Morgan – och Morgan igen…

USA vann mot Kanada med 3–0. De två första målen gjordes av hon som brukar göra det numera – Alex Morgan.

Jag tyckte att Morgan var USA:s bästa spelare redan i fjol. Hon är det i år också.

Alex Morgan

Alex Morgan

Fast den här gången var hon länge utanför matchen. I den första halvleken märktes hon knappt. Men för vissa spelare räcker det ibland med två minuter för att göra stordåd.
För i 70:e och 72:a minuterna gjorde hon två mål som var som karbonkopior. I varje fall var avslutningarna identiska. Från samma vänsterläge hittade Morgan samma maska i nätet, lågt nere, tätt bakom Erin McLeod:s vänsterstolpe.

USA:s seger var rättvis, men inte solklar. Den första halvleken var helt jämn. USA skapade i och för sig två bra lägen i den andra halvlekens upptakt. Först var Morgan på väg igenom. Sedan nickade Abby Wambach en hörna. Båda gångerna var 17-åriga stjärnskottet Kadeisha Buchanan Kanadas räddande ängel. Buchanan fyller 18 den 5 november.

Men utöver de båda chanserna var det ganska jämnt i över en timme. Kanada blev kaxigare och kaxigare, och hade med börjat flytta fram folk för att jaga ett eget mål som det small bakåt. Två gånger.

När Morgan gjorde 1–0 satt jag och konstaterade för mig själv att Kanada verkligen har tagit jättekliv framåt på ett år.
Förra våren, inför OS, imponerade de nämligen inte alls. Men i samband med matchen mot Sverige i Newcastle föll bitarna på plats för förbundskapten John Herdman.

Sydney Leroux

Sydney Leroux

Det blev även ett tredje mål på övertid. Det gjordes av Vancouverfödda Sydney Leroux, som inte lär vinna några popularitetspris i sitt barndomsland Kanada. Hon firade nämligen helt utan respekt. Dels hysschade hon mot publiken, dels lyfte hon upp USA:s märke för att visa var hon har sin lojalitet. Lite onödigt kan jag tycka.

Slutligen konstateras att Tyresös Christen Press kom in i 82:a minuten istället för just Morgan. Press hann inte sätta något avtryck på matchen.

Dessutom måste jag lyfta fram publiksiffran på BMO Field i Toronto. Den var nämligen så bra som 22 453 – fullsatt.

Oj vad det smäller i Toronto

Kanada och USA har spelat en halvlek (0–0) i lagens vänskapsmatch i Toronto. Men speciellt vänskapligt är det inte inför 22000 åskådare i en fullsatt arena.

Framför allt är det kanadensiskorna som smäller på rejält i duellerna. Rejält. Redan under matchens allra första minuter visade Lauren Sesselman och Desiree Scott vägen genom att dela ut varsin rejäl tackling.

Det är inte fult, men väldigt, väldigt fysiskt. Det känns att det ligger hur mycket prestige som helst i potten mellan de båda grannländerna. I bakgrunden finns ju det sanslösa semifinalmötet i fjolårets OS.

Sedan OS har båda lagen bytt ut några spelare. USA har Ali Krieger, Crystal Dunn och Whitney Engen i sin backlinje samt Nicole Barnhart i mål, och Kanada har 17-åriga Kadeisha Buchanan som högerback – en spelare som jag ser för första gången.

Det har varit väldigt chansfattigt. USA hade ett hyfsat läge i den 32:a minuten när Heather O’Reilly nickade från nära håll. Men halvlekens enda riktiga målchans hade Kanada tio minuter senare. Christine Sinclair frispelades till höger, men vinkeln var dålig, och Barnhart var ute fint och täckte till hörna.

I Kanadas startelva ingår inte mindre än 3,5 spelare som jag kunnat se på nära håll i Dalsjöfors, nämligen Erin McLeod, Emily Zurrer, Melissa Tancredi samt den halva, i form av Carmelina Moscato som gjorde ett par matcher i den konkursdrabbade Boråsklubben.

Kanada startade så här: McLeod – Buchanan, Zurrer, Moscato, Sesselmann – Rhian Wilkinson, Diana Matheson, Scott, Sophie Schmidt – Sinclair (c) och Tancredi.

USA startade så här: Barnhart – Krieger, Engen, Christie Rampone, Dunn – O’Reilly, Carli Lloyd, Lauren Cheney, Tobin HeathAlex Morgan och Abby Wambach.

Matchen går att se på den här länken.

Schelin vann skytteligan

Lotta Schelin avslutade sin succésäsong i den franska ligan, där hon ju prisats som dess allra bästa spelare, med att även bli skyttedrottning. Svenskan gjorde ett av målen när Rodez besegrades med 3–0 i sista omgången.

Schelin vinner därmed på totalt 24 mål, fyra före lagkamraterna Eugenie Le Sommer och Camille Abily. Förstås imponerande av Schelin, men ännu mer imponerande av Abily att som defensiv mittfältare snitta i princip ett mål per match.

Viktigast för Lyon i dag var dock att herrlaget slutade trea i ligue 1, och får kvala mot herrarnas Champions League – för det innebär troligen att satsningen på damerna inte behöver minskas.

Kosovare Asllani gjorde två mål i sista omgången när PSG vann med 5–0 mot Guingamp Hon slutade därmed på 17 mål – vilket innebär delad sjätteplats i skytteligan bland annat med klubbkompisen Lindsey Horan.

I damallsvenskan vann Umeå med 2–0 hemma mot Mallbacken. Det får väl anses vara ganska väntade siffror. Lina Hurtig gjorde ena målet, och är nu uppe på tredje plats, jämsides med Marta, i skytteligan. Båda står på sex mål.

Apropå Hurtig läste jag på Alva Nilsson:s twitter att Pia Sundhage skulle ha sagt så här om Umeåspelarens möjlighet att tas ut i A-landslaget:

”Är hon bäst i U19? Dominerar hon där? När hon gör det kommer hon att bli uttagen.”

Hoppas vår förbundskapten har uttryckt sig slarvigt. För det var ett sällsynt dumt uttalande. Vadå dominera? Vilka av våra A-landslagstjejer dominerar till exempel i damallsvenskan?
Där har Hurtig gjort flest mål av alla svenska spelare. Innebär det att hon dominerar? Caroline Seger har gjort ett mål och tre målpass. Dominerar hon därmed tillräckligt för att spela i landslaget?

Det hyperviktiga bottenmötet mellan Vittsjö och Piteå slutade 2–2 efter att Faith Ikidi kvitterat i samband med en hörna i fjärde övertidsminuten. Tungt förstås för Vittsjö som hade behövt en trepoängare.

Efter helgens resultat känns det ganska solklart att nedflyttningslagen ryms inom kvintetten Mallbacken, Piteå, Jitex, Vittsjö och Sunnanå.
Det är rätt öppet mellan lagen, även om min känsla är att Jitex – trots raset i lördags – trots allt kommer att klara sig. De har i grunden en god stabilitet. Och enligt Tony Gustavsson i GP hade hans lag sällsynt bra utdelning på Åbyvallen. Statistiken sa 4–12 i skott på mål, och 1–0 i skott i målställning. Det brukar innebära ett slutresultat på typ 1–3 eller 1–4 – och inte 0–7.

* I övrigt i Europa lade Hoffenheim slag på den sista platsen i Frauen-Bundesliga. Man spelade 3–3 hemma i seriefinalen hemma mot Köln. Gästerna hade 1–2 och greppet om seriesegern när schweiziska forwarden Martina Moser satte det viktiga kvitteringsmålet. Hoffenheim gjorde sedan 3–2 och verkar inte ha varit riktigt hotat på slutet.

* I Danmark gratulerar vi Bröndby till ligaguldet. De ser ut att kunna gå helt obesegrade genom seriesäsongen. En match återstår, och Bröndby har 22 segrar och ett kryss så här långt.

* Arsenal vann FA-cupfinalen mot Bristol Academy med 3–0 efter mål av Stephanie Houghton, Jordan Nobbs och Ellen White.

* I USA:s NWSL fortsätter det att vara jämna resultat i princip i alla matcher. Men poängmässigt håller Portland Thorns och Sky Blue FC på att göra ett ryck.
Sophie Schmidt gjorde segermålet när Sky Blue vann med 1–0 mot Kansas City. Därmed leder mycket överraskande fjolårets Kristianstadsmittfältare ligans skytteliga på fem mål.
Mindre överraskande var att Portlands segerskytt i 1–0-segern i ”derbyt” mot Seattle Reign hette Christine Sinclair. Kanadensiskan är en av sex spelare som delar skytteligans andraplats på fyra mål. Hon har sällskap av klubbkompisen Alex Morgan, landsmanninan Diana Matheson, den USA-födda mexikanskan Renae Cuellar samt Morgans båda amerikanska landslagslagskollegor Abby Wambach och Sydney Leroux.

Är allt Vittsjös förtjänst?

Det här är i första hand ett långt inlägg med fokus på den positiva förbättringen av det kollektiva försvarsspelet som noterats i damallsvenskan i år.

Men innan jag kommer in på huvudämnet har jag tittat på det lag i serien som saknar försvarsspel – Sunnanå SK.

För tyvärr visade det sig att Skelleftelaget är precis så svagt som jag anat från de korta klipp jag sett. De förlorade för övrigt Västerbottensderbyt med 4–0.

Medan årets Umeå, anfört av terriern Hanna Folkesson, jobbar fantastiskt bra i defensiven, så är Sunnanå väldigt naivt. Man försöker spela kortpassningsspel i eget straffområde, hamnar på fel sida om sin markering i eget straffområde – och lagets uppställda försvarsspel handlar mest om uppställda spelare.

Visst finns det vissa offensiva kvaliteter i laget. Men det hjälper inte om man spelar fram till motståndarnas mål som man gjorde till Lina Hurtig:s 1–0-fullträff.

Där visade Åsa Berglund att hon inte håller på allsvensk nivå. Förstamålvakten Sussie Nilsson satt på bänken, och bör kunna stabilisera laget en aning. Men jag har svårt att tro att det räcker. Känslan är att Sunnanå behöver två–tre etablerade toppspelare – och ett försvarsspel, för att ens ha en chans att hänga kvar i högsta serien.

Lina Hurtig

Lina Hurtig

Till roligare saker – som härliga Lina Hurtig. Umeåtalangen var mycket bättre än senast mot Göteborg – gjorde tre mål, och leder nu den damallsvenska skytteligan.

Efter Göteborgsmatchen vacklade jag lite på min tidigare så klara uppfattning att Hurtig bör med till EM. Hon visade betydligt mer i dag, dels för att motståndet var flera klasser sämre. Dels för att hon känns mer hemmastadd som forward, än som yttermittfältare.

Och vid en närmare eftertanke är Hurtig för mig Umeås bästa offensiva spelare, och borde exempelvis gå före Emmelie Konradsson i en EM-trupp. Samtidigt vill man ju gärna ha med Hurtig och Marija Banusic i F19-EM, så att vi har en bra chans att kvala in till nästa års F20-VM. Så lite splittrad är man allt i frågan.

Emmelie Konradsson

Emmelie Konradsson

Men att Hurtig är en blivande världsspelare – det är jag helt övertygad om. Den speluppfattningen och bolltouchen är det inte många som har.

Så till huvudämnet i det här inlägget – det förbättrade försvarsspelet i serien. Tidigare i dag tittade jag klart på inspelningen från matchen Kif Örebro–LdB FC Malmö. Jag satt faktiskt och njöt av hur Kif Örebro avväpnade serieledarna.

Trots att gästerna hade ett stort övertag i bollinnehav noterade jag bara 2–3 (2–1) i riktigt kvalificerade målchanser. Och när Örebro vann bollen var urstarka Sarah Michael en plåga för Malmös backlinje.

Örebro visade sig vara ett kompakt lag, där alla jobbade kopiöst. Inte som Sunnanå, elva utspridda spelare som jobbar en och en.

Jag hade redan tidigare tänkt på att jag har fått se flera lag bjuda på lysande försvarsspel i år – som Piteå, Umeå och Göteborg. Men det var först när expertkommentator Malin Swedberg sa att hon uppfattade det som att lagen i damallsvenskan genomgående spelar bättre försvarsspel i år som jag insåg att det faktiskt är en trend.

För att kolla om det stämmer att lagen i damallsvenskan är bättre i defensiven i år jämfört med i fjol valde jag att jämföra antalet mål i de sex första omgångarna 2012, med årets första sex omgångar.

Nu är ju inte antalet insläppta mål den enda faktorn när man bedömer försvarsspel. Men eftersom jag känner att lagen har ungefär lika starka forwardsuppsättningar i år som i fjol känns siffran relevant.

För att göra jämförelsen rättvis räknade jag bort de matcher där AIK, Djurgården, Mallbacken och Sunnanå ingått. Resultatet blev slående:

Antal mål efter sex omgångar:

2012: 98 på 24 matcher – vilket ger ett snitt på 4,08 mål per match.
2013: 61 på 25 matcher – vilket ger ett snitt på 2,44 mål per match.

* Det görs således 40 procent färre mål i år.

En gissning är att Vittsjös framgångar från i fjol har spelat en viktig roll här. De byggde ju sin topplacering på god organisation och hårt arbete. Och många konkurrentlag från seriens mittenskikt har nog studerat och kopierat Vittsjös framgångsrecept.

I fjol såg jag en mängd lag som hade ett väldigt naivt försvarsspel. Umeå, Örebro, Linköping med fler bjöd exempelvis Tyresö och Malmö på massor av härliga ytor att anfalla på. I år är naiviteten som bortblåst på de flesta hållen.

Och som jag ser det är de färre antalet mål faktiskt en väldigt positiv sak för svensk damfotboll. För det förbättrade försvarsspelet kommer på sikt att leda till att vi får se nya spelartyper i vår högsta serie.

För ni vet väl hur den svenska damfotbollsforwarden ser ut?

Om det inte ringer någon klocka, kan jag meddela att hon är snabb, och nästan bara användbar i djupled. Hon nickar helst inte, utan vill ha bollen längs marken.

Det är en schablon, men det är ju trots allt så de ser ut, alla våra bästa forwards. De ser ut så eftersom det är så man vinner matcher inom flickfotbollen. Och vad värre är, det har även varit så man har vunnit matcher i damallsvenskan.

Eftersom de flesta lagen har spelat ett högt försvarsspel har det varit gott om ytor för djupledsgående forwards. Något inläggsspel att tala om har aldrig behövts. De enda inläggen som slagits har varit hörnor – och då har man flyttat fram sin stora mittbackar. Således har det inte funnits något behov av någon Abby Wambach i svensk damfotboll.

Men fortsätter trenden med att lagen spelar så här tajt i defensiven så måste klubbarna hitta nya vägar till mål. Då räcker det inte med att lägga in bollen bakom motståndarnas backlinje. Det kommer att krävas ett bättre inläggsspel, med följden att vi kommer att få fram fler powerforwards – och damallsvenskan kommer att bli en ännu bättre serie.

Det är i varje fall vad jag tror…

* Mer damallsvenskan. Här ett långt klipp med höjdpunkter från Skånederbyt mellan LdB FC Malmö och Kristianstads DFF.

Det verkar inte ha varit en av de matcher där försvarsspelet stått i högsätet. För oj vad många kvalificerade målchanser som ryms i klippet. Flera snygga mål finns där också.

Kristianstad ser ut att hela tiden trycka upp sin backlinje ohälsosamt högt. KDFF är ett lag som jag har sett väldigt lite av de senaste två åren.
Jag har missat deras matcher i Göteborgsområdet, och trots att laget innehåller en mängd spännande profiler verkar de helt och hållet ha hamnat i tv-skugga. Någon som minns när de senast visades i veckans match?

Johanna Almgren

Johanna Almgren

* För Johanna Almgren gav dagens magnetröntgen tack och lov ganska positiva besked. Inget var trasigt i hennes knä – och hoppet om EM lever. Däremot är säsongen över för Camille Levin. Hon blir borta i fyra till sex månader. Mer om de skadorna går att läsa här.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

* 2011 såg jag hur Nilla Fischer gjorde ett rätt våldsamt försök att få kaxiga Mimmi Löfwenius att inte sticka upp. De två verkar inte ha gemensamma myskvällar ihop i år heller. I varje fall inte enligt den här artikeln.

* Allra sist så kan jag inte undanhålla er det här twitterinlägget från Mattias Tjernström på Tv4-sporten:

”Hängde med Pia Sundhage idag. Berättade bland annat att hon gillade att åka tunnelbana så hon kunde prata damfotboll med folk. Mårts? Hamrén?”

I morgon tar för övrigt Sundhage ut nästa landslagstrupp. Räkna med att truppen ser ut ganska exakt som senast. Det innebär exempelvis att varken Hurtig eller Banusic kommer att finns med.

Tankar kring medias bevakning av damidrott

I lördags handlade alltså Medierna i P1 till stor del om medias bevakning av damidrott i allmänhet, och fotboll i synnerhet.

Det var den första kvarten av programmet, som du hittar här, som berörde ämnet. Det är något som kommer upp lite då och då, vilket är bra. För diskussionen är välkommen, och tankeväckande.

Jag tycker dock att det här inslaget var lite väl endimensionellt. Det slutade med att Ida Ali-Lindqvist, sportredaktör på feministisktperspektiv.se, krävde att medierna skall räkna ansikten – och inte vara nöjda förrän det var 50–50 mellan könen på sportsidorna.

Att Aftonbladet och Radiosporten i reportaget säger nej till kvotering kommenterar Ali-Lindqvist så här:

”Att de inte gör det tycker jag bara handlar om att fortsätta trampa i samma gamla vanliga gyttjepöl. Jag tycker det är fegt. Jag tycker att det är fegt.”

Blir det 50/50 mellan könen i sportbevakningen tror Ali-Lindqvist att:

”Man kommer att få till sig en helt ny publik som jag tror bara sitter och väntar på att det skall ske någon form av förändring.”

Ni som följer den här bloggen vet att vi i media tittar mycket på publiksiffror när vi väljer vad vi bevakar. De allra flesta medierna är vinstdrivande företag, och för att ge maximal vinst skall vi skriva om det som våra läsare vill ha. De bästa siffrorna på vad läsarna vill ha är dels publiksiffror på arenorna, dels tittarsiffror på tv.

Som en parantes tänker jag här bara konstatera att SVT och Sveriges Radio inte är vinstdrivande företag på samma sätt, och därmed kan ha ett annat arbetssätt än andra medier.

Att damfotbollen fått bättre tittarsiffror på tv den senaste tiden är förstås glädjande. Bloggen Spelare12 hade nyligen ett inlägg i ämnet. Ökade tittarsiffror leder till fler tv-sändningar, och även fler tidningsartiklar.

Men minst lika viktiga är alltså publiksiffrorna på arenorna.

Så den publik som enligt Ali-Lindqvist sitter och väntar på en förändrad sportbevakning kan på ett ganska enkelt sätt påverka situationen. Det är bara att börja gå på damidrott, och på så sätt höja publiksiffrorna. Samt att dessutom se på all damidrott som sänds på tv, och därmed höja tittarsiffrorna.

Men personligen är jag högst tveksam till att den publik Ali-Lindqvist pratar om finns. För som jag ser det är det flera viktiga faktorer som helt och hållet saknas i Medierna i P1:s  inslag.

Den viktigaste är att kvinnor faktiskt hellre ser herr- än damidrott. Betydligt fler kvinnor går exempelvis på herrallsvensk fotboll än på damallsvensk. Betydligt fler kvinnor följer herrlandslaget än damlandslaget.

Vi i media vill förstås att tjejer skall läsa/se/höra det vi gör. Men som jag ser det innehåller således även sportsidor som vänder sig till kvinnor faktiskt fler artiklar om män. Sådan är verkligheten.

Vid fjolårets damallsvenska upptaktsträff presenterade EFD:s generalsekreterare Linda Wijkström en profil av den typiske åskådaren på damallsvenskan. Minns jag rätt var hen en man i 60-årsåldern.

Som jag ser det är en av damfotbollens viktigaste uppgifter just att vinna intresset från sina egna spelare. I det damlag jag tränar finns det flera spelare som säger att de tycker att det är jätteroligt att spela fotboll, men att de mycket hellre går på herr- än damfotboll.

Jag vet inte hur inställningen är på elitnivå. Men jag noterar på twitter att betydligt fler damfotbollsspelare oftare skriver om herr- än om damfotboll. Tyvärr.

En viktig fråga i Medierna i P1:s inslag var om media har ansvar för intresset kring damidrotten. Det är en bra fråga, för vi snackar lite av hönan och ägget här.

Skall man vara krass är svaret dock rakt av ett nej.

Media har egentligen inget som helst ansvar för att öka intresset för damidrott, eller intresset för volleyboll eller intresset för formel 1. Vi har ansvar för att sälja tidningar – eller att locka publik till hemsidor eller tv- och radio-sändningar.

Däremot tycker jag absolut att alla medier skall anstränga sig för att även ge utrymme för mindre idrotter – och för all slags damidrott.

För visst har vi i media möjlighet att påverka intresset för olika saker. Fast det gäller framför allt tv. Och medias makt skall inte överdrivas.

Det är knappast amerikansk media som gjort Abby Wambach till en stjärna bland småtjejer i USA. I så fall har svensk media gjort Pia Sundhage till en stjärna i Sverige. Och så är det väl inte?

Idrottsstjärnor skapas i första hand genom sportsliga framgångar – inte genom utrymme i media. Sedan är olika individer olika bra på att ta vara på sin tid i rampljuset.
Ta triathleten Lisa Nordén. Jag hade sett artiklar och tv-inslag om henne innan OS i fjol. Fast jag hade inte brytt mig om henne ett dugg. Sedan nådde hon framgång i OS, och visade sig lysa i rampljuset. Nu läser och ser jag allt om Nordén.

Och för att ta exempel från min egen yrkeskarriär. När Ymer Volleys herrar spelade i elitserien skrev vi på BT massor av artiklar om volleyboll. Och spelet var verkligen publikvänligt. Men det hjälpte inte lagets publiksiffror, som trots det oftast låg kring 50–60 personer.

Och Dalsjöfors damfotboll gnällde mer på att vi bevakade dem för noga, än att vi hade för få artiklar. Dessutom fanns det spelare som inte tyckte om att vi körde jämställd bevakning, och hade individuell betygsättning i damallsvenskan på exakt samma sätt som vi har på Elfsborg i herrallsvenskan.
Men att vi på BT gav Dalsjöfors stor bevakning hjälpte liksom inte. Intresset för laget blev ändå inte tillräckligt för att de skulle klara ekonomin.

Mittag kvitterade mot USA

I morgon skall jag ta en sväng till Växjö och se hur landslaget ligger till med EM-förberedelserna.

I kväll har jag sett att den största guldfavoriten Tyskland håller riktigt hög klass – trots att förbundskapten Silvia Neid inte har hittat rätt i sitt lagbygge ännu.

Matchen mot USA i kväll slutade 3–3, sedan tyskorna kommit ikapp från 1–3 de sista sex minuterna.

Neid håller på att föryngra sitt lag ganska rejält. Som ett led i det projektet provar hon en mängd olika bitar för att få pusslet att gå ut.
Ännu känns det som att hon har en bit kvar innan hon är klar. Men Tyskland har så många klasspelare att de kan ta EM-guld, även om Neid inte är klar med sitt arbete i juli.Neid startade i dag med fyra nya spelare som inte ens var med i VM-truppen 2011, nämligen Luisa Wensing, Leonie Maier, Nadine Kessler och Dzsenifer Marozsan.

Megan Rapinoe

Megan Rapinoe

Jag missade de första 25 minuterna, men fick ändå intrycket att hela den första halvleken gick svagt i tysk fördel. Efter paus låg Megan Rapinoe bakom ett rejält ryck från USA. Först stod Lyonspelaren för ett läckert förarbete – som inkluderade en tunnel på Verena Faisst – till Abby Wambach och 1–0. Sedan pricksköt Rapinoe själv in 2–0 med vänstern.

Tyskland och Kim Kulig gjorde 1–2 efter fint förarbete av Kessler och Bianca Schmidt, men även efter riktigt svagt försvarsjobb av Crystal Dunn.

Halvleken såg länge ut att gå i USA:s och Rapiones riktning. Hon blev lurad på ett andra assist när hon slog en frispark, som Lauren Cheney snyggt nickade in. Domaren dömde dock felaktigt bort målet för offside.

I minut 71 gjorde i stället Alex Morgan 3–1 på en läcker lobb, efter en minst lika läcker djupledspassning från Cheney. Det handlade verkligen om ett riktigt vackert fotbollsmål.

Där kändes den amerikanska segern klar. Tyskorna var bleka, och hade svårt att skapa målchanser.

Men man kan aldrig räkna bort Tyskland. Aldrig.

Först gjorde Celia Okoyino da Mbabi 2–3 på en distinkt straff, efter att hon själv fällts av Christie Rampone. Eller. Huruvida hon verkligen fälldes var inte helt lätt att se, men straff blev det i alla fall. Det inträffade i matchminut 85.

Anja Mittag

Anja Mittag

Två minuter senare satte Malmös Anja Mittag kvitteringen i tomt mål. Shannon Boxx tvekade när hon skulle rensa, vilket gjorde att tyskorna kunde få till ett anfall på vänsterkanten.
Faisst fina inlägg gick mellan Nicole Barnhart och Okoyino da Mbabi. I läge två damp den ner framför Mittags fötter – och 3–3 var ett faktum.

Fast USA var snubblande när att hinna slå tillbaka. För i 94:e minuten räddade Faist en nick mållinjen. Det var verkligen en spektakulär räddning, med högerfoten högt upp. Nicken tror jag kom från inhopparen Sydney Leroux. Det såg i alla fall ut som att nickaren hade en tvåa på tröjan.

Det var verkligen en högklassig andra halvlek, där tyskorna visade hög moral. De blir som sagt att räkna med i sommar.

Så här startade lagen:

Tyskland
Nadine Angerer – Maier, Wensing, Saskia Bartusiak, Babett PeterMelanie Behringer, Kulig, Kessler, Linda Bresonik – Marozsan och Okoyino da Mbabi.

USA
Barnhart – Dunn, Whitney Engen, Rampone, Christie MewisHeather O’Reilly, Boxx, Cheney, Rapinoe – Wambach och Morgan.

Som synes ställde USA upp med en ganska orutinerad backlinje. Tom Sermanni håller verkligen på att testa friskt. Dock noteras att han bara gjorde två byten, och lät de fyra backarna spela hela matchen.

* I går spelade en annan av de fyra stora medaljfavoriterna i EM en intressant träningsmatch. Frankrike tog emot Kanada med 1–1 som slutresultat. Jag har haft mycket att göra på jobbet i veckan, och har inte sett mer än det här klippet med höjdpunkter.

Av det verkar fransyskorna ha dominerat ganska rejält chansmässigt, men haft svårt att få hål på fjolårets Dalsjöforsmålvakt – Erin McLeod.
Elodie Thomis var ensam om att lyckas. Det gjorde hon på övertid i den första halvleken. Och som hon gjorde det. Här snackar vi hårt skott i krysset…

I regnet ser det ut som att Kaylyn Kyle hade alla Kanadas målchanser. Det blev fjärde gången gillt. För i minut 93, avslutade Kyle ett snyggt anfall till 1–1.
Bra gjort av Kanada. Frankrike ser ut att fortsatt spela fin fotboll, men utan att ha den där riktiga udden. Ungefär som i VM och OS alltså.

Pauline Hammarlund

Pauline Hammarlund

* I går spelade även Sveriges F19-landslag EM-kval. Här handlar det om huruvida 94:orna kan klara av att försvara det guld som 93:orna bärgade i fjol. Den andra kvalomgången började i alla fall bra, då värdnationen Holland besegrades med 1–0. Bilder från matchen finns här.

Klippet inleds med Pauline Hammarlund:s segermål.

Superstjärnorna rasar efter konstgräschocken

Jag kunde inte låta bli att köra en kvällstidningsrubrik på det här inlägget. För även om den är lite hårddragen, så har den ändå bra täckning i verkligheten.

För efter att beskedet kom i går om att stora delar av VM 2015, bland annat finalen, kommer att spelas på konstgräs så kom det ganska snart upprörda inlägg på twitter från flera världsspelare.

Abby Wambach värmer upp

Abby Wambach

Först ut var världens bästa spelare 2012, Abby Wambach:

”Männen skulle strejka om de tvingades spela på konstgräs.”

Och:

”Jag tycker att vi skall dra igång en protest mot Fifa, så att de inte låter VM spelas på konstgräs. Vilka är med mig?”

Hon fick omgående svar från Mexikos landslagsspelare Veronica Perez:

”Har du en penna jag kan få låna? #OrdnaGräs”

Någon timme senare var det USA:s bästa spelare 2012, Alex Morgan, som tog upp ämnet:

”En VM-final på konstgräs – vilket skam.”

I natt svensk tid hölls en så kallad #wsoccerchat, alltså ett slags frågestund om damfotboll på twitter, arrangerad av Chicago Red Stars Ella Masar och Göteborgs Yael Averbuch.

Yael Averbuch

Yael Averbuch

Averbuch skrev:

”Jag har fått frågor om att VM skall spelas på konstgräs. Jag är i högsta grad motståndare till det. Män på den nivån hade aldrig spelat på konstgräs.”

Och Masar följde upp med:

”Jag håller helt med Yael om konstgräset. Folk förstår inte hur det förändrar spelet, och påverkar kroppen. Det finns skäl till att de mest fantastiska arenorna i världen har gräs.”

Personligen kan jag tycka att påståendet att män inte skulle kunna tänka sig att spela VM på konstgräs inte är något bra argument i sammanhanget. Män behöver väl inte bilda norm?

Då är förändringen av spelet mer intressant. Men personligen har jag svårt att uppröras av att fotbollen i delar av världen flyttar till ett billigare, och mer lättskött underlag.

Enligt en kommentar från Ove Roos på mitt förra inlägg så fick det svenska landslaget svara på frågor från Fifa om konstgräs i VM i samband med Algarve cup. Och Sverige var positivt. Det förklarar ju också varför inga svenska spelare – i varje fall inte vad jag har sett – har twittrat upprört om VM och konstgräs ännu.

Frågetecknen finns kvar

Så har jag till slut får se hela Sveriges 1–1-match mot Kina. Och det var väl inte någon av de roligare fotbollsupplevelserna man haft. Även om den andra halvleken var trevligare ur svensk synvinkel än den första.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Men de flesta av de frågetecken som fanns innan avspark finns fortfarande kvar. Vi fick exempelvis bara se det höga och aggressiva försvarsspel som Pia Sundhage har pratat om i cirka tio minuter.
Så långt skapade vi flera högkaratiga målchanser, och jag tycker nog att vi borde ha gjort något mål under den perioden.

Men sedan orkade vi inte, och när vi tappade aggressiviteten förlorade vi även det mesta av vårt spel. De sista 35 minuterna av den första halvleken var svaga.
Kina tog också ledningen under den perioden, och kunde ha gjort ytterligare något mål.
Försvarsspelet vid 0–1-målet visade på en icke samtränad backlinje. Jag tycker att både Emma Berglund och Sara Thunebro tog felaktiga beslut, och övergav Nilla Fischer centralt.

Visst kan man förvänta sig att Fischer skall vinna luftduellen, men de andra backarna får inte vara på väg bort från en medspelare som går upp i en nickduell.
Andrabollen föll ner på Thuebros yta. Fast där finns bara en kinesiska, som stod för ett fantastiskt fint avslut.

Högklassiga i det svenska laget var de båda lagkaptenerna Lotta Schelin och Caroline Seger. Schelin såg rapp och pigg ut, och var inblandad i flera farligheter under de 67 minuter hon spelade.
Tyvärr får Seger inte göra det hon är bäst på så ofta, alltså komma rättvänd mot motståndarnas backlinje. Eftersom Lisa Dahlkvist är en för dålig passningsspelare för att starta anfallen tvingas Seger i stället ofta gå ner och hämta bollen långt ner på egen planhalva. Och när hon är där nere, och felvänd, så spelar hon ibland med så små marginaler att hon blir en säkerhetsrisk.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson

I den andra halvleken slog svenskorna minst sex–sju riktigt bra inlägg. Men det ledde inte till så mycket, mest eftersom att våra forwards Kosovare Asllani, Schelin och Sofia Jakobsson är alldeles för dåliga i luftrummet. Tråkigt att vi inte har någon powerforward som kan nicka.

Med det är klart. Ibland behöver man inte nicka in inläggen – de kan segla in i bortre hörnet ändå. För det var väl just ett inlägg som Thunebro slog rakt in i mål till den svenska kvitteringen?

Problemet i luftspelet märks även vid offensiva, fasta situationer, där det är våra mittbackar som skall sköta nickandet.

Trots allt är väl 1–1 ett slutresultat som Kina skall vara mest nöjt med. Sverige hade ett klart grepp om den andra halvleken.

Här är lite noteringar om andra intressanta spelare:

Kristin Hammarström: Stärkte sina aktier. Stod för ett par fina räddningar, och var chanslös på målet.
Jessica Samuelsson: Klarade sig undan debuten från start med godkänt betyg. Hade ett par fina uppspel, trots att hon var på fel kant.
Kosovare Asllani: Var väldigt blek så länge hon spelade ihop med Schelin. För så mycket spel ihop var det inte. Asllani fick större spelrum sina sista 15 minuter, då hon var inblandad i ett par fina chanser.
Hanna Folkesson: Kom in i halvtid, och gjorde ett gott jobb som bollvinnare.
Yttermittfältarna: Fyra spelare fick chansen, och jag kan inte säga att jag tycker att någon tog den mer än någon annan. Där känns det fortfarande som ett väldigt öppet race.

Höjdpunkter från matchen finns på det här klippet.

* I övrigt i dag noteras att Norge skrällvann med 2–0 mot Japan. Nu har japanskorna i och för sig valt att ställa över Miho Fukumoto, Homare Sawa, Aya Miyama, Shinobu Ohno och Kozue Ando, för att i stället ge ett antal yngre spelare chansen i Algarve cup i år.
Det hindrar inte att det var en fin skalp av norskorna. Målskyttar var de båda supertalangerna Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg.

* Sveriges premiärmotståndare i EM, Danmark, stod för en ännu större skräll då de höll Tyskland på 0–0. Höjdpunkter från matchen finns på det här klippet.

* USA vann mot Island med 3–0. Målen från den matchen ser du här. Målskyttar var Rachel Buehler, Shannon Boxx och Abby Wambach.

Ny succé för Press i landslaget

Succén fortsätter för Tyresös nyförvärv Christen Press. Det tog bara tre minuter innan hon var målskytt även i sin andra match för USA:s A-landslag.

Till slut vann USA med 3–1 mot Skottland i natt. Jag har sett på flera ställen noteringen att Press är första spelare att göra tre mål på sina två första A-landskamper. Det må vara sant, men Sydney Leroux gjorde fem på sina första två – vilket ju borde smälla lite högre ändå…

Press satte 3–0-målet. USA:s första mål satte Megan Rapinoe med en behärskad yttersida från straffområdeslinjen, och sedan ökade Abby Wambach på till 2–0 på en språngskalle.
Wambach var på många sätt matchens förgrundsfigur. Hon gjorde sin landskamp nummer 200, och sitt mål nummer 153 – varav 63 är nickar. Nu är hon bara fem mål efter Mia Hamm i statistiken över tidernas bästa målskytt i landslagssammanhang.

Skottlands reducering gjordes av Suzanne Grant, som också jubilerade. Det var nämligen hennes landskamp nummer 100.

Höjdpunkter från matchen finns här.

Förbundskapten Tom Sermanni släppte återigen fram en debutant. Det var en av mina favoriter från USA:s segrarlag från U20-VM i fjol, ytterbacken Crystal Dunn. Därmed har Sermanni släppt fram fler debutanter på sina två första matcher än vad Pia Sundhage gjorde på sina två sista år som ansvarig för USA:s landslag.

USA startade för övrigt så här: Hope Solo – Ali Krieger, Whitney Engen, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Heather O’Reilly, Shannon Boxx, Lauren Cheney, Megan Rapinoe – Sydney Leroux, Abby Wambach.

Matchen sågs för övrigt av 14224 åskådare. Och gårdagens match mellan Frankrike och Tyskland sågs av 15888. Två lysande publiksiffror som visar att damfotboll på landslagsnivå har vunnit mark i USA och Frankrike.
I Sverige såldes 22400 EM-biljetter på fyra timmar. Också det en bra siffra.

* Vår EM-motståndare Finland har i dag kört över en annan EM-klar nation, Ryssland. Hela 5–0 (3–0) till finländarna slutade matchen, där som vanligt en mängd spelare med Sverigekoppling fick speltid.

Se bilder från matchen här.

Linköpings Linda Sällström fick en halvlek i sin comeback efter korsbandsskadan. Och Sällström lobbader också ett av målen – det som betydde 4–0. Övriga målskyttar var Marianna Tolvanen, Jaana Lyytikäinen, Emmi Alanen och Adelina Engman.

Så här spelade Finland: Minna Meriluoto (Tinja-Riikka Korpela, 46) – Susanna Lehtinen, Maija Saari, Tiina Saario (Heidi Kivelä, 61), 
Tuija Hyyrynen (Katri Nokso-Koivisto, 80) – Alanen, Annika Kukkonen
, Anna Westerlund
, Lyytikäinen (Leena Puranen, 61) – Marianna Tolvanen (Engman, 74) och Sanna Talonen (Sällström, 46).

Succédebut för Press

Christen Press

Christen Press

Christen Press fick plats i Tom Sermanni:s allra första startelva som förbundskapten för USA. Och Press tackade för förtroendet genom att göra mål redan i den 13:e minuten i sin allra första A-landskamp. Och i den 31:a nickade hon in sitt andra. Vi snackar succédebut.

1–0 kom efter en inläggsfrispark i den 13:e minuten. Press fick bollen vid straffområdeslinjen. Tyresös nyförvärv från Göteborg drog till med vänstern, och fick en bra båge på skottet. Årets första mål för USA var ett faktum.

I minut 31 var det dags igen. Tobin Heath slog ett långt inlägg från vänsterkanten, och Press sprang in bakom Skottlands vänsterback och nickade in bollen i det långa hörnet. 2–0.
Det är alltså landslagsdebut för Press. Hon var reserv i OS-truppen i fjol, men fick aldrig spela – och blev därför inte heller medaljör. Hon fick hon starta till höger på mittfältet i en 4-4-2-uppställning.

För motståndet svarar Skottland, som ju leds av svenska Anna Signeul. Matchen pågår, och står 2–0, när det här inlägget skrivs. Man kan se den via den här länken.

USA startar för övrigt så här: Jill LoydenAli Krieger, Christie Rampone, Becky Sauerbrunn, Kelley O’Hara – Press, Carli Lloyd, Shannon Boxx, Heath – Abby Wambach och Alex Morgan.

Tillagt i efterhand: USA vann matchen med 4–1 (2–0) efter att även Boxx och inhopparen Sydney Leroux gjort varsitt mål. Skottlands mål gjordes av Kim Little, som var lysande under de 35 minuter jag såg.

Jackpot för Portland, läget i elitettan och helgens höjdpunkter

Då var det klart hur de 55 landslagsspelarna fördelas mellan lagen i NWSL. Som jag ser det drog Portland Thorns FC den stora vinstlotten. De får nämligen världens två kanske bästa forwards.

Vilket annat lag i världen kan matcha ett anfallspar med Christine Sinclair och Alex Morgan?
Hade jag fått välja två spelare hade jag helt klart tagit de två. De var ju etta och tvåa på min lista över 2012 års bästa spelare i världen.

Hela listan över hur spelarna fördelats hittar du på den här länken. Om en vecka är det draft. Då kommer klubbarna att fylla ut sina spelartrupper.

* Apropå Sinclair och Morgan var de två ju bland huvudkandidaterna till att vinna Ballon d’Or tidigare i veckan. I samband med prisutdelningen ifrågasatte jag rösterna från de mindre fotbollsländerna.
Marcus Bühlund på Eurosport gick ett steg längre ändå, och räknade bara rösterna från de elva länder som ligger högst på världsrankingen. Han skickade sedan listan till mig – tack för det, förresten. Så här såg det ut:

1) Wambach (1)   76
2) Sinclair (5)       47
3) Morgan (3)       31
4) Lloyd (6)          28
5) Miyama (8)      24
6) Sawa (4)          18
7) Rapinoe (10)    16
8) Abily (7)            11
9) Fukumoto (9)     6
10) Marta (2)          5

Som synes gör Marta ett jättefall från andra till tionde plats på listan när bara de stora nationernas röster räknas, medan Sinclair stiger in på topp tre.
Abby Wambach vinner dock klart även här, vilket känns skönt på många sätt. För det viktigaste är ju ändå att det blev rätt vinnare.
Wambach placerades för övrigt i Western New York Flash i NWSL ihop med Carli Lloyd.

* I Sverige har Sunnanå gjort klart med AIK:s Sussie Nilsson, och Umeå har värvat Djurgårdens isländska landslagsmittback Katrin Jonsdottir. Bra värvningar av de båda västerbottniska lagen.
Men tunga tapp för de båda Stockholmslagen, som fortsätter att brandskattas på sina bästa spelare. Hårdast drabbat är tveklöst Djurgården som snart har förlorat hela sin startelva från 2012.

Bloggen Spelare 12 gjorde i går en genomgång av lagen i den nya elitettan. Det var ingen rolig läsning, utan nästan alla klubbar har i dagsläget sämre trupp än 2012. Fast det förvånar inte mig ett dugg. Elitettan är en klart dyrare serie än fjolårets division I-serier. Det är längre resor, och ytterligare två bortamatcher för alla lag.
Så jag är inte förvånad att klubbarna tvingas lägga sina pengar på annat än starka spelartrupper.

Frågan är förresten vilket lag som kommer att bli seriefavorit i elitettan. Sirius?

* Så till en kort genomgång av helgens fotboll i världen. I Australien spelas den sista omgången av W-league. Då avgörs om Canberra United eller Sydney FC tar den sista slutspelplatsen. Då avgörs också vilka lag som kommer att ha hemmaplansfördel i slutspelet.
För svenskorna gäller det att Louise Fors spelar sin sista match i Western Sydney Wanderers i natt. Petra Larsson får däremot spela vidare i slutspelet.

I Italien har svensklaget Bardolino Verona en hyperviktig hemmamatch mot serietrean Brescia i morgon. Där måste Bardolino sannolikt vinna för att inte avståndet upp till andraplatsen i tabellen skall växa sig alldeles för stort.

På söndag spelas det tre matcher i franska Feminine Division 1. Lotta Schelin och Lyon vilar i helgen, men däremot möts PSG och Montpellier i ett hyperintressant möte i kampen om andraplatsen. Den matchen sänds på franska Eurosport, med start 16.30. Huruvida man får se Kosovare Asllani då känns lite oklart. Svenskan var ju bänkad i de sista omgångarna inför den korta julvilan.

Slutligen drar landskampsåret i gång på allvar i morgon förmiddag. Då inleds Yongchuan Cup, fyrnationsturneringen i Kina med matcherna Kina–Kanada (07.00) och Norge–Sydkorea (11.00).

Därför riskerar superjuryn att välja fel vinnare

Man skulle ju kunna tro att en sammansättning av alla världens lagkaptener och förbundskaptener samt varje lands mest pålästa journalist skulle göra det klockrena valet av världens bästa spelare. För en mer insatt jury borde det ju inte finnas?

Notera att jag skriver borde.

För den topplista över damernas Ballon d’Or som jag publicerade i det förra inlägget visar klart att det som borde ha varit en superjury inte har stått för det klockrena valet.
För hur kan Homare Sawa komma fyra? Och Marta tvåa? Och hur kan den mest naturliga vinnaren, Christine Sinclair, bara komma femma?
Både i Japan och USA kom den spelare som landets eget fotbollsförbund tagit ut som årets bästa, Aya Miyama och Alex Morgan, bakom den som har skapat sig det största namnet internationellt, Sawa och Abby Wambach.

Aya Miyama, Caroline Seger och Kosovare Asllani

Aya Miyama med bollen

Efter en stunds fundering är nog inte svaret på frågorna så svårt – trots allt. Det handlar om tradition – att skapa sig ett namn/varumärke. Och det handlar inte minst om tv-tid.

Även inom herrfotbollen är traditionen viktig. Spelare kan leva på gamla meriter – och sitt namn – i flera år efter att de passerat sportslig zenit. Fast problemet är väldigt mycket mindre än inom damfotbollen.
För i och med att alla matcher från de stora herrligorna tv-sänds över hela världen varje vecka, så får de röstande gott om chanser att värdera vem som varit bäst.

Inom damfotbollen sänds i princip ingenting av ligaspelet. Och i många länder sänds inte ens de stora mästerskapen. Så chansen för representanter från exempelvis Sri Lanka, Antigua och Turkiet att göra ett rättvisande val kan vara högst begränsad. Och därför röstar många på spelare som de hört talas om – men kanske inte har sett på flera år.

Därför noteras att 2011 års suverän Sawa anses vara bäst i världen även 2012 av lagkaptenerna i Bangladesh, Bulgarien, Etiopien, Filippinerna, Georgien, Hongkong, Italien, Japan (Miyama), Kambodja, Kina, Kirgizistan, Mauritius, Nya Caledonien, Nya Zeeland, Palestina, Slovenien, Sri Lanka, Swaziland, Turkiet, Uzbekistan, Vanuatu och Zimbabwe.

Homare Sawa utmanar Emma Berglund och Linda Sembrant

Homare Sawa utmanar svenska mittbackar

Och att legendaren Marta toppar listorna för lagkaptenerna från Albanien, Antigua, Armenien, Bolivia, Caymanöarna, Colombia, Comorerna, Grenada, Guatemala, Honduras, Jamaica, Luxemburg, Montenegro, Mocambique, Rumänien, Senegal, Surinam, Tadzjikistan, Venezuela och Vitryssland.
Det hade varit spännande att höra hur de motiverar sina röster…

Marta Viera da Silva

Marta Viera da Silva

Som märks är det inte så många etablerade damfotbollsnationer bland dem som röstat på Marta eller Sawa.

Jämför med min vinnare, Christine Sinclair, som toppar listorna hos lagkaptenerna från Dominikanska republiken, England, Island, Irland, Mexiko, Namibia, Norge, Samoa, Sverige och Trinidad/Tobago.

Sinclair har en klart kortare lista, men den rymmer trots det fler etablerade nationer. Det borde varit ett land till, Kanada – men Sinclair valde förstås att inte rösta på sig själv.

Att det blir så här är förstås problematiken med demokrati i frågor där alla inte har, eller ens kan ha, tillräckligt underlag för att avlägga en insatt röst.
Jag är givetvis för demokrati, och accepterar att gamla meriter kommer att ha en alldeles för framträdande roll inom Ballon d’Ors damklass i många år framöver.

Även om jag samtidigt tycker att det är lite synd…

Rösterna som gjorde Sundhage och Wambach bäst i världen

Det blev inga skrällar i damkategorierna vid kvällens Ballon d’Or-gala. Först läste Felipe Scolari upp vinnarnamnet i kategorien bästa tränare. På lappen stod det Pia Sundhage.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

En stund senare var det Hope Solo som läste upp namnet på världens bästa spelare. Hon sa:

”Min lagkamrat, Abby Wambach.”

Wambach och Yano

Abby Wambach med Kyoko Yano i ryggen

Det var ju precis vad jag tippade tidigare i dag. Och då skrev jag även hur jag ser på de valen. Så där finns det inte så mycket att tillägga, mer än att det är lite intressant att Alex Morgan blev USA:s bästa spelare 2012, och Wambach världens…

Sundhage förnekade sig för övrigt inte. Hon tackade nämligen med en sång. Se och hör själv här. Jag kan möjligen tycka att det börjar bli lite för mycket av den varan nu. Å andra sidan lär det vara Sundhages tacktal som alla minns från galan. Så, okej då…

Wambach däremot verkade både lite förvånad, och tagen, när hon höll sitt tacktal. Hon blev den femte spelaren att vinna Fifas pris till världens bästa spelare. Tidigare har Mia Hamm (2001–02), Birgit Prinz (2003–05), Marta (2006–10) och Homare Sawa (2011) vunnit. I och med Wambachs pris blev Nordamerika första kontinent att få två olika vinnare.
Namnet på priset har dock ändrats. Fram till och med 2009 hette det Fifa Women’s player of the Year. Nu heter det Ballon d’Or, även om det längre namnet fortfarande förekommer i vissa sammanhang. Men Fifa kallar det i alla fall Ballon d’Or här.

Ganska omgående efter galan blev alla röster offentliga. Där konstateras att Nilla Fischer röstade så här:
Spelare: 1) Sinclair, 2) Miyama, 3) Rapinoe
Tränare: 1) Herdman, 2) Sundhage, 3) Lair

Här är Thomas Dennerby:s röster:
Spelare: 1) Wambach, 2) Marta, 3) Sinclair
Tränare: 1) Sundhage, 2) Lair, 3) Herdman

Och Anna Signeul:s:
Spelare: 1) Wambach, 2) Sinclair, 3) Rapinoe
Tränare: 1) Sundhage, 2) Bini, 3) Herdman

I år hade Sverige en mediaröst. Det var Anette Börjesson på damfotboll.com som stod för den. Hon röstade så här:
Spelare: 1) Wambach, 2) Sinclair, 3) Miyama
Tränare: 1) Sundhage, 2) Bini, 3) Herdman

Pia Sundhage röstade aldrig. Utan USA:s tränarröst har Jill Ellis avlagt. Den löd:
Spelare: 1) Wambach, 2) Morgan, 3) Rapinoe
Tränare: 1) Sundhage, 2) Sasaki, 3) Swanson

På den här pdf-filen hittar du alla röster i spelarkategorien.

Slutställningen blev:
1) Wambach 20,67 procent av rösterna
2) Marta       13,50
3) Morgan    10,87
4) Sawa       10,85
5) Sinclair    10,33
6) Lloyd         7,99
7) Abily          7,70
8) Miyama      7,51
9) Fukumoto  7,32
10) Rapinoe   2,89

Och toppen av tränarkategorien:
1) Sundhage   28,59
2) Sasaki         23,83
3) Bini               9,02
4) Lair               7,64

Bland herrarna blev som väntat Lionel Messi världens bäste spelare, och Vicente del Bosque bäste tränare. Puskas Award för årets mål – som ju även kan vinnas av kvinnor – gick lite oväntat till Fenerbahces slovak Miroslav Stoch för en läcker volley. Där hade jag nog trott att Falcao skulle dra vinstlotten.
Bland herrarna tar man även ut ett världslag. 2012 års upplaga bestod av elva spelare från den spanska ligan. Bland damerna finns det ännu så länge inget officiellt världslag. Men inom några år så kanske man har börjat med det också.

I kväll blir Sundhage officiellt bäst

I kväll 19.00 hålls Ballon d’Or-galan där världens bästa spelare och tränare koras. Allt talar för att det för första gången utdelas ett pris till en svensk spelare eller ledare.

Pia Sundhage är ju nämligen storfavorit till att få guldbollen som världens bästa tränare inom damfotbollen. Det är naturligtvis stort – även om det förstås hade varit ännu större om det varit för insatser inom svensk fotboll som hon prisats.

Såvitt jag kan hitta har bara en svensk tidigare fått pris av Fifa, och det var domaren Anders Frisk, som fick specialpriset (Presidential award) 2005.

I kväll får vi alltså också veta vilka som blir världens bästa spelare 2012, herrar och damer. Jag tippar på att det blir Lionel Messi och Abby Wambach. Men som jag flera gånger tidigare (bland annat här, här och här) har varit inne på så går inte min röst till Wambach.

Vi kommer för övrigt under de närmaste dagarna också få se hur världens alla lagkaptener och förbundskaptener har röstat i Ballon d’Or. Det skall bli intressant att se vilka som lyft in Marta i finalen.

I fjol var det ingen svensk tidning som röstade i damkategorien. Hade jag fått den rösten hade jag lagt mina poäng så här:

Spelare
5) Christine Sinclair, Kanada
3) Alex Morgan, USA
1) Yuki Ogimi, Japan

Tränare
5) Pia Sundhage, USA
3) John Herdman, Kanada
1) Patrice Lair, Olympique Lyonnais

Jag har för övrigt Wambach som fyra, men det är ju bara tre som får poäng.

Damfotbollskalendern 2013

Gott nytt år.

Jag avslutade 2012 genom att titta tillbaka i form av en årskrönika. Jag har för övrigt nyss lagt till några rubriker i det inlägget: årets räddningar, årets damallsvenska allstarlag samt årets musikvideo.
Nu är vi 2013, och vad passar bättre då än att blicka framåt?

Så här är 2013 års damfotbollskalender:

5 januari: Ligaspelet återupptas med fulla omgångar i Australien och Italien efter ett kort juluppehåll.Även den franska ligan återupptas under helgen efter kort julledighet. Fast här spelas huvuddelen av matcherna på söndagen.

7 januari: Ballon d’Or delas ut. Vem av Abby Wambach, Alex Morgan och Marta utses till världens bästa fotbollsspelare? Och får Pia Sundhage pris som den bästa ledaren?

9 januari: Landskamp, USA–Skottland. Retur den 13 januari.

12–16 januari: Yongchuan Cup. Fyrnationsturnering i Kina mellan värdnationen, Kanada, Norge och Sydkorea.

12–17 januari: Landslagsläger på Bosön.

18 januari: Den nya amerikanska ligan, NWSL håller sin första draft.

3 februari: Frauen-Bundesliga tjuvstartar, med matchen Essen-Schönebeck–Duisburg, som är uppskjuten sedan december.

9–14 februari: Landslagsläger i La Manga.

13 februari: Landskamp, Frankrike–Tyskland.

17 februari: Frauen-Bundesliga. ”Riktig” återstart efter vinteruppehållet.

4–14 mars: Cypern cup. Jag har inte sett något spelschema, men gruppindelningen ser ut så här:
Grupp 1: England, Skottland, Nya Zealand och Italien.
Grupp 2: Kanada, Finland, Schweiz och Holland.

6 mars: Algarve cup: Sverige–Kina.
8 mars: Algarve cup: Sverige–Island.
11 mars: Algarve cup: Sverige–USA.
13 mars: Algarve cup: Placeringsmatch mot Danmark, Norge, Japan eller Tyskland.

15 mars: Ryska Supreme division återstartar efter långt vinteruppehåll.

20–21 mars: Women’s Champions League, kvartsfinaler, första matchen: Juvisy–Göteborg, Lyon–Malmö, Wolfsburg–Rossiyanka och Arsenal–Torres.

27–28 mars: Women’s Champions League, kvartsfinal, returer.

3–8 april: Datum för landskamper.

4 april: VM, Förkval mot Kanada 2015. Åtta mindre nationer spelar. Matcher spelas 4, 6 och 9 april. Sverige slipper givetvis förkvalet.

5 april: Landskamp, USA–Tyskland.

13 april: Damallsvenskan, premiär: Kif Örebro–Mallbackens IF.

13–14 april: Women’s Champions League, semifinaler, första matchen: Lyon/Malmö–Juvisy/Göteborg  och Arsenal/Torres–Wolfsburg/Rossiyanka.

16 april: VM, Europas kval lottas.

20–21 april: Women’s Champions League, semifinaler, returer.

12 maj: Frauen-Bundesliga, sista omgången.

23 maj: Women’s Champions League, final. Spelas på Stamford Bridge i London.

26 maj: Franska Feminine division 1, sista omgången.

29 maj–2 juni: Datum för landskamper.

15–20 juni: Datum för landskamper.

29 juni: Landskamp, Tyskland–Japan.

30 juni–5 juli: Landslagets EM-läger i Stenungsund.

10–28 juli: EM-slutspel
10 juli
: EM: Sverige–Danmark (Gamla Ullevi, 20.30).
13 juli: EM: Sverige–Finland (Gamla Ullevi, 20.30).
16 juli: EM: Sverige–Italien (Örjans vall, 20.30).
21–22 juli: EM: Kvartsfinaler.
24 juli: EM: Semifinaler.
28 juli: EM: Final.

20–28 juli: Östasiatiska mästerskapen, slutspel: Japan, Kina, Nordkorea och Sydkorea gör upp i Seoul i Sydkorea.

20–21 september: VM-kvalet inleds.

20 oktober: Damallsvenskan, sista omgången.