Etikettarkiv: Sara Larsson

Här är min startelva mot Schweiz

Publicerad den av
2

Pia Sundhage har gjort klart att det är 4-4-2 som gäller. Det känns bra. För det stämmer ju perfekt med mina önskvärda förändringar i landslaget inför EM.

Redan i mitten av augusti föreslog jag ju 4-4-2. Då föreslog jag även ett målvaktsbyte. Så blir det ju också, fast tyvärr blev framtvingat efter Hedvig Lindahl:s tråkiga korsbandsskada.

Kristin Hammarström

Jag blir mer och mer övertygad om att Kristin Hammarström är den målvakt som Sundhage bör satsa på. Utöver missen i supercupfinalen i våras har jag inte sett Hammarström släppa in ett enda ”lätt” mål i år.
I cupfinalen i förra veckan var hon tvärtom lysande. Och vi behöver en trygg målvakt, som är bäst när det gäller.

Sara Thunebro

Sara Thunebro

I backlinjen fortsätter vi att ha stora problem på ytterbacksplatserna. Sara Thunebro är trots obefintlig speltid i Frankfurt ohotad på vänstersidan. Som jag ser det finns det inte ens någon som är nära att konkurrera ut Thunebro.
Till höger testade Thomas Dennerby några gånger att köra med Emma Berglund. Jag skulle gärna se att det testet återupptas. För till EM är ju Charlotte Rohlin förhoppningsvis tillbaka i form. Och då vill jag se Rohlin och Sara Larsson som mittbackspar.
Mot Schweiz hade jag helst sett Larsson ihop med Amanda Ilestedt. Men i Malmötalangens frånvaro får det duga med Larsson och Stina Segerström.

Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist

Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist.

Sundhage har pratat om att hon vill se mängder av löpningar, och att hon älskar när det går att spela på spelare som kommer bakifrån med fart. Det gör att jag formerar mittfältet så här: Antonia Göransson, Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist och Marie Hammarström.
Göransson har visat sig funka bra till höger i Potsdam. Hon är den ultraoffensiva spelaren på mittfältet. Hammarström är bolltrygg, och har en fantastisk vänsterfot. Hon var vår klart bästa poängspelare i OS, och bör beredas plats i laget.
Centralt bör vi satsa på två tvåvägsspelare. Därmed försvinner Caroline Seger ur startelvan.
På ett sätt är det synd. För jag älskar verkligen Segers bolltouch. Den är bäst i Sverige. Men hon måste öka sin arbetskapacitet. Och det rejält. Kan Sundhage få Seger att springa, då är Tyresömittfältaren högst välkommen tillbaka in i startelvan.

Kosovare Asllani och Lotta Schelin

Slutligen forwards. Här är Lotta Schelin given. Det har Sundhage redan sagt, och det håller jag förstås med om. Vem som skall spela bredvid är en intressant fråga. Jag har sett att vissa föreslår att vi skall köra med en utpräglad bollmottagare jämte Schelin.
Det tycker inte jag.
Vi såg på VM i fjol att Sverige blev som bäst med Josefine Öqvist bredvid Schelin. Alltså med två snabba djupledslöpare på topp. Det tror jag även är melodin framöver. Snabbhet är nämligen viktigare inom damernas fotboll än inom herrarnas.
En av de tunga orsakerna är att planen relativt sett är tio procent längre för damerna. Alltså är det svårare att krympa ytor inom damfotbollen.

Nu är Öqvist inte med i år. Men både Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är utmärkta alternativ. I dagsläget känns Asllani hetast, och hon bör få chansen mot Schweiz. Men framöver tror jag att Jakobsson kommer att ta platsen bredvid Lyonstjärnan.

Här är min önskeelva i sin helhet:
Kristin Hammarström – Emma Berglund, Sara Larsson, Stina Segerström, Sara Thunebro – Antonia Göransson, Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist, Marie Hammarström – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.

Och här är den startelva jag tror det blir:
Hammarström – Lina Nilsson, Berglund, Larsson, Thunebro – Sofia Jakobsson, Fischer, Caroline Seger, Göransson – Schelin och Asllani.

Slutligen noterar jag att landslaget börjat satsa på videoklipp a la USA. Det gör mig glad. Här är ett reklamklipp inför tisdagsmatchen, och här en intervju med Kosse.

Här är din första trupp, Pia

Publicerad den av
2

I morgon tar Pia Sundhage ut sin första trupp som svensk förbundskapten. Hon har inte haft så mycket tid att åka runt och titta på spelare, så jag tänkte hjälpa henne lite på traven.

Här är ett förslag:

Målvakter (3): Kristin Hammarström, Sofia Lundgren och Stephanie Öhrström.

Backar (7): Annica Svensson, Emma Berglund, Sara Larsson, Amanda Ilestedt, Sara Thunebro, Lina Nilsson och Stina Segerström.

Mittfältare (7): Antonia Göransson, Nilla Fischer, Marie Hammarström, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Johanna Almgren och Fridolina Rolfö.

Forwards (4): Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani och Elin Rubensson.

Korsbandet på Sembrant också…

Publicerad den av
3
Linda Sembrant

Linda Sembrant

Korsbandseländet verkar inte ha någon ände det här året. Alldeles nyss gick Tyresö FF ut med nyheten om att även Linda Sembrant har skadat korsbandet.

Grymt tråkigt för Sembrant själv förstås, men även för Pia Sundhage, som får färre alternativ i bygget av sin backlinje. Jag hoppas att Sundhage nu väljer att satsa på Amanda Ilestedt, men mer om kommande landslagstrupper senare.

Tillbaka till Sembrant, och hennes tråkiga skada. Hon blir den fjärde landslagsspelaren som drabbas av en korsbandsskada i år – den 14:e i damallsvenskan. Och det är nästan genomgående stora profiler som drabbats.
Jag har tidigare konstaterat att det skulle gå att sätta ihop ett lag som skulle konkurrera om en medalj i de stora mästerskapen av de skadade. Med Sembrant upp på den tråkiga listan förstärks den uppfattningen. Framför allt backlinjen skulle hålla högsta världsklass.

Här är återigen den tråkiga listan över alla – för jag har väl inte missat någon? – korsbandsskadade spelare i damallsvenskan:

Göteborg FC: Sara Lindén.
Jitex: Petronella Ekroth och Annica Sjölund.
Kristianstads DFF: Gudny Björk Odinsdottir och Hedvig Lindahl.
Linköpings FC: Charlotte Rohlin och Linda Sällström.
LdB FC Malmö: Frida Nordin, Therese Sjögran och Lisa Ek.
Piteå IF: Lydia Williams.
Tyresö FF: Linda Sembrant.
Vittsjö GIK: Ifeoma Dieke.
KIF Örebro: Jennie Wecksell.

Det är alltså bara AIK, Djurgården och Umeå som klarat sig undan korsbandsskador i år.

Tillagt i efterhand: På listan saknades Piteås Lena Blomkvist, och senare under året drog även Umeås Linda Molin av ett av sina korsband. Sembrant var alltså 15:e spelare att drabbas av skadan. Och totalt drabbades 16 under året. Eller 18. Där går siffrorna isär.

Inte mycket nytt i Dennerbys sista trupp

Publicerad den av
1

Thomas Dennerby har just presenterat sin sista trupp som förbundskapten för damlandslaget. Och den innehåller inget nytt.

Eller. Jämfört med OS är förstås Sara Larsson tillbaka. Fast hon är ju knappast ny i landslagssammanhang.

Dennerby har tagit ut 19 spelare. Övriga 18 fanns med bland de 22 i bruttotruppen till OS. Men han plockar in OS-reserverna Stina Segerström och Kristin Hammarström på bekostnad av Malin Levenstad och Sofia Lundgren.

Däremot är de båda andra OS-reserverna, Jessica Landström och Susanne Moberg, således utanför truppen.
Det innebär att 16 av de 18 ordinarie i OS-truppen samt två av de fyra reserverna alltså är med.

Med tanke på att Dennerbys jobb snart är över så var det inte annat att räkna med, än en trupp bestående av gamla pålitliga kort. Eventuella förändringar får Pia Sundhage stå för.

Här är en länk till truppen i sin helhet.

För övrigt sitter jag och ser på den andra semifinalen i F20-VM samtidigt som jag skriver det här inlägget. USA är finalklart, och där kommer man att få möta Tyskland.

Tyskorna leder nämligen med 3–0 mot Japan efter 32 minuter. Och Dzsenifer Marozsan har visat varför hon är guld värd för Tyskland. Redan i första minuten stod hon för ett mästerverk. ”Maro” som hon kallas gjorde först en läcker tvåfotare, och följde upp med en precis yttersida i djupled till Melanie Leupolz, som gjorde 1–0. Innan matchen var en kvart hade Marozsan även lobbat in 2–0-målet.

3–0 nickade för övrigt Lena Lotzen efter en hörna. Det tyska laget är helt överlägset i den här turneringen – och i världen. När man ser dem spela är det svårt att förstå hur Sverige kunde slå ut 19-åringarna i våras.

Önskvärda förändringar i landslaget inför EM

Publicerad den av
6

Startelvan mot Tyskland i Algarve cup

Den 10 juli nästa år inleds EM i Sverige. Eftersom det känns som att Thomas Dennerby varken kan, eller vill vara kvar som förbundskapten innebär det att den nya kaptenen har mindre än elva månader på sig att bygga nytt.

Jag vet att många tycker att det skall rensas rejält i landslaget nu efter OS. Jag tillhör inte den gruppen.
Att bygga ett nytt lag är nämligen inget man gör i en handvändning. Det tar väldigt lång tid, och det krävs mycket testande att få alla bitar att falla på plats.

Sverige lyckades med konststycket i VM i fjol. Och Kanada lyckades i OS i år.
Men i båda fallen hade det testats på ganska många sätt innan bitarna föll på plats. För Sverige gjorde de flesta det precis innan VM med Annica Svensson och Lisa Dahlkvist. Men den sista biten, Josefine Öqvist, hittades inte förrän i tredje VM-matchen.

För Kanada var det delvis slumpen som fick pusslet att gå ut. Flera skador i backlinjen tvingade fram förändringar. Och det var först i tredje gruppmatchen, den mot Sverige, som coach John Herdman hade sitt färdiga medaljlag. I det ingick genidraget att plocka in Jonelle Filigno, som fick göra det defensiva jobbet åt Christine Sinclair och Melissa Tancredi.

Men att börja experimentera vilt med den svenska elvan nu känns inte som någon bra idé. Utan stommen måste komma från VM- och OS-lagen. För så långt efter topplagen är vi ändå inte. Inte om alla är skadefria.

En huvudfråga är vem som skall leda laget. Pia Sundhage är förstås drömnamnet. Fast är det sannolikt?
Bakom Sundhage är kandidaterna inte jättemånga. Magnus Wikman är ett namn som förekommit. Jag tycker att det låter intressant.
Ett annat spännande namn är Tony Gustavsson, som ju bara skrivit korttidskontrakt med Tyresö. Mer om det kommer förresten i ett senare inlägg. Ett fjärde namn som hade känts klockrent är Torbjörn Nilsson.
Ja, jag vet att det hade varit önskvärt med en kvinna. Men tyvärr står inte de kvinnliga kandidaterna på kö.

Vem som än tar över så behövs det förstås en del förändringar. Som jag ser det är de här de viktigaste:

1) Nygammalt spelsystem
Jag tror att det är dags att återgå till 4-4-2, för att få bättre spets på vårt kontringsspel. Nästa år har vi förhoppningsvis tre fullgoda forwardsalternativ i Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Josefine Öqvist, och då bör vi köra med två utpräglade forwards.
I övriga lagdelar ökar konkurrensen när den nu skadade trion Charlotte Rohlin, Sara Larsson och Therese Sjögran kommer tillbaka.
Och så hoppas jag att Antonia Göransson äntligen får chansen att spelas in rejält på vänsterkanten. Jag förstår att hon fick begränsad speltid i OS, för hon hade tappat formen. Hennes topp inträffade i februari/mars i år, då hon höll högsta världsklass. Men på sikt tror jag exempelvis mycket mer på Göransson än på hyllade Kosovare Asllani.

2) Målvaktsbyte
Det här är en viktig punkt. Hedvig Lindahl har haft sina chanser, och bör ställas åt sidan. Tyvärr är återväxten på målvaktssidan ganska dålig, men en av Sofia Lundgren eller Kristin Hammarström bör erbjudas jobbet.
Jag förordar Hammarström. Inte minst då Lundgren verkar vackla lite i sin satsning. Enligt den här artikeln i Corren tvekar hon på en fortsättning i landslaget.

Bakom Lundgren, Hammarström och Lindahl ser det tråkigt nog rätt tunt ut. Jag har sett att journalister vill matcha fram Jessica Höglander. Jag har bara sett henne en gång, och det gav inga som helst landslagsvibbar. I alla fall inte de närmaste åren.
Då sätter jag större tro till Sussie Nilsson i AIK. Kan hon snart vara redo att ta nästa steg, tro?

3) Infasning av framtidsspelare
Det är läge att fasa ut ett antal bänkspelare ur truppen, och satsa på nya, yngre. Jag ser gärna att Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och kanske även Lina Hurtig och Elin Rubensson erbjuds plats i EM-truppen. De är framtidens stjärnor, och bör få chansen att se och lära för att vara redo att bära landslaget till och i VM 2015.

OS-spelare som jag är tveksam till i framtidens landslag är i första hand Susanne Moberg, Jessica Landström, Madelaine Edlund och Lina Nilsson. Men jag har även svårt att få in Caroline Seger i 2013 års svenska landslag.
Våra två bästa matcher under VM 2011 var segrarna mot USA och Frankrike. De båda hade gemensamt att vi spelade dem utan Seger i laget.
Och utan att jag känner Seger speciellt nära så känns hon inte som någon som sprider positiv energi från bänken. Hon bör alltså ingå i startelvan, eller inte vara med alls.
Men jag vet att Seger är en av de starkaste ledarna i dagens lag. Det kommer således att krävas rejält med mod från den nya förbundskaptenen för att välja bort henne.

* Slutligen ett tips till de unga talanger, som drömmer om att bli landslagsspelare: satsa på att bli ytterback.
Det här tipset gäller både killar och tjejer. För vi har väldigt tunt beställt på positionen. Sannolikt mest för att de bästa spelarna i alla ungdomslag placeras i centrallinjen. Ytterbackar blir oftast de som inte duger till något annat.
Följden är att medan det ser ut att kunna bli mördande konkurrens på mittbackspositionen till hemma-EM så är kölistan till ytterbacksplatserna jobbigt kort. Den blir ännu kortare om Sara Thunebro gör allvar av sitt hot att sluta i landslaget.

Sverige i OS 2012, del 1

Publicerad den av
1

OS är slut, och det känns tomt att inte ha ett gäng idrottshöjdpunkter på allra högsta nivå att se fram emot i kväll.
Men vem vet, om några dagar så kanske man har kommit in i vardagslunken igen?

Men jag är ju inte helt klar med OS ännu. Bland annat har jag ju utlovat en stor genomgång av den svenska insatsen.

En sådan har genomgång kan man göra på flera olika sätt. Jag har efter lite funderande valt att dels göra en analys av den lagmässiga insatsen. Dels en betygsättning av spelarna.
För betygssättningen har jag valt en tiogradig skala. Mest för att få lite mer spridning än vad det blivit om jag hade kört den klassiska, femgradiga. Men den delen kommer separat.

För här är genomgången av den mer lagmässiga insatsen. Och den var ganska mycket som jag väntat mig.
Minns att jag inför turneringen rankade Sverige som sjätte bästa lag. Efter OS är vi passerade av Kanada, och alltså nere på sjunde plats.

Jag trodde alltså på kvartsfinal, men förstås hoppades på bättre.
Högre förväntningar än så tycker jag inte att man kunde ha inför turneringen. För vårt nuvarande landslag är inget pålitligt semifinallag i VM och OS.

För låt oss skruva tillbaka klockan till början av juni förra året. Då hade vi turligt kvalat in till VM. För ni minns väl hur Charlotte Rohlin med två nickmål räddade oss borta mot Danmark hösten 2010?
Vi stod där inför VM med väldigt lågt ställda förväntningar. Många experter trodde att laget skulle få åka hem redan efter gruppspelet. Optimisterna pratade om kvartsfinal.

Jag tillhörde de med väldigt lågt ställda förväntningar. Jag hade i och för sig kollat schemat för grupptvåan, och trodde att det möjligen kunde bli en kvartsfinal i Dresden. Men sedan skulle jag och laget få åka hem.

Ni minns ju hur det slutade.

Svensk bronsglädje

Men minns ni vägen fram? För även om Sverige vann fem av sex matcher var det inte sprudlande champangefotboll vårt lag bjöd på. Först besegrades ett svagt Colombia med 1–0 efter en högst krampaktig insats. Sedan slog vi Nordkorea med 1–0. Spelmässigt var det många steg i rätt riktning, men hade inte Sara Thunebro agerat räddande ängel på mållinjen hade vi haft kniven mot strupen i avslutningsmatchen mot USA.

Just matchen mot USA ser många som en höjdpunkt. Och visst var den det, om vi bara tittar resultatmässigt. För sanningen är ju att det på många sätt var en turseger. Minns att TV4:s expertkommentator Pontus Kåmark fick löpa gatlopp för att han var kritisk i matchens slutskede. Men på vissa punkter hade han ju rätt. Spelmässigt var vi chanslösa i andra halvlek.

Mot Australien i kvartsfinalen hade vi 2–0 redan efter en kvart. Det hann i och för sig bli darrigt under en period. Men totalt sett var det en säker seger.
I semifinalen mot Japan fick vi en drömstart med tidigt ledningsmål. Men japanskorna nötte ner oss. Och när Hedvig Lindahl hade en usel dag så försvann chansen att försvara oss till final. Japan vann hur klart som helst med 3–1.

Bronsmatchen mot Frankriken var svängig. Vi var riktigt illa ute. Men till slut vann vi på ren vilja. Och förstås på ett kanonskott i krysset.

Men VM-bronset tog vi alltså inte i första hand på skönspel. Bronset var frukten av stenhårt arbete, vilja och ett par spelare som presterade på den absoluta toppen av sin förmåga. Lotta Schelin var lysande, Lisa Dahlkvist hade sitt livs fotbollsmånad och mittbackarna Sara Larsson och Rohlin var fantastiska.

Jag känner att den här tillbakablicken är nödvändig för att sätta årets prestation i rätt ljus. För sedan det överraskande VM-bronset hade fem meriterade spelare försvunnit ur startelvan.

Josefine Öqvist var gravid, Linda Forsberg hade tvingats sluta och duon Rohlin och Therese Sjögran var båda korsbandsskadade. Dessutom hade Sara Larsson så lite speltid efter sin hälskada att förbundskapten Thomas Dennerby inte vågade chansa med henne i truppen.

Halva det landslag som nästan ingen trodde på ett år tidigare var alltså borta. In hade fem spelare kommit som var mer eller mindre oprövade på högsta internationella nivå.
Trots det såg många nu plötsligt vårt lag som första utmanare till USA och Japan om OS-guldet. Jag förstod det inte inför OS, och gör det fortfarande inte.

För som jag ser det var Sveriges insats alltså varken bättre eller sämre än väntat. Det var godkänt, alltså en tvåa på femgradig skala. Det lyfte aldrig, men det var heller inget fiasko.

Jag tycker trots allt att Dennerby gjorde ett klart godkänt jobb inför och under OS. Det är väl målvaktsfrågan där vi inte alls är överens. Och så tycker jag att han borde ha spelat Annica Svensson som högerback i samtliga matcher. Men annars tycker jag inte att Dennerby gjorde några stora fel.
Det var helt enkelt hans spelarmaterial som inte höll högre klass.

Alla matcherna i OS följde ungefär samma formel. Det var bra, eller i alla fall ok, svenskt spel före paus – och ganska dåligt efter.
Jag tänkte inte på det så mycket i fjol. Men faktum var ju att Sverige även i VM inledde matcherna starkt, och blev sämre ju närmare slutsignalen vi kom.

När det pratas fysträning får man alltid höra hur bra tränade spelarna är. Men är de verkligen det?
För alla andra lag verkar ju ha bättre ork. Det hade varit spännande att se hur det ut i en jämförelse med de andra lagen. Det hade även varit intressant att se en jämförelse av löpmeter, dels internt mellan spelarna i laget, dels mot andra lags spelare.

Spelarkritiken kommer alltså i ett separat inlägg. Men jag kan ju redan nu konstatera att få svenska spelare presterade på den absoluta toppen av sin förmåga under OS. Det lyste inte om Lotta Schelin. Hedvig Lindahl gjorde avgörande misstag – inte avgörande räddningar. Lisa Dahlkvist var en bra bit från 2011 års VM-form, och så vidare.

Men positivt var att det nykomponerade mittbacksparet Emma Berglund och Linda Sembrant gjorde en utmärkt turnering. De fick minimal tid att spela ihop sig, men gjorde ett utmärkt arbete. Faktum är att de egentligen inte kan lastas för ett enda av de fem baklängesmål som vi åkte på.

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Defensivt såg det till stora delar rätt så okej ut. Fast det var ju det här med orken. För ju längre matcherna led, desto närmare eget mål hamnade vi.
Matchen mot Japan var ett typexempel. Vi stod upp fantastiskt bra i första halvlek. Men vi var egentligen illa ute från minut i den andra, och jag räknade till 7–2 (0–0) i japansk favör när det gällde heta målchanser.

Av de mål vi släppte in kom två på fasta situationer, två på fina inlägg och ett på en lobb från långt håll. Två av dem var rena målvaktsmisstag.

Offensiven följde samma mönster som defensiven. I upptakten av matcherna gjordes det många djupledslöpningar. Och det var många som ville ha bollen.
Starten på turneringen var makalös. Tre svenska mål på 21 minuter – en liknande rivstart har inget lag tidigare fått på ett mästerskap.
Men ju längre matcherna led, desto färre löpningar. Och det innebär ju dessutom färre spelalternativ för bollhållaren.

Med trötta spelare som har få spelalternativ är det logiskt att passningskvaliteten sjunker. Och då blir förstås anfallsspelet lidanade. Och Sverige gjorde sex mål i de första halvlekarna, men bara ett i de andra.
Mest frustrerande var att vi inte ens lyckades få till en sista anstormning mot Frankrike i kvartsfinalen. Utöver en målchans för Nilla Fischer orkade vi oroa fransyskorna alls efter paus.

Spelsystemet 4-2-3-1 har kritiserats efteråt. Och när det blir till 4-5-1 med en helt avskuren forward så är det inte bra. Men att det blev så är inte systemets fel, utan spelarnas. För de agerade inte som de borde.
Den som spelar centralt av de tre offensiva mittfältarna måste ligga högt i planen, och ge understöd åt forwarden. När Caroline Seger spelade i den rollen föll hon hem för långt, och hjälpte inte Lotta Schelin tillräckligt mycket.
Jämför med hur Louisa Necib jobbade i samma roll för Frankrike. Necib fanns hela tiden högt upp i planen, och var ett offensivt spelalternativ.

Med vår offensiva mittfältare för långt tillbaka i planen fick inte snabba duon Schelin och Sofia Jakobsson tillräckligt många djupledspassningar att jobba med.
Faktum var ju Sverige vassaste vapen offensivt sett var Marie Hammarström:s vänsterfot. Den var inblandad i fler än hälften av våra mål, bland annat alla de tre målen mot kvalificerat motstånd.

Marie Hammarström

Marie Hammarström

Känslan efter OS är att vi hade varit vassare i offensiven om vi hade spelat 4-4-2 med Schelin och Jakobsson som forwardspar. Hade jag varit förbundskapten hade jag i alla satsat på det.

Men hur jag ser på framtidens landslag får blir ett senare inlägg.

I det här inlägget återstår bara länkar till bildklipp med höjdpunkter från de fyra svenska matcherna. Klippen är förstås lätt svenskvänliga. För sett till det från Japanmatchen kan man ju tro att Sverige hängde med bra efter paus…

* Sverige–Frankrike 1–2
* Sverige–Kanada 2–2
* Sverige–Japan 0–0
* Sverige–Sydafrika 4–1

Förlust i målvaktsmatchen – då tog det roliga slut

Publicerad den av
Svara

Ibland är det tråkigt att få rätt. Just nu är verkligen ett sådant tillfälle. För det blev nästan exakt som jag förutspått.

* Frankrike vann med 2–1, och man gjorde det för att man totalt sett var ett bättre fotbollslag än Sverige i dag.

* Frankrike gjorde båda sina mål på fasta situationer.

* Sverige orkade inte. Jag har sett att det skrivits mycket om passningskvalitet på twitter. Även Chris Härenstam och Glenn Strömberg pratade en hel del om på det i tv-sändningen.
Men passningskvalitet och ork är bästa kompisar. Orkar man inte springa, orkar man inte hålla precision och kvalitet på passningarna. Och tyvärr orkade inte Sverige springa tillräckligt mycket de sista 35 minuterna. Inte ens nära.

Som jag redan var inne på i halvtid känns det dock så onödigt. Vi fick ju en perfekt start med ledning efter ett turligt mål.

Och där kom det in en faktor som jag bortsett från inför matchen – historiken. Sverige hade ju tre raka segrar mot Frankrike. Och när vi tog ledningen fanns chansen att fransyskorna började tänka ”inte nu igen”.

Men så var det den där målvaktsmatchen. Medan Frankrikes Sarah Bouhaddi var riktigt stabil, och dessutom gjorde ett par matchavgörande räddningar så bjöd Hedvig Lindahl på kvitteringen. Lindahl gav bort segern.

Jag har tidigare skrivit att Lindahl i princip aldrig vinner några matcher åt Sverige. Tyvärr är hon ingen världsmålvakt. Hon är alldeles för ojämn.

Men tyvärr har alldeles för få spelare visat toppform under OS. Våra nyckelspelare har inte varit usla, men de har inte heller glänst.

Under VM i fjol fanns det ett närmast magiskt sken kring Lotta Schelin. Hon verkade ostoppbar. I OS har hon trampat vatten, och hon är godkänd i turneringens som helhet – men inte mer.

Sverige började köra spelsystemet 4-2-3-1 för att få ut maximalt av Caroline Seger. Men Seger har inte varit tillräckligt bra för rollen. Hon har inte orkat prestera på världsnivå i mer än 10–15 minuter per match.
Är man efterklok borde nog Sverige ha spelat 4-4-2 med Schelin och Sofia Jakobsson på topp. Men Seger har grymt hög potential, och jag förstår att Thomas Dennerby försökte få ut mesta möjliga ur sin trupp.

Men det är bara att inse att Sverige inte har tillräckligt många spelare av världsklass. Och med kvartetten Charlotte Rohlin, Sara Larsson, Therese Sjögran och Josefine Öqvist borta från OS av olika skäl tillhör vi inte världens allra bästa nationer.

Och även om vi hade hoppats på mer så är ju kvartsfinal i OS trots allt godkänt.

Jaja. Nu behöver jag tänka på annat. Dags att kika på USA–Nya Zeeland…

OS – ingen rolig svensk historia

Publicerad den av
Svara

Jag är medlem i föreningen SFS, Sveriges Fotbollshistoriker och statistiker. Som medlem där får man några gånger per år tidningen Bolletinen hem i brevlådan.

Där får man huvudsakligen läsa statistik om herrfotboll. Men med jämna mellanrum har tidningen även intressant fakta om damfotboll. Både om landslaget och damallsvenskan.

Tidningen Bolletinen

Tidningen Bolletinen

I det senaste numret var det sex sidor om Sveriges damers OS-historia. Sex intressanta sidor. Så nu tänkte jag grotta ner mig i den info som fanns där.

Jag hade bra koll på att vi inte har tagit några OS-medaljer, trots att OS är det mästerskap som innehåller minst antal nationer, och således också borde vara det där det är lättast att ta medalj.

Men att vårt OS-facit var så uselt som det är hade jag förträngt.
På fyra försök hittills har vi ju faktiskt inte gjort ett enda riktigt bra OS.
Ja, jag vet att vi kom fyra 2004. Visst är det godkänt, fast på många sätt var inte heller det OS:et speciellt bra. Inte med tanke på att vi var snubblande nära att vinna VM året innan.

Faktum är att vi bara står på fem segrar på 15 matcher. Och ingen av segrarna har kommit mot någon toppnation. Antalet förluster är hela nio om man räknar in förlängningar, eller åtta om man räknar ordinarie tid.

Minns ni hur det gått för oss tidigare?

Oavsett vilket, så är här en kort genomgång:

Atlanta 1996:
Åtta lag deltog, och vi var utslagna redan efter gruppspelets två första matcher. Där blev det förluster mot Kina och USA. Den avslutande segern mot Danmark gjorde att vi slutade sexa.

Sydney 2000:
Åtta lag deltog igen. Och inte heller den här gången överlevde vi gruppspelet. Tvärtom var det här Sveriges sämsta mästerskap någonsin. Vi lämnade gruppspelet med bara en poäng och ett gjort mål. Båda kom när vi spelade 1–1 mot värdnationen Australien. I övrigt blev det förluster mot Brasilien och Tyskland.

Aten 2004:
Tio lag fick vara med. Vi kom till Grekland som vice världsmästare, med tunga förväntningar på axlarna. Och vi fick en drömlottning med Japan och Nigeria i gruppen. Trots det var fiaskot nära.

Vi föll nämligen först mot japanskorna, som då var långt ifrån den världsklass de håller nu. Sedan låg vi under med 1–0 i halvtid mot Nigeria. Men två mål i andra halvleken (Hanna Marklund och Malin Moström) ledde inte bara till seger.
Det innebär att gruppens tre lag slutade på tre poäng vardera – och alla gick till kvartsfinal. Udda.

I kvartfinalen vann vi mot Australien med 2–1 efter mål av Hanna Ljungberg och Sara Larsson. Sedan var det roliga slut. Det blev förlust med 1–0 mot Brasilien i semifinalen, och samma siffror mot Tyskland i bronsmatchen. Som sagt. Godkänt, men inte mer.

Peking 2008:
Antalet lag var utökat till tolv. Sverige föll mot Kina i premiären med 2–1. Där blev Lotta Schelin första svenska någonsin att göra mål i en OS-premiär. Sedan vann vi mot Argentina med 1–0 och Kanada med 2–1, och gick till kvartsfinal som grupptvåa.
I kvarten väntade Tyskland, som vann med 2–0 efter förlängning.

London 2012:
Visst är det väl dags för en svensk succéturnering nu?

I Bolletinen har man också en förteckning över samtliga svenska OS-spelare. Det är väl många för att redovisa alla här. Men jag noterar att vi inför det här mästerskapet inte har haft med ett enda utlandsproffs i de tidigare trupperna. I år är ju fyra utlandsbaserade spelare uttagna i Schelin, Antonia Göransson, Sara Thunebro och Sofia Jakobsson.

Här är de som spelat flest OS-matcher för Sverige:
12: Victoria Sandell-Svensson och Therese Sjögran.
11: Sara Larsson.
10: Kicki Bengtsson och Hanna Ljungberg.
9: Malin Andersson och Frida Östberg.
8: Caroline Jönsson och Malin Moström.
Flest i årets trupp har Lotta Schelin med sju. Hedvig Lindahl, Sara Thunebro och Caroline Seger står på fyra vardera.

Och här är den svenska skytteligan i OS:
3: Lotta Schelin
2: Malin Swedberg
1: Sju olika spelare. Samt ett självmål.

Tänk om 93 är lika bra som 77

Publicerad den av
1

Innan fokus till 100 procent läggs på OS skall det avgöras en EM-final för F19 i kväll. Matchen Sverige–Spanien direktsänds 20.00 på Eurosport 2, och går ju förstås inte att missa.

Som förmatch spelar Kanada och Nya Zeeland en av många träningslandskamper inför OS. Den matchen sänds i samma kanal, fast med starttiden 16.00.
Den är förstås också intressant då Kanada spelar i Sveriges grupp. Och att vi kan mötas i en direkt avgörande match om en slutspelsplats i sista gruppspelsomgången den 31 juli.

Tillbaka till F19-EM. I kväll har Sveriges landslag med spelare födda 1993 eller senare chansen att bli första svenska fotbollslandslag någonsin att vinna en EM-final.

Ja, jag vet att damerna vann EM 1984. Och ja, jag vet att F19-landslaget tog EM-guld på hemmaplan 1999.
Men. Inget av de mästerskapen avgjordes i en enda EM-final. 1984 var det hemma- och bortamöten som gällde. Och F19-EM 1999 var ett gruppspel, där Sverige vann guldet eftersom Italien tappade poäng mot Tyskland i sista omgången.

Den enda rena EM-final ett svenskt flicklandslag har spelat var när F19-landslaget mötte England 2009. Då föll vi med 2–0. Bättre lycka i kväll?

Svensk damfotbolls finalfacit är för övrigt ganska dåligt. På A-nivå har vi förlorat tre EM-finaler; en gång mot Norge (1–2, 1987), och två mot Tyskland (2–3, 1995 och 0–1, 2001). Dessutom har vi som bekant förlorat en VM-final, 1–2 mot Tyskland 2003.

Hur viktigt är då ett EM-guld på F19-nivå?

Ja, egentligen är det ju inte jätteviktigt. Att vi är i final visar att vi har bra återväxt, vilket är positivt. Men från 1999 års EM-vinnande F19-lag fick vi egentligen inte fram en enda A-landslagsspelare.
Och det är ju för att fostra och förbereda spelare för A-landslaget som vi har våra flicklandslag.
Egentligen är det bättre att åka ur i EM-kvalets första omgång, och få fram en A-landslagsspelare, än att ta F19-guld utan starka profiler.

Alltså var 1999 års guld inte till stor nytta för svensk fotboll.

Vilka var de bärande spelarna i guldårgången med spelare födda 1980?
Jo, de hette bland annat Lina Call, Ida-Linn Mats, Helena Hasselberg och Marlene Sjöberg.
Den årgångens dåvarande storstjärna, Sunnanås Malin Gustafsson, var inte med i EM-laget. Hon var redan ordinarie i A-landslaget, och spelade istället stora VM i USA den sommaren. Och den 80:a som blivit bäst i efterhand, Charlotte Rohlin, platsade inte i F19-truppen.

Oavsett hur det går mot Spanien i kväll tror jag att vi på sikt kommer att få mycket nytta av årets finallag. För det känns som att det är en riktigt guldtrupp som är på plats i Turkiet.
Min gissning är att minst fem spelare kommer att bli stabila A-landslagsspelare inom några år. De jag i första hand tänker på är Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Julia Wahlberg och Elin Rubensson.

Minst de två förstnämnda hoppas jag för övrigt finns med redan i nästa års A-trupp till hemma-EM.

Vilka årgångar har då varit våra bästa genom tiderna?

Jag gjorde faktiskt en genomgång av tidigare F19-EM häromdagen. Det första mästerskapet spelades så sent som 1998, vilket gör att det är 15:e finalen i kväll.

Semifinallaget 2003 var starkt. I det fanns aktuella OS-spelare som Nilla Fischer, Johanna Almgren och Caroline Seger. Finallaget 2009 hade Antonia Göransson och Sofia Jakobsson som lysande stjärnor.

Men Sveriges allra mest gyllene årgång fick aldrig chansen att ta EM-guld – vilket den borde ha gjort, om den fått chansen.

Vilken årgång tänker jag på då?
Jo, den med spelare födda 1977. I den makalösa kullen fanns ju elva blivande mästerskapsspelare i Caroline Jönsson, Ulla-Karin Rönnlund, Hanna Marklund, Sara Call, Frida Östberg, Anna Sjöström, Tina Nordlund, Linda Fagerström, Minna Heponiemi, Therese Sjögran och Victoria Svensson. Dessutom var Karolina Westberg och Salina Olsson 78:or och kvartetten Hanna Ljungberg, Sara Larsson, Sara Thunebro och Therese Lundin 79:or.

Får vi en lika fantastisk utdelning på 93:orna som på 77:orna – då är svensk damfotbolls framtid väldigt ljus.

Lång genomgång av den damallsvenska våren

Publicerad den av
Svara

Damallsvenskan har tagit sommarlov sedan ett par dagar tillbaka. Därmed har det också blivit hög tid att göra en sammanfattning av vårsäsongen.

Jag tippade som bekant serien inför avspark. Här är länken till tipset för toppstriden, och här är länken till bottenstriden.
Det enda man brukar kunna vara säker när man gör ett sådant tips, det är att nästan inget blir som man tänkt sig.

Här är en genomgång av tabellen som den ser ut nu:

1) Tyresö FF
Mitt tips: 2:a
12 matcher, +23 i målskillnad, 28 poäng
* Visst, Tyresö ligger överst i tabellen. Ändå anser jag att jag har prickat dem på rätt placering halvvägs, den som tvåa. Malmö har ju nämligen en hängmatch, som jag tror att de vinner. Och då vinner ju faktiskt LdB vårserien även i år.
Inför avspark i april ifrågasatte jag Tyresös backlinje. Så här långt har laget släppt in överlägset minst mål, åtta. Och man har bara släppt till 43 avslut totalt mot mål. Det är fantastiskt bra siffror, så jag får stå med skammen…

Sett till spelartruppen bör Tyresö vinna den här serien lätt. Men namn spelar inte. Och Tyresö har ännu inte hittat in på den autobahn som leder raka vägen mot kronprinsessan Victorias pokal. Orsaken är att lagbygget långt ifrån är klart. Alla stjärnor måste placeras i roller som de accepterar, något som visat sig vara en svår nöt att knäcka.

Våren har varit väldigt omtumlande. Tränaren hoppade av, starke mannen fälldes för sexköp, superstjärnan var ur balans, och så vidare.
Hittar man lugnet i klubben, och får viljestarka stjärnor som Marta, Vero Boquete, Caroline Seger, Elaine, Lisa Dahlkvist med fler att dra jämnt i höst, då blir det guld.
Annars blir det en spännande höst i damallsvenskan.

2) LdB FC Malmö
Mitt tips: 3:a
11, +17, 27
* Moraliska serieledare. Malmö har verkligen varit överraskande starka. Laget bärs av makalösa poängdrottningen Anja Mittag. Hon är en spelare som gör att omgivningen växer. Smartare än de flesta.

På senare tid har även Ramona Bachmann börjat prestera på sin högsta nivå. Defensivt ser jag Tora Helgadottir som seriens bästa målvakt. Och mittbackarna Malin Levenstad och Amanda Ilestedt har visat hög klass. Dessutom är centrala mittfältarna Sara Björk Gunnarsdottir och Katrin Schmidt nyttiga tvåvägsspelare.

Jag undrade lite över bredden i truppen. Men den oron var obefogad. Juniorerna har visat sig hålla hög klass. Elin Rubensson, Ilestedt och Saga Fredriksson är redan allsvenska spelare.
Trots att Malmö är regerande mästarinnor, och i praktiken leder halvvägs, så får de räknas som första utmanare om guldet.

3) Vittsjö GIK
Mitt tips: 10:a
12, +5, 25
* Malmö är alltså en överraskning för mig. Därmed räcker inte ordlistan riktigt till för att beskriva hur stor skräll Vittsjö är.
Jag har hyllat klubben flera gånger på sistone (bland annat här), och känner att jag inte har så mycket att tillägga. Mer än ett nöjt konstaterande av att jag i alla fall inte hade laget på nedflyttning…

4) Kristianstads DFF
Mitt tips: 6:a
12, +4, 22
* Tränare Elisabet Gunnarsdottir såg lätt kaxigt sitt lag som guldkandidat inför seriestart. Visst har våren varit bra, men guldkandidat? Nej, chanserna till serieseger var i praktiken försvunna ganska tidigt för ojämna KDFF.

Ojämnheten märks på att det har blivit segrar mot topplagen Tyresö, Vittsjö och Göteborg, men förluster mot mittenlag som Jitex, Umeå och Piteå.
Ett tag vann man bara i Stockholm. Men Gunnarsdottirs gäng har lyft på sistone, och går in i höstsäsongen med goda chanser att sluta topp fyra.

Ja, man är ju faktiskt med i racet om en plats i Champions League. Men för att verkligen kunna nå dit får man nog inte tappa fler än fem–sex poäng på de sista tio omgångarna. Och det blir väl för tufft? Eller?

Jag har inte sett laget mer än på korta tv-klipp. På dem ser det ut som att Sif Atladottir kan vara seriens bästa mittback, och att Kosovare Asllani har toppat formen lagom till OS. Och statistiken visar att man skjutit flest skott på mål av alla lag under våren. Bättre utdelning på skotten i höst, och…

5) Linköpings FC
Mitt tips: 1:a
12, +12, 19
* Oj, vad jag var snett ute här. Med sju poäng på lika många omgångar var säsongsupptakten så svag att serien på många sätt var förstörd långt innan det roliga ens var nära att ha börjat.
LFC utnämns därför till vårens stora besvikelse.

Men laget har haft en väldigt positiv trend på sistone. Manon Melis har genom fem mål på två möten med Djurgården lyft till tredje plats i skytteligan, och med Nilla Fischer i mittförsvaret har man hittat defensiv stabilitet.

I höst ansluter danska supertalangen Pernille Harder. Och med en stark höst finns chansen att laget trots allt kan sluta topp fyra. Ja, går man rent kan man till och med ta en plats i Champions League. Fast det känns kanske inte så sannolikt. Eller?

6) Göteborgs FC
Mitt tips: 4:a
12,  +11, 17
* Tillhör vårens stora besvikelser. Då tänker jag inte i första hand på placeringen, utan på avståndet upp till topplagen. För att ta in elva poäng på Tyresö på tio omgångar gör man inte.

Laget ligger i ett ingenmansland, och seriehösten blir en enda lång transportsträcka. En transport där det gäller att få ihop laget. För det har fattats både spets, och defensiv stabilitet.
Det är bara att titta på statistiken över avslut i slutet av det här långa inlägget. Göteborg tillhör de lag som avlossat minst skott på mål, och de som har dragit på sig flest skott på eget mål.

Offensivt har man stått och fallit med Christen Press. Hon är för övrigt ett av få riktiga glädjeämnen i laget. Jag skrev inför att ”Press inte bara är en utmärkt bloggare och twittrare, hon har även snabbheten för att bli en sensation i allsvenskan.”
Det känns som att jag var ganska rätt ute där… Amerikanskan sprang ju så snabbt att hon hann in som reserv i USA:s OS-trupp.

Defensivt slutar försvarsgeneralen Jane Törnqvist. Kommer Annike Krahn in där? Och värvar man något mer? Jag hade gärna sett att laget skaffade ytterligare en stabil back, och en utpräglad vänsterspelare.

7) Piteå IF
Mitt tips: 8:a
12, –1, 16
* Piteå har gjort en stark vår, och överraskat många på ett positivt. Nyckeln är att man har lyckats bra med sina nyförvärv.
Grunden är en rak och ganska enkel fotboll. Och genom ettriga Hanna Pettersson och kraftfulla Jennifer Nobis har man den spets som behövs för att kunna slå hål på samtliga damallsvenska försvar.

Piteå har dessutom flera spelare som är starka i luftrummet, vilket ju är nyttigt både offensivt och defensivt. Och med Sofie Persson har laget fått en spelare som kan leverera fasta situationer med god precision.
Piteå ligger trea i publikligan, trots att inte Marta har varit på besök. Det skall inte behöva bli en kall fotbollshöst i Norrbotten i år.

8) Jitex BK
Mitt tips: 5:a
12 matcher, –6, 12 poäng
* Jitex gjorde en fantastiskt stark försäsong, och inledde också serien stabilt. Man låg sexa efter åtta omgångar, vilket var i takt med mitt tips. Sedan dess har det blivit noll poäng och bara ett mål på de sista fyra omgångarna.
Gemensamt för de matcherna är att laget spelat samtliga utan talangen Fridolina Rolfö. Är det så att Jitex står och faller med henne?

Jaja. Jitex är för bra för någon bottenstrid. När Rolfös löpningar åter tillförs laget så kommer poängen att trilla in under hösten.

9) Umeå IK
Mitt tips: 9:a
11, –10, 12
* Umeå har jag placerat på rätt plats. För jag kände inför serien att UIK riskerade göra årets ras i damallsvenskan.
Mest tvivlade jag på målskörden framåt eftersom man tappade flera av sina bästa målskyttar under vintern. Och mitt tvivel var befogat. I fjol gjorde man 45 mål. I år har det blivit 14 halvvägs.

Jenny Hjolman ser ut att ha spännande kvaliteter. Men hon verkar inte mogen att bära ett lag i damallsvenskan ännu. Således är det tydligt att UIK behöver tillföras en pålitlig målskytt under sommaren.
Men fjolårets trea har även sviktat defensivt. I fjol släppte man in 21 mål på 22 matcher. I år har det blivit 24 efter elva.

Men offensiv och defensiv hör ihop. Har man inga utpräglade målskyttar måste man gå fram med mer folk, och då öppnar man sig bakåt. Som jag ser det finns risken för att UIK kan trilla ner ytterligare en placering.
Men åka ut? Nej, så illa skall det inte behöva gå. För Caroline Jönsson, Emma Berglund, Emmelie Konradsson och de båda nigerianskorna Rita Chikwelu och Ogonna Chukwudi utgör en så stabil stomme att kontraktet kommer att säkras.

10) KIF Örebro
Mitt tips: 7:a
12, –18, 10
* Utan Sara Larsson har Kif varit svagare än väntat. Framför allt har man darrat bakåt. Tillsammans med Djurgården är Örebro det lag som släppt in flest mål, och det är ingen stark merit.
Men nu är Larsson tillbaka, och hon bör kunna styra upp försvarsspelet rejält.

15 mål framåt imponerar inte heller. Men kritiserade Sarah Michael har börjat producera på sistone. Hon har god uppbackning av Marie Hammarström och isländska Edda Gardarsdottir. Kif kan bli kvar på tionde plats, men där är det stopp. Nedflyttning skall inte behöva bli aktuellt.

11) AIK Fotboll Damer
Mitt tips: 12:a
11, –10, 6
* AIK har ett ungt och talangfullt lag, som har gjort kanonresultat mot topplagen.
Jag har inte sett laget spela, men har förstått att de spelar smart, efter sina resurser när de känner sig nederlagstippade. Det har inneburit seger mot Malmö, och poäng mot både Linköping och Göteborg. Man var dessutom väldigt nära att nå oavgjort även mot Tyresö.

Men mot bottenlagen verkar talangerna inte vara lika disciplinerade. För man har bara tagit en pinne på gängen på tabellens undre halva.
Skall AIK ha minsta chans att lyfta upp över nedflyttningsstrecket krävs nog minst 13 poäng – alltså nästan full utdelning mot bottenlagen i höst. Orkar man med det?

12) Djurgårdens IF DFF
Mitt tips: 11:a
11, –27, 6
* Uddlösa Djurgården har bara gjort sex mål på elva omgångar. Det är inte allsvensk klass.
Visst, Jessica Landström har anlänt, och kommer att ge lite bättre spets åt anfallet.
Och trots att Gudbjörg Gunnarsdottir är en utmärkt målvakt har laget släppt in flest mål i serien.
Det är alltså tydligt att försvarsspelet inte håller damallsvensk klass.
Djurgården behöver nog åtminstone två, starka defensiva nyförvärv för att kunna ha en chans att klättra över nedflyttningsstrecket. Fast det känns som att det är superettan nästa. Det ser för övrigt ut att bli en serie med många Stockholmslag under premiäråret.

Här är slutligen lite statistik:

Skytteligan:
1) Anja Mittag           13
2) Christen Press     10
3) Manon Melis          9
4) Sofie Andersson    8
5) Danesha Adams    7

Poängligan:
1) Anja Mittag                 17, 13+4
2) Marta                          13, 6+7
3) Christen Press           11, 10+1
4) Elin Rubensson          11, 6+5
4) Kosovare Asllani        11, 6+5
6) Sofie Andersson        10, 8+2
7) Sara Lindén               10, 5+5
—-
Madelaine Edlund            8, 5+3
Susanne Moberg             8, 5+3
Caroline Seger                6, 3+3

Målvaktsligan
1) Carola Söberg               81 procent, 35 räddningar–8 insläppta mål
2) Kristin Hammarström    81 procent, 73–17
3) Sussie Nilsson              77 procent, 65–19
4) Thora Helgadottir          77 procent, 50–15
5) Sofia Lundgren             76 procent, 51–16
—-
8) Hedvig Lindahl              73 procent, 55–20

Bäst offensiv. Flest egna avslut på mål:
Kristianstads DFF     114
Tyresö FF                 113
LdB Malmö                 99
Jitex                            91
Linköpings FC            88
Umeå IK                     85
Vittsjö GIK                  85
Göteborg FC              83
Piteå IF                      82
Kif Örebro                  66
Djurgården                52
AIK FF                       50

Bäst defensiv. Minst avslut på eget mål:
Tyresö FF                  43
LdB FC Malmö          65
Linköpings FC           67
Vittsjö GIK                 70
Jitex BK                     72
Kristianstads DFF     75
AIK FF                       84
Kif Örebro                  88
Göteborg FC             90
Piteå IF                     92
Umeå IK                    96
Djurgården                98

Nu spekuleras det vilt

Publicerad den av
5

Det är mindre än sju timmar tills Thomas Dennerby skall presentera sin OS-trupp. Och spekulationerna är i full gång i mitt twitterflöde.

Ett rykte säger att det skall bli chockartade besked i kväll. Ett annat att samtliga fyra som spelade i går skall vara klara för OS-truppen.
Det senare bygger för övrigt på den här artikeln i Expressen. Samma tidning slår fast att de redan vet hur truppen kommer att se ut:

Expressen om OS-truppen

Den tvärsäkra rubriken visar sig dock röra ett blogginlägg från Anders Nilsson, där han spekulerar i vilka spelare som kommer med. Jag tror i och för sig att han är ganska rätt ute, för han har ju listat exakt de 18 spelare som jag själv kommit fram till. Men att slå fast att truppen kommer att se ut just så känns onödigt.

Visst finns det några mindre skrällchanser. Som att Kristin Hammarström skulle komma in på Sofia Lundgren:s bekostnad eller att Jessica Landström tar Madelaine Edlund:s plats. Men någon chockuttagning? Eller chockpetning? Nej, så jobbar inte Dennerby.

Visst vore det oväntat om Sara Larsson kom med, men inte heller det skulle vara en chock. Det är inte heller en chock om Malin Levenstad kom in på bekostnad av Annica Svensson eller Stina Segerström – även om det skulle kännas oväntat.

Men räkna inte med att bli speciellt överraskad i kväll.
Dennerbys presskonferens direktsänds för övrigt på SVTplay från 19.30.

Nilsson och Seger – två av många frågetecken i OS-elvan

Publicerad den av
Svara

Det har gått några dagar sedan trenationsturneringen mot USA och Japan, och förbundskapten Thomas Dennerby måste vara klar med sin OS-trupp.

Jag har vänt och vridit på frågan flera gånger i den här bloggen. Det intressanta med fotboll är att det som var är faktum ena dagen är helt fel nästa.
När det gäller Sveriges OS-lag är min känsla att de båda landskamperna mot USA och Japan har ändrat vissa faktum hos Dennerby. Framför allt när det gäller startelvan.

Jag tror alltså inte längre att det blir exakt den OS-trupp som jag slog fast att det skulle bli den 6 juni. En ändring görs definitivt bland de 18. Det är att Lina Nilsson kommer in, troligen på Malin Levenstad:s bekostnad.
Det känns även som att det finns en liten chans att Jessica Landström skulle kunna komma in i stället för Madelaine Edlund.
Däremot är mitt tips att Sara Larsson trots allt ställs utanför. Thomas Dennerby sa ju angående Larsson efter Japankampen till TV4sport att man inte kan ta ut lag med hjärtat. Antar att det var Larsson som stod hans hjärta närmast.

Däremot känns det alltså som att det blir några ändringar i den tänkta startelvan. Inför trenationsturneringen var jag rätt säker på att OS-elvan såg ut på det här viset: Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Stina Segerström, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer – Sofia Jakobsson, Caroline Seger, Antonia Göransson – Lotta Schelin.
Nu ser den ut så här: Lindahl – Lina Nilsson, Berglund, Sembrant, Thunebro – Dahlkvist, Fischer – Jakobsson, Seger, Göransson/Kosovare Asllani – Schelin.

Jag såg båda matcherna, och har funderat mycket kring dem. Jag krafsade på ytan kring backfrågan redan i det här inlägget. Nu tänkte jag gräva rejält mycket djupare. Så håll i dig, för det här blir ett ovanligt långt inlägg…

Här är mina tankar om landslagets OS-elva, lagdel för lagdel:

Målvakt:
Jag kan se Hedvig Lindahls fantastiska fysik, och fördelarna med att hon jobbar långt ut, som en extra back. Men jag har lite svårt för hennes lite flaxiga teknik – eftersom den lätt kan göra ytterförsvaret osäkert. Och tyvärr har motståndarna också sett att hon jobbar långt ut – och att det går att lobba mot henne.

Thomas Dennerby har dock valt Lindahl, och trots det han sa efter Japanmatchen om en öppen kamp, så lär det bli Kristianstadsmålvakten i OS.
Och Lindahl var bra i hennes halvlek mot Japan. Som man kan se på det här klippet tog hon ett par riktigt svåra bollar, i form av Aya Miyama:s inläggsfrispark och Megumi Takase:s klack.

Sveriges målvakter

Hedvig Lindahl är steget före Sofia Lundgren.

Sofia Lundgren stack ut hakan inför säsongen. Hon satte därmed press på Dennerby, och på sig själv.
Hade hon följt upp sitt utspel med storspel i alla sina landskamper det här året hade hon legat bra till för platsen som förstamålvakt. Tyvärr för henne så tog hon inte chansen när hon fick den, mot Tyskland i Algarve. Utan då släppte hon in några bollar som gick att ta. Därmed får Lundgren acceptera att det blir Lindahl mellan stolparna i OS.

Backlinjen:
Jag köper att Berglund och Sembrant spelar från start i mittförsvaret. Visst, jag har ifrågasatt Sembrants snabbhet. Och jag tycker att våra mittbackar i för liten utsträckning vill ha bollen. Jag satt och jämförde rörelsemönster hos Japans och Sveriges mittbackar. Och japanskorna var väldigt mycket snabbare med att leta upp en position där de blev ett lätt spelalternativ. Något som hjälpte Japan att behålla bollen inom laget.Men jag hittar inget bättre alternativ i mittförsvaret. Så Berglund och Sembrant får det bli.

Thunebro visade i trenationsturneringen att hon är minst lika bra som tidigare. Hon är självskriven till vänster.

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro – en tre fjärdedels OS-backlinje?

På högerbacken håller jag däremot inte med Dennerby. Han ser ut att välja Nilsson. Jag väljer Svensson före Nilsson nio gånger av tio.
Svensson är ingen stor tillgång offensivt, men hon är aggressiv och trygg i defensiven. Hon är således att föredra i alla matcher där vi kan tänkas behöva försvara oss.

I min värld är däremot inte Lina Nilsson någon OS-back. Jag vill att backar i första hand skall vara bra på att försvara, och ha ett bra passningsspel. I andra hand skall de kunna attackera själva.

Lina Nilsson och Megumi Takase

Lina Nilsson och Megumi Takase

Nilsson är modig, och väldigt svårstoppad när hon attackerar. Men det jag har sett av henne så har hon ett alldeles för dåligt försvarsspel.
Se bara Japans segermål. Där hamnar Nilsson plötsligt ett par meter bakom övriga backar. Hon skall inte ha hand om djupet, och hamnar hon ändå längst bak måste hon löpa med sin forward. Det går inte att stanna upp och hoppas på att den assisterande domaren skall vinka av för offside.

Nilsson är även den typen av back som alltid försöker att bryta. Det låter bra, men oftast är det bättre att följa med, och störa motståndarna till misstag.
Japans nästa bästa läge under spelet uppstod när Nilsson kastade sig och missade en brytning (i 62:a minuten). Det öppnade för Nahomi Kawasumi, som fick gott om tid att servera Kozue Ando ett kanonläge från fem–sex meter. Som tur var för Nilsson fick Ando så dålig träff att det inte blev mål. Även om det borde ha blivit det.

Defensivt mittfält:
Här känns Fischer och Dahlkvist självskrivna. Men det innebär inte att jag känner mig trygg med duon för tillfället.

Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist

Det centrala svenska mittfältet med Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist.

Jag var rädd innan trenationsturneringen för att Fischer inte skulle fixa tempot. Det gjorde hon dock bättre än väntat. Däremot hackade i viss mån Fischers, men framför allt Dahlkvists passningsspel. Tyresöstjärnan kändes inte alls bolltrygg, och det måste man vara i den där positionen.
Här ligger vi långt bakom de tre stora nationerna USA, Tyskland och Japan. De har vardera två–tre extremt bollsäkra spelare på mitten. Spelare som man alltid kan passa, och som löser situationerna galant. Tyvärr saknar vi en motsvarighet till Mizuho Sakaguchi, Homare Sawa, Aya Miyama, Lauren Cheney, Simone Laudehr och Viola Odebrecht.

De alternativ som finns i OS-truppen på den här positionen är Hammarström, Seger och i viss mån Sembrant. Jag hade tyckt det vore intressant att prova Hammarström, men som sagt: Fischer och Dahlkvist lär få förtroendet.

Offensivt mittfält:
Här är vi starka, med sex intressanta kandidater. När Dennerby bygger lag är det viktiga är att hitta balansen mellan offensiv och defensiv. På den här positionen handlar det om att välja mellan snabba djupledslöpare och bolltrygga spelare som kan lugna ner spelet. Här är mina tankar om spelarna, en och en:

* Sofia Jakobsson. Bör beredas plats i en svensk startelva. Men hade en ganska dålig trenationsturnering. Mest för att lagkamraterna inte utnyttjade henne på bästa sätt. Alla bollar i djupled gick mot Lotta Schelin. Jakobsson fick mest försvara, hamnade för långt tillbaka i planen, och fick alldeles för många bollar i stillastående tillstånd. Jakobsson är bäst i hög fart. Och mitt förstaval till höger.
Men mot vissa motstånd blir laget väl offensivt balanserat med Jakobsson, Seger och Göransson. Då riskerar Jakobsson att få kliva åt sidan.

Caroline Seger går av

Caroline Seger

* Caroline Seger. En spelare jag inte blir klok på. Att hon har potential att vara en världsstjärna går lätt att se. Men det hindrar inte att jag periodvis undrar om hon inte ändå är överskattad.
För de gånger jag sett henne har hon varit briljant i fem–tio minuter per halvlek. Oftast de första fem–tio minuterna. Sedan har hon blivit allt mer stillastående, och försvunnit ur matchbilden. Det har väckt frågan hos mig hur det är med hennes träningsstatus.
Seger är trots allt mitt förstaval i den så kallade tio-rollen. Men om Johanna Almgren hittar tillbaka till sin mars-form föredrar jag Almgren.

* Antonia Göransson. Är snabb med bollen, och har utvecklat sin defensiv enormt i år. Hon är mitt förstaval till vänster. Men är också tänkbar på högerkanten. Men som jag ser det bör hon finnas med i startelvan.

* Marie Hammarström. Är den som ligger närmast Therese Sjögran i spelstilen. Alltså en spelare som håller i bollen, och får upp laget. Gjorde ett mycket starkt inhopp mot Japan. USA:s förbundskapten Pia Sundhage prisade Tobin Heath för hennes förmåga att hålla i bollen, och därmed göra spelarna runtom bättre. Med Sjögran på skadelistan är Hammarström det närmaste Heath vi kommer i den svenska OS-truppen. Hammarström ingår i min startelva mot topplagen i OS, typ Japan.

Johanna Almgren

Johanna Almgren bröstar upp sig

* Johanna Almgren. Teknisk, en närmast genial passningsläggare. Har sina brister i det defensiva arbetet kring eget straffområde. Är användbar i alla tre offensiva mittfältspositionerna, men verkar i första hand vara ett alternativ centralt. Som boråsare har jag alltid haft ett gott öga till Borås bidrag till truppen. Men jag tror inte jag är partisk när jag slår fast att hon överglänste Seger i Algarve. Och att hon även gjorde det mot Japan. Men Dennerby vågar väl inte sätta Seger vid sidan?

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani

* Kosovare Asllani. Formstark. Och är stundtals genial, offensivt sett. Mot sig har hon defensiven, att hon alltid vill spela framåt, samt att hon är ganska lik Göransson och Jakobsson. I det nuvarande läget tycker jag att de andra två går före. Vad tycker Dennerby?

Forward:
Säg Lotta Schelin – och det räcker. Sveriges enda världsstjärna är så given att det inte ens behövs någon kommentar. Så jag sätter punkt här.

Larssons korta inhopp kan ta henne hela vägen till OS. Eller?

Publicerad den av
Svara

I toppen av damallsvenskan håller Tyresö undan efter dagens säkra seger hemma mot Piteå, 5–1. Målen, och en kommentar om att årets damallsvenska är ojämn, finns i det här klippet. Publiksiffran var för övrigt fina 1476.

Den siffran slogs dock rejält i Kristianstad, där hela 2760 personer hade letat sig till Vilan. Vittsjö klarade inte av att haka på Tyresö i toppstriden. KDFF vände 0–1 och vann med 3–1. Därmed måste Vittsjö ta poäng hemma mot Tyresö på lördag för att hänga med i guldstriden in i höstsäsongen.

I bottenstriden tog Djurgården tre helt nödvändiga poäng genom att slå AIK med 2–1 i Stockholmsderbyt. Publiksiffran 672 på ett derby visar dock att det här är två lag som ingen kommer att sakna i nästa års damallsvenska. För där kommer de väl inte att vara med?

Själv var jag en av blott 216 som valde att ta en sväng förbi Valhalla. Det var inte på något sätt en het match vi fick se. Tvärtom var det regn, tolv grader och iskallt. Och spelmässigt ganska tråkigt.
Det som var intressant var att få se Sara Larsson:s comeback. Den visade sig dock bli extremt kort. Larsson byttes in i 87:e minuten, och hade bara två bollkontakter. Hon spelade central mittfältare, och kändes av förståeliga skäl rätt ringrostig.

Sara Larsson byts in

Minut 87, in: Sara Larsson. Ut: Sanna Talonen.

Trots att de sex minuterna – inklusive tre tilläggsminuter – som hon spelade i dag är de enda hon gjort på hela säsongen har jag en känsla av att Larsson finns med i förbundskapten Thomas Dennerby:s tankar. Landslagets försvarsspel har varit darrigt under året, och det kan finnas en dörr öppen för Larsson.

Dennerby har varit svårtolkad i Larssonfrågan. På onsdag presenteras truppen till London-OS. Och trots att Sara Larsson inte på något sätt hann visa någon landslagsklass mot Jitex i dag så utesluter jag numera inte att hon kan vara med bland de 18 OS-spelarna.

Matchen då?
Jitex kändes som det lag som satt inne på den största kapaciteten. Men i regnet var det Kif Örebro som hade bäst vilja och motivation.
Det var 18–8 totalt i avslut till Jitex, men bara 6–5 i avslut på mål. Och Kif Örebro hade även ett skott som både tog i ribba och stolpe (Edda Gardarsdottir), så gästerna behöver inte skämmas för poängen.

Kif Örebro jublar

Kif Örebro jublar över 1-0-målet

Linda Fransson gjorde målet, sedan en Jitexback missat att rensa Sarah Michael:s inspel från högerkanten.
Målet och poängen var livsviktiga för Örebro, som nu har fyra poäng ner till Djurgården under nedflyttningsstrecket. Även om jag alltså tycker att Jitex totalt sett har större kvaliteter så känns inte Kif Örebro som ett nedflyttningslag. De har kvalitet i Marie Hammarström på mitten, och tillräcklig anfallskraft för att hänga kvar.

Två laddade derbyn – fast av helt olika skäl

Publicerad den av
Svara

I morgon återstartar damallsvenskan efter landslagsuppehållet. Två derbyn sticker ut bland de fem matcher som spelas.

Stockholmsderbyt Djurgården–AIK lär inte vara ett dugg hett publikt sett. Jag tippar på max 700 åskådare.
Men sportsligt är den en ödesmatch i ordets rätta bemärkelse. Inte minst för Djurgården, som vid förlust kan fördjupa sin planering för damettan 2013. Men även AIK är i desperat behov av trepoängare.

Det andra derbyt avgörs i norra Skåne, mellan Kristianstad och Vittsjö. Här borde det kunna bli 2000 åskådare, även om KDFF hittills i år har varit en besvikelse publikt sett. Sportsligt har man bara samlat fyra poäng på hemmaplan. Lillasyster Vittsjö känns därmed som favoriter även på Vilans långhåriga gräs. Klarar Vittsjö favorittryck?

I övrigt i morgon spelar Tyresö hemma mot Piteå, Umeå och Göteborg gör upp i ett mittenmöte – och så tar Jitex emot Kif Örebro på Valhalla. Omgången kompletteras på tisdag av mötet mellan Malmö och Linköping.

Enligt Örebros hemsida är Sara Larsson med i matchtruppen. Jag antar att förbundskapten Thomas Dennerby gärna ser att Larsson spelar, och gör det bra. I så fall kan hon finnas med i den 18 spelare stora OS-trupp som tas ut på onsdag.

* Jag har inte skrivit så mycket om den engelska ligan, WSL, delvis därför att vi inte har några svenska spelare där. Men i morgon kan det vara läge att kika lite extra mot London. Där möts nämligen ligans båda obesegrade lag, Arsenal och Birmingham City i en tidig seriefinal.
För Arsenal skall tydligen storstjärnan Kelly Smith göra comeback. Det är väldigt viktigt att hon håller. Både för Arsenal, men framför allt för Storbritanniens lag till OS. Speluppläggare Smith har förmågan att lyfta ett helt lag.

* I norska Toppserien är det full omgång i morgon. Fast på förhand känns den rätt ointressant. Det mesta talar nämligen för att alla de tre topplagen Stabaek, LSK Kvinner och Arna-Björnar kommer att vinna säkra segrar. Eller ja, även fyran Röa bör ta en enkel seger.

Dennerby bör spela OS-elvan mot både USA och Japan

Publicerad den av
Svara

I går samlades det svenska landslaget inför den stundande trenationsturneringen.

Det är dock mer än bara två vänskapsmatcher mot de senaste VM-finalisterna som skall spelas. Det är ju i praktiken nu som OS börjar.

Thomas Dennerby har tagit ut de 22 spelare som han också tänker ta med till Storbritannien. 18 i truppen, och fyra som reserver på plats.
I och för sig läser jag på förbundets hemsida att Dennerby fortfarande håller en dörr öppen för Sara Larsson. Han säger:

”Hennes rehab har tagit lite längre tid än vi hoppats. Jag kommer att ha tät kontakt med Sara följande dagar. Det börjar närma sig deadline för henne att bli klar till OS.”

Men att Larsson skall hinna komma i OS-form känns inte trovärdigt. Tråkigt för henne, och för landslaget. Men vi måste satsa på nya spelare.

Dennerby brukar arbeta med kontinuitet när det gäller startelvan. Han tar alltså ut elva spelare, och sedan låter han dem spela i match efter match. Bara skador eller rejäla formsvackor kan ändra i elvan.
Från fjolårets succélag i VM är fem spelare borta. Det handlar om Larsson, Charlotte Rohlin, Linda Forsberg, Therese Sjögran och Josefine Öqvist.

På ett år skall alltså hälften av startelvans utespelare bytas ut.

Hittills har förbundskaptenen testat friskt. Men nu får det vara slut med prov. Med bara tre landskamper kvar till OS är det nu hög tid att välja vilka spelare som skall få förtroendet, och satsa på dem.

Framför allt gäller det här i mittförsvaret, där de utvalda bör ges 90 minuter i alla tre matcherna för att spela ihop sig.
Enligt svenskfotboll.se kommer Malin Levenstad och Emma Berglund bilda mittlås mot USA. Således bör de få förtroendet i OS också.

Dennerby konstaterar på förbundets hemsida att det blir hårt fokus på defensiven fram till OS.

”Med en bra defensiv blir också offensiven bra.”

Väljer man motståndare som USA och Japan så är det ofrånkomligt att man får träna försvarsspel. Och även om Berglund och Levenstad spelat i U-landslag ihop så skall det bli intressant att se hur de klarar sig mot två av världens tre bästa landslag.

Hur kommer då Dennerby att formera resten av startelvan?

Jag tror att han väljer att satsa på 4-2-3-1, även om han testade 4-4-2 i andra halvlek mot Skottland senast.
Även om jag själv kunde tänkt mig ett annat val är det självklart att Hedvig Lindahl kommer att vakta målet.
Ytterbackarna är också självklara. Där spelar Annica Svensson och Sara Thunebro.

De båda defensiva mittfältarna blir Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist. Här hissar jag dock två varningsflaggor.
Först tycker jag inte att det har lyst om Dahlkvist i Tyresö under våren. Visst måste några spela biroller i ett så stjärnspäckat lag. Men jag hade ändå hoppats mer av Dala. Förhoppningsvis toppar hon dock formen till OS, precis som hon gjorde till VM i fjol.
Fischer har sett riktigt trög ut i damallsvenskan, det jag sett henne. Och det går riktigt fort när USA och Japan trillar boll. Jag hoppas att Linköpingsspelaren hänger med. Jag kan inte säga att jag känner mig inte säker på det.

Som spjutspets är förstås Lotta Schelin självskriven. Hon är vår enda riktiga världsstjärna, och måste vara i absolut toppform i månadsskiftet juli/augusti om vi skall ha minsta medaljchans.

Det är bland de tre offensiva mittfältarna som det kan bli kamp om platserna. Men visst, systemet är byggt för att göra plats för Caroline Seger. Så hon kommer ju att spela centralt.
Sedan hoppas jag att Dennerby väljer att sätta Sofia Jakobsson och Antonia Göransson på varsin kant. De båda 90-talisterna var lite för tunna i VM i fjol. Men båda har under året vuxit ut till internationella toppspelare.
För mig är Jakobsson helt given till höger. Då vill man balansera laget så att vänstersidan blir lite mer defensiv. Och visst är även Göransson ett offensivt alternativ. Men hon har fått lära sig göra ett stort defensivt jobb i Potsdam. Och jag tror att hon är redo.

Tänker jag rätt? Och tänker jag som Dennerby? I morgon får vi ett första svar. Jag väntar spänt.

* I morgon i Halmstad är det ju USA som står för motståndet. Jag spekulerade ju här i huruvida USA:s spelare kommer att söka sig mot Europa efter OS.
De svenska lag som funderar på att värva amerikanskor kan med fördel använda sig av den här färska tv-intervjun med Hope Solo som lockbete. För bättre reklam för damallsvenskan går det väl knappt att få?