Kategoriarkiv: Brasiliens damlandslag

Främsta meriterna är två OS-silver (2004 och 2008) samt ett VM-silver (2007) och ett VM-brons (1999).

Drömstart för Sundhage. Men sedan?

Publicerad den av
1

Pia Sundhage fick bästa möjliga start som svensk förbundskapten. Fint framspelad av Kosovare Asllani kunde Sofia Jakobsson ge Sverige ledningen redan efter 37 sekunder.

Men sedan?

Visst borde Sverige ha gjort något mer mål. Framför allt har Lotta Schelin haft två lägen som varit för bra för att missa båda.
Men totalt sett tycker jag inte att det har varit speciellt bra från svensk sida. Tvärtom känns det som att bristen på bollvinnare periodvis är ganska tydlig. Minns att Schweiz förlorat mot både Rumänien och Kazakstan i höst. Det är inga styrkebesked.

Och schweiziskorna tillåts periodvis både vårda boll, och komma i halvfarliga framstötar. Såväl Lara Dickenmann som Ramona Bachmann har haft farliga inspel.
Även om Sofia Lundgren inte behövt göra några räddningar, så har det sett lite passivt ut bakåt för svensk del.
För som jag ser det borde vi kunna sno bollen lite oftare av schweiziskorna i deras uppbyggnadsfas, och ställa om i farliga kontringar. I den första halvleken har vi nästan uteslutande haft anfall mot samlat försvar.

Men det kanske blir bättre efter paus…

Fischer mittback i Sundhages premiärelva

Publicerad den av
4

Pia Sundhage har presenterat sin första startelva som svensk förbundskapten. Den innehåller oväntade namn i alla lagdelar.

Här är en snabbanalys lagdel för lagdel.

När det gäller målvaktsfrågan trodde jag på Kristin Hammarström, men det är ändå ingen skräll att valet fallit på Sofia Lundgren. Motiveringen ”bäst på träning” känns dock inte så bra. För är det någon roll där träning och match är annorlunda så är det målvaktens.

I backlinjen spelar Nilla Fischer mittback i stället för Sara Larsson. Det var oväntat.

På mittfältet får Johanna Almgren chansen till höger. Som boråsare känner jag Almgren väl, och unnar henne all framgång. Det hindrar inte att jag är förvånad över att hon får starta. Jag trodde faktiskt att hon till och med riskerade att ställas utanför truppen.
På den andra kanten spelar Kosovare Asllani. Även det känns konstigt, då ”Kosse” uttalat att hon trivs bäst centralt. Samt att Marie Hammarström faktiskt var Sveriges särklassiga poängdrottning i OS. Nu får Hammarström inte ens chansen på bänken. Känns konstigt.

Slutligen får Sofia Jakobsson chansen att starta bredvid Lotta Schelin på topp. Det är ju ingen skräll.

Men min uppfattning är ändå att Sundhage har valt ett alldeles för offensivt balanserat lag. Sju offensivt orienterade spelare, och bara tre defensivt, kan möjligen funka mot Schweiz. Men för att vinna titlar behövs det fler än tre spelare som kan agera bollvinnare.

Startelvan i sin helhet: Sofia Lundgren – Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Sara Thunebro – Johanna Almgren, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani – Lotta Schelin, Sofia Jakobsson.

Avbytare: Kristin Hammarström, Annica Svensson, Sara Larsson, Antonia Göransson, Susanne Moberg, Emmelie Konradsson och Elin Rubensson.

Utanför matchtruppen står således Carola Söberg, Malin Levenstad, Stina Segerström, Marie Hammarström och Jessica Landström.

Kaptensvalen visar Sundhages riktning

Publicerad den av
2

Pia Sundhage har redan tagit ut sina lagkaptener. Det blir Caroline Seger och Lotta Schelin. Jag förstår tanken, och hoppas att den faller väl ut.

Men under OS visade inte duon Seger/Schelin att de är kaptensämnen. Jag tänker på att att de gick ut omgående efter kvartsfinalförlusten mot Frankrike och ville ha byte av både förbundskapten och spelsystem.
Jag vill ha kaptener som tar fullt ansvar på planen. För sig själva, och för laget. Kaptener som inte skyller ifrån sig efter slutsignalen, utan står rakryggat och svarar på alla frågor.

Jag har således frågetecken för våra nya lagkaptener. Och jag är inte ensam.

Men jag förstår Pia Sundhages tankegång. Hon vill att Schelin och Seger skall vara lagets stjärnor. Och då måste hon ge dem fullt förtroende från början. Genom att ge dem bindeln sätter hon också press på dem att verkligen ikläda sig rollen som spelarna som bär vårt landslag. Jag hoppas verkligen att Sundhages tanke funkar.

Här är min startelva mot Schweiz

Publicerad den av
2

Pia Sundhage har gjort klart att det är 4-4-2 som gäller. Det känns bra. För det stämmer ju perfekt med mina önskvärda förändringar i landslaget inför EM.

Redan i mitten av augusti föreslog jag ju 4-4-2. Då föreslog jag även ett målvaktsbyte. Så blir det ju också, fast tyvärr blev framtvingat efter Hedvig Lindahl:s tråkiga korsbandsskada.

Kristin Hammarström

Jag blir mer och mer övertygad om att Kristin Hammarström är den målvakt som Sundhage bör satsa på. Utöver missen i supercupfinalen i våras har jag inte sett Hammarström släppa in ett enda ”lätt” mål i år.
I cupfinalen i förra veckan var hon tvärtom lysande. Och vi behöver en trygg målvakt, som är bäst när det gäller.

Sara Thunebro

Sara Thunebro

I backlinjen fortsätter vi att ha stora problem på ytterbacksplatserna. Sara Thunebro är trots obefintlig speltid i Frankfurt ohotad på vänstersidan. Som jag ser det finns det inte ens någon som är nära att konkurrera ut Thunebro.
Till höger testade Thomas Dennerby några gånger att köra med Emma Berglund. Jag skulle gärna se att det testet återupptas. För till EM är ju Charlotte Rohlin förhoppningsvis tillbaka i form. Och då vill jag se Rohlin och Sara Larsson som mittbackspar.
Mot Schweiz hade jag helst sett Larsson ihop med Amanda Ilestedt. Men i Malmötalangens frånvaro får det duga med Larsson och Stina Segerström.

Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist

Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist.

Sundhage har pratat om att hon vill se mängder av löpningar, och att hon älskar när det går att spela på spelare som kommer bakifrån med fart. Det gör att jag formerar mittfältet så här: Antonia Göransson, Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist och Marie Hammarström.
Göransson har visat sig funka bra till höger i Potsdam. Hon är den ultraoffensiva spelaren på mittfältet. Hammarström är bolltrygg, och har en fantastisk vänsterfot. Hon var vår klart bästa poängspelare i OS, och bör beredas plats i laget.
Centralt bör vi satsa på två tvåvägsspelare. Därmed försvinner Caroline Seger ur startelvan.
På ett sätt är det synd. För jag älskar verkligen Segers bolltouch. Den är bäst i Sverige. Men hon måste öka sin arbetskapacitet. Och det rejält. Kan Sundhage få Seger att springa, då är Tyresömittfältaren högst välkommen tillbaka in i startelvan.

Kosovare Asllani och Lotta Schelin

Slutligen forwards. Här är Lotta Schelin given. Det har Sundhage redan sagt, och det håller jag förstås med om. Vem som skall spela bredvid är en intressant fråga. Jag har sett att vissa föreslår att vi skall köra med en utpräglad bollmottagare jämte Schelin.
Det tycker inte jag.
Vi såg på VM i fjol att Sverige blev som bäst med Josefine Öqvist bredvid Schelin. Alltså med två snabba djupledslöpare på topp. Det tror jag även är melodin framöver. Snabbhet är nämligen viktigare inom damernas fotboll än inom herrarnas.
En av de tunga orsakerna är att planen relativt sett är tio procent längre för damerna. Alltså är det svårare att krympa ytor inom damfotbollen.

Nu är Öqvist inte med i år. Men både Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är utmärkta alternativ. I dagsläget känns Asllani hetast, och hon bör få chansen mot Schweiz. Men framöver tror jag att Jakobsson kommer att ta platsen bredvid Lyonstjärnan.

Här är min önskeelva i sin helhet:
Kristin Hammarström – Emma Berglund, Sara Larsson, Stina Segerström, Sara Thunebro – Antonia Göransson, Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist, Marie Hammarström – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.

Och här är den startelva jag tror det blir:
Hammarström – Lina Nilsson, Berglund, Larsson, Thunebro – Sofia Jakobsson, Fischer, Caroline Seger, Göransson – Schelin och Asllani.

Slutligen noterar jag att landslaget börjat satsa på videoklipp a la USA. Det gör mig glad. Här är ett reklamklipp inför tisdagsmatchen, och här en intervju med Kosse.

Fotbollsgalan och diamantbollen

Publicerad den av
3

Det har diskuterats rejält på twitter idag. Den första debatten handlade om hur Pia Sundhage bör ställa upp sin startelva. Den andra om nomineringarna till Fotbollsgalan, och vem som bör få Diamantbollen i år.

När det gäller landslaget har ju Sundhage deklarerat att hon tänker spela 4-4-2 från början. Den första frågan där blir ju vem av Caroline Seger, Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist som får stiga åt sidan. Den andra vem som skall spela bredvid Lotta Schelin på topp.
Mina svar på de frågorna tänkte jag spara till i morgon. Men Radiosportens fotbollsexpert Richard Henriksson har redan redovisat sina tankar. Hör dem här.

I det här inlägget tänkte jag rikta in mig på fotbollsgalan och diamantbollen. Galan först.

Juryn till Ballon d’Or är instruerad att ta mycket stor hänsyn till hur spelarna agerat i de stora turneringarnas avgörande matcher. Översatt till fotbollsgalan bör alltså priserna och nomineringarna gå till spelare som gjort avgörande insatser i OS, damallsvenskan eller finalen av svenska cupen.
I varje fall bygger jag på det tankesättet när jag avger mina synpunkter kategori för kategori:

Årets målvakt
Gudbjörg Gunnarsdottir, Djurgården
Kristin Hammarström, Göteborg
Thora Helgadottir, Malmö
Hedvig Lindahl, Kristianstad
* Här förstår jag inte Lindahls nominering. Hon har inte presterat tillräckligt i år. Jag såg att Sofia Lundgren skrev ”Fotbollsgalan????” på sin twitter. Jag håller med om frågetecknen, men tycker i och för sig inte att Lundgren borde ha varit nominerad heller. Lindahl borde ha ersatts av Carola Söberg eller kanske Susanne Nilsson.
Min vinnare? Jo, det är Thora Helgadottir, som lett Malmö mot guldet. Hon vinner knappt före Göteborgs cuphjältinna, Kristin Hammarström.

Line Röddik Hansen

Årets back
Emma Berglund, Umeå
Line Röddik Hansen, Tyresö
Linda Sembrant, Tyresö
Sara Thunebro, Frankfurt
* Det här är en svår kategori. Jag hade nog tyckt att Vittsjös Ifeoma Dieke hade förtjänat en plats på listan. Och jag tycker att Meghan Klingenberg är Tyresös bästa ytterback. Men då amerikanskan sannolikt anses ha spelat för kort tid i damallsvenskan, och ingen av de nominerade kandidaterna vunnit några titlar i år, så går mitt pris till Danmark.

Veronica ”Vero” Boquete

Årets mittfältare
Anita Asante, Göteborg
Veronica Boquete, Tyresö
Caroline Seger, Tyresö
Marta Vieira da Silva, Tyresö
* Här tycker jag att Sara Björk Gunnarsdottir borde tagit plats bland kandidaterna, på överskattade Caroline Segers bekostnad. Seger var alldeles för dålig i OS för att få vara med.
Vinnare? Ja, det är verkligen inte lätt. För Marta, Vero och Asante är alla tre favoritspelare på olika plan. Trots att Marta har gjort 27 poäng väljer jag Vero, mest för att hon har damallsvenskans skönaste bollbehandling.

Anja Mittag

Årets Forward
Ramona Bachmann, Malmö
Anja Mittag, Malmö
Christen Press, Göteborg
Lotta Schelin, Lyon
* Här tycker jag att juryn har nominerat rätt kandidater. När det gäller vinnare så faller Schelin bort först. Hon har inte presterat i de stora matcherna i år. Övriga tre kandidater är värdiga vinnare. Press fixade cupguldet till Göteborg, och har burit sitt lag offensivt sett. Hon var dessutom reserv i OS-guldtruppen. Mittag och Bachmann har fört Malmö mot ett troligt SM-guld. Mittag får dock min röst för sin makalösa vårsäsong.

Årets damallsvenska spelare
Ramona Bachmann, Malmö
Veronica Boquete, Tyresö
Anja Mittag, Malmö
Marta Vieira da Silva, Tyresö
* Även här är rätt kvartett nominerad. Då jag valt Mittag och Vero som vinnare i de två senaste kategorierna bör förstås det här också stå mellan dem. Nu utgår jag ifrån att Malmö tar SM-guldet, något man kanske borde vara försiktig med efter att ha sett tisdagens mirakel på Berlins Olympiastadion. Men min röst hamnar därför hos Mittag.

Elin Rubensson

Årets genombrott
Amanda Ilestedt, Malmö
Lina Hurtig, Umeå
Jennie Nordin, AIK
Elin Rubensson, Malmö
* Här tycker jag nog att Susanne Nilsson borde varit nominerad på klubbkamrat Nordins bekostnad. Men efter landslagsuttagningen kan ju inte priset hamna hos någon annan än Rubensson.

Thomas Mårtensson

Årets Tränare
Elisabet Gunnarsdottir, Kristianstad
Peter Moberg, Malmö
Thomas Mårtensson och Ulf Palmquist, Vittsjö
Torbjörn Nilsson, Göteborg
* Kan utlandsproffs vara med i spelarkategorierna borde väl utlandsbaserade tränare kunna vara med här? Således känns det självklart att Pia Sundhage skulle ha varit nominerad – och dessutom ta hem priset. Att hon inte är med känns som en smärre skandal. I hennes frånvaro står vinsten mellan Malmö och Vittsjö. Moberg hade varit en högst värdig vinnare. Men det Vittsjöduon har gjort av ett sanslöst nederlagsdrabbat lag är en bragd. Så visst borde väl Mårtensson/Palmquist gå hem med priset?

Lotta Schelin

* Så till diamantbollen. I fjol var det självklart att Lotta Schelin skulle få priset som går till årets bästa svenska spelare.
I år är det inte alls lika självklart, även om Schelin förstås återigen är en av de heta kandidaterna.
För hon vann Champion League, franska ligan och franska cupen med Lyon. Och hon avgjorde cupfinalen. Men i OS var hon blek – ja, till och med en besvikelse.

Inom herrfotbollen hade det sannolikt räckt för att vinna guldbollen. Men inom damfotbollen är det landslagen som gäller – inte klubblagen. Se bara på USA och Kanada, där spelarna inte ens tillhör några klubblag.

Idrott handlar om att vara bäst när det gäller. Och i år var det OS som gällde inom damfotbollen.

För mig känns det därför konstigt att någon som underpresterat i OS skulle få diamantbollen. Jag kommer inte protestera högljutt om hon vinner. Men trots att jag anser att Schelin är Sveriges bästa spelare tycker jag inte att hon bör få priset i år.

Vilka presterade då i OS?

Högst betyg på min lista fick Sara Thunebro, närmast följd av Nilla Fischer, Marie Hammarström, Emma Berglund och Linda Sembrant.

Thunebro spelade i och för sig Champions Leaguefinal i våras. Men annars har hennes år i Frankfurt mest innehållit bänknötande. Bästa svenska i OS kan därför inte heller vinna diamantbollen.

Kvar är alltså Fischer, Hammarström, Berglund och Sembrant. Av dem röstar jag på Fischer. Lagkaptenen försökte verkligen bära det svenska laget i London. Från sin defensiva mittfältsroll gjorde hon lika många mål som Schelin. Dessutom visade hon vinnarvilja, när vi jagade kvittering i kvartsfinalen mot Frankrike.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

Säsongen i Linköping har däremot inte blivit som Fischer tänkt sig. Men utan att ha sett henne sedan hon växte inte i rollen som mittback så verkar det som att hon stabiliserat upp LFC:s backlinje. Alltså känns hon som enda rimliga vinnaren.

Är jag helt fel ute. Eller vad tycker ni?

Morgan efter Wambach, men nästa pris tar Sinclair

Publicerad den av
4

I fjol blev Abby Wambach första fotbollsspelare att vinna priset som ”Sportswoman of the Year” i USA.

Alex Morgan

Alex Morgan

I år blev Alex Morgan den andra. Hon offentliggjordes som segrare i går. Läs mer här.

Priset delas ut i två olika kategorier, individuell idrott och lagidrott. Det är förstås i lagidrottskategorien som fotbollstjejerna prisats. Årets individuella ”Sportswoman of the Year” i USA blev gymnasten Gabby Douglas.
Faktum är att en svensk har vunnit den senare kategorien, det var Annika Sörenstam – 2004.

Vinnaren utses genom röstning. En expertjury står för 50 procent och folkets röster för övriga 50 procent.

Att spelare från det amerikanska fotbollslandslaget prisas två år i rad är ännu ett bevis för att laget nått sanslösa höjder när det gäller populariteten på hemmaplan. Jag har ju här tidigare skrivit om att fotbollsfinalen hade högre tittarsiffror i USA än Usain Bolt:s 100-metersfinal.

Apropå priser måste det vara dags att nominera kandidaterna till Ballon d’Or vilken dag som helst. I år lär bara en svensk vara aktuell, och det är Pia Sundhage, som lär vinna tränarkategorien. Eller?

I förstaläget nomineras tio kandidater i varje kategori. På spelarsidan är fyra–fem namn lättfunna. Men sedan är det tufft. Jag tror att damallsvenskan får med en spelare, Marta. Hon kommer med på sitt namn, och för sin höst.

Ramona Bachmann skulle kunna vara aktuell, men nej, jag tror varken att hon, Anja Mittag eller Veronica Boquete kommer att nomineras.

Homare Sawa

Homare Sawa

Jag tror inte heller att fjolårsvinnaren Homare Sawa finns med på årets kandidatlista.

De här tio kandidaterna gissar jag att det blir:

* Alex Morgan
* Abby Wambach
* Hope Solo
* Yuki Ogimi
* Christine Sinclair
* Wendie Renard
* Marta
* Celia Okoyino da Mbabi
* Camille Abily
* Aya Miyama

Har jag glömt någon självklar?

För övrigt tycker jag att vinnaren är självklar. Det måste väl bli Christine Sinclair, som bar Kanada till OS-brons. Eller vem skulle kunna hota?

Nya namn: Söberg, Konradsson och Rubensson

Publicerad den av
2

Som väntat innehöll inte Pia Sundhage:s första landslagstrupp speciellt många skrällar. Det kändes ju ofrånkomligt att truppen skulle byggas kring de som varit med förr. Fast jag hade ändå hoppats på några fler nykomlingar.

De enda nya spelarna i den stora truppen är Carola Söberg (nygammal), Emmelie Konradsson (nygammal) och Elin Rubensson. Både Söberg och Konradsson är hittills bokförda för varsin landskamp.
Truppen är för övrigt uttagen av Calle Barrling – som framöver skall leda F19 och U23 – och den nya assisterande förbundskaptenen Lilie Persson.

Ledarna först. Persson skall fungera som assisterande förbundskapten med ansvar för anfallsspelet. Vem som skall ha ansvar för försvarsspelet är inte beslutat ännu. Kanske att Sundhage väntar ut Tony Gustavsson. Eller vad tror ni?

Så till själva presskonferensen. Där imponerade Sundhage precis lika mycket som väntat. Radiosportens Susanna Andrén twittrade så här:

”Just nu är också Sundhage inte bara förbundskapten utan också pressansvarig, moderator och så vidare… Underhållning.”

Så var det. Den enda missen från Sundhage var att hon kallade Caroline Seger för Carolina Seger, varvid Lilie Persson klev in och rättade.
Det var väl ingen fullträff, men i övrigt imponerade Sundhage alltså enormt.

Till SVT:s Chris Härenstam sa hon så här om hur hon kände sig:

”Det bubblar. Jag är fortfarande lite nervös. För jag vill göra något bra, jag vill vara en bra ambassadör för damfotbollen.”

På de punkterna behöver hon inte vara orolig. Oron borde ligga på att få laget att prestera på högsta nivå när det som mest behövs. Men det verkade Sundhage väldigt medveten om.

Något från SVT-intervjun – se den i sin helhet här – som jag tyckte om var de här orden:

”Det är en löpsport det här. Jag älskar spelare som kommer med fart bakifrån… …Så vi kommer att springa mycket.”

Huruvida det blir 4-2-3-1 eller 4-4-2 återstår att se. För det är inte bestämt ännu.

Ett annat viktigt citat var:

”Det är oerhört viktigt att vi kan få stjärnorna att lysa.”

Så är det. Om det skiner kring Lotta Schelin som det gjorde under VM, då växer Sveriges landslag med flera procent.

Till själva truppen. Jag hade ju gärna sett fler än två nya, unga spelare.

Carola Söberg

För även om Carola Söberg kanske är den tredje bästa målvakten i Sverige just nu, är hon 30 år. Om inte Söberg är tänkt som förstamålvakt, hade jag mycket hellre sett att Stephanie Öhrström eller Susanne Nilsson varit med som tredjenamn i truppen. Mycket hellre.

I backlinjen är det bara beprövade namn. Där saknas helt klart Amanda Ilestedt. Som jag ser det är Malmöbacken definitivt redo för landslaget. Synd att det dröjer till 2013 innan hon får chansen.

På mittfältet tillkommer Umeås Emmelie Konradsson. Det är en spelare som jag sett lite för lite i år för att ge en rättvis analys av. Bilden är bollskicklig, men lite långsam, men som sagt – analysen är långt ifrån fullödig.
Konradsson är en viktig spelare i Umeå, men spontant hade jag hellre sett att hennes lagkompis Lina Hurtig fått chansen att växa in i det landslag, där hon inom några år borde kunna vara en stöttepelare.

Elin Rubensson

Slutligen då forwards. Eftersom både Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani togs ut som mittfältare fick trion Jessica Landström, Madelaine Edlund och Susanne Moberg plats i truppen. Jag är tveksam till alla tre, alltså till att de håller på landslagsnivå.
Däremot är det kul att Elin Rubensson får chansen. Henne tror jag mycket på. Sundhage var härligt öppen på frågon om vad Malmötalangen är för typ av spelare:

”Det skall jag ta reda på.”

Många frågor återstår alltså att få svar på kring Pia Sundhages landslag. Några fler svar kommer kanske nästa tisdag, då den här truppen skall ta sig an Schweiz.

Truppen i sin helhet:

Målvakter (3): Kristin Hammarström, Sofia Lundgren och Carola Söberg.

Backar (7): Annica Svensson, Emma Berglund, Sara Larsson, Sara Thunebro, Lina Nilsson, Stina Segerström och Malin Levenstad.

Mittfältare (9): Antonia Göransson, Nilla Fischer, Marie Hammarström, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Johanna Almgren, Emmelie Konradsson, Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani.

Forwards (5): Lotta Schelin, Jessica Landström, Madelaine Edlund, Susanne Moberg och Elin Rubensson.

Här är din första trupp, Pia

Publicerad den av
2

I morgon tar Pia Sundhage ut sin första trupp som svensk förbundskapten. Hon har inte haft så mycket tid att åka runt och titta på spelare, så jag tänkte hjälpa henne lite på traven.

Här är ett förslag:

Målvakter (3): Kristin Hammarström, Sofia Lundgren och Stephanie Öhrström.

Backar (7): Annica Svensson, Emma Berglund, Sara Larsson, Amanda Ilestedt, Sara Thunebro, Lina Nilsson och Stina Segerström.

Mittfältare (7): Antonia Göransson, Nilla Fischer, Marie Hammarström, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Johanna Almgren och Fridolina Rolfö.

Forwards (4): Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani och Elin Rubensson.

Fixar Kristianstad skånsk guldfest?

Publicerad den av
Svara

Till helgen kommer vi att få två nya damallsvenska lag. Dessutom kan Kristianstad avgöra guldstriden – och så är det franskt toppmöte.

Vi börjar med kvalet till damallsvenskan. Där är fortfarande båda matcherna öppna. Mallbacken har med sig 1–0 till lördagens hemmamötet med Sirius. Det låter som ett kanonläge. Men det räcker att Sirius gör ett mål för att läget skall förändras radikalt.

På söndag är det Sunnanå som har fördel. De spelade 1–1 borta mot QBIK, och går alltså upp på 0–0. Men även här skulle ett bortamål innebära tung press på hemmalaget. För släpper man in ett till – då är uppförsbacken plötsligt brant.

Söndag är också den stora dagen i damallsvenskan den här helgen. Då kan Kristianstad i praktiken avgöra guldstriden genom att ta poäng av ett stukat Tyresö – som har Marta avstängd. Även om jag ser Tyresö som favoriter så har KDFF haft lätt för stjärnlaget de senaste två säsongerna, så det kan bli en riktig rysare.

På söndag spelar Djurgården ny måstematch i bottenstriden. Även om Stockholmslaget hade massor av tur i segermatchen mot Tyresö så visade man en spets som jag inte sett tidigare. Och jag skulle inte bli förvånad om Djurgården även luggade Vittsjö på poäng.

Samtliga de tre lagen närmast över nedflyttningsstrecket spelar på söndag. Jitex tar emot Umeå, medan Kif Örebro och Piteå möts på Behrn Arena. Jag skulle kunna tänka mig att de tre lagen tar varsin poäng i den här omgången.

Den avslutande matchen i omgången spelas på måndag. Det är hyperintressanta mötet Malmö–AIK, som även tv-sänds. Utöver att Malmö kan ta ett rejält grepp om guldet så kan de samtidigt sparka ner AIK i damettan. Så tror jag att det blir.

* Så till det som händer utanför Sveriges gränser. Morgondagens toppmatch i Europa är förstås Juvisy–Lyon i franska ligan. Sannolikt måste Juvisy vinna, annars är man nog borta från guldchansen redan efter fem omgångar.

* I Finland spelas sista ligaomgången i morgon. PK-35 Vantaa leder med två poäng före svensklaget Åland United. De senare har dock bättre målskillnad, så PK-35 måste vinna borta mot ONS för att vara säkra på att ta hem pokalen.
Åland, som har målskillnaden 105–10 efter 26 omgångar, tar emot Ilves i den sista omgången. Om inte PK-35 drabbas av stora darren får målglada Åland – som har tre i topp i skytteligan – nöja sig med silver.

* I Norge är det fortfarande fyra lag som har guldchans. De lagen spelar inbördes möten på söndag. Fyran Röa tar emot ettan Lilleström, och tvåan Stabaek tar emot trean Arna-Björnar.
Röa och Arna-Björnar bör vinna sina matcher – annars är nog deras guldchanser borta.

För övrigt spelades det semifinaler i norska cupen i veckan. Efter dem står det klart att just Röa och Stabaek möts i cupfinalen. För Stabaek var det de båda 17-åriga supertalangerna Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg (2) som gjorde målen i semifinalen mot Amazon. Alla tre målen föll sista kvarten.

Röa behövde bara 19 sekunder innan de tog ledningen i sin semifinal – hemma mot Arna-Björnar. June Tårnes gjorde det rekordsnabba (?) målet. Gunhild Herregården och Emilie Haavi följde upp i andra halvleken, och såg till att Röa vann med 3–1.

* I Frauen-Bundesliga är det full omgång på söndag. Mästarmötet Potsdam–Bayern München, alltså ligamästarinnorna mot cupmästarinnorna, är den mest intressanta matchen. Den direktsänds också på DFB-tv från 14.00.

* Slutligen till Ryssland, där svensklaget Rossiyanka har en lurig bortamatch i morgon, mot likaledes obesegrade Zorkij. Bryts segerraden där?

100 000 för en matchhjälte med skön inställning

Publicerad den av
2

Stina Segerström höjer pokalen.

Klockan har passerat midnatt med ett gäng minuter, och ytterligare en arbetsdag är över. Det var en rätt hektisk dag, som bland annat innefattade ett besök på Valhalla för cupfinalen.

Torsdagen den 11 oktober 2012 var förstås en stor dag för Göteborg FC – som försvarade sin cuptitel. Det var också en stor dag för den här bloggen. Någonstans vid 10-tiden på förmiddagen passerade nämligen räkneverket 100 000 sidvisningar. En milstolpe.

Just 100 000, fast kronor, fick Göteborg för cupsegern. Det var en intressant match jag fick se på Valhalla. Länkar med målen finns här och här.

Göteborg har verkligen en grymt stark startelva, när alla är med. I dag var alla med. Dessutom var Kristin Hammarström, Marlene Sjöberg och alla lagets fem utländska spelare lysande.

Camille Levin är en otroligt duktig ytterback. När hon slängde sig fram och täckte ett närskott från Marta i andra halvlek, då räddade hon dessutom segern till Göteborg.

Innermittfältet med Anita Asante och Yael Averbuch är makalöst starkt, och bolltryggt. Ibland litar dock medspelarna så mycket på Asante och Averbuch att duon får bollen i väldigt svåra lägen. Oftast löser mittfältseleganterna även de problemen. Men upprinnelsen till Tyresös kvittering var ett exempel när Asante inte klarade av att lösa gåtan.

Framåt gjorde väl Ingrid Wells sin klart bästa match i Göteborgströjan? Hon var bolltrygg, passningsskicklig och nästan alltid spelbar. Varför blev hon utbytt?

Och som grädde på moset har Göteborg det dödliga vapnet, Christen Press. När jag stötte på henne i guldyran nere på planen efter prisutdelningen passade jag på att berömma henne för hennes utmärkta blogg.
Däremot glömde jag att plussa för hennes hjälteroll i själva matchen. Det borde jag ha gjort. För det var ju trots allt Press som gjorde 1–0, och som fixade den avgörande straffen i början av den andra förlängningskvarten.

Marlene Sjöberg går mot straffpunkten

Marlene Sjöberg går mot straffpunkten

Straffen satte Marlene Sjöberg hur säkert som helst. Och visst blir man glad när man lyssnar på en spelare som säger så här om att lägga en avgörande straff:

”När de fällde Christen blev jag skitglad. Jag älskar när det blir straffar. Jag njöt verkligen av situationen. Jag hade ett litet leende hela vägen från mittlinjen fram till straffpunkten.”

Göteborg vann matchen på sitt väl genomarbetade försvarsspel. Utöver straffen gjorde Sjöberg ett utmärkt defensivt arbete mot Marta.

Även om Tyresö hade mest boll var det jämnt i klara målchanser. Kanske att Göteborg till och med hade någon mer.

Varför vann då inte stjärnspäckade Tyresö?

Ett svar torde vara att det går att köpa stjärnspelare. Men det går inte att köpa vinnarkultur. Den måste man bygga själv.

Ett annat är att laget har tappat mycket av sin defensiva stabilitet sedan Linda Sembrant drog av sitt korsband. Med henne hade man trygghet bakåt.
I kväll stod tränare Tony Gustavsson långa perioder och försökte få sin backlinje att jobba på rätt sätt mot Christen Press. Det lyckades väl sisådär.

Just Gustavsson tog även ett par konstiga beslut i sin coachning. Först så förstår jag inte varför han använder Emilia Appelqvist i mittförsvaret, på Sembrants plats. Som jag ser det borde bänkade Annica Svensson vara ett bättre alternativ i den rollen.
När Gustavsson bytte ut Appelqvist, och satte ner Elaine som mittback upplevde jag det som att laget fick mycket större defensiv trygghet.

Bytet av pigga Meghan Klingenberg förstod jag inte heller. Amerikanskan känns som en tänkbar matchvinnare. Det hade väl varit bättre att flytta upp henne, än att ta ut henne?

Slutligen upplevde jag det som att det gnälldes lite för mycket i Tyresölägret. Domaren Linn Andersson gjorde ingen höjdarmatch. Men många Tyresöspelare lade alldeles för mycket energi på att gnälla på domaren. Så vinner man inga titlar.

Och som det ser ut nu kommer inte Tyresö att vinna någon titel i år. Det skulle förstås vara ett gigantiskt misslyckande med den trupp man har.
För det är ju inte svårt att se vilken potential som finns i laget. Bara att få se Vero Boquete:s bollbehandling är ju värt entrépengen till varje Tyresömatch. Och även om Marta gnällde och hade det ganska tufft, så gjorde hon ett mål och var nära att hon göra ett par till.

Men vi som såg finalen i dag såg alldeles för få vinnare i Tyresölägret. De stora vinnarna i kväll hette Press, och framför allt – Sjöberg.

Tyresö har sig själva att skylla

Publicerad den av
Svara

Lite senare än vanligt har det blivit dags att sammanfatta helgens matcher. Jag börjar förstås i damallsvenskan, där vi som bekant fick resultat som gör att LdB FC Malmös klubbledning kan lägga skumpan på kylning, och börja se över marknaden för guldhattar.

Jag kommenterade i korthet resultatet, Djurgården–Tyresö 2–0, i mitt förra inlägg. Då hade jag inte sett matchen. Det har jag nu. Här är för övrigt höjdpunkter från matchen.
Och efter det är jag ännu mer förvånad över siffrorna. För Djurgården spelade inte ens speciellt bra. De hade i och för sig en fantastisk effektivitet – och de har fått ett vasst vapen i kontringarna med Susan Varli.

Men Djurgården backade inte hem och krympte ytor. De stängde inte till kanterna. De låg inte extra tätt på Marta.
Djurgården hade inte heller en backlinje där alla överträffade sig själva, och en målvakt som gjorde sitt livs match.

Visst var Gudbjörg Gunnarsdottir duktig. Men hon tvingades inte till speciellt många kvalificerade räddningar.

För framför allt var det Tyresö som var dåligt.  Och de har inget att skylla på – mer än sig själva.
För Djurgårdens taktik var som klippt och skuren för Tyresö. Redan efter en kvart borde gästerna ha gjort tre mål. Chanserna fanns utan tvekan. Bland annat fick en oattackerad Madelaine Edlund bollen bara tre meter från tomt mål. Men landslagsforwarden lyckades inte ens få till ett avslut. Caroline Seger hade också två kanonläge, utan att få till något avslut.

Hur Tyresö som hade gjort 28 mål – fördelat på 6, 4, 5, 3, 5 och 5 – i sina sex senaste matcher i damallsvenskan plötsligt kunde gå mållöst av planen är närmast oförklarligt.

Jag häpnade över de svaga avsluten. Hur kan man ha så dålig skärpa i en guldjakt?

Jag kan tänka mig att Tony Gustavsson rejält ångrar sitt målvaktsbyte. Inte för att jag är säker på att Carola Söberg hade tagit något av de två mål som Jessica Höglander släppte in, men för att ett målvaktsbyte lätt sänder signaler till spelarna om att ”det här är en så enkel match att vi inte behöver spela med bästa laget”.

Till följd av förlusten har Tyresö inte längre chansen att vinna guldet på egen hand. Man tvingas sätta sitt hopp till att antingen AIK eller Umeå snor poäng av LdB. Det borde inte vara möjligt.
Fast AIK har ju redan slagit Malmö en gång. Och kunde Djurgården vinna mot Tyresö borde Umeå kunna vinna mot Malmö.

Fast tittar man på guldstriden så känns det som att Tyresö har den svåraste matchen. På söndag skall de spela borta mot Kristianstad på Vilans IP. Man skall göra det utan avstängda Marta. Det blir en nöt att knäcka.
Speciellt som Tyresö inte har slagit Kristianstad på de tre senaste damallsvenskan mötena. Kristianstad vann med 1–0 hemma, och fick 1–1 borta i fjol. Och skånskorna vann dessutom med 2–1 på Tyresövallen i våras.

Det om Tyresö. Över till serieledarna LdB FC Malmö. På väg till Gamla Ullevi för att bevaka Gais–Elfsborg hann jag stannat till på Valhalla IP för att se den andra halvleken av Göteborg–Malmö.

Jag kom bara någon minut efter att Ramona Bachmann hade lobbat in det här superläckra målet. Det är verkligen ett klassavslut.

Underhållningsmässigt var den andra halvleken inte mycket att hurra för. Det hindrar inte att jag blev imponerad av Malmö. De visade nämligen hög kompetens i att spela på en ledning.

För det var Göteborg som hade mest bollinnehav. Men Malmö låg tryggt i sina positioner, och släppte inte till en enda farlig målchans. Mästarlaget har en utmärkt målvakt i Thora Helgadottir och en väldigt stabil backlinje. Men framför allt har Malmö elva spelare som arbetar stenhårt för varandra i alla situationer.

Som jag ser det leder Malmö guldracet för att de har fler vinnarskallar än Tyresö. Fler spelare som är beredda att offra både det ena och andra för att vinna matcher.

Vi som njuter av uppoffrande försvarsspel blir lyckliga varje gång vi ser Sara Björk Gunnarsdottir. Vilken fajter isländskan är. Vilken underbar fajter. Hennes statistik för mål och assist är inte lika vass som i fjol, men hennes betydelse för Malmö mäts inte i mål.

Nu tror jag stenhårt på nytt guld till Malmö. Men vad vet jag? Jag trodde ju på Linköping inför serien…

Sarah Michael

Så till bottenstriden. Där kändes det som att AIK och Djurgården tog väldigt viktiga segrar i lördags. Segrar, som gjorde att lagen på allvar var med i kampen om nytt kontrakt igen.
Men efter att Sarah Michael skjutit hem tre nya poäng till Kif Örebro i går så mörknade det rejält för Stockholmslagen igen. Rejält.

Vlora Bajraktaraj

Slutligen en riktigt tråkig nyhet – igen. I matchen Vittsjö–Kif Örebro verkar Vlora Bajraktaraj har dragit av korsbandet i ena knät. Hon skulle i så fall vara spelare nummer 16 i årets damallsvenska att drabbas av den allvarliga knäskadan. Det verkar inte finnas någon ände på korsbandseländet…

Bilder av Vittsjö och Tyresö

Publicerad den av
Svara

Vittsjö föll i kväll borta mot Linköping med 4–3. Sensationslaget har bara tagit en poäng på de senaste fyra omgångarna och är nu nere på femte plats i tabellen – bara två poäng före LFC, och fem före Umeå.

Nu har Vittsjö ett ganska bra program för de avslutande fyra omgångarna, så de skall nog trots allt kunna hamna på övre halvan i sluttabellen. I de båda kommande matcherna väntar ju exempelvis bottengängen Kif Örebro och Djurgården.

Men Vittsjö har tappat rejält med fart nu i höst. Minns i våras när Sofie Andersson gjorde mål i varenda match, och man länge till och med hängde på Malmö och Tyresö i guldstriden. Andersson gjorde för övrigt dagens sista Vittsjömål – hennes första sedan det här mot Jitex, den 9 juni:

Sofie Andersson gör mål

Sofie Andersson gör mål

Efter att ha gjort mål i 20 raka seriematcher gick Andersson mållös i åtta raka. Börjar en ny svit nu?

Jag skriver så mycket om Vittsjö eftersom det är dags för mitt fjärde bildspel damallsvenskan. Och det är från nykomlingarnas allra största dag – den då Marta kom till byn.

Jag har tidigare skrivit om Vittsjö–Tyresö 1–1 här, här, här och här. I de inläggen har jag lagt upp ett gäng bilder. Här kommer många fler:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och här är bilderna en och en:

Sofie Andersson
Lisa Dahlkvist
Veronica ”Vero” Boquete
Lisa Klinga och Jennifer Egelryd.
Carola Söberg
Caroline Seger fotas med bollflickorna
Charlotte Bergstrand
Lisa Dahlkvist och Linda Sembrant.
Sonja Fransson
Marta får pris.
Caroline Seger och Marta i samtal.
Danesha Adams håller undan för Lisa Dahlkvist.
Huvuddomare Malin Johansson
Vittsjöspelare på rad
Thorsten Frennstedt
Lisa Dahlkvist
Josefine Mårtensson
Karin Lissel och Madelaine Edlund.
Sofie Andersson håller undan för Linda Sembrant
Kendall Fletcher
Danesha Adams kämpar om bollen med Lisa Dahlkvist och Caroline Seger.
Danesha Adams och Caroline Seger.
Resultattavlan på Vittsjö Idrottspark
Trotjänaren Kalle Olsson intervjuas i TV4sport
Uppvärmning i Tyresö
Lisa Klinga
Ifeoma Dieke och Vlora Bajraktaraj.
Ifeoma Dieke
Vlora Bajraktaraj
Johanna Andersson
Karin Lissel
Marta
Lisa Dahlkvist
Emma Kullberg
Annica Svensson
Emilia Appelqvist, Caroline Seger och Veronica Boquete.
Madelaine Edlund
Line Röddik Hansen håller undan för Vero.
Line Röddik Hansen passar.
Fotografering för Magasinet Fotboll
Erika Martinsson
Veronica ”Vero” Boquete
Sandra Adolfsson steget före Madde Edlund.
Markus Nilsson
Kirsty Yallop och Erika Martinsson
Johanna Frisk och Marta
Emma Sjödahl
Kirsty Yallop
Caroline Seger
Sofie Andersson nedtryckt mellan Karin Lissel och Caroline Seger.
Marta Vieira da Silva
Två rader med Vittsjöspelare.
Carola Söberg
Lisa Klinga och Sofie Andersson
Veronica ”Vero” Boquete
Ifeoma Dieke

Korsbandet på Sembrant också…

Publicerad den av
3
Linda Sembrant

Linda Sembrant

Korsbandseländet verkar inte ha någon ände det här året. Alldeles nyss gick Tyresö FF ut med nyheten om att även Linda Sembrant har skadat korsbandet.

Grymt tråkigt för Sembrant själv förstås, men även för Pia Sundhage, som får färre alternativ i bygget av sin backlinje. Jag hoppas att Sundhage nu väljer att satsa på Amanda Ilestedt, men mer om kommande landslagstrupper senare.

Tillbaka till Sembrant, och hennes tråkiga skada. Hon blir den fjärde landslagsspelaren som drabbas av en korsbandsskada i år – den 14:e i damallsvenskan. Och det är nästan genomgående stora profiler som drabbats.
Jag har tidigare konstaterat att det skulle gå att sätta ihop ett lag som skulle konkurrera om en medalj i de stora mästerskapen av de skadade. Med Sembrant upp på den tråkiga listan förstärks den uppfattningen. Framför allt backlinjen skulle hålla högsta världsklass.

Här är återigen den tråkiga listan över alla – för jag har väl inte missat någon? – korsbandsskadade spelare i damallsvenskan:

Göteborg FC: Sara Lindén.
Jitex: Petronella Ekroth och Annica Sjölund.
Kristianstads DFF: Gudny Björk Odinsdottir och Hedvig Lindahl.
Linköpings FC: Charlotte Rohlin och Linda Sällström.
LdB FC Malmö: Frida Nordin, Therese Sjögran och Lisa Ek.
Piteå IF: Lydia Williams.
Tyresö FF: Linda Sembrant.
Vittsjö GIK: Ifeoma Dieke.
KIF Örebro: Jennie Wecksell.

Det är alltså bara AIK, Djurgården och Umeå som klarat sig undan korsbandsskador i år.

Tillagt i efterhand: På listan saknades Piteås Lena Blomkvist, och senare under året drog även Umeås Linda Molin av ett av sina korsband. Sembrant var alltså 15:e spelare att drabbas av skadan. Och totalt drabbades 16 under året. Eller 18. Där går siffrorna isär.

Tråkigt besked för Lindahl – och lite Champions League

Publicerad den av
4
Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

Som väntat var korsbandet av för Hedvig Lindahl. Därmed lär landslaget ha en ny förstamålvakt till nästa års EM-slutspel.

För det tar sex till åtta månader att komma tillbaka i speldugligt skick efter en sådan här smäll. Och sedan lär det ta ytterligare tid att hitta form och tajming. Så det skall väldigt mycket till om Lindahl blir förstemålvakt i hemma-EM.
Jag har ju förordat ett målvaktsbyte i landslaget. Fast jag hade ju inte velat att det skulle ske på det här sättet. För det här är väldigt tråkigt. För Lindahl själv förstås, och för Kristianstads DFF, men även för landslaget och damallsvenskan.

Listan över korsbandsskadade toppspelare bara växer. Jag gjorde nyligen en sammanställning. Se den här. Det hade gått att bilda ett lag med medaljchans i stora mästerskap av det gänget.
Och när man nu läser om att även Lisa Ek också vridit sitt ena knä blir man ju orolig att listan snart skall vara ännu längre.

* Hanna Ljungberg är kvar i toppen av den totala skytteligan för Europaspelet i ytterligare en vecka. Men mycket talar för att hon kan vara nedpetad någon position redan nästa torsdag, när returerna i 16-delsfinalerna är spelade. För både Anja Mittag och Conny Pohlers blev tvåmålsskyttar i dag. Därmed ser skyttetoppen numera ut så här:

1) Hanna Ljungberg, 39 mål
2) Inka Grings och Anja Mittag, 38 mål
4) Conny Pohlers, 36 mål

* LdB FC Malmö avgjorde för övrigt som väntat sin 16-delsfinal redan i bortamötet. 4–0 mot MTK Hungaria var väl ungefär vad man kunde vänta sig.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson

Alla dagens bortalag tog för övrigt så klara segrar att dubbelmötena kan räknas som avgjorda. Det innebär att vi utöver Malmö även kan räkna med att få se Sparta Prag, Wolfsburg och Rossiyanka i åttondelsfinalerna. För Rossiyanka spelade Sofia Jakobsson hela matchen, dock utan att göra mål. Linnea Liljegärd ingick däremot inte i matchtruppen.

* I går var det genomgående jämnare resultat. En match som var rätt jämn, men där siffrorna ändå blev ojämna var Barcelona–Arsenal. Trots att hemmalaget skapade mycket i början, så vann gästerna med 3–0 efter mål av Jennifer Beattie, Jordan Nobbs och Katie Chapman. Se höjdpunkter från den matchen här.

Den minst jämna matchen var den i Finland. Se höjdpunkterna från Lyons målkalas mot PK-35 Vantaa här.

* Senaste matchen i damallsvenskan var Tyresös 4–0-seger borta mot AIK. Se Marta:s uppvisning här. För den brasilianska storstjärnan gjorde två mål och två assist – och är nu förbi Anja Mittag i toppen av damallsvenskans poängliga. Inte så dåligt av hon som av många ansågs vara damallsvenskans stora besvikelse i våras…

Apropå både damallsvenskan och Womens Champions League är LdB FC Malmö redan klart för nästa års upplaga. Och Tyresö behöver bara två poäng på de återstående fem omgångarna för att säkra sin plats. Så jämn är damallsvenskan anno 2012.

Och i bottenstriden kan all spänning vara borta redan på lördag. För vinner Kif Örebro mot Djurgården samtidigt som Kristianstad slår AIK så är båda Stockholmslagen körda.

Tårar och massor av hyllningar

Publicerad den av
Svara

Det var stor avskedskväll inför 18 589 åskådare i Denver i morse svensk tid. Pia Sundhage rördes till tårar. Och jag gissar att även en eller annan som tittar på den här skakiga videon också gör det.

Här är en fin stillbild när Lauren Cheney kramar om en tårögd Sundhage. Knäpp som man är satt jag uppe och kikade på en rätt grynig stream. Men det var det värt. För det var en kanonmatch, och det var ett känslosamt avsked efteråt.

På Twitter i USA var Pia Sundhage en av kvällens mest skrivna namn. Det handlade i princip uteslutande om hyllningar. Via den här länken ligger många av dem kvar ett par veckor.

Sundhage avslutade sina fem säsonger i USA med att leda laget till sin 14:e raka seger. Den senaste förlusten kom mot Japan i Algarve den 5 mars. Att USA skulle vinna mot Australien var förstås ingen skräll. Amerikanskorna har inte förlorat på hemmaplan sedan den 6 november 2004, då Danmark vann med 3–1.

Men jag återkommer till själva matchen. Först blir det mer Pia Sundhage. Spelarna började hyllningarna av henne på twitter redan inför avspark. Inte minst för att trigga igång alla supportrar. Här är några exempel:

Kelley O’Hara:

”Tacksam att ha blivit coachad av Pia. Hon är verkligen den enda av sitt slag. Så kom igen, nu måste vi se till att höras. Låt oss tacka av henne på bästa sätt.”

Heather O’Reilly:

”Det är Pias sista match med oss, vi hoppas tacka av henne på bästa sätt.”

Alex Morgan:

”Pias sista match. Låt oss visa vår tacksamhet genom att spela bra fotboll – och genom en högljudd publik.”

Carli Lloyd:

”I sista matchen för Pia möter vi Australien. Låt oss göra den minnesvärd. Vi kommer att sakna dig, Pia.”

Christie Rampone:

”Sista matchen med Pia. Dubbla OS-guld, en klassisk VM-final och massor av nöje. Bra jobbat.”

Abby Wambach:

”Det är matchdag, folk. Vilka tänker titta? Vi får göra Pias sista match minnesvärd. Du kommer att bli saknad.”

Och efter avslutad match kom några hyllningar till:

Heather Mitts:

”Önskar det bästa för Pia. Hon har fått oss att älska spelet ännu mer. Tack för att man fick vara med i kväll i Denver. Det blir något att minnas. Tack Pia.”

Wambach:

”Pia”

Lauren Cheney:

”Tack Pia.”

Under matchen pratade ESPN:s kommenatatorer mycket om Sundhage. Det var mest ros, men man pratade även lite om den kritik som funnits.

Bland annat hade flera spelare nu önskat en mer hårdhänt tränare. För flera har tyckt att Sundhage har varit för vek i disciplinära frågor.

Sedan har förstås även hennes laguttagningar periodvis ifrågasatts. Det finns ju ingen tränare som tar ut en elva som alla spelare och supportrar tycker är helt korrekt.
I Sundhages fall är det backlinjen som de flesta frågetecken höjts för. Och visst har USA svagheter i defensiven. Men med hjälp av Christie Rampones snabbhet och Hope Solo:s målvaktsspel har de bristerna inte blivit så tydliga.

Sundhage fick även rätt mycket kritik för att hon höll tillbaka Alex Morgan så länge. Många experter tyckte att hon borde ha fått en ordinarie plats redan innan VM i fjol. Själv tycker jag att Morgan var redo för startelvan på senhösten i fjol.
Sundhage höll dock länge tillbaka den blixtsnabba forwarden. Morgan var inte helt ordinarie förrän i Algarve cup i mars i år.

Sedan dess har hon visat att hon förtjänar sin plats. Så även i natt. För Morgan var tveklöst spelaren som gjorde Sundhages avskedsmatch till en amerikansk fest.
Hon spelade fram till 1–0, placerade själv in 2–2, sköt skottet som träffade Abby Wambach och betydde 3–2 och nickade in 4–2. Ja, dessutom hade hon en boll i stolpen innan hon byttes ut.
Morgan har nu gjort 24 mål och 15 assist i år. Därmed är hon den yngsta spelaren i USA:s landslagshistoria att göra över 20 mål under ett kalenderår.

Det var överhuvud taget en väldigt bra match. USA gick på för fullt från första spark, och Australien höll emot i drygt en halvlek. Här är sevärda höjdpunkter. Klippet avslutas med en sundhagsk tår.

Heather O’Reilly gjorde 1–0 med ett skott som ändrade riktning på Servet Uzunlar. Sedan sprang USA:s spelare ut till Sundhage och spelade lite luftgitarr.

Efter det stal Australiens unga Matildas showen en stund. De visade nämligen återigen att de blir att räkna med framöver – om de kan stabilisera sitt försvarsspel.
En av damallsvenskans besvikelser i år är Lisa De Vanna. Hon har visat god form i dubbellandskamperna, och gjorde för andra matchen i rad ett riktigt klassmål. Det betydde 1–1.

Strax efter gjorde veteranen Sarah Walsh sitt sista landslagsmål. För det var inte bara avskedsmatch för Sundhage. Även Walsh tog avsked av sitt landslag. Och hon gjorde det alltså med stil.

I sin 75:e landskamp gav hon Australien ledningen med 2–1 genom att göra sitt 38:e mål. Snart 30 år gammal är dock hennes knän så sargade att hon till och med har svårt att passa bollen. Så det är nog hög tid att trappa ner karriären.

I den 57:e minuten lämnade Walsh planen, och överöstes med hyllningskramar på väg mot bänken.

Då stod det 3–2 till USA. Sedan fixade alltså Alex Morgan två mål innan Shannon Boxx nickade in en hörna till 5–2 och slutligen Sydney Leroux bjöd på en läcker språngskalle som fastställde segersiffrorna till 6–2.

När Ballon d’Or skall delas ut i vinter måste Morgan och Christine Sinclair vara självklara som två av de tre finalisterna. Kanske att Yuki Ogimi bör var den tredje som tar plats på Fifagalan. Eller vad tycker ni?

På den galan kommer garanterat Pia Sundhage också ta plats. Hon lär ju få kröna sina fem år i USA med titeln som världens bästa tränare. Eller hur?

Men innan dess skall hon dra på sig de svenska landslagskläderna för första gången såsom förbundskapten på seniornivå. Debuten sker på Myresjöhus arena i Växjö den 23 oktober. För motståndet svara Schweiz.