Kategoriarkiv: Avslutade karriärer

Spelare som har slutat

Frankrike tog sin största seger

Publicerad den av
Svara

Tidigt på den internationella kvinnodagens morgon, svensk tid, hände något omvälvande i damfotbollsvärlden. Frankrike vann med hela 3–0 borta mot USA, vilket fick följden att fransyskorna vann She Believes Cup, medan USA kom sist.

Strax fler reaktioner på det, först några ord om den svenska startelvan till kvällens möte med Ryssland. Har jag fattat rätt sänds första halvtimman (avspark 19.30) på på SVT2 och så går SVT24 in från 20.00. Vill man se hela matchen utan kanalbyten är det webben och SVT Play som gäller.

Pia Sundhage gör inga stora förändringar i sin startuppställning, hon kör på med sin stomme av nyckelspelare. Så har Sundhage alltid jobbat, och grundtanken att verkligen svetsa samman en tajt elva är ju bra. Det finns många fördelar med kontinuitet.

Samtidigt får det inte bli så att spelarna i elvan känner sig givna, och där tycker jag Sundhage har ett problem. Hon har helt enkelt för många spelare som är givna. Så här tidigt på året tycker jag i princip att hon kan konkurrensutsätta alla positioner. Men så jobbar inte Sundhage tyvärr. De enda som sitter löst är de på bänken, för där skiftas det stundtals rätt vilt.

Ut Sundhages tänkta EM-elva får Jonna Andersson vila i dag, vilket ger plats för Hanna Glas på vänsterbacksplatsen. Så här ser dagens elva ut: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Glas – Hanna Folkesson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Kosovare Asllani – Olivia Schough och Lotta Schelin.

Hanna Glas

Jag gissar att valet av Schough bredvid Schelin innebär att Sundhage tycker att Eskilstunaspelaren har varit Sveriges näst bästa forward i Algarve. Det tycker inte jag. Spontant kan jag inte komma på att Schough haft ett enda avslut värt namnet. Jag kan inte heller komma på att hon varit direkt inblandad i någon farlig målchans.

Jag hade hellre sett att Mimmi Larsson eller Lina Hurtig testats som toppforwards bredvid Schelin. Men Hurtig lär ju behövas som avlastning på mittfältet. Där har ju Sundhage nämligen tagit med för få spelare i sin trupp. Visst gick Elin Rubensson sönder, men det hade ändå känts mer rimligt att ta bort en ytterback och plockat in en till central mittfältare. Speciellt som Magdalena Eriksson är användbar både som mitt- och ytterback.

Jag kan ju nämligen inte förstå varför inte Katrin Schmidt är med i den här truppen. Hon fick 15 minuter mot Norge i Algarve, sedan trillade hon ner flera hack på Sundhages lista. Tråkigt, för jag tycker att Schmidt borde passa in utmärkt i det här spelsystemet.

Katrin Schmidt

Dagens motståndare Ryssland innehåller några spännande spelare. Nu skall det sägas att jag inte har sett dem på några år, så de här omdömena kan ha passerat datummärkningen. Men målvakten Elvira Todua minns jag som en högst ojämn spelare, hon är välväxt och spänstig och blandar insatser av högsta världsklass med rena barnmisstag.

I EM 2013 visade sig Todua från sin bästa sida, där var jag mycket nära att ta med henne i mitt allstarlag. Bland utespelarna är Elena Morozova och Ekaterina Sochneva duktiga spelare som jag fastnat för. Sochneva är dock avstängd i dag, så henne behöver Sverige inte bekymra sig för. Morozova har tidigare varit en smart forward, men verkar nu husera på mittfältet.

Vilket som är Ryssland ett lag som vi skall slå med ett par måls marginal, även med en sliten trupp. För slitna verkade ju våra spelare vara mot Nederländerna. Visst verkade planen vara av den långsamma typen. Det kändes som att det var väldigt svårt att få fart på bollen, men det är knappast ändå hela förklaringen till ett långsamt anfallsspel.

Vi får se om det blir mer fart och löpvilja i dag. Är det något Schough är bra på så är det ju att löpa. Men totalt sett borde det svenska laget vara slitet när de går in i fjärde matchen på sju dygn. Speciellt när man läser följande mening i det senaste referatet på förbundets egen hemsida:

”Sverige störde Holland högt i planen och kunde norpa åt sig bollen vid ett antal tillfällen. Men den hårda träningen samt det intensiva matchandet gjorde sig synlig i det svenska laget.”

Hårda träningen? Det låter väl inte så genomtänkt under en så intensiv turnering.

Därmed lämnar jag vårt svenska landslag för nu och återvänder till nattens skräll. USA har ju varit världsetta alla år utom ett sedan 2008. Man har aldrig varit sämre än tvåa, och man förlorar väldigt sällan på hemmaplan.

Men nu börjar övriga världen knappa in. 1–0-förlusten mot England följdes alltså upp med en 3–0-förlust mot Frankrike. Såvitt jag förstått hade USA aldrig tidigare förlorat två raka hemmamatcher. Och det är ytterst ovanligt att man går mållöst av planen två matcher i rad.

Det här var bara femte gången i historien som USA förlorade med tre mål eller mer. En gång tidigare har man förlorat med 3–0 på hemmaplan, det var mot Tyskland i VM-semifinalen 2003. De andra tre storförlusterna har varit i VM 2007 mot Brasilien samt mot Norge i Algarve cup 1998 och mot Kanada i Algarve cup 2001. Det här var alltså största förlusten på tio år.

Nu hör det ju till saken att USA inte har något mästerskap förrän VM 2019, så man borde kunna kosta på sig att testa rätt rejält. Man har provat många nya spelare på sistone, och i She Believes Cup har man exempelvis försökt spela med en trebackslinje.

Noterbart här är dock att när Tom Sermanni testade rejält för fyra år sedan – och förlorade två matcher i Algarve cup – då fick han sparken. Nu börjar rösterna höras för att förbundet även skall sparka Jill Ellis.

https://twitter.com/WoSoComps/status/839305264755003393

Sanningen är väl dock att Ellis har ett sämre material att jobba med nu än för några år sedan. Nyckelspelare som Christie Rampone, Shannon Boxx och Abby Wambach har fallit för åldersstrecket, Hope Solo har straffat ut sig och framför allt har speluppläggaren Lauren Holiday lagt av.

Ersättarna har inte hållit samma höga klass, och USA har haft svårt med återväxten. Visst vann man F20-VM 2012, men det laget kämpade sig till segern, det var inte ett lag med massor av stor talang. I senare årgångar har USA långt ifrån imponerat i ungdomsmästerskapen. Kanske att amerikanskornas tid på tronen börjar gå mot sitt slut.

För Frankrike däremot ser framtiden ljus ut. Man har haft väldigt talangfulla ungdomslandslag de senaste åren, och nattens seger antyder att man kanske är på väg att skrämma bort gamla spöken. Som bekant har ju Frankrike fortfarande aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap, inte ens i EM.

Deras största segrar har varit två vinster i Cypern Cup. Nu har man vunnit något större, för även om det bara är fyra lag i She Believes Cup är det fyra av världens fem högst rankade lag. Så nattens turneringsseger är Frankrikes största viktoria någonsin på seniornivå.

Framför allt imponerar sättet som man vann turneringen på, det rymmer nämligen ett stort mått av god moral. I öppningsmatchen mot England kom man i underläge, men visade styrka och vände till 2–1-seger efter två mål under matchens sista 20 minuter.

Mot Tyskland i den andra matchen var Frankrike enligt uppgift det spelmässigt klart sämre laget. Men trots att tyskorna radade upp målchanser stod fransyskorna emot. Bland annat räddade Sarah Bouhaddi en straff från Mandy Islacker.

https://twitter.com/WSUasa/status/838113022006677504

Och så då slutligen nattens storseger mot USA. Fransyskorna gjorde två tidiga mål, men det har man gjort förr mot USA, och tappat. Det franska laget var tydligen pressat i början av den andra halvleken, men återigen stod man emot – och kunde dessutom kontra in ett 3–0-mål.

Här är målen, 1–0 på straff av Camille Abily efter att Eugenie Le Sommer fällts:

2–0 gjorde Le Sommer på en snabb kontring där inte USA:s trebackslinje hängde med:

Slutligen stötte Abily in 3–0-målet i den andra halvleken. Jag gillar hur Elodie Thomis och Amandine Henry öppnar kanten för Eve Perisset i förarbetet till målet. De båda fransyskorna hanterar det dåliga underlaget perfekt, och drar på sig en hel hög amerikanskor.

Frankrike visar alltså att man tänker vara med och slåss om segern i EM. Tyskland har också visat klass i USA. I natt vann man med 1–0 mot England, och spelmässigt har man varit väl så bra som både USA och Frankrike i de båda första matcherna.

Med tanke på att även England och Spanien gjort bra ifrån sig i veckan, och att lag som Norge, Danmark och Nederländerna har skrällpotential, kan vi räkna med ett rekordjämnt mästerskap i sommar. Vi får hoppas att Sverige kan behålla den defensiva stabilitet man visat hittills i vår, och även addera lite mer offensiv spets – för då kommer vi också vara med och slåss om de ädlaste medaljerna.

Sundhage går hårt på sina nyckelspelare

Publicerad den av
1

16.00 är det avspark i Sveriges sista gruppspelsmatch i Algarve cup, och Pia Sundhage väljer att matcha sin tänkta startelva hårt.

Sverige startar nämligen så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Hanna Folkesson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Kosovare Asllani – Pauline Hammarlund och Lotta Schelin.

Det laget ligger nära den elva jag skulle ha tagit ut om jag toppat laget utifrån de två första matcherna i Algarve. Men jag skulle inte ha toppat laget till dagens möte med Nederländerna, jag skulle inte ha vågat det.

Jag noterar att Martin Sjögren redan startat med 22 olika spelare i Algarve, något som kanske inte är ett framgångsrecept rent resultatmässigt, men man ger många spelare chansen att visa upp sig, och man minskar skaderisken på nyckelspelarna. I de två första matcherna har jag noterat att Sundhage faktiskt har rullat på fler spelare än hon brukar, vilket jag tycker är positivt.

Men nu faller Sundhage tillbaka i gamla synder, och matchar sina nyckelspelare hårt – något som inte brukar vara så populärt bland spelarnas klubbar. Skaderisken ökar ju med flera hundra procent när man spelar fler än en match i veckan. Hittills har det blivit en skada i Algarve, Elin Rubensson ådrog sig en medelstor bristning i baksidan av vänsterlåret.

Dagens match blir den tredje på mindre än fem dygn, hittills har Sundhage givit sina spelare följande speltid:

180: Seger
162: Samuelsson
159: Andersson
156: Dahlkvist
152: Schelin
135: Asllani
90: Lindahl, Hilda Carlén, Sembrant, Fischer, Folkesson, Magdalena Eriksson, Emma Berglund och Olivia Schough.
66: Stina Blackstenius
61: Rubensson
47: Lina Hurtig
51: Hammarlund
45: Fridolina Rolfö
21: Hanna Glas
18: Hanne Gråhns
7: Mimmi Larsson
0: Zecira Musovic

Dagens match lär mer likna den mot Australien än den mot Kina. Det holländska laget har mycket fart i offensiven, inte minst genom hypersnabba Shanice van de Sanden. Man har också en av världens vassaste forwards i Vivianne Miedema. Nyckeln till offensiven brukar vara Sherida Spitse:s passningsspel, hennes högerfot är även ett hot i samband med fasta situationer.

Lika farliga som holländskorna är i offensiven, lika sårbara kan de vara i defensiven. De trycker oftast upp backlinjen väldigt högt och spelar lite chansartat. Nu brukar Sverige vara bra på att se till att matcher inte blir vidöppna, men som sagt, dagens tillställning borde bli något helt annat än den stängda historian mot Kina.

Seger är ett måste för att Sverige skall ha chansen att spela final i Algarve. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg är det troliga att inte ens en storseger kommer att räcka, för Kanada och Spanien har varsin finalplats i sina händer inför dagens matcher.

Redan 12.00 spelar U23-landslaget mot Japan. Den matchen går att se här.

Det är kanske ingen nyhet, men det blir bara tajtare och tajtare i världstoppen. I lördags kväll vann England med 1–0 borta mot USA, det var första gången på 29 år som England höll nollan mot USA.

Och glädjen i det engelska laget efter Ellen White:s segermål var verkligen fantastisk. Kolla och njut, det är som om de vunnit en OS-final. Njut även av Lucy Bronze:s ribbskott. Jag tror hon drar till bollen på volley, men det är svårt att se, det kan även vara precis på uppstuds – vilket som är det grym svårighetsgrad på det skottet:

På svensk mark, och i den här bloggen, handlade förra veckans damfotbollsdebatt mer om tröjor med budskap än om fotboll. Här är ett både läs- och tänkvärt inlägg i den debatten från Olof Lundh.

I kväll hyllas en av tidernas största

Publicerad den av
1

I samband med USA:s match mot England i dag 23.00 svensk tid skall en av tidernas största spelare hyllas.

Det handlar om Christie Rampone, född Pearce den 24 juni 1975, alltså den spelare som gjort näst flest landskamper av alla genom alla tider. Rampone, som fick lyfta VM-pokalen efter VM-guldet 2015, stannade på 311 landskamper. Bara Kristine Lilly har fler, 354.

Christie Rampone

Christie Rampone

Rampone spelade i USA:s landslag i hela 19 år, och har varit med och vunnit fem stora titlar – vad jag kan hitta är det fler än någon annan spelare. Med stora titlar räknar jag här förstås bara OS och VM – alltså inte världsdelsmästerskap. Rampone blev världsmästare 1999 och 2015 samt olympisk mästare 2004, 2008 och 2012.

Den slitstarka mittbacken har fortfarande inte lagt skorna på hyllan. Men efter VM-guldet 2015 fasades hon ut från landslaget, därmed har det inte funnits någon riktig avslutningsmatch för henne. Och därför kommer hyllningen i dag.

US Soccer är ju väldigt bra på att hylla sina hjältar. Här är deras hyllningsvideo till Rampone:

Kvällens match är andra gruppspelsomgången av She Belives cup, där USA har bjudit in England, Tyskland och Frankrike. I onsdags vann fransyskorna med 2–1 mot England och USA med 1–0 mot Tyskland. Här är höjdpunkter från den amerikanska segern:

Apropå höjdpunkter är här sådana från Spaniens 3–0-seger mot Norge från i går:

Som road av statistik noterar jag att Kanadas Christine Sinclair gjorde sitt 167:e landslagsmål i går. Hon har numera ”bara” 17 upp till världsrekordhållaren Abby Wambach. Sinclair är tvåa på den lista där Mia Hamm ligger trea med 158.

Allra sist bjuder jag på det här två veckor gamla drömmålet från den franska cupen, en halvvolley av Lyons Claire Lavogez som jag lyckats missa tidigare:

https://twitter.com/WoSoComps/status/834161651427459072

En tråkig men ändå positiv 0–0-match

Publicerad den av
2

Så här en stund efter den dödstråkiga andra halvleken mellan Sverige och Kina är det lätt att vara kritisk och negativ.

Men kan ni tänka er, i dag är jag ändå rätt positiv. Klart mycket mer positiv än de spelare, ledare och tv-experter som man hört uttala sig om dagens svenska 0–0-insats.

Jag har nämligen sett en hel del lovande saker under de här två inledande landskamperna i Algarve cup. Och trots att den svenska finalchansen är mycket liten inför måndagens avslutande matcher är det länge sedan jag var så positiv över det svenska spelet.

Det är ju inte nu i Algarve vi skall vara som bäst. Vi skall hitta ett vägvinnande spel till sommarens EM, och jag hoppas att Pia Sundhage och Lilie Persson ser samma saker som jag.

Pia Sundhage och Lilie Persson

Pia Sundhage och Lilie Persson

Vad är det då som jag har sett som gör mig positiv? Jo, först och främst två hållna nollor mot lag som var i kvartsfinal både vid VM 2015 och i fjolårets OS-turnering. Kina åkte ur VM 2015 med 1–0 mot USA och man åkte ur OS 2016 med 1–0 mot Tyskland, det är alltså en stark motståndare, som sällan släpper in många mål.

De båda svenska nollorna har inte varit extremt tursamma, utan det känns som att Sundhage äntligen har lyckats hitta en grundtrygghet i sitt lag. En grundtrygghet som ju exempelvis inte fanns i fjolårets OS-turnering. I dag skapade bara Kina en målchans mot det uppställa svenska försvaret.

Två andra väldigt positiva saker i dag var att jag såg en Caroline Seger som hela tiden försökte spela bollen framåt, och en fortsatt pigg Lotta Schelin. Jag hade totalt 5–2 i klara målchanser till Sverige, alla från den första halvleken och tre av de svenska kom på hörnor.

Caroline Seger

Caroline Seger

Nu var det ju tillfälligt avbrott på SVT under matchens tio första minuter så jag kan ha missat något, men det verkar inte som att det skapades något farligt i någon riktning under de minuterna.

Den första halvleken tyckte jag i stora drag var väldigt bra. Jag var klart med positiv i halvtid än Seger och Lilie Persson, när de intervjuades av SVT. Båda var kritiska mot uppspelen, och visst håller jag med om att det var för dålig klass på ”förstaserven” flera gånger.

De svenska spelarna slarvade med enkla passningar på egen planhalva flera gånger. Dessutom spelade backarna med alldeles för hög risktagning många gånger. Ofta handlade det dessutom om ett väldigt onödigt risktagande, eftersom man slog svåra passningar i situationer där bollmottagaren ändå var felvänd. Risker kan man ta i uppspelsfasen om passningen kan leda till en målchans. Annars bör man jobba med riskminimering i backlinjen under uppspelsfas.

Men det fanns även en hel del positivt i uppspelsfasen, som Magdalena Eriksson:s långa uppspel. Den här gången var det inga ”lycka till-bollar”, utan oftast passningar med bra adress. Eriksson visade att hon vill vara första utmanare till ordinarie mittbacksparet Nilla Fischer och Linda Sembrant.

Det som gör mig mest hoppfull efter de här två matcherna är ändå hur det sett ut när Sundhage minskat ner på antalet djupledslöpare på planen och i stället satsat på fler boll- och passningssäkra spelare. Under de perioderna Sverige bara haft två djupledslöpare på planen har laget varit bra och skapat mycket. Jag tänker dels på den första halvtimmen av den andra halvleken mot Australien, dels på den första halvleken i dag.

Att matcherna blir lite ryckiga beror ju på att spelschemat är tajt och man måste rulla på spelare för att inte utsätta dem för extremt skaderisk. Det positiva här är ju att många spelare får chansen att visa upp sig, och att Sundhage får möjlighet att testa att spelar olika spelare tillsammans. Hittills tycker jag att hon har matchat sin trupp smart och bra i Algarve.

Två spelare som har stärkt sina aktier rätt rejält hittills är Schelin och Hanna Folkesson. Jag hade gärna sett ett mittfält med Folkesson, Seger, Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist bakom Schelin och Fridolina Rolfö i sista matchen i turneringen. Det tycker jag känns som absolut bästa offensiva uppställningen just nu.

Det tror jag också är den uppställning som skulle ha bäst möjlighet att föra en match, vilket ju är något vårt lag av tradition har väldigt svårt med.

I den andra matchen i vår grupp vann Australien med 3–2 mot Nederländerna efter 3–0 i paus. Alla The Matildas mål kom på fasta situationer, antagligen bara för att täppa till käften på mig efter förra inlägget…

Vid Emily Gielnik:s hörna rakt i mål till 1–0 fick Australien både hjälp av vinden och av en svag målvaktsinsats från Loes Geurts. Gielnicks frisparksmål och Alanna Kennedy:s nick är däremot båda högklassiga. Det är även Sherida Spitse:s frispark till 3–2.

Resultaten innebär att Sverige leder gruppen, men får svårt att nå finalen. Det är ju de två bästa gruppsegrarna som får spela final och Spanien och Kanada står båda på full poäng. Kanada vann med 2–1 mot Ryssland i dag och känns redan i praktiken finalklart, de har ju kvar att möta slagpåsen Portugal i sista matchen.

För Spanien väntar Island på måndag, en match där spanjorskorna får räknas som storfavoriter. I dag besegrade man nämligen Norge med klara 3–0. Ett respektingivande resultat, även om norskorna bytt ut stora delar av sitt lag från onsdagens 1–1-match mot Island.

I övrigt i Algarve i dag har Japan besegrat Island med 2–0. Den lilla U20-VM-stjärnan Yui Hasegawa gjorde båda målen, de går att se här. Dessutom gjorde Danmark hela 6–0 på Portugal.

I Cypern cup är Belgien lite av skrällgänget. I dag besegrade man Sveriges blivande EM-motståndare Italien med hela 4–1.

Jag den sista halvtimman. Där satte italienskorna en mycket hög men farlig press, för när belgiskorna kom förbi blev det vidöppet. Det var också Belgien som hade de farliga målchanserna – och gjorde ett snyggt mål – under den kvarten.

Belgien inledde med att spela 2–2 mot Schweiz, och har nu chans att ta sig till final. I Cypern cup har nämligen inget lag fler än fyra poäng efter två gruppomgångar. Målen från Belgien–Schweiz går att se här:

Just Belgien och Schweiz samt Österrike, Sydkorea, Irland och Wales står på fyra poäng med en gruppmatch kvar att spela.

Målen från onsdagens match mellan Skottland och Nya Zeeland finns på klippet nedan, det handlar om mål från Jane Ross, Erin Cuthbert och Kim Little för skotskorna samt Rosie White och Amber Hearn för Football Ferns.

 

Tankar inför Sverige-Australien – och om citat på matchtröjorna

Publicerad den av
8

I morgon 19.30 spelar Sverige mot Australien i Algarve cup. Det är en högst väntad svensk elva som har presenterats i kväll. Det är tråkigt att repetera exakt det som redan skrivits av bloggkollega Spelare 12, men det är sannolikt till tio elftedelar den elva som Pia Sundhage tänker använda i sommarens EM.

Det är bara Fridolina Rolfö som lär tillkomma – om hon är frisk. Gissningsvis kommer Rolfö att matchas sparsamt i Algarve, sannolikt blir det bara ett par inhopp.

Den elva som Sundhage sätter på benen i morgon är: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Elin Rubensson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius och Lotta Schelin.

Personligen är jag fortfarande inte övertygad om att Jonna Andersson är det bästa svaret på vänsterbacksgåtan. Men Mjölbyprodukten kanske kan ge mig de svaren jag vill ha nu i Portugal.

Stina Blackstenius, Jonna Andersson och Lisa Dahlkvist

Stina Blackstenius, Jonna Andersson och Lisa Dahlkvist

Redan i första matchen lär hon sättas på prov rejält, för Australien brukar komma till spel med mycket snabba kantspelare. Australien är ett lag på snabb frammarsch. Vi spelade oavgjort 1–1 mot The Matildas i VM 2015, i en rätt tråkig match. Det var ett resultat som gynnade Australien bäst. De gick nämligen vidare som grupptvåa, medan vi fick sitta och bita på naglarna för att hoppas avancera som grupptrea.

I fjolårets OS åkte Australien ut på straffar mot Brasilien i kvartsfinalen. Vårt lag hade ju som bekant större framgång i sin strafftävling mot värdnationen några dagar senare.

Med tanke på att Australien saknar skadade duon Michelle Heyman och Chloe Logarzo, samt i morgon även avstängda stjärnan Katrina Gorry känns det här som en öppen match. Det är Gorry som är det riktigt tunga avbräcket för Australien, eftersom hon är lagets hjärna, en genial passningsspelare av en modell som det svenska laget saknar.

Katrina Gorry

Katrina Gorry

Gorrys avstängning beror tydligen på en utvisning från OS-genrepet mot Brasilien i juli i fjol. Jag visste förresten inte att röda kort i träningsmatcher ledde till avstängningar på det här sättet. Trodde bara att det var grova röda kort i träningsmatcher som ledde till avstängning, och då avstängning som även gäller tävlingsmatcher. Men man lär sig alltid något nytt.

En annan nyhet som jag reagerade på i dag var att landslaget skall spela med citat på sina ryggar. Det tyckte jag faktiskt var en väldigt dålig nyhet, väldigt dålig. Visst är idrott på många sätt politik, men jag tycker ändå att ju mer man kan hålla isär idrotten och politiken, desto bättre. Men nu i Algarve skall tydligen Lotta Schelin spela med ett citat från partiledaren Gudrun Schyman på ryggen.

Även om citatet är rätt allmänt hållet…

”Se aldrig ned på någon om det inte är för att hjälpa henne upp.”

…känns det olämpligt att landslaget spelar med citat från politiker på sina tröjor. Jag tycker att man borde hålla borta alla typer av citat och budskap från matchtröjorna. För vem bestämmer vilka citat som är ok, var gränsen går? Tänk om någon velat ha ett citat från Jimmie Åkesson på ryggen, hade det varit ok?

Nyheten om budskapen på tröjorna kom i eftermiddags och var det första som skrevs om landslaget på förbundets hemsida under Algarveresan. Man har ny medieansvarig, men det verkar hittills tyvärr inte ha lett till något lyft på informationsflödet från förbundet. Där har man ganska mycket att lära från fler andra nationer, bland annat Frankrike:

Skador, värvningar – och mer Vittsjö IP

Publicerad den av
24

Årets första tävlingsmatch är spelad på svensk mark, LFC vann i går cupmötet i Växjö med 4–0 efter mållöst i paus. Marija Banusic fortsätter att vara försäsongens stora profil hos mästarinnorna, uppgifterna går isär om hur många poäng hon gjorde – tre eller fyra. Klart är att hon gjorde ett mål, det första.

Den stora nyheten i Linköping är dock en väldigt tråkig sådan, nämligen att nyförvärvet Johanna Rasmussen är korsbandsskadad och därmed sannolikt missar hela årets serie.

Johanna B Rasmussen

Johanna B Rasmussen

Det har varit lite för många korsbandsskador de senaste veckorna för att det skall kännas bra. Det kan förstås vara otur, men man frågar sig ändå lite hur klubbarna sköter sin försäsong.

Jag var på herrallsvenska Elfsborgs allra första träningspass den här försäsongen. Där förundrades jag över den del av träningen som bestod av löpning. Spelarna sprang cirka 30 meter i ganska lågt tempo, och med lång vila emellan. Det såg inte det minsta ansträngande ut.

I min intervju med Elfsborgs båda fystränare berättade de att tempot sedan ökades undan för undan och pauserna blev kortare. De kallade det för vävnadsstärkande träning, vilket enligt modern forskning skulle vara bästa sättet att efter lång vila bygga upp kroppen och undvika skador.

Jag gissar att det finns klubbar som fortfarande väljer den gamla modellen, alltså att träna ner spelarna i källaren och matcha dem hårt i spel när de är nedtränade. Men det är bara en gissning.

Tillbaka till själva spelet. I helgen fortsätter Svenska cupens åttondelsfinaler, bland annat med det intressanta mötet Rosengård–Göteborg. I Rosengård har Lotta Schelin inlett säsongen lovande, hon har gjort mål i varenda träningsmatch.

Rosengård har även presenterat Sanne Troelsgaard som sin nya forward. Hon är väl ingen direkt världsspelare, men det är ändå en intressant värvning. Även LFC presenterade en ny spännande, offensiv spelare häromdagen. Det handlade om 16-åriga finskan Emmaliina Tulkki. I och med Rasmussens olyckliga skada kan det bli så att mästarlaget värvar ytterligare en mittfältare.

Ett mästarlag som gjort en kanonvärvning inför spurten av Champions League är Manchester City. I veckan gjorde man vårens värvning i damfotbollsvärlden när Carli Lloyd skrev på för vårsäsongen.

Carli Lloyd

Carli Lloyd

Värvningen innebär att Citys favoritskap i kvartsfinalen mot Fortuna Hjörring ökar rätt rejält. Den innebär också att speltiden för Kosovare Asllani riskerar att minska betänkligt. Och det är förstås inte bra för landslaget och EM.

Apropå EM och skador börjar skadelistan för mästarinnorna från Tyskland bli väldigt lång. Det är förstås fortfarande lång tid till mitten av juli och avspark i Nederländerna. Men lite oroväckande måste det allt vara.

Klart är att Simone Laudehr verkar vara borta hela vårsäsongen på grund av en knäskada. Knäproblem stoppar även Potsdams viktiga anfallsduo Tabea Kemme och Svenja Huth från spel den närmaste tiden. Kemme har opererat menisken, medan jag inte fått klart för med vad exakt Huth besväras av. Tufft för höstens skrällag Potsdam som nu skall försöka försvara sin serieledning under våren.

Den senaste veckan har det även rapporterats in skador på Zsanett Jakabfi, Lena Goessling, Peggy Nietgen och Marit Priessen. Det finns kanske även anledning att ifrågasätta hur man tränar under den tyska försäsongen…

I helgen återstartar ju nämligen Frauen-Bundesliga på allvar. I morgon, lördag klockan 12.00 visar DFB-tv toppmötet Freiburg–Bayern München. Tyvärr stoppar en skada Fridolina Rolfö från att debutera. Även Bayern har nu en lång skadelista med Laudehr, Rolfö, Stefanie van der Gragt, Viktoria Schnaderbeck, Mana Iwabuchi och Sarah Romert.

Ligan tjuvstartade ju förra helgen. Då gjorde Nilla Fischer båda Wolfsburgs mål i 2–1-segern mot Jena. Se dem här. På länken noteras även att Pernille Harder verkar ha varit väldigt pigg i sin debut för varghonorna. Hon borde ju ha krönt insatsen med något mål. Det är ju faktiskt så att Harder i sin debut ser ut att ha varit vassare än Ramona Bachmann någonsin var i Wolfsburgströjan.

Sandra Adolfsson steget före Madde Edlund.

Vittsjö-Tyresö på Vittsjö IP 2012.

Slutligen tillbaka till Sverige, och till Vittsjö. Jag har kollat lite närmare på beslutet om att stoppa spel på Vittsjö Idrottspark.

Det visar ju sig att det inte handlar om ett beslut från några enskilda personer, utan att det är hela Fotbollssveriges önskan att tvinga bort Vittsjö.

Vid Svenska fotbollförbundets representantskap den 25 november lämnade nämligen EFB:s Charlotta Nordenberg in en motion om att damallsvenska klubbar skulle få anstånd med arenakraven till 2018.

Förbundsstyrelsen tyckte inte att motionen skulle gå igenom. Styrelsen ansåg att ett sådant anstånd skulle strida mot likabehandlingsprincipen eftersom de berörda föreningarna redan hade fått dispens, en del vid upprepade tillfällen.

Fotbollssveriges representanter röstade på styrelsens förslag. Efter det utslaget på respresentanskapet borde nog inte Vittsjö ha blivit så överraskat över att deras dispensansökan nu avslogs av tävlingskommittén. De klubbade ju bara det beslut som Fotbollssverige rekommenderat dem.

Det här innebär inte att jag tycker att beslutet om att stoppa spel på Vittsjö IP är bra, inte alls. Jag står för det jag skrev i förra inlägget. Däremot väcker det frågan om inte damfotbollen hade mått bäst av att ha ett eget förbund.

För tyvärr är de representanter som tar beslut i Fotbollssverige i väldigt stor utsträckning Herrfotbollssveriges representanter, inte Damfotbollssveriges. Det är ledare från herrfotbollen som tar stora beslut om damfotboll – som huvuddelen av dem har högst begränsad kunskap om.

Nog borde Sverige ha vunnit

Publicerad den av
15

Sverige–England slutade 0–0. Det skall direkt sägas att jag missade stora delar av den första halvleken, men sett till klippet med höjdpunkter i halvtid verkar det inte ha varit någon riktig målchans åt något håll före paus.

Var det så, innebär det att Sverige hade matchens fyra bästa lägen. För i den andra halvleken hade jag 4–1 i målchanser i svensk favör. Englands avslutade Jordan Nobbs utanför. Och alla de fyra svenska var klarare och farligare än Nobbs.

Faktum är att Sverige måste göra minst ett mål på de chanser som skapades. Framför allt tycker jag att man kan kräva att Pauline Hammarlund skall träffa målet när Lotta Schelin gav Göteborgsforwarden öppet läge rakt framifrån.

Dessutom måste ju Kosovare Asllani göra mål på straffen. Och Nilla Fischer – det väl hon? – måste smälla in närskottet i 93:e minuten. I båda de fallen fick vi se lysande räddningar av Siobhan Chamberlain.

Men som sagt, sett till målchanser borde Sverige ha vunnit.

Och på så sätt var det här ett klart steg i rätt riktning. Jag såg ett klart tryggare svenskt lag än mot Norge. Spelarna kändes både tryggare i defensiven och tryggare med bollen. Passningsspelet var klart mycket bättre än mot Norge, i varje fall i den tidiga uppbyggnadsfasen.

De offensiva passningarna håller däremot fortfarande tveksam nivå. Och Caroline Seger fortsätter att spela alldeles för mycket bakåt eller i sidled. Lagkaptenen hyllades av Pia Sundhage för insatsen mot Norge. Och visst, Seger gjorde en helt ok insats. Men vill man spela kontringsfotboll är Seger mest en bromskloss. Därför var det bra att Sundhage satte in flera boll- och passningstrygga spelare bredvid Seger på mittfältet.

Sett till spelsystem handlade det, precis som signaturen noone anade inför, om det 4–3–3-spel Sundhage hittade på i höstas – alltså egentligen 4–4–2.

Det verkar bli nytt spelsystem igen

Publicerad den av
5

I morgon tisdag klockan 18.00 spelar Sverige årets andra landskamp. För motståndet står England, ett lag som ligger högre än oss både på världs- och Europarankingen.

England spelade så sent som i går, då föll man med 1–0 mot Norge. Jag såg sista kvarten, och där hade engelskorna två–tre riktigt bra kvitteringschanser. Men vad jag förstod var Norge ändå totalt sett det bästa laget.

https://twitter.com/WSUasa/status/823246646142238720

Under förra veckan vann alltså Norge mot de båda lag som har slagit ut dem ur de två senaste mästerskapen. England vann ju mot norskorna i VM och Sverige snodde ju OS-platsen. Det är ju knappast aktuellt att kalla vinster i vänskapsmatcher för revansch, men klart är att Norge verkar ha något bra på gång igen.

För England var det första förlusten sedan She Believes cup i mars i fjol. Nu väntar alltså Sverige i morgon. Ett Sverige som i kväll har släppt startelvan, och det ser ut att bli 4–3–3 igen. I varje fall är laget uppställt enligt det systemet, och valet av spelare gör ju att det ser ut som att det blir tremannaanfall.

Med tanke på att Pia Sundhage bara byter målvakt och en utespelare – Stina Blackstenius kommer in i stället för Elin Rubensson – får man ju känslan av att förbundskaptenen har valt vilka spelare hon tänker satsa på i år. Nu skall hon bara hitta ett system och spelsätt som passar dem. Någon annan förklaring till allt detta hoppande mellan spelsystem har jag svårt att hitta.

Morgondagens elva ser ut så här i sin helhet: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani – Blackstenius, Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson.

Notera att Lotta Schelin återigen står utanför startelvan.

Jag hade ju föredragit att Sundhage givit fler spelare chansen att visa upp sig på riktigt, men det är ju inte hennes stil. Hon vill köra med ”sina” spelare så mycket det bara går för att skapa ett tajt lag. Och det upplägget har ju lyckats rätt bra både ur medaljsynpunkt både i USA och Sverige, så det går ju inte att såga rakt av. Men visst är det synd att inte testa lite fler spelare när chansen ändå finns?

I dag lades för övrigt torsdagens landskamp mot Norge upp på förbundets tv-sida. Jag har inte haft tid att kolla den ännu, men tänkte göra det så fort som möjligt.

Min helg ägnades åt världscupskidor i Ulricehamn, en upplevelse som var långt över förväntan. Så bra tryck trodde jag inte man kan få till på skidtävlingar. Skidfokuset har gjort att jag inte haft örnkoll på helgens resultat. Men ett fick mig att haja till rejält:

Spanien–Schweiz 8–1

Det var i och för sig en inofficiell testmatch över 3×35 minuter. Men ändå, det är tydligt att Spanien börjar bli redo att utmana på allvar även på seniornivå. För att göra åtta mål är alltid bra. Att göra det på ett så bra lag som Schweiz är makalöst imponerande. Fantastiskt.
Vädret matchen spelades i var inte fantastiskt, det var däremot flera av målen – exempelvis det här av F20-VM-stjärnan Mariona Caldentey:

Här är några fina spanska mål till:

Rolfö och Jakobsson forwardspar mot Norge

Publicerad den av
9

I kväll har startelvan till torsdagens landskamp mot Norge släppts. Matchen börjar 18.00 och sänds på svenskfotboll.se.

Jag insåg just att jag sannolikt kommer att befinna mig i Ulricehamn under matchen för att producera material inför helgens världscuptävling på skidor. Det är i och för sig ett kul jobb, men det känns lite tråkigt att riskera missa matchen.

För det hade ju varit lite intressant att se vad Sundhages elva klarar av att prestera, inte minst hur forwardsparet Sofia Jakobsson och Fridolina Rolfö fungerar ihop. Jakobsson är ju formstark i Frankrike och Rolfö är en forward som är bra på att samarbeta. Noterbart här är alltså att Lotta Schelin börjar vid sidan. Det blir intressant att se vilka skäl som ligger till grund för den uttagningen. Kan det vara så att Schelin och Stina Blackstenius kommer att spela den andra halvleken?

Skälet till att Hilda Carlén vaktar målet är att Hedvig Lindahl ansluter till truppen först på lördag.

Intressanta starter mot Norge görs också av Jonna Andersson, Kosovare Asllani och Elin Rubensson. Andersson behöver visa att hon håller som vänsterback även internationellt och hjälpgumma Rubensson bör nog göra så bra ifrån sig att hon blir oumbärlig på mittfältet – annars är risken att hon snart är tillbaka i backlinjen. För Asllani gäller det att visa att hon är mogen den där fria rollen som Sundhage skapat på mittfältet.

Jag hade gärna sett att Sundhage testat någon joker i laget, exempelvis Michelle De Jongh eller Katrin Schmidt. Den senare sitter i alla fall på bänken, medan De Jongh inte är med i matchtruppen.

Noterbart här är ju för övrigt att laget är uppställt som 4–4–2 på förbundets hemsida. Vet inte om det är ett misstag, eller om man ändrat sig. I höstas kallade ju Sundhage det nya spelet för 4–3–3, trots att det oftast var ett 4–4–2 med mittfältsdiamant.

Här är hela elvan: Carlén – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Andersson – Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Rubensson – Jakobsson och Rolfö.

Kul nyhet när landslagsåret drog igång

Publicerad den av
10

I går samlades landslaget i Spanien, därmed är ett hyperintressant landslagsår i gång. Det som gör året hyperintressant är att det ju först är Pia Sundhage:s sista vår som förbundskapten, sedan EM-slutspel och därefter kommer Peter Gerhardsson in och skall sätta sin prägel på laget lagom till VM-kvalet.

Men innan jag går in på landslaget några ord om lördagens franska toppmöte. Jag har inte sett matchen, och förstår att Stina Blackstenius kanske inte gjorde någon toppinsats, rent spelmässigt sett. Men Blackstenius har visat sig vara en makalös vinnare. En spelare som är bäst när det gäller.

För kan man göra en bättre debut i franska ligan än att sänka PSG med ett 2–1-mål i 88:e minuten? Det är bara att buga sig, ta av hatten och så vidare. Har ni inte sett målet finns det här:

Som grädde på moset gjorde ju dessutom Sofia Jakobsson Montpelliers första mål till 1–1. Det var Jakobssons 14:e ligamål den här säsongen. Hon behåller därmed ledningen i skytteligan, ett mål före Eugenie Le Sommer.

Det är lite oklart vilken betydelse Montpelliers seger har för ligan. På franska förbundets hemsida står PSG på 30 poäng, lika många som Lyon och Montpellier. Det tyder på att det ännu inte är helt säkert att Parislaget kommer att tappa segern mot Albi plus ytterligare en poäng.

Om PSG slipper poängavdrag får Montpellier trots allt svårt att ta en Champions Leagueplats. Men blir det poängavdrag ligger svensklaget nu mycket väl till för att sno andraplatsen.

Det om franska ligan. Nu tillbaka till landslaget. I går prisades det som Årets lag vid Idrottsgalan. Det är förstås värt en gratulation.

Vid galor är det bara medaljer och titlar som gäller. Samma sak när man tittar tillbaka på gamla tider. Hur medaljerna har bärgats spelar mindre roll.

Så när man om tio år ser tillbaka på Pia Sundhages tid som svensk förbundskapten är det OS-finalen man kommer att komma ihåg. Inte att Sverige har haft sin sämsta ranking någonsin och gjort sitt sämsta mästerskap någonsin under Sundhage. Inte heller att Sverige blivit grupptreor två gånger samt att hon bara lyckats leda vårt landslag till en trepoängare på tio matcher i världsomspännande mästerskap.

Skulle nu Sundhage kröna sin tid på jobbet med en EM-final i sommar kommer hon att lämna posten som tidernas mest framgångsrika svenska förbundskapten. Det känns väldigt konstigt med tanke på hur hon misslyckats med att utveckla laget rent spelmässigt.

Nu har hon dock en sista chans att även lyckas få till ett bra spel. Att få till ett lag som kan vinna matcher, inte bara ett lag som är bra på att inte förlora.

Som det sett ut det senaste året ser jag Sverige som fjärdehansfavorit i EM. Tyskland, Frankrike och England känns alla som klart starkare lag på pappret. Kollar man in den senaste publicerade Europarankingen ligger dessutom Norge före oss.

Att det är just England och Norge som väntar nu i januarilandskamperna känns ju därför väldigt intressant. Och här var det nära att jag hade skrivit så här: ”Synd bara att vi som är intresserade inte kommer att kunna se matcherna.”

Men.

När jag nu surfade in på svenskfotboll.se för att kolla om någon kanal huggit på matcherna möttes jag av det glädjande beskedet att förbundet kommer att sända båda två. Jag har ju gnällt massor av gånger på förbundet för att de tidigare inte sänt den här typen av matcher.

Nu blir det äntligen premiär. Det är verkligen otroligt kul.

Inte minst för att det blir spännande att se hur Sundhage väljer att spela, och om/hur hon kommer att använda Katrin Schmidt.

På förhand känns det som att Sverige måste ha maximalt flyt om det skall bli ny mästerskapssuccé till sommaren. Likadant flyt som i OS. För när man tittar tillbaka på silvret i Rio är det ju faktiskt så att slutspelslottningen var lite av jackpot. I kvartsfinalen väntade USA, ett lag som Sverige haft relativt lätt för på senare tid. Ett lag som dessutom hade lite skadeproblem – och allt att förlora.

Och i semifinalen väntade ett hemmalag som vunnit mot Sverige med 5–1 i gruppspelet och också hade allt att förlora. Sedan gruppmatchen hade viktiga Cristiane fått skadeproblem.

Sundhage verkar ju vara en person som är kompis med Fru Fortuna, så kanske att det kan bli svensk succé i Nederländerna till sommaren.

När jag träffade vår förbundskapten för en intervju i december frågade jag henne om hur hon tänker när hon bygger ett lag. Det blev ett otroligt långt och ganska svårläst svar. Sundhage är ju speciell eftersom hon hoppar mellan resonemang och ibland avbryter sig själv med inskjutna satser.

Jag tänkte ändå att någon kanske är intresserad av vad hon sa, så här är svaret i sin helhet. Det innehåller trots allt en del intressant ledtrådar kring hur hon tänker:

”Det beror det på vilka spelar vi har. Om du tänker på att få ut det mesta utav fotbollsspelare. När jag kom 2013 är Lotta (Schelin) i ropet och (Caroline) Seger i ropet, att försöka hitta deras bästa position. Och sedan är det ju några fotbollsspelare som inte hamnar på sin bästa position, men vad kan passa? Där börjar själva, vad är materialet, vad är att tillgå? Och när jag då upptäcker att det är väldigt mycket speed, mer än i USA faktiskt, det är bara att rabbla upp de snabba fotbollsspelarna som skall sättas i bra positioner. Då funderar jag över spelarna, rollen och hur kan få ihop det här. Sedan fladdrar det i väg i spelidén då, om man börjar med anfallsspelet.”

 

”Jag har hela tiden, jag var i USA där det är mycket markeringsinslag. Vi spelar någon form av positionsförsvar, det är jag uppvuxen med – efter ett tag – vi hade ju libero på min tid. Men när jag kom till USA, tänkte jag att ‘Jag är bättre på att lära när det gäller 4-4-2’, och jag började i den änden när det gäller försvarsspelet.”

 

”Sedan kan man spela annorlunda i anfallsspelet, det är olika utgångspositioner så. Och det har jag tagit med mig, att, och det kommer att bli så här under, förmodligen under EM, för det finns, man kan ringa in två och två och du har ett förhållandesätt till andra, och det kanske inte är det enkla sättet att lära eller att förstärka att förädla, men för mig är det det. Jag är uppvuxen med det, jag kan tänka mig vilka frågor som kommer, vilka problem som uppstår, bla bla bla så.”

 

”När jag då har fladdrat iväg i anfallsspelet, man kan göra så här, vad är tendenserna inom damfotbollen? Och så börjar jag: ‘Okej, försvarsspelet kommer att se ut så här,’ och det är ganska lätt för svenska spelare att förstå, de kan sitt 4-4-2. När det spelas anfall mot försvar tittar vi på avstånd, avstånd och den stora frågan är att sätta press, hur fort det går och ta den pressen eller vara noga med avstånd. Antingen in i press eller avståndet. Vi säger så här, var är hotet, i straffområdet och utanför straffområdet gör vi många olika saker, reglerna är klara. Jag tycker att det är ganska givet, de skall bara göra som vi säger. Därför blir det dåligt ibland, jag menar om du tänker det här målet mot Australien, den långa passningen. Vi står ju rätt, men vi agerar sent. Så de principerna, när vi fått ett lugn i det här så vill vi gärna.”

 

”Nu har vi kommit till det, vad är det bästa för vårt anfallsspel, och om jag har pratat om speed, för det går i vågor, var är vi lyckosamma, hur skapar vi målchanser, vi pratar om några siffror, nollvision att tappa boll där, eller antal löpningar i straffområdet, det skall vara över 100, kan det blir ännu fler. Har antalet passningar inom laget betydelse eller inte, så vi använder alltså statistiken. När det gäller nu, med det läge vi är med anfallsspelet så vrider och vänder vi på en massa saker för vi börjar i den änden med kantspelet. Och tittar man på en bild som kommer tillbaka till mig gång efter annan det är när Tysklands sistapassning i sista tredjedelen, den kommer från hela 65 meter, eller 68 – pang, bom, hela vägen. Vi har på kanterna, och det är inte så att den går ut så, utan den går ganska rakt. Alltså vi använder kanterna och speed. Tittar man på Brasilien när de spelar mot Kanada i match om tredje pris, då har de också överallt, fram och tillbaka, tekniska fotbollsspelare. Medan Kanada har rakt, den bilden kommer tillbaka till mig gång efter annan.”

 

”Håkan Ericson sa på presskonferensen (när januaritruppen presenterades) att ‘avslutande passning från centrala delen, det var det som…’ Då funderar jag på ‘vad har vi?’ Det är frågan om vi har de spelarna, precis nu, vi har inte tänkt färdigt, men var är vi framgångsrika, jo det är med vår speed och snett inåt bakåt. Men att bara gå direkt dit, det är för enkelt, de har läst oss nu. Så vi behöver först spela ut, in och ut igen. I stället för att få en rak passning skall det vara mycket mer vinkel. Det vi kommer att jobba jättemycket med är spelvändningar. För alla lag är så välorganiserade i dag och damfotbollen blir mycket mer organiserad i försvarsspelet, och då behöver vi spelvändningar. När vi tittar på anfallsspelet så är det lite roligt då för att, för att komma dit ut så måste vi få motståndarna att vara lite smalare, vi måste spela in. Och det där när vi spelar in, och tappar boll – helvete. Men spelar vi in och det blir större yta här ute och bollen ut igen – då är det bingo. Och det är det här vi skall försöka reda ut hur mycket kan vi spela in, eller skall vi gå rätt på betan dårå. Hela det här är ju en lång process.”

”Jag fick en väldigt bra fråga: ‘Om inte Sverige har de tekniska spelarna, vad innebär det för att spela in?’ Det är en väldigt bra fråga, och då är frågan hur kan vi hjälpa när vi letar, vi behöver något som heter återerövring, vi behöver bli bättre på det, för bollen kommer att slås fel någon gång, ta tillbaka den, och då måste vi ha närhet till spelare, så det vet vi med all säkerhet. Och så tänker vi så här, ja vi skall ha närhet, men vad faan vi skall ju vända spelet också, vi skall hinna med det också. Det här med vända spelet, då isolerar du en spelare där borta, skall de hinna över – hm, ibland, ibland inte, så det blir nästan motsatsförhållanden då vad.”

 

”Jag har precis sett om OS-matchen Brasilien–Kanada och jag tycker inte att det var någon bra fotbollsmatch, om man tänker på kvalitet, vad jag hoppas på skall bli nästa läge i damfotbollen. Men Kanada, de vet precis vad de skall göra. De spelar tufft och de tar vara på sina målchanser. Och det lär alla lag behöva göra, vi får ju inte så många målchanser, frågan är om vi kan skapa fler. Men det hela är en process alltså, och att ställa frågor till spelarna, vad behöver du i anfallsspelet? I försvarsspelet är det ganska, jag skall inte säga svart och vitt, men det är på ett annat sätt i alla fall.”

 

Dina trupper, går du mycket på hur spelarna passar ihop, eller är det de 25 bästa spelarna i Sverige du tycker du har tagit ut nu?

”Som du kanske har märkt har vi olika uttagningar varje gång, det är knappt samma någon gång. Och det är medvetet för jag vill förändra gruppen, och vi vet var vi har. Jag skall ta ett exempel, Josefine Johansson nu, hon är inte med, vi vet vad vi får av henne ganska väl, så skulle något hända eller någon inte spela bra fotboll vet vi vad vi får. Men nu prövar vi någonting annat, det är själva uttagningen. Det andra är att startelvan, då gäller det att hitta vilka spelare som passar ihop. Mer så än att detta är de tre bästa mittfältarna. För det måste finnas en balans i laget också, så klart. Jag börjar lite, defensivt–offensivt, men det defensiva det kan dom, om de bara ändrar lite grand inställning här inne och förväntning. Och vi behöver mer av offensiva kvaliteter, tycker jag. För att vi har offensiva spelare som Lotta, vad har hon? 80/20 kanske? Men i spelet så var det tvärtom, i hur hon spelar, så man kan inte bara titta på spelarens egenskap, du måste också lägga till spelarens roll också.”

Appelqvist korsbandsskadad

Publicerad den av
2

Alldeles nyss kom den vansinnigt tråkiga nyheten från Djurgårdens IF att Emilia Appelqvist är korsbandsskadad.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Hon har verkligen varit otursförföljd de senaste åren. Hon har ju varit med både i trupperna både i VM 2015 och OS 2016, ingen av gångerna har hon dock varit i 100-procentigt skick. Nu är även EM 2017 kört för mittfältaren.

Det här är tråkigt både för henne personligen, Djurgården och landslaget. Det här var inte den start på landslagsåret som man hoppats på.

Trotjänare slutar – och talangfabrik i Uppsala

Publicerad den av
7

Under onsdagen meddelade Kvarnsvedens IK nyheten att ytterbacken Michaela Hermansson avslutar sin karriär.

Tråkigt att 26-åringen lägger av i så tidig ålder. Men det är ju en verklighet för många damallsvenska spelare att de inte kan leva av sin fotboll utan måste jobba vid sidan av. Man minns ju exempelvis hur landslagsspelaren Emmelie Konradsson slutade av liknande skäl efter säsongen 2014.

Personligen har jag sett Michaela Hermansson för dåligt för att kunna bedöma hur tungt avbräck det här är för Kvarnsveden. Men bloggkollega Spelare 12 har ju lanserat henne som en potentiell landslagsback, så gissningsvis lämnar hon ett stort hål efter sig.

Kul förresten att Hermansson spelat för Kvarnsveden under hela sin karriär. Sånt gillar jag. Det är ju ett gott betyg till en klubbs verksamhet att bara ha fostrat en spelare som nått högsta serien. Att som Borlängeklubben dessutom ta sig upp i högsta serien med helt egna produkter är förstås ännu bättre.

Just spelares ursprung tycker jag är en intressant sak. Exempelvis ser det ut som att 2017 blir första året någonsin där min hembygd, som ju rymmer svensk damfotbolls vagga, kommer att stå helt utan spelare i damallsvenskan. Det är förstås inget bra betyg till talangutvecklingen i Boråsområdet, eller Sjuhäradsbygden som det ofta kallas.

En stad som däremot har fostrat ovanligt många elitspelare, trots avsaknaden av damallsvenskt lag, är Uppsala. Därifrån kommer landslagsaktuella spelare som Linda Sembrant, Emilia Appelqvist, Marija Banusic och Nathalie Björn samt ytterligare några damallsvenska spelare, spontant kommer jag på Filippa Angeldahl och Örebros nyförvärv Fanny Andersson. Det kan säkert finnas fler. För övrigt härstammar ju även nye förbundskaptenen Peter Gerhardsson från Uppsala.

Man ställer ju sig frågan vad det är som gör att det kommer så många bra spelare från Uppsala. Någon som har en teori?

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Apropå nämnda spelare från Uppsala så har Appelqvist tvingats tacka nej till landslagets januarisamling. Hon ersätts där av Eskilstunas Petra Andersson.

Lloyd var tydligen bäst i världen i fjol

Publicerad den av
9

För en stund sedan fick Carli Lloyd Fifas pris som världens bästa spelare 2016. Det var andra året i rad hon vann. Och tyvärr kommer man ganska långt på gamla meriter i de här sammanhangen.

Carli Lloyd

Carli Lloyd

För 2015 tyckte jag att Lloyd var ett klockrent val. Då var hon fullkomligt överlägsen. 2016 kändes det däremot som en rätt underlig utnämning, och det verkade Lloyd också tycka i sitt tacktal. Hon inledde nämligen med att uttrycka sin förvåning och hylla de båda andra kandidaterna:

”Ärligt talat hade jag inte förväntat mig det här. Melanie (Behringer) hade ett fantastiskt OS där hon även vann skytteligan. Även Marta var fantastisk i OS – båda hade varit välförtjänta vinnare.”

Det som gör utnämningen underlig är att Lloyd ju inte vann något stort. OS var ju ett fiasko för USA, mycket beroende på att Lloyd kom in i turneringen som ett frågetecken efter en tids skada. Hon lyckades aldrig hitta sin toppform, och USA åkte som bekant ut redan i kvartsfinal.

Rent statistiskt är dock Lloyds 2016 ett riktigt bra år. Hon spelade 21 landskamper, totalt 1644 minuter – och gjorde 17 mål och 11 assist. Med det var hon den klart bästa poänggörare i USA i fjol. Ingen gjorde heller fler mål, men Alex Morgan gjorde lika många på cirka 100 minuter kortare speltid.

I klubblaget Houston Dash blev det bara sju matcher på grund av skada, OS och en högst omdiskuterad frånvaro som delvis visade sig bero på boklansering. På de sju matcherna gjorde hon dock fem mål och tre assist.

Det här är alltså ingen katastrofutnämning, Lloyd var trots allt fantastiskt bra på våren, innan skadan. Men det är ändå ganska långt ifrån ett klockrent val. Personligen tycker jag exempelvis att Tobin Heath var 2016 års klart bästa amerikanska spelare.
En åsikt som förresten inte är speciellt spektakulär – hon prisades ju nämligen officiellt som USA:s bästa landslagsspelare 2016. Klippet med Heaths höjdpunkter från fjolåret i den där länken är förresten högst sevärt. Klicka in och njut av en hel kartong med fotbollsgodis.

Det var USA:s förbundskaptener, landslagsspelare, NWSL:s ligacoacher samt utvalda journalister och före detta storspelare som röstade fram Heath. Lloyd kom inte ens tvåa i den omröstningen, det gjorde Crystal Dunn.

Det allra mest anmärkningsvärda med årets Fifapris var ju dock ändå att Europas bästa spelare, Ada Stolsmo Hegerberg, inte ens fanns med bland de tio ursprungliga kandidaterna. Det skrev jag lite om här. Hegerberg var alltså inte i Zürich på dagens gala. Hon var däremot i Oslo på den norska idrottsgalan i lördags och hämtade hem priset som Norges bästa kvinnliga idrottare 2016 samt förstås Gullballen – priset till Norges bästa fotbollsspelare alla kategorier.

Silvia Neid

Silvia Neid

För svensk del var Pia Sundhage nominerad som i ledarkategorien. Men som väntat gick priset till världens bästa damfotbollsledare för tredje gången till Silvia Neid. Här tycker jag dock att Kanadas förbundskapten John Herdman borde ha fått priset. Han har gjort underverk med sitt material.

Tillbaka till Sundhage. Hon har i dag tagit ut Rosengårds Zecira Musovic till landslagets samling nu i januari. Jag har inte sett någon uppgift på om det beror på någon skada, eller om man helt enkelt bara lägger till en målvakt.

Slutligen är det lite roligt att se hur rösterna läggs i de olika kategorierna.

Så här fördelades rösterna i spelarkategorien:
1) Lloyd 20,68 procent av rösterna.
2) Marta, 16,60 procent.
3) Behringer, 12,34 procent.
4) Dzsenifer Marozsan, 11,68 procent
5) Sara Däbritz, 8,19 procent
6) Saki Kumagai, 6,94 procent
7) Lotta Schelin, 6,58 procent
8) Christine Sinclair, 5,99 procent
9) Amandine Henry, 5,96 procent
10) Camille Abily, 5,04 procent

Här kan man ju konstatera att Schelin hamnade anmärkningsvärt högt upp i listan.

Så här röstade våra svenska representanter:

Caroline Seger: 1) Marta, 2) Marozsan, 3) Abily.
Pia Sundhage: 1) Marozsan, 2) Däbritz, 3) Marta. Anette Börjesson: 1) Behringer, 2) Marozsan, 3) Sinclair.

Caroline Seger: 1) Sundhage, 2) Gerard Precheur, 3) Neid.
Pia Sundhage: 1) Neid, 2) Precheur, 3) Vera Pauw.
Anette Börjesson: 1) Sundhage, 2) Neid, 3) John Herdman.

För er som vill kolla in alla röster finns spelarkategorien här och ledarkategorien här.

Den stora årskrönikan över 2016

Publicerad den av
5

Vi ringer alldeles strax ut 2016 och det har således blivit hög tid för bloggens stora årskrönika. Den följer samma upplägg som de senaste åren, alltså sammanfattas året med hjälp av en mängd ledord.

Det var förstås OS som var det stora 2016. Där vann Tyskland, och som bekant lyckades Sverige snubbla sig fram till ett fantastiskt silver – svensk damfotbolls största framgång någonsin. Dags för själva krönikan. Trevlig läsning.

Här är årets…

Assist: Den bjöd Lisa De Vanna på till Caitlin Foord:s mål mot Tyskland i OS. De Vanna stod för en läcker tunnel innan hon serverade Foord. Tyvärr hittar jag inga bilder från OS, IOK är snabba på att rensa bort alla klipp från nätet.
Däremot stod Arsenals spanska stjärna Vicky Losada för en liknande framspelning mot Sunderland i WSL. Håll till godo:

Avstängning: USA:s fotbollförbund stängde av Hope Solo i ett halvår för att hon kallade Sverige för fega i OS. Årets överlägset konstigaste beslut.

Besvikelse: Abby Wambach, som svärtade ner sitt goda namn genom att åka fast för rattfylleri i våras. I samband med det kom det även fram att hon rökt marijuana och testat kokain. Tragiskt.

Brutna maratonsvit: Tyska demontränaren Bernd Schröder slutade i våras i Potsdam efter 45 huvudsakligen framgångsrika år i den tyska storklubben. Och i Mexiko slutade förbundskapten Leo Cuellar efter 18 år på posten.

Bästa spelare: I Europa gick priset till norska 21-åringen Ada Stolsmo Hegerberg. Hon kan dock inte bli bäst i världen, för där är finaltrion Melanie Behringer, Carli Lloyd och Marta. Lloyd är ”regerande mästarinna”, hon prisades ju av Fifa som världens bästa spelare 2015.

Comeback: Turbine Potsdam. Bara man blev av med Schröder återuppstod storlaget och man leder mycket oväntat Frauen-Bundesliga in i vinteruppehållet.

Cupmästarinnor: I Sverige: FC Rosengård. Några andra cupmästarinnor från olika länder: Wolfsburg, Lyon, Arsenal, Inac Kobe Leonessa och LSK Kvinner.

Ekonomiska kaos: Som vanligt är Kristianstad med i de här sammanhangen, klubben var återigen konkurshotad i år. Men man är inte ensamt, nästan varenda damallsvensk klubb brottas med ekonomiska besvärligheter.

Fiasko 1: Japan missade OS. De vice världsmästarna var även vice OS-mästare inför året. Men i Asiens OS-kval kom japanskorna bara trea bakom Australien och Kina – ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.

Fiasko 2: USA missade för första gången någonsin semifinal i ett stort mästerskap. De regerande världsmästarna var även regerande olympiska mästarinnor inför året. Men i OS åkte man ut i kvartsfinal mot ett rätt begränsat svenskt lag. Ytterligare ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.

Firande: Det var rejält pådrag i Bilbao efter Athletics ligaseger i våras. När får vi se något sådant här i Sverige?

Hemvändare: Ett par spelare har vänt hem till Sverige efter utlandsäventyr, inte minst Lotta Schelin som vände hem till Rosengård och Lisa Dahlkvist som vände hem till Kif Örebro.

Igelkottförsvar: Det Sverige använde i OS både mot USA i kvartsfinalen och mot Brasilien i semifinalen. En defensiv framgångstaktik.

Konflikt 1: Trots OS-silver röstade alla tolv damallsvenska ordföranden för att Pia Sundhage skulle få lämna förbundskaptensjobbet. Anmärkningsvärt.

Konflikt 2: Den mellan USA:s förbund och landslag om spelarnas avtal. En konflikt som rullat under hela året, och som fortfarande inte är löst.

Korsbandsskador: Här är några av de som drabbats av fotbollens värsta skadeelände under 2016: Erin McLeod, Matilda Haglund, Linnea Jonasson, Hanna Pettersson, Maja Regnås, Renee Slegers och Adelisa Grabus.

Löfte: Damfotbollsprofilen Alva Nilsson som lovade att springa Tjejmilen 2017 om Sverige slog ut USA ur OS. Hoppas träningen går bra…

Mediemörker: Den 1 juli kom det tråkiga beskedet att Damfotboll.com gick i graven. En vansinnigt tråkig nyhet, även om jag ofta varit kritisk till kvaliteten på texterna.

Mest oväntade publikfest: När Venezuela vann F17-mästerskapet i Sydamerika var det drygt 45 000 åskådare på plats för att se finalen mot Brasilien. Fantastiskt.

Mest svårstoppade: Tabitha Chawinga. Kvarnsvedens talang från Malawi bildade damallsvenskans klart vassaste enmannaanfall under våren. Hon blev ännu mer svårstoppad efter sommaren, när hon även hade understöd.

Mål 1: Min favorit är från den isländska ligan där Sandra Stephany Mayor i Thor/KA bjöd på en underbar cykelspark i juni:

Mål 2: Men det gjordes fler högklassiga mål under året. I mars bjöd Alex Morgan på den här fantastiska manövern mot de blivande OS-mästarinnorna från Tyskland:

Mål 3: Megatalangen Deyna Castellanos från Venezuela har redan vid 17 års ålder ett tillslag som konkurrerar om titeln tidernas bästa inom damfotbollen. På det här klippet ser man hur hon avgjorde på avspark mot Kamerun i F17-VM. Före på klippet är för övrigt även ett läckert mål från motståndarna:

Mål 4: Mer från Castellanos. På det här sättet drog Castellanos in en klockren volley i den amerikanska collegefotbollen:

Mål 5: Årets damallsvenska mål gjordes tveklöst av Marta på den här fantastiska sololöpningen mot Kristianstad. Ofattbart att det inte ens var nominerat i den svenska tävlingen om årets mål:

https://twitter.com/WoSoComps/status/780473029411348480

Mål 6: Men Marta var inte den enda som stod för läckra solomål. Här visar Marija Banusic sin talang:

Mål 7: Som vanligt har det gjorts en hel del snygga mål på skott. Under F20-VM i Papua Nya Guinea drog Lyons supertalang Delphine Cascarino in den här kanonen:

Mål 8: Internationellt sett är det här målet från en annan av Venezuelas talanger, Daniuska Rodriguez, ansett som årets snyggaste. Det är nämligen framme i final (topp tre) i Puskas Award, priset till årets mål alla kategorier. Det är andra gången ett damfotbollsmål slår sig in bland herrfotbollsmålen. Personligen tycker jag inte att det är topp tre bland årets damfotbollsmål, även om det är en fin prestation. Men smaken är ju som…

Mål 9: På avdelningen mål gjorde med fantastisk kontroll är det här konstnumret från Montpelliers F20-VM-spelare Marie-Charlotte Legér kanske årets snyggaste:

Mästarinnor: Framför allt Tyskland, som vann OS, och Lyon som vann Champions League. Här är ett antal mästarlag från olika nationella ligor: Linköping, Bayern München, Lyon, Manchester City, LSK Kvinner, Western New York Flash, NTV Beleza, Melbourne City, Athletic Club, Twente och Brescia.

Nya stavning: I september blev plötsligt c till k och samtidigt förvandlades Magdalena Ericsson till Magdalena Eriksson.

Nykomlingar: Både Djurgården och Kvarnsveden höll sig kvar i damallsvenskan med marginal. Det var grymt starkt jobbat. Kan 2017 års nykomlingar LB07 och Hammarby göra om den bragden?

Nödlösning: När ingen tv-kanal var intresserad av vår högsta serie skapade EFD en egen webb-tv-kanal: damallsvenskan.tv. Vi som gärna ville se matcherna tackar för det. Men ekonomiskt sett känns det som att det var en rätt dyr satsning för svensk damfotboll. Eller?

Petning: Pia Sundhage som i våras vägrade att ta ut Kosovare Asllani i landslaget.

PR-kupp: Norska Stabaek som funderade på att kontraktera skidstjärnan Ingvild Flugstad Östberg för cupspel.

PR-miss: Svenska Fotbollförbundet som missade chansen att lägga Sveriges OS-genrep mot Japan i Göteborg under Gothia Cup.

Publiklag: Portland Thorns förstås. Det stjärnspäckade NWSL-laget nådde i år det makalösa snittet 16 945 åskådare per hemmamatch. Inget lag i världen är ens i närheten av det intresset.
I Sverige är Eskilstuna United kvar på tronen i publikligan. De hade ett snitt på fina 1 897 åskådare trots att man tidigt var långt ifrån någon tätstrid.

Silver: Sveriges i OS. Vad mer behöver man säga?

Skyttedrottningar: OS: Melanie Behringer. Champions League: Ada Stolsmo Hegerberg. EM-kvalet: Jane Ross. Damallsvenskan: Pernille Harder. D1 Feminine: Stolsmo Hegerberg. Frauen-Bundesliga: Mandy Islacker. NWSL: Lynn Williams. WSL: Eniola Aluko.

Skrällgäng 1: Kanada. John Herdman fick riktig fart på sitt lag i OS. Kanada vann fem av sex matcher och imponerade faktiskt mest av alla lag – trots att man ”bara” tog brons. Bland annat besegrade Kanada såväl Tyskland, Frankrike som Brasilien.

Skrällgäng 2: SC Sand var vårens överraskningslag i Frauen-Bundesliga. Den lilla klubben från en liten håla på den tyska landsbygden tog sig dessutom till final i tyska cupen efter att ha slagit ut Bayern München i semifinal. Den lilla hålan heter förresten Willstätt och har just under 10 000 invånare, den ligger i sydvästra Tyskland, precis intill gränsen mot Frankrike.

SC Sand

SC Sand

Slagsmål: Rouens Maude Perchey och Bordeaux Eva Sumo tog till knytnävarna i en cupmatch i Frankrike:

Smalaste plan: När Western New York Flash tog emot Seattle Reign i amerikanska NWSL spelade man på en plan som bara var 52 meter bred. Parodi.

Snabbaste debutant 1: Lynn Williams behövde 49 sekunder i landslagströjan innan hon gjorde sitt första mål för USA.

Snabbaste debutant 2: Bara några dagar efter Williams rekord var det Kealia Ohai:s tur att ta över rekordet. Hon behövde bara 48 sekunder i USA:s landslag innan hon gjorde sitt första mål.

Sparkade tränare: I Sverige bytte både Umeå och Kif Örebro tränare i somras. Både Maria Bergkvist och George Papachristou fick gå. Rörigast var det dock i Vittsjö där Håkan Magnusson fick gå under våren. Ett tag kändes det som man hade nya ledarkommandon varje omgång.
Internationellt fick bland annat Norio Sasaki, Philippe Bergerôo och Roger Finfjord lämna sina uppdrag som förbundskaptener.

Starkaste spelare: Kvarnsvedens Lee Winroth satte världsrekord i marklyft. Vid en tävling i Katrineholm lyfte hon 190 kilo – 15 kilo över det tidigare rekordet. Imponerande.

Stjärnsmäll: För första gången någonsin släppte Sverige in fem mål i en landskamp. Brasilien vann i gruppspelet i OS med förkrossande 5–1 – ett resultat som det senare skulle visa sig var nyttigare för Sverige än för Brasilien…

Straffläggare 1: Lisa Dahlkvist förstås. Hennes straff mot USA har förutsättningar att bli en klassiker i svensk idrottshistoria. Och den mot Brasilien var inte så dum den heller…

Straffläggare 2: Lotta Schelin. Tidernas skyttedrottning i det svenska landslaget slog straffar i tre stora matcher under året – alla gångerna bjöd hon på högklassiga avslut. Starkt.

Straffmissar: Det var flera viktiga matcher under året som avgjordes efter straffläggning. Först åkte Rosengård ut mot Frankfurt i kvartsfinal i Champions League, sedan vann Lyon finalen i samma turnering mot Wolfsburg från straffpunkten. I OS vann som bekant Sverige både kvarts- och semifinal på straffar, dessutom tog sig Brasilien till semi efter straffar mot Australien. De olyckliga var Sara Björk Gunnarsdottir, Nilla Fischer, Elise Bussaglia, Alex Morgan, Christen Press, Katrina Gorry, Alanna Kennedy, Cristiane och Andressinha.

Kvartetten Ada Stolsmo Hegerberg, Kosovare Asllani, Marta och Linda Sembrant missade också straffar i nämnda matcher, men de slutade ändå på den vinnande sidan.

Straffräddare: Hedvig Lindahl förstås. Närmast efter Dalas iskalla straff mot USA är det nog Lindahls räddningar man kommer att minnas av årets OS-succé. På temat straffräddare skall förstås Sarah Bouhaddi också nämnas. Hon tog två straffar i Champions Leaguefinalen och blev Lyons stora hjälte där.

Svar på tal: Pia Sundhage kontrade snabbt på Hope Solo:s attack mot Sveriges ”fega” taktik i OS-kvartsfinalen. Sundhage sa:

”Jag skiter i vad hon tycker. Jag skall till Rio, hon skall åka hem.”

Svenska mästarinnor: Linköpings FC förstås. Laget förlorade inte en enda match i damallsvenskan. Makalöst bra gjort. Det fanns även svenska spelare som blev mästarinnor utanför Sveriges gränser, nämligen: Lotta Schelin både i Frankrike och i Champions League. Samt Kosovare Asllani i England, Mimmi Löfwenius i Norge och Julia Molin på Cypern.

Tack och adjö: I år har bland annat följande storspelare tackat för sig: Nadine Kessler, Louisa Necib (Cadamuro), Kerstin Garefrekes, Formiga, Sara Lindén, Solveig Gulbransen och Ingvild Stensland. Fast det är ju vi som skall tacka dem för all underhållning. Tack.

Tråkigaste publiksiffra: Bara 321 åskådare såg Rosengård vinna supercupen med 2–1 mot Linköping i mitten av mars. En pinsamt usel siffra för Sveriges två klart bästa klubbar under 2016.

Tvillingpar: Systrarna Flores hade valt att spela för varsitt lag i F20-VM. Efter kvartsfinalen mellan USA och Mexiko fick USA:s Sabrina trösta Mexikos Monica efter att amerikanskorna vänt 0–1 till 2–1 i slutet av matchen.

Ungdomsmästarinnor: Nordkorea tog en jackpot, man vann både VM för F20 och F17. Stort. I F17-EM gick guldet till Tyskland och i F19-EM var det Frankrike som vann. Fast F19-finalen handlade inte om fotboll, utan snarare om vattenpolo:

På hemmaplan vann Eskilstuna United SM-guld i F19 och DFK Borgeby från Skåne var bäst i F16.

Utmanare: USA bröt sig ur Algarve cup och skapade en egen utmanarturnering, She Belives Cup. Till den snodde man med sig Europas tre bästa lag, Tyskland, Frankrike och England. Premiärupplagan vann för övrigt amerikanskorna själva.

Viktigaste miss: Vivianne Miedema fick öppet läge i 91:a minuten i OS-kvalmötet med Sverige. Mål, och Nederländerna skulle ta Europas sista plats i Brasilien. Bayern Münchens skyttedrottning sköt dock över – och Sverige fick spela OS.

Jag har säkert missat en hel del. Kom gärna med tips om höjdpunkter eller bottennapp från året som gått. Och ni: Gott nytt 2017.

Henry, Galabadaarachchi, landslaget och lite till

Publicerad den av
6

God fortsättning. Julhelgen har varit lugn ur damfotbollssynpunkt, både när det gäller matcher och nyheter.

En intressant nyhet kom dock i dag, nämligen att Amandine Henry kommer att spela för PSG under tre månader nu på våren. Uppgifter om det här har florerat under en tid, men nu skall det alltså klart.
Det ger förstås PSG ytterligare möjlighet att hålla undan för Henrys tidigare klubb Lyon i tabelltoppen. Det lär även innebära att PSG:s chanser att slå ut Bayern München ur Champions League ökar.

Lite verksamhet på hög nivå har det dock trots allt varit under helgen. I Japan vann Inac Kobe Leonessa finalen i Empress’s Cup mot Albirex Niigata efter straffläggning. Inac Kobe Leonessa försvarade därmed sin titel från i fjol.

Cupfinalen spelades på juldagen, och här är höjdpunkter:

En av världens bättre ligor har också rullat under julhelgen, W-league i Australien. Det är en liga som känns allt starkare för varje år, inte minst eftersom många duktiga amerikanska spelare dubblerar i både NWSL och W-league. I år är även den australiska ligan väldigt jämn, vilket är kul.

I fjol gick ju Melbourne City FC fram som en ångvält. Det nybildade laget gick igenom sin premiärsäsong obesegrade. De tog full poäng i grundserien, vann semifinalen på straffar och vann finalen klart. I höst höll de sin segersvit levande i fyra omgångar, men sedan har laget tappat.

I dag spelade man sin sjunde match, och åkte på tredje raka förlusten. En av mina favoritspelare, Samantha Kerr, gjorde de två avgörande målen när nya serieledarna Perth Glory vände 2–1-underläge i Melbourne till 3–2-seger.

I Melbourne City hade inhopparen Jacynta Galabadaarachchi ett skott i ribban.

Galabadaarachchi är en mycket intressant spelare, och då tänker jag inte bara på att hon har ett efternamn som kan få tv- och radiokommentatorer att gråta. Hon är nämligen bara 15 år, född den 6 juni 2001, och anses vara en riktig megatalang. Jag har sett klipp på hennes bollbehandling, och den är högklassig. Det skall bli spännande att se hur 15-åringen, som spelat med killar fram till väldigt nyligen, utvecklas i framtiden.

Så till lite nyheter från innan jul. Den 23 december blev jag lite förvånad när Lisa Lantz presenterades som nyförvärv av Linköpings FC. Jag har inte specialstuderat Lantz tillräckligt mycket för att ha en 100-procentigt klar analys av henne, men det jag sett tycker jag att hon är lite överskattad. Dock är det ju stor skillnad på att spela i Umeå och Linköping, och det är möjligt att Lantz har potential att växa med omgivningen.

Linköpings lagbygge inför 2017 är för övrigt intressant på många sätt. Mest intressant just nu är ju förstås vem eller vilka som skall leda laget, samt frågan om Stina Blackstenius stannar. Jag såg att Corren skrev att Jonas Eidevall är en kandidat till tränarjobbet. Det är en intressant kandidat, som både är påläst och som har erfarenhet från både Champions League och toppen av damallsvenskan.

* Den 23 december presenterades också den senaste världsrankningen. Där hade Sverige återigen fallit ner till vår sämsta placering någonsin, den åttonde. Så trots att 2016 har innehållit det som bör rankas som svensk damfotbolls största framgång någonsin – OS-silvret – har vi tidernas sämsta världsranking.

För andra året i rad slutar vi nämligen på åttonde plats på rankingen. 2015 var vi som bäst femma, medan sexa är vår bästa placering på rankingen i år. Poängmässigt har det varit ett litet lyft. Vi inledde nämligen 2016 med 1973 rankingpoäng och avslutar med 1977.
Det skall dock påtalas att sedan rankingsystemet för damer infördes 2003 hade Sverige inte legat under 2000 poäng förrän i fjol.

Medaljmässigt har Pia Sundhage varit en otroligt framgångsrik svensk förbundskapten. Hon har verkligen sett till att vinna rätt matcher. För ser man till resultaten match för match har hon alltså inget bra facit.

Offensiven har varit ett stort problem för henne under hela hennes tid som förbundskapten. Sundhage vill spela en offensiv fotboll, men hittar inte rätt spelsystem till de spelare hon har.

Här tycker jag att det är dags att göra val. Fast det är inte lätt. Handbollens förbundskapten Henrik Signell valde bort en av sina stjärnor inför EM dels för att hon var gnällig, dels för att han ville spela på ett sätt där hon inte passade in.

Sundhage har valt en annan väg. Hon har utgått från sina favoritspelare, och sedan försökt bygga ett spelsystem utifrån dem. Det positiva där är ju att hon slipper kritik från åsidosatta stjärnor, det negativa är att hon riskerar att få ställa upp med flera likadana spelare på planen.

Den risken har ökat igen, nu när Sofia Jakobsson äntligen gör mål igen. Jakobsson har varit direkt usel i landslaget i år. Däremot har hon varit väldigt bra i Montpellier i höst, vilket förstås är glädjande. Att hon leder den franska skytteligan över helgerna måste förstås stärka hennes självförtroende rejält.

Jakobssons styrka är att hon är snabb, löpstark, irrationell och normalt sett en mycket bra avslutare. Däremot är hon direkt svag i luftrummet och hon är inte heller något vidare som passningsspelare, vilket gör att hon är svår att samarbeta med. Hon är inte heller något vidare på att slå inlägg, vilket gör att hon inte funkar speciellt bra som yttermittfältare.

Det värsta för Pia Sundhage är att ytterligare flera av Sveriges bästa forwardsalternativ är nästan samma spelare. Jag tänker då i första hand på Lotta Schelin och Stina Blackstenius. I den trion är Schelin den bättre passningsspelaren, medan Blackstenius utmärker sig genom störst styrka och bäst huvudspel. Men alla tre är väldigt svåra att samarbeta med. Det jobbiga är att även två av alternativen, Pauline Hammarlund och Olivia Schough, på många sätt liknar de andra tre.

Och den bittra sanningen är att det är svårt att ha fler än en eller max två av nämnda fem på planen samtidigt – i varje fall om du vill ha ett bra passningsspel med långa anfall. Här är jag inte avundsjuk på Sundhage, för valet är inte lätt.

Nästa problem här är att vi saknar riktigt bra yttermittfältare. Då blir det lätt att sätta ut någon av de här snabba forwardarna på kanterna. Fast jag tror att vårt spel mår dåligt av en sådan lösning. Då tycker jag att det är bättre att spela med fyra innermittfältare, både när det gäller defensiv och bollinnehav.

Det blir spännande att se hur Sundhage väljer att formera sitt anfall vid januarisamlingen när hon har tillgång till hela kvintetten Jakobsson, Schelin, Blackstenius, Hammarlund och Schough samt den forward som verkligen sticker ut, Fridolina Rolfö.

I min värld bör Rolfö spela med en av de andra fem. Men som bekant brukar ju Sundhage sällan följa mina åsikter…

* Slutligen lite mediefunderingar. Först var det en liten sportjournalistbomb den 22:a när BK Häcken presenterade GT/Expressens och Cmores Malin Jonson som nyförvärv. Det var även ett tungt tapp för svensk damfotbollsbevakning. Även om Jonson kommer från handbollen rankar henne som en av de allra bästa damfotbollsskribenterna.

Apropå Expressen hade de en lista över Sveriges 100 hetaste idrottare under 2016. På den listan var det väldigt många kvinnor. Bland annat var de sex kvinnor bland de tio högst placerade, och Sundhages fotbollslandslag hamnade högre än Zlatan Ibrahimovic. Tyvärr är det ju så att sådana här listor sällan stämmer med verkligheten.

I sitt vardagliga arbete tycker ju inte Expressen att damidrott är speciellt hett. Det är inte många dagar på året som någon kvinna är hetare än Zlatan. I verkligheten var det förstås männen, med Zlatan i täten, som vi svenska idrottsjournalister tyckte var hetast även under 2016. Men när man gör sådana här årslistor passar man på att kvotera in en massa kvinnor för att det skall se bra ut.

Allra sist. Här är ett kul reportage från Helsingborgs Dagblad, som har sammanfört två gamla klasskompisar från gymnasietiden som numera är lagkaptener för varsitt fotbollslandslag, Caroline Seger och Andreas Granqvist.