I dag är det exakt åtta år sedan jag skrev det första inlägget på den här bloggen. Jag gjorde det i hysterisk värme, på plats på Bay Arena i Leverkusen.
Just den 28 juni 2011 spelade Sverige VM-premiär mot Colombia i det mästerskap som skulle sluta med svensk bronsfest i Hoffenheims hemmaarena i Sinsheim. 2,5 timmar innan avspark i premiären startade jag den blogg som egentligen var tänkt som bonusläsning för Borås Tidnings läsare under världsmästerskapet.
Men det blev inte som jag tänkt mig. Bloggen existerar fortfarande åtta år senare, och den lever sedan länge sitt eget liv. Kopplingen till Borås Tidning är numera endast att jag har min anställning där. Bloggen sköter jag dock utanför arbetstid, den är ett obetalt fritidsprojekt.
Ett fritidsprojekt som nu alltså varat i åtta år. Och ännu så länge finns inga planer på att lägga ner bloggen. Den växer ju nämligen sakta men säkert. Den 11 juni – dagen för årets VM-premiär – slogs nytt klickrekord. Den dagen hade jag 4332 sidvisningar och 2509 unika besökare.
Den här är också den bästa månaden någonsin för bloggen. Redan vid midnatt på födelsedagen har det gamla klickrekordet för en månad slagits. Med tre dygn kvar på månaden är bloggen uppe i 47 725 sidvisningar, och 16 242 unika besökare.
Noterbart är att 2019 redan är uppe som det tredje bästa året. Bara 2017 och 2018 har högre klicksiffror – fast allt talar för att 2019 kommer att bli det överlägset bästa året.
WordPress visar även statistik från vilka länder klicken kommer. Och faktum är att det inte är många tomma fläckar på världskartan. Folk från nästan hela världen har klickat in på bloggen under de här åtta åren. Här är några noteringar:
Totalt har bloggen har 1 942 000 sidvisningar under åtta år. Och mina 2877 inlägg har fått 8922 kommentarer. Jag gillar när det blir debatter. Stort tack för era kommentarer, de är en stor anledning till att den här bloggen alltså idag firar sin åttaårsdag.
Två matcher återstår av VM. Bronsmatchen och finalen. Jag tänkte inte göra någon längre guide till kvällens drabbning i Edmonton. Den guide jag bjuder på till den matchen finns i slutet av det här inlägget.
Fokus här hamnar istället på finalen, det är ju den man ser fram emot nu, även om det finns förutsättningar för att bli en trevlig historia även i kväll.
Som jag skrev efter semifinalerna tycker jag att USA är stora favoriter i Vancouver. Det enda som egentligen talar för Japans Nadeshiko är att ingen av amerikanskorna har vunnit ett VM och att de således kan bli nervösa. Här är min guide till VM-finalen 2015:
Arena: BC Place i Vancouver.
Matchstart: natten mot måndag 01.00 (16.00 på söndag lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 23.45 i morgon. Domare: Kateryna Monzul, Ukraina. Odds: 60–40 i amerikansk favör. USA är klara favoriter – hade det inte varit final hade jag satt högre odds. Mitt tips i BT är 2–0 till amerikanskorna efter mål av Alex Morgan och Carli Lloyd. Med ett tidigt amerikanskt mål kan det bli större siffror än så. Men om amerikanskorna inte får hål och det börjar närma sig slutet av andra halvlek, då växer Japans möjligheter för varje minut.
Trolig startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno. Trolig startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Det här är den tredje raka stora internationella finalen i rad där USA och Japan ställs mot varandra. Det är förstås ingen slump.
Tvärtom har vi en final mellan de båda lag som lett utvecklingen inom damfotbollen på senare tid. Japan har lett den tekniskt och taktiskt medan USA har lett den på så många andra plan, inte minst intressemässigt.
Visst är det kort avstånd mellan USA och Kanada, men ingen kan få mig att tro att exempelvis Sverige hade haft ett sådant makalöst stöd om VM gått i Norge eller Danmark. Jag har sett uppgifter om att var tredje biljett i VM har köpts av amerikaner. Det var fantastiskt att få se hur unga tjejer och barnfamiljer från USA har åkt land och rike runt i Kanada för att stödja Alex Morgan och de andra.
Finalen lär bli den mest sedda fotbollsmatchen i USA någonsin, sett till tittarsiffror på tv. På plats i Vancouver kommer bland annat vicepresidenten Joe Biden att vara. President Barack Obama har också engagerat sig i laget, han har gjort det såtillvida att han har twittrat ut gratulationer efter segrarna i slutspelsmatcherna. Damfotboll engagerar alltså i USA. Däremot kommer alltså inteSepp Blatter att finnas på plats.
Vancouver ligger ju väldigt nära amerikanska ”soccercitys” som Seattle och Portland. Räkna alltså med att USA kommer att ha ett massivt stöd från läktarna. Men det är bara en av de saker som talar för USA.
Spelmässigt känns det amerikanska laget som minst en klass bättre än de japanska. Båda är välorganiserade och starka på fasta situationer. Japan har med tur och skicklighet tagit sig till final på den ”svaga” halvan som Fifa skapade för Kanada. USA har tagit sig fram på den svåra halvan med alla topplag. De har dessutom imponerat mer och mer för varje match.
I semifinalen uppträdde USA som ett blivande mästarlag. Äntligen hade de ett lag med både god defensiv balans och offensiv tyngd. När Morgan Brian spelar centralt har man en naturlig defensiv innermittfältare samtidigt som Lauren Holiday blir befriad från den defensiva tvångströjan.
Holiday har inte fått visa sina stora offensiva kvaliteter tidigare i VM. Men mot Tyskland hade hon större frihet, med följden att vi fick se ett antal läckra passningar – inte minst ett antal spektakulära spelvändningar. Känslan är att Holiday blir en nyckelspelare i finalen.
Det blir även Alex Morgan. Även om hon inte gjorde något mål skapade Morgan jättemycket. Lotta Schelin borde ta och åka över till Vancouver och se hur Morgan rör sig. För Morgan klarar av att vara ensam och övergiven forward men ändå äga en hel fyrbackslinje.
Hon gör det för att hon har en bra förmåga att läsa av var uppspel och rensningar kommer att hamna. Hon är dessutom smart nog att hela tiden utmana backlinjens svagaste kort. Gissningsvis kommer hon ofta att löpa in på ytan bakom offensivt lagda Saki Kumagai.
USA:s största tillgång hittills i VM är dock försvarsspelet i allmänhet och backlinjen i synnerhet. Hope Solo har nu hållit nollan i över åtta timmar och ännu starkare är att hon bara behövt göra tolv räddningar på hela turneringen, varav flera av dem kom den första halvtimmen. USA släpper alltså till väldigt få målchanser. Och då har de ändå mött lag som Sverige, Nigeria, Australien och Tyskland. Mittbacken Becky Sauerbrunn är otroligt stabil och viktig. Hon gör inget stort väsen av sig i form av flashiga glidtacklingar eller så. Men är det någon som sett henne göra ett misstag i VM?
Japan förmådde i princip inte att skapa något mot England. Jag har väldigt svårt att se hur de skall lyckas dyrka upp USA:s ramstarka försvar. Mark Sampson hade gjort sin läxa och visade hur man håller ihop laget och stressar sönder Japans anfallsspel. Jill Ellis och Tony Gustavsson såg förstås och lärde. Japan kommer alltså att få det ännu jobbigare i anfallsuppbyggnaden än mot England.
För USA är mycket vassare i kontringsspelet än England. USA har bättre passningskvalitet och straffar misstag på ett mycket mer skoningslöst sätt än engelskorna gjorde. Norio Sasaki är duktig taktiskt sett och han har sagt att hans lag inte kommer att vara nervöst utan kommer att våga spela ut. Och att det kommer att våga spela framåt. Jag har stor respekt för Sasaki. Men tror alltså ändå inte att hans lag kommer att vinna.
Även om Japan har sex raka uddamålssegrar i bagaget är det enda som jag tycker talar för laget att USA skulle kunna drabbas av finalfrossa. Ingen av de amerikanska spelare som Ellis använder i sin startelva har ju trots allt varit med och blivit världsmästare. Det har däremot de flesta japanska.
Och faktum är ju att USA var ännu större guldfavoriter 2011 än de är nu. Minns ni förresten finalen från 2011?
Jag gör det väl. Då satt jag på Commerzbank Stadion i Frankfurt och såg dramat live. Det var en fantastisk match där USA var väldigt mycket bättre spelmässigt sett, men där det verkade vara förutbestämt att Japan skulle vinna.
När Aya Miyama utnyttjade amerikanska försvarsnerver och gjorde 1–1-målet i slutskedet av ordinarie tid hade jag 10–0 i riktigt klara målchanser till USA. 10–0. Japan gjorde alltså mål på sitt första riktigt farliga avslut. Den typen av effektivitet lär Japan behöva även den här gången.
Faktum är förresten att USA hade en rätt darrig backlinje för fyra år sedan. Då levde laget fullt ut på sin offensiv. Den här gången skall japanskorna inte förlita sig på att man får så generösa gåvor från amerikanska backar.
Jag kollade för övrigt hur startelvorna såg ut för fyra år sedan. Japan lär ha tre ändringar, medan USA har sex nya spelare, varav tre backar och flera positionsbyten:
Japan 2011: Kaihori – Yukari Kinga, Iwashimizu, Kumagai, Sameshima – Sakaguchi, Homare Sawa – Ohno, Kawasumi, Miyama – Kozue Ando.
USA 2011: Solo – Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbet – Heather O’Reilly, Shannon Boxx, Lloyd, Rapinoe – Abby Wambach och Holiday.
Jag minns också hur Abby Wambach vägrade prata om matchbilden i mixade zonen efteråt. Hur hon var en grymt stor förlorare. Hon sa så här:
”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”
Wambach lär inte starta i finalen. Men hon lär komma in – och hon lär inte kliva av BC Place matta förrän USA har vunnit. Det här är sannolikt hennes sista VM-match så räkna med att hon kommer att elda på sina lagkompisar med alla energi hon kan finna.
Wambach spelade ju en huvudroll 2011. Hon såg ut att bli matchhjälte, men blev lite av syndabock. Det var ju hon som styrde Homare Sawa:s klack i förlängningens slutminuter och gjorde så att Hope Solo inte kunde rädda. Wambach agerade alltså olycksfågel och orsakade att det blev straffläggning. Där satte dock den amerikanska forwardsstjärnan sin straff – något hennes lagkompisar hade väldigt svårt att kopiera.
I grunden är ju Wambach ändå en vinnare. Det är även Hope Solo, Carli Lloyd, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Sannolikt skall även Julie Johnston in i vinnargänget. Med så många vinnare på planen kommer Japan få komma upp med något alldeles exceptionellt för att kunna kontra.
Fast det är ju ”fel” lag som har vunnit de båda tidigare finalerna mellan USA och Japan. Japanskorna var spelmässigt bättre i OS-finalen 2012. Då hade jag 8–6 till Japan i målchanser. Dessutom skulle Japan ha haft en straff för hands vid underläge 1–0. Den missade dock domaren Bibiana Steinhaus. Vi får verkligen hoppas att det inte blir en dålig domarinsats som avgör VM. Sådana har vi ju haft för många av.
Bland annat hjälptes ju USA till final av en sådan. Vid närmare betraktande så har även jag kommit fram till att Alex Morgan stoppades utanför straffområdet när USA fick straff. Dessutom borde ju Julie Johnston ha blivit utvisad i samband med den tyska straffen.
Domarfrågan finns det anledning att återkomma till. Men förhoppningsvis alltså inte direkt efter finalen…
När det gäller laguppställningarna tror jag alltså på att båda lagen spelar som i semifinalerna. Det känns inte som någon vågad gissning, även om legendarerna Wambach och Sawa säkert ligger på för att ingå i startelvorna.
Det om läget inför finalen. Här är även en liten lägeskoll inför bronsmatchen:
Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.
Matchstart: i kväll 22.00 (14.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20. Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea. Odds: 55–45 i tysk favör. Tyskland förlorar nästan aldrig en mästerskapsmatch mot europeiskt motstånd. Jag tippar tysk seger med 3–2.
Även här känns det troligt att det blir ganska lika startelvor som i semifinalerna. Dock händer det ju att coacher ger några trotjänare som nött mycket bänk chansen i bronsmatcherna.
Här är jag dock skeptisk till att det blir så. De flesta tyskorna har ju ingen VM-medalj och de lär gärna vilja få med sig en hem. Och för England skulle ju en tredjeplats vara en jätteframgång.
Jag tror alltså ändå på tyskorna. Även om de har behövt resa för att ta sig till Edmonton har de haft en dag mer på sig att ladda om. Och med tanke på det grymma sätt som England föll mot Japan så är frågan om engelskorna har orkat resa sig och ladda om.
Dock blir man ju glad när man läser att Laura Bassett har givit klartecken till spel. Visst vore det väl en solskenshistoria om hon fick avgöra i kväll? I rätt mål alltså.
För Tyskland är Lena Lotzen och Dzsenifer Marozsan borta. Tyskland har ändå en så bred trupp att man bör kunna klara det här. Frågan är dock hur Annike Krahn klarar Jodie Taylor. Krahn hade ju en mardrömsdag i semifinalen, på sin födelsedag – europeisk tid. Kanske att mittbacken får fler skäl att fira efter bronsmatchen.
Slutligen tror jag alltså att det är den amerikanska nationalsången som kommer att ljuda efter finalen. Antagligen en vackrare version än den här med Ariane Hingst:
I morgon åker jag till Kanada. Det har därmed blivit dags för den sista delen av min genomgång av de 24 VM-lagen. Det är alltså även dags att avslöja vilket lag jag håller högst nu inför mästerskapet.
Svaret är Tyskland – mycket beroende på tradition och jämnhet. Sedan gruppförlusten mot Norge i EM 2013 har man vunnit alla landskamper utan två. Det blev förlust mot Frankrike i oktober och mot Sverige i Algarve i mars.
Konstgräset talar i och för sig mot Tyskland eftersom deras spelare inte är vana vid underlaget. Men å andra sidan är det tyska laget så bollskickligt att de borde klara även ett ovant underlag.
Här är min syn på de två lag jag rankar högst i VM-slutspelet:
1) Tyskland
Världsrankning: 1.
Världsettorna har en imponerande stabilitet. Man vann tolv av tretton landskamper i fjol och har inlett året med fem segrar på sex matcher. I genrepet nyligen besegrades Schweiz med 3–1.
Hemma-VM 2011 blev som bekant ett misslyckande. I kvartsfinalen mot Japan var tyskorna det bättre laget, men saknade nödvändig effektivitet. Dessutom hade man oturen med knäskador på bärande mittfältare. Nadine Kessler gick sönder före mästerskapet och nyttiga Kim Kulig drog av korsbandet tidigt i kvartsfinalen. Hon har tyvärr inte kommit tillbaka.
Däremot har förbundskapten Silvia Neid genomfört en rejäl generationsväxling och fasat in en mängd spelare födda en bit in på 1990-talet. Neids problem är att välja vilka spelare hon skall satsa på. Truppen består av rakt igenom klasspelare.
Det tyska laget brukar inleda matcherna med en riktigt hög och tät press. Får man bett i pressen blir tyskorna otroligt svårslagna. Men kan motståndarna spela sig förbi förstapressen är det i backlinjen de tyska bristerna finns. Rutinerade mittbacken Annike Krahn är inte blixtsnabb och kollegan Saskia Bartusiak är nyligen tillbaka från en korsbandsskada.
Över huvud taget är det tyska laget drabbat av flera tunga avbräck. Trion Fatimire Alushi, Luisa Wensing och Kessler missar VM. Kessler prisades ju som världens bästa spelare 2014 – och borde vara ett blytung avbräck.
Men Tyskland har alltså en otrolig bredd. Mitt i generationsväxlingen vann man EM-guld för två år sedan. Nu är det nya laget redo att även prestera på världsnivå.
Längst bak har man superrutinerade Nadine Angerer som gör sin sista stora turnering. Den populära målvakten brukar alltid vara bäst när det gäller – minns att hon bland annat räddade två straffar i EM-finalen 2013. Längst fram har man måldrottningen Celia Sasic – som ju hette Okoyino da Mbabi i förra VM:et. Hon är en skicklig straffområdesspelare och en tänkbar skyttedrottning i Kanada.
Trolig startelva: Angerer – Leonie Maier, Krahn, Bartusiak, Jennifer Cramer – Lena Goessling, Melanie Leupolz – Dzsenifer Marozsan, Alexandra Popp, Anja Mittag – Sasic.
Grupplottningen är högst överkomlig. Man möter Elfenbenskusten, Norge och Thailand i gruppen. Där går det inte att bli sämre än tvåa. Vägen till final lär dock bli tuff. Gruppsegaren i den tyska gruppen hamnar nämligen på samma semifinalhalva som både segrarna i USA:s och Frankrikes grupper. Det finns alltså risk att bara en av VM:s tre största favoriter kan nå finalen. Tysklands lag är dock så starkt att man inte behöver rädas något motstånd.
2) USA
Världsrankning: 2 – har som bäst varit rankade som nummer 1.
USA är förstås en av fyra tunga guldkandidater. Med tanke på lagets vinnarkultur och det faktum att de spelar på invant underlag på sin hemmakontinent kanske jag borde ha rankat amerikanskorna som nummer ett.
Fast det senaste dryga året har USA provat sig fram. I omgångar har spelet hackat och framför allt har man haft problem med försvarsspelet. Man skulle kunna säga att det problemet har uppstått eftersom man vill ha med så många som möjligt av lagets alla offensiva stjärnor. Och sådana finns det många.
Som det sett ut på sistone skulle startelvan mot Australien i VM-premiären kunna se ut så här: Hope Solo – Ali Krieger, Becky Sauerbrunn, Julie Johnston, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Lauren Holiday, Carli Lloyd, Morgan Brian – Abby Wambach och Christen Press.
Det innebär alltså att försvarslegendaren Christie Rampone sannolikt får följa mästerskapet från bänken och att forwardsstjärnan Alex Morgan inte är redo för spel efter sin skada. Hon kommer att få agera inhoppare under gruppspelet. Det innebär också att förbundskapten Jill Ellis har fått med Brian och med det uppnått lite bättre balans på ett tidigare otroligt offensivt balanserat mittfält.
Det finns dock en del frågetecken på forwardssidan. Det blev exempelvis bara 0–0 i genrepet mot Sydkorea:
Superstjärnan Morgan behövs i toppform. Men hon har varit väldigt skadeförföljd det senaste året och går alltså en kamp mot klockan. Samtidigt ser rutinerade Wambach allt tyngre och segare ut. Men hon gör fortfarande mål när chanserna dyker upp – speciellt mot sämre motstånd. Dessutom är Wambach en vinnartyp som man vill ha på planen i avgörande lägen. Hon saknar ett VM-guld och är beredd att offra mycket för att få stå med guldmedaljen runt halsen den 6 juli. Gissningsvis hade dock Ellis och hennes assistent Tony Gustavsson tänkt sig att ha legendaren som inhoppare.
Tony Gustavsson
Under våren är det trots allt Wambach som gjort flest landslagsmål, närmast före skrällen Johnston. Mittbacken är otroligt stark i luftrummet vid fasta situationer. I ligaspelet har däremot Press sett hetast ut. Den före detta Göteborgs- och Tyresöspelaren kan nog få sitt stora internationella genombrott i Kanada.
USA spelar alltså på sin egen kontinent och kommer att ha många fans på läktarna. Kanadensarna kommer dock inte att stötta amerikanskorna, utan räkna med att USA:s motståndare kommer att få rejält med publikstöd.
Som bekant har USA lottats in i VM:s svåraste grupp. Om man motsvarar förväntningarna och vinner gruppen får man däremot en bra väg fram till semifinal. I åttondel väntar en grupptrea och i kvartsfinal kan man få lag som Kina eller Schweiz. I semifinal skulle det däremot kunna bli den moraliska finalen mot Tyskland eller Frankrike.
Jag gjorde för övrigt en större genomgång av USA:s lag i januari när jag gick igenom Sveriges gruppmotståndare. Sedan presenterade jag deras trupp här.
Det här var det sista inlägget i min genomgång av alla de 24 VM-lagen. De tidigare hittar du om du scrollar ner, eller via de här länkarna:
Sannolikt kommer jag inte ha möjlighet att skriva något inlägg innan jag är på plats i Winnipeg. Men därifrån lovar jag att uppdatera ofta. Så håll ut.
Malmö har just vunnit seriefinalen mot Tyresö med 3–2. Mycket mer om själva matchen i ett senare inlägg. Jag har dock fullt fokus på Elfsborg–Kalmar i herrallsvenskan en stund nu…
Men under tiden det är halvtidsvila där är det läge att kommentera nyheterna som presenterades av Tyresö efter slutsignalen.
Den tråkiga först. Den säger nämligen att Marta har diskbråck och att hon riskerar att vara borta under en lång tid. Klubben hoppas att hon skall vara tillbaka i slutet av serien, och därmed också till spelet i Champions League. Men diskbråck är jobbiga saker, och det här är riktigt besvärliga nyheter för mästerklubben.
Marta Viera da Silva
För det syntes tydligt i dag hur viktig Marta är för Tyresös offensiv. Även om hon inte är lika dominant som hon var under Umeåtiden så tillhör hon tveklöst damallsvenskans två–tre bästa spelare.
Roligare nyheter för Tyresö då att Alexandra ”Ali” Krieger är klar för klubben, kontraktet gäller säsongen ut. Ytterbacken spelade för Frankfurt i tyska Frauen-Bundesliga från 2007 fram till senaste juluppehållet, då hon flyttade hem till USA, och Washington Spirit i NWSL. I Tyskland spelade hon ihop med Sara Thunebro, som hon alltså återigen blir klubbkompis med nu.
Ali Krieger
Ali Krieger var ordinarie högerback i det amerikanska lag som tog silver i VM för två år sedan. Hon är passningsskicklig, och väldigt offensiv. Hon missade fjolårets OS efter att ha dragit av korsbandet i OS-kvalet.
Under VM var hon den USA-spelare som fick ta hand om tysk media, då hon var den enda tyskspråkiga i laget.
Jag har märkt på sökningarna här i bloggen att hon även är väldigt populär på hemmaplan. För de bilder jag tog av henne i samband med VM 2011 tillhör de mest klickade här i bloggen.
Den franska medaljfrossan slog till igen. Frankrike har fortfarande aldrig vunnit en mästerskapsmedalj, och det dröjer minst två år innan de får nästa chans.
Det är närmast sjukt. Se bara här:
* För fyra år sedan föll fransyskorna på straffar i kvartsfinalen mot Holland.
* För två år sedan i VM föll man i semifinal mot USA, trots en spelmässigt stark insats. Sedan vann som bekant vi bronsmatchen med 2–1.
* I fjolårets OS spelade man ut Japan i semifinalen, men föll ändå – bland annat efter att Elise Bussaglia missat straff. Dessutom visade man märklig ineffektivitet när Kanada vann (1–0) bronsmatchen på en av matchens sista sparkar.
* Och så det här. Fjärde raka fallet på mållinjen.
Med tanke på att fransyskorna har missat flera straffar på sistone var jag rätt säker på att de skulle falla i straffläggningen. Dessutom visade deras minspel inför avgörandet att de inte trodde på sig själva.
Däremot visade leendet i Janni Arnth:s ansikte när hon gick fram för att slå den avgörande straffen att hon tyckte att det skulle bli kul att skjuta ut storfavoriten ur mästerskapet. En läcker straff blev det också.
Janni Arnth
Spelmässigt var fransyskorna klart bäst, och hade 31–4 i avslut totalt, och 10–2 i skott mot mål. Men medaljfrossan blev för svår.
Man bör ha i åtanke att Frankrike fick två dagars kortare vila mellan gruppspel och kvartsfinal än Danmark, vilket kan ha påverkat.
Fram till 1–0-målet i den första halvleken spelade danskorna fantastiskt bra. Pernille Harder var äntligen så dominant som man trott att hon skulle vara i det här mästerskapet. Och Katrine Söndergaard Pedersen är ju en så fantastisk passningsspelare att man bara sitter och njuter av hur enkelt hon spelar sig ur alla situationer.
Katrine S Pedersen
Dessutom har Danmark ytterligare ett antal bolltrygga spelare, något som gör att det blir väldigt jobbigt att möta dem. När man tappar bollen mot dem så får man oftast jobba hårt för att återvinna den. Det fick Sverige upptäcka i premiären, och Frankrike i dag.
Och även om Danmark ju tog sig till kvartsfinal via lottning så har danskorna – utöver 20 minuter mot Italien – varit väldigt stabila under hela turneringen. Däremot saknar man den offensiva spets som krävs för att rada upp segrar i ett mästerskap.
Men nu har Danmark säkrat en medalj, och antingen kommer de eller Norge att få spela på Friends Arena på söndag. Det är verkligen otroligt överraskande. För det var ju på den halvan som Tyskland och Frankrike skulle spela semifinal.
Slutligen var det här tyvärr den första matchen i EM där jag tyckte att domarinsatsen var undermålig. Både huvuddomaren och de assisterande gjorde massor av misstag. De flesta av mindre art, typ att ge inkast till fel lag.
Men det var också ett antal grova misstag. Den franska straffen till 1–1 var ju pinsamt dömd, och räddade fransyskorna kvar i matchen. Dock kunde nog Frankrike haft straff i ett par andra lägen, så flera domarmissar kan möjligen ändå anses ha blivit ett rätt.
För nästan exakt två år sedan, på BayArena i Leverkusen, startade jag en blogg om VM i fotboll för damer på http://www.bt.se.
Efter VM lämnade bloggen BT:s hemsida, och lades i dvala. Men efter någon månads paus tog jag upp den igen, och riktade då in mig mer allmänt på internationell damfotboll.
Sakta men säkert har jag blivit mer initierad och min trogna läsekrets har vuxit. Framför allt kommer läsarna från Sverige, men jag är stolt över att kunna konstatera att jag faktiskt också har följare från många andra delar av världen. Flera av dem följer bloggen genom google translate.
Nu när det bara återstår tre dagar tills min blogg firar sin tvåårsdag är det åter dags att lägga upp den på bt.se.
Jag kommer ju att följa EM för BT:s räkning, och därmed känns det självklart att erbjuda bloggmaterialet även via tidningens hemsida.
Fram till, och under EM, kommer jag att använda bloggen för material som inte får plats i tidningen. Det blir tankar kring laguttagningar, arrangemang och allt som har med mästerskapet att göra. Jag kommer förstås som vanligt att lägga upp spännande länkar, och förhoppningsvis även väcka lite debatt.
Jag hoppas att materialet både skall vara till nöje för mina trogna bloggläsare, och för BT:s mer allmänt sportintresserade publik.
Orsaken till att vi lägger upp bloggen nu är att förbundskapten Pia Sundhage i kväll presenterar sin trupp till mästerskapet. Jag skall alldeles strax åka till Göteborg för att vara med om presskonferensen. Jag återkommer med synpunkter på truppen senare i kväll.
Så häng med från start. För sommarens EM har förutsättningar att bli riktigt kul.
När jag jobbar med den här bloggen skriver jag ibland ner någon tanke, och sparar som utkast. Utkasten ligger i en speciell mapp.
När jag i dag kikade igenom de cirka tio aktuella utkasten upptäckte jag det här inlägget, som jag trodde att jag hade publicerat för flera veckor sedan.
Efter några små uppdateringar funkar det nog nu också:
Härom dagen var 54430 EM-biljetter sålda – 25 procent av de som släppts. Och även om organisationskommittén pratar om tidig succé vill jag nog vänta ett tag innan jag ropar hej.
Mer om det längre ner i inlägget. För först vill jag leka med tanken att det verkligen blir succé. Då är frågan hur svensk damfotboll skall bära sig åt för att kunna rida på vågen, och göra att sporten får ett lyft även på längre sikt.
Fullsatt under VM-finalen i Frankfurt 2011
Frågan var aktuell av flera skäl för ett tag sedan. Först kom tanken när jag läste den här artikeln från tyska tidningen Rheinische Post. Den handlar om att den medvind som tysk damfotboll fick i samband med VM för drygt 1,5 år sedan numera helt och hållet är borta.
Efter VM hade Frauen-Bundesliga en 39-procentig uppgång i publikintresse. Snittet ökade från 836 (2010/11) till 1121 (2011/12). Men uppgången var tillfällig. För den här säsongen är man tillbaka på 797, alltså lägre än det var innan VM.
Tvärtom har VM nästan varit negativt. För att många klubbar trodde på en mycket större uppgång, vilket har gjort att tysk damfotboll nu lider av baksmälla.
För på många sätt är det för högt uppskruvade förväntningar, som innebar en ohälsosam lönekarusell i samband med VM, som har lett till att forna topplaget Duisburg står på ruinens brant. Och redan förra våren valde ju Hamburger SV att dra sig ur högstaligan av ekonomiska skäl.
Frågan om hur Sverige skall undvika liknande baksmälla aktualiserades ytterligare när jag nyligen såg dokumentären Dare to Dream, om hur damfotbollen erövrade USA. Den är i högsta grad sevärd, och finns i tre delar på Youtube. Del 1, del 2 och del 3. Den handlar förstås nästan uteslutande om USA, men berättar ändå ganska mycket om damfotbollens korta historia i stort.
Där får man se hur 1990-talets spelare som Mia Hamm, Julie Foudy, Joy Fawcett, Michelle Akers och Christine Lilly själva drog ett jättelass för att hjälpa till med att göra fotboll till en tjejsport i USA. Det är lätt att glädjas åt hur spelarna i slutet av sina karriärer äntligen fick tjäna lite pengar på sitt idrottande.
Avgörande för den stora ökningen av intresset var förstås hemmamästerskap som OS 1996 och VM 1999.
Svenska Fotbollförbundet och EM:s organisationskommitté jobbar nu hårt med att locka folk till EM-arenorna. Och det är förstås jättebra.
Men jag hoppas också att någon parallellt jobbar med hur man skall gå vidare efter EM – om det blir succé. För det är inte mycket tid att göra på, utan det måste finnas en plan.
När Sverige tog VM-brons för två år sedan fanns det ingen plan. Tvärtom var förbundet handlingsförlamat efter mästerskapet. Det dröjde hela 8,5 månader innan landslaget visades upp på hemmaplan igen. Då hade bronsyran lagt sig för länge sedan.
Den bristfälliga förmågan att ta vara på intresset från VM 2011 fick effekter. LdB FC Malmös klubbdirektör Niclas Carlnén sa så här till mig i höstas:
”Alla bedömde nog att effekten av VM-bronset och OS skulle vara större.”
Nyligen konstaterade hans kollega i Linköping, Anders Mäki, följande på klubbens hemsida:
”Det var en felbedömning från min sida och kanske även från damfotbollen i stort, att vi skulle ha mer dragningskraft av landslagets framgångar i VM. Vi fick inte alls samma uppsving som efter VM 2003 och det känns tyvärr som att folk väljer bort damfotbollen när de ska engagera sig i något i dagens stressade informationssamhälle. Damfotbollen har liksom hamnat i ett vakuum.”
Förbundets sömn efter VM-bronset var alltså dyr för svensk damfotboll. Men man kan alltså få chansen att reparera lite av misstaget.
Nu lanseras Pia Sundhage stenhårt. Men även Lotta Schelin syns i ganska många sammanhang. För sportens skull måste folk lära sig namnen på fler spelare. Många fler.
Jag minns hur det var efter VM 2003. Plötsligt hade Victoria Svensson en agent, och började sovra mellan uppdragen. Det var inte längre självklart att hon svarade på telefon, eller gav sin gamla lokaltidning en intervju. Möjligen var det bra för henne – men inte för sporten.
För affischnamn är livsnödvändigt, och ju mer de syns, desto bättre för damfotbollen. Att försöka skapa stjärnor är således förbundets och EFD:s uppdrag före, under och efter EM.
I USA fick Mia Hamm:s ansikte dra ett jättelass under sportens ungdom. Hon blev fotbollens superstjärna efter Atlanta-OS 1996. Mycket på grund av att hon både var en bra spelare – och att hon var snygg.
Jag vet att exempelvis Lotta Schelin inte tycker om att det skrivs om utseende, utan vill att det skall vara 100 procent fotboll. Det är en fin tanke, men jag tror att Schelin nog bör tänka om – åtminstone lite grand. För inte beror väl David Beckham:s kändisskap bara på hans fotbollskvaliteter?
Det går att dra nytta av ett vackert utseende, och ändå behålla sin trovärdighet som idrottare.
Så till det här med försäljningssuccén till sommarens EM. Det har ju länge känts självklart att det skall vara fullsatt på Sveriges gruppmatcher, och jag har räknat med minst 30000 på finalen. Det som kommer att avgöra om hela EM blir en succé är dock hur många biljetter som säljs till övriga matcher.
Sveriges premiär mot Danmark är utsåld. Och till finalen har minst 8000 biljetter sålts.
Men till de 19 matcher som Sveriges inte kan spela har det sålts få biljetter. Bland annat har bara 700 sålts till stormatchen Frankrike–England.
Det är ett mönster som nästan 100-procentigt liknar fiaskomästerskapet i Finland för fyra år sedan. Där drog värdnationen fulla hus, medan det var tomt på övriga matcher.
EM:s organisationschef Göran Havik är medveten om problemen. Han sa så här på upptaktsträffen:
”Det krävs väldigt hårt arbete med de matcher som inte Sverige spelar.”
Heather Mitts fotar Amy LePeilbet, Amy Rodriguez och Nicole Barnhart.
Den amerikanska landslagsbacken Amy LePeilbet har dragit av korsbandet i vänsterknät, och riskerar att missa hela den här säsongen. Rehabiliteringen för en korsbandsskada är ju sex till åtta månader.
Nyheten släpptes på Chicago Red Stars hemsida i går. Skadan innebär att Chicago har fått tillåtelse av NWSL att lägga till även en femte spelare till sin trupp under den pågående värvningsperiod som pågår i ligan fram till och med torsdag.
För LePeilbet är det förstås en rejäl smäll. Samtidigt har hon ”turen” att det inte är något stort mästerskap för USA i år.
30-åriga LePeilbet har varit med i landslaget sedan 2004, men hon fick vänta till 2011 med sin mästerskapsdebut. Hon platsade inte 2004 eller 2007, och missade OS 2008 på grund av en knäskada.
LePeilbet är mittback från början, men har på senare år fått spela ytterback i landslaget under Pia Sundhage. Hon var ordinarie vänsterback i VM i Tyskland 2011, och högerback i fjolårets OS.
Jag var i helgen inblandad i en intressant debatt om vem av USA:s båda forwards som borde få Ballon d’Or, som världens bästa spelare 2012.
Först vill jag bara påminna om att jag egentligen anser att Christine Sinclair borde ha vunnit. Kanadas storstjärna förde sitt land till en högst oväntad OS-medalj. Och hon gjorde själv sex mål i turneringen, fler har någon annan gjort i ett OS-slutspel i fotboll för damer.
För kalenderbitare är här de tidigare segrarna av OS-skytteligan:
2008: Cristiane (Brasilien), fem mål.
2004: Cristiane och Birgit Prinz (Tyskland), fem mål.
2000: Sun Wen (Kina), fyra mål.
1996: Ann Kristin Aarönes och Linda Medalen (båda Norge) och Pretinha (Brasilien), alla på fyra mål.
Tillbaka till årets verksamhet. Sinclair är ju som bekant inte kvar bland finalisterna. Tävlingen står nu mellan Abby Wambach, Alex Morgan och Marta.
Marta Viera da Silva
Marta förde Tyresö till ett historiskt SM-guld och till en andra raka cupfinal. Hon noterades för tolv mål och 16 assist i damallsvenskan – och vann därmed poängligan.
Hade det handlat om svenska meriter borde Marta ha legat bra till.
Men hon blev inte ens utnämnd till damallsvenskans bästa spelare, och i Ballon d’Or väger avgörande insatser i de viktigaste tävlingarna tyngst. Och årets viktigaste tävling var OS. I OS var Marta rätt blek. Hon gjorde två mål – 3–0 och 5–0 i premiären mot Kamerun, varav det första var en straff. I övrigt klarade hon inte av att bära sitt Brasilien.
Vi får backa nästan 20 år för att hitta ett sämre brasilianskt landslag, och man blev mållösa både mot Storbritannien i gruppfinalen, och mot Japan i kvartsfinalen.
Sett till statuterna bör vi alltså kunna räkna bort Marta.
Kvar är Morgan och Wambach. Jag lägger min röst på Morgan för att hon har varit klart bäst totalt sett i år. Men jag tror att Wambach kommer att vinna på sitt namn.
Abby Wambach
Här är en liten jämförelse mellan kandidaterna:
1) USA:s landslags poängliga 2012:
Den vinner Morgan, som gjort 28 mål och 19 assist. Wambach har totalt spelat 100 minuter mer än Morgan, och står på 23 mål och 8 assist. I USA räknar man mål dubbelt i poängligan, vilket gör att den går i Morgans favör med 73–54. Klar fördel Morgan här alltså.
Hon gjorde för övrigt ett mål och ett assist i söndags morse, då Irland besegrades för andra gången på kort tid. Den här gången blev det 2–0, sedan den irländska målvakten Emma Byrne visat att hon håller högsta klass. Höjdpunkter från matchen ser du här.
2) Poängligan i OS.
Toppen av den såg ut så här: 7 poäng: Sinclair (6+1) och Morgan (3+4). 6 poäng: Melissa Tancredi (4+2), Megan Rapinoe (3+3). 5 poäng: Wambach (5+0) och Elodie Thomis (2+3).
Här är det alltså fördel Wambach när det gäller målskyttet, men fördel Morgan när det gäller poäng totalt – om vi inte kör amerikansk räkning, för då är det 10–10. Jag är svensk, och dömer det till oavgjort i kategorien.
3) Flest viktiga mål i OS.
Det är ju som bekant större värde att göra ett mål som betyder 1–0 än ett som ger 5–0. Enligt mitt sätt att räkna fixade Wambach fem poäng till USA (två vardera mot Nordkorea och Nya Zeeland, och ett mot Kanada), medan Morgan fixade tre (ett mot Frankrike och två mot Kanada). Fördel Wambach i kategorien.
Pia Sundhage tackar Alex Morgan
Det blir alltså 1,5–1,5 mellan kandidaterna i den här jämförelsen. Trots det tycker jag att det är ganska klart att Morgan skall ha priset. Och det är inte bara för att hon blivit utnämnd till årets idrottskvinna i USA i år.
Jag har sett huvuddelen av USA:s landskamper i år, och tycker att det har varit klasskillnad spelmässigt sett. Med sin snabbhet och styrka bidrar Morgan med massor till spelet utöver sitt målskytte. Medan Wambach ”bara” bidrar med mål.
Fast det var ju det med att OS väger tyngst. Wambach var riktigt vass i början av turneringen. Hon gjorde ett mål vardera i de fem första matcherna. Några av dem var viktiga. Hon avgjorde kvartsfinalen mot Nya Zeeland, och satte en straff till 3–3 i semifinalen. Totalt sett tycker jag att hon tappade kvalitet i semifinal och final. Morgan däremot var jämn hela vägen. Dessutom avgjorde hon semifinalen, och spelade fram till viktiga 1–0 i finalen.
Det brukar heta att Wambach är bäst när det gäller. Och det är hon. Men det är i högsta grad även Morgan. Här är en jämförelse till:
VM 2011, semifinal mot Frankrike:
Wambach: 1 mål
Morgan: 1 mål – som inhoppare, in i 56:e
VM 2011, final mot Japan:
Wambach: 1 mål
Morgan: 1 mål, 1 assist – som inhoppare, in i 46:e
OS 2012, semifinal mot Kanada:
Wambach: 1 mål (straff)
Morgan: 1 mål
OS 2012, final mot Japan:
Wambach: –
Morgan: 1 assist
Totalt är det alltså fördel Morgan med två assists marginal i de två senaste årens fyra största matcher, trots att hon har 100 minuter kortare speltid än Wambach i matcherna.
Jag tror inte att de förbundskaptener och landslagslagkaptener som utgör huvuddelen av juryn har varit lika analytiska som jag. Utan jag tror att de gått ganska mycket på känsla, och då väger namnet tungt.
Därför tror jag att Wambach får guldbollen lite för lång och trogen tjänst.
Fast med tanke på hur tungt namn och gamla meriter kan väga skulle jag inte bli förvånad om det trots allt var Marta som tog priset.
Tillägg i efterhand: Knappt hade jag publicerat det här inlägget innan jag noterade att USA:s fotbollförbund, US Soccer, är på min sida. De gav nämligen Morgan Female Athlete of the Year Award som årets kvinnliga fotbollsspelare i USA. Här är ett klipp med höjdpunkter från Morgans fotbollsår.
Sitter och kikar på kvartsfinalen USA–Nordkorea i F20-VM. Hör kommentator Marcus Bühlund berätta att USA:s 1–0-skytt Vanessa DiBernardo:s pappa har spelat OS för USA. Han heter för övrigt Angelo DiBernardo och är född i Argentina.
I dagens första kvartsfinal spelade Dzsenifer Marozsan för Tyskland. Hennes pappa Janos Marozsan gjorde fyra A-landskamper för Ungern.
För övrigt skrev jag rätt. Det verkar som att DiBernardo skall skrivas just så här…
Hur som helst. Jag kom att tänka på träd, fallande äpplen, päron och så vidare. För att prata klarspråk, alltså på elitspelare med framgångsrika föräldrar.
Från fjolårets VM minns jag att såväl norska duon Isabell Herlovsen och Madeleine Giske var födda i Tyskland, då deras bägge fäder var Bundesligaproffs. Det skrev jag om här.
I Sveriges landslag har vi förstås Lisa Dahlkvist, som väl nu passerat pappa Sven ”Dala” Dahlkvist både i antalet landskamper och mål.
Här är några till som jag spontant kommer på:
* Linköpings ytterback Matilda Agné är dotter till Hammarbyikonen Kenneth ”Kenta” Ohlsson.
* I Vittsjö spelar Emma Sjödahl. Hennes pappa Olle Sjödahl tog SM-guld med Halmstads BK 1979.
* I Vittsjö finns även Emma Kullberg, vars pappa Stephan Kullberg en gång i tiden var en duktig back. Han spelade bland annat för Åtvidabergs FF, IFK Göteborg och Djurgårdens IF.
* AIK:s talangfulla back Jennie Nordin har en far som lyckades med konststycket att bli en legend som spelare i både AIK och Djurgården. Jodå, vi snackar om Krister Nordin.
* Göteborgs talang Mimmi Löfwenius, har en mamma som har spelat i damallsvenskan för Öxabäcks IF – Lotta Löfwenius.
* Malmös andramålvakt Hilda Carlén har en pappa som heter Per Carlén, och är en av Sveriges största handbollsprofiler genom tiderna. Det innebär således att Hilda har en bror i det nuvarande handbollslandslaget, Oscar Carlén.
* En framgångsrik bror har även Jitex Annica Sjölund. Hennes bror Daniel Sjölund spelar både för Djurgården och Finlands landslag.
Det var några exempel. Jag har säkert missat en hel mängd. Hjälp mig gärna att bygga ut den här artikeln genom att komma med fler…
Det svenska OS-laget har samlats för den sista finputsningen inför spelen. Och de verkar träna hårt.
Fast den svåraste utmaningen just nu har kanske ändå de reportrar som följer laget närgånget. De skall försöka hitta läsvärda, och intressanta saker varje dag. Gärna med nyhetstouch.
Parallellt med det dagliga jobbet gäller det att jobba fram intressanta artiklar till OS-bilagor, samt att samla på sig intervjuer att använda under själva spelen. För då får man sällan speciellt lång tid med spelarna.
Jag var ju med i den där svängen under VM i fjol. I år får jag följa allt från distans. Och det är lite kul att kolla vad kollegorna hittar för olika vinklar. Här är några iaktagelser:
* Igår försökte SVT lansera Nilla Fischer som mittback i OS. Hade det gällt 2016 så kanske. Men till årets spel känns inte Fischer redo för att spela i mittförsvaret.
* Damfotboll.com hade igår en spretig artikel om Gotland och styrketräning. Som jag ser det tillförde den inte något.
Och idag hade man en artikel om att 14 ledare finns runt laget. Den hade vuxit om den hade innehållit namn. Nu var den också rätt intetsägande.
* Aftonbladet hade igår den typiska inför-artikeln, den där någon spelare säger att hon skall göra allt för att få så mycket speltid som möjligt. En artikel man kan göra om alla spelare inför alla mästerskap. Den här gången handlade den för övrigt om Kosovare Asllani.
Idag konstaterar tidningen att Thomas Dennerby har fått ett glädjebesked: Emma Berglund är klar för spel. Om inte jag har missuppfattat saken helt så har väl Berglunds skavank aldrig varit någon anledning till oro. Eller?
Jaja. Nu har jag tagit udden ur ett gäng kollegors hårda arbete. Och det var kanske inte så snällt av mig. För jag vet ju hur svårt det är att komma med meningsfulla artiklar varje dag inför och under ett mästerskap.
Det är ofrånkomligt att det blir mellandagar. Och har man otur kan det bli flera stycken på rad. För den artikelidé som kan ha känts lysande inför en presskonferens kan vara värdelös efteråt.
Som när jag tänkte göra ett rejält porträtt på Lotta Schelin inför VM-semifinalen mot Japan i fjol. Det kändes klockrent med en rejäl intervju med vårt strålande affischnamn. Och jag var väl förberedd. Väl på arenan visade det sig att Schelin var krasslig, och inte kom till presskonferensen. Att göra ett porträtt utan fräscha citat var uteslutet. Och någon plan B hade jag inte, utan jag fick jobba på uppstuds.
Det kom ut en tidning dagen efter, men mitt bidrag till den var inte så genomtänkt och bra som tänkt.
Alltså. Vad jag försöker säga med det här inlägget är att mycket av det material som tas fram de här veckorna fram till OS-premiären är rätt urvattnat. Men frågan är om det egentligen gör något. För vi som längtar till spelen läser vartenda ord ändå. Eller hur?
* Så till några andra korta konstateranden. Jag nyhetsrapporterade mest igår, och kommenterade inte de inlägg jag hade.
När det gäller Hope Solo:s dopningsdom känns den vansinnigt klantig. Alla elitidrottare borde väl se det som en självklarhet att fråga sina läkare om de preparat som skrivs ut är dopningsklassade eller inte. Eller?
* I går var det för övrigt exakt ett år till EM drar i gång här i Sverige. Någon som såg någon/något som uppmärksammade det?
Inte väl? För organisationskommittén verkar inte kunna stava till ordet marknadsföring. Och vad värre är, de verkar inte veta vad ordet innebär heller.
Som jag ser det borde man ta varje chans att hamna i fokus. Hade de uppmärksammat media på att det var exakt ett år kvar kunde kanske EM 2013 fått en ganska stor plats i gårdagens rapportering från landslagets Gotlandsläger.
Nu körde SVT istället ett stickspår med Sara Thunebro där man uppmärksammade att det igår var exakt ett år sedan Tyskland föll mot Japan i VM-kvartsfinal, vilket fick följden att tyskorna även missade OS.
* I morgon spelar F19-landslaget semifinal i EM. Eurosport direktsänder den andra matchen, den mellan Spanien och Portugal.
Båda börjar 20.00, vilket gör att chansen att någon kamera riktas åt den plan där Sverige–Danmark spelar känns väldigt liten. Alltså, matchen går nog inte att se via stream heller. Tyvärr.
* Däremot räknar jag med att den match som spelas i Japan redan 10.10 i morgon svensk tid bör gå att hitta streamad. Då spelar Japan mot Australien i en intressant uppladdningsmatch inför OS.
Det är strax dags att sätta sig i bilen och köra ner till Halmstad igen. Det är ju inte varje dag som vi har en chans att uppleva en repris av den senaste VM-finalen på svensk mark.
Fast jag känner att det lär bli ett fiasko för arrangören. För jag tippar att det inte ens blir en fyrsiffrig publiksiffra. Visst, matchen börjar 13.00 för att kunna tv-sändas på bra tid i Japan. Och 13.00 en måndag är förstås en extremt dålig tid.
Men publiksiffran för Sverige–USA i lördags 2752 visar också att marknadsföringen av trenationsturneringen, som också kallas För-EM, har misslyckats totalt.
Hoppas förbundets PR-folk har en bättre plan för att marknadsföra nästa års EM-slutspel. Och att de börjar nu.
Men till dagens match. Det lär dröja innan vi får se en match på högre nivå i Sverige. För inte ens nästa års EM-final lär hålla så hög klass som dagens prestigeladdade möte mellan Japan och USA.
Jag träffade Pia Sundhage i Algarve i mars, dagen efter lagens möte i Algarve cup. Då vann Japan med 2–1. Och matchen dessför innan var VM-finalen, som ju japanskorna också vann – fast då efter straffläggning.
Sedan dess har lagen spelat 1–1 i en trenationsturnering i Japan.
USA har alltså inte besegrat japanskorna på tre matcher. Det trots att de haft överlägset flest klara målchanser i matcherna. Men Japan har försvarat sig uppoffrande, och kontrat vasst.
När jag träffade Sundhage valde hon att flytta över pressen på Japan, vilket jag skrev om här.
Jag har förstått på tv-klipp med de amerikanska spelarna – som den här intervjun med Alex Morgan – att de är lätt frustrerade över att inte ha besegrat Japan på länge. Därför skulle en seger för USA i dag vara extremt viktig.
Det tror jag även Sundhage är medveten om – även om hon sa annat i Algarve.
USA sparade några spelare mot Sverige. Jag tror att Sundhage formerar sin startelva så här i dag: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Heather O’Reilly, Shannon Boxx, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan.
Japans lag är lite mer svårt att förutse. Men jag räknar med att Homare Sawa spelar. Och med undantag av skadade mittbacken Azusa Iwashimizu skulle det kunna bli samma startelva som i VM-finalen: Ayumi Kaihori – Yukari Kinga, Kyoko Yano, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Mizuho Sakaguchi, Sawa – Shinobu Ohno, Nahomi Kawasumi, Aya Miyama – Kozue Ando.
Hur går det då? Jo, jag tror att USA vinner med 2–1. Och här ser ni en målskytt:
Alex Morgan
För Japan tror jag att Aya Sameshima är lite mer på hugget än i lördags…
Aya Sameshima gäspar
…och att Nahomi Kawasumi blir målskytt.
Nog spekulerat. Nu är det strax avresa. Matchen direktsänds för övrigt på tv i Sverige också. Fast den går i kanalen som ingen har – Tv4 Sport Extra. Avspark är 13.00.
Tänk en Champions Leaguefinal där en svensk är den stora stjärnan. I morgon 18.00 i Münchens Olympiastadion äger den finalen rum.
Fast här i Sverige har försnacket varit högst begränsat. Men här är en guide.
Utöver den stora stjärnan Lotta Schelin har vi fyra domare och ytterligare två tänkbara spelare från Sverige. Det finns alltså mycket blågult att titta på i årets största klubbmatch i världen.
Först är det ju grymt kul att Jenny Palmqvist har fått äran att döma finalen. Verkligen ett erkännande. Här är ett videoklipp med henne. Hon har med sig två svenska, assisterande domare i Anna Nyström och Helen Caro och fjärdedomaren Sara Persson.
Sedan har vi ju tre spelare i de båda lagen. Fast Frankfurtduon Jessica Landström och Sara Thunebro ligger väl inte speciellt bra till för att få någon större speltid.
Medan Thunebro nästan har fått spela dubbelt så mycket som Landström i ligan (804 minuter mot 467), så har Landström fått spela 305 minuter i Champions League, att jämföra med Thunebros 110. I seriefinalen mot Potsdam förra helgen och i lördagens cupfinal mot Bayern München har duon dock fått sitta kvar på bänken under hela matcherna. Och risken är överhängande att de blir utan speltid även i morgon.
Lyons Lotta Schelin kommer däremot att få spela. Utan att ha varit i Frankrike med någon febertermometer så tror jag att hon är mycket större där än här hemma. Schelin är ju superstjärnan i superlaget.
Kan man nå högre än så?
Fast här på svensk mark får hon sällan de rubriker hon förtjänar. Det är ju så tragiskt att inte ens damfotboll.com brukar ha koll på hennes matcher. Synd. För som jag ser det har Schelin varit lika bra som Marta det senaste året. Om inte bättre.
Lyons skyttedrottning borde ha en position i Sverige som motsvarar den Zlatan Ibrahimovic har bland herrarna. Men som bekant är vi långt därifrån.
Jaja. Lyon vann ifjol, har inte förlorat över 90 minuter på över två år – och är storfavoriter även i år. De vann franska cupen i söndags, och har gått som tåget genom Champions Leaguespelet.
Så här säger Schelin i den här intervjun på uefa.com:
”Vi har verkligen lyckats hålla en fantastisk nivå över flera års tid. Det här är vår tredje raka final, så naturligtvis känner jag att vi på något sätt måste ses som favoriter.”
Jag har själv inte sett någon av Lyons ligamatcher på tv, men däremot två Champions League-matcher, samt i en mängd klipp med highlights. Och det räcker för att ha blivit rejält imponerad.
För det säger väl sig själv att ett lag där spelgeniet Louisa Necib förpassas till bänken måste vara grymt bra. Hon var ju en av VM:s stora spelare i fjol, kom med i världslaget och nominerades till Ballon d’Or som en av världens tio bästa spelare.
Nu är hon alltså inte bland OL:s elva bästa…
Spelmotorn Amandine Henry har på kort tid blivit en personlig favorit i laget. Hon fanns inte med i Frankrikes VM-trupp ifjol, men har imponerat på mig, som spelskicklig, löpstark – och så stänkte hon ju in ett mäktigt distansskott i semifinalen.
Lyon har bara släppt in ett enda mål fram till finalen, och det var i hemmamötet med Potsdam. Fast det kom när dubbelmötet redan i praktiken var avgjort. Man slog ju de tyska mästarinnorna med totalt 5–1 – förstås ett grymt styrkebesked. Se klippet här ovan.
Och de siffrorna borde skrämma Frankfurt, som ju just föll med 3–1 mot Potsdam för tio dagar sedan.
Är Lyons form på topp så har Frankfurt hackat rejält de senaste veckorna. Jag har sett laget på tv en mängd gånger den här våren, och i deras två senaste matcher, dels den nämnda ödesmatchen mot Turbine Potsdam, dels cupfinalen mot Bayern München, har anfallsspelet varit riktigt blekt.
Dessutom tycker jag att målvakten Desirée Schumann är ett svagt kort på den här nivån. Hon känns inte minst tveksam i luftrummet på hörnor och inläggsfrisparkar. Lagets försvarsspel har inte heller mått bra av att rutinerade Saskia Bartusiak har darrat spelmässigt den senaste tiden.
Om Frankfurt skall kunna vinna den här finalen måste nog Kerstin Garefrekes och Dzsenifer Marozsan spela på sin absoluta maxkapacitet. Garefrekes är riktig vass i luftrummet, och således ett vapen vid fasta situationer. Marozsan är en personlig favoritspelare, med både god teknik och härlig kreativitet.
Att matchen spelas i Tyskland borde tala för Frankfurt. Men det är inte jättelångt från Lyon till München, så fransyskorna kan nog få hyfsat stöd också. Det blir för övrigt intressant att se hur hög publiksiffran blir. Jag har sett uppgifter på att drygt 35000 biljetter är sålda. Kul. Det här är ju för övrigt den första dammatchen någonsin på Olympiastadion.
Lyons tränare Patrice Lair till uefa.com:
”Det är en stor utmaning att försöka vinna mot ett tyskt topplag i Tyskland. De kommer att ha publikstödet som en tolfte spelare. Vi vet hur svårt det var att vinna titeln i fjol, men naturligtvis vill vi göra det igen.”
Frankfurt har i princip ingen chans att ta en plats i höstens Champions League i egna ligaspelet. Därmed är en seger i morgon den storsatsande klubbens chans att få vara med även nästa gång. Frankfurts tränare Sven Kahlert säger så här till uefa.com om det:
”Vi är väl medvetna om det. Och vi är övertygade om att vi har en chans att vinna.”
På bänken: Anne-Kathrine Kremer (målvakt), Sara Thunebro, Silvana Chojnowski, Jessica Landström och Ana Maria Crnogorcevic.
Skadade: Nadine Angerer, Ali Krieger, Kim Kulig och troligen Fatmire Bajramaj.
Hur går det då?
Jo, Lyon är klart bäst och vinner med hela 3–0. Lotta Schelin gör mål. Det gör även Wendie Renard, som nickar till i samband med en fast situation.
Matchen startar 18.00, och direktsänds av Eurosport. Sändningen startar 17.45. Spelet kan börja…
Har just sett delar av den tyska cupfinalen på en hackig stream. Vilken skräll, vilken grymt bra match. För ja, FC Bayern München slog svensklaget Frankfurt med 2–0.
Jag såg delar av första halvlek, och sedan även de sista 25 minuterna. Och jag fick faktiskt tillbaka lite av VM-känslan från ifjol.
Med 15678 åskådare på plats i Köln gavs förstås rätt inramning. Och spelet gjorde mig inte besviken.
För mig tog diskussionen om vilken som är världens bästa liga definitivt slut i och med dagens final. Vilket tempo, vilken spelteknisk nivå, vilken nerv. Damallsvenskan känns tyvärr inte ens nära.
För när man ser vilken grym underhållning Tysklands ligafyra och ligasexa kan bjuda på, och dessutom vet att ligafyran skall spela Champions Leaguefinal på torsdag, så känns det ju självklart att Tyskland inte bara har världens bästa liga för tillfället, utan också den jämnaste.
För man minns ju hur mycket spelmässigt starkare Frankfurt trots allt var än Malmö i Champions League-kvartsfinalen i våras. Att ingen av Frankfurts båda svenska landslagsspelare Sara Thunebro eller Jessica Landström fick någon speltid i finalen är ännu ett tecken på att vi fortfarande ligger efter.
Jag har inte sett Bayern München spela förr, men blev rejält imponerad. De har definitivt ett framtida storlag på gång.
Det unga Bayernlaget slog Duisburg i förra veckan med just 2–0, och har verkligen prickat toppformen. Österrikiska 19-åringen Laura Feiersinger är redan nu en mycket duktig offensiv spelare. Hur bra kan inte hon bli? Och hur bra kan inte tyska 18-åringen Lena Lotzen bli?
De båda amerikanskorna Sarah Hagen på topp och Nicole ”Niki” Cross i backlinjen ger rutin och stabilitet.
Nickstarka Hagen nickade just in Münchens ledningsmål efter en hörna med cirka 20 minuter kvar. Sedan spelade Bayern på resultatet på ett fantastiskt effektivt sätt. Man kontrollerade matchen totalt, och kontrade in 2–0 genom inhopparen Ivana Rudelic på övertid.
Jag har tidigare skrivit om att jag tycker att Lena Lotzen kanske har damfotbollens skönaste namn. Men hon har konkurrens i egna laget, av inhoppande backen Clara Schöne…
* Till sist några ord om dagens tre matcher i damallsvenskan. Resultaten visar tydligt att det maximalt kommer att bli en kamp mellan två lag framöver. Göteborg visade återigen idag att man inte har kvalitet att hänga med. Det har inte Linköping heller.
Vittsjö är fortfarande närmast, även om laget kom ner på jorden en aning idag då både segersviten bröts, och Sofie Andersson fick lämna planen mållös efter att dessförinnan ha varit målskytt 20 seriematcher i rad. Fast nykomlingen hängde ändå med länge i Malmö.
Men Anja Mittag är fantastisk. Som jag fattade det var hennes första mål idag ett klockrent självmål. Men tre eller fyra mål spelar inte så stor roll – Mittag är tveklöst damallsvenskans drottning så här långt. Hur skall Marta göra för att sno tillbaka kronan?
Linköpings mittbacksstjärna Charlotte Rohlin bars av med befarad korsbandsskada redan i sjätte minuten i dagens damallsvenska match mot Kif Örebro.
Det är förstås ett dråpslag för LFC. Men även ett skräckbesked för förbundskapten Thomas Dennerby och den svenska drömmen om en OS-medalj.
För vi har inte råd att avvara speciellt många spelare ur den tänkta startelvan om vi skall ha chans att ta vår första OS-medalj i damfotboll.
Charlotte Rohlin höll högsta världsklass i mittförsvaret under VM i fjol. Med sin styrka i luftrummet är hon dessutom ett offensivt vapen.
Vi får hoppas att morgondagens magnetröntgen visar att det inte är korsbandet, utan en lindrigare skada. Men man vågar väl inte tro det?
Rohlin är en av två lagkaptener i landslaget. Även den andra – Nilla Fischer – klev av dagens match skadad. Fast där verkar det inte vara lika allvarligt.
En blogg om internationell damfotboll 