Kategoriarkiv: Fotboll

Rytting Kaneryd om sitt lyft: ”Miljön är rätt för mig”

Publicerad den av
8

Tidigare i veckan hade jag ett inlägg med rubriken: Hur skall man tolka Rytting Kaneryds lyft?

Jag svarade på den frågan med en egen teori om spelsätt. Men det finns ju någon som har bättre inblick i frågan än jag, så jag åkte tidigare i dag till Hisingen för att ställa frågan direkt till Johanna Rytting Kaneryd själv. I eftermiddags gjorde ju nämligen 24-åringen från Kolsva i Köpings kommun tävlingsdebut för BK Häcken FF.

Det var en intressant cupmatch mellan Häcken och Växjö DFF som vanns av Häcken med 1–0 efter segermål från just Rytting Kaneryd i den första halvlekens 40:e minut.

Jag tog upp mobilen en gång under matchen för att knäppa en matchbild till sociala medier. Det råkade bli en bild på målet. Här ser ni Filippa Angeldahl driva fram bollen. Strax efter frispelade hon Rytting Kaneryd till höger.

Häckens segermål mot Växjö.

Det var en intressant match på många sätt. Häcken var verkligen hyperoffensivt. De spelar ett 3–5–2 som långa stunder snarare ser ut som 3–3–4.

Jag blev verkligen förvånad över hur högt Häcken stod. Jag såg aldrig Göteborg på plats förra året, men mina minnen från tv-soffan är att laget inte var lika offensivt balanserat i fjol som det var i dag. Med Lotta Ökvist som en av tre backar och med duon Anna Csiki och Hanna Wijk på kanterna får laget en väldig offensiv framtoning.

Det var något Växjö hade noterat. Den första halvleken var spelmässigt jämn, och jag tror egentligen att småländskorna var klart nöjdast med matchbilden.

Växjö flyttade ut sina forwards på kanterna, de låg brett utanför Häckens centrerade trebackslinje. Och gästerna fick en hel hög fantastiskt fina kontringslägen. Där saknades det dock ganska mycket både i beslutsfattandet och passningskvaliteten. Växjö får helt enkelt åka hem och träna på kontringsspel.

Dock noteras att Signe Holt Andersen i 27:e minuten hade ett skott som small i ribbkrysset bakom Jennifer Falk. Som tur var för Häckenmålvakten gick skottet i ribbkrysset och ut. Otur däremot för Växjö som hade varit förtjänt av oavgjort in i pausen.

I den andra halvleken var Häcken det bättre laget, och hemmasegern var till slut fullt rättvis – och kanske något mål för liten. Det höll Växjökaptenen Emmi Alanen med om efter matchen. Samtidigt som hon var missnöjd med att ha förlorat konstaterade hon att:

”Vi har ju börjat från en högre nivå den här säsongen, om man jämför med förra året. Så det ser ju bra ut. … Om vi kan hålla den här nivån hela säsongen, och kanske ta ytterligare ett eller två steg framåt – jag tror att det kan bli jättebra.”

Jag får hålla med. Även om Göteborg skapade väldigt mycket efter paus så kändes Växjö både stabilt och spännande. Och man levde ju hela vägen till slutsignal borta mot det lag som vann SM-guldet i fjol.

Jag satt för övrigt rakt bakom Växjös bänk, vilket var intressant. Huvudtränare Maria Nilsson är lugn och tyst. Men hon har en ny assisterande tränare som lär komma att höras i damallsvenskan.

Assistenten heter Stefan Karlsson och har spelat en bit över 100 allsvenska matcher för  Djurgården, Östersund och Jönköpings Södra. Han avslutade spelarkarriären i fjol i Öster, och gör nu debut som tränare.

Det var både intressant och underhållande att lyssna på Karlsson. Han levde nämligen ut sina känslor och hade synpunkter på både det ena och det andra. Domare Tess Olofsson orkade bara höra hans klagomål på hennes domslut i drygt en halvtimme. Sedan var hon ute och sa till honom att: ”Nu räcker det.”

Domarna i damallsvenskan kommer säkert att få anledning att komma med fler tillrättavisningar av Karlsson i år. Men mellan svordomar och domarkritik hörde jag också honom säga mycket klokt, många taktiska drag som Växjö kommer att ha nytta av.

För Växjö gjorde många taktiskt smarta saker i Göteborg. Det var exempelvis intressant att höra hur de båda bänkarna agerade vid Häckens hörnor. Först lät Växjö tre spelare ligga kvar högt för att kontra. Man minskade det till två, men fick Häckens bänk att vråla på sina spelare att slå korta hörnor för att ”locka ut” Växjöbackarna.

Häcken vann alltså, och det var på många sätt Johanna Rytting Kaneryds förtjänst. Nyförvärvet från Rosengård glänste – hon var inblandad i det mesta i hemmalagets offensiv. Hon gjorde alltså segermålet, men kunde även ha haft flera assist.

Men hon insåg också att det kunde ha varit ett annorlunda resultat i paus, om Växjö haft bättre kvalitet i sitt offensiva omställningsspel.

”Som tur är har vi starka spelare där bak, som kan rädda upp det. Jag vet inte hur många maxlöpningar ”Kullis” tog idag och räddade oss ur situationen. Det är väl det som både är det bra och dåliga med vårt presspel – det är risktagande, men det kan också leda till mål.” 

”Kullis” är Emma Kullberg, som verkligen är hyperviktig för Häckens försvarsspel med sin snabbhet.

Offensivt lider Häcken av att Stina Blackstenius fortfarande har väldigt dåligt självförtroende. Jag kan ha missat någon, men antecknade sex 100-procentiga målchanser för landslagsforwarden efter paus. Avsluten var tyvärr långt ifrån 100-procentiga. Rytting Kaneryd hyllar dock Blackstenius: 

”Hon är som en duracell-kanin och springer i djupet och kommer till bra lägen. Det kommer att sitta. Hon tar sig ofta själv till lägena genom att vrida, vända och löpa – hon är väldigt stark. Det är skönt att spela med en sådan spelare som både löper för oss andra också, så att vi får ytor.”

Och så var då det då den där frågan i det tidigare inlägget. Hur skall man tolka Rytting Kaneryds lyft?

Här är hennes eget svar:

”Jag tror att den här miljön är rätt för mig, jag får ut så mycket mer av mitt fotbollsspel. Jag får vara mig själv, får både löpa i djupet, kunna hitta kombinationer – liksom utnyttja mina spetskvaliteter. Det är väl det som mest är skillnaden om jag jämför med Rosengård.”

Kände du dig lite låst där?

”Ja, det gjorde jag, helt klart. Jag fick inte ut mina spetskvaliteter. Sedan har det självklart att göra med speltid också – det är säkert en mix där. Tänker jag på de matcher som jag spelat här så har jag fått ut så mycket mer av mig själv: Jag får bollar i fart, och får bara göra det jag är bra på. Man bara njuter liksom.”

Mot Växjö spelade hon som tia från start, men flyttade ut på kanten som wingback när Julia Zigiotti Olme kom in i den andra halvleken. Jag frågade Rytting Kaneryd dels var hon trivs bäst, dels var hon tror att hon kommer att spela i år:

”Det är väl både som tia och wingback. Det är svårt att välja, för det är olika från match till match. Just nu känner jag att jag får ut jättemycket som tia. Andra matcher när vi spelar mot lite mer kompakta lag får jag ut mer som wingback där jag kan löpa i djupet bakom deras backlinje. Jag gillar båda rollerna, och känner att jag kommer till bra lägen.”

En helgardering alltså. Däremot fick jag ett klarare svar när jag kollade med henne hur hon gör med sina efternamn. Det står ju bara Kaneryd på matchtröjan.  

”Jag brukar använda båda mina efternamn, men eftersom båda inte får plats på ryggen får jag alltid välja ett där. Jag tycker att Kaneryd passar bättre på ryggen. Jag tror att mamma är lite besviken – men pappa är nöjd…”

I övrigt i dag vann Hammarby, Djurgården, Umeå, Kristianstad och Linköping sina inledande cupmatcher. Som jag ser det var det rakt igenom favoritsegrar. Det som stack ut var väl att Bajen vann med så stora siffror som 3–0 borta mot Kif Örebro. Hammarby går från klarhet till klarhet den här våren.

Helgens tv-guide – flera godbitar på programmet

Publicerad den av
13

Inlägget uppdaterat – franska toppmötet uppskjutet + fler tv-matcher

Det här är en väldigt intressant damfotbollsvecka. Vi har redan avverkat åtta åttondelsfinaler i Champions League, och nyss alltså fått se vilka som möts i kvartsfinalerna.

Men veckan är ju inte över, utan vi kan se fram emot en väldigt intressant helg. Framför allt drar ju den svenska tävlingssäsongen i gång på allvar med åtta gruppspelsmatcher i svenska cupen. Fem av de matcherna är tv-sända. Och det blir lite av en rivstart eftersom vi direkt har två möten mellan lag som slutade topp sex i damallsvenskan i fjol.

I morgon tar fjolårets mästarlag emot sexan Växjö och på söndag är det Skånederby mellan fjolårstvåan Rosengård och femman Vittsjö.

Skånederbyt blir väldigt intressant, inte minst med tanke på de kritiska kommentarer jag läst här i bloggens kommentarsfält om Vittsjös arbete med att byta spelsätt till ett mer passningsorienterad. Känslan är ju att den typen av spel borde passa Rosengårds presspel som handsken.

I helgen är det även flera kul matcher ute i Europa. Den riktiga höjdpunkten skulle ha varit det franska toppmötet Lyon–PSG, som var tänkt att sändas av Viaplay klockan 21.00 på lördagskvällen. Men toppmötet är uppskjutet eftersom tre spelare och en ledare i PSG testades positivt för covid under torsdagen.

PSG hann ha presskonferens under fredagseftermiddagen, där man pratade upp matchen. Men tidigt på kvällen kom sedan beskedet om att matchen skjuts upp.

Det är en godbit att se fram emot, lite av en måstematch för Lyon, om inte deras fantastiska titelsvit skall spricka efter 14 raka ligaguld. I nuläget är det ju nämligen ett obesegrat PSG som leder ligan med en poängs marginal.

Frågan är för övrigt vad coronautbrottet i PSG innebär för Champions League. Där skall ju Parisklubben till Prag för returmatch i åttondelsfinalen på onsdag. 

Tillbaka till heta ligamatcher. En sådan har vi i Spanien på söndag klockan 13.30. Det är det ett glödhett svenskmöte när Hedvig Lindahl och Atletico Madrid tar emot Real Madrid med Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani. Det är inte bara ett derby, det är även en otroligt viktig match i kampen om en plats i höstens Champions League. Inför avspark ser spanska ligatoppen ut så här:

1) Barcelona     18   90–  3   54
2) Levante         21  45–23   47
3) Real              21   46–24  44
———————————–
4) Atletico         21    43–21   41
5) Madrid CFF  20    30–18   39
6) Sociedad      20    38–24   37
7) Teneriffe       19     33–22   35

Det är ju hela 34 omgångar i årets spanska liga, så det är långt kvar. Men självklart är de inbördes mötena mellan lagen kring Champions Leaguestrecket extra värdefulla.

Tyvärr verkar inte Madridderbyt gå att se på svensk tv. Annars fick vi ju tidigare i veckan veta att Viaplay fortsätter att satsa på internationell damfotboll. De utökar tablån med matcher från Italien och Danmark.

Helgen innehåller även en het match i England. På söndag 15.30 är det nämligen ligacupfinal mellan Bristol City och Chelsea.

Det är en match där Chelsea är favoriter till 95–5. Tyvärr verkar inte finalen gå att se på svensk tv.

Även i Italien är det cuphelg. I morgon, lördag 12.30, spelar svensklagen Roma och Juventus första semifinalmötet av två i Coppa Italia Femminile. Mötet mellan Marija Banusic och Linda Sembrant/Lina Hurtig sänds däremot av Viaplay. Det är en match där Juventus förstås är storfavorit.

Här är hela helgens tv-guide (fyll gärna på med fler sändningar om jag missat någon):

Fredag:
19.15: Eintracht Frankfurt–SV Meppen i tyska Frauen-Bundesliga, sänds på Viaplay.

Lördag:
12.30: Roma–Juventus, semifinal 1:2 i italienska cupen, sänds på Viaplay.
15.00: Djurgårdens IF–IK Uppsala Fotboll i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play.
16.00: Kif Örebro–Hammarby IF, sänds på Sportbladet Play.
16.00: BK Häcken FF–Växjö DFF i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play.
16.00: AIK–Piteå, träningsmatch, sänds på Sportexpressen Play och pt.se.
21.00: MATCHEN UPPSKJUTEN – Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain i franska D1 Feminine, sänds på Viaplay.

Söndag:
12.30: Inter–Milan, semifinal 1:2 i italienska cupen, sänds på Viaplay.
14.00: Bayern München–SGS Essen i tyska Frauen-Bundesliga, sänds på Viaplay.
15.00: FC Rosengård–Vittsjö GIK i svenska cupen, sänds på Sportkanalen och Cmore.
15.00: Sundsvalls DFF–Eskilstuna United, sänds på Sportbladet Play.

Bayern München nästa för Rosengård

Publicerad den av
8

Alldeles nyss lottades kvarts- och semifinalerna i Champions League. Det var en helt fri lottning, alltså alla kunde lottas mot alla.

För Rosengård blev det kort väntan, Malmöklubben drogs redan som andra lott. Man gjorde det som bortalag i första kvartsfinalen mot Bayern München.

Det fanns inga drömlottningar i den här lottningen, utan Rosengård hade slagit ur underläge vilket lag som än väntat – för jag tar för givet att PSG vinner mot Sparta Prag nästa vecka.

Bayern München var dock en av de allra svåraste lotterna. Jag vågar säga att årets Bayern är den bästa upplaga klubben någonsin haft. Visst hade man ett starkt lag när man vann ligan både 2015 och 2016. Men jag tycker alltså att årets upplaga är klart bättre.

Faktum är att Bayern München bara varit i kvartsfinal i Champions League tre gånger tidigare, säsongerna 2016/17, 2018/19 och i fjol, 2019/20. Det är således fjärde gången på fem år som Bayern spelar kvartsfinal. Bara en gång hittills har man nått semifinal, det gjorde man våren 2019.

I fjol föll man mot Lyon i kvartsfinalen med 2–1. Det var som bekant enkelmöten på neutral plan i Spanien från kvartsfinal och framåt i fjolårets UWCL. Vad jag kan hitta är för övrigt den där matchen mot Lyon (22 augusti i fjol) den senaste match som Bayern lämnade utan att vinna.

Sedan dess hittar jag nämligen 21 raka segrar i olika turneringar. Här lämnar jag en brasklapp för att jag kan ha missat någon match. Däremot har jag inte missat att Bayern är i kanonform. Man leder Frauen-Bundesliga med fem poängs marginal, och går alltså mot klubbens fjärde ligaguld.

Laget är namnkunnigt. Senaste startelvan i Frauen-Bundesliga var Laura Benkarth – Hanna Glas, Simone Laudehr, Carina Wenninger, Carolin Simon – Lineth Beerensteyn, Sarah Zadrazil, Linda Dallmann, Sydney Lohmann, Klara Bühl – Lea Schüller.

Laget är alltså hemvist för halva tyska landslaget. Normalt brukar ju även Lina Magull finnas med på mittfältet. Hon satt dock på bänken senast. Det gjorde även bland annat tidigare Rosengårdsspelarna Amanda Ilestedt och Simone Boye Sørensen.

Tittar vi på Bayerns senaste resultat visar de att klubben är i absolut toppform. Allra senast mot Biik Kazygurt spelade man mer eller mindre med ett B-lag, och vann med 3–0. Innan dess har man följande resultat sedan ligan startade om i början av februari:

* Meppen (h) 7–1
* Werder Bremen (h) 7–0
* Biik Kazygurt (b) 6–1
* Freiburg (b) 5–1

Totalt alltså fem segrar och 28–3 i målskillnad. Man kan ha invändningen att de inte mött några topplag, men resultaten är ändå imponerande.

Även om jag vet att Göteborg skakade Bayern i förra årets turnering håller jag Bayern som solklar favorit till att nå semifinal för andra gången på tre år. Oddsen blir 90–10 i tysk favör, alltså samma odds som jag gav Rosengård att vinna mot St Pölten. 

Kvartsfinalerna inleds den 23 eller 24 mars, då alltså med bortamöte för Rosengård. Returerna spelas 31 mars eller 1 april, och då blir det alltså en match på Malmö IP.

Om Bayern–Rosengård har en solklar favorit är övriga tre möten betydligt mycket mer svårtippade. Det lär ju bli ett helfranskt prestigemöte i ena kvarten, ett möte som i nuläget känns 50–50. Jag tycker att PSG känns som bästa laget i år, men Lyon har vinnarkulturen och traditionen, vilket ändå väger tungt.

De båda lagen möts för övrigt i förmatch i morgon. Med avspark 21.00 (sänds på Viaplay) skall franska ligan avgöras.

I övrigt fick vi svenskmöte mellan Chelsea och Wolfsburg. I mötet mellan tidigare Linköpingskompisarna Jonna Andersson/Magdalena Eriksson och Fridolina Rolfö håller jag Andersson/Eriksson som favoriter till 60–40. Om Rosengård skulle skrälla sig till semi väntar där vinnaren i den här kvartsfinalen.

Sista kvartsfinalen är hyperintressanta Barcelona mot Manchester City. Det är ett svårtippat möte mellan två väldigt formstarka lag. I princip känns det här också som 50–50, men jag ger Barca fördel med 51–49 eftersom City åkt ut mot spanskt motstånd de två senaste åren. Det har dock handlat om Atletico Madrid i båda fallen, och det är ju fullt möjligt att Barca passar City bättre än Madridklubben.

Här är hela dagens lottning: 

Kvartsfinaler:
1: FC Bayern München–FC Rosengård
2: PSG/Sparta Prag–Olympique Lyonnais
3: FC Barcelona–Manchester City
4: Chelsea–VFL Wolfsburg

Semifinaler:
5: 2–3
6: 1–4
Spelas 24/25 april respektive 1/2 maj.

Final:
6–5
Spelas i Göteborg den 16 maj.

Rosengård gjorde jobbet – kul med kvartsfinal

Publicerad den av
2

St Pölten–Rosengård 0–2, och totalt 2–4. Det innebär att vi äntligen har ett svenskt lag i Champions Leagues kvartsfinal igen. Kul.

Och om Rosengård haft press att göra resultat i de två spelade omgångarna så är man numera helt utan press. Vilket motstånd som än väntar härnäst så kommer Rosengård att slå ur underläge. Det blir kul att se hur man hanterar det.

Jag kan inte säga att jag sett dagens åttondelsfinal. Den stod i och för sig på, vilket gör att jag har sett målen. Men det var fullt upp med andra arbetsuppgifter, så någon djupare matchanalys har jag inte. Det lilla jag såg så uppfattade jag det som att Rosengård spelade betydligt rakare än normalt. Ni som sett matchen mer noggrant får gärna bekräfta eller dementera. 

Det avgörande 2–0-målet var för övrigt ett riktigt fint djupledsmål, där Katrine Veje stod för ett läckert förarbete och där Mimmi Larsson stod för avslutningen efter att ha tajmat sin löpning perfekt.

Det målet gav Rosengård marginal. Så länge det var 1–0 var ju bara hemmalaget ett mål från avancemang. Det första Rosengårdsmålet kämpade Emma Berglund in. Det var ett mål som för övrigt doftade offside i förstaläget.

Frågan nu är vad som kan tänkas vara bästa möjliga lottning i nästa omgång. De lag som är klara är Chelsea, Lyon, Wolfsburg, Bayern München och Barcelona. Allt talar för att Manchester City och PSG tar de två sista kvartsfinalplatserna.

Spontant känns faktiskt Lyon och Wolfsburg som bästa lottningarna. Brøndby gjorde det bra mot Lyon i åttondelen. Danskorna var väldigt nära att hålla bortaförlusten på 1–0, men släppte ett 2–0-mål på övertid. Och i dagens hemmaretur tog danskorna ledningen. Lyon vann i och för sig till slut betryggande. Men mästarlaget känns ändå klart sämre än på många år. 

Samma sak gäller för Wolfsburg, där varken Rebecka Blomqvist eller Fridolina Rolfö fick speltid i dagens bortamatch mot LSK. Det var för övrigt en match som spelades på neutral plan i Ungern eftersom det är karantänsregler vid inresa i Norge. Wolfsburg vann båda matcherna mot LSK med 2–0, alltså totalt 4–0. I det norska laget spelade för övrigt Cathrine Dahlström de första 89 minuterna i dag.

Apropå svensk speltid startade både Hedvig Lindahl och Jonna Andersson när Atletico Madrid och Chelsea spelade 1–1. Totalt vann Londonklubben med 3–1, efter att Maren Mjelde gjort ett straffmål i vardera match.

Atletico däremot bör nog lägga lite träningstid på att slå straffar. Inte nog med att man missade två i bortamötet – i dag slog Toni Duggan en straff i ribban vid ställningen 0–0. Totalt tre straffmissar på två matcher från Atletico alltså. Det har man inte råd med om man vill gå långt i Champions League.

Kvinnodagen special – Hyllning av damfotbollens pionjärer

Publicerad den av
3

I dag är det den internationella kvinnodagen. Och i år är det 50 år sedan damfotbollen första gången spelades som officiell sport i Sverige. Beslutet togs i och för sig sent 1970, men det gällde från 1971.

Damfotbollen är alltså en ung sport. Och när Ebba Andersson gick bort för 2,5 veckor sedan var hon i princip den första damfotbollsspelaren att dö av ålder.

Kopplingen Öxabäck, 50 år som officiell sport och internationella kvinnodagen fick mig att tänka på ett reportage jag skrev åt BT för snart tre år sedan.

Det handlade om hur bollen kom i rullning, hur några entusiaster i Öxabäck blev tungan på vågen. Jag har ju tidigare skrivit uppmaningar till förbundet att ta chansen att uppvakta pionjärerna innan det är för sent. Alltså ta chansen att ta upp Kerstin Larsson, Kerstin Johnson och de andra hjältinnorna från Öxabäck på Globens scen under Fotbollsgalan för en välförtjänt hyllning.

Just Kerstin och Kerstin är nämligen huvudpersoner i historien om hur modern svensk damfotboll föddes. Reportaget publicerades i BT på dagen 50 år efter premiären, söndagen den 12 maj 1968. Rubriken löd: ”Svensk damfotboll fyller 50 år – tacka Kerstin från Kinna för det.” Här är det, trevlig läsning:

På lördag är det exakt 50 år sedan det var avspark för den moderna damfotbollen i Sverige. Kerstin Larsson från Kinna gjorde det möjligt.

Kerstin Larsson tittar med osäker blick ut över det vildvuxna gräset. Visst står det två mål här, men det ligger också en krossad toalettstol utanför omklädningsbyggnaden och ett gäng får betar bakom ena kortsidan.

– Det kan nog ha varit här, säger hon försiktigt.

Larsson går upp för trappan, gläntar på ena dörren och kikar in i det omklädningsrum som är märkt med ”Bortalag”. Där står det två stolar på golvet. Hon vågar inte gå längre, innerväggarna har fallit så att isoleringen hänger in, och på ett ställe har innertaket rasat.

Hon vänder, och när hon går ner för de fyra trappstegen ser hon att plankorna i trappan inte håller bästa kvalitet.

– Hoppas man inte bryter benen här…

Osäkerheten hänger i en stund. Men bland annat efter ett kontrollsamtal till Kerstin Johnson står det klart – det var på den här igenvuxna gräsplanen utanför Hyssna som den moderna damfotbollen i Sverige startade för på dagen 50 år sedan.

Och det var på många sätt just 77-åriga Kerstin Larssons förtjänst.

Vid mitten av 1960-talet börjar Öxabäckstjejerna Kerstin Andersson (nu Johnson), Maj-Britt Håkansson (Oscarsson) och Anna-Greta Skoglund (Olsson) åka in till Rotundan i Borås varje lördag för att dansa.

På vägen plockar de upp Anna-Gretas arbetskompis på Ludvig Svenssons, Kerstin Larsson, som bor i Kinna. Under bilresorna hinner de fyra unga kvinnorna avverka många samtalsämnen, ett återkommande är att starta ett riktigt fotbollslag.

– Jag sa: ”Ska vi inte ringa runt och kolla om det går?” berättar Kerstin Larsson.

– Vi började prata om det redan 1965, men det blev inget då, säger Kerstin Johnson.

Våren efter blir det däremot verklighet. De ringer runt till bekanta. Inte minst Johnson har ett brett kontaktnät.

– Det var nog mest vi tre från Öxabäck som ringde ihop laget, säger hon.

Damerna börjar träna på våren 1966, och på hösten spelar man fem matcher, varav tre mot damlag. Men Larsson, Johnson och de andra är inte nöjda. På hösten kontaktar Larsson journalisten Arne ”På V-D” Johansson, som hugger på betet och skriver den första artikeln om det nybildade laget.

I artikeln i tidningen Västgöta-Demokraten förklarar Kerstin Larsson att det inte räcker med träningar och uppvisningsmatcher – hon vill ha igång seriespel redan till sommaren.

– Går det inte på annat sätt kommer vi att åka ut och missionera för att på så vis få igång damlag i den utsträckning som behövs för att det skall bli en serie, säger hon.

Kerstin Larsson är lite av en katt bland hermelinerna i Öxabäcks nybildade damlag. Hon kommer inte från samhället, utan är uppvuxen i Anabäckshult i Älekulla.

Eftersom hennes mamma dog redan när Kerstin var nio månader gammal, har hon blivit uppfostrad av sin farmor, farfar och sina fastrar. Fotboll är en stor del av hennes uppväxt. Hon spelar på skolan med pojkarna under rasterna, och ensam där hemma.

– Ladugårdsväggen hemma var min motståndare. Fönstren åkte ut gång på gång ända tills farfar sa att: ”Nu sätter jag inte i några nya.”

Det finns även ett gäng kvinnor som med Älekulla IF:s goda minne träffas på Äbyvallen varje onsdag och spelar fotboll. Som tio–tolvåring får hon för första gången följa med faster Gertrud, som är målvakt, på en sådan träning.

– Det var en upplevelse för mig. Det var där det började. Vi var jättemånga som var där och spelade på onsdagarna, det fanns inget annat än fotboll i huvudet på mig, säger Kerstin.

Älekullagänget spelar även en del matcher, både mot damer och mot gubbalag. Bland annat har man på tidigt 1960-tal mött textilföretaget Gefa från Öxabäck. Kerstin kommer inte ihåg årtalet, men minns resultaten.

– Vi vann med 7–0 och 4–1. Och jag stod i mål, berättar hon.

I Gefas lag ingick bland andra Kerstin Johnson. Hon började jobba på företaget 1963 och tror att matcherna kan ha spelats just det året.

Öxabäcks damlag är alltså långt ifrån det första damlaget ens i Marks kommun. Kvinnor och tjejer har spelat fotboll i olika sammanhang under mycket lång tid.

Professor Jonny Hjelm vid Institutionen för idé- och samhällsstudier vid Umeå universitet skriver i artikeln ”Fotbollsamazonerna från Öxabäck” att Brynäs IF var först i Sverige 1917. Och att den första damfotbollsserien bestod av fyra lag, och spelades i Umeå 1951/52.

När BT ringer upp professor Hjelm förklarar han att det pågick lokala dam- och flickfotbollsaktiviteter på många håll i Sverige där i slutet av 1960-talet, men att Öxabäck stack ut.

– Det var ju det att de fick till en serie, säger Hjelm. Det är mer komplicerat än man kan tro. Det krävs bland annat minst 100 deltagare, ett regelverk och domare.

Sedan lägger han till:

– Och så var det ju den rollen som Västergötlands Fotbollförbund och Karl-Axel Rosander spelade.

 

Kerstin Larsson är frustrerad. Trots hårt arbete blir det ingen serie sommaren 1967. Till BT säger hon i april samma år:

– Vi har i vinter försökt få en serie till stånd, men våra ansträngningar har hittills varit förgäves. Ingen har nappat på våra utslängda krokar. Vi har ringt till damerna i grannkommunerna, vi har annonserat. Inget verkar hjälpa.

– Vi vill utmana alla damer som vill ställa upp mot oss. Finns det inga damer i Borås som vågar?

Öxabäck spelar 24 uppvisningsmatcher under 1967, varav 16 mot damlag som bildats för att spela en match.

Ambitionen att starta seriespel är hela tiden stark, och Kerstin Larsson försöker få de olika motståndarna att haka på. Hennes lagkamrater imponeras av hennes tuffhet och uthållighet.

– Jag ringde varenda kväll, ofta långt in på nätterna. Det gällde ju att hitta rätt personer, berättar hon, och tillägger:

– Men det var inte bara jag som ringde, de andra var också med och drog i det här.

Öxabäckstjejernas kamp ger eko även utanför Sjuhäradsbygden. På hösten skriver Aftonbladet om serieplanerna. I artikeln säger Västergötlands Fotbollförbunds ordförande Karl-Axel Rosander:

– Det är mycket möjligt att serien till och med kan bli högst officiell och helt gå i förbundets regi. Man kan lika väl tänka sig damfotboll som damhandboll.

Det visar sig dock att ordförande Rosander inte har stöd från sin styrelse att officiellt tillåta damfotboll inom Västergötland. Men han tar ett eget initiativ.

– Rosander sa till mig: ”Du måste få ihop sex lag. Om du får ihop det skall jag hjälpa dig,” berättar Kerstin Larsson.

Under senhösten börjar flera av Larssons lagkompisar att misströsta. De tror att hon kommer att misslyckas.

Det här är långt innan folk har mobiltelefoner eller telefonsvarare. Det kan alltså ta rätt lång tid att få tag på rätt personer. Men en efter en faller bitarna på plats. Hyssna IF ställer upp, Kungsäters IF också – och Skeppsjö BK.

– I Hyssna fick jag hjälp att hitta rätt person via en arbetskamrat. I Kungsäter hade jag en skolkamrat som kunde leda mig rätt. Och i Skeppsjö kände Kerstin Johnson några, berättar Larsson.

När även Veddige BK kommer upp på listan är det Larssons dansresor som återigen ger utdelning.

– En jag dansade med kom därifrån. Han sa: ”Vi har några tjejer som nog är intresserade.”

Slutligen kämpar hon även in IFK Örby. Fast där krävs det lite övertalning.

– Deras ledare Paul Johansson var inte pigg på att vi skulle ha riktiga fotbollsskor när vi spelade, berättar Larsson.

Därmed har man sex lag, och en serie.

– De trodde nog inte på förbundet att vi skulle klara det, säger Kerstin Larsson.

Ordförande Rosander håller sitt löfte. I professor Jonny Hjelms artikel går det att läsa att: ”Tidigt på våren 1968 ringde Kerstin praktiskt taget varje dag till Karl-Axel Rosander och Carl-Erik Elfsson på Västgötakansliet i Skövde.”

– Jajamensan, jag ringde dem varje dag. Utan Rosander hade jag aldrig klarat ut det, säger Larsson.

Hon får själv sköta själva administrationen av serien, men hon får hjälp av Rosander, bland annat med tävlingsbestämmelser. Och Evald Sjöblom i Marks Fotbolldomareklubb tar ansvar för tillsättningen av domare.

 

Söndagen den 12 maj 1968 är det dags – seriepremiär på tre olika arenor. Kerstin Larsson och de andra Öxabäckstjejerna har gjort allt de kan för att det skall bli succé.

Omgången innehåller Kungsäter–Skeppsjö, Örby–Veddige och så Hyssna–Öxabäck. Fokus riktas förstås mot den sista matchen, dit Öxabäckstjejerna har bjudit in lokal media.

Alla vill vara med och berätta om starten av den serie som redan innan avspark har kommit att kallas damallsvenskan. Till och med TV-sporten är på plats i Hyssna.

– Det var lite overkligt, säger Kerstin Johnson.

– Det var kanske Stig Hagberg (journalist på Expressen) som hade ringt runt. För jag kan inte tänka mig att vi hade ringt till SVT, säger Kerstin Larsson.

Journalisterna har sällskap av flera hundra åskådare runt den nya planen, uppgifterna kring publiksiffran varierar mellan 500 och 1600.

– Jag minns den där matchen som om det var i går. Eller kanske inte i går, men jag har klara minnen av den. Och så lite som 500 var det inte, snarare upp emot 1000. Många var det i alla fall, säger Johnson.

– Jag har nog för mig att det kan ha varit 1000, säger Kerstin Larsson.

Allt har gått bra – utom en sak. Larsson har fått en smäll över benet på träning, och kan inte spela.

– Det var inte mycket att göra åt, säger hon.

Inför avspark står därför Öxabäcks lagkapten och tillika seriens initiativtagare istället vid sidan.

– Det var nervöst och pirrigt.

När domare Evald Sjöblom leder ut lagen på gräset sätts känslorna i svall.

– Det var väldigt rörande när lagen sprang ut på planen, klart jag kände att det var historiskt. Det var ofattbart att vi hade lyckats. Och det var ännu skönare när målen började komma, vi ville ju så gärna vinna, säger Larsson.

Segern behöver hon inte vara orolig för – Öxabäck vinner med 13–0. Kerstin Johnson gör fyra mål, medan Lena Smith och nyförvärven Berit Lundgren och Ann-Kristin Lindkvist sätter tre vardera.

Just Lindkvist drog till sig de sportsliga blickarna. I BT kallades hon dagen efter för ”Praktflickan på planen.” Enligt Kerstin Larsson var det ingen slump:

– Anki är den bästa spelaren Öxabäck överhuvud taget hade. Henne levde laget på i många år.

1968 finns det bara en tv-kanal i Sverige, en kanal som nästan hela befolkningen tittar på. När TV-sporten på söndagskvällen visar ett två minuter långt inslag från premiären i Hyssna ger det ett enormt genomslag.

– Det var nog ganska avgörande att TV-sporten var där. Det blev många som uppmärksammade serien. Och sedan pushade Expressen ganska hårt, säger professor Jonny Hjelm.

Den tidigare BT-journalisten Stig Hagberg från Sparsör har en viktig roll. Han är riksredaktör på Expressen, med placering i Borås. Men han är inte ensam att vurma för Öxabäck på tidningen. Efter att ha sett tv-inslaget startas nämligen en Öxabäck Fan Club på Expressens nattredaktion.

Dagen efter premiäromgången ringer Hagberg upp sekreteraren i SvFF:s seriekommitté Åke Erixon och kollar om inte damerna även kan få teckna spelarlicenser. Erixons svar väcker känslor:

– Vi har ingen damfotboll och därför kan det inte bli tal om licens. På sin höjd kan de teckna en frivillig lagförsäkring.

 

”Guld till Öxabäck i första damallsvenskan”. Det är rubriken i Västgöta-Demokraten efter slutomgången, som spelades söndagen den 1 september.

Laget vinner alla sina matcher i serien med totala målskillnaden 67–2. Det blir dessutom tredubbelt Öxabäck i skytteligan. Kerstin Johnson vinner på 20 mål, två före Anki Lindkvist och fem före Berit Lundgren.

Av lokaltidningarna är V-D den som har klart tätast bevakning av serien. BT-sporten går inte igång på damfotboll, utan låter kommunreportern i Svansjö kommun, Gunilla Bejbro, sköta huvuddelen av rapporteringen. Bland annat är det Bejbro som är på plats i Hyssna på premiären.

Under resten av serien har både BT och V-D den damallsvenska tabellen i måndagstidningarna. Däremot har BT inga matchtexter, inte förrän slutomgången.

Tonen i medias reportage om damfotbollen är ofta både skämtsam och gubbig. I TV-sportens inslag från seriepremiären kan man exempelvis efter en svordom höra reportern säga:

”Det lät åtminstone som det ibland brukar göra på riktig fotboll. Här skall ni få se något fotbollshistoriskt: skön högerytter May Gunnarsson.”

Damallsvenskan leder till att det skapas en damfotbollsvåg i Sverige. Det poppar upp lag över hela landet, framför allt i Västergötland.

När Kerstin Larsson på senhösten 1968 samlar in anmälningarna till 1969 års seriespel inser hon att det inte kommer att räcka med en serie i Sjuhäradsbygden – det är helt enkelt för många lag som vill vara med.

Hon har klarat av att sköta administration under premiäråret, men känner att hon återigen måste ha hjälp från förbundet, och Karl-Axel Rosender.

– Det blev ju så mycket. Men jag och Rosander hade en fantastisk kontakt, utan det skulle det aldrig ha gått. Jag var ju bara ett fruntimmer som var fotbollstokig, säger Larsson.

Lösningen blir att boråsaren Kjell Johansson tar över administrationen av serierna. Han är ordförande i Västergötlands Fotbollförbunds tävlingskommitté samt ledare i Kronäng. Han är dock inte officiellt tillsatt av förbundet, utan sköter damserierna privat, på önskemål från ordförande Rosander.

1970 innehåller Västergötlands damfotbollsserier hela 28 lag. Seriespelet är fortsatt inofficiellt, fast med fortsatt stöd från förbundsledningen. Det har nu även startats damfotbollsserier i flera andra delar av landet, men fler än hälften av landets fotbollstjejer kommer från Västergötland.

 

”Nu blir du glad, Kerstin.”

Stig Hagberg hör av sig med goda nyheter till Larsson i november 1970. Han kan meddela att det står klart att Svenska Fotbollförbundets representantskap några dagar senare kommer att göra damfotbollen officiell. Den skall ingå i distriktens ordinarie verksamhet.

– Det var det bästa som någonsin hänt, Vi blev äntligen accepterade av förbundet – efter allt ringande och tjatande, säger Kerstin Larsson nu, knappt 48 år senare.

Hagbergs glada besked leder till en artikel i Expressen. Den har den långa rubriken: ”Fotbollstjejerna i Sverige jublar: Segern är vår! Förbundet erkänner oss och vi får serier överallt.”

Sigge Bergh, som är ordförande i Svenska Fotbollförbundets tävlingskommitté, säger i artikeln att:

– Från förbundets sida kan vi bara säga ”hjärtligt välkomna” till alla flickor som vill spela fotboll.

Strax innan representantskapet har det även blivit klart att damer skall kunna lösa spelarlicens. Något som 728 kvinnor hinner göra under 1970. Den boll Kerstin Larsson, Kerstin Johnson och de andra i Öxabäck har satt i rullning rör sig nu allt snabbare.

1972 spelas det första riksmästerskapet, som räknas som inofficiellt SM. Antalet licensierade spelare har ökat till 9 387. Och i oktober 1973 delas det första riktiga SM-guldet ut.

Öxabäck håller sig i framkant och vinner både riksmästerskapet 1972 och SM-guldet 1973. Kerstin Larsson ingår i båda lagen och kan alltså även kalla sig svensk mästarinna.

Cirka två månader innan den historiska SM-finalen mellan Öxabäck och Rättvik spelar Sveriges damer sin första officiella landskamp. Den avgörs i Mariehamn på Åland, och går mot Finland.

Det svenska laget har tagits ut av Hammarbys ledare Christer Molander – och av Kerstin Larsson.

– Rosander ringde mig på ett tidigt stadium och sa att: ”Du skall vara förbundskapten, det skall du ha som ett stort tack för det du har gjort,” berättar Larsson.

Hon blir förstås väldigt stolt och glad.

– Det var enormt roligt, men jag fick vara ganska hård i uttagningen, för Molander var stockholmare och ville ha med många spelare därifrån.

Larsson får med sex Sjuhäradsspelare i form av klubbkompisarna May Gunnarsson, Ann-Kristin Lindkvist, Inger Arnesson och Ebba Andersson – tidernas äldsta landslagsdebutant, samt Kronängsduon Kajsa Ketola och Gunilla Knutsson.

Knutsson och Lindkvist tvingas dock lämna återbud till matchen, som slutar 0–0 – bland annat inför ögonen på herrarnas förbundskapten Georg ”Åby” Ericson.

– Om inte Ann-Kristin hade blivit sjuk skulle vi ha vunnit, säger Larsson.

Kerstin Larsson slutade både att spela och engagera sig i Öxabäck inför säsongen 1975 eftersom familjen växte.

Nu är hon en aktiv 77-åring som bor i Kinna och regelbundet tränar på Corpus. Fotbollsintresset har inte försvunnit.

– Jag tittar ibland på Kinnas herrar eller Örbys damer, säger hon.

Och så följer hon landslaget via tv.

– Då brukar jag säga till min man: ”Det här är mitt verk…” Jag tror det blir bra nu när Peter Gerhardsson har tagit över, han släpper fram många nya spelare, säger hon.

Kerstin Johnson kämpade på i klubben många fler år än Larsson, både som spelare, och som ledare.

Hon är 75 år och bor kvar i Öxabäck. 1987 köpte hon syfabriken och driver sedan dess antikhandel i fastigheten, som hon dock har sålt till sin son.

I källaren har hon skapat ett litet museum över Öxabäcks IF:s damfotbollshistoria.

– Jag har öppet fredagar och lördagar, men folk kan ringa och bestämma tid om de vill komma och besöka museet. Jag kommer att driva det så länge jag orkar, säger hon.

Hon ångrar att man inte har kvar fler saker från de tidiga åren.

– Det var mycket man kunde ha sparat, som exempelvis de första tröjorna. Vi trodde nog att vi skulle bli bortglömda, inte att vi skulle bli pionjärer, säger Johnson.

Varför blev ni pionjärer?

– Det var kanske slumpen att Öxabäck gick först. Vi började vid rätt tidpunkt, hade lite tur – och så var vi bra, säger Kerstin Johnson.

Professor Jonny Hjelm i Umeå får samma fråga. Hans svar lyder:

– Damfotboll har haft svårt på bruksorter, traditionell arbetarklass gynnar inte damfotboll. Sjuhäradsbygden har en lång tradition av kvinnliga initiativ, det fanns väldigt många kvinnor som lönearbetade, vilket gör det lättare. Och i små samhällen på landsbygden var det naturligt att pojkar och flickor spelade fotboll ihop – annars blev det inga matcher. Därför fanns det många duktiga tjejer på sådana orter. Sedan krävs det struktur och en entreprenörsanda – vilket Kerstin, Kerstin och de andra i Öxabäck visade upp. Och så hade de förstås Rosander och det hyfsat starka stöd som han gav.

Karl-Axel Rosander gick bort 1990.

– Jag fick inte höra när han dog, synd för jag hade gärna velat åka på hans begravning, säger Kerstin Larsson.

Öxabäcks damfotboll levde till och med säsongen 1999. Under 32 av de 33 åren höll man sig på allra högsta nivå. Bland annat vann klubben den första riktiga damallsvenskan 1988. Tio år senare åkte man ur högsta divisionen, och året efter lades damlaget ner, delvis till följd av ekonomiska besvär.

– Synd att det blev ett sånt slut. Jag tror faktiskt att Öxabäck hade kunnat vara kvar ännu om vi inte hade haft problem med pengarna, säger Kerstin Johnson – som beundrar Mallbackens IF, ett elitlag från en ännu mindre ort än Öxabäck.

Kerstin Larsson tänder till när hon pratar om de tunga åren på slutet. Men sedan konstaterar hon att det tråkiga slutet inte ändrar det viktigaste. Nämligen att…

– Vaggan stod i Öxabäck.

 

En pionjär har gått bort – och elitettan har fått en sponsor

Publicerad den av
24

Som ni säkert har märkt blev det inga inlägg under landslagsfönstret. 80 timmars arbete på nio dagar gjorde att det varken fanns ork eller utrymme för bloggande.

Men under de där 80 arbetstimmarna skrev jag om ett par stora damfotbollsnyheter som det finns anledning att ta upp även här. En tråkig, och en rolig.

Men allra först tänkte jag att vi skulle gå igenom de tävlingsmatcher som spelades under det där landslagsfönstret. Den allra viktigaste spelades förra fredagen mellan Finland och Portugal.

Där gjorde Linda Sällström som finländska spelare gör numera – hon avgjorde viktiga EM-kvalmatcher på övertid. Ni minns kanske hur Amanda Rantanen stack fram näsan mot Skottland för ett par månader sedan? Den här gången var matchklockan bara någon sekund från 90+3 när Sällström snyggt lobbsköt in matchens enda mål. Tv-kommentatorns glädje hjälper till att lyfta målet.

Det var inte bara ett mål som avgjorde matchen – det tog Finland till EM-slutspel. Förbundskapten Anna Signeul och en hel hög damallsvenska spelare hade således dubbel anledning att fira när slutsignalen ljöd.

Finland har haft cirka tio tunga år. Landslagets höjdpunkt var EM 2005 där man gick till EM-semifinal. Fyra år senare vid hemma-EM blev det kvartsfinal. Finländskorna kvalade in även till slutspelet i Sverige 2013. Där kryssade de mot Italien och Danmark, men föll med 5–0 mot Sverige på Gamla Ullevi. 

Men sedan dess har det varit mörker. I tre raka kval har man slutat trea i sin grupp. Lag som Österrike och Portugal har kört förbi. I kvalet till EM 2017 kom man bara trea bakom Spanien och just Portugal i gruppen. Nu fick Finland alltså revansch på portugisiskorna.

Utöver Finland har även Spanien, Österrike och Italien säkrat sina EM-platser den senaste veckan. Sedan tidigare var Belgien, Danmark, England, Frankrike, Island, Nederländerna, Norge, Sverige och Tyskland EM-klara.

De tre sista platserna kommer att fördelas i playoffspelet under perioden 7–13 april. Dit har Nordirland, Portugal, Ryssland, Schweiz, Tjeckien och Ukraina tagit sig. Vilka som möter vilka lottas på fredag, den 5 mars.

Så till den första av där nyheterna jag nämnde tidigare – den tråkiga. Det handlar om att Öxabäckspionjären Ebba Andersson har gått bort.

Ebba Andersson var lagkapten i Sveriges allra första landskamp, mot Finland i Mariehamn 1973. Samma år blev hon också första lagkapten att höja SM-bucklan.

Det var som bekant i lilla Öxabäck, en vägkorsning i skogarna mellan Borås och Varberg, som den moderna svenska damfotbollen sparkades igång. Ebba Andersson var inte en av initiativtagarna, men hon var med från första träningen och blev snabbt symbolen för Öxabäcks IF.

Det hade säkert att göra med hennes ålder – och med att media tyckte att det var roligt att hon var bondmora. Ebba hade fyllt 35 när damfotbollen blev en officiell sport till säsongen 1971. Och hon var 37 år och åtta månader när hon debuterade i landslaget. Hon har själv sagt i Borås Tidning:

”Jag var ju egentligen för gammal att spela i landslaget. Så någon mer match där blev det inte.”

Bara en landskamp alltså. Däremot blev det fler SM-guld än det där första officiella. Hon hade vunnit ett inofficiellt 1972, och 1975 var det dags igen.

SM-finalen Jakobsberg–Öxabäck det året är unik. Det är nämligen en av väldigt få gånger som kampen om SM-guldet har avgjorts efter straffläggning. Utan att ha dubbelkollat tror jag att det var första gången en SM-final avgjordes på straffar, herrfotboll inräknat. Ebba Andersson spelade en av huvudrollerna. Den andra spelade hennes dotter Mary Andersson.

Mary hade varit med och blivit svensk mästarinna redan som 13-åring 1973. 1975 vann hon sitt andra guld. Hon gjorde det med mammas hjälp. 15-åringen var nämligen en av de som missade från straffpunkten.

När jag ringde upp Mary förra helgen berättade hon om sina tårar i den där SM-finalen:

”Först grät man för att man hade missat sin straff, sedan av glädje för att mamma avgjorde.”

Mary sa också att Ebba gärna berättade den här historien om hur hon räddade sin dotter.

Här kan ni se straffläggningen som avslutades med den enda straff som Ebba Andersson någonsin slog. En guldstraff:

 

 

Som ni redan har förstått så drogs egentligen den officiella damfotbollen igång lite för sent för Ebba Anderssons skull. När hon var i sin bästa ålder fanns ingen damfotboll. Eller.

Trots att det inte fanns någon damfotboll hade Ebba faktiskt spelat under hela sitt liv. Älekulla IF drog igång inofficiella damträningar strax efter andra världskriget, och höll på en bit in på 1960-talet. Ebba var med från tidig ålder. Hon cyklade de åtta kilometerna från hemmet i Gunnarsjö för att vara med.

Sommaren 2018 hade Älekulla återträff för sitt damlag. Då var jag där och fick damerna att gå ut och slå ett par passningar. Ebba (vita byxor och blå tröja i det här klippet) var en av dem som tog chansen.

Ebba Andersson älskade fotbollen – och sitt Öxabäck. Hon spelade kvar i laget till och med 1977, men var fortfarande aktiv på lägre nivå vid 50 års ålder. Och hon missade knappt en Öxabäcksmatch under de 33 år som laget var igång.

Efter karriären på planen hjälpte hon till vid sidan, först som lagledare och sedan genom att baka och stå i kiosken. Och ända in i det sista tog Ebba alla chanser att se idolen Zlatan Ibrahimovic spela.

Hösten 2017 skrev jag att jag hoppades att Svenska Fotbollförbundet skulle ta chansen att ta upp Kerstin Larsson, Kerstin Johnson, Ebba och de andra pionjärerna från Öxabäck på Globens scen under Fotbollsgalan för en välförtjänt hyllning av kvinnorna som satte bollen i rullning.

Förbundet har inte tagit chansen. Och nu är det för sent att fira Ebba Andersson. Hon dog ju nämligen förra fredagen i en ålder av 85 år.

På den där Fotbollsgalan 2017 firade förbundet istället Pia Sundhage. Just Sundhage är ett föredöme när det gäller tillgänglighet. När jag höll på att skriva min minnesartikel om Ebba Andersson skickade jag i väg ett mejl till Sundhage för att kolla om hon ville dela med sig av något minne.

Jag skickade mejlet mindre än 24 timmar innan Brasilien skulle möta USA i She Believes cup. Trots det fick jag svar inom en timma. Sundhage skrev:

”Ebba. Jag har både spelat med och mot henne och jag kommer alltid att minnas henne som en ståtlig, skicklig och speciell kvinna – med varmt leende. Hon var Pionjären som personifierade damfotbollen och dess vagga belägen i Öxabäck.

Senast jag träffade Ebba var i Kinna när jag höll en föreläsning om ledarskap. Ebba ledde oss in i damfotbollens värld.”

USA vann för övrigt den där matchen med 2–0. Amerikanskorna vann turneringen på full poäng. Brasilien kom tvåa på sex poäng efter att ha besegrat Kanada med 2–0 i matchen om andraplatsen.

Argentina var fjärde laget i turneringen. De slutade sist utan poäng. Jag kikade lite på matchen Brasilien–Argentina, och hörde då hur de amerikanska kommentatorerna berättade om att Argentinas 18-åriga mittfältare Dalila Ippólito inte hade en aning om att man kunde bli proffs som tjej när hon togs ut till VM 2019.

Ippólito skall under VM ha blivit väldigt överraskad över hur stort intresse det var för damfotbollen i Europa. Och för henne. För nu är hon lagkamrat med Linda Sembrant och Lina Hurtig i Juventus.

Historien om Ippólito säger väl en del om damfotbollens status i Sydamerika.

I Kina har damfotbollen betydligt högre status. Men dagens tunga, internationella damfotbollsnyhet är att det kinesiska mästarlaget Jiangsu Suning LFC omgående avslutar all verksamhet.

Jag har inga detaljer kring det här. Men jag har förstått att ägarföretaget Suning Holdings Group lider av svåra ekonomiska problem. Företaget äger även 68,55 procent av italienska FC Inter, en andel man har försökt att sälja under början av året.

Nu verkar ekonomin vara så dålig att såväl herr-, dam- som ungdomslag läggs ner med omedelbar verkan. Jag har inte tillgång till någon aktuell laguppställning för Jiangsu Suning LFC. Men i höstas spelade bland annat Tabitha Chawinga och kinesiska landslagsmålvakten Peng Shimeng i laget.

Det var en tråkig, internationell nyhet. Men jag avslutar inlägget med något positivt – den positiva nyhet som jag skrev i BT om i förra veckan.

Det handlar om att Boråsföretaget Pulsen har gått in och sponsrat elitettan som så kallad presenting partner. Det bör innebära att även klubbarna i näst högsta divisionen kan få lite pengar i bidrag från EFD framöver.

Vd för Pulsenkoncernen är Jonus Bartholdson. Honom har jag koll på sedan länge. Vi gick i parallellklasser på gymnasiet. Jag har förlorat stort mot honom i tennis, och både vunnit och förlorat i fotboll. Bartholdson har fyra fotbollsspelande döttrar och känslan efter att ha suttit ner och pratat med honom är att han brinner för att hjälpa svensk damfotboll att utvecklas. Han säger:

 

”Vi går in med pengar – men det är vårt engagemang man måste få ut. Det är då det blir på riktigt. Nu vill jag prata med alla tränare och sportchefer i elitettan för att presentera Pulsen och ställa frågor till dem. Hur tänker ni? Vad vill ni ha ut av en partner som vi? Och vad är era utmaningar och problem?
Vi kommer inte att kunna adressera alla problem. Men vi gör det här över fem, eller kanske tio år, och då kommer man att kunna fundera över de här sakerna, och göra framsteg. Vi vill vara en partner som verkligen gör skillnad.”

Bartholdson säger också att han tänker använda sina nätverk för att se vad vilken samling han kan få för att utveckla damfotbollen. Det låter väl ändå lite lovande?

 

Blir Hammarby årets skrällag?

Publicerad den av
11

Det är tidigt att slå fast saker om årets damallsvenska redan den 27 februari. Och man skall inte dra för stora slutsatser efter att bara ha sett lag en gång. Men jag känner mig ändå rätt säker på att jag redan nu kan säga att Hammarby inte kommer att åka ut. Tvärtom har laget potential att komma högt upp i tabellen.

Under försäsongen är Bajen obesegrat. I dag vann man med imponerande 3–2 (1–0) mot fjolårets (lilla) silverlag Kristianstad. Hammarbys seger var på inget sätt orättvis.

Jag hade inte sett Bajen sedan början av juli i fjol, alltså sedan inledningen av fjolårets seriespel. Då upplevde jag det grönvita Stockholmslaget som väldigt spelskickligt, men ack så tunt och uddlöst.

Bollinnehav är ju bara något positivt om man klarar av att omsätta det i målchanser. Annars är det bara kosmetika.

Jag har hört att Bajen hittade mer tyngd och spets ju längre fjolårssäsongen led. Och det verkar stämma. För det Hammarby jag såg i dag var alltså väldigt bra. Man spelade 4–2–3–1 med två väldigt spelskickliga mittbackar. Både Eva Nyström och lagkapten Alice Carlsson besitter den viktiga egenskapen att de kan spela igenom motståndarnas mittfält med hårda och precisa passningar.

När jag såg Bajen i fjol kände jag inte att de fick ut vad jag väntat mig av June Pedersen. Nu känns det däremot som att man lärt sig hur man skall utnyttja norskan. Det var också hon som låg bakom de två första målen. Möjligen att hon till och med gjorde det andra.

Känslan är att Bajen har värvat väldigt smart. Anna Tamminen känns helt klart som en damallsvensk målvakt. Utifrån dagens match får hon dock jobba lite med spelet med fötterna.

Tamminens landsmaninna Eva Nyström är ett kanonförvärv i mittförsvaret. Fanny Hjelm Rönnlund är en typ av spelskicklig innermittfältare som bör passa perfekt i det spelsätt med stort bollinnehav som man använder. Och Madelen Janogy skapar både spets och ett viktigt djupledshot.

I dag var inte Nina Jakobsson med. Hon bör ju också göra nytta med sina egenskaper som bollmottagare. Men Jakobsson måste nog prestera för att ta plats i startelvan. Jag imponerades nämligen i dag av Ellen Wangerheim i niapositionen. 16-åringen såg väldigt spännande ut, och då tänker jag inte bara på att hon gjorde 1–0-målet.

Wangerheim är inte den enda intressanta tonåringen i Hammarby. Hanna Lundkvist kände vi ju till, inte minst sedan Peter Gerhardsson tog med bolltrollaren till landslagslägret i Malta. Där fick hon dock inte ingå i matchtruppen till någon av de båda landskamperna. I Bajen är hon numera högerback. Offensivt att sätta en dribbler på ytterbacksplats…

Utöver Wangerheim och Lundkvist tyckte jag att inhopparen Matilda Winberg såg spännande ut i tiarollen. Nyförvärvet från Enskede fyller 18 om drygt två veckor, och låg bakom 3–0-målet med ett par fina passningar.

Hammarby känns alltså väldigt spännande. Hur ser då Kristianstad ut? Jag såg delar av deras match mot Häcken härom veckan och nu alltså dagens match. Känslan från de båda förlusterna är ändå att KDFF kan bli att räkna med även i år.

Klart är att Sveindis Jonsdottir kommer att vara ett kanonförvärv. Frågan är om hon inte har världens bästa inkast. De är inte bara långa, utan också väldigt flacka och hårda, vilket gör dem väldigt svåra att försvara mot.

Men Jonsdottir har betydligt fler kvaliteter än bara långa och hårda inkast. Hon är snabb och kraftfull i djupled, och min gissning är att hon kommer att göra tvåsiffrigt antal mål i årets seriespel.

Frågan är vem som skall spela bredvid isländskan. I dag testade Elisabet Gunnarsdottir med Mia Carlsson på topp. Det känns kanske inte som en optimal lösning.

Men KDFF har ju lite tid på sig att hitta rätt i rollerna. Apropå Kristianstad är det väldigt många missuppfattningar kring höstens Champions League.

Jag har under våren hört att både Göteborg (Häcken) och Rosengård är klara för gruppspel. Och i dagens sändning på Aftonbladet var även Kristianstad klart för det där UWCL-gruppspelet.

Men det där är ju inte sant. Kristianstad är definitivt inte klart för något gruppspel. Inget svenskt lag är klart för gruppspel – alla måste kvala när turneringen för första gången avgörs i sin nya skepnad.

Den skepnaden innebär mycket riktigt gruppspel för de 16 bästa lagen. Men de enda fyra lag som har direktplatser till det där gruppspelet är det lag som vinner vårens Womens Champions League samt de tre lag som vinner ligorna i de tre högst rankade länderna – Tyskland, Frankrike och Spanien.

Kvalet om de tolv övriga platserna är tvådelat. Sju platser går till mästarlag, och fem till lag som kommit tvåa eller trea i sina ligor.

Det innebär att det är Göteborg/Häcken som har klart bäst chans att nå gruppspelet. Som svenska mästarinnor går man nämligen in direkt i playoff-omgången i det som kallas Champions Path.

Fördelen här är alltså att man inte kan möta några lag från Tyskland, Frankrike och Spanien, eftersom deras mästarlag har direktplatser in i gruppspelet.

Av de 14 mästarlag som får spela playoff i Champions Path är det väl egentligen bara engelska WSL-mästarna som känns som en ”omöjlig” lottning. Däremot bör Göteborg ha mycket goda chanser mot mästarlagen från Tjeckien, Italien, Danmark, Norge (Vålerenga), Nederländerna, Island (Breidablik) och så vidare.

Rosengård går in direkt i playoff i den så kallade League Path. Där finns dock risken att man ställs mot väldigt starkt motstånd. Även om Rosengård bör ha god chans att vara seedade i playoffspelet kan det vara starkt engelskt, franskt, tyskt eller spanskt motstånd som väntar.

För Kristianstad väntar ett väldigt tufft kval. Det svenska tredjelaget går nämligen in redan i grundomgången av League Path. Där skall 16 lag bli till fyra via direktutslagning, alltså åtta semifinaler och fyra kvalfinaler – alla i enkelmöten. De fyra segrarlagen går vidare till playoff i dubbelmöte.

Nämnda Häcken/Göteborg har för övrigt också spelat träningsmatch i dag. De mötte Eskilstuna och vann med 4–1. Det var en match där mästarlaget, som fortfarande heter Kopparbergs/Göteborg FC på förbundets hemsida, var bättre från start till mål.

Jag tycker att Filippa Angeldahl och Johanna Rytting Kaneryd imponerade i offensiven och att Emma Kullberg var en defensiv klippa. Den sistnämnda backade för övrigt ur mot bortre stolpen och nickade in 1–0 på en hörna. Angeldahl satte 2–0 i krysset, Pauline Hammarlund satte 3–0 innan Stina Blackstenius gjorde 4–0 på ett kraftfullt sologenombrott. 

Det där 4–0-målet var nog både skönt och viktigt för Blackstenius, som långt in i matchen såg ut att lida av svagt självförtroende framför motståndarmålet.

På slutet placerade Loreta Kullashi in gästernas reducering i krysset. Om jag varit United-supporter hade jag dock varit orolig. Jag har haft en känsla av att Eskilstuna skulle kunna bli ett lag för mitten, eller övre halvan i år. Men dagens match gav inga sådana vibbar. Tvärtom kändes United förvirrat i defensiven, och utan linjer i anfallsspelet. För United är det nog skönt att det är 1,5 månader till seriestart.

Jag hade för övrigt även tänkt att kolla en stund på Vittsjö–IFK Kalmar 2–1, men den filmades på fel ledd, vilket gjorde att man inte orkade se den. I övrigt noterar jag Växjö–Borgeby 5–0, Örebro–Älvsjö 3–0 och Jitex–Alingsås 1–5.

Alingsås och Jitex möts för övrigt igen på fredag. Antar att det är fler elitlag som har svårt att hitta motståndare för träningsmatcher nu när varken division I-klubbar eller pojklag får spela matcher. Gissar att det är extra svårt för lagen i norr.

St Pölten väntar för Rosengård i Champions League

Publicerad den av
32

Vid lunchtid lottades åttondelsfinalerna i Champions League. Strax innan lottningen upptäckte jag att Rosengård körde ett studioprogram kring lottningen. Det var trevligt.

Under själva lottningen satt sportchef Therese Sjögran, tränare Jonas Eidevall och  spelaren Jessica Wik, som tidigare hette Samuelsson men som bytt efternamn i samband med att hon gift sig, i studion.

Redan på måndagskvällen stod det klart att Rosengård inte skulle kunna få mardrömslottningen – alltså Atletico Madrid. På måndagen delades nämligen de 16 lagen in i två seedningsgrupper, och då visste vi att motståndarna skulle finnas i kvartetten Fortuna Hjørring, LSK Kvinner, BIIK-Kazygurt och SKN St. Pölten.

Till slut stod det mellan St Pölten och BIIK-Kazygurt. När det stod spusu SKN St. Pölten på lotten var trion nöjd med att slippa resan till Kazakstan. Eidevall hade förstås kollat in det österrikiska laget. Han sa:

”De har många unga, inhemska spelare. Det är ett rätt starkt lag, som hållit nollan i tre matcher i rad i Champions League. Det är full respekt.”

Rosengård är dock storfavorit, jag säger 90–10. St Pölten kvalade in i turneringen, och är det lag som har lägst rankingpoäng av alla de 16 kvarvarande. Dessutom har den österrikiska ligan haft paus från mitten av november. Det är återstart den 6 mars. Det innebär således att det är liknande förutsättningar för lagen när det gäller tävlingssäsong.

Således går det inte att kalla det här får något annat en en drömlottning. Första matchen spelas på svensk mark om drygt två veckor, och där gäller det att Rosengård kopplar ett rejält grepp om dubbelmötet.

Några av sina kommande motståndare kan Rosengård kolla in på SVT1 på fredag klockan 15.00. Då möter ju nämligen Sverige just Österrike i träningsmatch, och fyra spelare i Österrikes trupp kommer just från St Pölten. Det handlar om backen Anna Bereuter, mittfälten Jasmin Eder samt anfallarna Stefanie Enzinger och Lisa Makas.

Lisa Makas

Just Makas är en spelare jag minns. Hon gjorde målet i matchen där Österrike på allvar slog igenom på den internationella scenen, 1–1-matchen mot Frankrike i EM 2017. Makas spåddes en stor framtid, men stoppades av skador. Redan i kvartsfinalen mot Spanien drog hon korsbandet för andra gången.

När Makas kom tillbaka från korsbandsskadan spelade hon två säsonger i Frauen-Bundesliga för Duisburg. Nu är hon alltså tillbaka i hemlandet, och är kanske den spelare Rosengård bör ha mest koll på i åttondelsfinalerna.

I Malmöklubben var det alltså positiva tankar kring lottningen. Innan lotterna drogs sa sportchef Sjögran att hon drömde om semifinal. Visst fanns även finalen i Göteborg i drömmarna, men som hon sa:

”Om man skall drömma realistiskt är det semifinal.”

Det känns helt klart som en realistisk dröm. Åttondelen bör man klara. Men för att nå semifinal måste Rosengård sedan sannolikt slå ut något av de sju andra toppseedade lagen. Kring det konstaterade Sjögran att:

”Då måste vi kanske prestera bättre än vår förmåga.”

Det är en analys jag instämmer i. Precis innan lottningen fick trion sedan tippa vilka fyra lag som spelar semifinal. Tränare Eidevall tog ut kvartetten Rosengård, Chelsea, Lyon och Bayern München. Wik höll med, men nämnde också Wolfsburg.

Slutligen ville Sjögran byta bort de regerande mästarinnorna. Hon sa:

”Jag tror inte jättemycket på Lyon, faktiskt. Jag har nog PSG högre.”

Här är hela lottningen:

Rosengård–St. Pölten
VfL Wolfsburg–LSK Kvinner
FC Barcelona–Fortuna Hjørring
BIIK-Kazygurt–Bayern München
Olympique Lyonnais–Brøndby
Sparta Praha–Paris Saint-Germain
Manchester City–Fiorentina
Chelsea–Club Atlético de Madrid

Åttondelsfinalerna spelas 3/4 och 10/11 mars. Toppmatchen är förstås svenskmötet Chelsea–Atletico Madrid. Gissa om Hedvig Lindahl kommer att vara taggat att möta sin gamla klubb. Som ni kanske minns valde ju Londonklubben bort Lindahl härom året. Nu har hon möjlighet att visa att de gjorde fel.

 

Chelsea eller Manchester City?

Publicerad den av
18

Chelsea vann Londonderbyt i onsdags med 3–0 och för en stund sedan tog City hem Manchesterderbyt med samma siffror.

Jag har tillbringat en dryg vecka i skidbubblan med världscup i Ulricehamn och SM i Borås. Det är kul att då och då kliva in i andra världar än de man normalt rör sig i. Det har varit trevligt. Om inte corona ställt till allt hade det sannolikt varit en fantastisk vecka. Men man kan inte få allt.

Det där om att man inte kan få allt stämmer även in på veckans två engelska toppmöten. Jag har sett båda, och känner inte att någon av de båda matcherna har motsvarat de högt ställda förväntningar jag hade.

Jag hade hoppats på öppna, chansrika och spännande matcher. Men både Chelsea och City vann mer på stabilitet och effektivitet än på blixtrande anfallsfotboll. Båda toppmatcherna var rätt tillknäppta och chansfattiga. Och i båda fallen visade det bättre laget god effektivitet när chanserna kom.

För Chelsea och City var minst klassen bättre än Arsenal och United. Även om United ännu inte kan räknas bort ur titelracet är känslan efter de senaste omgångarna ganska klar – guldet står mellan Chelsea och Manchester City.

Det är de båda lagen som har guldet i egna händer. Det är även de båda lagen som har bäst form. Chelsea föll i och för sig mot Brighton i förra veckan, i en match där man rullade i startelvan och hade tänkt vila flera ordinarie spelare. Bland annat var Fran Kirby, Pernille Harder, Ji So-Yun och Maren Mjelde på bänken från start.

Den matchen var dock ett undantag för Chelsea. Londonlaget har god form och har vunnit övriga elva av sina tolv senaste matcher. Även Manchester City är i toppform. Laget står nu på sju raka segrar i ligan och känslan är att hemmamatchen mot Chelsea den 25 april kan bli en ren guldfinal.

Både Chelsea och Manchester City är även vidare i Champions League. På tisdag lottas åttondelsfinalerna, och precis som Rosengård är de båda engelska lagen seedade.

I veckan spelades den sista sextondelsfinalen. Där vann danska Brøndby efter straffläggning mot norska Vålerenga. Norskorna hade ledningen, men tappade greppet när Josefine Hasbo smällde in kvitteringen i krysset.

I straffläggningen blev det mål på nio av de tio straffarna. Det var bara serbiska Dejana Stefanovic som missade. Hon hade gjort mål på straff under ordinarie tid – matchen slutade 1–1. Men hennes straff i andra omgången av straffläggningen flög högt över. Eftersom Brøndby satte alla sina fem straffar är nu de båda danska lagen vidare till nästa omgång.

På tisdag lottas åttondelsfinalerna. Då kan Rosengård lottas mot följande åtta lag:

* Atlético Madrid
* Fortuna Hjørring
* Brøndby
* LSK Kvinner
* BIIK-Kazygurt
* Sparta Prag
* Fiorentina
* St. Pölten

Här är ju Atletico den riktiga nitlotten. Övriga sju är Rosengård storfavoriter mot. Nu vet vi ju att Malmöklubben avslutade damallsvenskan svagt, samt att det är svårt att hinna toppa formen utan tävlingsmatcher. Men det känns ändå som att Rosengård bör ha mycket goda chanser att spela kvartsfinal i slutet av mars.

Rosengård vann för övrigt mot Eskilstuna med 2–0 i en träningsmatch tidigare i veckan. Under lördagen har vi en annan högintressant träningsmatch, då Häcken tar emot Kristianstad. Det är fjolårshöstens två bästa lag som drabbar samman. Utifrån hur de båda lagen hanterat silly season känner jag att Kristianstad måste räknas som knapp favorit.

Jätteskräll – Rosa Kafaji och Hanna Lundkvist i landslaget

Publicerad den av
21

Inlägget uppdaterat med fler tv-matcher.

Rosa Kajafi

Den senaste tiden har Peter Gerhardsson huvudsakligen kört på säkra kort i sina uttagningar. Men i dag har han bjudit på två riktiga jätteskrällar.

AIK:s Rosa Kafaji har inte spelat en enda damallsvensk match. Och hon har bara startat 15 matcher i elitettan. Men i dag blev 17-åringen, som är född den 5 juli 2003, uttagen i A-landslaget. 

Tillika AIK-fostrade Hanna Lundkvist spelar för Hammarby sedan 2019. Inte heller hon har spelat någon damallsvensk match. Nu kan alltså även 18-åringen, som är född den 17 juli 2002, få göra landslagsdebut innan hon spelar i vår högsta serie.

Hanna Lundkvist

Det här är förstås två kul uttagningar. Jag kan inte säga att jag har följt Kafaji och Lundkvist i elitettan. Men när jag såg dem i F17-landslaget för knappt två år sedan föll jag direkt för deras kvaliteter. Lundkvist kallade jag för ”bolltrollare på yttermittfältet”. Och om Kafaji skrev jag så här:

”Kafaji har nämligen mycket av det jag vill se hos svenska forwards. Hon vill ha bollen, hon är bra på att söka sig till fria ytor och hon är fantastisk med bollen.

Mot Slovakien i går hörde jag några gånger folk framför mig på läktaren som suckade när Kafaji några gånger gick själv istället för att passa. Personligen jublade jag över att vi fick in en spelare som bröt mönster. För tyvärr var mönstret att alldeles för många av de svenska spelarna passade för passandets skull. Alltså att de oftast passade bollen även när det hade varit bäst för laget om de tagit med sig bollen och drivit den framåt.

Även om Kafaji är lite bollkär blandar hon soloaktionerna med fina framspelningar. Hon känns som en smart spelare, och med större rutin vid matcher i högt tempo kommer hon att bli ännu bättre på att avgöra när hon skall passa och när hon skall gå själv.”

Nu kan alltså Rosa Kafaji få göra debut i A-landslaget. Om hon får spela i någon av de två matcherna under Maltalägret – Österrike den 19 februari och Malta den 23 februari – blir hon den näst yngsta debutanten på mycket länge.

Jag har kollat efter tonårsdebutanter, och hade underlag från 2004. Och perioden 2004–20 är Hanna Bennison den enda som debuterat innan sin myndighetsdag. Här är den listan:

2020: Ingen
2019: Hanna Bennison, 17 år (och 23 dagar).
2018: Loreta Kullashi, 18 år (och 8 månader).
2017: Ingen
2016: Nathalie Björn, 19 år.
2015: Stina Blackstenius, 19 år.
2014: Lina Hurtig, 19 år och Marija Banusic, 19 år.
2013: Ingen
2012: Elin Rubensson, 19 år.
2011: Jessica Samuelsson (nu Wik), 19 år.
2010: Tilda Heimersson, 18 år (och 10 månader).
2009: Emelie Ölander, 19 år.
2008: Louise Fors (nu Schillgard) 18 år (och 11 månader), Kosovare Asllani, 19 år, Malin Levenstad, 19 år och Anna Lindblom, 18 år (och sju månader).
2007: Ingen
2006: Ingen
2005: Caroline Seger, 19 år.
2004: Ingen

Utöver skrällarna Lundkvist och Kafaji finns även en tredje debutant i den i dag uttagna truppen. Det handlar om Kristianstads Onsala- och Kungsbackafostrade back Josefine Rybrink.

Josefine Rybrink

Inte heller Johanna Rytting Kaneryd har fått göra sin landslagsdebut ännu. Hon har däremot tidigare varit uttagen i Gerhardssons trupp.

I förbundets text om trupputtagningen framgår att det kan bli fler debutanter. Ännu så länge är nämligen Chelseatrion Jonna Andersson, Magdalena Eriksson och Zecira Musovic uttagen.

Men i nuläget tillåts inte spelare från England resa in i Malta. Om de restriktionerna ligger kvar blir det i stället trion Emma Holmgren, Amanda Nildén och Emma Kullberg som åker med Gerhardsson till Medelhavet.

Apropå Chelsea så bröts deras långa svit utan ligaförluster i söndags. Man föll med 2–1 hemma mot Brighton.

Det var istället en väldigt bra dag för Manchester City. City vann toppmötet med Arsenal samtidigt som både Chelsea och Manchester United förlorade. Därmed har City återigen ligaguldet i egna händer.

Det är för övrigt ett par riktigt spännande WSL-matcher i veckan. Både onsdagens Londonderby mellan Chelsea och Arsenal samt fredagens Manchesterderby mellan City och United är matcher av högsta betydelse för den engelska guldstriden. Båda sänds dessutom på svensk tv.

Veckans TV-guide (uppdateras löpande när jag hittar nya sändningar):
Onsdag:
17.00: Madrid CFF–Athletic Club i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viaplay.
19.00: Barcelona–Betis i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viaplay.
20.00: Chelsea–Arsenal i engelska WSL. Sänds på Viasat Sport 1 och Viaplay. 

Fredag:
19.15: Eintracht Frankfurt–Essen i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay.
20.00: Manchester City–Manchester United i engelska WSL. Sänds på Viasat Football och Viaplay. 

Lördag:
13.00: Kif Örebro – Linköpings FC, träningsmatch. Sänds på SportExpressen Play samt na.se och corren.se.
14.00: Bayern München–Werder Bremen i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay.
16.00: Häcken–Kristianstads DFF, träningsmatch. Sänds på gp.se.

Söndag:
13.00: AIK–Djurgården, träningsturnering, match om tredje plats. Sänds av Sportbladet. 
16.00: Hammarby–BP, träningsturnering, final. Sänds av Sportbladet. 

Rekordsnabbt hattrick av Asllani?

Publicerad den av
20

Tillagt i efterhand. Dagen slutade trots allt inte så bra för Asllani…

Förra veckan fick Kosovare Asllani se hela matchen mot Barcelona från sidan. I dag var svenskan tillbaka i Real Madrids startelva. Och hon tackade för förtroendet på bästa sätt.

Kosovare Asllani

Det skall sägas direkt att jag inte har sett något av matchen. Jag har varit på Lassalyckan i Ulricehamn och njutit av svenska skidframgångar i en kylig skidsprint.

Men budskapet om att Asllani gjort något alldeles extra nådde även in i skidbubblan. Bland annat fick jag ett mejl från en spansk journalist som berättade att svenskan inte bara gjorde ett äkta hattrick – hon gjorde det så snabbt att hon tog sig in på medaljplats när det gäller tidernas snabbaste hattrick på elitnivå. Och då räknas både i herr- och damfotboll.

Enligt de här spanska uppgifterna är det en annan svensk som har gjort tidernas snabbaste hattrick i elitfotboll. Det var IFK Hässleholms Magnus Arvidsson som gjorde tre mål på 89 sekunder i 5–3-segern i sista omgången 1995 mot Landskrona Bois. Målen innebar att det blivande Bundesligaproffset räddade kvar Hässleholm i näst högsta divisionen.

I dag gjorde Kosovare Asllani 1–0 på frispark efter 66.39. Hon hade lite flyt genom att bollen tog på en back och ställde Valencias målvakt. Men det var en så hårt slagen boll att Valenciabacken inte kunde kontrollera sitt nickförsök.

Vid 2–0 klev svenskan in resolut i en duell med en back, tog bollen och lobbade in den. Då hade matchklockan nått 67.46. Slutligen stötte Asllani från nära håll in ett inspel från Marta Cardona. Svenskan hade då för övrigt själv dragit upp anfallet genom att spela ut bollen på högerkanten till Cardona. Klockan visade 69.14 när bollen gick i mål – hattrick på 2.35.

Det var Asllanis mål nummer tio, elva och tolv den här ligasäsongen. Det kan alltså också ha varit tidernas snabbaste mål inom elitfotboll för damer.

I mejlet från Spanien står det att Asllani slog till på 2.30. Jag dubbelkollade i kväll på Viasat och kom fram till att det korrekta bör vara 2.35. Och jag vet inte om de fem sekunderna förändrar något på rekordlistan.

Oavsett vilket är det förstås en högst anmärkningsvärd prestation av svenskan. Så långt var de en väldigt bra dag för Asllani, och en bra dag för Real.

Trots att Sofia Jakobsson saknades i truppen vann Real med 3–1, samtidigt som det blev kryss för alla de övriga fem lag som slåss om Champions Leagueplatserna bakom Barcelona. Fyra av de där lagen möttes inbördes. Där blev det 2–2 mellan Granadilla Tenerife och Atletico Madrid samt 1–1 mellan Real Sociedad och Madrid CFF. Slutligen fick bara Levante 1–1 borta mot Rayo Vallecano.

Men dagen slutade ändå på ett lite tråkigt sätt för Asllani. Hon skallade nämligen ihop med en medspelare i slutminuterna, och bröt näsan. Det är alltså läge att både säga grattis och krya på dig till Realstjärnan.

I övrigt i Spanien debuterade Lova Lundin i ligan genom att spela hela matchen när Logrono föll med 2–0 hemma mot serieledande Barcelona.

I Italien gjorde Lina Hurtig det andra av Juventus tre mål när serieledarna vann med 3–0 mot Empoli och tog sin 13:e ligaseger av 13 möjliga. Hurtig byttes ut i den andra halvleken. Däremot spelade Linda Sembrant hela matchen för Juve.

Vi hade även en svensk debutant i Italien. Det var Marija Banusic som byttes in i 66:e minuten när hennes Roma vann med 4–0 mot tabelljumbon Pink Bari, där Emelie Helmvall spelade hela matchen.

På svensk mark har vi noterat resultaten Häcken–Linköping 2–1, Kif Örebro–IFK Kalmar 2–1, BP–Djurgården 2–2 (BP vann efter straffläggning) och Hammarby–AIK 2–0. Jag har som sagt inte hunnit se någon fotboll i dag, och välkomnar rapporter från er som sett matcherna.

Blomqvist slog till i snöbollsmatch

Publicerad den av
1

Det tog 22.22 innan Rebecka Blomqvist presenterade sig i Frauen-Bundesliga. Hon gjorde det genom att sätta den orange bollen bakom Emma Lind. Sporten var snöboll och de båda nämnda svenskorna var debutanter.

Snön vräkte ner över Wolfsburg när Frauen-Bundesliga hade återstart. Snötäcket, som var någon centimeter djupt vid avspark, blev bara djupare och djupare under den första halvleken.

Det blev således även alltmer svårspelat.

Man kan ju ifrågasätta om man skall spela matcher under sådana här förhållanden. Det är en fråga som är upp till domaren. Och så länge bollen rullar brukar domarna blåsa till spel, hur vitt – eller blött det än är.

Och bollen rullade i Wolfsburg, även den varken rullade lika snabbt eller långt som vanligt. Personligen tycker jag inte att det var någon skandal att tillåta spel. Fast jag hade inte heller protesterat om man blåst av drabbningen.

Första spelaren att halka var Potsdams Nina Ehegötz – som föll redan efter 15 sekunder. Hon var inte ensam om att ha svårt med balansen i upptakten.

Det var ändå hennes Potsdam som inledde bäst. De första 20 minuterna spelade gästerna en mer direkt fotboll, vilket var rätt medicin på snötäcket. Det blev för övrigt så tätt att domaren blåste för paus efter 25 minuter. Paus för att låta vaktmästare komma in skotta av linjerna och de båda målområdena.

Allt eftersom fattade även Wolfsburg att det inte var aktuellt med kortpassningsspel. Och när snöfallet började avta efter en halvtimme var det hemmalaget som hade kommandot.

Till slut vann Wolfsburg med 3–2. Det borde ha varit avgjort redan efter 39 minuter när Potsdams 19-åriga mittfältare Lea Bahnemann tog sin andra varning. Men hennes lag kvitterade när Nina Eheggötz snyggt tryckte in 2–2 i 51:a minuten.

Efter paus var det dock mästarlaget som ägde matchen. Och inhopparen Zsanett Jakabfi gjorde det avgörande 3–2-målet från nära håll, men ur dålig vinkel. Det var mer en fösning än ett skott, ett avslut som nog Lind borde ha tagit. Ungerska Jakabfi är för övrigt inne på upploppsrakan av fotbollskarriären. Hon har nämligen meddelat att hon slutar efter den här säsongen.

Det var alltså debut i Frauen-Bundesliga för Rebecka Blomqvist i Wolfsburg och Emma Lind i Potsdam. Den senare hade spelat en damallsvensk match på två år i Rosengård – den betydelselösa avslutningsmatchen 2019. Nu är hon redan uppe i lika mycket speltid i Turbine Potsdam.

Det var även en tredje svensk spelare med i matchen. För Fridolina Rolfö tog det roliga dock slut på ett tidigt skede. Hon byttes mot Jakabfi precis efter Potsdams kvittering i 27:e minuten. Varför hon blev utbytt så tidigt framgick inte av tv-sändningen. Jag såg inga tecken på någon skada.

För övrigt såg man knappt Rolfö alls i matchen. Hon hade svårt att hitta rätt på snön.

Med tanke på de svåra förhållandena är det egentligen inte rättvist att göra någon djupare analys av enskilda spelare. Utöver 3–2-målet tycker jag att Lind efter omständigheterna gjorde bra ifrån sig. Blomqvist skötte sig på ett bra sätt i de 67 minuter hon fick spela i sin debut. Och 1–0-målet var högklassigt.

https://twitter.com/mia_eriksson/status/1357761309849305089

Rebecka Blomqvist är en av alla toppspelare som lämnat Göteborg. En annan är finländska kantspelaren Emma Koivisto. Hon presenterades under fredagen som nyförvärv av engelska liganian Brighton & Hove Albion.

Som jag ser det byter Koivisto till en bättre liga, men till ett sämre lag.

Apropå England är söndagens toppmöte i WSL mellan Arsenal och Manchester City helgens höjdare i den europeiska damfotbollen.

I tv-guiden nedan noteras även fem svenska träningsmatcher, som sänds av olika tidningar med olika betalningsupplägg. Kul att våra elitlags träningsmatcher börjar bli intressanta för tv-sändningar.

Lördag
13.00: Real Madrid–Valencia i spanska Primera Iberdrola. Sänds på Viasat Sport 1 och Viaplay.
13.00: BP–Djurgården, semifinal i träningsturnering. Sänds på Sportbladet Plus.
13.00: Kif Örebro–IFK Kalmar, träningsmatch. Sänds på Sportexpressen Play.
15.15: Lyon–Montpellier i franska D1 Feminine. Sänds på Viaplay.
16.00: Hammarby–AIK, semifinal i träningsturnering. Sänds på Sportbladet Plus.
16.00: Häcken–Linköping, träningsmatch. Sänds på gp.se.

Söndag:
13.30: Manchester United–Reading i engelska WSL. Sänds på Viasat Football och Viaplay.
14.00: Bayern München–Meppen i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay.
15.30: Piteå–Umeå, svensk träningsmatch. Sänds på Sportexpressen Play.
15.30: Arsenal–Manchester City i engelska WSL. Sänds på Viasat Football och Viaplay.

Personligen vet jag inte om jag hinner se någon av matcherna. Jag har sedan någon dag tillbaka klivit in i skidbubblan. Vi har världscuptävlingar i grannstaden Ulricehamn under helgen och SM här i Borås i nästa vecka. På så sätt kändes det naturligt för mig att även få se en match på snö här på fredagskvällen…

 

Hon är vårt senaste Spanienproffs

Publicerad den av
6

Inlägget uppdaterat med ytterligare ett färskt Spanienproffs

Antalet svenska spelare i spanska högstaligan Primera Iberdrola bara växer. Sjunde svenska medborgaren i ligan heter Lova Lundin. Den tidigare Kvarnsveden- och Umeåforwarden har skrivit på för fjortondeplacerade EFD Logrono.

https://www.instagram.com/p/CK1Od-lDv11/?igshid=1nttpzit87r0i

Sedan tidigare har vi ju  Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson i Real Madrid, Julia Karlernäs och Sejde Abrahamsson i Sevilla, Hedvig Lindahl i Atletico Madrid samt nigerianska landslagsspelaren, men svenska medborgaren Rita Chikwelu i Madrid CFF.

Tillagt i efterhand: Senare på kvällen blev jag uppmärksammad på att vi i dagarna fått ytterligare ett Spanienproffs. Det är fjolårets Uppsalaforward Nicole Odelberg Modin som skrivit på ett halvårskontrakt med  RCD Espanyol de Barcelona.

I den klubben har vi haft minst en svensk spelare tidigare. Säsongen 2009/10 spelade Louise Schillgard i klubben, som på den tiden var ett topplag och slogs om ligatiteln. Numera är man ett lag på ligatabellens undre halva. 

Se listan över alla svenska spelare i utländska högstaligor alla svenska spelare i utländska högstaligor här.

 

Tidigt tips – och några tv-matcher

Publicerad den av
9

Vad jag sett har ingen damallsvensk klubb spelat några matcher ännu i år. Men i veckan drar träningsmatchandet igång på allvar. Flera av er önskar tips både av damallsvenskan och elitettan utifrån hur lagen har hanterat silly season.

Det är verkligen inte lätt. Dels är det näst intill omöjligt att tippa innan man fått se lagen i matcher. Dels är inte silly season helt klar ännu. Flera klubbar väntar fortfarande in en eller två ytterligare spelare. Exempelvis måste Göteborg/Häcken nästan få ytterligare en handfull spelare om de skall kunna räknas som en konkurrensduglig guldkandidat.

Men jag kan i alla fall försöka skikta lagen utifrån dagens trupper. Och i nuläget måste Rosengård räknas som jättefavorit till att vinna guldet. Första utmanare är Kristianstad och kanske, kanske även Häcken. Men då måste de sistnämnda både bredda och spetsa truppen ytterligare. Ännu så länge ligger man klart minus i truppbygget.

Bakom de tre bedömer jag att ytterligare två–tre klubbar har chans på Champions Leagueplats, alltså topp tre. Och det är Linköping, Vittsjö – och kanske också Eskilstuna. De sistnämnda klarade ju kontraktet i höstas på målskillnad. Men de har värvat smart, exempelvis bör Emma Holmgren innebära många pluspoäng.

Emma Holmgren

Den undre halvan är vansinnigt svårtippad. Men känslan är att alla tre Stockholmsklubbarna, Växjö, Piteå och Örebro får kämpa för förnyat kontrakt. Piteå och Örebro är kanske de lag som är allra svårast att tippa. Båda är nybyggen vilket gör dem extremt svårbedömda, speciellt innan de spelat några matcher.

Växjö stod för en fantastisk höstspurt i fjol, och slutade på övre halvan. Men i vinter har man tappat flera nyckelspelare, vilket gör att småländskorna känns som en akut nedstigningskandidat. Kanske att jag hade haft dem som jumbo om jag lämnat ett tabelltips idag.

Eller. Jag hade nog ändå satt Djurgården som jumbo. Djurgården har räddat sig kvar i sista omgången två år i rad. Just nu har de bara en målvakt. Hon heter Elvira Björklund och är en helt oprövad junior – född 2004.

Men det är alltså väldigt svårtippat i botten. När damallsvenskan är över i höst kan som sagt även flera andra lag hamna på den enda nedflyttningsplatsen. Bland annat någon av Djurgårdens lokalkonkurrenter.

Känslan är ändå att de båda nykomlingarna är såpass bra att de har kapacitet att hålla sig kvar. En indikation på om det är så får vi kommande veckor när träningsturneringen Volkswagen Stockholm Challenge avgörs. Där möts BP–Djurgården (13.00) och AIK–Hammarby (16.00) i semifinaler på lördag. Sedan är det final och tredjeprismatch söndagen den 14 februari. Alla fyra matcherna skall visas på Sportbladet Play.

I elitettan känns nämnda BP som en kandidat till en av de tre damallsvenska platserna. I den kampen bör även Umeå, Uppsala och Kalmar vara med. Varningsflagg höjs också för Alingsås, Jitex och Mallbacken som alla skulle kunna vara med i toppen om de får en bra start.

I botten känns Lidköping och framför allt Sundsvall som givna avstigningskandidater. Det är ju bara två lag som åker ut i år. Kanske att det blir just LFK och SDFF? Även Borgeby, Bollstanäs och Älvsjö riskerar att husera i toppen.

De jag inte nämnt är Morön och Norrköping, som båda känns som mittenlag.

Därmed lämnar jag svensk mark. Söndagen har ju varit en dag där man kunnat njuta av damfotboll på tv från lunch till kväll.

Först ut var El Clasico, som blev den utklassning man kunnat förvänta sig. Det är ju precis så det har varit alla de gånger lagen mötts under de två säsonger Real Madrid varit med i damfotbollen. Den här gången vann Barcelona med 4–1 efter att domaren skänkt Real ett tröstmål genom att blåsa en helt felaktig straff på slutet.

Det var en match som Real inledde piggt med mycket bollinnehav. Trots det var det 3–0 i paus till Barca, och i princip avgjort. Orsaken var att gästande Real hade en fullständigt huvudlös taktik. De valde att trycka upp sin rätt långsamma backlinje högt, och lämna jätteytor till Barca.

En sådan taktik är högriskfotboll. Både vid 2–0 och 3–0 försökte en högt stående Barcabacklinje utan framgång ställa offside. Repriser visade att Barcaanfallarna var minst en meter på rätt sida vid båda målen.

Förra gången jag såg Real mot ett topplag, mot Atletico Madrid, kändes Real rätt stabilt i defensiven. Men den gången klev man inte lika högt som i dag. Känslan är att Real har rätt mycket att jobba med innan man är redo att slåss mot lagen i Europatoppen.

Den andra halvleken i dag blev rätt avslagen. Barca kändes nöjt med sin ledning, och Real hade inte kapacitet att skapa målchanser. Även mot Atletico var Real uddlöst. Man vill gärna på Rosengårdsmanér ha långa anfall där man håller i bollen centralt en stund innan man går till attack.

Och det känns tydligt att man inte klarar av det spelet mot topplagen. Det spelsättet funkar säkert mot sämre lag, men straffar sig vassa lag som Barca. Varken mot Atletico eller Barca har jag förstått hur Reals strategi ser ut kring hur de skall skapa målchanser mot starkt motstånd.

När man väl går framåt är det väldigt mycket långt på chans mot Sofia Jakobsson. Hon inledde piggt i dag, utan att komma till några riktiga målchanser. Hennes bästa läge kom i den andra halvleken då hon blev frispelad. Dock hann Mapi (Maria Pilar) Leon ikapp och kunde slå ut bollen till hörna. Trodde jag.

Men domaren missbedömde situationen helt. Hon gav Jakobsson straff, och dessutom fick Leon sitt andra gula kort. Tur att det redan stod 4–0 i det läget, för det är tråkigt när helgalna domslut blir avgörande.

Mapi Leon

Jakobsson spelade hela matchen. Däremot fick inte Kosovare Asllani någon speltid. Det är lite oklart om hon var petad, eller om hon hade någon lättare känning. Hon var i alla fall inte värre skadad än att hon var med i truppen, och sågs värma upp under den andra halvleken.

Asllani inledde säsongen lysande och ledde ett tag skytteligan. Nu är hon inne i en mycket tyngre period där hon bara gjort ett mål sedan den 21 november, det var mot Espanyol på luciadagen. De matcher där jag sett henne under den här perioden har hon varit direkt svag, så petning känns inte osannolikt.

Real fick för övrigt också en utvisning. Det var däremot solklart. Målvakten Misa (Maria Isabel Rodriguez) var långt utanför straffområdet när hon räddade ett friläge med vänsterhanden. Det innebär att laget får spela utan ordinarie målvakt mot Valencia nästa helg.

I övrigt i dag har Atletico och Madrid CFF vunnit sina matcher, vilket gör att kampen om Champions Leagueplatserna hårdnar.

Senare på dagen vann även Levante sin match borta mot La Coruna med 3–1, vilket gör att de förbättrar sitt läge. Den högst haltande tabelltoppen ser numera ut så här:

Barcelona         13   +70   39
Levante            16   +20   37
Real Madrid      16   +17   34
———————————-
Atletico Madrid 17   +16   34
Madrid CFF      17   +11   34
Real Sociedad  16   +11   30
Gran. Tenerife   15   +11   30

I dagens första engelska match var Tottenham det spelmässigt klart bättre laget än Chelsea i 20 minuter. Men medan Spurs avslut oftast gick utanför ramen var Chelsea närmast kliniskt.

Formstarka tyskan Melanie Leupolz drog in 1–0 på ett distansskott i minut 27. Elva minuter senare var det 3–0 och avgjort.

Jonna Andersson och Magdalena Eriksson spelade hela matchen, som till slut blev 4–0. Segern innebar att Chelsea fortsatt är i serieledning på bättre målskillnad än Manchester United.

Jonna Andersson

United vann nämligen den sena eftermiddagsmatchen mot Everton med 2–0 efter 2–0-ledning i paus. Det var en match jag bara såg ytterst sporadiskt. Men känslan är att United hade rätt bra kontroll efter paus, även om Everton såg rätt bra ut i andra halvleken.

Everton är för övrigt ett lag som har väldigt många riktigt starka spelare som Izzy Christiansen, Valerie Gauvin och numera även Jill Scott. Dock är deras trupp fortfarande lite för tunn för att kunna utmana topp fyra över tid.

Izzy Christiansen

För med drygt halva serien spelad har de fyra stora nu fått en lucka. Just nu känns Chelsea närmast ostoppbart. Men det finns inte plats för någon formsvacka om de skall hålla City, United och Arsenal bakom sig.

Onsdagen den 10 februari möter Chelsea för övrigt just tabellfyran Arsenal i ett glödhett Londonderby. Det är Gunners absolut sista chans att blanda sig i guldstriden.

 

TV-guide, El Clasico – och nytt i Häcken

Publicerad den av
17

Den här veckan har det mesta handlat om det svenska mästarlaget i Göteborg som numera kallar sig BK Häcken FF. 

Officiellt heter det fortfarande Kopparbergs Göteborg FC, men det verkar som att förbundet brukar godkänna namnändringar fram till den 1 april. Och då bör ju vårt mästarlag heta BK Häcken FF i god tid till damallsvensk avspark.

Hur som helst har Göteborg/Häcken både haft sin första träning på nya hemmaplanen Bravida Arena och dessutom presenterat sitt första nyförvärv efter fusionen.

Träningen var historisk på många sätt. Jag vet att även AIK har fantastiska förutsättningar på Friends det här året. Men det är ändå ovanligt att svenska damlag får ”herrförutsättningar”.

Utöver att det var en historisk träning noteras att trion Julia Zigiotti Olme, Elin Rubensson och Beata Kollmats i går var med ute på planen. De körde i och för sig bara rehab, men det är ändå en signal om att de är på väg tillbaka.

Nyförvärvet?

Jo, det är serbiska landslagsforwarden Milica Mijatovic som presenterades under lördagsförmiddagen.

Hon gjorde elva matcher och ett mål för Hammarby hösten 2018. Minns jag rätt var hon lite av en tia. Mijatovic hade absolut kvaliteter. Men jag är ändå lite förvånad av att se henne i vårt mästarlag.

Serbiskan kommer senast från Apollon Limassol i Cypern. Någon statistik därifrån har jag inte. För ett år sedan spelade hon för Melbourne City FC i Australiens W-league. Där blev det fem mål på 14 matcher, varav nio från start.

Det känns för övrigt som att det utländska nyförvärv som gäller för Göteborg?

Tränare Mats Gren sa igår att laget verkligen behöver få upp speeden nu för att få ihop den trupp de behöver. Han sa också att man måste få in fyra–fem spelare till. En av dem är alltså Mijatovic.

Men det kommer helt klart att behövas minst tre–fyra spelare till. För jag räknar till att det kan bli så att man till slut tappar tio spelare mot fjolårets guldtrupp. Åtta har man redan tappat, och med Mijatovic har man tre nyförvärv.

Men jag noterar att både Vilde Bøe Risa och Bri Folds är strukna från spelartruppen på den gamla hemsidan, Göteborg FC:s. Angående Bøe Risa har man inte hört något. Det brukar ju oftast läcka ut lite info, men kring norskan har det varit tyst.

Frågan är vart hon är på väg. Vi borde få svar ganska snart. För England har ju redan stängt sitt transferfönster och såväl Frankrike, Tyskland, Spanien som Italien stänger på måndag. Av de länder som skulle kunna vara aktuella är det bara USA som har öppet efter den 1 februari.

Noterbart i övrigt alltså att Brianne Folds inte längre står med i truppen på hemsidan. Amerikanskan skrev ju faktiskt kontrakt över två säsonger i fjol. Men det verkar alltså numera vara brutet.

Kollar vi på nyhetsflödet utanför Göteborg har väl veckans roligaste nyhet varit att Nilla Fischer kom med i det världslag för det senaste årtiondet som fotbollsstatistikerna i IFFHS (International Federation of Football History & Statistics) tagit ut.

Laget som helhet: Hope Solo – Lucy Bronze, Wendie Renard, Saki Kumagai, Fischer – Lena Goessling, Dzsenifer Marozsan – Marta Vieira da Silva, Carli Lloyd, Alex Morgan – Ada Stolsmo Hegerberg.

Det är ett väldigt bra lag, ett lag man gärna hade velat se spela…

Två av spelarna i det här världslaget kan nästa år komma att spela i USA, för OL Reign. Lyons president Jean-Michel Aulas har nämligen i veckan sagt att två ur trion Sarah Bouhaddi, Dzsenifer Marozsan och Wendie Renard är på väg över Atlanten.

En annan intressant nyhet är att Pia Sundhage redan fått klart med förlängning som brasiliansk förbundskapten. Jag skriver redan eftersom hon ännu inte lett sitt lag i en enda tävlingsmatch. Sundhages nya kontrakt löper över OS 2024.

Kollar vi det som hänt sportsligt så vann USA förstås även den andra träningslandskampen mot Colombias B-landslag. Den här gången blev det 6–0. 

Colombias landslag är ju för övrigt en tragisk historia. För tio år sedan trodde man på ett lyft för landet, som då byggde ett nytt landslag kring ett starkt U20-lag.

Nu vet vi att förbundet i Colombia förstörde det laget. För er som kan spanska har Sevillaspelaren Isabella Echeverri Restrepo här en liten twittertråd om det hopplösa läge som Colombias landslag befinner sig i:

Apropå Sevilla blir det fokus på ligan i Spanien vid lunchtid i morgon. Klockan 12.00 kan vi nämligen på svensk tv se den tidiga seriefinalen mellan suveräna ligaledarna Barcelona och uppstickarna på andra plats, Real Madrid. Alltså det möte som på herrsidan kallas El Clasico.

Barca leder med två poäng trots att man har spelat tre matcher mindre än Real. Barca är således megafavorit. Senast lagen möttes vann Barca med 4–0. Och de båda inbördes mötena förra säsongen, när Real hette Tacon, slutade med Barcasegrar med 9–1 och 6–0.

Barca kommer ju ta hem guldet. För Real Madrid gäller det i första hand att vara topp tre och få spela Champions League till hösten. I princip är det sex lag som har chansen på de där platserna. Det handlar även om Levante, Atletico Madrid, Madrid CFF, Real Sociedad och Granadilla Teneriffe.

För Hedvig Lindahl och Atletico blev det en blytung 3–0-förlust mot Levante i torsdags. Lindahl hade inte mycket att göra på de tre målen. Däremot var hon ytterst nära att tvåla in en boll. Dock hann hon upp bollen på mållinjen och kunde reparera sitt misstag.

Real däremot vann sin veckomatch. Man kom dock undan med blotta förskräckelsen mot Santa Teresa i tisdags. Trots att Sofia Jakobsson skapade väldigt mycket såg hon ut att bli lite olycksfågel eftersom hon sköt över i ett fritt läge från nära håll i slutminuterna. Men Jakobsson fick sin revansch genom att på 15 sekunders övertid på tilläggstiden slå ett fint inlägg till Lorena Navarro:s fina segermål. 

Även om segern alltså satt riktigt hårt åt var den i högsta grad rättvis. Real gjorde nämligen två mål som felaktigt blev bortdömda för offside. Det första av de där felaktigt bortdömda målen stöttes in av Kosovare Asllani, som sedan byttes ut i mitten av den andra halvleken.

Här är helgens tv-guide:

Söndag
06.05: Melbourne City FC–Brisbane Roar i Australiens W-league. Sänds på Youtubekanalen My Football:

08.05: Sydney FC–Newcastle Jets i Australiens W-league. Sänds på Youtubekanalen My Football:

12.00: Barcelona–Real Madrid i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viasat sport Extra och Viaplay.
13.30: Chelsea–Tottenham i WSL. Sänds på Viasat Football och Viaplay.
15.30: Everton–Manchester United i WSL. Sänds på Viaplay.

Vi får alltså även se Chelsea spela Londonderby. Där lär Magdalena Eriksson och Jonna Andersson finnas med i startelvan. Däremot väntar Zecira Musovic ännu på att få göra sin debut.

I veckan har Musovic skrivit en krönika om Häckens övertagande av Göteborg FC. Visst är det intressant att en tidigare konkurrent kallar fusionen för ”ett otroligt nyttigt steg i rätt riktning för svensk damfotboll” medan olika herrfotbollssupportrar rasar mot övertagandet?

För tillfället är ju faktiskt herrelitens supportrar en av de värsta bromsklossarna för utvecklingen av svensk damfotboll.

Det är alltså lite tunt med tv-matcher även den här helgen. Det beror på att det är cuphelg i Frankrike och att tyska Frauen-Bundesliga egentligen har vinteruppehåll även den här veckan. Men på söndag tjuvstartar ändå ligan med en hängmatch från i höstas, Turbine Potsdam–Werder Bremen.

Den riktiga vårstarten är på fredag, då även med Turbine Potsdam som ena parten. Då skall de till Wolfsburg i en match som också sänds i svensk tv. Vi kan alltså få se Rebecka Blomqvist:s ligadebut i Tyskland.

Blomqvist gjorde för övrigt matchens första mål när Wolfsburg ”bara” fick 2–2 borta mot Essen i fredagens generalrepetition. Blomqvist och Fridolina Rolfö spelade de första 45 minuterna.