styrka och taktisk skicklighet när hon övergav sin egen fotbollsfilosofi och satte defensiven i högsätet i både kvarts- och semifinal. Däremot var hon inte bäst när det gäller. I finalen valde hon en uppställning som aldrig riktigt har fungerat, och som inte räckte den här gången heller. Synd.

Emilia Appelqvist

2,5:
Emilia Appelqvist
Fick mindre speltid än jag hade trott med tanke på att hon var formstark inför turneringen. Fanns dock med i startelvan i semifinalen mot Brasilien, där hon skötte uppgiften klart godkänt. Gör inga uppseendeväckande saker, men är stabil och pålitlig.

2:
Sofia Jakobsson
Var en bra bit från toppformen. Sprang mycket, ville mycket, men fick väldigt lite uträttat. Måste jobba på sin speluppfattning och sitt passningsspel. Är en favorit hos Sundhage, vilket säkert räddar henne. För sett till årets insatser i landslaget borde Jakobsson plats i landslagstruppen vara i fara. Ändå godkänd för hårt arbete.

Olivia Schough
Jobbade hårt för laget, och bidrar med härlig energi. Skall även hyllas för sin precisa passning till Blackstenius finalmål. Men Schough är ingen vinnare. Hon hade flera riktigt vassa målchanser under turneringen, men var ärligt talat aldrig nära att göra något mål. För mig har Eskilstunaforwarden på sin höjd känts som en inhoppare i landslaget. Tyckte inte att hon visade något i Rio som ändrade den uppfattningen.

1,5:
Magdalena Ericsson
Var tyvärr en besvikelse i turneringen. Jag hade rätt stort hopp till att Ericssons vänsterfot skulle få en avgörande betydelse för Sverige i turneringen. Men Linköpingskaptenen hade det jobbigt i uppspelen och fick inte heller till sina hörnor. Ericsson kan bättre, och skall kanske framför allt matchas in i landslaget som mittback framöver.

Emma Berglund
Fick en riktig chans mot Brasilien, men kom rejält snett in i det. Hjälptes förstås inte av att det var lagets sämsta match, men kan ändå inte få godkänt.

Betygsätts ej: Jonna Andersson och Pauline Hammarlund spelade för kort tid. Hilda Carlén spelade inte alls.

Har jag räknat rätt innebär det ett snittbetyg på 3,17 – vilket förstås är ett bra snitt.

Sverige får även med tre spelare i mitt världslag från OS-turneringen, bara Tyskland och Kanada har fler. Jag har valt att ta ut världslaget som en OS-trupp, det handlar alltså om 18 ordinarie spelare och fyra reserver:

Målvakter (2): Lydia Williams och Hedvig Lindahl.

Backar (6): Leonie Maier, Jessica Samuelsson, Ashley Lawrence, Saskia Bartusiak, Griedge Mbock Bathy och Wendie Renard.

Mittfältare (5): Formiga, Melanie Behringer, Katrina Gorry, Tobin Heath och Jessie Fleming.

Forwards (5): Marta, Sara Däbritz, Fridolina Rolfö, Christine Sinclair och Janine Beckie.

Reserver (4): Sarah Bouhaddi, Tabea Kemme, Samantha Kerr och Cristiane.

Förbundskapten: John Herdman.

Guide till Sveriges första OS-final

Publicerad den 19 augusti, 2016 av Johan Rydén

Det är mindre än ett dygn till Sveriges största match någonsin i fotboll för damer. För nog måste väl kvällens OS-final rankas högre än VM-finalen 2003?

Tyskland är självklart favoriter i finalen, men vårt svenska lag har ju fixat dåliga odds i de två senaste matcherna, så inget är omöjligt.

I guiden inför semifinalerna fick jag fel i båda mina tips. Det har jag gärna igen… Däremot satte jag 42 av 44 spelare i startelvorna, vilket jag är rätt nöjd med. Fast ärligt talat var det inte några stora skrällar i laguppställningarna. Det känns faktiskt lite mer ovisst i elvorna inför finalen. Mer om det nedan.

22.30 Sverige–Tyskland
Tv/stream: Tv3, Viasat Sport, Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Sverige: 6, Tyskland: 2
Tips: 35–65.
Troliga startelvor: Sverige: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Elin Rubensson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Emilia Appelqvist, Lotta Schelin – Stina Blackstenius.
Tyskland: Almuth Schult – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea Kemme – Lena Goessling, Melanie Behringer, Sara Däbritz – Anja Mittag, Melanie Leupolz – Alexandra Popp.
Domare: Carol Anne Chenard, Kanada. Assisterad av Marie-Josee Charbonneau och Suzanne Morisset, båda Kanada. Fjärdedomare är Olga Marllin Miranda, Paraguay.

Tyskland har varit ett riktigt spöke för svensk damfotboll. I kväll hoppas vi på en rolig, svensk spökhistoria mot de regerande Europamästarinnorna.

Tyskland har totalt 10–2 i tävlingsmatcher mot Sverige. Eftersom Sverige och Tyskland nästan alltid varit seedade och båda kommer från Europa möts vi i princip aldrig i kval eller gruppspel, utan de tolv mötena i tävlingssammanhang har huvudsakligen handlat om om utslagsmatcher.

I Sveriges tre senaste mästerskapsfinaler har Tyskland stått i vägen för vårt landslag. Alla gånger har det blivit uddamålsförluster, två gånger efter golden goal. I kväll blir det inte golden goal, men det kan mycket väl bli förlängning.

Det är tyskorna som har vinnarkulturen och som därför får räknas som ganska klara favoriter i finalen. Att de dessutom har nio raka segrar i tävlingsmatcher mot Sverige påverkar förstås ytterligare.

De äldre spelarna i det svenska laget minns inte hur det är att vinna mot tyskorna i en viktig match. Däremot har de många minnen av tunga förluster – som från Gamla Ullevi i EM 2013 och från TD Place i Ottawa i fjolårets VM.

Lotta Schelin med Saskia Bartusiak i ryggen.

Till tyskornas fördel får även räknas att de gått runt på fler spelare. Bland utespelarna har bara Saskia Bartusiak och Melanie Behringer spelat mer än 400 minuter – båda har spelat alla tyskornas 450 minuter. I Sverige har åtta utespelare fler än 400 minuter hittills i OS. Här är den svenska speltiden inför finalen:

510 minuter: Hedvig Lindahl, Caroline Seger och Lotta Schelin.
498: Nilla Fischer.
437: Lisa Dahlkvist.
422: Kosovare Asllani.
420: Linda Sembrant.
419: Jessica Samuelsson.
416: Elin Rubensson.
309: Sofia Jakobsson.
274: Magdalena Ericsson.
248: Fridolina Rolfö.
160: Olivia Schough.
184: Stina Blackstenius.
120: Emilia Appelqvist.
103: Emma Berglund.
45: Jonna Andersson.
0: Hilda Carlén och Pauline Hammarlund.

Fortsätter vi leta tyska fördelar är en att laget faktiskt gjort flest mål av alla lag. Trots att laget har varit kritiserat, och inte hittat det spel man hoppats på, har man visat effektivitet. Totalt har Tyskland gjort tolv mål, att jämföra med Sveriges tre.

Men som bekant finns det inga spöken – och alla sviter har ett slut. Det svenska laget har agerat jättedödare två gånger i det här OS-slutspelet och borde inte darra inför det här finalmötet med tyskorna. Tvärtom borde vårt lag ha byggt upp ett starkt självförtroende.

Det är garanterat även en stor fördel för det svenska laget att det har tillbringat stora delar av spelen i Rio, och kan miljön. Tyskland kom till OS-byn från Belo Horizonte i går och har fått en hel del intryck att smälta de senaste dagarna.

Pia Sundhage

Sverige har också en fördel i att Pia Sundhage gör sin tredje raka OS-final. Förhoppningsvis kan hon förmedla till sina spelare vad det handlar om. Ingen i den tyska truppen har upplevt en OS-final.

Rent fotbollsmässigt blir det intressant att se hur Sundhage balanserar laget. Att det blir 4-5-1 igen tar jag för givet. Jag gissar alltså att hon ställer upp som i semifinalen. Men det kan lika väl bli så att Sundhage väljer att återgå till att spela Sofia Jakobsson från start och att Emilia Appelqvist ställs åt sidan.

Frågan är hur djupt Sverige vågar backa i defensiven. Tyskland har ju lite andra spelartyper i sitt lag än USA och Brasilien. Jag tänker bland annat på nickstarka Alexandra Popp och på en hel hög riktigt vassa distansskyttar i Melanie Behringer, Sara Däbritz, Melanie Leupolz och möjligen Dzsenifer Marozsan, samt i de båda ytterbackarna Tabea Kemme och Leonie Maier.

Melanie Leupolz

Det finns alltså risker med att falla för djupt. Samtidigt vet vi att det svenska mittbacksparet är som bäst när de får jobba framåt. Trots de tyska hoten hade jag nog valt att fortsätta med samma typ av försvarsspel som i de senaste två matcherna. Det har lyckats klockrent och spelarna är trygga i arbetssättet. Vi får se hur Sundhage tänker.

Det är ju otroligt viktigt att Sverige inte kommer i underläge. Den svenska offensiven är ju lika svag som defensiven är stark.

Offensiven har blivit bättre sedan Sundhage insåg slutade spela Lotta Schelin som central forward och insåg att det behövdes en bollmottagare där. Både Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius har skött den rollen bra, och Schelin har kommit bättre till sin rätt i offensiven från kanten.

Lotta Schelin

Personligen tror jag fortfarande att Sveriges offensiv hade vunnit ännu mer på att ha Schelin som inhoppare. Nu får hon lägga kopiöst med kraft i defensiven, där hon långa stunder agerar extra vänsterback. Det defensiva jobbet från början av matcherna kunde Sundhage låta någon annan göra, exempelvis Pauline Hammarlund eller Olivia Schough. Sedan kunde Schelin komma in efter typ 60 minuter, när övriga spelare börjar tröttna. Det borde innebära att hon skulle få extra effekt på sina långa löpningar.

Samtidigt inser jag att Schelin har rutin och att det kan finnas en psykologisk effekt av att ha henne på planen från start. Och jag tycker att hon har lyft sig under turneringen och nu gjort två bra matcher i slutspelet.
Hon slår en och annan farlig passning på egen planhalva, fast det vägs med råge upp av uppoffrande offensiva löpningar – och två straffar av högsta världsklass.

Tyvärr har jag sett Tyskland för lite för att kunna göra en djupare analys av lagets insats i OS. Den enda hela halvleken jag sett koncentrerat var den andra mot Australien, där man hade jätteproblem i försvarsspelet. Under de tyska slutspelsmatcherna har jag skrivit svenska segerkrönikor – och bara sett sista kvarten av vardera match.

Men jag har läst kommentarerna från Tyskland, kommentarer som varit långt ifrån positiva. Laget blev ifrågasatt redan när truppen presenterades och Lyonstjärnan Pauline Bremer inte bara ställdes utanför de 18, utan också utanför de 22. Bland annat tyckte sig bloggarkollega Rainer Fussgänger redan då kunna slå fast att det inte skulle bli tyskt guld. Vi får hoppas att han får rätt.

Rainer har även samlat tyska reaktioner på lagets finalplats. Flera av kommentatorerna tycker att utvecklingen inom damfotbollen går bakåt. Så är det förstås inte. De senaste åren har lagen i första hand utvecklats taktiskt och defensivt. Men det där brukar svänga, om något eller några år har de offensiva lagen hittat de vapen som behövs för att slå de som är defensivt skickliga.

Den tyska förbundskaptenen Silvia Neid gör sin sista match på jobbet i kväll. Hennes lag har trots allt sin styrka i offensiven, i effektiviteten. Svagheten finns i mittförsvaret. Där har man två tröga spelare i Annike Krahn och Saskia Bartusiak. Eftersom Neid gärna vill att ytterbackarna trycker upp högt är det tyska laget känsligt för löpningar in bakom det långsamma mittbacksparet. Det avslöjade Australien på skoningslöst sätt i gruppspelet.

Det är för övrigt lite konstigt att Neid, som har tillgång till så många talangfulla spelare, inte har lyckats bygga ett bättre mittbackspar. Bartusiak spelar ju numera mittfältare i Frankfurt och när Krahn flyttade hem från PSG var ingen av de tyska storklubbarna intresserad. Ändå har alltså Krahn och Bartusiak varit Neids förstaval.

Dzsenifer Marozsan

Inför avspark har Neid fler besvär än mittbacksparet. Det tyska lagets tänkta storstjärna Dzsenifer Marozsan verkar nämligen missa matchen till följd av den muskelskada som gjorde att hon tvingades kliva av semifinalen i halvtid.

Jag skriver ”tänkta storstjärna” om Marozsan, för Lyonförvärvet med den grymma potentialen har ännu inte visat sin storhet i något seniormästerskap. I fjolårets VM åkte hon ut och in ur startelvan, och vad jag sett har hennes spel inte lyft i OS heller.

På så sätt behöver alltså inte Marozsans skada vara blytung för det tyska laget. Men för Neid handlar det om att välja vilken balansering hon vill ha på sitt lag. Jag gissar att Lena Goessling går in i elvan – och gör att tyskorna får en lite mer defensiv uppställning. Det offensiva huvudalternativet borde vara att Leupolz flyttar ett steg bakåt och att Mandy Islacker går in i startelvan.

Det är många spännande frågor inför finalen. Strax efter midnatt har vi alla svar. Förhoppningsvis har vi även fått en ny, svensk idrottsklassiker.

Slutligen också några få ord om bronsmatchen:

18.00 Brasilien–Kanada
Tv/stream: Tv10, Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Brasilien: 8, Kanada: 10
Tips: 55–45.

Kanada har chansen att försvara sitt OS-brons från London. Men Brasilien får räknas som knappa favoriter i den matchen, trots att Kanada har imponerat och trots att värdnationen inte gjort mål på drygt 300 minuter.

Guide till de båda OS-semifinalerna

Publicerad den 15 augusti, 2016 av Johan Rydén

På tisdagen är det dags för semifinalerna i OS-turneringen. Och för andra gången någonsin är Sverige med. Vårt lag har nu två chanser att få med sig en historisk medalj från Rio.

En intressant sak med startfältet i semifinalerna är att ingen av medaljörerna från fjolårets VM är kvar. England lämnade wo, Japan föll redan i kvalet och USA åkte ju ut i kvartsfinalen. Det är för övrigt första gången någonsin som inte de regerande världsmästarna tar medalj i OS.

Att vi får tre nya medaljörer nu är ju också ett tecken på att konkurrensen i damfotbollsvärlden blir allt hårdare. Här är min guide till morgondagens drabbningar:

18.00 Brasilien–Sverige
Tv/stream: Tv3, Viasat Sport, Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Brasilien: 8, Sverige: 6
Tips: 75–25.
Troliga startelvor: Brasilien: Barbara – Poliana Barbosa, Rafaelle Souza, Monica Hickman, Tamires Dias Gomes – Andressa Alves, Formiga, Thaisa Moreno, Marta Vieira da Silva – Debinha, Beatriz Zaneratto.
Sverige: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Elin Rubensson – Sofia Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lotta Schelin – Stina Blackstenius.

Brasilien är självklart storfavoriter i den matchen. Inför storpublik på Maracana tror jag att det kan bli en ganska klar hemmaseger – om Brasilien får ett tidigt mål.

Men kan Sverige hålla emot i defensiven förbättras de svenska oddsen för varje minut. Jag har varit inne på varför i det här inlägget. Jämfört med USA är Brasilien vassare i offensiven, men också sämre i defensiven. Mot det brasilianska laget kommer det att öppnas fler kontringslägen än det blev mot amerikanskorna.

I kontringarna måste våra spelare vara effektiva. För får Sverige det första målet, då känns plötsligt finalchansen riktigt hyfsad. Då blir det stor press på Brasiliens lag. Riktigt stor press.

Trots att det blev 5–1 till Brasilien i lagens förra möte ger jag faktiskt svenskorna klart större chans i den här matchen än jag gjorde mot USA. Jag tror ju nämligen inte att svenskorna gör om misstaget att kliva upp och ge Brasilien ytor.

Faktum är ju också att Brasilien inte har gjort något mål sedan den där 5–1-segern. Deras målskytte har hackat utan Cristiane. Hon skadade ju sig senast mot Sverige, men är kvar i truppen. Jag hittar ingen info kring om hon är aktuell för spel mot Sverige, men gissar att man inte chansar med henne från start.

Även Fabiana känns som ett frågetecken. Hon haltade ju av i kvartsfinalen. Är hon frisk går hon in i stället för Poliana i startelvan.

För svensk del har försvarsspelet varit bra när Jessica Samuelsson och Linda Sembrant varit på planen. På deras tre matcher har det bara blivit ett insläppt mål, mot USA. Och försvarsspelet måste sitta.

Offensivt har Sverige visat att laget inte har kapacitet att skapa något mot samlade försvar i den här turneringen. Skulle vårt lag hamna i underläge är vi alltså väldigt illa ute.
Om det händer behöver vi ha forwards som kan nicka, så att vi kan lyfta upp chansbollar. Jag tycker ju faktiskt att Pauline Hammarlund borde finnas med i startelvan, men jag tror inte att Pia Sundhage kommer att röra sina ytterforwards.

Men skulle vi jaga kvittering, då måste nog Hammarlund vara inne på planen bredvid Stina Blackstenius. För det går inte att lyft bollar mot varken Sofia Jakobsson, Lotta Schelin eller Olivia Schough.

För svensk del är det definitivt en fördel att det var en extra vilodag mellan kvartsfinalen och semin. För Sverige har slitit hårdare på sin trupp än vad Brasilien har. Barbara, Monica och Andressa Alves är de spelare i Brasiliens lag som spelat samtliga 390 minuter hittills i OS. Många har dock fått rejält med vila. Förbundskapten Vadao valde ju nämligen att spela B-laget mot Sydafrika i sista gruppmatchen.

Hos Sverige är speltiden fördelad så här:

390 minuter: Lindahl, Seger och Schelin.
378: Fischer.
317: Dahlkvist.
302: Asllani.
300: Sembrant.
299: Samuelsson.
296: Rubensson.
274: Magdalena Ericsson.
250: Jakobsson.
248: Fridolina Rolfö.
160: Olivia Schough.
123: Blackstenius.
103: Emma Berglund.
45: Jonna Andersson.
16: Emilia Appelqvist.
0: Hilda Carlén och Hammarlund.

Här kan man ju konstatera att Sundhage inte har rullat så mycket som hon pratade om inför turneringen. I en stor intervju i Aftonbladet i maj fick vår förbundskapten frågan om det är omöjligt att peta Lotta Schelin. Så här framställs svaret:

Paus, Sundhage slingrar sig lite.

”Ingen är omöjlig att peta. Och vi kommer att spela tre matcher i hett klimat på kort tid, så Lotta kommer inte att kunna spela alla tre matcherna hela tiden. Men däremot kanske hon kommer att spela från start, ja.”

Det rimliga är alltså att Brasilien går till final. Men känslan är att Sverige har chansen att bli stora festförstörare. Hoppas att spelarna njuter av matchen. För på många sätt är det här den största match ett svenskt landslag har spelat sedan VM-finalen 2003.
Okej då, jag vet att vi har spelat semifinaler i OS och VM sedan dess. Men en semifinal i Brasilien mot Brasilien känns väl på många sätt som en större match än en semifinal mot Brasilien i Grekland eller en semifinal mot Japan i Tyskland. Eller?

21.00 Tyskland–Kanada
Tv/stream: Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Tyskland: 2, Kanada: 10
Tips: 48–52.
Troliga startelvor: Tyskland: Almuth Schult – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea Kemme – Dzsenifer Marozsan, Melanie Behringer, Sara Däbritz – Anja Mittag, Melanie Leupolz – Alexandra Popp.
Kanada: Stephanie Labbé – Rhian Wilkinson, Shelina Zadorsky, Kadeisha Buchanan, Ashley Lawrence – Jessie Fleming, Desiree Scott, Sophie Schmidt – Diana Matheson, Christine Sinclair, Janine Beckie.

Om någon sagt till mig för två veckor sedan att jag skulle tippa kanadensisk seger mot Tyskland i en utslagsmatch i ett stort mästerskap hade jag nog skrattat åt det.

Jag hade sett att Kanada har något spännande på gång. Men att bitarna skulle falla på plats så här klockrent redan från början i OS, det trodde jag inte.

Men här är vi. Det normala är förstås att Tyskland vinner det här. Det är tyskorna som har traditionen och som ligger klart högst på världsrankingen.

Men det är Kanada som är det enda 100-procentiga laget i den här turneringen. Det enda som vunnit fyra raka segrar under ordinarie tid. Och det är inga korplag man mött. På vägen till semi har man besegrat Australien, Tyskland och Frankrike. Alltså lag två, tre och fyra på världsrankingen.

Man vann alltså mot tyskorna senast, trots att man ställde upp med B-laget och trots att man kom i tidigt underläge.

Det känns även som att det är i Kanada man brinner mest för det här. Se bara lyckan i Christine Sinclair:s ögon efter segern mot Frankrike:

https://twitter.com/WoSoComps/status/764253635895328768

Det som imponerat mest är att Kanada spelat till sig segrarna. Den småfula kraftfotboll man tidigare stått för är som bortblåst. Numera spelar man sig fram, Kanada är ett av få lag i den här turneringen som klarar av att föra matcher. Det är verkligen sensationellt på många sätt. Inte minst för att det är en otroligt snabb förvandling som skett sedan fjolårets hemma-VM. Den har skett genom att förbundskapten John Herdman valt att föryngra truppen rätt rejält.

Kanadas svagheten finns i luftrummet, vid fasta situationer. Där är målvakt Stephanie Labbé väldigt osäker. Man har även tunt på backsidan eftersom Josee Belanger är avstängd i semifinalen och Allysha Chapman är skadad. I varje fall gick hon med mitella hon tittade på måndagens träning.

Styrkan finns i offensiven. Janine Beckie är blixtsnabb i djupled, hon lär vara en riktigt otäck bekantskap för de tröga, tyska mittbackarna. Och Sinclair är ju unik. Hon ser stundtals kantig ut, men oj vad effektiv hon är.

Tyskland då? Efter 6–1-segern mot Zimbabwe har laget hackat sig vidare. Man räddade kryss mot Australien i slutminuterna och föll mot Kanada. Sedan vann man med 1–0 mot Kina i kvartsfinalen utan att imponera. Där gjorde man segermålet med en man mer på planen, Kinas inhoppare Wang Shanshan fick sitt andra gula kort i minut 57.

19 minuter senare avgjorde Melanie Behringer. Fast Kina hann missa en straff innan slutsignalen ljöd. Tyskorna har alltså inte alls hittat något vägvinnande spel. Det måste man nog göra nu om det skall bli final. För Kanada är alltså turneringens jätteskräll.

När det gäller den tyska truppen har Svenja Huth gått in i stället för skadade Simone Laudehr.

Ett rejält test av Sundhages bygge

Publicerad den 6 augusti, 2016 av Johan Rydén

Om ett dygn kommer redan i princip hälften av matcherna i OS-turneringen att vara spelade, tolv av 26. Och kanske har vi då fått sett turneringens bästa match.

Jag har nämligen väldigt höga förväntningar på kvällens match mellan de två lag jag rankade högst inför OS; USA och Frankrike. Skall man bara se en damfotbollsmatch i år känns den som ett lämpligt val. Men innan jag går in på supermatchen blir det lite funderingar kring nattens stora test för Pia Sundhage:s lag.

03.00 Brasilien–Sverige.
Tv/stream: Tv3 och Viasat Sport samt Viaplay.
Tips: 40–35–25

Inför avspark i onsdags hade jag väldigt positiva vibbar kring vårt svenska lag, känslan var att det kunde bli sjätte gången gillt när det gäller medalj i OS-sammanhang. Efter premiärmatchen mot Sydafrika har jag inte lika positiva känslor längre.

Jag har självklart inte givit upp hoppet om medalj efter en match, men det är helt klart en mängd frågetecken som behöver rätas ut i natt.

Matchen mot Brasilien blir den bästa värdemätaren för Sundhages nya lagbygge. Sedan 4–1-förlusten mot Tyskland i åttondelsfinalen i fjolårets VM har Sverige bara spelat mot två lag på världsrankingens topp tio, och det var Norge (tia) och ett reservbetonat Japan (sjua).

Nu väntar ett laddat, ordinarie och formstarkt Brasilien på bortaplan, det är definitivt ett svårare test än Japans nya landslag. Det är även ett klart svårare test än vad Norge var i OS-kvalet.

I natt får vi se hur stabilt det svenska försvarsspelet verkligen är. I natt får vi se om Sverige kan spela ett effektivt kontringsspel mot starkt motstånd.

Mot Kina visade alla Brasiliens fyra offensiva spelare Marta, Cristiane, Beatriz och Andressa Alves att formen är på topp. Vår backlinje kommer således garanterat att utsättas för ett rejält hållfasthetstest. Och bakom den måste Hedvig Lindahl värdera situationerna väl och agera med pondus. Jag tyckte att hon kändes lite passiv mot Sydafrika. Men då hade hon den otacksamma uppgiften att stå overksam stora delar av tiden. Det kommer hon nog inte få göra i natt.

En rak backlinje

Frågan är förresten hur Sundhage formerar sin backlinje. Jag skulle inte bli förvånad om hon sätter in Emma Berglund i stället för Linda Sembrant för att tillföra lite snabbhet centralt.

På ytterbacksplats är ju inte Jessica Samuelsson aktuell för spel. Där talar det mesta för att Elin Rubensson går in. Jag utesluter inte heller att Sundhage även byter vänsterback, och sätter in Jonna Andersson istället för Magdalena Ericsson.

Det sistnämnda bytet hade jag nog inte gjort. Jag minns hur jobbigt Andersson hade det med Marta i Linköpings bortamöte med Rosengård i slutet av maj. Där har Marta ett gigantiskt mentalt övertag.

Offensivt måste passningskvaliteten upp flera nivåer. Inte minst måste Kosovare Asllani få/ta en större roll i anfallsspelet. Det är hon och Fridolina Rolfö som har den nödvändiga kvaliteten i de avgörande passningarna.

Dessutom måste de fasta situationerna vässas ett par snäpp. Vi har ett helt gäng nickstarka spelare att flytta upp vid hörnor och inläggsfrisparkar, men då måste ju bollen slås in med bättre kvalitet än senast.

Så sent som för några dagar sedan kände jag att det här var en match som Sverige hade mycket stor chans att vinna. Även om jag fortfarande i grund och botten tror att Brasilien borde passa det svenska laget rätt bra, är det svårt att tippa i svensk favör efter den första omgången. Nu känns det alltså som ganska klar fördel för värdnationen.

20.00 Kanada–Zimbabwe
Tv/stream: Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 98–1,5–0,5

Kanada imponerade stort i öppningsmatchen mot Australien. Zimbabwe däremot spelade tufft och fult – och föll med stora siffror.

Allt talar för att Kanadas intressanta lag vinner den här matchen. Med tanke på att ingen av de tyska spelarna vräkte in mål mot Zimbabwe har Kanadas och Australiens spelare nu chansen att koppla greppet om skytteligan. Det är i första hand Christine Sinclair och i andra Janine Beckie som känns som tänkbara skyttedrottningar i det kanadensiska laget.

22.00 USA–Frankrike
Tv/stream: TV3, Viasat Sport, Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 45–30–25

Som jag ser det är det här matchen mellan turneringens två bästa lag. Rent spelmässigt tycker jag att Frankrike har ett större spel och större potential än USA. Men amerikanskorna känns ändå som klara favoriter – de har ju en vinnarinstinkt som fransyskorna saknar. Dessutom har USA traditionen på sin sida.

Men intressant blir det. Och det finns mycket i potten. Det lag som vinner får ju nämligen sannolikt en betydligt lättare kvartsfinal än förloraren. Förloraren ställs ju nämligen mot segraren i Tysklands grupp.

Frankrike brukar vara väldigt bra under första halvan av den första halvleken. Skall de kunna vinna den här matchen krävs det att de får utdelning under den perioden. De måste sannolikt göra första målet för att ha chansen. Jag har nämligen väldigt svårt att se att Frankrike skulle kunna vända och vinna ur underläge mot USA. Amerikanskornas mentala övertag känns för stort.

En spännande match i matchen här är den mellan de båda mittbacksparen. Jag ser dem som världens två bästa, och håller Frankrikes duo allra högst. I varje fall på förhand…

23.00 Tyskland–Australien
Tv/stream: Viaplay.
Tips: 35–35–30

Den här dagen duggar toppmatcherna tätt. USA och Frankrike var ju etta och tvåa på min ranking inför OS-turneringen. På den var Tyskland och Australien trea och fyra. Här drabbar alltså också två tänkbara medaljörer samman.

Tyskland gjorde vad man skulle mot Zimbabwe, medan Australien föll tungt mot Kanada – efter slarv redan i matchens första sekunder.

Jag tippade ju Australien som gruppsegrare häromdagen. Om det skall kunna bli verklighet krävs det seger för The Matildas här.

När jag tippade var jag inte medveten om att Australien inte vågar matcha viktiga duon Steph Catley och Lisa De Vanna fullt ut i början av turneringen. Det talar för Tyskland. Men det här är verkligen en väldigt öppen och oviss match. Det blir spännande att se om min favoritspelare i The Matildas, Sam Kerr fortsätter att visa toppform.

Sam Kerr

00.00 Kina–Sydafrika
Tv/stream: Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 70–20–10

Kina blev rejält överkört av Brasilien, medan Sydafrika stod upp väl mot Sverige. Trots det tror jag rätt hårt på Bruno Bini:s kinesiska lag i den här matchen. Kinesiskorna är mer passningsskickliga än vad det svenska laget var, något som borde passa Banyana Banyana dåligt.

01.00 Colombia–Nya Zeeland
Tv/stream: Viaplay.
Tips: 20–35–45

Det här är faktiskt en väldigt viktig match för svensk del. Slutar den oavgjord talar det mesta för att Sverige går vidare till kvartsfinal även vid förluster mot både Brasilien och Kina.

Inför turneringen kändes kryss som ett högst tänkbart tipstecken här, men efter den första gruppspelsomgången tror jag på Nya Zeeland. Jag tyckte att Ferns såg rätt bra ut mot USA, medan Colombia blev helt avklätt av Frankrike.

Dock har Nya Zeeland historien mot sig. På 24 matcher i VM och OS har man bara en seger – mot Kamerun för fyra år sedan. Övriga 23 matcher har slutat med åtta kryss och 15 förluster. Det som talar mot Ferns är alltså att de inte är vana vid att vinna mästerskapsmatcher. Men som sagt, skulle det bli kryss gråter man inte…

Bilder på Sverige och Japan

Publicerad den 5 augusti, 2016 av Johan Rydén

Svara

I väntan på morgondagens kanonmatcher i OS har jag laddat upp lite bilder från Kalmar och OS-genrepet Sverige–Japan. Det är som vanligt lite varierande kvalitet, när det gäller fotografering är jag amatör, och har amatörutrustning.

Men några av bilderna är jag rätt nöjd med. Hoppas ni också tycker om dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I övrigt rekommenderar jag att alla ni som missade Viasats reportage om Olivia Schough tar en titt via länken här nedan. Det är både välgjort och känsloladdat. Ett väldigt bra tv-inslag helt enkelt.

TV: "Där allt började" med Olivia Schough: "Drabbades av panikångest". #Rio2016medViasat https://t.co/3ObgkNsa99 pic.twitter.com/5lS13S5lLj

— Viaplay Fotboll (@ViaplayFotboll) August 3, 2016

Och går det för fort i bildspelet ovan kommer alla bilderna här igen:

Pauline Hammarlund

Nilla Fischer

Elin Rubensson

Lisa Dahlkvist

Magdalena Eriksson

Magdalena Eriksson, Emma Berglund, Olivia Schough, Sofia Jakobsson och Emilia Appelqvist

Svensk våg

Olivia Schough, Magdalena Eriksson, Kosovare Asllani och Emma Berglund

Sverige firar

Yuki Nagasato, Rika Masuya och Rumi Utsugi

Rika Masuya, Rumi Utsugi och Yuri Kawamura

Ayaka Yamashita

Saki Kumagai

Fridolina Rolfö

Monika Mularczyk

Pia Sundhage och Rebecca Hedin

Nadeshiko

Olivia Schough och Lotta Schelin

Magdalena Eriksson och Olivia Schough

Vart är Sverige på väg?

Sverige firar

Svenskt jubel

Yu Nakasato

Lotta Schelin

Caroline Seger

Elin Rubensson

Yuri Kawamura

Saori Ariyoshi

Lisa Dahlkvist

Lotta Schelin

Tomoko Muramatsu

Olivia Schough

Emma Berglund och Olivia Schough

Nadeshiko

Lotta Schelin

Emilia Brodin

Amanda Ilestedt

Pauline Hammarlund

Sara Thunebro

Emelie Lundberg

Hanne Gråhns

Amanda Ilestedt

Kosovare Asllani

Emma Berglund

Hanne Gråhns

Ayaka Yamashita

Jonna Andersson

Nilla Fischer och Linda Sembrant

Caroline Seger

Sofia Jakobsson

Fridolina Rolfö

Asako Takakura

En rak backlinje

Caroline Seger

Mayu Sasaki

Yuri Kawamura

Saki Kumagai

Fridolina Rolfö

Linda Sembrant, Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson

Lisa Dahlkvist, Linda Sembrant och Fridolina Rolfö

Hedvig Lindahl, Stina Blackstenius och Jonna Andersson.

Stina Blackstenius, Jonna Andersson och Lisa Dahlkvist

Sverige

Landslaget

Sverige

Nadeshiko

Japan

Hedvig Lindahl

Svensk uppvärmning

Linda Sembrant nickar

Linda Sembrant och Nilla Fischer

Chika Hirao

Erina Yamane

Mina Tanaka

Mizuho Sakaguchi

Emelie Lundberg

Yuki Nagasato

Saori Ariyoshi

Saki Kumagai

Yuki Nagasato

Rumi Utsugi

Yuki Nagasato

Mina Tanaka

Saori Ariyoshi

Saki Kumagai

Pia Sundhage

This is my pictures from Guldfågeln Arena in Kalmar and the international women’s football friendly between Team Sweden and Nadeshiko of Japan. Team Sweden won 3–0. I got pictures of a lot of japanese players; Saori Ariyoshi, Saki Kumagai, Yuki Nagasato (Ogimi), Rumi Utsugi, Mina Tanaka, Yu Nakasato, Chika Hirao, Mizuho Sakaguchi, Erina Yamane, Yuri Kawamura, Mayo Sasaki, Ayaka Yamashita, Rika Masuya, Tomoko Muramatsu and coach Asako Takakura.

Så följer du OS-spelarna på sociala medier

Publicerad den 28 juli, 2016 av Johan Rydén

OBS. Det här inlägget är uppdaterat med länkar till svenska landslagsspelares sociala medier som startats, eller jag hittat, även efter OS. Klicksiffrorna är dock från slutet av juli 2016.

Det verkar som att Aftonbladet är enda svenska media på plats på landslagets läger i Portobello. Kristoffer Bergström lämnar lite texter därifrån, som den här krönikan. Bladet har även det här fina bildspelet.

Expressen däremot verkar inte på plats. De använder sig dessutom bara av spelarnas egna bilder från sociala medier.

Just landslaget och sociala medier är rätt intressant. För någon vecka sedan reagerade jag över att en mängd svenska landslagsspelare mer eller mindre samtidigt stolt visade upp sina nya OS-skor på sociala medier.

Det är ju ett smart att visa tacksamhet mot sina sponsorer. Sociala medier är även ett bra sätt att kommunicera med sina fans. På det här området håller våra landslagsspelare verkligen en väldigt varierande klass.

Toni Duggan

I samband med att jag såg de där bilderna på alla nya OS-skor såg jag en artikel om att Toni Duggan var första engelska landslagsspelare på damsidan med sexsiffrigt antal följare på twitter (102 000) och på instagram (101 000).

Jag började fundera över hur det såg ut bland de svenska spelarna. Jag var förstås medveten om att de har förhållandevis dåliga siffror, delvis för att svenska är ett litet språk. Men jag ville ändå kolla hur de står sig mot spelare från andra länder – och hur de står sig inbördes.

Direkt kan man konstatera att de amerikanska spelarna inte bara är bäst på planen, de dominerar även på sociala medier. Affischnamnet Alex Morgan har exempelvis 2,8 miljoner gillaklick på sin facebooksida, hon har 2,45 miljoner följare på twitter och 3,7 miljoner följare på instagram.

Hope Solo har just över två miljoner gilla på facebook, drygt en miljon följare på twitter och 700 000 följare på instagram. Carli Lloyd och Megan Rapinoe är inte på Morgans eller Solos nivå, men Lloyd har 670 000 gilla på facebook, 712 000 följare på instagram och 564 000 på twitter. Rapinoe har just över 320 000 gilla på facebook, 400 000 följare på twitter och 500 000 på instagram.

Det finns även spelare i andra landslag som har väldigt bra siffror. Japanska forwarden Yuki Nagasato har exempelvis 194 000 följare på twitter. Den franska ytterbacken Laure Boulleau missar tyvärr OS på grund av skada. Hon tillhör de allra bästa fotbollsspelarna på att sköta sina sociala medier, hon jobbar hårt med sin facebooksida. Det är således ingen slump att den gillas av hela 515 000 personer. Hon har även 204 000 följare på twitter och 188 000 på instagram.

Melanie Leupolz

I Tyskland är Melanie Leupolz en spelare som lägger tid på sin facebooksida – den gillas av 81 000 personer. Hon har även 72 000 följare på instagram, men har ännu inte något konto på twitter.

Av Sverigebaserade spelare har Marta bra siffror. Hon har 190 000 gillaklick på sin facebooksida. Hon har även 230 000 följare på instagram.

Alla de nämnda spelarna har större antal följare än de svenska. Däremot står sig de mest omtyckta svenska spelarna bra i en nordisk jämförelse. Norska stjärnan Ada Hegerberg har 30 000 gillaklick på sin facebooksida, hon finns även på twitter, där hon följs av 13 500. Linköpings och Danmarks affischnamn Pernille Harder har 7 072 gillaklick på sin facebooksida, 5 320 följare på instagram och 1 136 följare på twitter.

När det gäller det svenska OS-laget kan man slå fast är att det inte är många som har egna sidor på facebook. Däremot finns de flesta spelarna på instagram och twitter – det är dock inte många av dem som har internationellt gångbara siffror på antalet följare.

En spelare står sig dock mycket väl i en europeisk jämförelse, Kosovare Asllani. Hon har nästan 60 000 följare på instagram och både drygt 33 000 gillaklick på facebook och följare på twitter – det är bra siffror.

Kosovare Asllani

Även Lotta Schelin, Caroline Seger, Olivia Schough och Nilla Fischer har bra siffror på instagram, Schelin har även väldigt bra på twitter. På facebook är det Sofia Jakobsson som är tvåa bakom Asllani.

Jag tänkte försöka hjälpa spelarna att få ett extra lyft genom det här inlägget. För här är en guide till hur du följer vårt OS-lag på sociala medier:

Hedvig Lindahl: facebook (6 000 gillaklick), instagram (5 600 följare) och twitter (2 800 följare).

Hilda Carlén: facebook (hittade sidan efter OS), instagram (1 800 följare) och twitter (699 följare).

Jessica Samuelsson: instagram (3 380 följare). Har inte twitter, har inte heller någon facebooksida.

Magdalena Ericsson

Magdalena Eriksson: instagram (1 150 följare) och twitter (375 följare). Har inte någon facebooksida.

Jonna Andersson: instagram (600 följare) och twitter (230 följare). Har inte någon facebooksida.

Nilla Fischer: instagram (16 600 följare) och twitter (8 100 följare). Har inte någon facebooksida.

Linda Sembrant: twitter (96 följare) och ett privat instagram-konto (3 600 följare). Har inte någon facebooksida.

Emma Berglund: instagram (5 685 följare) och twitter (1 900 följare). Har inte någon facebooksida.

Caroline Seger

Caroline Seger: facebook (3 580 gillaklick), instagram (27 900 följare) och twitter (10 400 följare).

Lisa Dahlkvist: instagram (6 788 följare) och twitter (1 175 följare). Har inte någon facebooksida.

Emilia Appelqvist: instagram (1 375 följare). Har varken twitterkonto eller någon facebooksida.

Elin Rubensson: instagram (7 155 följare), twitter (2 475 följare) och facebook. Har även ett inredningskonto på instagram.

Kosovare Asllani: facebook (33 350 gillaklick), instagram (59 100 följare) och twitter (33 500 följare).

Lotta Schelin

Lotta Schelin: instagram (18 700 följare) och twitter (31 400 följare). Det finns en facebooksida för Schelin, men jag tror inte att det är hon själv som sköter den. Den har knappt 3 100 gillaklick.

Olivia Schough: instagram (22 800 följare) och twitter (6 150 följare). Har inte någon facebooksida.

Sofia Jakobsson: facebook (24 650 gillaklick), instagram (11 500 följare) och twitter (4 900 följare).

Fridolina Rolfö: facebook (290 gillaklick), instagram (1 440 följare) och twitter (580 följare).

Stina Blackstenius: instagram (3 500 följare) och twitter (680 följare). Har inte någon facebooksida.

Reserver:

Emelie Lundberg: instagram (1 130 följare) och twitter (451 följare). Har inte någon facebooksida.

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt: instagram (5 540 följare) och twitter (2 411 följare). Har inte någon facebooksida.

Hanne Gråhns: har ett privat instagram (600 följare) och ett twitter-konto hon inte använder aktivt (13 följare). Har inte någon facebooksida.

Pauline Hammarlund: instagram (850 följare) och twitter (300 följare). Har inte någon facebooksida.

Innan jag sätter punkt för genomgången av sociala medier gäller det ju att passa på. Mig och den här bloggen följer man så här: facebook, instagram och twitter.

Slutligen har det varit en intressant träningsmatch inför OS i dag. Nya Zeeland vann med 4–1 mot Sydafrika, ett resultat som det gärna även får bli i svensk favör på onsdag…

Sydafrikas landslag slår faktiskt Sveriges på en punkt med stark koppling till det här inlägget – de har ett eget twitterkonto…

FT score in Rio, New Zealand defeat @Banyana_Banyana 4-1 in an international friendly to prepare for 2016 Olympics @SAFA_net @SasolSA

— Banyana_Banyana (@Banyana_Banyana) July 28, 2016

Analys av det svenska OS-genrepet

Publicerad den 24 juli, 2016 av Johan Rydén

Torsdagens genrep i Kalmar gav vissa viktiga svar och väckte förhoppningarna om svenska OS-framgångar.

Faktum är att man just nu har mer hopp än på flera år. Med smart matchning av truppen och lite tur kan det bära riktigt långt. Jag skriver kan, för det rimliga är fortfarande att det roliga för Sverige tar slut i kvartsfinal.

Om det skall kunna bli succé i Rio har vi några riktiga nyckelspelare, som måste prestera. Och det handlar helt andra namn än de Pia Sundhage tänkte sig för bara några månader sedan.

Jag tänker förstås på Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö. Med den duon på planen samtidigt har Sverige den passningskvalitet och kreativitet som behövs för att få till ett riktigt vasst anfallsspel.

Extra glädjande är ju att Lotta Schelin vaknade till i duons sällskap. Trots hostattacker tycker jag att Schelin gjorde sin mest positiva insats i gulblått på mycket länge. Jag fick faktiskt lite 2011-vibbar.

Lotta Schelin

Det var alltså med huvudsakligen positiva känslor man körde hem från Kalmar i torsdags kväll. För första gången på flera år kändes Sverige både stabilt i defensiven och farligt i offensiven – utan att behöva förlita sig till fasta situationer.

Det här blir ett väldigt positivt inlägg. Efter en seger mot vice världsmästarna med 3–0 är det lätt att sväva i väg. Men innan jag svävar i väg skall jag slänga in några brasklappar. Här är de:

1) Japan hade sin svagaste startelva på många år – sannolikt under hela 2010-talet. Nya förbundskaptenen Asako Takakura bygger ett nytt lag inför VM 2019 och framför allt hemma-OS 2020. Av de 14 spelare som spelade i fjolårets VM-final var fem med i matchen i Kalmar. Och från det nybygge som spelade 3–3 mot USA härom månaden saknades fyra startspelare.

2) Japan gjorde bara tre byten, mot Sveriges sex. När avgörandet föll i slutet av matchen hade alltså Sverige tillfört mer energi till laget än det går att göra i OS. Dessutom hade Japan bytt ut både Rumi Utsugi och Yuki Nagasato – alltså två av sina fyra mest meriterade spelare.

3) Resultatet speglade inte matchbilden. Jag räknade till 6–5 (0–3) i målchanser. Framför allt var det lite darrigt i det svenska laget i den första halvleken.

4) Det brukar ju heta att ett bra genrep ger en dålig premiär. För svensk del i OS-sammanhang har det varit: ett bra genrep ger en dålig turnering. För när Sverige har tagit poäng i OS-genrepen har det inte gått speciellt bra i mästerskapet. En gång har Sverige nått semifinal i OS, det var enda gången vi förlorat i genrepet. Då, 2004, blev det dessutom storstryk – 4–0 till Norge.

Det var de brasklappar jag kunde komma på, dags att gå igenom själva matchen. Först blir det lite funderingar kring offensiven och defensiven, halvlek för halvlek. Därefter blir det spelarkritik, och funderingar kring matchningen i OS-turneringen. Nu kör vi:

Första halvleken:

Defensivt: Jag satt på en plats där jag hade väldigt bra koll på Sveriges backlinje i den första halvleken. Det var inledningsvis väldigt positivt, de första tio minuterna orkade vårt lag sätta bra press på japanskorna, vilket gjorde att det kändes rätt tryggt i backlinjen.

Jonna Andersson

Sedan upplevde att det blev en allt större osäkerhet bland de fyra, inte minst på vänstersidan. Där fick Linda Sembrant och Jonna Andersson det ganska snart rätt jobbigt. Fyrbackslinjens formation var ofta lite taggig. Nilla Fischer kändes inte trygg, utan föll ofta ner någon meter längre ner än övriga.

Osäkerheten i backlinjen berodde sannolikt delvis på defensiva brister längre upp i planen. Båda ytterforwards låg ganska högt, och lämnade stora ytor bakom sig. Japan utnyttjade framför allt ytan på vår vänstersida, alltså bakom Stina Blackstenius. I den ytan kunde offensivt skickliga högerbacken Saori Arioshi bädda för Japans två första målchanser.

Ett annat problem som skapade osäkerhet i backlinjen under halvlekens sista 35 minuter var att de bollskickliga japanskorna hela tiden sökte att spela in bollar i ytan mellan Sveriges backar och mittfältare. Den ytan växte för övrigt när våra mittfältare försökte kliva fram och sätta press på Japans duktiga innermittfältare Saki Kumagai och Mizuho Sakaguchi, samtidigt som Fischer ville falla.

Det skall dock sägas, att trots den lilla osäkerheten i backlinjen lyckades Japan bara skapa tre halvchanser i halvleken. Och faktum är ju att alla Japans fem målchanser i matchen avslutades med skott utanför, eller över. Hedvig Lindahl behövde alltså inte göra en enda kvalificerad räddning i matchen.

Elin Rubensson

Offensivt: Här kom vi bara nära i den första halvleken. Under de första tio minuterna, när Elin Rubensson orkade fylla på med djupledslöpningar från mittfältet, såg det väldigt lovande ut. Där hade vi tre ”nästan-chanser”. Alltså lägen/anfall som såg bra ut, men där det ändå aldrig blev riktigt farligt. Det fattades lite kvalitet inspelen i straffområdet.

Under resten av halvleken fick vårt lag jaga väldigt mycket boll, vilket tog energi i solen. Under de 35 minuterna hade vi ytterligare tre ”nästan-chanser”. Det fanns alltså lovande offensiva tendenser, men inte mer.

Noterbart här för övrigt är att vi knappt hade en enda fast situation i bra läge på hela matchen. I den första halvleken hade vi inte en enda hörna, i den andra en från vänster – i 82:a minuten. Vi hade knappt heller några inläggsfrisparkar där vi kunde flytta upp våra nickstarka mittbackar. Det är rätt ovanligt.

Andra halvleken:

Defensivt: Jag hade inte samma överblick över backlinjen efter paus. Men känslan var att fyran var mycket tryggare och lugnare, inte minst på vänstersidan. Där upplevde jag Emma Berglund och Magdalena Ericsson som stabila. Känslan var också att Fischer inte föll lika långt, och att ytan mellan backlinjen och mittfältet därmed var mindre än i den första halvleken.

Magdalena Ericsson

Totalt sett höll landslaget ihop laget bättre och kunde ligga lite högre upp i planen. Följden blev att spelarna inte behövde springa lika kopiöst i defensiven som före paus. Dessutom hade vi en uppställning som var bättre på att hålla i bollen, vilket gjorde att laget orkade ställa om och kontra vid bollvinster. De två sista målen var ju blixtsnabba omställningar efter centrala bollvinster. Även 1–0 var lite av en kontring, anfallet startades av en brytpassning från vänsterback Ericsson.

De två målchanser Japan hade efter paus kom i matchens slutskede, och båda uppstod på svensk högersida. Den sista troligen på grund av att Elin Rubensson är lite ovan vid att hålla offsidelinjen, och hamnade lite för högt.

Offensivt: Den här halvleken satt jag bra till för att studera anfallsspelet – och jag gillade vad jag såg. Mycket hängde på Kosovare Asllani:s entré i matchen. Med henne och Rolfö samtidigt på planen hade vi plötsligt en spelare i varje lagdel som kunde slå öppnande passningar.

Därmed fick vi mycket bättre kvalitet på anfallen. Asllani hade bland annat flera fina vändningar ut på vänsterkanten. Och så lyckades Lotta Schelin komma rättvänd med fart flera gånger. Det gjorde hon fyra gånger – varje gång blev det en bra målchans. Schelin var alltså inblandad i fyra av de sex svenska klara målchanserna. Positivt.

Målen kom som sagt på snabba omställningar. 1–0 var ett mönsteranfall där Magdalena Ericsson slog ett brytpass till Caroline Seger, som snyggt klackade vidare till Asllani. Hon släppte ut bollen till Olivia Schough på vänsterkanten. Schough utmanade sin back, och spelade tillbaka till Asllani. Kosse i sin tur slog en direktpass på foten på Schelin, som hade en bra förstatouch och avslutade distinkt på andratillslaget. Hög klass hela vägen.

Spelarkritik/duellerna:

Målvakt: Här är det ingen duell. Lindahl är ohotad, och hon uppträdde stabilt och tryggt. Jag måste förresten här säga att jag gillade det engagemang som Hilda Carlén visade på bänken. Kolla klippet ovan – Carlén är den som jublar mest vid varje mål. Den typen av stöd behövs från bänken.

Mittbackarna: Här vann Emma Berglund duellen mot Linda Sembrant. Det blev tryggare med Berglund, som dessutom hade ett bättre passningsspel. Sembrant kändes lite ringrostig, och var inte lika stabil som jag upplevt henne tidigare i vår.

Fischer kändes också ringrostig, och föll som nämnt tidigare lite väl tidigt. I duell- och passningsspelet var hon däremot bra.

Ytterbackarna: Magdalena Ericsson vann mot Jonna Andersson. Offensivt hade Andersson flera fina framstötar längs kanten, men defensiven var för svag. Jag gissar att hon nog ställs inför alldeles för få svåra prov i damallsvenskan, och därför inte får tillräcklig defensiv träning. För hennes tajming i man-man-duellerna var långt ifrån klockren. Där var Ericsson betydligt mer vältajmad.

Jessica Samuelsson

Till höger vann Jessica Samuelsson mot Elin Rubensson. Samuelsson var bättre defensivt, och kom fram oftare längs kanten. Dock var hon lite farligt ute vid en tackling mot Nagasato i straffområdet. Där var det inte långt ifrån straff. Till Rubenssons försvar är att hon fick springa mycket på mittfältet i den första halvleken, och det därmed var logiskt att hon inte orkade komma i framstöt på framstöt. Defensivt har Rubensson vissa brister i att hålla linjen. Det märktes på slutet, när Japan skapade två lägen på hennes kant.

Centrala mittfältet: Här vann Kosovare Asllani mot Elin Rubensson. Asllani klarade försvarsspelet oväntat bra, och hon har en kvalitet i de avgörande passningarna som lyfter laget. Med tanke på hennes insatser i de tre senaste landskamperna måste hon numera vara förstavalet i den offensiva rollen på mittfältet.

Emilia Appelqvist

Lisa Dahlkvist mot Emilia Appelqvist slutade oavgjort. Dahlkvist var bra defensivt, hon vann många bollar. Men ibland blir hennes passningsspel väl slarvigt. Det här var en sådan dag. Appelqvist sin tur gjorde ett helt ok inhopp.

Caroline Seger är mer eller mindre ohotad i sin roll. Hon var bra i torsdags, men inte bäst – som Sundhage ville göra gällande. Seger är bra på att lugna ner spelet, men ibland har hon onödigt högt risktagande på egen planhalva. Även om Japan noterades något eller några farliga bolltapp.

Fridolina Rolfö

Central forward: Fridolina Rolfö vann platsen. Det blev tydligt hur viktig hennes styrka är för det svenska anfallsspelet. Dessutom gillar jag skarpt hur hon söker luckan mellan motståndarnas mittback och ytterback för sina djupledspassningar.
Hennes insats vid 2–0-målet är högsta betyg. Först vunnen boll, sedan en utmärkt löpning där hon skapar en yta för Asllani att slå passningen, och på det ett klassavslut. Även assisten till 3–0 är högklassig.
Jag såg att Expressen skrev ”men räkna med Lotta Schelin i OS” som kommentar till Rolfös betygstrea mot Japan. Hoppas verkligen att Sundhage såg att Rolfö är bästa alternativet som central forward. Personligen är jag övertygad om att Stina Blackstenius är näst bästa alternativet centralt. Schelin är för dålig i det felvända spelet, och passar bättre på en kant.

Lotta Schelin och Kosovare Asllani

Kantforwards: Till höger vann Lotta Schelin en utklassningsseger mot Sofia Jakobsson. Jakobsson hade alldeles för dålig passningskvalitet. Hon måste verkligen jobba på sitt passningsspel, speciellt på sina passningar i fart. Ofta slänger hon liksom bara i väg bollen, till synes på chans. Men jag tycker ändå att Jakobsson var pigg första tio minuterna. Så långt värderade hon situationerna bra. Men sedan var det roliga slut, under resten av matchen tog hon massor av felbeslut.
Schelin var däremot ett stort glädjeämne. Ett stort och överraskande glädjeämne. Jag var bekymrad över hennes form efter att ha sett henne debutera i Rosengård. Men det här var något helt annat än hennes 70 minuter mot Djurgården.
Själv beklagade hon sig lätt efteråt över att inte orka springa lika mycket som vanligt. Personligen tycker jag inte att hon behövde beklaga sig. När det behövdes sprang hon – och gjorde det väldigt bra. När hon kommer från kanten, och ofta lite bakifrån, är det lättare för lagkompisarna att lägga bollen framför henne. Och när hon har bollen rättvänd med fart – då blir det oftast farligt. Jag har ju varit kritisk mot Schelin det senaste året, och det här trodde jag inte att jag skulle få skriva, men jag fick faktiskt lite 2011-vibbar kring Schelins insats. Och det är ju otroligt lovande.

Olivia Schough

Till vänster vann Olivia Schough mot både Jakobsson och Blackstenius. Framför allt gjorde Schough det bättre defensivt än de båda andra. Offensivt såg det inledningsvis rätt tunt ut. Men så blixtrade hon till några gånger – och var inblandad i två mål. Schough har inte imponerat på mig tidigare i år. Men det här var helt klart det bästa jag har sett henne prestera i år. Lovande.

Blackstenius hade problem i defensiven. Offensivt såg hade hon några bra intentioner, men det var en sådan där dag där bollarna inte studsade hennes väg. Jag tror att hennes viktigaste uppgift i OS blir att gå in som central backup för Rolfö. Blackstenius är också den ytterforward som kommer bäst till sin rätt mot lågt stående försvar, bland annat eftersom hon är bäst i luftrummet. Men jag måste sätta ett litet frågetecken för dagsformen. Det känns inte som att den är på topp.

Pia Sundhage

Slutligen några ord om förbundskaptenen. Inför OS-kvalet skrev jag så här:

”Direkt efter OS bör man ha en ny förhandling. Där är alternativen att antingen ge Sundhage förlängt över EM-slutspelet, eller byta ut henne direkt. Jag tycker nämligen att det är självklart att den som skall leda Sverige i EM nästa år också bör ha ansvaret i höstens båda EM-kvalmatcher.”

Det inlägget hette ”Vinna eller försvinna för Sundhage”. Det tycker jag i grunden fortfarande gäller, inte minst eftersom Sundhages kontrakt löper ut vid årsskiftet.

Fast jag är inte lika kritisk längre. Efter att ha drivit landslaget i fel riktning i några år börjar Sundhage hitta rätt. Hon har lett laget tillbaka till trygghet och stabilitet. Numera är det försvar med 4-5-1 som gäller, och anfall med något som liknar 4-2-4. Det är upplägg som passar den svenska truppen mycket bättre än de system Sundhage har försökt sig på de senaste åren.

Känslan är även att Sundhage börjar hitta rätt när det gäller Caroline Seger och Lotta Schelin. Tidigare har hon givit duon för stora roller. Båda är i grunden rollspelare, och väldigt bra om de får hålla sig till sina specialroller. Ingen av dem är dock någon stor speluppläggare, en roll de fått ikläda sig alldeles för ofta. Men mot Japan tyckte jag att det kändes som att både Seger och Schelin äntligen hade uppgifter som de behärskar – och då kom båda till sin rätt.

De viktigaste pusselbitarna i Sundhages lagbygge har fallit på plats i de senaste matcherna. Jag tänker på lagets nya speluppläggare; Rolfö och Asllani. Ingen av dem hade speltid i OS-kvalet. Rolfö blev kvar på bänken, medan Asllani stod helt utanför truppen. Nu åker duon till Rio som nyckelspelare.

Båda har förmågan att slå öppnande passningar, något som saknats i landslaget det senaste året. Men bakom Rolfö och Asllani är det rätt tunt. Malin Diaz och Lina Hurtig är väl i första hand de spelare som har kapaciteten att hitta den typen av passningar. Men ingen av dem är ju som bekant med i truppen. Jag tycker nog att det var rätt att hålla dem utanför de 18, men hade röstat för Diaz som reserv. Det hade ju varit bra att kunna få in en passningsfot till – om någon av Rolfö eller Asllani skulle bli skadad.

Under OS gäller det för Sundhage att visa att att hon besitter en fingertoppskänsla i coachningen. Det gäller att balansera laget rätt i de olika matcherna. Gruppseger är viktigt – men allra viktigast att gå vidare utan att slita för hårt på truppen.

Det är från och med kvartsfinalen det avgörs – och där gäller det att ha piggast möjliga lag. De lag som lyckas slita minst på sin trupp under gruppspelet kommer att ha störst chans i slutspelet. Här har Japan varit mästerligt i de tre senaste stora mästerskapen. De har rullat på fler spelare än övriga lag i gruppspelet – och gått till tre raka finaler.

I OS har Tyskland drömläge när det gäller hushållning av krafterna. De har Zimbabwe i öppningsmatchen. Där lär de vinna stort även med en B-betonad uppställning. Poäng mot Australien i andra matchen, och de kan återigen vila folk mot Kanada.

För svensk del är öppningsmatchen mot Sydafrika otroligt viktig. En klar seger där ger sannolikt att Sundhage större manöverutrymme i övriga matcher. Och som sagt, med fingertoppskänsla i coachningen och med lite tur med lottning och skador – då kan det bli en riktigt rolig svensk OS-turnering.

Genrepet gjorde i alla fall mig rejält hoppfull.

Sundhages överraskande startelva

Publicerad den 20 juli, 2016 av Johan Rydén

Alldeles nyss kom den svenska startelvan till morgondagens OS-genrep mot Japan upp på svenskfotboll.se – och den är intressant. Pia Sundhage väljer att matcha en annan elva än hon gjort i de senaste landskamperna. Hon väljer en elva som är ganska mycket i min smak.

Framför allt gör Sundhage ett par intressanta rokader på forwardssidan. Hon väljer nämligen att köra med de tre forwards som jag har förordat; Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Det skall bli väldigt intressant att se vad den trion kan uträtta mot starkt motstånd. Väldigt intressant.

Fridolina Rolfö

På mittfältet får Elin Rubensson chansen före Kosovare Asllani och Emilia Appelqvist – det valet är en smaksak. Allt handlar om hur man vill balansera laget, Rubensson är väl mellanvarianten, medan Asllani är den mest offensiva och Appelqvist den mest defensiva. Jag tycker att alla tre är bra val.

Elin Rubensson

Den post där jag inte håller med är vänsterbacken, där jag gärna hade sett Magdalena Ericsson starta. Mest på grund av att hennes högerhörnor (se förra inlägget) kanske är det allra vassaste vapnet vi har. Men intressant att se hur Jonna Andersson klarar sig mot vasst motstånd.

Här är elvan i sin helhet: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Andersson – Caroline Seger (kapten), Lisa Dahlkvist, Rubensson – Jakobsson, Rolfö, Blackstenius.

* För övrigt har Kanada och Kina spelat träningsmatch i kväll. Den slutade med 1–0-seger för Kanada, vilket är ytterligare ett tecken på att kinesiskorna är svagare nu än i våras. Matchen sändes inte någonstans, så jag har ingen som helst koll på hur det såg ut. Men för svensk del gör det ju inget om Kina kommer till Rio med lite sargat självförtroende.

Djurgården förstörde Schelins debutfest

Publicerad den 16 juli, 2016 av Johan Rydén

Rosengård–Djurgården 2–2. Det är ett resultat som sannolikt framkallar jubel i Östergötland. För även om Rosengård går till OS-vila i serieledning, lämnade Malmölaget i dag över initiativet i damallsvenskan till Linköping.

Inför hösten är det numera alltfler saker som talar för att guldet skall gå till LFC. Några av de sakerna är att Rosengårds OS-spelare inte kommer att få någon semester, samt att LFC har höstens seriefinal på hemmaplan. Ytterligare en sak som talar för LFC är att man har kvar sin trupp oförändrad i höst, medan Rosengård sannolikt kommer att behöva bygga om laget lite.

Gudbjörg Gunnarsdottir

Tillbaka till dagens match. De första 20 minuterna var jag mycket imponerad av Rosengård, som hade ett snabbt och bra passningsspel och som bet sig fast kring Djurgårdens straffområde. Även om inte bortamålvakten Gudbjörg Gunnarsdottir behövde göra några räddningar under den perioden hade man en boll i ribban, och man satt bara och väntade på att spelövertaget även skulle ge utdelning i form av mål.

Men i 20:e minuten inträffade något som förändrade matchbilden totalt – en skada på Natasa Andonova. Och innan Rosengård hann få in någon ersättare lyckades dessutom Djurgården göra mål. Mia Jalkerud slog till på Katrin Schmidt:s fina inspel. Målet gjorde att ersättaren Lotta Schelin gick miste om de riktigt stora ovationer som hon sannolikt fått från de 1 805 åskådarna om hon bytts in vid en annan tidpunkt.

Natasa Andonova

Utan både Andonova och Sara Björk Gunnarsdottir visade det sig att Rosengård saknade nödvändig kreativitet och fantasi för att riktigt pressa Djurgården. Tvärtom imponerade gästerna enormt. Laget spelade ett disciplinerat 4–5–1, och lät sig inte stressas av sina mer namnkunniga motståndare.

Schmidt var lysande på det centrala mittfältet. Jalkerud är bättre än jag trodde inför seriestart. Offensivt har jag även imponerats av Johanna Rytting Kaneryd under våren. Defensivt är målvakt Gunnarsdottir nämnd, men även nederländska mittbacken Michaela van den Bulk har gjort en stark vår. Djurgården är verkligen vårens överraskningslag – och det är bara att erkänna att jag var helt snett ute när jag tippade dem på sista plats.

Riktigt imponerande i dag att omgående återta ledningen efter Rosengårds kvittering. Faktum är att jag tyckte att Djurgården totalt sett var så bra att det borde ha vunnit dagens match. Jag tyckte att det kändes som att de hade bra kontroll på slutet.

Lotta Schelin

Men i minut 90 slog hon då till – Lotta Schelin. Hon var på rätt ställe i straffområdet och tryckte in kvitteringen.

Någon undrar säkert hur Schelin skötte sig i övrigt. För hennes skull nöjer jag mig med att konstatera att det naturligtvis var otroligt skönt för henne, och för landslaget, att hon fick göra ett viktigt mål. Det borde ge henne lite självförtroende att ta med sig till Rio.

Skönt också att Emilia Appelqvist återigen gjorde mål. Ju fler OS-spelare som har gott självförtroende med sig till Rio, desto bättre.

Ella Masar McLeod

Innan jag släpper dagens match bara några ord om Ella Masar McLeod:s 1–1-kvittering. Det var verkligen ett mål av högsta klass. När klippet med höjdpunkter kommer om en stund, kolla då in amerikanskans löpning. Kolla hur hon rör sig åt vänster och lurar med sig en Djurgårdsback. Där öppnar hon en yta att själv springa in i, och åt Lina Nilsson att passa in i.

Även om Nilssons passning är precis är det Masar McLeods tajming och avledande löpning som jag går igång på. Fotbollsgodis.

I och med att den här matchen är spelad är det alltså uppehåll i damallsvenskan och fokus för den här bloggen blir från och med nu närmast 100-procentigt riktat mot landslaget och mot OS.

Men innan jag sätter punkt för det här inlägget tänkte jag ta ut mitt damallsvenska allstarlag för de omgångar som spelats hittills.

Startelvan kändes faktiskt ganska solklar. Däremot var det tuffare konkurrens om de sju platserna på bänken. Där hade jag gärna även tryckt in Andonova och Vittsjös Sandra Adolfsson och kanske någon spelare till.

Laget är uppställt enligt 4–2–3–1: Gudbjörg Gunnarsdottir (Djurgården) – Lina Nilsson (Rosengård), Faith Ikidi (Piteå), Magdalena Ericsson (Linköping), Jonna Andersson (Linköping) – Sara Björk Gunnarsdottir (Rosengård), Katrin Schmidt (Djurgården) – Ella Masar McLeod (Rosengård), Pernille Harder (Linköping), Marta Vieira da Silva (Rosengård) – Stina Blackstenius (Linköping).

Ersättare: Jennifer Falk (Göteborg), Michaela van den Bulk (Djurgården), Glodis Perla Viggosdottir (Eskilstuna), Rita Chikwelu (Umeå), Mia Jalkerud (Djurgården), Mimmi Larsson (Eskilstuna) och Tabitha Chawinga (Kvarnsveden).

Det var mitt damallsvenska vårlag. Hur tycker ni att vårens lag borde ha formerats? Kom gärna med synpunkter, eller ännu bättre, genom att presentera era egna elvor.

En roadtrip till Linköping

Publicerad den 10 juli, 2016 av Johan Rydén

Jag tog en sväng till Linköping i dag för att kolla in LFC–Piteå – och samtidigt studera en tredjedel av den svenska OS-truppen.

När Piteå hade 2–0 efter tio minuter förstod man att det skulle bli en jämnare och mer intressant match än man vågat hoppas på. Det slutade ändå 3–2 till LFC, ett styrkebesked från hemmalaget.

Resultatet innebär att de båda topplagen LFC och Rosengård fortsatt är hundraprocentiga mot de tio lagen bakom i tabellen. Resultatet innebär också att topplagen är jämsides poängmässigt sett. Rosengård toppar dock tabellen med sju måls marginal.

I övrigt i dag vann Kif Örebro med 4–0 mot Mallbacken, ett resultat som innebär att Örebro tagit åtta poäng på de senaste fyra omgångarna och genom det skaffat sig lite andrum i bottenstriden. Man har plötsligt kortare avstånd till tredjeplatsen än till nedflyttning.

För Mallbacken innebar de fyra baklängesmålen att laget nu är under nedflyttningsstrecket. Fast det kan bli kortvarigt. Om Eskilstuna vinner i morgon hemma mot Umeå åker UIK åter ner på elfteplatsen. De ligger nämligen bara ett mål före Mallbacken.

Tillbaka till min lilla utflykt. Det var en match där man kunde ha valt många olika fokus. Mitt var att försöka specialstudera de sex OS-spelarna. Strax skall jag redovisa vad jag såg, spelare för spelare.

Först noteras att Piteå med lite mer flyt kunde fått med sig poäng hem. Under stora delar av matchen tyckte jag att det kändes som att man hade kontroll på Linköping. Ändå var hemmasegern till slut odiskutabel. Men både reduceringen och kvitteringen kom mitt i perioder där Piteå kändes stabilt.

Reduceringen kom för övrigt på en till synes feldömd hörna. Att släppa till hörnor var farligare än vanligt, för på planen fanns ju damallsvenskans två bästa hörnläggare, June Pedersen och Magdalena Ericsson. Det var väl därför ingen chock att tre av de fem målen kom på hörnor.

Fascinerande för övrigt hur makalöst offensivt Linköping ställer upp laget. Spelsystemet skall nog heta 4-2-3-1 eller 4-2-1-3, men offensivt såg det oftast ut som 2-4-2-2 med fyra centrala forwards. Jag pratade för övrigt med Fridolina Rolfö om hur olika forwardsrollerna är i landslaget och Linköping. Den intervjun kommer på bloggen framöver. Jag tog även ett snack med Magdalena Ericsson om hörnor. Även den intervjun håller jag på några dagar. Snart blir det ju fokus på herrfotboll i några timmar…

Men först några ord om de sex OS-spelarnas insatser i dag:

Hilda Carlén: Linköpings båda hörnmål drog en i övrigt utmärkt insats. Pitemålvakten måste jobba på sitt luftspel om hon skall bli en målvakt av internationell klass. Kanske att hon borde testa att träna med något herrlag för att få jobba upp tuffhet och tajming.
I övrigt i spelet ger hon ett stabilt intryck. För några veckor sedan anmärkte jag på att hon slog sina uppspel rakt till motståndarna. Så såg det inte ut senast jag såg henne, och även i dag kändes det som att hennes långa uppspel hade en tanke. En positiv utveckling.

Jessica Samuelsson: Testades knappt alls i defensiven. Offensivt kom hon runt på högerkanten många gånger. I den första halvleken tyckte jag att hon kladdade på bollen för många gånger, och därmed gjorde så att Pitespelarna hann komma i rätt positioner. I den andra halvleken slog hon fler tidiga inlägg på första tillslaget – och då blev det farligare. Kanske att hon borde slå dem lite hårdare, och lite lägre. Det är svårt för en forward att styra in ett inspel som kommer i knähöjd. Totalt sett en ok insats, inte mer.

Jonna Andersson: Var även hon närmast arbetslös i defensiven. Offensivt fick inte den damallsvenska assistdrottningen lika mycket utrymme på sin kant som Samuelsson till höger. Piteå i allmänhet och Ronja Aronsson i synnerhet gjorde ett bra defensivt jobb mot Andersson. Även vänsterbacken var således stabil utan att det lyfte.

Magdalena Ericsson: Spelade som vanligt mittback i LFC, och inledde sisådär. Hade dålig precision på sina första hörnor och slog assisten till Piteås 2–0-mål. Vid det baklängesmålet sattes hon dock i en mycket jobbig situation av egen målvakt och bör alltså inte lastas för det målet. Däremot får Ericsson ta fullt ansvar för 1–2-målet. Det var ju en hörna hon slog rakt i mål. Även 3–2-målet kom på en av hennes hörnor. Totalt sett en bra insats.

Fridolina Rolfö: Nickade in det 2–2-mål som vände matchen i hemmafavör. Efter det målet kändes det solklart att det skulle bli hemmaseger. Rörde sig smart och bra i ett tätt och välorganiserat Piteförsvar. Men hade ändå ingen klockren dag, spelmässigt sett. Bollarna satt inte riktigt så klistrade vid hennes vänsterfot som man är van att se. Men en forward som gör ett avgörande mål är förstås klart godkänd.

Stina Blackstenius: Hade inga stora ytor att jobba på. Jag gillar att hon vilar i offsideposition, bakom motståndarbackarna. Men gör man det måste man ta en rejäl båge när man skall löpa i djupled – annars blir man ju kvar i offsideläge. I dag låg Blackstenius kvar i offsideoposition lite för ofta. Och när hon äntligen fick sin jättechans sköt hon utanför. Det här var helt enkelt inte forwardstalangens dag.

Totalt sett alltså inga strålande formbesked från de sex OS-spelarna alltså. Men det är ju 3,5 veckor till avspark i Rio, så de har gott om tid att toppa formen.

En damallsvensk halvtidsrapport

Publicerad den 3 juli, 2016 av Johan Rydén

I och med dagens två damallsvenska matcher har alla lag nu spelat elva matcher – vi är alltså exakt halvvägs i serien.

Och så här långt har årets serie verkligen varit precis så jämn som man kunde hoppas på förväg. Vi har en guldstrid mellan Rosengård och Linköping som kan bli riktigt rafflande. I halvtid leder Skånelaget med fyra måls marginal. Ännu så länge har de båda seriesuveränerna bara tappat poäng mot varandra.

Ännu mer rafflande är det i botten, där är mer än halva serien indraget i nedflyttningsstriden. Faktum är att trean Piteå har längre avstånd upp till tvåan LFC än de har till jumbon Kristianstad.

Kollar man av med mitt tips inför serien, ligger jag ändå hyfsat till. Jag har helt rätt placering på de tre topplagen och på Kif Örebro. Det lag som jag ligger helt fel på är Djurgården. Mer om det nedan. Här är en kort genomgång lag för lag:

1) FC Rosengård 31 poäng, 36–5 i målskillnad.
Mitt tips: 1.

Tappar nu Sara Björk Gunnarsdottir men får in Lotta Schelin och Gaelle Enganamouit. Känns fortfarande som bästa laget, och står kvar som mina guldfavoriter. Det som talar emot Malmölaget är att man har höstens seriefinal på bortaplan.

Lotta Schelin

2) Linköpings FC 31 poäng, 35–8
Mitt tips: 2

Har varit stabilare än jag trodde att de skulle vara. Tidigare år har LFC alltid fått någon svacka där målskyttet hackat. Men framför allt trion Pernille Harder, Stina Blackstenius och Kristine Minde har varit glödhet hela våren och stått för hela 29 av lagets 35 mål.

Kristine Minde och Pernille Harder

Känslan nu är att LFC kommer att kunna hänga med i guldstriden hela vägen, något som vore jättebra för hela serien. På spelarfronten har man klart med en ny målvakt. Kanadensiska Chandra Bednar ersätter korsbandsskadade Matilda Haglund i höst.

3) Piteå IF 18 poäng, 12–16
Mitt tips: 3

Ligger alltså på tredje plats trots minusmålskillnad, och trots att känslan är att laget inte har hittat helt rätt i offensiven. Jag kan inte säga att jag känner mig helt säker på att man kommer att försvara tredjeplatsen under hösten – men övre halvan kommer det definitivt bli. En spelare som jag nyligen fått upp ögonen för är mittfältaren Irma Helin – hon verkar vara en riktig energispridare.

4) Göteborg FC 16 poäng, 15–10
Mitt tips: 6

Inför seriestart konstaterade jag att laget har många duktiga offensiva spelare, medan jag kände osäkerhet över hur det var med den defensiva stabiliteten. Nu är det tvärtom.

Defensivt har Göteborg varit väldigt starkt. Målvakterna Loes Geurts och Jennifer Falk har stått hälften var av matcherna, och ligger trea respektive etta i räddningsligan. Däremot har laget vägt lätt i offensiven – vid sidan av pålitliga Pauline Hammarlund.

Andrine Stolsmo Hegerberg

Har tappat Andrine Stolsmo Hegerberg till Birmingham nu i sommar. Det hindrar inte att jag höjer laget jämfört med vårens tips. Nu tror jag att KGFC kommer att sluta sämst femma.

5) Eskilstuna United 16 poäng, 15–12
Mitt tips: 4

Ligger bara två mål bakom Göteborg – det alltså bara två mål ifrån att jag skulle ha fått in mitt tips här. Jag trodde inför avspark att Eskilstuna skulle ha ett sämre lag än i fjol. Där fick jag rätt.

Man väger helt enkelt för lätt i offensiven. Vid fasta situationer väger man dock inte lätt – där är laget fortsatt väldigt vasst. Men i själva spelet har man inte mycket att komma med utöver framfusiga Mimmi Larsson nu när det har strulat för Marija Banusic.

Petra Johansson (Larsson)

Saknaden av Gaelle Enganamouit och Petra Johansson har varit precis så stor som man befarade inför seriestart. Men om Banusic får vara frisk och om man hittar rätt roll för formsvaga Olivia Schough har laget bra chans att avancera två hack i höst. Dessutom har man ju ett intressant nyförvärv i australiska landslagsspelaren Chloe Logarzo som kommer att bidraga till en förbättrad offensiv.

6) Djurgårdens IF 13 poäng, 14–16
Mitt tips: 12

Här ligger jag alltså helt fel i mitt tips. Efter en svag start med tre poäng på de fyra första omgångarna tog Djurgården tio poäng på fyra omgångar och steg som en raket genom tabellen.

Mia Jalkerud har visat att hon kan göra mål även i högsta serien och är ett av huvudskälen till att nykomlingen varit vårens stora utropstecken. Dock noteras att Djurgården nu har tre raka förluster, vilket gjort att avståndet ner till nedflyttningsstrecket ändå krympt till bara fyra poäng.

Nästa helgs bortamöte i Kristianstad blir en riktig nagelbitare. Förlust där och Djurgården kommer att dras in i nedflyttningsstriden på allvar igen.

7) Kif Örebro 11 poäng, 10–19
Mitt tips: 7

Laget låg på nedflyttningsplats inför förra veckans bortamöte med Kvarnsveden. Fyra poäng senare är man uppe på sjunde plats. Målskyttet har hackat under våren, Melissa Tancredi är bästa målskytt med tre mål.

Sarah Michael

Nedflyttningsspöket är inte på något sätt bortskrämt, men höstens tillskott av Lisa Dahlkvist och sannolikt även Sarah Michael borde ge Örebro den tyngd som gör att laget till slut klarar kontraktet med marginal.

8) Vittsjö GIK 11 poäng, 10–21
Mitt tips: 5

Jag hade Vittsjö som årets skrällag. Så här långt har inte det nordskånska laget motsvarat de förväntningarna. Framför allt gör Vittsjö för lite mål. Jag såg laget i går och imponerades av mittfältaren Sandra Adolfsson, som känns som lagets lungor. Trots att hon i första hand känns som en bollvinnare är hon bästa målskytt med fyra mål så här långt.

Sandra Adolfsson

Vittsjö är indraget i bottenstriden. Känslan nu är att laget borde klara av att hänga kvar. Men helt säker är jag inte. Ett plus för dem är dock att oron på tränarsidan verkar vara över. I går var nämligen Thomas Mårtensson tillbaka på bänken.

9) Kvarnsvedens IK 9 poäng, 13–22
Mitt tips: 11

Jag hade inte sett Kvarnsveden inför avspark i damallsvenskan. Nu har jag det, och jag tycker att laget har varit bättre än förväntat. Faktum är att jag tycker att de har haft en del otur, och har fått poängutdelning i klar underkant.

Tabitha Chawinga har gjort sex mål, men behöver nog minst göra tio till om laget skall hänga kvar. För trots att Borlängelaget varit bättre än förväntat har man sjunkit allt närmare den där nedflyttningsplats nästan alla trodde att de skulle hamna på. Nu är det bara fyra mål ner till elfteplatsen.

10) Mallbackens IF 9 poäng, 15–25
Mitt tips: 9

Bara Rosengård och Linköping har gjort fler mål än de grönvita tösera från de värmländska skogarna. Ändå ligger Mallbacken bara tre mål över nedflyttningsstrecket efter halva serien.

Laget är ojämnt, men kanske att man kan kämpa ihop de poäng som krävs för nytt kontrakt. Det som talar för Mallbacken är att man har kvar att möta bottenkonkurrenterna Kristianstad, Vittsjö och Umeå, samt Djurgården hemma på Strandvallen. Där har ni fyra riktiga nyckelmatcher.

11) Umeå IK 9 poäng, 12–25
Mitt tips: 8

Vände i dag 0–1 till 2–1-seger mot Kristianstad. Därmed lämnade UIK jumboplatsen, och fick rejält häng på lagen högre upp i tabellen.

Hanna Folkesson

Jag tycker att laget spelar för svårt för sin tabellposition. Men det är klart, får man tillbaka skadade stjärnor Hanna Folkesson, Hanna Glas och Jenny Hjohlman i höst finns chansen att klättra upp till den åttondeplats jag tippade inför seriestart. Eller ännu högre.

Fortsätter skadeeländet kan det däremot bli en riktigt jobbig höst.

12) Kristianstads DFF 8 poäng, 9–17
Mitt tips: 10

Med en kvart kvar av vårsäsongen ledde KDFF med 1–0 i Umeå, ett resultat som innebar att man var uppe på sjunde plats. Sedan släppte man två mål och sjönk ner till jumboplatsen. Så jämnt är det numera i botten.

Lagets problem under våren har varit målskyttet – laget har gjort minst mål av alla. Där finns också förklaringen till varför man även har minst antal poäng. Jag tycker att KDFF har spelat bättre än tabellplaceringen visar. Men får man inte ordning på målskyttet blir det jobbigt att få till någon större klättring.

Stina Blackstenius

Skytteligan
Här tippade jag Gaelle Enganamouit som skyttedrottning, med Pernille Harder som tvåa, Natasa Andonova som trea och Stina Blackstenius som fyra.

Enganamouit har ju bara spelat en kvart den här vårsäsongen och finns följaktligen inte med i skyttetoppen. Däremot är Harder, Andonova och Blackstenius med i toppen. Bland de som är nio i topp prickade jag även in Pauline Hammarlund, Marta och Tabitha Chawinga. Att ha prickat in sex av de som ligger topp nio känner jag mig rätt nöjd med.

Här är skyttetoppen, med mina placeringstips inom parentes:
1) 12 mål: Pernille Harder (2:a)
2) 11 mål: Stina Blackstenius (4:a)
3) 9 mål: Marta (7:a)
4) 7 mål: Ella Masar
5) 6 mål: Natasa Andonova (3:a), Pauline Hammarlund (5:a), Tabitha Chawinga (6:a), Lieke Martens och Kristine Minde.
10) 5 mål: Mia Jalkerud och Mimmi Larsson.

Här är övriga svenska OS-spelare som gjort mål i årets serie:
2 mål: Olivia Schough, Fridolina Rolfö, Elin Rubensson, Lina Nilsson, Hanne Gråhns och Emma Berglund.
1 mål: Emilia Appelqvist, Magdalena Ericsson och Amanda Ilestedt.

Noterbart i skytteligan är att Harder gjort tre straffmål, medan Blackstenius gjort rakt igenom spelmål. Där är alltså Blackstenius vassast så här långt.

Det hade varit kul att skriva något om assistligan också. Men eftersom jag inte har räknat själv struntar jag i det. Den liga som ligger upp på svenskfotboll.se är ju tyvärr som bekant så missvisande att den måste räknas som ett skämt. Jag bjuder ändå på en bild på den troliga assistdrottningen:

Jonna Andersson

Väntad OS-trupp – men bottennapp av SvFF

Publicerad den 28 juni, 2016 av Johan Rydén

Alldeles nyss presenterade Pia Sundhage de 18 spelare som skall spela i OS i Rio de Janeiro, och de fyra reserver som också får åka med.

Hon bjöd inte på någon överraskning bland de 18 – det var rakt igenom väntade namn. Däremot var det en skräll att Kif Örebros Hanne Gråhns kom med som en av de fyra reserverna. Hon gjorde det i första hand på bekostnad av Lina Nilsson, Josefin Johansson och Malin Diaz. Det tycker jag är en rätt konstig uttagning. Även om Gråhns är intressant hade jag föredragit någon av de två förstnämnda.

Personligen sitter jag dock mest och är förvånad över att Svenska Fotbollförbundet inte klarade av att få till någon sändning av trupputtagningen – inte ens på nätet. Det är helt enkelt riktigt dåligt. Ett bottennapp.

Tyvärr präglas vårt fotbollsförbund mest hela tiden av gubbar som tänker herrfotboll. Jämställdhetstänket är tyvärr högst begränsat.

Begränsad är även marknadsföringen av Sveriges bästa fotbollslandslag, damlandslaget. Det kan inte ha kostat mycket att sätta upp en kamera och streama uttagningen på svenskfotboll.se. Men så blev det inte. Antar att de inte tänkte på det. Eller att det räckte att köra presentationen inför unga talanger på elitflicklägret.

Jag tackar istället Aftonbladet och Emelie Fredriksson som liverapporterade från Halmstad, och gav mig möjlighet att följa uttagningen.

Men faktum är, när kvällstidningarna har bättre tänk kring damlandslaget än förbundet – då är det faktiskt rätt illa ställt på förbundskansliet.

Det om det. Tillbaka till truppen. Här är den i sin helhet:

Målvakter (2): Hedvig Lindahl och Hilda Carlén.

Backar (6): Jessica Samuelsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Emma Berglund.

Mittfältare (5): Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Elin Rubensson och Emilia Appelqvist.

Forwards (5): Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö.

De klubbar som har med flest spelare är Linköping med fem och så är det två vardera från Rosengård och Montpellier.

De fyra reservna blev: Emelie Lundberg (mv), Hanne Gråhns, Amanda Ilestedt och Pauline Hammarlund.

Svensk startelva och schweizisk EM-plats

Publicerad den 5 juni, 2016 av Johan Rydén

I morgon, måndag 17.45 (sänds av TV12) spelar Sverige hemma på Gamla Ullevi mot Moldavien, en match vårt lag bör vinna med minst 5–0. Har jag analyserat tabellerna rätt kan vi inte 100-procentigt säkra EM-platsen i morgon. Men i praktiken är det ju redan klart.

Pia Sundhage gör lite byten jämfört med torsdagens elva. Så här startar landslaget i morgon: Hilda Carlén – Lina Nilsson, Emma Berglund, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson – Elin Rubensson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani – Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Olivia Schough.

Tyvärr är ju motståndet så dåligt att det blir svårt att värdera olika spelares insatser. Men det finns ju en hel del intressant spelare i elvan. Framför allt blir det spännande att se vilken effekt det får på anfallsspelet att smarta Rolfö kommer in i tremannaanfallet. Det borde skapa bra uppspelsmöjligheter för Asllani och Rubensson.

Personligen hade jag helst sett att även Stina Blackstenius hade fått chansen från start istället för Schelin eller Schough. Mot köttmurar är det inte fel att matcha en fysiskt stark forward som murbräcka.

Spelskickliga Nilsson borde passa bra mot den här typen av motståndare, och vi får även in en bättre passningsfot centralt med Ericsson som mittback.

Slutligen får Hilda Carlén chansen i målet. Hon lär ju inte sättas på några större prov, förutom en och annan bakåtpassning. När jag såg henne i Piteå för ett tag sedan reagerade jag över att hennes uppspel/utsparkar hade väldigt dålig precision, de hamnade nästan hela tiden hos motståndarna. Vi får väl se om hon kan fixa den detaljen i morgon.

I övrigt i EM-kvalet har Schweiz numera säkrat sin plats i slutspelet. Det gjorde man genom 5–0-seger mot Tjeckien i förra veckan.

Ett land som också är EM-klart är Frankrike. Man vann bara med 1–0 hemma mot Grekland. Känslan det senaste halvåret är att Frankrike är tillbaka i gamla synder – alltså att laget är väldigt ineffektivt.

Kul att Frankrike verkar ha byggt upp ett bra intresse. Hela 24 835 åskådare såg den betydelselösa matchen där Eugenie Le Sommer gjorde det snygga segermål och dessutom hade två ramträffar:

Mer intressanta EM-kvalkamper från veckan var Norge–Österrike 2–2 och Skottland–Island 0–4. Kul att nya länder som Österrike flyttar fram positionerna, kul också att Island visar klass. Det är trots allt något stort med att ett så litet land kan göra så bra resultat i lagidrotter.

När det gäller uppladdning inför OS har USA mött Japan i nästan två matcher. Dagens möte bröts nämligen för oväder efter cirka 75 minuter. Då ledde USA med 2–0. Ledningsmålet var för övrigt ett solklart offsidemål av Julie Johnston. Tyvärr händer det lite för ofta att USA får den typen av mål godkände i sina hemmakamper. Tråkigt.

Det första mötet slutade 3–3. Där såg jag den första halvleken, och imponerade stort av det nya japanska laget. Deras anfallsspel var verkligen både vackert och effektivt – snabbt och vägvinnande. Exempelvis var Mana Iwabuchi:s 1–0-mål sevärt:

Noterbart från den matchen var att Japan spelade andra halvleken med decimerat manskap. När Yuki Ogimi fick sitt andra gula kort ledde man med 2–1. Man tappade segern på två målvaktstavlor. Det var för övrigt bara målvaktsinsatsen som inte imponerade på mig.

När man ser resultatet bör man ha i åtanke att USA bara hade släppt in ett mål tidigare i år. Och då har de ju bland annat mött Tyskland, England och Frankrike. Japan har verkligen redan börjat få ihop ett nytt, spännande lag. Däremot har USA brister när inte Carli Lloyd är tillgänglig. Som tur är för amerikanskorna verkar hennes rehab gå bra – i varje fall skriver hon så på sociala medier.

I övrigt har Kanada förlorat mot Brasilien med 2–0. Där gjorde Marta båda målen på Stephanie Labbé. Jag har inte sett matchen, men spontant känns Labbé istället för Erin McLeod i målet som en klar försämring för Kanada. Inte minst i luftrummet, där Labbé har haft det tufft i NWSL. Den matchen sågs för övrigt av strax under 26 500 åskådare i Kanada.

Ytterligare ett träningsresultat med OS-koppling är Australien–Nya Zeeland 2–0. Där blev Caitlin Foord tvåmålsskytt.

Slutligen ett klipp från USA U23-Sverige U20 3–1:

Inför Polenmatchen, damallsvensk seriefinal och lite Japan

Publicerad den 31 maj, 2016 av Johan Rydén

På torsdag väntar Polen borta i EM-kvalet. Närmast efter de båda mötena med Danmark är det den svåraste uppgiften i gruppen. Den är dock inte svårare än att Sverige bör vinna med något eller några mål.

Jämfört med landslagets senaste insats – Slovakien borta, finns inte trion Nilla Fischer, Linda Sembrant och Emilia Appelqvist tillgänglig. Däremot skall Lotta Schelin kunna starta nu.

I Slovakien startade ju Sverige så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Fischer, Sembrant, Jonna Andersson – Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Pauline Hammarlund, Olivia Schough.

Amanda Ilestedt

Min gissning blir att Sundhage kommer att spela med Emma Berglund och Amanda Ilestedt i mittförsvaret dessutom känns det självklart att Schelin går in i stället för Hammarlund. Den stora frågan är vem som skall ersätta Appelqvist. Jag hoppas och tror att det blir Kosovare Asllani, jag tror inte att Sundhage har tagit med Asllani för att placera henne på bänken. Fast säker är jag inte. Det kan mycket väl blir Elin Rubensson som tar platsen på mittfältet.

Elin Rubensson

Personligen hade jag gärna även sett att Stina Blackstenius fått starta i tremannaanfallet i stället för Schough, men det lär inte hända.

Polen–Sverige på torsdag startar för övrigt 18.00 och direktsänds på TV12.

Det spelas för övrigt en mängd EM-kvalmatcher den kommande veckan. Hittills är Frankrike och Tyskland samt värdnationen Nederländerna inkvalade. Sannolikt blir det ett par lag till de kommande dagarna. Bland annat blir Sverige helt klart för slutspel vid sex poäng mot Polen och Moldavien. En genomgång av läget i alla grupper finns här.

Nu till helgens damallsvenska omgång. Där var det seriefinal med en mängd landslagsspelare på planen. Nilla Fischer visade absolut toppform i Champions Leaguefinalen och Linda Sembrant har varit grymt stabil i landslaget det senaste året. Ändå känner jag mig trygg med Berglund och Ilestedt som mittförsvar i landslaget. Jag tycker nämligen att de såg väldigt stabila och bra ut mot Linköping.

Jag gillar Magdalena Ericsson skarpt. Hon är en vinnartyp och hennes vänsterfot ett bra vapen vid fasta situationer. Men de två senaste gångerna jag har sett Ericsson har hon gjort rejäla misstag av en typ som gör att jag ändå är tveksam till att spela henne som mittback mot Polen. Däremot kan jag tänka mig henne som vänsterback.

Jonna Andersson

Inte minst eftersom Jonna Andersson hade det vansinnigt jobbigt mot Marta i seriefinalen. Det berodde väl i och för sig mycket på att Marta var bättre än jag sett henne på mycket länge – bäst på planen enligt mig. Nu har ju Polen ingen Marta, men jag hade ändå gärna sett Ericsson som vänsterback på torsdag.

Spelmässigt var Rosengård en nivå stabilare och bättre än Linköping i seriefinalen. Matchen höll för övrigt en väldigt hög kvalitet, man behövde inte ha ett tränat öga för att se att det var en match på högre nivå än de andra i damallsvenskan.

Resultatet 1–1 kändes det som en förlust för Malmöklubben. En förlust på flera sätt. Jag tror ju inte att Rosengård och Linköping kommer att gå helt rent mot övriga lag. Men de kommer inte att tappa många poäng, alltså är det önskvärt för lagen att skaffa sig lite marginal. Eftersom Rosengård dels har nästa seriefinal på bortaplan och dels kommer att få bygga om laget lite i sommar när Sara Björk Gunnarsdottir lämnar hade de säkert gärna fått lite marginal till LFC inför den perioden. Så blev det inte.

Även om Linköping reste sig i den andra halvleken var jag faktiskt lite besviken på laget. Spelmässigt hittade de inga blottor i Rosengårds försvar. De räddades ju av en individuell prestation från Pernille Harder. Men exempelvis Blackstenius och Fridolina Rolfö var tyvärr rätt osynliga. Men trots att jag tyckte att Linköping var en besvikelse var det ändå de som kändes som dagens lilla vinnare.

Olivia Schough

Bakom de två topplagen har Eskilstuna börjat rada upp segrar. 4–1-viktorian i Örebro var Uniteds fjärde raka. Glädjande för laget var även att Olivia Schough fick göra sina två första mål för säsongen.

I botten har Kristianstad och Umeå det fortsatt väldigt jobbigt. Jag kollade en halvlek av Kristianstad–Piteå. I den var KDFF det bättre laget, men det var Piteå som gjorde halvlekens enda mål. Skall Kristianstad hålla sig kvar håller det inte att alla bra målchanser avslutas med skott utanför. För bottenlagen väntar riktigt viktiga matcher efter landslagsuppehållet; Kvarnsveden–Umeå och Djurgården–Kristianstad.

Slutligen en kort koll av vad som hände i de stora ligorna utanför Europa. I USA:s NWSL spelades en av alla de omgångar där de amerikanska landslagsspelarna saknades. Det gjorde att Portland–Seattle inte blev så rolig som jag hade hoppats. Att det blev 0–0 gjorde inte saken roligare.

Riktigt roligt med den där matchen var publiksiffran. Trots att massor av stjärnor saknades kom hela 18 114 för att se matchen – en vansinnigt bra siffra.

De amerikanska landslagsspelarna förbereder sig för övrigt för dubbellandskamper mot Japan. Just Japan kommer till Kalmar den 21 juli för Sveriges OS-genrep.

I den japanska ligan, Nadeshiko League, har NTV Beleza kopplat greppet om slutsegern i grundserien. I helgen vann man med 5–0 borta mot Aya Miyama:s Yunogo Belle. Där gjorde Mina Tanaka tre av målen. Beleza leder nu med fyra poäng före skrällaget, nykomlingen Parceiro Nagano. Fast den japanska ligan avgörs ju dock inte på våren, utan avgörandet sker på hösten där de sex bästa lagen går vidare till en mästerskapsserie.

När det gäller det japanska landslaget missade det ju OS. Efter kvalfiaskot har man bytt förbundskapten till Asako Takakura. Hon har direkt påbörjat en generationsväxling. Förbundskapten Takakura berättar lite om det här.

I truppen till USA-matcherna saknas tio av de spelare som var med i OS-kvalet. Bland annat följande spelare från startelvan i VM-finalen i fjol: Ayumi Kaihori (slutat), Aya Sameshima, Azusa Iwashimizu, Nahomi Kawasumi och Shinobu Ohno.

Aya Miyama

Dessutom valde Aya Miyama själv att stryka sig på grund av bristfällig form. Den tidigare lagkaptenen tyckte alltså inte att hon är bra nog för tillfället. Anmärkningsvärt. Och ett tydligt tecken på att en av Takakuras allra viktigaste uppgifter blir att bygga upp självförtroendet i laget igen.

Sundhage måste tänka om kring forwards

Publicerad den 25 mars, 2016 av Johan Rydén

Det är långfredag och har gått 2,5 veckor sedan Sverige blev klart för OS. Pia Sundhage har redan hunnit presentera en ny landslagstrupp. Det tog alltså ett tag, men här är min stora analys av OS-kvalet. Se den som bloggens långläsning i påsk.

Kvalet slutade ju för svensk del med två segrar och en oavgjord match – och gruppseger. Så långt allt gott.

Det som var väldigt positivt var försvarsspelet. Vårt lag kämpade sig till Brasilien. Däremot hade vi inget organiserat anfallsspel. Inte nu heller. För faktum är ju att anfallsspelet har varit ett problem länge.

Vi minns ju att Sverige under Pia Sundhages ledning har gjort väldigt få mål mot svaga lag i kvalmatcher och att landslaget stod och föll med fasta situationer under Kanada-VM. Något genomtänkt anfallsspel fanns inte.

Nu har vi försvarat oss till OS. Men landslagets brister blev skoningslöst avslöjade när vi kom i underläge mot Nederländerna. Vi mötte ett lag som hade släppt in sju mål på två matcher och klarade inte av att skapa en enda målchans på egen hand i den första halvleken.
Det är bara att tacka Kelly Zeeman för den svaga bakåtpassningen – och Olivia Schough för att hon var både iskall och vaken.

Olivia Schough

Som jag var inne på under OS-kvalet känns det här lite paradoxalt med tanke på att förbundskapten Sundhage alltid predikar anfallsfotbollens evangelium. Under perioder har hon ju i princip vägrat att svara på frågor om försvarsspel. När hon fått sådana har hon svarat genom att prata anfallsspel.

Jag har kollat på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång. Då har jag närstuderat anfallsspelet. Medan Sundhage anser sig ha hittat sina forwards och letar brister på mittfältet följer jag en egen hypotes om det svaga anfallsspelet beror att Sundhage väljer fel forwardstrio. Mycket mer om det strax.

För jag tänkte börja med det positiva, alltså försvarsspelet. Trots att Sverige gjorde klart minst mål i kvalet vann vi alltså gruppen. Orsaken var förstås att vårt landslag också släppte in klart minst mål. Här är sluttabellen:

Sverige                3–1    7
——————————
Nederländerna     6–8    4
Schweiz               5–6    3
Norge                  5–4    3

Det var en laginsats som gjorde att laget släppte in så få mål. Alla elva spelarna jobbade stenhårt i defensiven. När man trots allt släppte till målchanser var det alltid minst en spelare som kastade sig fram för att avstyra.

Lag med sådan arbetsmoral och offervilja är alltid svårslagna – och väldigt jobbiga att möta. Kan Sundhage få motståndarna att tänka att ”nu möter vi Sverige, det är ett väldigt jobbigt lag att spela mot” – då är mycket vunnet.

Det som är väldigt positivt är att Pia Sundhage nu verkar ha insett att man måste bygga upp en trygghet vid ett lagbygge. Och med bara ett insläppt mål på tre matcher mot starkt motstånd börjar Sverige hitta en grundtrygghet.

En fascinerande detalj är att det blev oavgjort i alla tre matcherna i min statistik över klara målchanser; 5–5, 4–4 och 4–4. Tre mål på 13 målchanser är för övrigt ett godkänt facit – effektiviteten var det alltså inget fel på. Och att man bara drabbades av ett insläppt mål på 13 målchanser för motståndarna är en mycket bra siffra. Siffrorna styrker en slutsats om att Sverige var hetast i båda straffområdena.

Kollar vi lagdel för lagdel så gjorde Hedvig Lindahl ett mycket stabilt OS-kval. Mot Norge var hon svensk matchhjälte med flera fina räddningar. Mot Schweiz och Nederländerna behövde hon inte göra lika många kvalificerade räddningar, deras avslut missade oftast målet. Kanske var det för att Lindahl var kall och stressade motståndarna till missar.

Hedvig Lindahl

Chelseamålvakten kändes lugn och säker under matcherna. Några skönhetsmissar noterades när hon boxade inlägg där det kändes som att hon hade tid och yta att plocka ner bollen. Men totalt sett är Lindahls kvalinsats en stark fyra på en femgradig skala.

Hon är förstås given svensk förstamålvakt i OS. Även om det börjar fylla på med talanger underifrån är det så att hon är den enskilt viktigaste spelaren i det svenska laget just nu. Alltså den som det inte går att ersätta på något riktigt bra sätt i en OS-turnering.

För även om Sundhage gärna vill framhålla Hilda Carlén:s storhet ser jag ingen riktigt bra backup till Lindahl. Det är ju trots allt jätteskillnad mellan damallsvenskan och OS och mellan träning och landskamper. Carlén och Emelie Lundberg är helt oprövade i stora sammanhang, och ingen känns som en OS-målvakt för mig.

Till backlinjen. Den skötte sig väldigt bra i fem av sex halvlekar. I första halvleken mot Nederländerna såg det dock väldigt stirrigt ut. Där togs ett antal felbeslut, framför allt från ytterbacksposition. Men paradoxalt nog var det den back som jag tyckte var genomgående bäst i OS-kvalet, Linda Sembrant, som stod för den miss som öppnade för kvalets enda baklängesmål.

I målsituationen visade även Nilla Fischer orutin som mittback när hon först backade någon meter och därmed öppnade ytan framför mål till Vivianne Miedema. Fischer gjorde inget dåligt kval, men personligen känner jag just nu att Sembrant är den mest självskrivna svenska mittbacken. Som Sundhage nyligen sa:

”Sembrant är en ledare av stora mått”

Synd att inte vår förbundskapten upptäckt det tidigare. Under VM var ju Sembrant i första hand mittfältsavbytare.

Bakom Sembrant känner jag att det inte skiljer jättemycket mellan Emma Berglund och Fischer på mittbacksplats. Inte mycket alls.

Emma Berglund

Faktum är att jag tycker att det skiljer så lite att Sundhage borde lyfta upp Fischer på tremannamittfältet för att få mer tyngd där. Även om det borde vara högaktuellt tror jag tyvärr inte att det kommer att ske.

På ytterbacksposition är Elin Rubensson bra i offensiven, hon har ett utmärkt passningsspel. Men defensivt har hon stora brister, hon tar ofta felbeslut eller hamnar fel i positionsspelet. Hon blev inte minst avslöjad i den första halvleken mot Nederländerna. I den halvleken var även Jessica Samuelsson darrig. Annars är hon utan tvekan Sveriges defensivt sett bästa ytterback.

Personligen vill jag gärna ha Magdalena Ericsson på planen. Visst har hon brister i passningsspelet, men hon är väldigt positionssäker och är en ledartyp. Dessutom är hon klart bäst i laget på att leverera inläggsfrisparkar och hörnor. Om motståndarna har snabba yttrar hade jag inte varit främmande för att sätta henne i mittförsvaret. Jag tycker faktiskt att Sundhage borde testa Ericsson/Sembrant som mittbackspar i någon landskamp framöver. Det skulle kunna bli en succé.

Totalt sett finns det ändå många och bra alternativ i backlinjen för tillfället. Den delen av laget behöver inte Sundhage oroa sig jättemycket för i nuläget. I OS-truppen lär det bli sex backar. De jag nämnts känns ganska givna – om inte Rubensson eller Fischer matchas på mittfältet. Det innebär att jag inte tror att det finns plats för spelare som Lina Nilsson, Amanda Ilestedt eller Jonna Andersson.

Till mittfältet. Där har Sundhage äntligen givit fullt förtroende till Lisa Dahlkvist. Det har visat sig vara ett klokt drag. Visst, Dahlkvist missar en del passningar ibland, men hon är en vinnare och en fajter. Precis en sådan spelare man måste ha på ett centralt mittfält. Det var ju hennes nickmål mot Norge som visade vägen till Rio. Mer om det målet senare.

Lisa Dahlkvist

Bäst på mittfältet, och kanske av alla utespelare under kvalet, var dock Caroline Seger. Jag tycker att hon har fått en bra roll i laget nu, en roll hon fixar. Det handlar inte om att göra poäng eller att leda försvarsspelet – det handlar om att styra anfallstempot, och hålla i bollen och lugna ner spelet. I den nuvarande rollen kommer hennes boll- och passningsskicklighet till sin rätt.

Däremot är det mycket mer osäkert kring tredjelänken på mittfältet. Med tillgång till Sembrant, Berglund och Ericsson i mittförsvaret hade jag alltså gärna sett Fischer på mittfältet.

På presskonferensen där truppen till Slovakienmatchen presenterades stod det klart att Sundhage inte är helt nöjd med sitt mittfält. Hon sa att:

”Nu när vi har så intressanta forwards behöver vi få upp ett intressant mittfält.”

Hon sa också att hon inte tror att Seger och Dahlkvist kan spela alla minuter i OS – inte om Sverige tänker gå långt.

I nuläget är det Emilia Appelqvist som ligger närmast att bli den länk som kompletterar PSG-duon Seger och Dahlkvist. Djurgårdenspelaren gjorde ett helt ok OS-kval och kvitterar ut ett klart godkänt betyg. Men. Och det är ett ganska stort men.

Appelqvist gör sitt jobb, men hon lyfter inte ett svenskt landslag. Hon vinner inga matcher eller turneringar åt Sverige. Hon saknar nödvändiga spetskompetenser.

Nilla Fischer

Jag hade alltså helst sett att Sundhage satsat på Fischer på mitten. För Fischer är en vinnare. Och med henne, Sembrant, Dahlkvist och Berglund på planen blir Sverige vansinnigt starka vid fasta situationer.
Andra mittfältsalternativ skulle kunna vara Hanna Folkesson och Lina Hurtig – om de nu blir friska i tid. Hurtigs rehabilitering verkar ju hela tiden drabbas av bakslag. Som jokrar har jag nämnt Michelle De Jongh och Tove Almqvist. Den senare finns med i truppen som åker till Slovakien, det blir intressant att se om hon får några spelminuter.

På mittfältet finns det alltså en roll som behöver fyllas. Synd att Petra Larsson (eller Johansson som hon numera heter) har lagt av – annars hade hon känts gjuten där.

När det gäller forwards tänker jag breda ut mig rejält, och sparar den biten till sist. Innan dess tänkte jag betygsätta coachningen. Vad får Sundhage för betyg för OS-kvalet?

Självklart får hon ett klart godkänt betyg efter de här tre matcherna, framför allt skall hon naturligtvis hyllas för hur hon har styrt upp försvarsspelet.

När hon själv i korthet i samband med presentationen av truppen till Slovakienmatchen sammanfattade OS-kvalet var hon ändå lätt kritisk till den totala insatsen. Bland annat tyckte hon att passningsspelet var för dåligt. En positiv sak hon påtalade var att:

”Sverige har ofta haft svårt att vinna första matchen i turneringar. Det gjorde vi nu.”

Det är en bra poäng. Premiärer har varit ett jätteproblem för svenska landslag. Så 1–0-vinsten mot Norge var förstås en otroligt viktig seger. Det var ju den som lade grunden för gruppsegern.

En annan positiv sak var att Sundhage valde att sätta in en femte back i slutet av matcherna för att ha ett starkt försvar centralt när man försvarar en ledning.
Personligen hade jag nog hellre sett att man ställt upp 5-3-2 än 5-4-1 för att ha större möjligheter att få upp laget lite högre. Men det här är en smaksak, vilket man väljer hänger förstås lite på var motståndarna har sina styrkor.

När det gäller coachningen är jag förvånad att Fridolina Rolfö blev kvar på bänken under hela kvalet. Och närmast chockad över att Magdalena Ericsson placerades på läktaren i sista matchen. Jag tycker även att Sundhage matchade sina tre ordinarie forwards för hårt. De orkade inte göra jobbet fullt ut i sista kvalmatchen.

Det är en lärdom Sundhage måste ta med sig till Rio, i varje fall om hennes förhoppningar om medalj skall kunna infrias. För i OS har hon bara tillgång till 18 spelare och det är ännu tätare spelschema, match var tredje dag.

Här vill jag påminna om hur Japan nådde framgång i London för fyra år sedan. Det var oerhört omdiskuterat att Norio Sasaki vilade så många ordinarie spelare han bara kunde i den sista gruppspelsmatchen mot Sydafrika. Dessutom beordrade han laget att inte vinna, utan spela på kryss. Jag skrev om det här och här.

Norio Sasaki skriver autografer.

Japanskorna blev oerhört kritiserade – men laget vann på det. Faktum är ju att Japan borde ha tagit guldet. I VM-finalen 2011 vann man trots att man var det sämre laget. I OS-finalen 2012 var det tvärtom. Enligt min räkning hade japanskorna 8–6 i klara målchanser på Wembley – och borde dessutom ha tilldömts två straffar.

Sundhage måste alltså coacha vårt landslag extremt taktiskt i OS om det skall kunna bära till medalj. Sedan anser jag alltså att hon även måste byta forwardsuppställning.

Redan när Sundhage lanserade sin 4-3-3-uppställning i höstas och förklarade att hon skulle låta Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Olivia Schough bilda forwardstrio var jag skeptisk.

Den åsikten har inte ändrats på något sätt. Jag måste säga att jag är uppriktigt förvånad över hur Sundhage kan vara så nöjd med trion.

Sundhage är ju en tränare med god blick för anfallsfotboll. Hur kan hon vara så förblindad att hon inte ser att de tre inte funkar ihop?

Sundhage snackar mycket om anfall med fart och fläkt. Jag såg inte så många sådana under OS-kvalet. Däremot såg jag massor av korta, svenska anfall. Massor av alldeles för korta och ganska ofarliga svenska anfall.

Att anfallen blev så korta beror till stor del på att Sundhage väljer att matcha tre nästan likadana spelare som forwards. Spelare med bristfällig speluppfattning och som alla är irrationella och svårlästa – vilket i sin tur gör att de är svåra att samarbeta med.

När jag kollade på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång letade jag extra mycket efter offensiva samarbeten mellan våra tre ordinarie forwards. Resultatet? Jag såg knappt ett enda.

Däremot såg jag tre spelare som sprang som på räls i djupled. Det fanns i princip inga korslöpningar, inga vandringar längs med motståndarnas backlinje och de verkade inte lyfta blicken för att kolla efter varandra.

En annan orsak till det uteblivna samarbetet är att de tre låg ganska brett i försvarsspelet, och hade 20–30 meters avstånd till närmaste forwardskompis när Sverige vann bollen. Eftersom ingen av de tre är bra nog att hålla fast bollen högt upp i planen hann inte de andra fram innan bollen var borta igen.

Stina Blackstenius

Här blev det mycket bättre varje gång Stina Blackstenius byttes in. Hon hade den styrka som behövdes för att hålla fast bollen högt upp i planen.

Våra ordinarie forwards kom även till alldeles för få avslut. Det blev bara ett svenskt forwardsmål – Schoughs mot Nederländerna. Och det målet berodde ju på vaket försvarsspel, inte på vackert svenskt anfallsspel.

Totalt under OS-kvalet räknade jag alltså till 13 svenska målchanser. Schelin hade fyra av dem, Schough två och Jakobsson bara en. Det är inget bra facit. Trots det är Sundhage nöjd med sina forwards – se citatet från presskonferensen inför Slovakienmatchen ovan. Och i en TT-intervju direkt efter kvalet flyttade Sundhage över anfallsproblemet på mittfältet:

”Mittfältet behöver hjälp med sin spelbredd. Om det är en ytterback eller en yttermittfältare som ska komma ner, vet jag inte. Men vi kan inte bara spela på djupet som det blir här. Det är det inte någon människa som orkar med.”

Hon glömmer att hon även måste ha forwards som kan ta emot bollen felvända – och få fast den. Där kom alltså Blackstenius in och gjorde nytta. Jag tycker att hon var bästa svenska forward i OS-kvalet, hon fick klart mer uträttat på sina 75 minuter än vad någon av de ordinarie forwardsen fick.
När det gäller att hålla i bollen skulle jag även vilja ha in en lite mer kreativ bollhållare. Det är här Fridolina Rolfö och/eller Kosovare Asllani kommer in i bilden.

Kosovare Asllani

Fast Asllani ser inte ut att vara aktuell. Kraven verkar vara mycket högre på henne än på de andra forwardsen. Sundhage såg Asllani spela med Manchester City förra helgen. Förbundskaptenen kallade försvarsarbetet för bingo, men saknade mycket i anfallsspelet:

”Hon måste vara mer involverad, närmare straffområdet, i straffområdet.”

Ungefär samma sak gäller ju Sundhages ordinarie forwards i OS-kvalet. Bingo i försvarsspelet, men offensivt? Schough hade inte en enda målchans i de två första OS-kvalmatcherna, men fick ändå fortsatt förtroende. Jakobsson hade en målchans på tre matcher.

Bland 18 spelare i en OS-trupp finns det bara plats för max fem forwards. I nuläget skulle min 18-mannatrupp innehålla Blackstenius, Rolfö och Asllani. Det innebär att det bara finns plats för max två av Schelin, Jakobsson, Schough och Hammarlund.

Trots att Schelin bara har gjort två mål på de elva senaste landskamperna – och det mot Moldavien och Skottland B – har hon en plats. Av de andra tre hade jag med tvekan valt Jakobsson. Just nu skulle jag alltså ställa Schough och Hammarlund utanför OS-truppen.

Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72

Innan jag sätter punkt för den här långa genomgången tänkte jag ge konkreta exempel på vad jag menar med att våra tre ordinarie forwards har bristande speluppfattning.

Vid Slovakienpresskonferensen visade Sundhage lite sekvenser från OS-kvalet på storbildsskärm. Hon hade bland annat med 1–0-målet mot Norge, filmat från en vinkel som inte ingick i tv-produktionen. När jag såg bilderna reagerade jag spontant på bristen på rörelse inne i straffområdet. Sverige hade tre spelare där och en fjärde precis utanför.

Bara en av de tre i straffområdet reagerar instinktivt över att det är ett inlägg på gång – det är mittfältaren Lisa Dahlkvist. Hon har därmed fart när bollen kommer, vilket gör henne svårstoppad och svårmarkerad. Som tur är för Sverige slås också bollen mot henne.

Våra två forwards i straffområdet däremot, Schelin och Jakobsson, fattar inte vad som är på gång att hända. De är passiva, stillastående och väldigt lätta för de norska backarna att hålla koll på.

När man ser så tydligt att våra mest namnkunniga forwards inte reagerar instinktivt på en målchans blir det ju lättare att förstå varför vårt landslag gör så få mål.

Se målet på den här länken, det kommer cirka 20 sekunder in i klippet. Tyvärr är det från tv-sändningen, där vinkeln är sämre än på det klipp Sundhage visade. Men tittar man på spelarna i straffområdet syns det ändå tydligt hur Dahlkvist reagerar redan innan Magdalena Ericsson har slagit till bollen, medan våra forwards är passiva.

The Matildas

Det här är ingen tillfällighet. De svenska forwardsens rörelsemönster vid inlägg är ofta undermåligt. Under OS-kvalveckan såg jag Australien The Matildas i två matcher. De är Sveriges motsats – deras löpningar vid inlägg är så vältajmade och samordnade att jag satt och njöt.

Strax kommer ett klipp från Australiens match mot Japan. Här är lite saker att kolla efter i det klippet:

* Vid vänsterinlägget innan 1–0-målet gör båda forwards smarta löpningar. Den bakre (Lisa De Vanna), som har bäst vinkel mot inläggaren, löper mot första stolpen, medan den främre forwarden (Michelle Heyman) löper runt mot bakre stolpen.

* Kolla även hur den ena innermittfältaren (Katrina Gorry) ser att det är hennes uppgift att löpa mot straffpunkten, och gör en tempoväxling för att hinna fram. Det är nära att hon blir målskytt på det. Kolla även hur hon i nästa situation tidigt löper ut till höger för att bli spelbar och dessutom få tid att slå det målgivande inlägget.

Även på det inlägget gör flera spelare bestämda löpningar, plus att man har en spelare som är beredd att fånga upp en retur vid straffpunkten.

* Hoppa fram till 3–1-målet 2.35 in i klippet. Kolla återigen Australiens rörelsemönster vid inlägget. Det är ett skolboksexempel på hur första spelaren som kommer in i straffområdet (Caitlin Foord) går mot första stolpen – och drar med sig backarna, hur den andra (Gorry) går mot bakre stolpen och hur den tredje (Kyah Simon) söker sig mot straffpunkten.

Det är alltså inte en eller två spelare som agerar smart. De gör det allihop. Här är klippet:

https://www.youtube.com/watch?v=A1lXG0KaCXg

Sverige är ljusår bakom Australien när det gäller löpningar vid inlägg. Ljusår.

Som jämförelse tar jag det bästa svenska anfallet i matchen mot Nederländerna. På klippet nedan ser man bara slutet av anfallet, men det är ett jättefint uppbyggt anfall där vi får med oss Jessica Samuelsson upp från ytterbacksposition och hinner få in fyra spelare i straffområdet.

Av de fyra är det tre som joggar passivt vid första stolpen och en som joggar passivt vid bakre. Trots att man tidigt kan räkna ut att det är inlägg på gång är det ingen svensk spelare som gör en tydlig löpning mot någon fri yta i straffområdet. Ingen.

Nu blir det en bra svensk målchans ändå i situationen, men det beror alltså inte på att våra spelare springer på ett smart sätt.

Kolla in det anfall jag skriver om 2.55 in i det här klippet:

Det blev ganska mycket kritik i den genomgången – trots att jag i grunden är nöjd med att vi tog oss till OS. Med att vi är bland de tolv lag som gör upp om medaljerna i Rio.

Men min känsla är att Sverige har spelarmaterial att slåss om medaljerna i OS. Sundhage är på rätt väg med spelsystemet och försvarsspelet. Fast jag tror inte att hon lotsar laget till medalj med nuvarande laguppställning. Hon måste tänka om och välja rätt spelare på mittfält och i forwardslinjen. Med rätt balans i laget kan det dock bli väldigt, väldigt bra.

Noterbart är att Sundhage efter diverse test nu är tillbaka på det lagbygge som Thomas Dennerby påbörjade. Bloggen Spelare 12 konstaterade nyligen att vi är tillbaka på OS-elvan från 2012.
Jag kan lägga till att vi nästan även är tillbaka på spelsystemet. Dennerby spelade 4-2-3-1, vilket på många sätt liknar 4-3-3. Han matchade följande spelare mest under OS-turneringen: Lindahl – Lina Nilsson, Berglund, Sembrant, Sara Thunebro – Dahlkvist, Fischer – Jakobsson, Seger, Marie Hammarström – Schelin.

Det är alltså i princip samma spelare som Sundhage nu använder sig av. Lätt anmärkningsvärt.

Det var en parentes. Slutligen har jag här hur jag skulle testa spelare om jag fått matcha landslaget i de kommande matcherna:

Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Linda Sembrant, Emma Berglund/Magdalena Ericsson, Ericsson/Elin Rubensson – Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Stina Blackstenius/Pauline Hammarlund, Kosovare Asllani/Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson/Lotta Schelin/Olivia Schough.

Nu hoppas jag få in synpunkter från er. Och så önskar jag förstås er alla en riktigt glad påsk.

PS. Du har väl inte missat att bloggen nu även finns på Facebook?

En blogg om internationell damfotboll

Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå

Etikettarkiv: Jonna Andersson

Sen analys av Sveriges OS-insats – och mitt världslag

Guide till Sveriges första OS-final

Guide till de båda OS-semifinalerna

Ett rejält test av Sundhages bygge

Bilder på Sverige och Japan

Så följer du OS-spelarna på sociala medier

Analys av det svenska OS-genrepet

Sundhages överraskande startelva

Djurgården förstörde Schelins debutfest

En roadtrip till Linköping

En damallsvensk halvtidsrapport

Väntad OS-trupp – men bottennapp av SvFF

Svensk startelva och schweizisk EM-plats

Inför Polenmatchen, damallsvensk seriefinal och lite Japan

Sundhage måste tänka om kring forwards