Under söndagen spelades de tre sista matcherna i svenska cupens första gruppspelsomgång. Damallsvenska Piteå och Kristianstad vann lätt mot elitettanklubbarna Uppsala och Lidköping. Och så fick vi ett 4–4-kryss mellan Linköping och Rosengård.
Jag såg knappt 30 minuter av det målrika prestigemötet. Jag kan inte säga att jag kan dra så speciellt många slutsatser av det jag såg. Eller en sak känns rätt klar, att Rosengårds japanska lån Momoko Tanikawa kommer att bli en attraktion i damallsvenskan i år.
Ni som har bättre spaningar från söndagens matcher än jag uppmanas självklart att dela med er i kommentarsfältet.
Söndagens stora samtalsämne i damfotbolls-Sverige var dock inte någon av dagens matcher. Utan det var förstås efterspelet till Vittsjös 5–0-seger mot IFK Göteborg, där alltså Linda Sällström sprang fram och konfronterade Blåvittsupportrar för vad de ropade om och till Sällström och hennes lagkamrater. Och hur sedan Sällström, Hanna Ekengren och i dag även Vittsjö GIK på sina Instagramkonton har fördömt den ton som Blåvittfansen använde under cupmatchen.
Flera medier har tagit upp händelsen. Till Göteborgs-Posten säger IFK Göteborgs klubbdirektör Håkan Mild att han stod nära klacken i drygt 85 minuter:
”När jag stod där hörde jag inget sådant om jag ska vara helt ärlig. Sedan vet jag att det hände något när jag gick därifrån och exakt vad som hände får vi kolla upp. Men det är helt oacceptabelt att det skriks på det sättet eller att man använder olika typer av okvädningsord.”
Jag har sett att folk som varit på plats är förvånade över hur klubbdirektör Mild kunde undvika att höra vad som ropades. Att han stack huvudet i sanden. Men jag är rädd att det ligger till på ett annat sätt, att han är så luttrad att han inte längre hör hat och okvädningsord.
För inom herrfotbollen är det här eländet en alldeles för självklar del av vardagen. I den herrallsvenska guldmatchen mellan Malmö FF och Elfsborg i höstas försökte Boråssupportrar bränna ner det skyddsnät som hängde framför bortasektionen.
Då skickade arrangören fram Elfsborgs lagkapten Johan Larsson för att försöka få lugn på ”supportrarna”. Larsson hade ingen som helst framgång. Tvärtom ropade hans egna fans: ”Johan Larsson är en f***a” efter honom. Detta alltså mitt i en guldmatch där Larsson och Elfsborg i det läget var svenska mästare.
Några dagar efter den där matchen frågade jag Larsson hur han såg på det där samtalet med supportrarna:
– Tråkigt om de känner att jag gjort något fel. Men jag gjorde allt för att vi skulle få spela match.
De kallade dig bland annat vid könsord.
– Det är en del av det på en fotbollsplan, tyvärr.
Men skall de inte vara dina supportrar?
– Det var upprört. Men det är vad det är.
Nog för att jag hade förstått att det var hårda ord mellan spelare och supportrar. Men personligen hade jag nog trott att alla Elfsborgsfans lyssnade på sin lagkapten, en spelare som dessutom ses som en klubbikon. Men så är det alltså inte.
De här ”supportrarna” tycks se sig som viktigare än såväl spelare, ledare som klubben de stöttar. Och som ni förstår har spelarna inom herreliten för länge sedan accepterat att kallas för alla möjliga okvädningsord. Det är liksom naturligt för dem. Och i den kontexten måste man nog se Håkan Milds svårighet att höra några olämpliga rop på Valhalla.
Men det gäller att väcka makthavare som Mild med fler innan även damfotbollen präglas av hat. För nu när de här så kallade supportrarna börjar stödja sina favoritklubbars damlag får vi en närmast total kulturkrock. Och den kärlek som florerat på damfotbollens läktare är hotad.
Så det gäller att spelare, ledare och andra supportrar fortsätter att göra som Linda Sällström och Hanna Ekengren – stå upp mot hatet.
Jag noterar för övrigt att GP:s Robert Laul skrev på Threads att Sällström gjorde något som…
”I princip ingen manlig herrspelare vågat göra på hundra år – nämligen att reagera på skiten som skriks från läktaren.
Svensk fotboll är i akut behov av en uppdaterad supporterkultur som är i harmoni med samtiden, både vad gäller de organiserade kriminella delarna som måste bort – men också när det gäller hatet, hoten, sexismen och förnedringen som fansen öser ut sig mot spelare, ledare, domare, förtroendevalda, journalister och andra.”
Det borde vara lätt att hålla med Laul om det han skriver. Men han jobbar i motvind. Alldeles för många inom herrfotbollen anser att hat, våld och lagbrott är både rimliga och nödvändiga delar av supporterkulturen.
Samtidigt är det kanske exakt rätt läge nu att skärpa tonen mot de som inte kan uppträda på ett vettigt sätt. För just nu lanserar Uefa en satsning på att förbättra uppträdandet på planen.
Den här nya Uefasatsningen handlar om att domare skall dela ut betydligt många fler gula kort för olämpligt uppträdande. På länken ovan kan man bland annat läsa att:
”Uefas instruktioner betyder att uppträdande som tidigare år kan ha passerat utan gula kort inte längre accepteras. Exempel på detta är när någon visar bristande respekt genom att göra gester, springa mot eller omringa någon av domarna, använda olämpligt språk eller sparka/kasta bollen för att visa missnöje. I dessa och liknande fall är domarna instruerade att utdela gult kort. Om uppträdandet går över i att bli aggressivt eller hotande kan rött kort bli följden. Uefas instruktioner gäller både spelare och ledare.”
Och visst vore det rimligt att då samtidigt skärpa tonen mot olämpligt uppträdande vid sidan av planen?
En blogg om internationell damfotboll 