Det har gått en vecka sedan Peter Gerhardsson:s debut som svensk förbundskapten. Jag har ju lovat ett längre inlägg om 2–0-segern mot Kroatien, men det är ärligt talat inte jättelätt att ha så hemskt många klara åsikter om matchen.
Det blev ju varken en lättspelad eller lättanalyserad match. Ösregnet förstörde planen. Och den förstörda planen förstörde möjligheterna att spela.
Möjligen går det att kritisera Gerhardsson för just det, alltså att laget valde ett spelsätt där man höll bollen på den dåliga gräsplanen i för stor utsträckning.
Att laget spelade sig fram till offensiv planhalva med spel längs marken var väl ok, jag kan inte säga att jag saknade de långa och höga uppspelen. Däremot tycker jag att man borde ha matat in fler inlägg mot kroatiskornas straffområde.
Gerhardsson mönstrade en uppställning med nästan genomgående starka huvudspelare, ett faktum som utnyttjades väldigt dåligt. Delvis för att de inlägg som slogs hade dålig kvalitet, men även för att det slogs för få.
Inför matchen hade man ju frågetecken kring rätt många saker, som exempelvis vad Gerhardsson kommer att använda för spelsätt, spelsystem och vilka spelare han har valt ut. Spelsättet är redan nämnt. Här är några tankar kring övriga punkter:
Spelsystemet: Gerhardsson gillar inte att prata om spelsystem i sifferform. Han vill hellre prata om roller.
Inför avspark satte assisterande förbundskapten Magnus Wikmanändå upp ett 4–3–3 med Marija Banusic som central mittfältare. Det där var dock en uppställning som bara fanns på pappret.
Jag såg nämligen aldrig Banusic på central mittfält. Och Gerhardsson kan knappast hävda att LFC-forwarden hade en mittfältsroll, hennes roll var ju definitivt den släpande forwardens.
Skall jag sätta siffror på Gerhardssons spelsystem skulle jag säga att det var ett ganska utpräglat 4–4–1–1 i uppställt försvar och ett 4–2–3–1 som ibland drog mot 4–1–4–1 i anfall.
Spelarna: Gerhardsson körde alltså med den här startelvan: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Mia Carlsson – Fridolina Rolfö, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lina Hurtig – Banusic – Stina Blackstenius.
På bänken placerade han: Hilda Carlén, Jonna Andersson, Emma Berglund, Elin Rubensson, Hanna Folkesson, Johanna Rytting Kaneryd och Mimmi Larsson.
På läktaren fanns således Zecira Musovic, Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Tove Almqvist och Julia Spetsmark.
Här kan man notera att Gerhardsson ändrade i ”hackordningen” under samlingen. Både Berglund och Rubensson kom ju in som reserver, men båda slog sig in i matchtruppen, Rubensson blev ju dessutom inbytt.
Skall jag gå in på spelarkritik tycker jag att Lina Hurtig var Sveriges bästa spelare. Hon får en stark trea i betyg. Jag hade även givit treor till Linda Sembrant och Mia Carlsson.
Sämst var Banusic och Fridolina Rolfö, båda får ettor i betyg. Rolfö hade matchens bästa målchans, men sköt en bra bit utanför när hon var helt fri – det är inte godkänt.
Övriga spelare kvitterar ut godkänt betyg, alltså tvåor. Dock måste jag säga att jag är lätt bekymrad över hur formsvaga Caroline Seger skall klara av att styra upp det defensiva mittfältet fredagen den 20 oktober när Danmark kommer till Gamla Ullevi. På Segers yta kommer ju en av världens bästa spelare, Pernille Harder, att husera. Och då måste Seger upp flera nivåer mot det hon har presterat den senaste tiden.
Apropå den där Danmarksmatchen fick den för övrigt ändrad avsparkstid i går. Den startar 18.15.
Det har blivit tisdag, och i kväll 18.00 är det avspark i VM-kvalet för svensk del (matchen sänds på TV12). Det är även avspark för Peter Gerhardsson som svensk förbundskapten.
Har jag fattat rapporterna rätt från de som är på plats i Kroatien kommer den svenska startelvan att vara formerad så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Fridolina Rolfö, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lina Hurtig – Marija Banusic, Stina Blackstenius.
Det innebär alltså till tio elftedelar den elva jag kommenterade i det här inlägget. Det är Tove Almqvist som har fått lämna plats åt klubbkompisen i Linköping, Asllani. Det är ju knappast någon oväntad förändring, det var ju just Almqvist som var skrällen i den förra elvan.
I övrigt finns inte mycket att tillägga till det jag skrev i det länkade inlägget. Jag vet ju varken hur Gerhardsson har tänkt spela eller vilka roller de olika spelarna kommer att ha. Oavsett svensk laguppställning och spel är Kroatien ett lag vi skall slå med minst två–tre måls marginal.
Jag har noterat i intervjuer att man jobbat mycket med offensiva detaljer på träningarna. Det blir intressant att se om det ger några resultat. Några av de aktuella intervjuerna går för övrigt att se här:
Utanför VM-kvalet har det spelats några intressanta landskamper de senaste dagarna. Frankrike har exempelvis spelat två träningslandskamper, dels 1–0 mot Chile, dels 3–1 mot Spanien på måndagskvällen.
I den första matchen gjorde Olympique Marseilles Vivianne Asseyi segermålet. Där visade Chiles målvakt, PSG-spelaren Tiane Endler att hon är en kapabel sista utpost.
Kul förresten att Chile klarar av att spela resultatmässigt jämnt mot Frankrike. Det visar att det finns hopp om att Sydamerika snart skall kunna flytta fram sina positioner igen. För de senaste fem–sex åren har ju de sydamerikanska lagen tappat gentemot övriga världseliten.
Här är målen från den franska 3–1-segern mot Spanien. Det franska laget hade framgång med en hörnvariant som påminde om den svenska busskuren, fast snurrigare… Den varianten gav två mål, bland annat 1–0 av Laura Georges:
Australien fortsätter att visa att man numera är ett av världens absolut bästa länder. Inför en fullsatt arena i Sydney besegrade The Matildas Brasilien med 2–1 i helgen. Brasilianskorna borde ha varit revanschsugna eftersom de föll mot just Australien med 6–1 i fyrnationsturneringen i USA nyligen.
Mål i 2–1-matchen gjordes av Lisa De Vanna, Sam Kerr och Debinha:
Slutligen spelade det en vänskapsmatch i ordets bästa bemärkelse mellan USA och Nya Zeeland i helgen. Eller vad säger man om omfamningen mellan Ali Riley och Kelley O’Hara?
I torsdags drog VM-kvalet igång på allvar med matchen Färöarna–Tjeckien 0–8. Jag hade tänkt att jag skulle ha klart en liten genomgång lagom till premiärmatchen. Så blev det inte, utan det har hunnit spelas ytterligare ett antal matcher sedan dess. Men här är ändå min VM-kvalguide.
Först noteras att Europa har har nio platser i VM 2019, varav en har besatts av värdnationen Frankrike. Kvar finns därmed åtta VM-platser att kvala om. Det är därmed upplagt för ett vansinnigt tufft kval, för tufft enligt min uppfattning.
Jag tycker nämligen att Uefa har gjort väldigt dåligt ifrån sig i förhandlingen om VM-platser. Man borde ha minst två VM-platser till.
Fifa har valt att köra exakt samma fördelning av VM-platser mellan världsdelarna som man gjorde till VM 2015. Enda skillnaden är att värdnationsplatsen nu alltså går till Europa, medan den gick till Nordamerika senast.
Kollar man på resultaten i Kanada-VM 2015 var Spanien enda europeiska lag som inte gick vidare till åttondelsfinal. Kollar man världsdel för världsdel i VM var resultaten:
Europa (8): 2 semifinal, 1 kvartsfinal, 4 åttondelsfinal och 1 gruppspel.
Sydamerika (3, eg 2,5): 2 åttondelsfinal och 1 gruppspel.
Nordamerika (4, eg, 4,5): Guld, 1 kvartsfinal, 2 gruppspel
Afrika (3): 1 åttondelsfinal, 2 gruppspel
Asien (5): 1 final, 2 kvartsfinal, 1 åttondelsfinal, 1 gruppspel
Oceanien (1): 1 gruppspel
Dock skulle jag säga att Europa har flyttat fram sina positioner rejält jämfört med de andra världsdelarna de senaste åren, något man inte minst såg på kvaliteten i EM-slutspelet. Kollar man in de 24 högst placerade lagen på världsrankingen skulle fördelningen bli enligt följande:
Utifrån det här förstår alla att Europas kval kommer att bli grymt tufft. Flera riktigt starka lag kommer att missa VM-slutspelet i Frankrike. Utöver redan utslagna Nordkorea kommer däremot sannolikt inga starka lag från andra kontinenter att missa VM.
Europas kval går till så att lagen är uppdelade på sju femlagsgrupper där de sju gruppsegrarna tar varsin VM-plats.
Den sista europeiska VM-platsen fördelas genom playoff. Till playoff går de fyra grupptvåor som har gjort bäst resultat mot lagen på platserna ett, tre och fyra i sina grupper. Det blir alltså bara fyra av sju grupptvåor som når playoff. De fyra möts i semifinal och final i kampen om den sista platsen.
Det gäller alltså att vinna sin grupp, annars är man väldigt illa ute.
Här är en genomgång av grupperna. Jag gör ingen jätteanalys av de lag som spelade i EM, för de gick jag igenom noga i det här inlägget, och det har inte hunnit hända så mycket sedan sommarens EM-slutspel.
Grupp 1:
England (världsrankning: 3), Ryssland (25), Wales (36), Bosnien-Hercegovina (61) och Kazakstan (66).
Total världsrankning: 191
Total världsrankning på de två topplagen: 28
När de högst seedade lagen skulle lottas in i VM-kvalet var det här den absoluta drömlottningen. Vinstlotten drogs av England, som hade varit favoriter i vilken grupp de än lottats in i. Nu skulle jag säga att de har minst 99-procentig chans att ta direktplatsen till VM.
Det troliga är att Englands Lionesses vinner det här med full poäng, det trots att turerna kring förbundskapten Mark Sampson fortsätter. Men inget strul i världen lär kunna stoppa engelskorna här.
Kampen om andraplatsen skulle kunna bli jämn mellan Ryssland och Wales. Ryskorna imponerade inte ett dugg på mig i EM, men är ändå knappa favoriter här. I går vann Wales öppningsmatchen i gruppen borta mot Kazakstan med 1–0 efter att världsspelaren Jessica Fishlock lobbskjutit in segermålet.
Fishlock är en spelare man unnar att få spela ett stort mästerskap. Men det lär inte ske den här gången. För även om Wales skulle bli grupptvåa och ta sig in bland de lag som får spela playoff så kommer inte walesiskorna att vinna playoffspelet. Det kan jag redan nu lova.
I gårdagens match ser kazakiskorna ut att ha bjudit oväntat gott motstånd. Wales vann bara avsluten med 13–10 (4–2 mot mål).
Varken Bosnien eller Kazakstan kommer att slåss om andraplatsen. De lär göra upp om att slippa bli sist i den här gruppen som utöver England är VM-kvalets sämsta.
Grupp 2:
Schweiz (16), Skottland (22), Polen (30), Vitryssland (49) och Albanien (73).
Total världsrankning: 190
Total världsrankning på de två topplagen: 38
Även den här gruppen tillhör de svagare i VM-kvalet. Precis som England drog alltså Schweiz en sportslig vinstlott. Faktum är att det finns två lag vardera i grupp 3 och 4 som är högre rankade än det bästa laget i den här gruppen.
Redan vid lottningen gav jag schweiziskorna ett 80-procentigt favoritskap, medan Skottland fick 17 procent, och Polen de sista tre.
Jag skulle nog flytta ytterligare två procentenheter från Polen till Schweiz. Anförda av den numera 21-åriga Wolfsburgforwarden Ewa Pajor är i och för sig Polen sakta men säkert på frammarsch. Men att de skulle komma före både Schwiez och Skottland i det här gruppspelet känns inte trovärdigt.
Ewa Pajor
Det logiska är ju att Schweiz går till VM och Skottland till playoff. Att båda lagens inbördes möten spelas under 2018 är en fördel för skotskorna. Då skulle du ju nämligen kunna ha tillbaka korsbandsskadade superstjärnan Kim Little i laget.
Kim Little
Totalt sett har Schweiz den starkare truppen. Men ett skotskt lag med offensiva kvartetten Little, Jane Ross, Lisa Evans och talangen Erin Cuthbert har en spets som är livsfarlig för vilket lag som helst. Dock känns alltså inte den totala balansen i det skotska laget lika stark som i det schweiziska. Jag räknar med Schweiz i VM 2019.
Jag tror att Skottland tar andraplatsen, och att man har bra chanser att bli bland de fyra bästa grupptvåorna.
Vitryssland och Albanien är bara med som utfyllnad i den här gruppen. Det troliga är att de bara kommer att ta poäng av varandra.
Grupp 3:
Nederländerna (7), Norge (14), Irland (33), Slovakien (43) och Nordirland (60).
Total världsrankning: 157
Total världsrankning på de två topplagen: 21
Europamästarinnorna Nederländerna tillhörde inte de toppseedade lagen vid lottningen i slutet av april, de ingick i pott två. På några månader har laget stigit som en raket på rankningen och är nu det toppseedade laget i den här starka gruppen.
Även om Sveriges grupp, rent rankningsmässigt är den starkaste, tycker jag att det här är den på pappret bästa gruppen. Vid lottningen gav jag följande odds på gruppseger: Norge 50, Nederländerna 49 och Irland 1. Slovakien och Nordirland kommer inte att vinna, men kan sno poäng av alla de andra lagen.
Nu har det där svängt. Dels för att Nederländerna både hittade rätt i defensiven och offensiven under EM, dels för att Norge går in i VM-kvalet med viss osäkerhet, och utan sin skyttedrottning Ada Stolsmo Hegerberg.
Ada Stolsmo Hegerberg
Jag ger numera Nederländerna 60 procents chans och Norge 40. Inget av de andra lagen lär ha chans att vinna.
Därmed inte sagt att Irland, Slovakien och Nordirland är ofarliga. Framför allt kan man kanske skrälla åt sig någon poäng på hemmaplan. Irland skakade ju exempelvis Tyskland i det förra VM-kvalet. Men Nederländerna går till VM, medan Norge spelar playoff, där man kommer att vara ett av favoritlagen.
Norskorna har ju för övrigt redan inlett kvalet med en 4–1-seger mot Nordirland. Där gjorde Hegerbergs ersättare Guro Reiten två av målen.
Grupp 4:
Sverige (11), Danmark (12), Ukraina (27), Ungern (39) och Kroatien (53).
Total världsrankning: 142
Total världsrankning på de två topplagen: 23
Sett till världsrankningen är det här den tuffaste gruppen av alla. Jag håller alltså grupp 3 som något bättre, men klart är att Sverige har hamnat i en riktigt tuff grupp.
Vårt landslag har ju varit mästerligt på att klara kvalgrupper. Men den här gången är kvalet tuffare än någonsin tidigare. Dels ställs vi bland annat mot ett danskt lag som i EM visade enormt hög klass.
”Dock ser jag Sverige som gruppfavorit till 60–40 mot Danmark, mycket beroende på att Sverige varit väldigt stabilt i kvalspel, medan danskorna varit mer ojämna. Övriga lag kan sno någon poäng av de båda topplagen, men kommer inte att ha med gruppsegern att göra.”
Sedan dess har Danmark först tagit sig till EM-final och sedan strejkat. Innan jag har sett Peter Gerhardsson:s landslag i aktion ser jag numera Danmark som gruppfavoriter till 55–45. Mycket för att vi har vår hemmamatch mot danskorna redan i Gerhardssons andra match den 20 oktober. Det borde gynna ett väl samspelt danskt lag.
En längre analys av Danmark gjorde jag inför EM-finalen. Den läser du här.
Ukraina, Ungern och Kroatien är lag som kan göra bra matcher på hemmaplan, men som inte borde kunna ta några poäng av Sverige eller Danmark.
Ukraina spelade playoff till EM 2013, men föll där mot Island. Sedan dess har ukrainskorna sedan backat något i kvalitet. I VM-kvalet föll man mot Rumänien i en helt avgörande match om andraplatsen i sin grupp (bakom Frankrike).
De spelare i den ukrainska truppen som jag känner till är rutinerade mittfältarna Daria Apanashchenko från Zvezda Perm och tidigare Linköpingsspelaren Vera Dyatel.
Ukraina har spelat sin kvalpremiär. Där blev det 1–1 hemma mot ett Kroatien som spelade 48 minuter med en spelare mindre på planen. Ukraina är alltså tredjerankat i gruppen, men lär få kämpa för att ta tredjeplatsen.
Kroatien är ett land på frammarsch. Profiler i laget är förstås Rosengårds spelskickliga mittfältare Iva Landeka och Tysklandsfödda och Bayern Münchenfostrade forwarden Ivana Rudelic. Det var också den senare som stod för det kroatiska målet mot Ukraina.
Slutligen är alltså även Ungern med i gruppen. Laget har en jättestjärna i Wolfsburgs Zsanett Jakabfi, en offensiv spelare av yttersta världsklass. Tyvärr har hon varit skadeförföljd de senaste åren. Och Jakabfi till trots, Ungern kan kanske utmana om tredjeplatsen i gruppen – men Sverige och Danmark skall man inte kunna rubba.
Grupp 5:
Tyskland (2), Island (21), Tjeckien (37), Slovenien (58) och Färöarna (69).
Total världsrankning: 187
Total världsrankning på de två topplagen: 23
Tyskland fick en drömlottning, och kommer att spela VM 2019. Island är ett energigäng som kanske skulle kunna ta poäng av tyskorna på hemmaplan. Men i det långa loppet kommer Tyskland att vinna den här gruppen – trots att förbundskapten Steffi Jones inte är klar med sitt lagbygge.
Tjeckien kan kanske utmana isländskorna i kampen om andraplatsen, medan Slovenien och Färöarna är utfyllnad i gruppen. Resultaten Färöarna–Tjeckien 0–8, Tyskland–Slovenien 6–0 och Island–Färöarna 8–0 säger väl det mesta?
Grupp 6:
Italien (18), Belgien (23), Portugal (34), Rumänien (38) och Moldavien (86).
Total världsrankning: 199
Total världsrankning på de två topplagen: 41
Det här är på alla sätt den sämsta gruppen. Men det är också den mest öppna gruppen.
Moldavien är bara med som utfyllnad. Men övriga fyra lag har faktiskt alla chans på de två topplaceringarna. Mina odds på gruppsegrare vid lottningen såg ut så här: Belgien 40, Italien 39, Portugal 16 och Rumänien 5.
Under EM tyckte jag att belgiskorna med Tessa Wullaert i spetsen flyttade fram sina positioner ytterligare. Nu är mina odds: Belgien 45, Italien 35, Portugal 12 och Rumänien 8.
Rumänskorna var ju väldigt nära att kvala in till EM. I playoff mot just Portugal blev båda matcherna 0–0. Förlängningen slutade 1–1 och Portugal tog EM-platsen på fler bortamål.
Rumäniens stjärna heter Laura Rus och är en pålitlig målskytt i internationella sammanhang. Hennes klubbtillhörighet är Apollon Limassol.
Risken är uppenbar att den här gruppen blir så jämn att tvåan inte kommer att ta sig till playoff.
Grupp 7:
Spanien (17), Österrike (20), Finland (28), Serbien (44) och Israel (55).
Total världsrankning: 164
Total världsrankning på de två topplagen: 37
Vid lottningen slog jag fast att Spanien kommer att spela VM-slutspel i Frankrike 2019. Då trodde jag att det allt starkare spanska laget skulle kunna gå igenom den här gruppen utan poängförlust och gav spanjorskorna 99 procents chans till gruppseger.
Den bilden har förändrats något sedan dess, mest på grund av Österrikes härliga framfart i EM-slutspelet. Där slog man ju bland annat ut just det spanska laget.
Jag ser fortfarande Spanien som favoriter, men sätter numera bara 65–35 i deras favör gentemot Österrike. Finland med Anna Signeul som ny förbundskapten har en viss chans på andraplatsen, men det troliga är att finskorna blir trea. Serbien och Israel gör sedan upp om fjärdeplatsen.
I sin debut som finsk förbundskapten nådde Signeul 1–1 borta mot Portugal i helgen. Här är det finska kvitteringsmålet av Kaisa Collin:
Jag bygger det spanska segertipset på en tro på att den spanska landslagsledningen har lärt sig att man måste ha med sina bästa målskyttar i truppen, alltså att det inte går att sätta en övre åldersgräns på laget.
Det var en genomgång, grupp för grupp. Sammanfattningsvis är alltså mitt tips att följande länder går till VM från Europa:
Arrangörsland:
* Frankrike – redan klara.
Och som gruppsegrare i kvalet:
* England
* Schweiz
* Nederländerna
* Danmark
* Tyskland
* Belgien
* Spanien
Till playoff:
* Norge
* Sverige
* Island
* Österrike
Grupptvåor som missar playoff:
* Ryssland
* Skottland
* Italien
Som synes är det otroligt viktigt att vinna sin grupp. Playoffspelet om den sista platsen lär ju nämligen bli en riktigt nagelbitare.
Slutligen är det följande som gäller om två eller flera lag slutar på lika många poäng, se artikel 15 i länken:
1) Flest poäng i inbördes möten mellan de inblandade lagen.
2) Bäst målskillnad i inbördes möten mellan de inblandade lagen.
3) Flest gjorda mål i inbördes möten mellan de inblandade lagen (gäller bara om det är fler än två lag).
4) Flest gjorda bortamål i inbördes möten mellan de inblandade lagen.
5) Bäst målskillnad i alla gruppmatcher.
6) Flest antal gjorda mål i alla gruppmatcher.
7) Flest antal gjorda mål på bortaplan i alla gruppmatcher.
8) Lägst disciplinära poäng, baserade på gula och röda kort i gruppspelet. (Rött kort = tre poäng, Gult kort = en poäng, Två gula kort = rött kort = tre poäng).
Obs. Inlägget är uppdaterat med de senaste turerna. Se botten.
Senast klockan 12.00 i dag måste det danska fotbollsförbundet meddela vilka spelare som skall spela mot Ungern i morgon. Läs mer om det i den här artikeln.
Enligt länken är det uppenbar risk att Danmark, om man inte får ihop något lag, utesluts från VM-kvalet som ju även är OS-kval. Men de riskerar även att bli portade från nästa EM-kval. Det skulle innebära att nästa tänkbara mästerskapsslutspel för danskorna skulle vara 2023. Det låter som ett väldigt dyrt utfall av den pågående strejken.
Ekonomiskt verkar parterna vara hyfsat överens. Spelarna fick ju dessutom i går stöd av det danska herrlandslaget som är berett att avstå delar av sin ersättning. Nu är stötestenen huruvida spelarna skall anses vara anställda av förbundet under landslagssamlingarna eller inte.
Det är en viktig fråga, men inte så viktig att man bör ge upp tre mästerskap. Personligen tycker jag att det danska landslaget borde frysa konflikten för att spela matchen mot Ungern, för att sedan återuppta förhandlingarna.
Den danska strejken får för övrigt stöd från allt fler spelare från andra länder. De senaste dagarna har bland annat starka personligheter från USA:s landslag ställt upp bakom danskorna.
We stand w/ the #denwnt🇩🇰 in their fight to #changethegame and urge the DBU to bridge the gap so WCQ play can resume.Share and show support!
Uppdaterat 12.40: Enligt den ungerska förbundskaptenen skall Danmark komma till spel i morgon. Läs mer här. Ännu finns inga uppgifter från det danska förbundet om vilka spelare det handlar om.
Uppdaterat 12.55: Och där kom även bekräftelsen från spelarhåll att det blir match i morgon med ordinarie landslag. Det blev som jag föreslog ovan, att förhandlingarna återupptas efter matchen.
Det danska fotbollsförbundet och spelarföreningen har suttit i förhandlingar i dag. Men enligt färska uppgifter från Danmark har förhandlingarna strandat.
Därmed ser det väldigt mörkt ut för att några av EM-spelarna skall medverka i VM-kvalmatchen mot Ungern på tisdag. Det var sagt att parterna var tvungna att vara överens före 13.00 i dag för att ett ordinarie landslag skulle spela i Ungern.
Jag har sett uppgifter om att förbundet hoppas kunna ställa ett veteranlandslag på benen i den matchen. Om det blir så återstår att se.
Pernille Harder har för övrigt förklarat på sociala medier varför landslaget strejkar.
Samtidigt som damlandslaget kämpar vidare för bättre betalning strömmar nu stöd in på sociala medier, bland annat från det danska herrlandslaget, och från spelare i andra damlandslag. Här är några exempel:
Många lag som sätter ner foten just nu. En spännande utveckling eftersom fotbollen har potentialen att agera som ett lok för övrig idrott. https://t.co/XwujHPZfO5
Radiosporten rapporterar i dag om Peter Gerhardsson:s allra första elva. Det handlar i och för sig om en elva som är uppställd vid spel på träning, men för att vara en sådan känns den ovanligt intressant.
Den såg ut så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Fridolina Rolfö, Tove Almqvist, Caroline Seger, Lina Hurtig – Marija Banusic, Stina Blackstenius.
Det här är ju förstås ett väldigt offensivt balanserat lag, men med tanke på att det är Kroatien som väntar i första VM-kvalmatchen är det förstås rätt att tänka offensivt.
Målvakt och backlinje är alltså exakt samma spelare som Pia Sundhage valde. Jag kan inte säga att jag har några synpunkter på det, i varje fall inte nu när Magdalena Eriksson inte är med i truppen. Erikssons vänsterfot skriker man ju alltid efter i samband med fasta situationer.
Magdalena Ericsson, Emma Berglund, Olivia Schough, Sofia Jakobsson och Emilia Appelqvist
Bland de sex spelarna på mittfält och i anfall är det däremot fyra nya spelare och fem nya positioner jämfört med den elva Sundhage startade EM-slutspelet med. Där bildade ju Olivia Schough, Lisa Dahlkvist och Kosovare Asllani mittfält ihop med Caroline Seger. Nu är de två förstnämnda helt petade ur truppen, medan Asllani i varje fall inte fanns med i den första elvan.
Det där är ju inte så lite intressant. Faktum är att jag över tid tror att Asllani är bättre lämpad för en defensiv innermittfältsroll än vad Seger är. Jag ser lite möjligheter att Asllani kan få samma utveckling som Anders Svensson fick. Alltså en teknisk lirare med bra speluppfattning som stack till England och utvecklade sitt närkampsspel och växte ut till en spelskicklig defensiv innermittfältare.
När det gäller Seger är jag fortsatt skeptisk till hennes defensiva speluppfattning. En riktigt duktig defensiv innermittfältare hade aldrig släppt kontakten med Marija Banusic som Seger gjorde vid Linköpings 2–0-mål senast.
Men jag antar att Gerhardsson vill ha kvar Seger i laget på grund av bollskicklighet och kanske framför allt på grund av sina ledaregenskaper.
Bredvid Seger hade Gerhardsson alltså Tove Almqvist i dag. Det är ju rätt överraskande, i varje fall med tanke på att Almqvist väl var petad ur Linköpings startelva senast mot Rosengård? Ni som har bättre insyn i LFC än jag, det var väl en petning och ingen skada som gjorde att hon var bänkad?
Fridolina Rolfö
På kanterna finns alltså Lina Hurtig och Fridolina Rolfö. Det som är överraskande med det är ju att Gerhardsson har varit noga med att poängtera att han tagit ut två spelare per position och att mångsidighet inte är en faktor där. Ändå sätter han en spelare han tagit ut som forward på kanten.
Att spela yttermittfältare är ju dock ingen ny roll för Rolfö. Under de år jag följde henne på nära håll, alltså när hon spelade i Jitex, var hon ju huvudsakligen just yttermittfältare. Dock huserade hon mest till vänster, fast det är ju inte någon jättestor skillnad att spela på motsatt kant.
Rolfö var en utmärkt kantspelare. Jag minns för övrigt att jag någon gång föreslog att hon skulle kunna bli en utmärkt offensiv vänsterback i landslaget. Jag hittar inte det inlägget nu, och det där känns kanske inte lika aktuellt längre.
Marija Banusic
På topp ställde alltså Gerhardsson upp med Blackstenius och Banusic. Det är ett intressant par bestående av en fotbollshjärna och ett fysmonster. Eftersom Kroatien antagligen kommer att spela rätt defensivt tycker jag att det är rätt att spela med Banusic. I en sådan match kommer hennes styrkor mer till pass än i matcher där forwards även måste göra ett stenhårt försvarsarbete.
Noterbart är att huvudspelet förstärks rejält med den här uppställningen. Sundhage ställde ofta upp med ett gäng offensiva spelare som inte kunde nicka. Här är fem av de sex mittfältarna och forwardarna duktiga huvudspelare, vilket gör att det blir lättare att få till ett inläggsspel.
Nu vet vi ju inte ännu om det här blir startelvan mot Kroatien. Men så mycket tid har inte Gerhardsson på sig inför premiären av VM-kvalet att han kan slösa bort träningspassen på att testa uppställningar som han inte tänkt sig.
Så gissningsvis ser startlaget mot Kroatien ut ungefär som det som testades i dag. Intressant.
För övrigt är VM-kvalet nu igång. I Sveriges grupp slutade Ukraina–Kroatien 1–1 efter att tyskfödda Jenaspelaren Ivana Rudelic kvitterat för kroatiskorna i slutminuten. I dag har även Norge och Schweiz tagit varsin 4–1-seger. Mer om VM-kvalet i kommande inlägg.
I övrigt i dag har det rapporterats om tränarbyten både i LB07 och i Växjö DFF. Hos Växjö meddelade ex-tränare Pierre Persson häromdagen att han slutar efter den här säsongen. Som tack för det fick han sparken i går.
Pierre Persson
Spontant känns det som att det här var ett rätt konstigt sätt från klubbens sida att tacka för ett bra arbete. Samtidigt kan man kanske ha en liten förståelse för att klubbledningen ser en chans att testa ett framtida alternativ i skarpt läge.
När det gäller LB07 får Sven Sjunnesson däremot köra vidare säsongen ut. Därefter blir han återigen akademichef och ersätts på tränarposten av sin assistent Otto Persson.
På spelarsidan har Michaela Johnsson lämnat LB07 efter en udda konflikt med just Sjunnesson. Johnsson skall under en period ha bojkottat träningar och matcher som följd av besvikelse över ett samtal hon haft med sin tränare.
Enligt länken ovan skall sportchef Johan Andersson ha sagt så här till Sydsvenskan om konflikten:
”Affären är avslutad för vår del och vi är inte intresserade av att få tillbaka henne till LB07 igen.”
På onsdagseftermiddagen kom beskedet om vem som blir lagkapten i Peter Gerhardsson:s landslag. Samtidigt fick vi således även det första namnet i startelvan.
”Jag har lyssnat runt och jag tycker vi behöver en spelare som varit med en del, som har åsikter och vågar tycka till.”
Och där är det ju ingen tvekan, Seger har både åsikter och hon vågar framföra dem. Ingen annan spelare i landslaget är lika tydlig med vad hon tycker om saker och ting – något som ofta väcker olika typer av känslor. Eller vad säger alla ni Linköpingssupportrar?
Personligen kan jag inte säga att jag gjorde vågen när jag såg beskedet. Jag hade nog föredragit att Nilla Fischer fått bindeln, mest eftersom jag är lite tveksam till om Seger löser sin uppgift på planen. Mer om det strax.
Landslagssamlingen är nu inne på sitt tredje dygn, och jag har nu sett att Aftonblandets pålitliga Emelie Fredriksson finns på plats i Kroatien. Läser man hennes artiklar (som den här och den här) börjar man hitta mönster om vad som väntar framöver. Det är kanske inte så mycket kring det rent spelmässiga, utan mer hur uttagningarna kommer att göras.
Exempelvis kommer inte mångsidighet att vara någon stor faktor i framtida trupper:
”Vi försöker tydliggöra det hela med att vi har två som konkurrerar på varje position. Du kan vara trea på en position i Sverige, och det är inte så dåligt. Men det kan inte ersättas med att man kan spela på en annan position”
Där har vi förstås ett skäl till varför Elin Rubensson först kom med som reserv. Något som Gerhardsson däremot verkar tycka om är spelare som sticker ut hakan och ikläder sig lite stjärnstatus:
”Det handlar inte om att säga dumma saker. Jag gillar spelare som vågar tro på sig själva och nånstans är det också de som kommer längst. Jag tycker att spelarna kan ta ännu mer plats och på så sätt utmanas i sig själva. Man ska våga vara lite stjärna. Vi pratar mycket om gruppen och den kommer vara viktig men jag tror man också att man måste våga sticka ut.
Något ni uppmuntrar spelarna till?
Det har vi redan gjort! Vi vill inte att de åker hem och känner ’varför vågade jag inte, varför provade jag inte det här eller gjorde det här?’. Enda sättet att utmana sig själv är att ligga på gränsen och kliva över. Både när det gäller fotbollen och personligheten.”
När det gäller Segers uppgift på planen skall hon ha en defensiv roll med mycket boll. Det blir intressant att se hur hon löser det. Jag har som bekant inte varit speciellt imponerad av vad hon uträttat hittills i Rosengård, hennes defensiv haltade ju exempelvis rätt rejält senast mot Linköping. Men för landslagets skull får vi hoppas att Seger har en växel till att lägga in framöver. Och hon är ju inte ensam på mittfältet, hur hon klarar sin uppgift hänger förstås också på vilka som tar plats runt henne, och hur deras roller ser ut.
Som lagkapten är Seger väldigt rutinerad. Hon blev vice lagkapten i landslaget redan 2008, då bakom Victoria Sandell (som då hette Svensson). När Sandell slutade i landslaget året efter blev Seger ordinarie kapten, vilket hon var fram till och med 2011. Då avsade hon sig uppdraget och Sara Thunebro och Nilla Fischer delade på ansvaret under Thomas Dennerby:s sista år. Men när Pia Sundhage tog över hösten 2012 var Seger tillbaka som kapten, då ihop med Lotta Schelin.
Den danska landslagskonflikten ledde alltså i dag till att det danska fotbollsförbundet ställde in en slutsåld landskamp, något som väcker känslor och förvåning i Danmark.
Men danskorna är inte ensamma. I kväll berättar både Radiosporten (lyssna här) och TV4sporten om att inte heller det svenska förbundet är överens med damlandslaget om kommande avtal, trots att man förhandlat under ganska lång tid. Även i USA har man ju haft struliga förhandlingar.
Känslan är att vi kommer att få rätt många sådana här svåra förhandlingar framöver. Förhandlingar som kan leda till strejker eftersom de är svårlösta. Spelarna vill ha mer jämställd betalning, samtidigt är intäkterna långt ifrån jämställda. Herrlandslagen drar in enormt mycket mer, och i de flesta länder är damlandslagen rena förlustaffärer.
Det där hänger dock förstås mycket ihop med intresse och marknadsföring från de nationella förbunden.
Personligen lutar jag alltmer mot att damfotbollen både nationellt och internationellt seriöst borde överväga att bryta sig ur de etablerade fotbollsförbunden och starta egna förbund, till vilka man kan skaffa egna sponsorer. Så gjorde ju damtennisen en gång i tiden på internationell nivå, och just tennis är ju en av få sporter där prispengarna är lika stora för män och kvinnor i de största turneringarna.
I går presenterades den norska utvärderingen av EM-fiaskot. Den lades faktiskt upp på Norska fotbollförbundets hemsida och går att läsa här. Det är spännande läsning.
Man gillar ju hela den här grejen, alltså att debatten förs öppet för fansen. När får vi se svensk damfotboll göra likadant? Jag har aldrig sett en svensk mästerskapsutvärdering presenteras så här öppet och bra. Jag har inte någon full tillbakablick, så det kan möjligen ha hänt någon gång, fast jag tror det inte.
Svenska fotbollförbundet är inte mycket för debatt. Och dessutom missbrukar de ju sin hemsida. Utöver presentation av landslagstrupper och matchstatistik från de högsta serierna finns det inte mycket matnyttigt att läsa på svenskfotboll.se. Texterna är väldigt sällan läsvärda. Väldigt sällan.
Från den pågående och hyperintressanta landslagssamlingen i Kroatien finns exempelvis bara ett kort och okommenterat tv-klipp. Det är ungefär den nivå som vi har på vår hemsida i min division IV-klubb.
* Utöver Norge och Sverige har ju även Finland en svensk förbundskapten. Anna Signeul står inför en jätteutmaning att vända trenden för det finska landslag som sjunkit sakta men säkert på världsrankningen och numera återfinns på plats 28.
Här är en artikel om hur Signeul ser på sitt nya lag:
* Från Örebro kom i dag nyheten att Marie Hammarström skall spela för Kif Örebro igen. Vi får väl se om hon även dyker upp i damallsvenskan. Hur som helst behöver ju laget en kreativ och konstruktiv passningsspelare.
För andra helgen i rad har mycket av eftersnacket till en damallsvensk omgång handlat om domarinsatser. Tråkigt. Men tyvärr tror jag att vi skulle kunna ha en sådan debatt efter varje omgång.
Som jag var inne på förra veckan tycker jag att domarnivån är för låg i våra högsta serier. Det är mer regel än undantag att man upplever att domaren har varit en av planens sämre aktörer när man varit på matcher i damallsvenskan eller elitettan. För egen del har det gått så långt att jag under en lång period undvikit att kommentera domarinsatserna eftersom det varken känns kul eller konstruktivt att gång på gång sparka på de som redan ligger. För så blir det.
Nu har dock ämnet blivit högaktuellt, därför har jag hakat på, och jag tycker att det är värt att kommentera lite till. Jag har exempelvis sett flera kommentarer om det bara är Rosengård som gnäller. Så är det förstås inte.
Det är mängder av tveksamma domslut som inte hamnar i fokus, på gott och ont. Att tveksamheter i Rosengårdsmatcherna får stor uppmärksamhet beror förstås på att Malmöklubben är den enda som har ett tillräckligt stort genomslag i media för att höras och synas.
Varför har då Rosengård störst genomslag? Vissa verkar tro att det handlar om någon form av konspiration. Glöm det.
Att Rosengård syns mest beror ju huvudsakligen på att medierna i Malmöområdet sett till omfång har den överlägset bästa damfotbollsbevakningen i landet. Händer något i Rosengårds matcher sprids det i många medier. Det är ju förstås i grunden väldigt bra, och inte något negativt.
Att man sedan kan tycka att flera av Malmöreportrarna är charmigt (eller ocharmigt) hemmablinda är ju en annan sak…
Om andra damallsvenska lag hade fått lika närgången mediebevakning som Rosengård skulle vi troligtvis ha kunna läsa i Stockholmsmedia om att Djurgården i går gick miste om ett till synes regelrätt segermål mot Eskilstuna.
För kolla bilden nedan. Johanna Rytting Kaneryd:s skott träffar Madeleine Stegius, som efter diskussioner mellan huvuddomare Pernilla Larsson och hennes assisterande bedöms vara offside. Men nog ser det väl ut som att Petra Johansson upphäver offsiden på Stegius?
Det här hände i minut 83, alltså nära slutet. Och om Djurgården hade vunnit skulle de varit uppe jämsides med Eskilstuna. Nu skiljer det fyra poäng.
Ett annat tveksamt domslut i helgen inträffade i matchen Kristianstad–Kif Örebro. Såg jag rätt blev Kristianstad där lurat på ett kvitteringsmål i 39:e minuten när Alice Nilsson jobbade fram bollen till Rita Chikwelu. På tv-bilderna är det svårt att se exakt vad som hände i Carola Söberg:s målområde. Men det verkar inte som att Söberg har kontroll på bollen, utan att hon fick en väldigt billig frispark när hon borde åkt på ett baklängesmål.
I det här fallet vann ju KDFF matchen ändå, så det blev inte matchavgörande.
Jag har ju skrivit om att jag tycker att domarna i damallsvenskan är fega när det gäller att döma straffar. Personligen vill jag att det skall bli många mål, därför ser jag hellre att domarna dömer en straff för mycket än en för lite. Ett undantag från den där regeln är mitt eget lag, mot dem ser jag helst att det aldrig utdöms några straffar överhuvud taget…
Eftersom jag vill se många mål tycker jag också att domarna tillåter för mycket ”fusk” från försvarsspelare. Som bekant tar ju spelarna till alltfler knep för att lura domarna.
Det knep som väcker hetast känslor är filmning, i varje fall här i Sverige. Att bli kallad ”filmare” är bland det värsta epitet en svensk fotbollsspelare kan få.
Jag gillar inte heller filmningar, utan jag tycker att det är ett otyg. Men under vinjetten ”otyg” placerar jag alla taktiska regelbrott. Fast det känner jag mig ibland rätt ensam om.
För en försvarsspelare kan hindra hundra målchanser genom att använda knuffar, lätta tröjdragningar, fasthållningar och stängningar utan att bli stämplad som fuskare – tvärtom kallas spelaren för smart och rutinerad. Eller finns det någon som känner till någon ”tröjdragare” eller ”knuffare”?
En forward däremot kan bli stämplad som fuskare bara genom att inte kämpa emot när någon försöker ge sig på en fällning. Hur blev det så? Varför är det allmänt accepterat med fuskande försvarare, men inte med fuskande anfallare?
Innan jag lämnar helgens damallsvenska omgång konstateras att seriefinalen sågs av 185 000 tittare på SVT – en väldigt bra siffra.
* Till landslaget. I dag har Peter Gerhardsson samlat sin första landslagstrupp i Kroatien.
Av den torftiga medierapportering som varit i dag antar jag att knappt några svenska journalister är på plats och följer laget. Hittills har jag nämligen varken sett någon artikel eller något tv-inslag, däremot har jag hört ett inslag från pålitliga Radiosporten. Men inte heller där får man några ledtrådar om hur laget skall spela. Förhoppningsvis blir bevakningen bättre ju närmare Kroatienmatchen vi kommer.
När det gäller spelarna kommer de till samlingen med olika saker i ryggsäcken. Från den franska ligan lär Stina Blackstenius ha packat ner ett gott självförtroende.
Hennes och Linda Sembrant:s Montpellier leder nämligen ligan med två raka segrar och hela 15–0 i målskillnad. Blackstenius har gjort tre mål på två matcher, men ligger ändå bara fyra i skytteligan.
Det har nämligen blivit hysteriskt mycket mål i serieupptakten. I skytteligan leder Ada Stolsmo Hegerberg på fem. På delad andraplats med fyra mål finns Ouleymata Sarr, som har gjort alla Lilles mål, och Paris FC:s Gaetane Thiney. Thiney spelar alltså i nya Paris FC, det handlar om det lag som tidigare hette Juvisy, men som numera är uppköpt av Paris FC.
Just Montpellier, Lyon och just Paris står på full poäng efter två omgångar. Emma Berglund:s PSG har en seger och ett kryss, svenskan har spelat full tid i båda matcherna.
I Tyskland har Fridolina Rolfö startat båda matcherna för Bayern München, men hon har inte haft någon utpräglad forwardsroll, utan har mer agerat mittfältare. Som sådan stod hon för ett tungt bolltapp i lördags, ett bolltapp som ledde till Freiburgs segermål när Bayern föll med 1–0. Se höjdpunkter från den matchen här.
Både Rolfö och Amanda Ilestedt blev utbytta i helgens omgång. För Ilestedt och Turbine Potsdam blev det dock seger, laget är en av fyra fullpoängare efter två omgångar. Övriga är Freiburg, Frankfurt och Wolfsburg.
I Wolfsburg har Nilla Fischer spelat 90 minuter i båda matcherna. Hennes lag har hållit nollan och gjort tio mål framåt, så Fischer lär precis som Blackstenius ha gott självförtroende med sig till Kroatien.
På sistone har Fischer också förlängt sitt kontrakt med Wolfsburg till att gälla ända fram över säsongen 2020. Hon har alltså inga tankar på att trappa ner satsningen ännu på några år. När hon gör det kanske hon avslutar karriären på Nillavallen i Verum.
* Det är ju väldigt spännande att se hur Gerhardsson tänkt sig sitt landslag. Även Danmark har en ny förbundskapten. Men där råder en annan typ av spänning. För där fortsätter konflikten mellan spelarna och förbundet. Inga spelare dök i dag upp till första samlingen efter EM.
* Även i England är det en konflikt som står i fokus. Där rullar frågan om huruvida förbundskaptenMark Sampson agerat rasistiskt vidare. Förbundet har friat Sampson, men nu skall frågan upp på parlamentsnivå.
Det här har varit en sådan helg där jag inte haft tid att sitta och kolla in matcherna live. Jag hann i och för sig se lite av Vittsjö–Piteå tidigare i dag, men i övrigt har det mest varit klipp med höjdpunkter.
Dagens höjdare har ju på alla sätt varit Rosengård–Linköping. Jag kunde alltså inte se den när den spelades. Men precis som vid cupfinalen spelade jag in matchen. Dessutom lyckades jag undvika att höra slutresultatet, så nu på söndagskvällen har även jag sett matchen ”live”.
Det blev verkligen en match med massor av bottnar. Med massor av rubriker, och vändningar. Vi tar det i turordning:
1) Efter en fjärdedel av matchen, alltså efter halva den första halvleken kände jag att Rosengård var det klart bättre laget, även om jag bara hade 2–1 i riktigt klara målchanser.
2) I minut 26 gjorde i stället Linköping och Kristine Minde 0–1.
Kristine Minde
3) Tio minuter senare fick Jonna Andersson sin karriärs första gula kort (jag skrev om den frågan här) och Rosengård tilldömdes straff. På repriserna kändes straffen hårt dömd, men live tyckte jag spontant att det var straff. Alltså kan jag inte klandra domare Laura Rapp för domslutet. Andersson tog ju en stor risk när hon bara gick på spelare (Anja Mittag) och inte på boll.
4) Straffen slog Caroline Seger utanför Cajsa Andersson:s mål.
5) Direkt i upptakten av den andra halvleken bjöd Marija Banusic på ett riktigt klassnummer till 0–2.
6) Mitt i den andra halvleken kändes det som att Linköping hade god kontroll på matchen. Visst var det 8–2 i hörnor, men jag hade bara 4–3 i målchanser till Rosengård, som kändes rätt uddlöst.
Här gör jag en paus. Om 0–2 hade stått sig tiden ut skulle damallsvenskans guldstrid i princip ha varit avgjord. I det läget skiljde det sju poäng mellan topplagen.
Så långt var jag imponerad över hur LFC klarat sig utan både Claudia Neto och Tove Almqvist. Så långt var Sanne Troelsgaard och Seger stora syndabockar i hemmalaget. Troelsgaard stod för stora missar vid båda LFC-målen, medan Seger först var lam vid 0–1 och sedan stod för den vansinnigt svagt slagna straffen. Att slå en straff utanför är för mig jämställt med grova målvakts- eller domartavlor.
Jack Majgaard Jensen
Efter EM har Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen verkligen provat sig fram med sin skadeförföljda trupp. Ebba Wieder har exempelvis hoppat mellan högerback, högerytter, central mittfältare och forward under de fyra matcherna. När det gäller högerbacksposten har Rosengårdstränaren haft svårt att pricka rätt i Lina Nilsson:s frånvaro. Troelsgaard var alltså väldigt olycklig i defensiven i dag.
Apropå Majgaard Jensen undrar jag lite över valet att ge Seger kaptensbindeln direkt som ny i laget. Ofta behöver man ha en period på sig för att komma in i ett nytt lag. Det är ganska ofta som sommarförvärv inte hittar rätt i sina nya lag förrän de även fått en försäsong ihop med de nya lagkompisarna. Att ge en helt ny spelare kaptensuppgiften innan hon är inne i laget kan vara att lägga väl stor press på spelaren. Vet inte om det är det som hänt med Seger, men jag tycker verkligen inte att hon har varit speciellt bra i höst.
Däremot är det bara att lyfta på den bildliga hatten för Marija Banusic. Jag skrev ju inför seriefinalen att det skulle bli intressant att se vad hon kunde göra mot toppmotstånd. Jag skrev även att jag anser att landslagsforwarden är ett relativt oprövat kort i tuffa matcher mot toppförsvar. Det gav ju upphov till en rätt het debatt i kommentatorsfältet här i bloggen.
Banusic själv lämnade ett bra svar på Malmö IP. Hon slog frisparken till 0–1 och gjorde alltså 0–2. Frisparken vid 0–1 var väl egentligen halvt misslyckad, men blev ju väldigt bra när två nämnda hemmaspelare gjorde dåliga insatser och målskytt Minde två bra.
Däremot finns det inget att invända mot 0–2-målet. Där är det först tydligt att Banusic högljutt ger sig till känna när Lina Hurtig anfaller på vänsterkanten. När väl passningen kommer står Linköpingsforwarden för två fantastiska tillslag. Det är klass rakt igenom, kul att se.
Men Banusic fick inte bli matchvinnare. Hon byttes ut i 66:e minuten. Och därmed är det dags att fortsätta att rada upp rubriker från seriefinalen:
7) I minut 69 fick Rosengård lite vittring. 1–2 genom Ella Masar McLeod som kom perfekt på Iva Landeka:s väl avvägda inläggsfrispark. Däremot hade Cajsa Andersson en konstig position – hoppades hon kanske kunna gå ut och plocka inlägget? Och Janni Arnth förlorade nickduellen klockrent.
8) Från minut 80 och framåt var det bara Rosengård. Linköping såg helt slutkört ut, laget verkade nästan ha vuxit fast vid eget straffområde. Här saknades Neto kopiöst mycket, alltså en spelare som kan hålla i bollen och se till att medspelarna får lite andrum.
På hemmalagets nionde solklara målchans kom också kvitteringen. Återigen var Arnth snett ute på ett inlägg. Den här gången var det uppflyttade mittbacken Glodis Perla Viggosdottir som fick öppet läge – och som gjorde mål.
9) Enda gången Linköping lyckades lyfta laget den sista kvarten var i minut 90, men då åkte man istället på en kontring. Anja Mittag blev frispelad – och fälldes av Maja Kildemoes. Där kom tyvärr dagens gigantiska domarblunder. Fram till den här situationen hade jag inga stora invändningar mot domare Rapp. Men i slutminuten tappade hon allt.
Först blåste hon inte alls, men där fick hon hjälp av sin assisterande domare Sandra Fogelberg. Och när man valt att blåsa frispark för fällning av en fri spelare, då måste man även ta upp det röda kortet. På tv-bilderna ser man hur Rapp också placerar högerhanden på sin bakficka. Men sedan händer något, och hon springer ut till Fogelberg.
Direkt när jag såg händelsen anade jag att de fyra domarna helt enkelt inte hade koll på vilken LFC-spelare som stod för fällningen. Det visade sig att jag hade rätt. Det blev inget kort alls.
Kildemoes lyckades alltså rädda sitt lag genom ett regelbrott, och kom dessutom undan helt utan straff – det kändes inte bra. Fadäsen var självklart inte heller bra för domarkåren, inte med tanke på hur debatten har gått den senaste veckan.
Som grädde på moset visade fjärdedomaren att Rapp hade lagt till minst fyra minuter. Palavern kring frilägesfällningen tog två minuter och 15 sekunder. Ändå blåste Rapp av efter 95,01. Svagt att inte lägga till mer för sitt eget tillkortakommande.
Matchen slutade alltså 2–2. Det blev 10–2 i hörnor och jag hade 10–3 i klara målchanser. Ändå är det väl Linköping som måste räknas som dagens vinnare. De har ju fortfarande fyra poängs ledning och ett klart grepp om SM-guldet.
Innan jag lämnar seriefinalen tycker jag att Ali Riley, Hanna Folkesson, Masar McLeod och Wieder var bra i Rosengård i olika delar av matchen. Hos Linköping tycker jag att målskyttarna Banusic och Minde var framträdande. Men jag gillade även vad Emma Lennartsson uträttade.
Därmed över till den betydligt tråkigare drabbningen Vittsjö–Piteå 0–0. När jag kikade på den chansfattiga matchen noterade jag att Josefin Johansson återigen var framträdande i Piteå. Det jag framför allt imponerades av var hur fantastiskt bra på hon är på att läsa av var andrabollarna hamnar, kan någon annan i landet slå henne på fingrarna där?
Hilda Carlén
En annan notering rör Hilda Carlén. Jag har ju varit väldigt skeptisk till om hon skall kunna bli en riktigt pålitlig landslagsmålvakt. Fast här börjar jag svänga. I år har jag inte sett de där situationerna där det blir panik i hennes målområde vid hörnor och inläggsfrisparkar. Carlén verkar ha lärt sig att hantera luftbollarna, vilket är väldigt lovande. För på skott och i närspelet är hon ju högklassig.
Kanske har Carlén använt June Pedersen i träningen? Det borde ju vara en stor tillgång för en målvakt att kunna ställas mot en av världens bästa hörnläggare på träning.
Så till bottenstriden. Där är LB07 nu väldigt nära säkrat kontrakt, Kristianstad likaså. Efter deras segrar i går står de nu på 20 respektive 18 poäng. Jag kollade tabellerna under den senaste tioårsperioden, och de lag som åkt ut med flest poäng är Hammarby på 18 poäng 2015 och Djurgården på 19 poäng 2012.
Det kan krävas över 20 poäng för att hänga kvar i år, med tanke på hur jämnt det är. Det innebär att Kristianstad behöver åtminstone en seger till. Det gör även formstarka Vittsjö. De har inte förlorat efter EM-uppehållet och står efter dagens 0–0-match mot Piteå på 17 poäng.
Jag tror att nedflyttningslagen finns i kvartetten Hammarby, Kvarnsveden, Göteborg och Örebro. Sett över de matcher som spelats sedan EM-uppehållet är Örebro och Kvarnsveden de mest formsvaga gängen, och således även de som ligger mest illa ut. De har tagit ett respektive två poäng på de här fyra omgångarna. De är således också de båda lag som sannolikt är gladast över det landslagsuppehåll som kommer nu.
Kvarnsveden är för övrigt ett konstigt lag. Det är bara det båda topplagen som har gjort fler mål än Borlängegänget, men defensivt är Kvarnsveden seriens klart sämsta lag. Därför ligger man där man ligger i tabellen.
Första helgen i oktober skall Kvarnsveden till Göteborg. Det är förstås en otroligt viktig match, inte minst för KGFC. Det kändes som att Göteborg var på väg uppåt direkt efter EM-uppehållet. Men gårdagens förlust i Malmö gör att Göteborg återigen är väldigt illa ute. Det värsta för laget är att Pauline Hammarlund verkar ha tappat självförtroendet. Hon har inte gjort några mål efter EM.
Som det ser ut nu kommer det att bli fem eller sex lag från Skåne och Småland i nästa års damallsvenska. Serien kanske skall döpas om till damsydsvenskan i så fall.
Växjö lär i alla fall gå upp. Laget vann toppmötet i elitettan mot AIK med 4–2 efter två nya mål av Anna Anvegård. Höjdpunkter från den matchen går att se här.
Anna Anvegård
IFK Kalmar låg på damallsvensk plats inför helgen. Men man åkte på en riktig käftsmäll, förlust med hela 7–2 hemma mot bottenlaget Sundsvall. Höjdpunkter från den superskrällen finns här.
Förlusterna för AIK och Kalmar gjorde att Assi gick upp på damallsvensk plats i och med dagens 1–0-seger mot Västerås BK 30. Assi har alltså numera saken i egna händer. Man har dock även det tuffaste spelschemat av de fyra topplagen i de sju återstående omgångarna, Kalixgänget har bland annat kvar att möta alla de tre andra topplagen.
I botten av elitettan vann alltså Sundsvall i Kalmar, och i dag tog Östersund tre blytunga poäng i och med 1–0 mot Mallbacken. Därmed har både Sundsvall och Östersund nu kontakt med just Mallbacken och Böljan. Det kan bli jämnt kring nedflyttningsstrecket där också till slut.
Efter gårdagens match i damallsvenskan mellan Rosengård och Vittsjö har domarna hamnat i fokus. Dels de som dömde den aktuella matchen, dels hela domarupplägget i damallsvenskan.
Den som står bakom kritiken är Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen, en man som inte lindar in sina åsikter. Enligt Kvällsposten sa han så här på presskonferensen efter matchen:
”Vi måste ha bättre domare, jag skiter om det är killar eller tjejer eller fan vad det är. Men vi måste ha bättre domare i damallsvenskan. Det kan inte vara rätt att det ska avgöras på det här sättet.”
Och:
”Det är Kalle Anka-domarsystem!”
Först kan vi ju slå fast att Majgaard Jensen svingade i affekt efter poängförlusten. Uttalandet…
”Det var ett klart mål efter hörnan, det kan alla se.”
… är ju inte ett dugg trovärdigt. På tv-bilderna är det ju exempelvis fullständigt omöjligt att se om hela bollen är inne eller inte. Det är möjligt att det är mål, men det är väldigt långt ifrån säkert. Man måste ju stå på den förlängda mållinjen för att kunna se det säkert.
Två som befann sig på den förlängda mållinjen var Caroline Seger och den assisterande domare Camilla Stendahl. Och de hade helt olika uppfattningar om huruvida det var mål eller inte. Till Sydsvenskan säger Seger att:
”Efter nicken står jag bakom mål och ser hur hon [målvakten] står inne i målet. Då är bollen inne. Sedan är det inte kameror från alla vinklar i damfotbollen och det är svårt att se det, men nu spelar det ingen roll för det är redan färdigt”
Först har ju Sydsvenskan missuppfattat citatet. Det var ju Lisa Klinga som stod inne i målet, inte målvakten. Sedan har Seger missuppfattat reglerna, att den spelare som räddar är inne i målet är ingen garanti för att hela bollen är i mål.
Huvuddomare Sara Persson, Stendahl och övriga i domarteamet bedömde det inte som mål. Det kan ha varit ett korrekt domslut, däremot är det otroligt dåligt att hon inte blåser straff för Vittsjö minuten senare. Persson står perfekt placerad, men struntar i att blåsa när Emmi Alanen fälls av Ida Lyberg. Fast den situationen nämnde väl inte Majgaard Jensen i sitt utspel?
Jack Majgaard Jensen var alltså väldigt enögd i sin kritik kring gårdagens match. Till hans försvar ser jag att han konstaterade till Sydsvenskan att Rosengård inte borde ha tilldömts den omdiskuterade hörnan, för det var ju Ella Masar som skickade ut bollen över sidlinjen, inte någon Vittsjöspelare.
Om vi lämnar de avgörande situationerna i matchen Rosengård–Vittsjö och ser till den större bilden håller jag med Majgaard Jensen. Svensk damfotboll har ju nämligen ett jätteproblem på domarsidan. Ett jätteproblem.
Jag har skrivit om det här vid flera tillfällen. För tillfället har vi tyvärr inte någon kvinnlig domare som hänger med på internationell nivå. Våra bästa domare brukar numera skickas hem från mästerskapen innan vårt lag. Vår högst rankade domare, Pernilla Larsson, fick ju exempelvis bara döma en match i EM – och där missade hon mästerskapets tydligaste hands i straffområdet. Nämnda Sara Persson som stod i fokus för Rosengårds kritik är ju för övrigt Sveriges andra internationella domare.
Faktum är att de kvinnliga domare som håller damallsvensk klass är lätträknade. Min uppfattning är att standarden på spelarna är överlägset bättre än den på domarna. Domarna gör massor av enkla misstag, och vad värre är – de gör även väldigt många stora misstag. Framför allt när det gäller straffar. De damallsvenska domarna verkar vara livrädda för att döma ut straffar, även solklara sådana. I ett inlägg i fjol skrev jag att:
”Domare som blåser för skitsaker ute på planen har tyvärr ofta tio gånger högre tröskel i straffområdet. Det är inte rimligt.
Tyvärr är min bild att orsaken ligger i att domarstandarden är för dålig. Domarna behärskar inte situationen, är osäkra – och struntar i att blåsa för solklara straffar för att de inte vill avgöra matcher. Men genom att undvika att blåsa straffar avgör de ju ändå matcherna. Tråkigt.”
Det där gäller i högsta grad även i år. I aktuell omgång såg jag utöver den straff Vittsjö gick miste om även att Linköping skulle ha haft straff i slutet av den halvlek (den första) jag sett i matchen mot Göteborg. Även där stod domaren välplacerad, men blundade/vågade inte blåsa för en väldigt tydlig förseelse. Jag har väldigt svårt att tro att hon hade struntat i att blåsa om samma sak hänt vid mittlinjen.
Men det är inte bara i damallsvenskan som problemet finns. I elitettan är problemet ännu större, där är domarstandarden ett gigantiskt problem. Vid de matcher jag har sett i år har det stundtals varit rent parodiskt. Domare som inte är redo att döma elitfotboll tycks ha flyttats upp alldeles för snabbt genom divisionerna. Därmed blir domaren matchens klart sämsta aktör, vilket snabbt leder till gnäll och dålig stämning på planen. Tråkigt.
Det är självklart inte lätt att vara domare. Jag är inte avundsjuk på de som dömer. Men precis som för målvakter kräver man att domare skall minimera sina misstag. De som gör tavlor i mer eller mindre varje match är helt enkelt på fel nivå.
I den länkade artikeln i Kvällsposten säger domare Persson att:
”Man kan inte säga att det är vi domare som avgör damallsvenskan. Jack måste vara mer konkret och förklara vad vi gör för fel. Jag vill ha mer konstruktiv kritik. Vi blir inte bättre om vi inte får reda på vad vi gör för fel.”
Visst är det bra med konstruktiv kritik. Men ibland är det otroligt svårt att ge sådan. Vid flera av de solklara straffsituationer där domarna vinkat avvärjande har de varit bra placerade och har sett situationen, men har ändå struntat i att blåsa. Hur ger man konstruktiv kritik på sådant? Det är ju tyvärr bara för dåligt.
Som jag ser det måste de domaransvariga på Svenska Fotbollförbundet svälja stoltheten och lägga ner tanken på att damfotboll skall dömas av damer. I varje fall för tillfället. Varken domarna eller lagen gynnas av att matcherna döms av personer som inte håller klassen.
Det blir ju för övrigt inte lättare för domarna nu i den damallsvenska slutspurten när Jack Majgaard Jensen har satt press på hela domarkåren. Hur kommer domarna att tackla det?
Med åtta omgångar kvar av elitettan står som bekant Växjö DFF med 1,8 ben i damallsvenskan. Bara en totalkollaps kan hindra laget som har tolv poängs serieledning, och bara har tappat fem poäng på 18 omgångar. Efter 18 omgångar står man på 49 poäng. Man har fortfarande god chans att slå elitettans poängrekord på 66.
Jag hade aldrig sett Växjö spelar och har varit lite nyfiken på laget. Därför passade jag på att kolla in dem när de var på besök i Kungsbacka.
Där såg jag ett Växjö som kanske inte briljerade på det sätt jag hade tänkt mig. Jag hade nog föreställt mig ett ännu lite mer homogent lag, och med lite bättre passningsspel än det man visade upp.
Samtidigt är det svårt att briljera i varje match, och Växjö gjorde sitt jobb. De var minst klassen bättre än hemmalaget, och 3–1-segern var odiskutabel. Så det finns säkert mer att plocka fram i Växjö till matcher där det behövs.
Efter matchen snackade jag en stund med Växjötränaren Pierre Persson. Han konstaterade förstås att uppflyttningen inte är klar, och att AIK och IFK Kalmar väntar i de båda nästkommande omgångarna. Samtidigt noterades att klubben börjar bli redo för uppflyttning, rent organisatoriskt. Man var ju nära att ta en damallsvensk plats redan i fjol, men då var inte organisationen redo. Nu har man haft ett år till på sig att anpassa föreningen för det som komma skall.
Många tror att Växjö kommer att kunna blanda sig i den damallsvenska medaljstriden redan nästa år. Eftersom LB07 har hängt med bra i år håller jag inte det för uteslutet, men jag kände nog ändå att laget behöver mer stadga om man omgående skall bli ett damallsvenskt topplag. Det känner även tränare Persson.
Han uppskattade att laget behöver förstärkas med ytterligare tre–fyra toppspelare om det blir uppflyttning. Truppen har varit rätt tunn, därför tog man under sommarens transferfönster in serbiska Jelena Cankovic och amerikanska Maleana Shim. Båda hoppade in i Kungsbacka och såg intressanta ut under den korta tid de spelade.
Apropå intressanta spelare studerade jag skytteligaledaren Anna Anvegård lite extra noga under den första halvleken. Jag följde henne med blicken hela tiden för att kolla in hennes rörelsemönster.
Från det lilla jag har sett henne på tv hade jag högt ställda förväntningar på att hon kan vara en framtida landslagsspelare. Men jag blev snabbt lite fundersam när bollarna studsade ifrån henne en efter en.
Anvegård har blick för spelet, det ser man, men hon hade ändå inte riktigt den skärpa och kvalitet som jag hade hoppats på – trots att hon gjorde ett mål och var inblandad i minst ett till. Det visade sig att jag nog valde helt fel dag att kolla in henne, efteråt såg jag nämligen den här tweeten:
Alla gör dåliga matcher, och Anvegård bara 20 år. Även om det var hennes livs sämsta match jag kollade in visade hon att hon har potential, och det blir spännande att se hur hon kan utvecklas när hon ställs mot allsvenska försvarare nästa år.
I övrigt i elitettan vann AIK måstematchen mot IFK Kalmar med 4–3, vilket gör att kampen om den andra damallsvenska platsen hårdnar rejält. För i och med att även Assi vann är det nu tre lag inom två poäng i kampen om andraplatsen – spännande.
I botten har Böljan gjort ett riktigt ryck med tre raka segrar, vilket gör att det numera börjar se riktigt mörkt ut för trion Östersund, Sundsvall och Hovås Billdal.
* Till allsvenskan, där helgens på förhand mest intressanta nog trots allt var bottenmötet mellan KIF Örebro och Kvarnsveden. Där hade Örebro verkligen inte marginalerna med sig.
Matchen krockade ju med Kungsbacka–Växjö vilket gjorde att jag inte hann se så mycket, men jag kikade kort på Örebromatchen under ett avbrott i Kungsbacka. Jag kom in i den 18:e minut, precis när Örebro fick ett solklart mål bortdömt för offside. Tråkigt eftersom målskytten Frida Svensson var inte nära offside. Domarna måste ha trott att bollen skarvades på vägen, men så var det ju inte. Sådana tunga domslut i nyckelmatcher har inte bottenlag råd att få emot sig.
Men eländet för närkingarna slutade inte där. Örebro missade ju även en straff – och åkte på 3–3-kvitteringen i 94:e minuten. När det gäller straffen kanske den korrekta formuleringen trots allt är att Jenny Wahlén räddade, för det var verkligen en fin räddning.
För Kvarnsveden var det en vansinnigt viktig poäng. Medan det var en ny käftsmäll för Örebro, en smäll som kan bli kostbar. Laget måste vinna sådana här hemmamatcher om man skall kunna hänga kvar i högsta serien.
Tråkigt förresten att det inte finns plats för avgörande situationer som ”offsidemålet” och den räddade straffen i damallsvenskan.tv:s klipp med höjdpunkter.
Fortsätter vi i bottenstriden kan vi nu skriva av Piteå från den. De hakar i stället på i medaljstriden efter hemmaseger mot Kristianstad med 2–1 i en match som gästernas Rita Chikwelu borde ha punkterat med dryga kvarten kvar. I 1–0-ledning fick hon bollen framför fötterna, men helt fri från 12–13 meters håll sköt hon utanför. Det är inte godkänt.
Och till råga på allt för nigerianskan kvitterade Piteå strax efter. Kristianstad är alltså kvar i bottenstriden inför lördagens nagelbitare hemma mot Örebro. Det är lite av en måstematch för båda lagen.
Så till dagens skräll, där Vittsjö snodde poäng i Malmö och således hjälpte Linköping i guldstriden. Inför avspark noterade jag att Vittsjö hade vilat sedan förra onsdagen sedan Rosengård hade matcher både i söndags och i onsdags, dessutom har Malmölaget en sliten trupp. Jag trodde således på en liten skrällchans inför avspark.
I halvtid hade jag däremot helt avskrivit skrällmöjligheterna. Då ledde Rosengård med 2–0 och hade ägt matchen totalt. Jag skulle ut ett ärende under eftermiddagen och passade på att göra det när matchen ändå kändes avgjord.
När jag kom hem igen och satte på damallsvenskan.tv igen stod det 2–2, och jag hamnade mitt i en av seriens sannolikt mest händelserika minuter, kolla själv från 82.30–83.30. Först fick Rosengård en feldömd hörna som den 17-åriga debutanten Ida Lyberg slog mot bortre stolpen. Där kom Caroline Seger, och nickade kanske i mål. Lisa Klinga räddade nämligen bollen, men från tv-bilderna är det fullständigt omöjligt att med säkerhet utläsa om hela bollen var över linjen eller inte.
Emmi Alanen
Domare Sara Persson valde i alla fall att inte blåsa mål. Medan Seger protesterade mot att det inte blev mål vände spelet och efter ett Vittsjöinlägg fick Emmi Alanen först en kanonträff, rakt i magen på Lyberg. I skedet efter fick Alanen tillbaka bollen, och fälldes i straffområdet av just Lyberg. Domare Persson stod välplacerad men var feg och blåste inte för den solklara straffen. Faktum är ju att hennes två domslut under den heta minuten är av den karaktär att de kan avgöra utgången av damallsvenskan.
Kanske att Segers nick påverkade bedömningen även av det andra läget? Seger hade för övrigt orsakat en straff tidigare. Vår svenska mittfältsstjärna agerade då oerhört klumpigt i eget straffområde.
I och med resultatet har Linköping fyra poängs serieledning med sig till Malmö nästa vecka. Linköping har inte spelat i helgen, men gjorde det mot Göteborg i torsdags. I efterhand har jag kikat på den första halvleken. Huvudhändelserna där var det snygga ledningsmålet, samt skadan på Claudia Neto.
Jag har förstått att den första rapporten säger att det inte verkar vara något allvarligt, men att Neto ändå riskerar att missa seriefinalen. Skadesituationen efter drygt 24 minuter var konstig. Neto sträckte ut högerbenet i en duell med Göteborgs nyförvärv Amanda Johnsson Haahr. Men det var i vänsterknät skadan kom, och Neto sprang sedan omkring i två minuter och kände på sitt vänsterben innan hon signalerade för byte och klev av. Som ni förstår var det väldigt svårt att se exakt vad som hände.
Annahita Zamanian
Apropå torsdagens match tyckte jag att Göteborgs Annahita Zamanian var bäst på planen under den halvleken jag såg. Hon sticker ut med rörlighet och väldigt fint spelsinne i Göteborgs annars väldigt djupledstänkande trupp.
Tillbaka till helgens matcher. Den sista var Eskilstuna–LB07 4–0, ett resultat som gör att LB börjar ryckas in i nedflyttningsdiskussionen igen. De tre matcher som spelas på lördag blir för övrigt högintressanta för den diskussionen. Då spelar alltså Kristianstad–Örebro, men även LB07–Göteborg och Hammarby–Kvarnsveden.
På söndag lyfter vi däremot blicken mot tabelltoppen, för då väntar ju seriefinalen Rosengård–Linköping samt ”matchen om tredje pris” mellan Eskilstuna och Djurgården.
I kväll bjöd Eskilstuna på gratis entré, men hade ändå ”bara” 1 720 åskådare. Jag hörde att kommentator Marcus Bühlund funderade över varför man lägger damallsvenska matcher så att de krockar med herrlandslaget, eller i varje fall gör att publiken missar delar av herrlandskampen. Med avspark 14.00 kunde kanske Eskilstuna fått 1000 personer till?
* I helgen har det varit seriepremiärer i både Tyskland och Frankrike. Tråkigt nog är det givet att tippa att gulden återigen hamnar i Wolfsburg och Lyon.
I Tyskland inledde Wolfsburg med 6–0-seger mot Hoffenheim. Där spelade Nilla Fischer hela matchen. Första utmanaren är Bayern München, som också inledde med en klar seger – 3–0 borta mot Essen. Där spelade Fridolina Rolfö hela matchen.
Amanda Ilestedt
När Potsdam vann med 4–1 mot Jena gjorde Amanda Ilestedt debut för Turbine Potsdam. Den matchen sändes på DFB-tv, och jag såg några minuter i matchupptakten. Där var Ilestedt nära att bli målskytt.
Det var skrällfritt i den tyska premiäromgången. Utöver Wolfsburg, Bayern och Potsdam vann även Frankfurt, Sand och Freiburg. Det skulle inte vara någon skräll om just de sex lagen slutar på tabellens övre halva.
I Frankrike bjöds det däremot på en riktig premiärknall när vårens tabellsjua Soyaux spelade 1–1 borta mot PSG. Emma Berglund fanns med i Parislagets startelva, jag har inga uppgifter om hon spelade hela matchen.
Bakslag direkt för PSG alltså. Däremot vann både Lyon och Montpellier sina premiärer med 7–0 mot Albi respektive Rodez. För Lyon blev veckans huvudperson i damfotbollsvärlden, norska Ada Stolsmo Hegerberg, fyramålsskytt. Hos Montpellier noterades två fullträffar för Stina Blackstenius. Vad jag kan se spelade både Blackstenius och Linda Sembrant hela matchen för sitt lag.
Växjö DFF håller verkligen på att se om sitt hus inför en högst trolig uppflyttning till damallsvenskan.
I dag berättar Smålandsposten om att intressanta amerikanskan Meleana ”Mana” Shim är klar för klubben. Jag såg i morse att Portland Thorns meddelade att Shim lämnar med omedelbar verkan efter att ha spelat i 4,5 säsonger i den amerikanska storklubben.
Under sina fyra hela säsonger i världens mest populära damfotbollsklubb har Shim spelat minst 14 matcher per år, även om hon bara startade i fyra ett av åren. Men i år har det blivit betydligt mer begränsat med speltid för den spelskickliga mittfältaren. Hon har bara gjort tre starter och tre inhopp den här säsongen.
Hennes flytt lär bli en gigantisk kulturkrock. Hon flyttar alltså från världens bästa publiklag (snitt på 17 155 i år) till ett lag som snittar 353. Hon flyttar också från en klubb med stjärnspelare som Amandine Henry, Nadia Nadim, Tobin Heath, Christine Sinclair, Allie Long, Lindsey Horan, Dagny Brynjarsdottir och Meghan Klingenberg till ett ungt och talangfullt lag utan etablerade stjärnor.
Skulle Shim stå för några läckra assist på Myresjöhus Arena lär hon knappast mötas av en sådan här ljudkuliss…
Växjö håller alltså på att bygga för framtiden. I somras skrev Borås Tidning om att klubben även försökt värva Klara Lindberg från Nittorps IK, som sannolikt är bästa svenska division 1-spelaren.
Man håller även på att bygga upp en ekonomisk bas. Härom dagen gjorde man klart med ett långtidskontrakt på sponsorssidan med New Wave Groups grundare och ägare Torsten Jansson. Det blir intressant att följa Växjö framöver.
* Så till Norge, där nyheten att 22-åriga Ada Stolsmo Hegerberg tar timeout från landslagsspel på obestämd tid kom för drygt en halvtimme sedan.
Det är förstås en tung smäll för det norska landslaget och för förbundskapten Martin Sjögren. För även om Hegerberg har ett misslyckat EM-slutspel bakom sig är hon den typen av matchvinnare som varje lag vill ha.
Dessutom är hon den norska damfotbollens affischnamn, alltså en spelare med kapacitet att höja statusen på norsk damfotboll.
Även om Hegerberg under EM öppet visade missnöje med hur det norska laget spelade trodde jag inte att det skulle gå så här. Då kallade jag det att Hegerbergs missnöje var Sjögrens huvudvärk. Den huvudvärken har nu fått en annan karaktär, även om Hegerberg poängterar att timeouten inte har med Sjögren att göra.
En blogg om internationell damfotboll 