I kväll spelar Sverige borta mot Österrike. Matchen startar 19.10 och sänds av TV12. Utifrån hur Peter Gerhardsson har jobbat hittills under sin period som förbundskapten borde det bli nio–tio ändringar i startelvan från i lördags.
Vi får se om han ändrar det upplägget nu när det är sista landskampen inför att VM-truppen skall presenteras.
Klart är att det blir minst två ändringar. Duon Fridolina Rolfö och Elin Rubensson vilas nämligen av säkerhetsskäl. Sedan tidigare är ju Stina Blackstenius borta på grund av sjukdom.
Och efter att inlägget publicerats får jag se att även Mimmi Larssonär febersjuk och tvingas stå över matchen. Det blir minst tre ändringar således.
Det har spelats rätt många landskamper de senaste dagarna, och med bara två månader till VM börjar guldkandidaterna rada upp sig. Den största är nog trots allt våra gruppmotståndare, de regerande mästarinnorna från USA.
Amerikanskorna har vräkt in mål i det här landslagsfönstret. Först vann man med 5–3 mot ett starkt Australien, och senast blev det hela 6–0 mot Belgien.
Det som framför allt talar för USA är att kreativa nyckelspelaren Tobin Heath äntligen tycks både vara frisk och i absolut toppform. När Heath är i form, då är USA livsfarligt. Sedan blir det ju inte sämre av att måldrottningen Alex Morgan fortsätter att göra mål. Mot Australien kom hennes mål nummer 100 i landslagssammanhang. Och mot Belgien kom nummer 101.
— U.S. Women's National Soccer Team (@USWNT) April 8, 2019
Förutom USA måste man ju nämna Frankrike i försnacket. Kanske att de hade varit de allra största favoriterna om de inte också kommer att kämpa mot sina egna hjärnspöken. För Frankrike har ju fortfarande aldrig tagit en mästerskapsmedalj på seniornivå.
Men när laget väl bryter den där medaljförbannelsen kan det mycket väl leda hela vägen. För dagens lag är starkt, väldigt starkt. På sina tolv senaste landskamper har Frankrike elva segrar och en förlust mot Tyskland. Bland de elva segrarna finns matcher mot både USA och Tyskland.
Under det här fönstret har fransyskorna vunnit med 3–1 mot Japan och 4–0 mot Danmark. Vid 3–1-segern mot Japan fick väl fransyskorna hjälp av den svenska domartrion Sara Persson, Julia Magnusson och Josefin Aronsson med det tidiga ledningsmålet? För vad jag kan se är inte hela bollen över mållinjen efter Valerie Gauvin:s nick.
En tredje guldkandidat är Tyskland. Jag har väntat ganska länge på det nya tyska ”genombrottet”. För Tyskland har genomgående haft spelskickliga och duktiga F17- och F19-landslag de senaste åren. Det har inte handlat om avsaknad på talang, utan mer om att hitta rätt talanger.
Det gjorde Horst Hrubesch under sin period som förbundskapten. Och Martina Voss-Tecklenburg har fortsatt det arbetet. För Tyskland har inte en enda förlust under det senaste året. På sina tio senaste landskamper har man nio segrar och ett kryss.
Och de två senaste bortavinsterna i Frankrike och Sverige har varit riktigt imponerande. Känslan är att Tyskland blir att räkna med i VM.
Bland outsiders finns förstås England. Phil Neville:s lag kan gå hela vägen i VM. Man vann She Believes cup, men kom ner lite på jorden i förra veckan då man föll med 1–0 mot Kanada. I den matchen gjorde för övrigt fantastiska Christine Sinclair sitt landslagsmål nummer 180. Hon har nu bara fyra kvar till världsrekordet.
Kanada är ju ytterligare en riktigt het utmanare i VM. Laget har på sex matcher i år bara släppt in ett mål. Då har man ändå mött starka lag som Norge, Island, Skottland, Sverige, England och Nigeria. Facit på de där sex matcherna är 4,5 segrar och 1,5 kryss. Den halva segern är straffläggningen mot Sverige i Algarve.
Kanada känns väldigt svårslaget.
Ett lag som brukar nämnas i medaljdiskussionen, men i år känns ganska långt därifrån är Brasilien. Jag har länge påtalat att Brasilien haft väldigt svaga flicklandslag, och att damfotbollen i landet har en väldigt negativ utveckling.
Och för tillfället har brasilianskorna också ett väldigt dåligt självförtroende. De senaste dagarna har man förlorat med 2–1 mot Spanien och…
…1–0 mot Skottland. I den senare matchen hade Brasilien massor av chanser – bland annat två bollar i målramen. Men faktum är att Skottlands första seger någonsin mot Brasilien i fotboll (herr- som damlandslag) också var Brasiliens nionde raka förlust.
Visst har Brasilien spelat många matcher mot topplag under hösten och våren. Men man har alltså nio raka förluster – vilket riskerar att vara ett sänke in mot VM-slutspelet.
Det finns förstås ytterligare några lag med medaljchans. Ett sådant är Australien, några andra är Japan, Sverige, Norge, Spanien, Nederländerna och kanske även Italien. Europamästarinnorna Nederländerna har varit lite upp-och-ner det senaste året. Nu i veckan har man vunnit med 2–0 mot Mexiko.
Utöver Österrike–Sverige spelas följande landskamper i dag: Tyskland–Japan, Nya Zeeland–Norge, Nederländerna–Chile, Italien–Irland och hyperintressanta England–Spanien.
En match är redan klar: Sydkorea–Island 1–1. Här är det koreanska målet:
De lagen möttes även i Sydkorea i lördags. Då vann Island med 3–2 inför 15 839 åskådare.
Adding to the recent surge of big crowds for women's matches, @theKFA had a record 15,839 for their friendly against Iceland earlier today. The corresponding pre-@FIFAWWC matches in 2015 drew 3.1k and 6.8k. 👏🇰🇷https://t.co/lHto8csrt0
25 882 – där har ni den nya svenska rekordpubliksiffran för damfotboll.
Även om siffran var lite lägre än det man hoppats på – det var ju sålt drygt 30 000 biljetter – var publiksiffran ändå det som var mest glädjande med träningsmatchen mot Tyskland.
För det slutade med tysk 2–1-seger, en seger som egentligen var fullständigt odiskutabel. Efter 70 minuter var det 0–2 och jag hade 0–7 i målchanser. Det var faktiskt långa stunder utklassning i början av den andra halvleken, där Lina Magull ägde mittfältet och satte upp Dzsenifer Marozsan i fina lägen för sina instick.
Sveriges första målchans gav straff, och reducering. Caroline Seger placerade in 1–2 hur säkert som helst. Sedan drog byteskarusellen igång, och ju fler byten som gjordes, desto mer fick Sverige att säga till om.
Matchen slutade alltså 1–2, och vad gäller målchanser kom svenskorna till slut upp i 4–8. Anna Anvegård stod för ett fint inhopp och bidrog till förbättrat, svenskt anfallsspel.
Men totalt sett var det här en match som väckte många frågor vad gäller det svenska laget. Tidigare i vår har jag varit ganska lugn. Känslan har varit att tiden talat för vårt lag. Men i dag var det alltså utspelning så länge båda lagen spelade ordinarie.
Först när tyskorna bytt fem spelare kunde vårt lag kunde vårt lag skapa chanser. Anvegård hade två lägen att kvittera, men det hade inte på något sätt varit rättvist.
Just nu är Seger med i Tv12, och säger:
”Det känns som att vi har mycket kvar att lära.”
Precis så. Den här insatsen gör att de medaljförhoppningar man haft i VM minskade ganska rejält. I dag var ju nämligen Sverige långt ifrån världstoppen.
De svenska spelare som jag tyckte utmärkte sig positivt var Magdalena Eriksson, Elin Rubensson och Kosovare Asllani. Plus inhoppare Anvegård.
Jag återkommer senare med en mer ingående analys av matchen.
Slutligen konstaterar jag att även vårt F19/00-landslag åkte på en riktig smäll i dag. England ledde med 4–0 redan efter 36 minuter i EM-kvalmatchen. Det slutade just 4–0, vilket innebär att F19 har förlorat båda sina två EM-kvalmatcher och numera är chanslöst på avancemang till slutspelet. Tråkigt att våra ungdomslandslag har så svårt att hävda sig numera.
Det är 0–0 i paus mellan Sverige och Tyskland på Friends Arena, något vi skall vara glada för. Spelmässigt sett har det nämligen varit klart plus för tyskorna så här långt.
Sverige var framför allt riktigt illa ute under den andra kvarten, där jag bokförde halvlekens samtliga tre målchanser – alla för gästerna. Utöver chanserna hade tyskorna flera bra lägen, som aldrig ledde till farligheter.
Sverige har bara haft ett läge, det var i minut 38, när Kosovare Asllani kom runt på högerkanten efter att ha stått för halvlekens snyggaste tvåfotare.
På förhand hade man kanske hoppats på en annan matchbild. Det svenska laget bör ju vara klart mer samspelt än det tyska. Ändå hittar tyskorna varandra mycket bättre. Av det drar jag slutsatsen att gästernas spelare är mer boll- och spelskickligare än våra, som tyvärr ofta hamnar i tidsnöd.
Tyskland försvarar med en 5–1–3–1-uppställning och försätter ofta både vår backlinje och Caroline Seger i tidsnöd. Faktum är att jag knappt någonsin tidigare sett Seger tappa bollen så ofta som hon gjorde under de första 30 minuterna.
Det berodde både på att hon själv hade får många tillslag och på att övriga svenska spelare var väldigt stillastående. Den sista kvarten fick vi fram bollen till Asllani mycket oftare, vilket gjorde att vi kunde flytta upp spelet. Asllani känns återigen som den stora nyckeln till svenskt anfallsspel.
45 minuter kvar. Vi får se om Sverige kan flytta fram sina positioner ytterligare i den andra halvleken.
Det är drygt en vecka sedan jag skrev mitt förra längre inlägg. Den här perioden just innan fotbollsserierna sätter igång är det väldigt mycket att göra på jobbet, så tiden har inte räckt till att skriva några längre inlägg.
Men de senaste dagarna har ju debatten om Jessica Samuelsson:s val att fortsätta karriären i Rosengård hållit igång bloggen.
I Linköping uttrycker tränare och tillika sportchef Olof Unogård besvikelse i Corren över Samuelssons agerande:
”När vi snackade runt jul sa vi att ‘vill du tillbaka hit så löser vi det’. Nu blev det klart med Rosengård utan att vi ens fick frågan. Det är jag och vi besvikna på. Det ska jag inte sticka under stolen med.”
Man förstår att Unogård och LFC-supportrarna är besvikna över att Samuelsson inte pratade med dem nu under våren. Samtidigt kan man också förstå att Samuelssons LFC inte längre existerar. Det mesta är ju utbytt från den klubb hon spelade i under våren 2017.
Så här såg det för övrigt ut när lagkamraterna i Arsenal fick nyheten om att Samuelsson flyttar hem till Sverige igen.
Sedan det senaste längre inlägget har jag sett 4,5 matcher på plats. Tre av dem har varit F17/02-landslagets tre EM-kvalmatcher på Borås Arena. Här är bilder från den första:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Tyvärr måste jag säga att F17-landslaget var sämre än jag hade hoppats. Att vårt lag skulle ligga efter Spanien vad gäller boll- och spelskicklighet var ingen överraskning. I den matchen gjorde vårt lag dock en taktiskt sett väldigt bra insats, och föll bara med 1–0. På slutet fanns till och med lägen att kunna sno med sig en poäng av världsmästarna.
Fast det var egentligen det glädjeämne jag tar med mig från de tre matcherna. För öppningsmatchen mot Polen var en stor besvikelse. Där vann polskorna med 2–0, en seger som var hur rättvis som helst. Utöver två bra svenska perioder i början och slutet av den andra halvleken hade Polen kontroll på den matchen.
Polskorna överglänste svenskorna på de flesta områden. Inte minst när det gällde passningsskickligheten. Klart bäst på planen var Polens forward Kinga Kozak, en väldigt spännande spelare.
I den betydelselösa avslutningsmatchen mot Slovakien blev det 1–0-seger efter ett fint segermål från Evelina Duljan. Fast inte heller i den matchen övertygade vårt lag. Segern var rättvis, men det hade inte heller varit orättvist om Slovakien fått med sig en poäng. De hade flest avslut, och dessutom en boll i ribban.
De problem som finns i A-landslaget med passningsskicklighet och spelsinne finns i kvadrat i F17-landslaget. Det var alldeles för ofta de svenska spelarna skickade iväg bollen mot någon lagkompis, i stället för att slå passningar med kvalitet. Jag såg också alldeles för många raka anfall. Trots att vi hade Duljan på vänsterkanten sökte övriga spelare sällan henne när laget kom upp i planen.
Även om jag är besviken på laget finns det flera talangfulla spelare där. Med rätt skolning kan alla fortfarande bli elitspelare. Gemensamt för alla är att de måste jobba på sitt passningsspel, att kunna hålla kvalitet på passningarna även när de har ont om tid.
Nämnda Evelina Duljan samt Rosengårds Hanna Bennison är de båda som spelat i damallsvenskan. De var även lagets två bästa spelare. Bennison har en härlig arbetskapacitet och Duljans fart med bollen är imponerande. Personligen tycker jag att förbundskapten Pär Lagerström borde ha spelat Duljan mer som forward. Mot Spanien hade hon en viktig defensiv roll i att ta bort blixtsnabba kantspelaren Ane Elexpuru Anorga. Men i övriga matcher kändes det inte som att Duljans spetskvaliteter användes maximalt.
Andra spelare som jag fastnade för var AIK:s spelskickliga mittback Emma Becker, Hammarbys bolltrollare på yttermittfältet Hanna Lundkvist, Tvååkers löpstarka forward Stinalisa Johansson och AIK:s tekniska forward Rosa Kafaji.
Kafaji och Duljan är de två spelare som kan få spela EM-slutspel med F17-landslaget. De håller ju nämligen åldern även nästa år, och då avgörs ju slutspelet på svensk mark. De båda borde kunna vara ett väldigt bra anfallspar.
Kafaji har nämligen mycket av det jag vill se hos svenska forwards. Hon vill ha bollen, hon är bra på att söka sig till fria ytor och hon är fantastisk med bollen.
Mot Slovakien i går hörde jag några gånger folk framför mig på läktaren som suckade när Kafaji några gånger gick själv istället för att passa. Personligen jublade jag över att vi fick in en spelare som bröt mönster. För tyvärr var mönstret att alldeles för många av de svenska spelarna passade för passandets skull. Alltså att de oftast passade bollen även när det hade varit bäst för laget om de tagit med sig bollen och drivit den framåt.
Även om Kafaji är lite bollkär blandar hon soloaktionerna med fina framspelningar. Hon känns som en smart spelare, och med större rutin vid matcher i högt tempo kommer hon att bli ännu bättre på att avgöra när hon skall passa och när hon skall gå själv.
Det blev som väntat Spanien som vann gruppen och får spela EM-slutspel i Bulgarien i sommar. Där får de sällskap av England, Nederländerna, Tyskland, Portugal, Danmark och Österrike. Noterbart här är att Portugal slog ut Frankrike, det blev 1–0 i gruppfinalen. Portugisisk damfotboll är på frammarsch.
Det märks även på den nya världsrankingen. Där kliver Portugal upp två placeringar till plats 30 – deras högsta någonsin.
Sverige ligger kvar på nionde plats, även om vi tappar lite i poäng. USA är kvar som etta, Tyskland som tvåa medan England passerar Frankrike i kampen om tredjeplatsen.
När det gäller antalet semifinalplatser i Champions League under 2010-talet slutar däremot Frankrike före England. Tyskland har flest, tre fler än Frankrike och sju fler än England.
Tyskland 15
Wolfsburg 2013, 2014, 2015, 2016 och 2018, Potsdam 2010, 2011, 2012 och 2014, Frankfurt 2012, 2015 och 2016, Duisburg 2010 och 2011 samt Bayern München 2019.
Frankrike 12
Lyon 2010, 2011, 2012, 2013, 2016, 2017, 2018 och 2019, Juvisy 2013 samt PSG 2015, 2016 och 2017.
England 8
Arsenal 2011, 2012 och 2013, Birmingham City 2014, Manchester City 2017 och 2018 samt Chelsea 2018 och 2019.
Sverige 2
Umeå 2010 och Tyresö 2014.
Spanien 2
Barcelona 2017 och 2019.
Danmark 1
Bröndby 2015.
I år består semifinalerna i Champions League för första gången sedan turneringen började kallas just Champions League (2009/10) av lag från fyra olika nationer. Lyon möter Chelsea i den ena och Bayern München möter Barcelona i den andra.
I veckans kvartsfinalreturer var det PSG–Chelsea och Lyon–Wolfsburg som kändes som de två mest ovissa mötena. Lyon gjorde dock processen kort med det tyska mästarlaget, och vann säkert med 4–2. Det var i och för sig öppet även mellan Bayern München och Slavia Prag inför avspark. Men efter att Fridolina Rolfö gjort 1–0-målet kunde tyskorna glida ifrån till en knallsäker seger.
I Paris blev det däremot jämnt. PSG hade 2–0 och förlängningsläge in i 90:e minuten när norska Maren Mjelde frälste Chelsea med sitt reduceringsmål. Londonklubben till semifinal med totalt 3–2.
Noterbart här var att Emma Berglund spelade hela matchen för PSG, och hade andraassisten till 1–0-målet. Hanna Glas byttes in i 75:e. För Chelsea spelade Magdalena Eriksson och Jonna Andersson hela matchen.
Tyska Ann-Katrin Berger fick återigen förtroendet i Chelseas mål, medan Hedvig Lindahl placerades på bänken. Noterbart är att Berger sannolikt stod för en av årets allra grövsta tavlor på elitnivå när hon fumlade in 2–0-bollen i eget mål. Nu blev det ju inte avgörande, utan Chelsea spelar vidare i turneringen.
Det rapporterades för övrigt om utmärkt stämning i Paris.
Turneringen heter alltså Women’s Champions League, fast Uefa har förbjudit att hymnen spelas på damernas matcher, det är bara på herrarnas Champion’s League den klassiska hymnen får spelas. Sjukt dumt. Någon eller några Uefapampar borde omgående avgå.
Damklubbarna stoppas från att spela klassiska Champions League-hymnen: ”Det är helt förbjudet”https://t.co/I633odxOKG
Det var bra publiksiffror på de allra flesta kvartsfinalerna. Tyvärr är det de båda svensklagen i semifinalerna som stod för bottensiffrorna. Bayern München har så dåliga publiksiffror att klubben nästan borde skämmas.
#UWCL Quarts – Les deux meilleures affluences en France 17 840 : OL – Wolfsburg @GroupamaStadium 13 220 : PSG – Chelsea @StadeJeanBouin 6 822 : Slavia – Bayern 5 655 : LSK – Barcelona 5 563 : Barcelona – LSK 4 445 : Wolfsburg – OL 2 616 : Chelsea – PSG 1 040 : Bayern – Slavia
Förra helgen jublades det för övrigt igen i damfotbollsvärlden över just en hög publiksiffra. Efter succén i Madrid var det dags för en repris i Turin när Juventus fyllde sin arena (39 027 personer) till seriefinalen mot Fiorentina.
Magic day! Only one team could win but it’s fair to say it was a day with only winners. Proud to be a part of this historical day for Italian football. #womensfootballpic.twitter.com/XHbEUVn7cb
Juventus vann för övrigt seriefinalen med 1–0 efter segermål av Sofie Junge Pedersen. Varken Petronella Ekroth eller Stephanie Öhrström fick lämna bänken. Därmed var Juve loss med fyra poängs marginal i tabelltoppen.
Men i veckan föll Juventus överraskande borta mot Sassuolo med 2–1, vilket gör att Fiorentina återigen kan vara en poäng bakom vid seger i söndagens derby mot Florentia.
Det är förstås kul att internationella storklubbar ser att fylla sina herrlags arenor för dammatcher – och att man dessutom tar den där chansen. Men egentligen är inte de här båda matcherna i Madrid och Turin så mycket att jubla över.
Det handlar ju om seriefinaler med gratis entré och med klubbar med enorm supporterbas – vi snackar alltså om kul engångsföreteelser. Jag tror att exempelvis AIK eller Hammarby hade kunnat locka jättepublik till en damallsvensk seriefinal, om deras damlag spelat en sådan. Fast det beror ju tyvärr mer på att det är stora klubbar än på att det är stort intresse för damfotboll.
Personligen tycker jag att det är betydligt mycket större anledning att jubla över varenda hemmamatch som Portland Thorns spelar. Förra helgen drog laget 3420 betalande åskådare till en träningsmatch – det tycker faktiskt är en större bedrift än 39 027 fribiljetter på en seriefinal. Visst kostade biljetterna bara fem till nio dollar, men ändå – publiken betalade för att se en träningsmatch.
När jag ändå är i USA bör det uppmärksammas att Julia Spetsmark har inlett sin tid i USA på ett lysande sätt. Hon har gjort mål i alla sina tre matcher för North Carolina Courage.
Det spelas inte jättemånga spännande ligamatcher runt om i Europa den här helgen. Den mest spännande är Arsenals bortamatch mot svårspelade Birmingham i WSL i morgon. Kanske att skytteligaledaren Vivianne Miedema kan bjuda på ett sådant här mål då?
— Barclays Women's Super League (@BarclaysWSL) March 24, 2019
Det var senast mot Liverpool som Miedema snurrade upp försvaret så här. Det var Miedemas 20:e ligamål den här säsongen.
Helgens allra mest intressanta match är nog ändå cupsemifinalen mellan Bayern München och Wolfsburg 15.15 i morgon. Faktum är att det Wolfsburg som såg närmast ostoppbart ut i början av säsongen kan bli helt utan titel den här säsongen. Man är ute ur Champions Leauge, det är jämnt i ligatoppen och Bayern känns som knapp favorit i morgondagens semifinal.
Slutligen till Sverige och de 1,5 matcher jag såg i dag. I morse kände jag mig rätt säker på hur mitt damallsvenska tips skulle se ut. Nu är jag inte alls lika säker längre.
Jag tog en sväng längs med Västkusten och såg den första halvleken av Kungsbacka–Lidköping och 80 minuter av Göteborg–Kif Örebro. Inför var min tanke att placera Kungsbacka på fast mark, Göteborg i topp och Kif Örebro på nedflyttningsplats. Dessutom hade jag funderingar på att lyfta Vittsjö och sänka Linköping.
Dagens resultat gör att jag får fundera ett varv till.
Först såg jag alltså 45 blåsiga minuter på Inlag i Kungsbacka. Där såg KDFF ut precis som när jag såg dem i fjol. De var väldigt vassa och snabba när de kom förbi motståndarnas mittfält. Bakåt kändes laget däremot inte alls speciellt stabilt. Tvärtom tyckte jag att de spelade väldigt naivt och farligt i uppspelsfas.
När jag lämnade Inlag ledde i och för sig Kungsbacka med 4–2 (de vann med 5–2), men jag var ändå väldigt tveksam till lagets damallsvenska chanser.
Speciellt som jag fick höra den tråkiga nyheten att snabba forwarden Klara Andrup dragit korsbandet för två veckor sedan, vilket förstås är ett tungt avbräck. Den där veckan var för övrigt förödande för damallsvenska knän – då drog ju även Djurgårdenduon Kim Sundlöv och Sheila van den Bulk sina korsband.
Efter Kungsbacka åkte jag till Valhalla där jag på parkeringen hörde speakern ropa ut att Göteborg gjort 1–0. Från det att jag började se matchen gjorde däremot inte hemmalaget någon supporter glad. Bottentippade Kif Örebro vann nämligen hur rättvist som helst med 4–2.
I dag var Göteborg verkligen enormt långt ifrån något guldspel. Jag bytte några ord med tränare Marcus Lantz efteråt, och han var jättebesviken på sitt lags insats, som han beskrev som viljelös.
”Springer man inte vinner man inga matcher. I dag var Kif Örebro överlägset bättre än vi.”
Det var det lätt att hålla med om. Det var faktiskt länge sedan jag såg Göteborg ha ett så slarvigt och dåligt passningsspel, och verka så uppgivet. Egentligen var det bara inhopparen Karin Lundin som verkligen såg ut att vilja spela match i dag, hon sög åt sig bollarna på slutet och ordnade fram 2–3-reduceringen.
Noterbart var att Göteborg bara hade tre utespelare på bänken. Lantz kommenterade det så här:
”Vi är inte fler. Jag har försökt få bredda truppen, men så blev det inte.”
Han var som sagt otroligt besviken. Och mitt påstående om att jag kom till Valhalla med Göteborg som etta i mitt damallsvenska tips bemötte han så här:
”Du skall nog inte tippa oss i topp.”
Däremot var det betydligt mer positiva tongångar i Örebroledet. Efter två 4–0-smällar mot Djurgården och Eskilstuna i cupen i februari har Kif vunnit alla sina matcher i mars månad, bland annat 1–0 mot Eskilstuna och nu 4–2 mot Göteborg. Lagkapten Frida Abrahamsson förklarade förvandlingen så här:
”Vi hade inte alla våra utländska spelare på plats i cupen. Vi är vassare nu.”
Frida Abrahamsson
I dag var Örebro riktigt vasst. Framför allt var amerikanskorna Allison Steiner och Heather Williams sylvassa och stod för tre av målen. Det gick verkligen fort när Kif kontrade, vilket bör skrämma kommande motståndare. Frida Abrahamsson:
”Kan vi hålla ihop laget i försvaret vet vi att vi har snabba spelare framåt.”
Det visade laget på Valhalla. Kif Örebro såg riktigt spännande ut, vilket gör tabelltipset ännu svårare. Jag frågade lagkapten Abrahamsson var i tabellen man skall tippa Kif Örebro:
”Kommer vi på plats tio eller bättre är jag nöjd.”
I paus noterade jag att Linköping hade vunnit med 3–1 mot Vittsjö, vilket ytterligare ställde till det för mig och mitt tips.
I veckan har båda kvällstidningarna kommit med de bilagor där de tippar damallsvenskan och betygsätter alla spelare.
Kvällstidningarnas allsvenska bilagor 2019.
Jag noterar att Aftonbladet fortsätter med den betygsskala där femma är världsklass, vilket innebär att det betyget knappt används. I år är det bara Nilla Fischer som får en femma av tidningen. Noterbart är att Lieke Martens bara fick en fyra i Aftonbladets bilaga 2017, hon som några månader senare utnämndes till världens bästa spelare säsongen 2016/17 av Fifa.
Det är alltså höga krav för att få en femma av Aftonbladet… Fjolårets skytteligatvåa Anna Anvegård får exempelvis bara en trea.
I Expressen är femman landslagsklass, vilket innebär att drygt 20 spelare – inklusive Anvegård – kvitterar ut högsta betyg. Det handlar förstås huvudsakligen om just landslagsspelare i olika nationer. En som sticker ut bland femmorna är Kristianstads Therese Ivarsson, som ju aldrig varit med i landslaget.
Dags att sätta punkt för det här inlägget. Jag gör det genom att lägga upp alla bilderna på F17/02-landslaget i mosaikform.
OBS. Inlägget uppdaterat med länkar till Slavia–Bayern och Barca–LSK. Aftonbladet visar Lyon–Wolfsburg för pluskunder. Chelsea visar torsdagens match i sin app.
I kväll spelas tre av de fyra första kvartsfinalerna i Champions League. Den fjärde går i morgon. Fokus är självklart riktat mot Frankrike och Lyon, där de regerande mästarinnorna tar mot fjolårets finalmotståndare Wolfsburg.
Här är en liten guide till de fyra kvartsfinalerna. Notera att oddsen handlar om avancemang till semifinal, inte om de första matcherna. Samt att jag kommer att uppdatera inlägget när jag hittar sändningar:
18.30: Slavia Prag–Bayern München
Odds: 5–95
Tv/Stream: Visas här:
Kommentar: Slavia stod för en för svensk del väldigt tråkig jätteskräll i höstas genom att helt rättvist slå ut FC Rosengård.
Fast nu har det tjeckiska storlaget skrällt klart. Slavia är bara tvåa i en den tjeckiska ligan och åkte på en blytung smäll i fredags då man föll med 2–0 i seriefinalen mot Sparta Prag.
Bayern München däremot kommer till Prag med superform. Laget har inte förlorat sedan stjärnsmällen (0–6) mot Wolfsburg i mitten av september. Och man har nu elva raka segrar. Det mesta talar för att Bayern avgör det här dubbelmötet redan i dag. Kanske efter mål av Fridolina Rolfö?
19.00: Barcelona–LSK Kvinner
Odds: 90–10
Tv/Stream: Visas här:
Kommentar: Det mesta talar för Barca här. Inte minst att det katalanska storlaget är mitt inne i säsong, det är inte norska LSK. Även om LSK har starka spelare i bland annat Guro Reiten, Ingrid Syrstad Engen, Elise Thorsnes och Emilie Haavi vimlar det av stjärnor i Barcelona.
Barca lär dessutom komma med gott självförtroende efter att ha vunnit den spanska seriefinalen inför drygt 60 000 åskådare i helgen. Även i kväll ser det ut att bli en fin publiksiffra – även om den är i en annan division än den Atletico Madrid fick till. Även Barcelona bjuder nämligen på entrén.
5,000 tickets have so far been snapped up for the Barça-LSK Kvinner UWCL match. If you're going to the game, you have to collect tickets from the main ticket office at Camp Nou. They are free. Or you can buy online with a small service charge. https://t.co/UwktXBRW46#UWCLhttps://t.co/Wut6TCIWin
Det som kan tala för en norsk skräll är att Barca får klara sig utan formstarka Asisat Oshoala som ju sträckte sig efter att ha avgjort seriefinalen.
20.45: Lyon–Wolfsburg
Odds: 60–40
Tv/Stream: Aftonbladet sänder för pluskunder.
Kommentar: Det är en fördel att få avsluta europeiska cupmatcher på hemmaplan. Det känns dock som den enda fördel Wolfsburg har inför det här supermötet.
I höstas trodde jag möjligen att vi var på gång att få se ett tronskifte i europeisk klubbfotboll. Wolfsburg ångade fram i en makalös takt i Frauen-Bundesliga, medan Lyon inte kändes lika överlägset i franska D1 Feminine som tidigare.
Och då hade det ju varit hyfsat jämnt mellan lagen förra våren. Fjolårets Champions Leaguefinal var ju en nagelbitare, även om Lyon till slut vann med 4–1. Det krävdes ju förlängning – och ett superinhopp av Shanice van de Sanden för fransk seger.
Men till den här kvartsfinalen är det återigen Lyon som kommer med superform. Laget har inte förlorat sedan mötet med North Carolina Courage i juli. Man har 29 raka matcher utan förlust och tolv raka segrar. Och man släpper bara in mål i snitt i var femte match.
Wolfsburg däremot har hackat lite i vinter. Man har släppt in Bayern München i guldstriden och Nilla Fischer:s lag känns inte alls lika ostoppbart som i början av höstsäsongen.
Kanske kan just det att laget för en gångs skull får slå ur underläge vara det som talar mest för Wolfsburg? Men mitt tips är ändå klart: Lyon tar det här dubbelmötet, även om jag tror att det kan bli tajt. I jämna matcher har det hänt att fransyskornas spel har låst sig.
Torsdag 20.05: Chelsea–PSG
Odds: 49–51
Tv/Stream: Matchen sänds i Chelseas app. Den går att finna här.
Kommentar: Mötet mellan de båda svensklagen är på förhand den klart mest svårtippade kvartsfinalen. Båda lagen har till synes haft god form den senaste tiden. Chelsea säkrade i helgen en plats i FA-cupfinalen, vilket gör att man kan rädda en halvdan säsongen även utan avancemang till semifinal i Champions League.
PSG gör en kanonsäsong, och har ännu kvar hoppet om det franska ligaguldet. Seger borta mot Lyon i seriefinalen den 13 april och Parislaget har greppet om pokalen. Jag tror att PSG, inte minst i kraft av hemmaplan i returen, tar sig vidare till semifinal. Men det är mer magkänsla än ett supersäkert tips. För det här mötet känns som sagt klart mest svårtippat av alla kvartsfinalerna. Om Hedvig Lindahl (för jag tror att hon kommer att stå) har två bra dagar blir det Chelsea som spelar semifinal mot vinnarna av Lyon och Wolfsburg.
Förbundskapten Peter Gerhardsson har just presenterat sin trupp till landskamperna mot Tyskland och Österrike i april.
Han sa på presskonferensen att han kollar på två–fyra spelare på varje position. Ändå väljer han att nästan ta ut samma trupp som han gjorde till Algarve cup.
Jennifer Falk
Det är bara två ändringar. Dels kommer Jennifer Falk in i truppen istället för Cajsa Andersson. Dels kommer Fridolina Rolfö in i stället för Sandra Adolfsson.
Jag trodde möjligen att Hanna Folkesson satt löst eftersom hon inte fick starta någon match i Portugal. Men hon är med bland de 24 spelarna i truppen. Känslan är ju alltmer att Gerhardsson håller på att sätta sin VM-trupp. Alltså att det inte är speciellt många lediga platser.
Vid genomgången av truppen stannade Gerhardsson upp lite extra vid Jennifer Falk, som han beskrev som en modern målvakt som jobbar långt ute och hjälper sin backlinjen.
Han stannade även vid Nathalie Björn, som står uppsatt som back, men som spelade balanserande innermittfältare senast.
”Det såg klart intressant ut. Hon är användbar på många positioner. En skön sak med henne var att hon direkt sa att ‘Jag vill ta en straff.'”
Den tredje spelaren Gerhardsson stannade upp vid var Rolfö. Där konstaterade han att hon ser ut att ha en oerhört bra form. Han konstaterade också att landslagsledningen har en bra dialog med Bayern Münchens tränare, de har ju ett gemensamt intresse av att Rolfö är bra.
Det kom en fråga om vad som gör henne så viktig för landslaget. Svaret blev att hon utöver fart och speluppfattning har en förmåga att ta sig förbi sin motståndare, något hon har gemensamt med Madelen Janogy – som återigen är med i truppen.
”Vi behöver sådana spelare.”
Gerhardsson fick sedan frågor om flera spelare som inte är med. Han berättade att han hade kontakt med Emma Berglund i går, och skall titta på henne i London mot Chelsea på torsdag.
”Det är en stor konkurrenssituation på mittbackssidan. Emma är en spelare som är med och konkurrerar om en VM-plats. Men bedömningen är att jag har fem innerbackar som är före just nu.”
Känslan var att Jessica Samuelsson står längre fram i kön än Berglund. Även henne skall Gerhardsson träffa på torsdag. Han sa att Arsenalbacken ju får anses vara fysiskt klar i och med hennes korta inhopp i förra veckan. Samt att hon inte är borträknad när det gäller VM-truppen.
”Hon var inte aktuell för den här samlingen, men kan vara aktuell inför VM. Det är en etablerad spelare – hoppas hon får speltid och kan vara frisk och hel.”
Det togs även ut en U23-trupp till en turnering i La Manga mot USA, Italien och England. Där var det ett namn som överraskade mig, Emma Westin från Boo FF eller University of California Berkeley. Hon har varit med i juniorlandslagen, men har inga större meriter på seniornivå.
I U23-truppen finns även Göteborgs Rebecka Blomqvist. Henne fick Gerhardsson också en fråga om.
”En jättebra spelare. Jag tror utvecklingsmässigt att det är viktigt för henne att få spela landskamper som de tre kommande i U23.”
Sedan kom han in på forwardskonkurrens, och tog även upp Pauline Hammarlund och Julia Spetsmark. Han sa också att han uppfattade Hammarlund som bättre än Blomqvist i Göteborgs cupsemifinal.
Det svenska landslaget lämnade Algarve cup med diverse frågetecken för anfallarna. En som inte var med i Algarve är Fridolina Rolfö.
Hon gjorde i dag sin första match från start i år – och hon blev målskytt. Rolfö satte 2–0-målet i 37:e minuten när hennes Bayern München vann med 3–1 borta mot Frankfurt i tyska cupens kvartsfinal. Rolfö spelade 83 minuter.
Tidigare i år har hon gjort två inhopp i ligan, och på dem stått för ett mål. Utan att ha sett henne spela känns det i alla fall hennes målsnitt som lovande för landslaget in mot VM.
Utöver Bayern München har även Hoffenheim säkrat en semifinalplats i dag.
I Spanien har Barcelona vunnit med 4–1 mot Real Sociedad. En bra uppladdning inför helgens seriefinal i Madrid, till vilken Atletico nu har sålt över 50 000 biljetter.
— Atlético de Madrid Femenino (@AtletiFemenino) March 10, 2019
För Atletico gäller det nu att inte glömma att man även har match i morgon. Då är det nämligen Madridderby borta mot Rayo Vallecano. Inför morgondagens match leder Ateltico serien med tre poäng. Seger i morgon innebär alltså att man har sex poängs ledning med sig till seriefinalen.
Utöver det rent sportsliga har det hänt en hel del den senaste tiden. Några av sakerna har ni redan skrivit om i bloggens kommentatorsfält. Kul att det tas upp nya ämnen där, så jag slipper att sätta agendan för alla diskussioner. Jag tänkte ändå göra ett litet nyhetssvep.
Internationellt sett är väl det amerikanska landslagets stämning av förbundet den största nyheten. När Alex Morgan slog igenom i landslaget kändes hon inte som någon som stod på barrikaderna och kämpade. Men ju större stjärna hon blivit, desto större plats har hon tagit. Nu är det Morgan och Megan Rapinoe som sköter landslagsspelarnas talan (se länkat SVT-klipp). Kul.
Apropå USA har jag njutit av det här målet från Tobin Heath rätt många gånger de senaste dagarna. Det är ett mål som har så mycket. Löpningen, hur hon skär in framför motståndaren, frispelningen – och framför att avslutet. Vänta gärna in reprisen från bakom mål för att se hur läckert bollen sitter i krysset.
— U.S. Women's National Soccer Team (@USWNT) March 6, 2019
Så till Sverige. Här på västkusten har det varit fokus på IFK Göteborg och Elfsborg den senaste veckan. Blåvitt klubbade igenom att de skall starta damlag på sitt årsmöte i går. Och allt talar för att Elfsborg tar ett likadant beslut på sitt årsmöte i morgon. Kul med storklubbar på herrsidan som startar damlag. Dock återstår det att se hur hård satsning det blir.
Apropå årsmöten har både Växjö DFF och Linköpings FC haft sådana i veckan. Båda klubbarna redovisar stora förluster för 2018. Det är värst i Linköping, där LFC gick back med 1,4 miljoner kronor förra året. Därmed ligger klubben totalt på minus 1,3 miljoner kronor.
Även Växjö ligger på ett rejält minus – totalt 563 000 kronor. Det efter att ha gjort en förlust på drygt 700 000 kronor under 2018. Växjö står dessutom utan ordförande, och behöver ha ett extra årsmöte om några veckor.
Tråkigt att de här nyheterna om klubbar med svag ekonomi återkommer varje år. Det är självklart inte lätt att driva damelitverksamhet. Men det borde ändå vara lättare i damallsvenskan än i elitettan.
Jag tror faktiskt att elitettan i år kan vara den svenska serie som har längst resor – och då inkluderar jag alla sporter. Bara avståndet mellan Borgeby och Kalix (Assi) är ju väldigt långt. Men även i övrigt är ju lagen väldigt väl utspridda över landet. Klart är att lagen i elitettan behöver starka sponsorer i år.
Apropå sponsorer meddelade klädföretaget Adidas nyligen att man tänker betala lika höga segerbonusar för de Adidasspelare som tar VM-guld i sommar som man gjorde till deras manliga motsvarigheter i fjol. Det är ett stort steg.
Adidas ligger också bakom den svenska landslagströjan.
Damlandslagets nya matchtröja är en hyllning till de kvinnor som, likt landslagsspelarna själva, skapat och skapar historia. Därför vill vi hylla dessa kvinnor genom att lyfta fram dem på landslagets nya matchtröja från adidas och stolt bära dem på ryggen när #ViSkaparHistoria. pic.twitter.com/GrYuAj2kd9
En annan klädsponsor, Nike, samlade en mycket stor mängd världsstjärnor i går för att göra reklam för sina dräkter inför sommarens VM-slutspel. Det här är ju en rätt hyfsad selfie som Sam Kerr fick till.
Så till Norge där man väljer att göra om serieupplägget från och med säsongen 2020. Med röstsiffrorna 186–40 valde den norska förbundsstämman i lördags att klubba igenom ett seriesystem med bara tio lag i toppserien. Och där de fyra främsta lagen möts i en mästerskapsserie i dubbelmöten på hösten. Samt att lag 5–10 plus två lag från andradivisionen spelar i en nedflyttningsserie i enkelmöten.
Jag kan inte den norska situationen. Men jag är glad att vi inte diskuterar något sådant här i Sverige. Jag är ju som bekant tvärtom en förespråkare av en utökad damallsvenska.
Visst finns det fördelar med en mästerskapsserie. Spänningen i guldstriden kommer ju att leva in i senhösten, vilket är bra. Samtidigt gillar jag att det lag som varit bäst över hela säsongen också vinner guldet. Så behöver det inte bli i Norge framöver.
Det har också framkommit en del kritik mot förändringen. Inte minst mot upplägget med att segraren i nedflyttningsserien får spela Champions League-playoff mot tvåan i mästerskapsserien. I teorin innebär det att ett lag som tar noll poäng i grundserien faktiskt kan gå till Champions League. Den möjligheten borde inte finnas.
Sluttspill i fotball er et kjempekonsept. Kom på 5 plass og spill om e-køpp plass. pic.twitter.com/JN5EEclJxS
Vi slutar väl där vi började, med en svensk målskytt i utlandet. I det här fallet handlar det om en träningsmatch. Men kul ändå att Julia Spetsmark har hittat målet för sin nya klubb, North Carolina Courage.
Göteborg–Djurgården och Piteå–Kristianstad. Där har vi lördagens båda semifinaler i Svenska cupen. Det är två matcher där hemmalagen får räknas som favoriter. Göteborg är ganska stora favoriter, medan det nästan är 50/50 mellan Piteå och KDFF.
När man titta på vilka fyra klubbar det är som är kvar i cupen noteras att det är nya tider i svensk damfotboll. Backar vi bandet lite och tittar på finallagen de senaste åren var det Göteborg–Tyresö två år i rad 2011 och 2012. Det spelades sedan ingen cupfinal under 2013. Men från 2014 har Linköping varit med varje gång. Första året mötte man Kristianstad, sedan har Rosengård varit finalmotståndare fyra år i rad. Nu är inget av de senaste årens storlag ens i semifinal.
Jag har haft dålig tajming med jobb under årets gruppspel i cupen, och bara kunnat se en match på plats. Och det var Göteborgs 13–0-seger mot Jitex.
Däremot har jag hunnit se Göteborg–Linköping på Cmore. Och där framstod Göteborg som ett tänkbart guldlag, medan LFC har mycket att jobba med.
Tittar man på sluttabellen i grupp A säger den rätt mycket om tillståndet i de båda lagen:
Det blev som ni säkert redan vet 3–0 till Göteborg i går. Efter den första halvleken kändes det dock ganska öppet. Göteborg ägde de första fem–tio minuterna och de sista fem. Däremellan var det jämnt, möjligen med svag fördel för Linköping. Det var 0–0 i paus.
Jag noterade att båda lagen hade någon form av bas i 4–4–2, men att det långt ifrån var någon klassisk 4–4–2. Göteborgs mer drog mot diamant och 4–1–3–2. Tränare Marcus Lantz körde med fyra centrala mittfältare och lät ytterbackarna sköta hela kantkorridorerna.
Linköping spelade ungefär som landslaget brukar göra. Alltså den variant som förbundet kallar 4–3–3, där Kosovare Asllani försvarar som forward, men faller ner som tia i anfallsspel.
Tittar man på namnen i de båda startelvorna borde LFC ha varit favoriter. Gästerna hade fyra svenska landslagsforwards i startelvan i form av Asllani, Lina Hurtig, Stina Blackstenius och Mimmi Larsson. Ingen av dem höll dock någon större landslagsklass – även om jag måste säga att Blackstenius tog flera kliv i rätt riktning jämfört med Algarve cup.
Göteborg har sina svenska landslagsspelare på mittfältet i form av Julia Roddar, Julia Zigiotti Olme och Elin Rubensson. Alla de tre visade att de vill vara med i landslaget framöver. Det gjorde även forwardsduon Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist som överglänste sina mer namnkunniga motståndare rätt rejält.
För efter paus var det bara ett lag på planen. Göteborg var i princip bättre på allt. Utöver att de vann med 3–0 hade jag förkrossande 11–1 i klara målchanser i hemmafavör. Dock vann LFC hörnorna med 5–4, fast det var sannolikt klen tröst.
Faktum är att Göteborg hade ett spel som jag gärna hade sett Peter Gerhardsson:s landslag prestera. Ett spel som förtjänar väldigt många fler åskådare än de 318 som tagit sig till Valhalla i går.
Vad är det då som gör Göteborg så bra?
Jo, de spelar ett väldigt snabbt och fint passningsspel. Det handlar om hårda och precisa bollar längs marken. Man har en väldigt god förmåga att hitta passningar till medspelare som kommer med fart. Jag vet inte när jag sett ett svenskt lag stå för ett passningsspel med så hög kvalitet.
Tränare Lantz och hans medhjälpare har gjort ett suveränt jobb med Göteborg. De hade ett fint anfallsspel redan förra året. Men känslan är att man hittat helt rätt med vinterns nyförvärv.
Norska Vilde Böe Risa ser ut att vara som klippt och skuren för den defensiva rollen på mittfältet. Hon är passningssäker, och gör sig alltid spelbar. Och med Natalia Kuikka på vänstersidan har man nu fått en spegelvänd kopia av sin högerback Emma Koivisto. Båda är otroligt löpstarka, passningsskickliga och tvekar aldrig på att fylla på i offensiven.
Det är bara mars, och mycket kan hända under året. Men det blir väldigt spännande att följa det här Göteborgslaget. Just nu känns det som klar guldfavorit, både i cupen och det stundande seriespelet.
För Linköping däremot är det lång väg att vandra. Trots alla offensiva landslagsspelare lyckades man bara skapa en riktigt vass målchans på 90 minuter i Göteborg. Medan Göteborg slog precis passningar på medspelare i fart rullade LFC-spelarna ofta bollen till en felvänd eller stillastående kompis bara några meter bort.
Linköpings uppbyggnadsspel blev således vansinnigt långsamt, något som gjorde att Göteborg ganska enkelt kunde pressa fram misstag. Min bild var att LFC:s alla anfallsstjärnor jobbade en och en, jag kan knappt inte komma ihåg en enda fin LFC-kombination.
Eller jo. Ett väldigt fint anfall fick gästerna till. Stina Blackstenius fina skottläge i 19:e minuten kom efter att gästerna hållit bollen inom laget i drygt 30 sekunder. Imponerande.
Totalt sett imponerade dock inte LFC, utan känslan är att Olof Unogård har ganska mycket att jobba med om laget skall slåss om guldet i höst. Känslan just nu är ju att det är fjolårets fyra medaljlag som ligger längst fram även inför den här säsongen. Jag har ju just utropat Göteborg till guldfavorit – det utan att ha sett de tre motkandidaterna Piteå, Rosengård och Kristianstad.
Två av dem möttes i går, och två av dem möts på lördag. De svenska mästarinnorna från Piteå har gjort väldigt imponerande resultat i gruppspelet. Dock har man inte haft någon riktigt värdemätare ännu. Den kommer mot Kristianstad på lördag.
Jag håller Piteå som knappa favoriter, mycket eftersom de har hemmaplan. Men jag minns också att KDFF vann båda lagens inbördes möten i fjol. Det här är alltså en match man bör helgardera.
Inte minst eftersom Kristianstads spelare bör ha vuxit minst en decimeter vardera efter gårdagens bragd i Malmö. Tydligen hade KDFF spelat oavgjort borta mot Rosengård (eller LdB Malmö som de tidigare hette) i en träningsmatch 2014. Men i tävlingssammanhang var Kristianstadsklubbens enda poäng på Malmö IP ett kryss mot LB07 i fjol.
I går reste sig Kristianstad från 2–0-underläge i paus och slog ut Rosengård ur cupen. Även om det ”bara” blev 2–2 firade Kristianstadsspelarna krysset som en seger.
Kristianstad känns starkt den här våren. Det är ju verkligen imponerande att komma tillbaka från tvåmålsunderläge på en mardrömsarena.
Däremot undrar man lite över självförtroendet i Rosengård. Laget var starkt under hela förra hösten, men vek ner sig när det gällde som mest. Nu inleder man 2019 med ett nytt misslyckande.
Först kom det dessutom oroande rapporter om att Sanne Troelsgaard skulle ha brutit armen. Nu läser jag en rubrik i Sydsvenskan som säger att armen är hel, skönt det i alla fall. Men klart är att Jonas Eidevall kommer att ha ett tufft jobb under året med att få tillbaka vinnarmentaliteten till FC Rosengårds omklädningsrum. Att Rosengård inte är bland de fyra bästa lagen i Svenska cupen bär ju faktiskt fiaskostämpel, i varje fall när klubben har som ambition att vinna allt.
Det var allt om svenska cupen för nu. I övrigt från helgen noterar jag att gammal är äldst – men inte nödvändigtvis bäst. I ett tidigare inlägg räknade jag ju upp alla de namnkunniga veteraner som Umeå IK hade i sitt futsallag. I helgens SM-final kom dessutom Frida Östberg till spel. Trots att hon hade sällskap av Rönnlund, Moström, Sjöström, Kapstad och så vidare blev det förlust med hela 9–1 i första SM-finalen mot Falcao.
Sådana siffror trodde jag att det även skulle bli i ena cupsemifinalen i Frankrike. Storklubben Lyon ställdes ju nämligen mot division II-laget Grenoble. Men där höll det tvärtom på att bli en riktig sensation.
Inför 4 920 hemmasupportrar höll nämligen Grenoble emot i 90 minuter. Men i fjärde övertidsminuten rullade Ada Hegerberg in Lyons segermål till 1–0 från nära håll. Dzsenifer Marozsan stod för framspelningen. I finalen väntar Lille som skrällvann borta mot Paris FC med 1–0.
Algarve cup blev en intressant och kanske lite jobbig turnering för svensk del. Den skapade ju nämligen fler frågor än den gav svar. Jag tror att förbundskapten Peter Gerhardsson numera har en hel del myror i huvudet när det gäller startelvan.
Där är målvakten fortsatt given, det är även det centrala mittfältet. Men både i backlinjen och i anfallet finns det stora frågetecken. Mycket större än det fanns inför turneringen.
Det här återkommer jag till senare i inlägget. Först tänkte jag ge mig på en liten analys av placeringsmatchen mot Kanada, den som slutade 0–0 och där det sedan blev förlust efter straffläggning. En straffläggning där Sverige slog fyra riktigt bra straffar, en okej och en riktigt dålig.
Det var förstås bra för Gerhardsson att få se sina spelare i en straffläggning. Men viktigast var de ordinarie 90 minuterna. Där valde vår förbundskapten att spela sin givna målvakt, Hedvig Lindahl. Han matchade också sitt givna centrala mittfält med Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani.
Stina Blackstenius
I anfallet valde Gerhardsson trion Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och Lina Hurtig, vilket känns logiskt om man tittar tillbaka på hans dryga 1,5 år på jobbet. Under hela den tiden har de här tre spelarna haft en plats i startelvan – när de varit friska. De har varit hans förstaval.
Här gör jag en notering om att även Fridolina Rolfö har varit ett förstaval i anfallet under hela perioden. Men vad jag kan komma ihåg har inte samtliga fyra varit spelbara samtidigt någon gång, så Gerhardsson har aldrig behövt välja bort någon ur kvartetten.
Det som överraskande i placeringsmatchen var förbundskaptenens val av backlinje. Där startade han med en fyrbackslinje bestående av rakt igenom mittbackar i form av Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson.
Som jag många gånger konstaterat har Sverige väldigt många bra mittbackar samtidigt som det är tunt med både ytterbackar och yttermittfältare. Och mot Kanada spelade landslaget på sätt och vis utan både och. För Hurtig och Jakobsson är ju i grunden mer forwards än yttermittfältare, även om båda alltmer utvecklats till kantspelare.
Hur funkade då den här uppställningen?
Defensivt gick det bra. Då tänker jag i första hand på att Kanada inte tilläts skapa speciellt många vassa lägen. Jag räknade till totalt tre kanadensiska målchanser, och ingen av dem var egentligen 100-procentig. Det var väldigt bra. Att hålla nollan mot lag på världsrankingens topp tio är alltid bra.
Däremot bet inte den svenska pressen som man vill. Kanada spelade sig tvärtom ganska enkelt förbi Sveriges anfall och mittfält. Men trots många till synes bra lägen att skapa målchanser kom man sällan längre än fram till Sveriges straffområde.
Offensivt får däremot inte det svenska spelet godkänt. I den första halvleken pressade Kanada sönder vårt uppbyggnadsspel. De gånger vi hade bollen under kontroll på offensiv planhalva före paus kan räknas på ena handens fingrar.
Kanada är försvarsstarkt, laget har inte släppt in ett enda mål på fyra landskamper i år. Det har blivit 1–0-segrar mot Norge och Skottland och mållöst mot Sverige och Island. Kanadensiskorna spelade ett slags 4–3–2–1 i försvar, där de klev väldigt högt och störde den svenska backlinjen. Dessutom låg Kanadas mittfält väldigt nära de svenska mittfältarna, vilket gjorde det svårt för vårt lag att spela upp via mittfältet.
Följden blev att vår backlinje väldigt ofta tvingades rulla hem bollen till Hedvig Lindahl. Eller att backarna kände sig tvungna att lyfta längre bollar mot våra forwards.
Hedvig Lindahl
Och det är ett spel som ju är hopplöst när aktuella forwards inte är några speciellt duktiga bollmottagare. Både Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson är ju i första hand djupledslöpare. Ingen av dem är speciellt bra felvänd, framför allt inte om bollarna kommer i luften.
Det här var ett återkommande problem under Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten. Hon valde ofta forwards som bara ville ha bollar i djupled. Samtidigt som hon hade ett upplägg där backarna ofta tvingades till höga och långa uppspel. Följden blev att de motståndare som fick minsta press på vår backlinje ofta ganska ostört kunde ta hand om våra långa uppspel.
Just så såg det ut de första 65 minuterna i matchen mot Kanada. Så långt hade Kadeisha Buchanan framstått som världens överlägset bästa mittback. Visst är Buchanan bra, men hon kan göra ganska grova misstag när hon hamnar under press.
Men nu vann hon allt. Blackstenius och Jakobsson hade det länge väldigt, väldigt jobbigt. De gånger vi trots allt fick fast bollen högt upp i planen var de när Lina Hurtig hade hunnit upp och var måltavla för uppspelen.
Lina Hurtig
Vänder vi på det fick Christine Sinclair och Nichelle Prince ofta fast bollen i kamp med Sveriges backlinje. Smarta Sinclair är en spelartyp man bara hade älskat att få in i vårt landslag – en spelare som alltid gör otroligt mycket nytta.
Några av de noteringar jag gjorde under den första halvleken såg ut så här:
* Våra backar hittar sällan enkla uppspel. Det tvingas tvärtom gång på gång passa hem till egen målvakt.
* Kanadas backar/mittfältare har ofta flera uppspelspunkter att sikta på. Sveriges backar ser ofta bara ryggar framför sig. Det är alldeles för många gulblå spelare som inte vill ha bollen, som hela tiden signalerade: ”Passa inte till mig”
* Hur stort tålamod har Gerhardsson med Stina Blackstenius? Det tog 18 minuter innan hon slog en passning till rätt adress. Det känns som att det är ett stort jobb den här våren att få henne att börja tro på sig själv igen.
I den andra halvleken blev den svenska offensiven lite bättre. Möjligen skapade vi även en målchans. Jag är nämligen osäker på om Nilla Fischers ribbskott skall räknas eller inte. Det var ju tydlig offside på Blackstenius i förstaläget, men jag uppfattade inte om domarna hade koll på det, eller om avslutet skulle ha blivit mål om det gått under ribban.
Klart är att det inte hade blivit mål i VM – om man väljer att använda sig av videodomarsystemet VAR.
Mimmi Larsson
Beroende på hur man räknar slutade det således 3–0 eller 3–1 i klara målchanser till Kanada. De sista 25 minuterna tycker jag att Sverige var minst lika bra som kanadensiskorna. En viktig orsak till det var att Mimmi Larsson kom in och tog kampen med Buchanan.
Med Larsson på planen fick vi fast bollen på offensiv planhalva vid upprepade tillfällen. Plötsligt såg Buchanan mänsklig ut. Mimmi Larsson var verkligen ett stort utropstecken under Algarve cup. Det enda riktigt dåliga hon gjorde var väl straffen mot Kanada. Den var i och för sig inom ramen, vilket är prio ett. Men annars hade bollen sämsta möjliga placering.
Larsson var inte den enda som lyfte det svenska spelet i slutet av matchen. Med 25 minuter kvar bytte Gerhardsson till 3–4–1–2, vilket funkade mycket bättre. Plötsligt kom Amanda Ilestedt in i spelet, och stod för flera fina uppspel.
Anna Anvegård
När Anna Anvegård kom in blev spelkvaliteten ännu bättre. Jag tror knappt att Växjöstjärnan slog bort en boll under de cirka 15 minuter hon spelade. Dessutom slog hon en klockren straff. Överhuvud taget upplevde jag det som att Sverige var spelskickligt i slutet av matchen. Så kändes det inte i den första halvleken.
Min uppfattning är att valet av forwards är avgörande i den här frågan. Om man har forwards som klarar av det felvända spelet går det att variera långa och korta uppspel, och då är det mycket svårare för motståndarna att hitta rätt i sitt försvarsspel.
Och det är bland annat i valet av forwards som Peter Gerhardsson har fått något att fundera över. Känslan är att Fridolina Rolfö har stärkt sin aktier under Algarve cup – utan att vara med.
Mimmi Larsson har också stärkt sina. Det har också Anna Anvegård, Lina Hurtig, och sannolikt även Madelen Janogy. Däremot borde framför allt Stina Blackstenius och Olivia Schough ha tappat ganska mycket mark. Sofia Jakobsson har sannolikt också försämrat sin position något. Noterbart är att Jakobsson plötsligt var riktigt bra mot Kanada efter att Larsson bytts in. Jakobsson gör ingen stor nytta i uppbyggnadsfas, men kommer till sin rätt när vi väl får bollen bakom motståndarnas mittfält.
Det är ju inte så många landskamper kvar innan VM, och jag gissar att Gerhardsson och hans kollegor i landslagsledningen just nu är väldigt villrådiga i valet av forwards för VM-elvan. Inte minst måste man våndas kring Blackstenius. Hon har ju tidigare varit en mästerskapsspelare, en spelare för de stora matcherna. Nu lär det hållas många tummar för att hon hittar sig själv igen under våren hemma i Östergötland.
Även i backlinjen tajtades konkurrensen till. Inför Algarve cup såg jag, och sannolikt även Gerhardsson, duon Nilla Fischer och Linda Sembrant som given i en startelva. Magdalena Eriksson hade sannolikt också ett väldigt bra utgångsläge.
Magdalena Eriksson
Av dem har Eriksson stärkt sin position rejält. Hon känns numera som den mest givna i backlinjen, även om det kan bli på några olika positioner. Eriksson får ideligen lovord från England, och det hon presterade i Algarve var genomgående väldigt bra.
Däremot upplevde jag både Fischer och Sembrant som darrigare än på mycket länge. Det är lite oroväckande, för det är svårare att göra stora förändringar i en backlinje tätt inpå mästerskap. Där vill man ha spelare som är väl samtrimmade.
När det gäller mittbackarna tycker jag att Amanda Ilestedt flyttade fram sina positioner när hon agerade mittback. De 65 minuterna hon hade som högerback var däremot inget vidare. Sandra Adolfsson hade en riktigt jobbig halvlek mot Portugal, och försvagade nog sina VM-chanser.
Av de tre ytterbackarna tycker jag att Jonna Andersson var genomgående bra när hon fick speltid. Mia Carlsson var klart godkänd i sin match, medan Hanna Glas inledde turneringen blekt. Hennes inhopp mot Kanada var dock en ljusglimt.
Den sista backen, Nathalie Björn, användes mest på mittfältet. Jag tycker att hon skötte sig riktigt bra som backup till Caroline Seger. Men visst behövs det en del slipning innan hon är redo att ta rollen på allvar i landslaget. Man såg ju mindre brister både i nivån på risktagningen i passningsspelet och i valet av position. Något annat hade dock varit sensationellt då Björn ju är ovan vid att vara defensiv innermittfältare.
Julia Zigiotti Olme
I övrigt tror jag som sagt att trion Seger, Rubensson och Asllani har ett järngrepp om platser i VM-elvan. Julia Zigiotti Olme känns som en Gerhardssonfavorit, men det är lite svårbedömt om hon har stärkt eller försvagat sin position inför VM. Även Hanna Folkesson:s insats i Algarve är lite svårbedömd, mest eftersom hon inte fick så jättemycket speltid. Det talar väl i sig för att hennes VM-plats är hotad.
Sammantaget blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson matchar laget mot Tyskland och Österrike i april. Plötsligt känns det ju som att det kan finnas ganska många öppna platser i både backlinje och anfall.
För förbundskaptenen är en stor fråga hur mycket tålamod han skall ha med formsvaga spelare som han tidigare haft som förstaval. Den frågan är inte lätt. Det riskerar ju att skapa oro i laget om han gör många ändringar nära inpå mästerskapet.
Landslagsfönstret är stängt för den här gången, och vi laddar för en helg där det svenska, och kanske även det internationella damfotbollsfokuset är riktat mot Svenska cupen, och de fyra ”kvartsfinaler” som spelas de kommande dagarna.
Man kan förstås även kalla det för fyra gruppfinaler. Eftersom väldigt många spelare hade landskamper så sent som i onsdags ligger huvuddelen av helgens matcher på söndagen. Men redan under lördagen skall vi i alla fall få fram ett semifinallag i cupen.
Det blir antingen Eskilstuna eller Djurgården. Det känns som en vidöppen historia mellan två på pappret rätt jämna lag. United har fördel både av hemmaplan och av att gå vidare på kryss. Ändå har jag en liten känsla av att det kan bli Djurgården i semi. Bortaseger med 2–1?
Under söndagen spelas sedan de övriga tre grupp-/kvartsfinalerna. Där är det tv-sändning på glödheta mötet Göteborg–Linköping, med avspark 13.00. Där är mitt tips att Göteborg avancerar. Precis som Eskilstuna har Göteborg både fördel av hemmaplan och av att vinna gruppen vid ett oavgjort resultat. Jag tror att det borde passa KGFC att eventuellt få chansen att ligga lite på kontring.
I Malmö är det Skånederby mellan Rosengård och Kristianstad. I den matchen är det gästerna som avancerar vid kryss. Traditionen säger ju att Rosengård alltid vinner hemma mot KDFF. Fast något säger mig att det kan vara dags att bryta den traditionen. Kristianstad har känts väldigt vasst den här försäsongen.
Slutligen skall Piteå försvara ledningen i sin grupp. De svenska mästarinnorna avancerar vid poäng mot Hammarby. Sannolikt har Piteå till och med råd att förlora med ett par måls marginal. Det gör man dock inte. Piteå vinner även sin sista gruppmatch och blir det fjärde och sista semifinallaget.
I England är det spelledigt i helgen. Nästa ligaomgång spelas på onsdag. Även i Tyskland är det spelledigt. Där väntar närmast kvartsfinaler i cupen på tisdag och onsdag. Höjdaren där är onsdagens svenskmöte, Wolfsburg–Potsdam.
Även i Frankrike är det cupspel närmast, här i form av semifinaler på söndag. Där bör Lyon och Paris FC ta var sin finalplats.
Utanför Sverige är det alltså ont om spännande matcher i helgen. Nästa riktiga riktiga höjdare är nog den spanska seriefinalen mellan Atletico Madrid och Barcelona nästa söndag. Den spelas på Atleticos herrlags arena, Wanda Metropolitano. Och det är redan sålt över 40 000 biljetter. Det finns alltså förutsättningar för att bli tidernas seriefinal i en europeisk liga. Men den matchen är alltså först nästa helg.
De kommande två helgerna spelas SM-finalerna i futsal mellan Stockholmsklubben Falcao FC och Umeå IK. I Umeå på söndag och i Tumba nästa lördag.
En läsning av de båda lagens laguppställningar blir lätt en nostalgitripp flera år tillbaka i tiden. Hos Falcao Futsal Club finns meriterade trion Nazanin Vaseghpanah, Susan Varli och Daniela Chamoun. Alla tre är landslagsspelare i futsal, den förstnämnda har dessutom spelat två A-landskamper utomhus.
Fast meritmässigt står sig Falcaos lag slätt jämfört med Umeå. UIK:s lagkapten är en viss Malin Moström (113 A-landskamper), och i laget finns andra gamla storspelare som Ulla Karin Rönnlund (7 A-landskamper), Anna Sjöström Amcoff (67 A-landskamper), Therese Kapstad (1 U23-landskamper), Linda Dahlqvist (6 A-landskamper) och Emma Ericsson (tidigare Lindqvist – 24 U23-landskamper).
Maria Bergkvist
Men det stannar inte där. Under säsongen har Maria Bergkvist (7 A-landskamper) gjort två matcher, Hanna Marklund (118 A-landskamper) har varit med i en, och det har även Sofia Eriksson (14 A-landskamper). Jag kan ha missat ytterligare någon gammal storspelare. Men UIK:s futsaltrupp står alltså bokförd för minst 330 A-landskamper. Starkt.
Under den period som jag var i Seefeld och bevakade Skid-VM kom nya uppgifter om en högst anmärkningsvärd affär inom svensk damfotboll. Vi visste ju sedan tidigare att Jelena Cankovic ville lämna Växjö. Men sedan mitt förra inlägg har unika saker inträffat. Först berättade Smålandsposten att de hade källor som hävdar att Cankovic har försökt göra sig omöjlig i Växjö.
Källorna hävdade att Cankovic under träningspass såväl skulle ha struntat i att göra sitt bästa som att fullfölja övningarna – och därmed saboterat träningarna. Flera spelare i laget uppgavs ha blivit så upprörda att de skulle ha skällt ut mittfältaren.
Tränare Henrik Larsson sa så här om Cankovic i artikeln:
”Hon verkar befinna sig i någon sorts konflikt med klubben. Men det där är Frida Anderssons bord.”
Frida Andersson är Växjös sportchef, och hon säger så här i artikeln:
”Jelena kommer att spela för oss. Hon har avtal med oss och det är inga konstigheter.”
Någon dag efter SMP:s artikel berättade Sydsvenskan att Rosengård lagt ett historiskt högt bud på den kontraktsbundna serbiskan, men att Växjö inte varit intresserat av att förhandla.
Nu har det ju gått ungefär två veckor sedan de här nyheterna dök upp. Och jag har inte sett något mer om den här soppan. Så det kanske är löst. Kanske inte.
Vad jag förstått har Cankovic på grund av skada ännu inte spelat en enda minut för Växjö ännu i år. Stämmer det att hon försöker göra sig omöjlig i Växjö har Smålandsklubben problem, kanske till och med stora problem. I grunden har förstås Växjö rätt i att Cankovic har ett löpande kontrakt, och således borde spela kvar.
Men det är inte säkert att man vinner något på att att tvinga en spelare som inte vill. Risken är att det är mer än bara enstaka träningar som blir förstörda. Spelare som äter upp gruppens energi kan faktiskt sänka hela lag. Cankovic skulle alltså kunna bli ett sänke i Växjö. På så sätt kanske det är bäst för klubben att sälja henne – även om en harmonisk Cankovic är en jättetillgång på planen.
En annan intressant sak som inträffade under min tid i Österrike var att Västra Götalands Idrottsförbund presenterade den undersökning man gjort på uppdrag av IF Elfsborg i Borås kring för- och nackdelar med att ta upp damfotboll på programmet.
Slutrapporten finns att läsa här. Elfsborg håller ordinarie årsmöte den 13 mars, och under morgondagen förväntas klubbens styrelse komma med ett förslag på hur klubben skall gå vidare i frågan om en damfotbollssatsning.
Klart är att det har inkommit två motioner som tycker att Elfsborg inte bara bör starta en damsatsning, utan att man bör sträva efter att gå in i division I, det genom att överta någon av de befintliga Boråsklubbarnas plats. De båda motionerna går att läsa här.
Ledande Elfsborgssupportrar är dock fientligt inställda till att ta över en annan klubbs plats.
Idag publicerade IF Elfsborg motionerna inför årsmötet. Ett gäng som vill sno vårt varumärke för egen damelitsatsning har skrivit en motion. En av motionärerna verkar bry sig extra lite om #Elfsborg. Ta er till årsmötet och gör er röst hörd. Denna gång kan det vara extra viktigt. pic.twitter.com/rVZRHmO5L5
Trots förlusten mot Portugal vinner Sverige sin grupp i Algarve cup. Dessutom drog Peter Gerhardsson:s lag en vinstlott när det gäller motstånd i placeringsmatchen – för där väntar Kanada på onsdag 18.00 (sänds av TV12).
Jag gissar att Gerhardsson hade tagit just Kanada om han få välja motstånd i onsdagens placeringsmatch. Personligen tycker jag nämligen att det är ett perfekt motstånd i VM-förberedelserna.
Dels är världsfemman Kanada det högst rankade laget av alla i Algarve cup. Dels har Kanada ganska många likheter med Sveriges VM-motståndare USA.
Kanada har tagit fyra poäng på sina två matcher i Algarve. Först spelade man 0–0 mot Island. Sett till klippet nedan var det en match som Kanada dominerade rätt rejält, och där kanadensiskorna borde ha vunnit med ett par måls marginal.
I fredags vann sedan Kanada med 1–0 mot VM-klara Skottland. Christine Sinclair satte segermålet från straffpunkten, det var hennes landslagsmål nummer 179. Nu är hon bara sex mål ifrån Abby Wambach:s världsrekord. Sinclair är förstås en spelare Sverige får se upp med. Andra spelare att ha ögonen på är spelskickliga innermittfältaren Jessie Fleming och snabba forwarden/yttermittfältaren Janine Beckie.
Sverige–Kanada är match om tredje plats. Finalen spelas mellan Norge och skrällgänget Polen. Polskorna har tagit två fina skalper. I fredags vann man med hela 3–0 mot Spanien, och i dag blev det 1–0-seger mot Nederländerna.
Dock skall de konstateras att både Spanien och Nederländerna ställde upp med rena B-lag mot Polen. De båda lagen hade sina bästa uppställningar i det inbördes mötet i onsdags, där Spanien vann med 2–0. Här de respektive förbundens höjdpunkter:
Efter förlusten mot Portugal fick förbundskapten Gerhardsson en hel del kritik för sina laguttagningar i kommentatorsfälten i både den här och i Rainers blogg. Kritiken handlade i stor utsträckning om att Gerhardsson rullade på för mycket folk, och att han spelade med ett B-lag mot Portugal.
För övrigt har Sveriges C-lag (U23-landslaget) i dag vunnit med 1–0 mot Ryssland. Målnickare var Växjös Nellie Karlsson. Starkt gjort av Sveriges tredjelag att vinna mot ett lag som spelade EM-slutspel för drygt 1,5 år sedan.
Tillbaka till Gerhardsson och kritiken. Jag tänker inte stämma in i den. Jag tyckte ju att Pia Sundhage gav för få spelare chansen. Och då kan man inte gnälla när Gerhardsson gör tvärtom.
Faktum är att i princip alla större nationer har rullat på mycket folk i gruppspelet i Algarve cup. Kanada är nog det lag som bytt minst – sju av deras spelare startade i båda gruppmatcherna.
Spanien och Nederländerna valde alltså att köra rena B-lag mot Polen. Jag tror att Sverige och Gerhardsson hade tänkt att köra med två ganska jämna uppställningar. Men med facit på hand kändes det som ett B-lag mot Portugal.
Men tittar vi på hur en tänkt VM-elva såg ut inför Algarve cup tror jag att Hanna Glas, Nilla Fischer, Jonna Andersson, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och kanske även Lina Hurtig var tänkta VM-startspelare i startelvan mot Portugal.
Samt att Hedvig Lindahl, Glas, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani var tänkta VM-startspelare i elvan mot Schweiz.
Det man kan ifrågasätta kring de båda startelvorna är ju det centrala mittfält som Gerhardsson ställde upp mot Portugal. Jag tycker att det känns intressant att testa Nathalie Björn som defensiv innermittfältare. Vi har ingen spelare som ens är i närheten av lika bolltrygg som Caroline Seger att sätta in i den rollen. På sikt skulle Björn kunna vara ett alternativ.
Men det kändes inte bra att testa henne i den rollen i en sådan här uppställning, där hon bildade ett innermittfält med ytterligare en orutinerad spelare på landslagsnivå i Julia Zigiotti Olme. Skall man testa Björn i rollen hade det varit bättre att spela henne i ett tremannamittfält hop med Rubensson och Asllani.
Som jag ser det var det just på innermittfältet vi förlorade matchen mot Portugal. Orutinen där skapade sannolikt otrygghet i backlinjen, och var nog orsaken till att vi fick se en darrigare Nilla Fischer än på väldigt länge.
Med det sagt blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson formerar sin elva mot Kanada. Förbundskaptenen har ju sagt att han kommer att köra med en tänkbar VM-elva i placeringsmatchen.
Det innebär ju att han kommer att ha Lindahl i målet. Det är även givet att han kör tre centrala mittfältare i Seger, Rubensson och Asllani.
Jag tror även att trion Fischer, Sembrant och Eriksson kommer att spela. Antingen är alla mittbackar, eller så får Eriksson agera vänsterback i en fyrbackslinje.
I utgångsläget är det Glas till höger i backlinjen, och Jonna Andersson till vänster – om man spelar med tre mittbackar. Men det tror jag att Gerhardsson väljer i en sådan här match.
Glad känns dock lite formsvag. Hon har dessutom startat båda matcherna hittills, så det skulle kunna bli Nathalie Björn på högerbacken.
De stora frågetecknen finns dock framåt. Jag är övertygad om att Gerhardsson när han tog ut truppen hade Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson i sin VM-startelva. I 4–4–1–1-uppställningen skulle de kompletteras med Hurtig eller Olivia Schough på vänsterkanten.
Men ingen i trion Blackstenius, Jakobsson och Schough har imponerat i Algarve. Det har däremot Hurtig och Mimmi Larsson gjort. Och även om jag inte tyckte att Madelen Janogy var fantastisk mot Schweiz så var hon bättre än Jakobsson.
Jag tror således att Gerhardsson har viss vånda i valet av anfallsspelare. Lägg till att han förhoppningsvis även har tillgång till Anna Anvegård på onsdag. Och att Fridolina Rolfö också bör beredas plats.
Men tänker vi onsdag och Kanada så tippar jag på att Gerhardsson trots allt låter Blackstenius och Jakobsson starta. Båda har naggat självförtroende, och behöver positiv stöttning om de skall bli tillgångar i VM. Att peta dem nu skulle kunna vara kontraproduktivt, då det riskerar att sänka duons självförtroende ytterligare.
I en sådan har träningsturnering kan man göra en ”social laguttagning” även i ett landslag. Men om inte Blackstenius och Jakobsson har lyft sitt spel fram till nästa samling, den i april, bör nog Gerhardsson börja starta med andra spelare mot Tyskland och Österrike.
Det är många landslag som för tillfället är i väg och spelar olika turneringar. Alla våra gruppmotståndare i VM har varit i farten i dagarna.
Chile var i Montego Bay i Jamaica och föll med 3–2 i morse svensk tid. Ett resultat som inte imponerar.
Thailand deltar i Cypern cup. Där inledde man med 4–0-seger mot Ungern, vilket är ett bra resultat. Sverige vann ju bara med 5–0 och 4–1 mot ungerskorna i VM-kvalet. Sedan har det blivit förluster med 2–1 mot Mexiko och 4–1 mot Italien.
Det sista laget i vår VM-grupp är ju USA. De spelar sin egen She Believes cup, där man inlett med två 2–2-matcher. Först mot Japan, sedan mot England.
Jag har inte haft tid att se några matcher utöver Sveriges den senaste veckan. Men känslan från det man hör är att det gått en hel del grus i det amerikanska maskineri som såg så välsmort ut för bara några månader sedan.
Det jag sett av USA är klippet nedan med höjdpunkter från Japanmatchen. Där rekommenderar jag att kolla in Alex Morgan:s 99:e landslagsmål. Det handlar om en läcker bröstning. Så avslutar bara en riktigt vass målskytt.
Jag rekommenderar även Japans läckra 2–2-kvittering där tekniska Yui Hasegawa serverar ett otroligt snyggt pass till Yuka Momiki. Fast här kan jag ju säga att om inte Momiki hade gjort mål skulle jag tvärtom ifrågasatt Hasagawas val att passa. För är man fri i straffområdet måste man verkligen vara 100 procent säker på en passning – annars är det eget avslut som gäller.
Det är Japan och England som är turneringens utropstecknen så här långt. De möts i sista omgången i ett slags final. Vinnaren i matchen vinner turneringen. Fast blir det kryss talar mycket för att det blir USA som vinner.
England inledde cupen med att vända 0–1 till 2–1 mot Brasilien. Segermålet från Beth Mead är sevärt. Det handlar om ett mycket snyggt skott ur dålig vinkel.
Två länder som valt bort att spela turnering under det här landslagsfönstret är Frankrike och Tyskland. De möttes dock i en landskamp, där tyskorna drog längsta strået. Lea Schüller blev matchens enda målskytt:
I Australien spelas också en turnering. Där har värdnationen inlett med segrar mot Nya Zeeland och Sydkorea. I sista omgången väntar slagpåsen Argentina. Allt talar för att The Matildas vinner sin egen cup.
Här är Emily Gielnik:s 4–1-mål mot Sydkorea:
Emily Gielnik with a STUNNER to wrap up a massive 4-1 win!
Sverige gjorde en riktigt svag insats i kväll mot Portugal. Portugisiskorna vann med 2–1 efter segermål av Claudia Neto i 93:e minuten.
På sätt och vis var segern rättvis. Jag hade 4–1 i målchanser och 4–1 i hörnor till Portugal.
Fast samtidigt var Portugals seger lite av en förlust för fotbollen. Dels för att matchen förstördes av en usel domare, dels för att de rödklädda inte verkade intresserade av att spela i den första halvleken.
I tio minuter kändes Sverige–Portugal som en match mellan ett landslag och ett juniorlag. Utan att komma till några målchanser kändes Sverige som flera storlekar större än sina motståndare. Men började Portugal hitta rätt i sin press.
Och under resten av den första halvleken hade Sverige jätteproblem med att få till något anfallsspel. Man skapade inte en enda målchans, mycket eftersom det var otroligt statiskt och förutsägbart i uppbyggnadsfas. De enda två som ibland lyckades få till något konstruktivt var Jonna Andersson och Lina Hurtig.
I början hade inte heller Portugal något spel. Tvärtom gjorde de allt för att hålla nere speltiden. De rödklädda låg ner så ofta och länge de bara kunde. Och de gjorde allt för att förrycka rytmen i matchen, och för att provocera svenskorna till att tappa fokus på spelet.
Den första var en halvlek som på alla sätt förstärkte min uppfattning om att fotbollen borde gå över på effektiv speltid. Frågan är hur många minuter bollen var i spel. Max 25?
Tyvärr drabbades matchen, och framför allt Sverige, alltså av en oduglig domare. Hon heter Maria-Belén Carvajal, kommer från Chile och skall tyvärr även döma i sommarens VM-slutspel. Som tur är har vi Chile i vår grupp, så vi kan inte drabbas av henne i Frankrike.
Jag tyckte att Portugal gjorde sig skyldigt både till fler och värre regelbrott än Sverige under den första halvleken. Ändå lyckades Carvajal hitta tre varningar – samtliga till svenska spelare och två hårt dömda till Julia Zigiotti Olme. Hon såg rött i minut 41, så under 49 minuter tvingades Sverige spela med en man kort.
Nu var den här matchen inte bara mörker, utan den kan ge en hel del viktiga lärdomar. Det är exempelvis troligt att Chile kommer att försöka använda sig av en liknande taktik mot Sverige i VM. Och det är även risk att vi kommer att drabbas av dåliga domarinsatser i mästerskapet.
Det svenska spelet blev bättre efter paus. Fast det blev aldrig tillräckligt bra. Det är mycket tydlig att Sverige inte har två startelvor av internationell klass. För det hjälpte ju inte ens att vi fick ett ledningsmål i gåva i minut 68. Den frispark som Nathalie Björn gjorde mål på klassar jag inte ens som målchans, utan bara som en gigantisk målvaktstavla.
Tyvärr bjöd Cajsa Andersson tillbaka tre minuter senare. Piteåmålvaktens tavla var inte lika grov, men hon hamnade likväl på mellanhand när Diana Silva nickade in kvitteringen. Där bör Andersson stå kvar på mållinjen – om hon inte kan ta undan bollen. Samtidigt bör förstås Caroline Seger göra ett bättre jobb i duellen med Silva.
Eftersom Polen samtidigt stod för en jätteskräll genom att vinna med 3–0 mot Spanien kunde faktiskt 1–1 ha räckt för svensk finalplats i Algarve. Men på övertid kom alltså 2–1-målet. Det kom efter att Claudia Neto utnyttjat tveksamheter i det svenska mittförsvaret.
I och med förlusten kan Sverige som bäst få spela match om tredje pris i Algarve. Men troligare är att det blir spel om femte eller sjunde plats. Vilket det blir avgörs när sista gruppomgången spelas på måndag.
Tittar vi på hur Sverige agerade rent taktiskt såg det inledningsvis ut som 3–2–4–1 i anfall och 4–4–2 i försvar. Laguppställningen var: Cajsa Andersson – Amanda Ilestedt (Linda Sembrant, 62), Nilla Fischer, Sandra Adolfsson (Caroline Seger, 46) – Hanna Glas (Hanna Folkesson, 62), Nathalie Björn, Julia Zigiotti Olme (rött kort, 41), Jonna Andersson (Magdalena Eriksson, 81) – Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius (Mimmi Larsson, 62), Lina Hurtig (Olivia Schough, 62).
I och med utvisningen på Zigiotti blev det en hel del förändringar i det svenska laget. I slutet av den första halvleken gick Sandra Adolfsson upp på mittfältet. Och efter paus gick Caroline Seger in bredvid Nathalie Björn på centralt mittfält. Dessutom tog Hanna Glas och Lina Hurtig varsitt steg bakåt.
Efter bytena i minut 62 spelade Sverige 4–3–2 enligt följande: Andersson – Björn, Fischer, Sembrant, Andersson/Eriksson – Folkesson, Seger, Schough – Larsson, Jakobsson.
Om jag avslutningsvis skall ägna mig åt lite spelarkritik så var det länge sedan betygen genomgående var så låga. Man skall ha spelat minst 30 minuter för att få betyg, och jag hittar inte någon trea.
Jonna Andersson och Lina Hurtig är mina två starka tvåor. Tvåor går även till Amanda Ilestedt, Caroline Seger, Cajsa Andersson, Nathalie Björn och med viss tvekan även till Sofia Jakobsson.
Ännu mer tvekan känner jag inför trion Fischer, Zigiotti Olme och Glas. Så stor tvekan att de faller ner på underkänt – alltså ettor. Ettor får även Sandra Adolfsson och Stina Blackstenius, som båda hade en riktigt svart dag.
Blackstenius ser ut att helt sakna självförtroende. Det är bara att hoppas att några månader i Linköping kan få henne att börja agera på instinkt igen. För ikväll var hade Sverige en väldigt villrådig forward i startelvan.
Totalt sett ger jag landslaget 1,58 i betyg – alltså underkänt.
När jag har tittat på konkurrenssituationen bland forwards i landslaget har jag känt att Mimmi Larsson:s plats i VM-truppen suttit löst.
I dag visade Larsson att hon inte tänker ge sig utan kamp. Det Torsbyfostrade Linköpingsförvärvet gjorde nämligen tre mål när Sverige vann med säkra 4–1 mot Schweiz i första gruppmatchen i Algarve cup.
Jag har inte sett matchen speciellt koncentrerat. Men av det jag sett var det LFC-duon Larsson och Kosovare Asllani som stod för spetsen i det svenska anfallsspelet. Asllani gjorde ett mål och spelade fram till två innan hon blev utbytt. Och Larsson gjorde alltså de tre övriga.
Skönt för landslaget att göra fyra mål förstås, inte minst med tanke på att Sverige blev mållöst efter rätt statiskt anfallsspel senast mot Sydafrika. Det hör väl förvisso till saken att det var otroligt dåligt försvarsspel av Schweiz vid flera av målen, framför allt vid 3–1 och 4–1, men det såg inte speciellt vasst ut vid 1–0 heller.
Fast 1–0-målet kanske jag framför allt vill tillskriva ett precist inlägg från Asllani och både fin position och fint placerad nick från Larsson.
3–1 var snyggt inplacerat i bortre krysset av Asllani. Men hon borde egentligen inte ha fått bollen. En schweizisk back gjorde dock en jättemiss och gav Asllani läget. Vid 4–1 fick först Mia Carlsson stå ensam i straffområdet på en hörna och sedan lämnade man Larsson helt ensam mitt framför målet. Så generöst försvarsspel skall vi inte räkna med att ställas mot i VM.
Det snyggaste spelmålet gjorde ändå Schweiz. Ramona Bachmann stod för förarbetet när hon kom rättvänd och hittade in på ytan bakom Mia Carlsson. Sedan blev det sidledspassning så att Ana Maria Crnogorcevic kunde bredsida in 1–1-kvitteringen i tomt mål bakom en chanslös Hedvig Lindahl. I det läget såg man lite brister i den svenska backlinjen. Riktigt så lätt bör det inte vara att hitta in på ytorna bakom.
Men totalt sett var det en helt okej svensk insats. I den första halvleken hittade svenskorna ofta in till Asllani på ytan mellan Schweiz backlinje och mittfält.
Sverige spelade så här (4–2–3–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas (Nathalie Björn, 63), Linda Sembrant (Amanda Ilestedt, 76), Magdalena Eriksson, Mia Carlsson – Elin Rubensson, Caroline Seger (Hanna Folkesson, 63) – Madelen Janogy, Kosovare Asllani (Julia Zigiotti Olme, 63), Olivia Schough (Lina Hurtig, 63) – Mimmi Larsson (Sofia Jakobsson, 76).
De två andra gruppmatcher som färdigspelats i Algarve cup i dag har varit: Kanada–Island 0–0 och Norge–Danmark 2–1. I den fjärde och sista matchen leder Spanien med 1–0 mot Nederländerna med 30 minuter kvar att spela.
När jag börjar skriva det här inlägget firar Spanien att man är tidernas första Europamästarinnor i futsal.
Spanjorskorna vann finalen mot Portugal i Portugal med 4–0. Hemmalaget var tydligt påverkat av stunden och den underbara stämningen i hallen i Gondomar i regionen Porto sjönk ganska tidigt. Ett par grova portugisiska misstag gav Spanien en tidig 3–0-ledning.
I den andra halvleken var det ett helt annat Portugal, och hemmalaget borde ha gjort ett par mål, vilket hade fått liv i finalen igen. Fast Spaniens målvakt Silvia Aguete storspelade och blev lite av matchhjälte.
I bronsmatchen vann Ryssland efter straffläggning mot Ukraina.
Apropå Spanien har det spelats semifinaler i Copa de la Reina i dag. Där visade Atletico Madrid att det inte är en tillfällighet att man leder ligan. Atletico vann nämligen med 2–0 mot Barcelona, vilket innebär att Barca riskerar att bli utan titel det här året. Båda Madridlagets mål gjordes av brasilianska forwarden Ludmila da Silva.
I finalen väntar Real Sociedad som vann sin semifinal mot Sevilla med 3–1. Den spelades inför fantastiska 18 731 åskådare. I kvartsfinalen var det ju Athletic Club från Bilbao som lockade jättepublik. Det är tydligt att stora matcher i Baskien drar mycket folk. Kul.
Därmed är jag färdig med nyheter från den Iberiska halvön, och gör ett svep genom övriga Europa. Det var på många sätt en bra svenskdag.
I Frankrike fanns både Emma Berglund och Hanna Glas med i PSG:s startelva när Parislaget vann med 4–0 i derbyt mot Fleury 91. Båda svenskorna spelade alla 90 minuter, för Berglund var det första matchen sedan i december. Kul.
PSG leder ligan med en poäng och en match mer spelad än Lyon. De båda möts i Lyon den 13 april i det som kan bli en helt avgörande seriefinal.
I England var det åttondelsfinaler i FA-cupen i helgen. Där blev Jonna Andersson dagens svenska spelare. Hon drog in det här kanonmålet när Chelsea vann med 3–0 i derbyt mot Arsenal.
På ljudet låter det som att Chelsea kör klippet på sänkt hastighet. Så det var helt klart en bomb med skön båge som Mjölbys stolthet skickade i väg till 2–0. Matchens första mål gjordes av Beth England.
Även i Tyskland fick vi svenska målskyttar. Både Nilla Fischer och inhoppande Fridolina Rolfö gjorde nämligen mål när Bayern München vann seriefinalen mot Wolfsburg med 4–2. Höjdpunkter finns på den här länken.
Fischer gjorde faktiskt mål både framåt och bakåt. Faktum var att två av Bayerns mål var självmål. Båda var dock oturliga, då både Sara Björk Gunnarsdottir och Fischer träffades av bollar och knappast kan lastas för baklängesmålen.
Manuela Zinsberger
Fischers mål framåt kom vid 0–3 och var starten på en Wolfsburgsanstormning som var nära att ge en poäng. För vid 2–3 hade Wolfsburg dels ett stolpskott, dels en dubbelchans som Bayernmålvakten Manuela Zinsberger gjorde två fantastiska räddningar på.
Rolfös mål betydde 4–2. Hon byttes in sista halvtimman och drog även upp anfallet som gav 3–0-målet.
Matchens sågs av 2155 åskådare, vilket är bra i München, men nog borde en sådan här match ha större publik än så?
Tittar vi på tabelltoppen har Bayern och Wolfsburg nu lika många poäng – Wolfsburg leder på målskillnad med nio måls marginal. För fyra omgångar sedan var Bayern sju poäng bakom, och det kändes som att guldstriden var avgjord. Nu lever den i högsta grad.
Däremot försvann nog Turbine Potsdams möjlighet att ta en Champions Leagueplats i dag. Laget tappade en 3–1-ledning till 3–3 borta mot Frankfurt – vilket innebär att Amanda Ilestedt:s lag nu är sju poäng bakom de båda topplagen. Ilestedt ingick för övrigt inte i matchtruppen den här veckan heller. Någon som vet vad det är med henne?
Apropå Tyskland skrev jag ju i ett inlägg nyligen om att jag satt och tittade på när Bibiana Steinhaus dömde Augsburg–Bayern München i herrarnas Bundesliga. Om jag hade suttit framför en tv i Iran hade jag inte fått se matchen till slut. Iransk tv bröt nämligen sin sändning eftersom det var en kvinna på planen. Tragiskt.
Iranian TV canceled the broadcast of Bayern's game against Augsburg because the referee was a woman (Bibiana Steinhaus) [Bild] pic.twitter.com/Z2buOvQFtI
Det spelades en toppmatch även i Italien i dag. Där gjorde Barbara Bonansea båda målen för Juventus, som vann med 2–0 mot Milan. Därmed tappar Milan mark i guldstriden. Juve leder nu en poäng före Fiorentina och fem före Milan. Petronella Ekroth satt för övrigt kvar på bänken under hela toppmatchen.
Det här blir sannolikt mitt sista inlägg på ett litet tag, jag skall nämligen en sväng till Seefeld för att bevaka Skid-VM. Och jag räknar inte med att ha så mycket bloggtid den närmaste dryga veckan.
Så vad passar bättre att avsluta det här inlägget än med en liten genomgång av läget i svenska cupen?
Där blev Piteå i dag i praktiken klart för semifinal. Inför slutomgången om tre veckor leder de svenska mästarinnorna sin grupp med tre poäng och nio måls marginal. Vem tror att Hammarby vinner mot Piteå? Och vem tror att AIK eller Hammarby kan ta in den skillnaden i målskillnad?
I den andra norrgruppen får vi däremot en ren gruppfinal mellan Eskilstuna och Djurgården, där Eskilstuna tar sig vidare på kryss. Det blir tre riktigt kul matcher där om tre veckor. Utöver nämnd match är det ju även gruppfinaler i söder i form av Göteborg–Linköping och Rosengård–Kristianstad. Jag känner att alla de tre matcherna är öppna på förhand.
Noterbart från dagens matcher är att Kif Örebro återigen föll med 4–0 mot damallsvenskt motstånd. Den här gången mot Djurgården. Närkingarna ser ut att få en jobbig comebacksäsong i högsta serien. Känslan har ju länge varit att det är de båda nykomlingarna samt LB07 som kommer att få kämpa för nytt kontrakt i år. Den känslan har inte förändrats.
Jag hann se lite grand av Stockholmsderbyt Hammarby–AIK. Där var publiksiffran på cirka 700 personer det mest glädjande för hemmalaget. AIK vann nämligen med 3–0, och det kändes helt i sin ordning. Om inte Bajen har mer att komma med lär laget få väldigt svårt att göra en snabb återkomst till damallsvenskan.
Emilia Brodin
Apropå Stockholmslagen hade jag missat den här poddintervjun med Emilia Brodin. Där framgår att hon som tidigast gör damallsvensk comeback i Djurgården i höst. För det är Djurgården hon tänker att spela för, trots att hon numera är kontraktslös.
En blogg om internationell damfotboll 