Brasilien–Sverige 5–1. Nattens värdemätare slutade alltså med svensk rekordförlust. Och här sitter jag och undrar hur jag kunde varit så hoppfull inför det här mästerskapet. I natt kom verkligheten ikapp det här landslaget.
I natt var Brasilien bättre än Sverige på precis allt. Precis allt.
Marta skojade med det svenska lag, som bland annat jag har överskattat rätt rejält. För i dag fanns det inget som talade för svensk medalj. I dag ställer jag mig istället frågan om vi ens går till slutspel. Resultaten i dag gick emot, vilket gör att vi i högsta grad är i riskzonen att bli sämsta grupptrea.
Matchen mot Kina har jag ända från lottningen känt oro för. Känslan är att Kinas tajta defensiv kommer att passa vårt lag väldigt dåligt. Och med dagens skräcksiffror i ryggen måste vi vinna mot Kina för att undvika tredjeplatsen i gruppen.
VI kan förstås glömma gruppsegern. För grupptvåan väntar sannolikt Kanada i kvartsfinal, medan trean kommer att ställas mot USA – om trean går vidare. För svensk del innebär det alltså att vi måste vinna mot Kina för att undvika USA. Vi har fördelen av att vår grupp avslutas efter de båda andra, vilket gör att vi vid avspark kommer att veta vad som krävs för att avancera som en av de två bästa treorna. Men kryss mot Kina leder troligen till slutspel – och till match mot USA.
Fast det där får vi ta mer om senare. Nu tillbaka till dagens överkörning.
Det hade nästan på dagen gått åtta år sedan Sveriges senaste förlust i en gruppspelsmatch i ett stort mästerskap. Efter 18 förlustfria matcher i rad spräckte Brasilien vår svit med råge.
Inför avspark valde Pia Sundhage att göra två byten i startelvan. Utöver det framtvingade bytet där skadade Jessica Samuelsson lämnade plats för Elin Rubensson gjordes även ett skifte på mittbacksplats. Där klev Emma Berglund in för Linda Sembrant, sannolikt med avsikt att möta Brasiliens snabbhet.
Det skulle visa sig att det bytet inte föll väl ut. Berglund var nämligen väldigt olycklig i matchen. De första tio minuterna var det väldigt virrigt i det svenska laget. Så långt hade man knappt slagit en passning till rätt adress. Å andra sidan hade inte Brasilien haft några målchanser heller.
I elfte minuten skulle Sverige ha tagit ledningen. Fridolina Rolfö serverade Kosovare Asllani öppet läge från ett par meter. Men Asllanis avslut var alldeles för mesigt. Det höll alldeles för dålig kvalitet.
När Brasilien fick sina chanser hade de däremot grym kvalitet. Efter 20 minuter började man ändå känna att Sverige var med i matchen och hade hyfsad kontroll i defensiven. Då ställde Berglund och Hedvig Lindahl till det – de bjöd Brasilien och Beatriz på ett ledningsmål.
Personligen tycker jag att Berglund måste rensa bort den bollen, och således är den största boven i dramat. Men Lindahl är inte oskyldig, hon är för passiv.
Även i nästa svenska läge var kvaliteten för dålig. Rolfö spelade loss Sofia Jakobsson till höger, men Jakobssons försök till inspel var för hårt och för dåligt riktat. Jag tycker nog att hon borde ha gått på eget avslut där.
I slutminuterna fick Cristiane straff efter en kollision med Magdalena Ericsson. Domslutet kändes billigt, men jag har inte sett någon riktigt bra repris på situationen, så det kan ha varit ett korrekt domslut. Straffen från Marta var det däremot inget fel på.
In i pausvilan hade Brasilien 3–0 i mål, 4–1 i målchanser och 3–0 i hörnor. Hemmalaget visade alltså en grym effektivitet och kvalitet när chanserna dök upp.
I halvtid valde Sundhage att byta ut Ericsson och sätta in Jonna Andersson, som skötte sig helt ok. Den andra halvleken var länge rätt avslagen. Brasilien låg rätt i positionerna och kontrollerade spelet helt. De drabbades av en tung jobspost när Cristiane tvingades kliva av med en trolig muskelbristning.
Den första heta målchansen i halvleken dröjde till den 80:e minuten – då gjorde Marta 4–0:
Det blev ytterligare två målchanser i matchen, en åt vardera håll. Båda blev mål, först 5–0 genom Beatriz, sedan 5–1 genom Lotta Schelin. Bra att Schelin fick göra mål, men tyvärr håller hon inte den önskade klassen i den här turneringen heller. Det händer alldeles för lite kring henne.
I dag var Fridolina Rolfö den klart bästa svenska spelaren, vårt enda riktiga offensiva hot. Som tack för det byttes hon ut efter drygt 60 minuter. Det bytet förstod jag väldigt lite av.
Jag har kollat statistiken och vad jag kan hitta har Sverige aldrig tidigare släppt in fem mål i en landskamp. Aldrig tidigare. Vi har förlorat med 4–0 i sex olika träningsmatcher, tre mot Norge och en vardera mot Kina, Tyskland och England. Men vi hade aldrig förlorat med fyra mål i en tävlingsmatch, och aldrig tidigare med 5–1. Det var alltså en historisk överkörning.
Det om raset i Rio.
Utöver Brasilien har även USA och Kanada säkrat sina platser i kvartsfinal genom segrar. Här är en genomgång av övriga matcher i omgången:
Kanada–Zimbabwe 3–1
Inför fina 30 295 åskådare var det 3–0 och avgjort i halvtid. Kanada imponerade i första halvleken, efter paus spelade de mer eller mindre av matchen. Man såg även till att Kadeisha Buchanan fick sin andra varning och blir avstängd mot Tyskland.
Jag kollade förresten lite extra på uppskrivna Buchanan, och kan inte säga att jag blev speciellt imponerad. Hon ställdes inte på märkvärdigt svåra prov, men kändes ändå lätt otajmad. Men hon har kanske ett par växlar till att lägga in när det blir riktigt allvar. En situation där hon kom snett var den där Zimbabwe fick sitt tröstmål.
Christine Sinclair gjorde ett mål (straff) och står på totalt två.
Zimbabwe står på noll poäng och målskillnaden 2–9 efter två omgångar. Håller de förlustsiffrorna mot Australien under fem måls marginal slipper man sistaplatsen i OS maratontabell – vilket måste vara lagets huvudmål nu. Grekland innehar den jumboplatsen med noll poäng och 0–11 i målskillnad.
USA–Frankrike 1–0
Matchkvaliteten motsvarade tyvärr inte mina högt ställda förväntningar. Som väntat var Frankrike det lag med bäst spel, men det var USA som hittade ett sätt att vinna. Och föga oväntat var det Carli Lloyd som gjorde målet. Hon har en makalös förmåga att dyka upp på rätt ställe i rätt ögonblick.
Målet kom i den andra halvleken, under en bra amerikansk period. Före paus var Frankrike det klart bättre laget. USA hade mycket boll, men hade märkbart svårt att komma till målchanser. Det är så otroligt tydligt att man inte har hittat hur man skall fylla luckan efter Lauren Holiday i uppspelsfasen. När varken Mallory Pugh eller Lindsey Horan heller fanns i startelvan var passningskvaliteten från mittfältet helt enkelt inte tillräckligt kreativ för att skaka lag ett lag som Frankrike.
Trots det vann alltså USA till slut. Man får tacka en formstark Tobin Heath och ineffektiva fransyskor för det. Frankrike hade rätt många lägen, men det var inte många avslut som gick inom ramen. I det franska laget reagerade jag över att Eugenie Le Sommer fick sitta på bänken hela matchen. Jag tyckte allt att hon såg riktigt pigg ut i premiären. Men hon har kanske någon skadekänning.
Slutligen flaggade jag inför matchen för matchen i matchen, den mellan världens två bästa mittbackspar. Men tyvärr vilade USA Julie Johnston som en säkerhetsåtgärd, vilket gjorde att vi inte fick den kamp jag hade tänkt mig. Men det är nästan alltid en njutning att kolla in Wendie Renard och Becky Sauerbrunn, och de gjorde mig inte besviken i dag heller.
Däremot hade Johnstons ersättare, Whitney Engen, det lite tufft i den första halvleken. Hon blev bolltittare ett par gånger, vilket gjorde att Marie-Laure Delie kunde löpa in på ytan bakom mittbacken. Engen spelade dock upp sig i den andra halvleken.
Tyskland–Australien 2–2
Tyskland kom undan med blotta förskräckelsen. Jag tippade inför turneringen att Australien skulle besegra Tyskland, något som var väldigt nära. Jag byggde tipset på att The Matildas har flera blixtsnabba forwards, vilka skulle bli väldigt jobbiga att hantera för de långsamma tyska mittbackarna. Inte minst som tyskorna ofta trycker upp sina ytterbackar högt.
Det verkar som att Australiens förbundskapten Alen Stajcic hade tänkt liknande tankar, för han mönstrade snabbast möjliga tremannaanfall; Sam Kerr, Lisa De Vanna och Caitlin Foord. Det funkade bra, och Australien gjorde 1–0 genom Kerr:
Jag såg inte hela den första halvleken. Det jag såg hade dock The Matildas det nästan lika jobbigt i försvarsspelet som tyskorna. Efter paus fick Australien mycket bättre defensiv kontroll, och man hade flera lägen att punktera matchen, bland annat var Foord framme tre–fyra gånger.
I 88:e minuten kom kvitteringen. Och det var Saskia Bartusiak som stod för den. Mittbacken som hade haft det otroligt jobbigt i defensiven kom rätt i offensiven.
Resultatet innebär att Tyskland har bra chans till gruppseger. Det mesta talar för att Australien blir trea, och en riktig nitlott för en gruppsegrare. För i dag spelade de den snabba anfallsfotboll som jag såg dem göra i OS-kvalet. Ett otroligt snabbt spel som inget lag går säkert mot.
Det var förresten bra publiksiffror i den här gruppen. Den här matchen sågs av ännu fler än Kanada–Zimbabwe, hela 37 475 personer.
Kina–Sydafrika 2–0
Jag behövde sova någon timme i natt och släppte den här matchen. Jag vet således inte så mycket om den. Jag noterade dock att Sydafrika hade en boll i ribban strax innan Gu Yasha gjorde Kinas ledningsmål. Kolla förresten in den sydafrikanska högerbackens arbete vid målet. Undermåligt.
Även den här matchen sov jag bort. Nya Zeeland tog den trepoängare som gör att laget har en liten chans att få spela slutspel. Segerskytt var lagets specialla målskytt, Amber Hearn:
Om ett dygn kommer redan i princip hälften av matcherna i OS-turneringen att vara spelade, tolv av 26. Och kanske har vi då fått sett turneringens bästa match.
Jag har nämligen väldigt höga förväntningar på kvällens match mellan de två lag jag rankade högst inför OS; USA och Frankrike. Skall man bara se en damfotbollsmatch i år känns den som ett lämpligt val. Men innan jag går in på supermatchen blir det lite funderingar kring nattens stora test för Pia Sundhage:s lag.
03.00 Brasilien–Sverige.
Tv/stream: Tv3 och Viasat Sport samt Viaplay.
Tips: 40–35–25
Inför avspark i onsdags hade jag väldigt positiva vibbar kring vårt svenska lag, känslan var att det kunde bli sjätte gången gillt när det gäller medalj i OS-sammanhang. Efter premiärmatchen mot Sydafrika har jag inte lika positiva känslor längre.
Jag har självklart inte givit upp hoppet om medalj efter en match, men det är helt klart en mängd frågetecken som behöver rätas ut i natt.
Matchen mot Brasilien blir den bästa värdemätaren för Sundhages nya lagbygge. Sedan 4–1-förlusten mot Tyskland i åttondelsfinalen i fjolårets VM har Sverige bara spelat mot två lag på världsrankingens topp tio, och det var Norge (tia) och ett reservbetonat Japan (sjua).
Nu väntar ett laddat, ordinarie och formstarkt Brasilien på bortaplan, det är definitivt ett svårare test än Japans nya landslag. Det är även ett klart svårare test än vad Norge var i OS-kvalet.
I natt får vi se hur stabilt det svenska försvarsspelet verkligen är. I natt får vi se om Sverige kan spela ett effektivt kontringsspel mot starkt motstånd.
Mot Kina visade alla Brasiliens fyra offensiva spelare Marta, Cristiane, Beatriz och Andressa Alves att formen är på topp. Vår backlinje kommer således garanterat att utsättas för ett rejält hållfasthetstest. Och bakom den måste Hedvig Lindahl värdera situationerna väl och agera med pondus. Jag tyckte att hon kändes lite passiv mot Sydafrika. Men då hade hon den otacksamma uppgiften att stå overksam stora delar av tiden. Det kommer hon nog inte få göra i natt.
En rak backlinje
Frågan är förresten hur Sundhage formerar sin backlinje. Jag skulle inte bli förvånad om hon sätter in Emma Berglund i stället för Linda Sembrant för att tillföra lite snabbhet centralt.
På ytterbacksplats är ju inte Jessica Samuelsson aktuell för spel. Där talar det mesta för att Elin Rubensson går in. Jag utesluter inte heller att Sundhage även byter vänsterback, och sätter in Jonna Andersson istället för Magdalena Ericsson.
Det sistnämnda bytet hade jag nog inte gjort. Jag minns hur jobbigt Andersson hade det med Marta i Linköpings bortamöte med Rosengård i slutet av maj. Där har Marta ett gigantiskt mentalt övertag.
Offensivt måste passningskvaliteten upp flera nivåer. Inte minst måste Kosovare Asllani få/ta en större roll i anfallsspelet. Det är hon och Fridolina Rolfö som har den nödvändiga kvaliteten i de avgörande passningarna.
Dessutom måste de fasta situationerna vässas ett par snäpp. Vi har ett helt gäng nickstarka spelare att flytta upp vid hörnor och inläggsfrisparkar, men då måste ju bollen slås in med bättre kvalitet än senast.
Så sent som för några dagar sedan kände jag att det här var en match som Sverige hade mycket stor chans att vinna. Även om jag fortfarande i grund och botten tror att Brasilien borde passa det svenska laget rätt bra, är det svårt att tippa i svensk favör efter den första omgången. Nu känns det alltså som ganska klar fördel för värdnationen.
20.00 Kanada–Zimbabwe
Tv/stream: Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 98–1,5–0,5
Kanada imponerade stort i öppningsmatchen mot Australien. Zimbabwe däremot spelade tufft och fult – och föll med stora siffror.
Allt talar för att Kanadas intressanta lag vinner den här matchen. Med tanke på att ingen av de tyska spelarna vräkte in mål mot Zimbabwe har Kanadas och Australiens spelare nu chansen att koppla greppet om skytteligan. Det är i första hand Christine Sinclair och i andra Janine Beckie som känns som tänkbara skyttedrottningar i det kanadensiska laget.
Som jag ser det är det här matchen mellan turneringens två bästa lag. Rent spelmässigt tycker jag att Frankrike har ett större spel och större potential än USA. Men amerikanskorna känns ändå som klara favoriter – de har ju en vinnarinstinkt som fransyskorna saknar. Dessutom har USA traditionen på sin sida.
Men intressant blir det. Och det finns mycket i potten. Det lag som vinner får ju nämligen sannolikt en betydligt lättare kvartsfinal än förloraren. Förloraren ställs ju nämligen mot segraren i Tysklands grupp.
Frankrike brukar vara väldigt bra under första halvan av den första halvleken. Skall de kunna vinna den här matchen krävs det att de får utdelning under den perioden. De måste sannolikt göra första målet för att ha chansen. Jag har nämligen väldigt svårt att se att Frankrike skulle kunna vända och vinna ur underläge mot USA. Amerikanskornas mentala övertag känns för stort.
En spännande match i matchen här är den mellan de båda mittbacksparen. Jag ser dem som världens två bästa, och håller Frankrikes duo allra högst. I varje fall på förhand…
Den här dagen duggar toppmatcherna tätt. USA och Frankrike var ju etta och tvåa på min ranking inför OS-turneringen. På den var Tyskland och Australien trea och fyra. Här drabbar alltså också två tänkbara medaljörer samman.
Tyskland gjorde vad man skulle mot Zimbabwe, medan Australien föll tungt mot Kanada – efter slarv redan i matchens första sekunder.
Jag tippade ju Australien som gruppsegrare häromdagen. Om det skall kunna bli verklighet krävs det seger för The Matildas här.
När jag tippade var jag inte medveten om att Australien inte vågar matcha viktiga duon Steph Catley och Lisa De Vanna fullt ut i början av turneringen. Det talar för Tyskland. Men det här är verkligen en väldigt öppen och oviss match. Det blir spännande att se om min favoritspelare i The Matildas, Sam Kerr fortsätter att visa toppform.
Sam Kerr
00.00 Kina–Sydafrika
Tv/stream: Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 70–20–10
Kina blev rejält överkört av Brasilien, medan Sydafrika stod upp väl mot Sverige. Trots det tror jag rätt hårt på Bruno Bini:s kinesiska lag i den här matchen. Kinesiskorna är mer passningsskickliga än vad det svenska laget var, något som borde passa Banyana Banyana dåligt.
Det här är faktiskt en väldigt viktig match för svensk del. Slutar den oavgjord talar det mesta för att Sverige går vidare till kvartsfinal även vid förluster mot både Brasilien och Kina.
Inför turneringen kändes kryss som ett högst tänkbart tipstecken här, men efter den första gruppspelsomgången tror jag på Nya Zeeland. Jag tyckte att Ferns såg rätt bra ut mot USA, medan Colombia blev helt avklätt av Frankrike.
Dock har Nya Zeeland historien mot sig. På 24 matcher i VM och OS har man bara en seger – mot Kamerun för fyra år sedan. Övriga 23 matcher har slutat med åtta kryss och 15 förluster. Det som talar mot Ferns är alltså att de inte är vana vid att vinna mästerskapsmatcher. Men som sagt, skulle det bli kryss gråter man inte…
I väntan på morgondagens kanonmatcher i OS har jag laddat upp lite bilder från Kalmar och OS-genrepet Sverige–Japan. Det är som vanligt lite varierande kvalitet, när det gäller fotografering är jag amatör, och har amatörutrustning.
Men några av bilderna är jag rätt nöjd med. Hoppas ni också tycker om dem.
Detta bildspel kräver JavaScript.
I övrigt rekommenderar jag att alla ni som missade Viasats reportage om Olivia Schough tar en titt via länken här nedan. Det är både välgjort och känsloladdat. Ett väldigt bra tv-inslag helt enkelt.
Och går det för fort i bildspelet ovan kommer alla bilderna här igen:
Pauline Hammarlund
Nilla Fischer
Elin Rubensson
Lisa Dahlkvist
Magdalena Eriksson
Magdalena Eriksson, Emma Berglund, Olivia Schough, Sofia Jakobsson och Emilia Appelqvist
Svensk våg
Olivia Schough, Magdalena Eriksson, Kosovare Asllani och Emma Berglund
Sverige firar
Yuki Nagasato, Rika Masuya och Rumi Utsugi
Rika Masuya, Rumi Utsugi och Yuri Kawamura
Ayaka Yamashita
Saki Kumagai
Saki Kumagai
Fridolina Rolfö
Monika Mularczyk
Pia Sundhage och Rebecca Hedin
Nadeshiko
Olivia Schough och Lotta Schelin
Magdalena Eriksson och Olivia Schough
Vart är Sverige på väg?
Sverige firar
Svenskt jubel
Svenskt jubel
Yu Nakasato
Lotta Schelin
Caroline Seger
Elin Rubensson
Yuri Kawamura
Saori Ariyoshi
Lisa Dahlkvist
Lotta Schelin
Tomoko Muramatsu
Olivia Schough
Emma Berglund och Olivia Schough
Nadeshiko
Lotta Schelin
Emilia Brodin
Amanda Ilestedt
Pauline Hammarlund
Sara Thunebro
Emelie Lundberg
Hanne Gråhns
Amanda Ilestedt
Kosovare Asllani
Emma Berglund
Hanne Gråhns
Ayaka Yamashita
Jonna Andersson
Nilla Fischer och Linda Sembrant
Caroline Seger
Sofia Jakobsson
Fridolina Rolfö
Asako Takakura
En rak backlinje
Caroline Seger
Mayu Sasaki
Yuri Kawamura
Saki Kumagai
Fridolina Rolfö
Linda Sembrant, Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson
Linda Sembrant, Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson
Lisa Dahlkvist, Linda Sembrant och Fridolina Rolfö
Hedvig Lindahl, Stina Blackstenius och Jonna Andersson.
Stina Blackstenius, Jonna Andersson och Lisa Dahlkvist
Sverige
Landslaget
Sverige
Nadeshiko
Japan
Hedvig Lindahl
Svensk uppvärmning
Linda Sembrant nickar
Linda Sembrant och Nilla Fischer
Chika Hirao
Erina Yamane
Mina Tanaka
Mizuho Sakaguchi
Emelie Lundberg
Yuki Nagasato
Saori Ariyoshi
Saki Kumagai
Yuki Nagasato
Rumi Utsugi
Yuki Nagasato
Mina Tanaka
Saori Ariyoshi
Saki Kumagai
Pia Sundhage
This is my pictures from Guldfågeln Arena in Kalmar and the international women’s football friendly between Team Sweden and Nadeshiko of Japan. Team Sweden won 3–0. I got pictures of a lot of japanese players; Saori Ariyoshi, Saki Kumagai, Yuki Nagasato (Ogimi), Rumi Utsugi, Mina Tanaka, Yu Nakasato, Chika Hirao, Mizuho Sakaguchi, Erina Yamane, Yuri Kawamura, Mayo Sasaki, Ayaka Yamashita, Rika Masuya, Tomoko Muramatsu and coach Asako Takakura.
Oj, det var inte vackert. Men det var tre otroligt viktiga premiärpoäng. Tre poäng som ju faktiskt kan räcka för kvartsfinal.
Jag räknade till 5–1 i målchanser och fick det till 12–2 i hörnor – så segern var ju inte på något sätt orättvis. Sydafrikas målchans var förresten ingen riktig chans, utan ett missat inlägg där Hedvig Lindahl höll på att ställa till det.
Strax efter var det istället annars stabila Roxanne Barker i Sydafrikas mål som ställde till det för sitt lag. Det var ju faktiskt hon som bjöd oss på segern. Sedan är ju Nilla Fischer grymt bra på att trycka in bollar i samband med fasta situationer. Fischer har nu gjort fyra OS-mål, med det är hon näst bästa svenska genom tiderna – hon har bara ett färre än Lotta Schelin.
Det var en premiär – med allt vad det innebär av nerver och matchovana. De flesta svenska spelarna kan bättre än de presterade i Rio i dag. Bäst tycker jag att Jessica Samuelsson och Fridolina Rolfö var. Även mittbackarna skötte sig.
När det gäller coachningen fick jag de två byten jag ville ha i halvtid – så jag kan inte vara jättekritisk. Med tanke på hur det såg ut i starten av den andra halvleken hade jag nog föredragit att ta ut Schelin istället för Sofia Jakobsson. Jakobsson var ju nämligen pigg, medan Schelin inledde lovande, men sedan försvann ur matchen.
På Tv3 pratar Lasse Lagerbäck nu om bristen på spelvändningar. Där är Caroline Seger en stor bov i dramat. Hon söker nästan alltid korta passningar, sällan crossbollar. För att få bättre spelvändningar måste nog Lisa Dahlkvist hitta formen. Hon är helt klart bäst på crosspassningarna.
Jaja. Det här var en premiär, och det blev tre poäng. Visst hade man på förhand hoppats på att det skulle ha blivit en lite större seger, men 1–0 får duga…
I morgon 18.00 svensk tid sparkar Sverige och Sydafrika igång OS 2016. Det har således blivit hög tid för min stora guide till spelens damfotbollsturnering.
Jag gjorde en ranking av de tolv lagen i april, inför lottningen. Det är dock 3,5 månader sedan, och en del har hänt. Mest positivt är att Sverige har tagit flera steg i rätt riktning sedan dess, medan flera av favoritlagen har hackat.
Innan jag går in på rankingen kommer här lite grundfakta. Det är tre grupper med fyra lag i varje. Ettorna, tvåorna och de två bästa treorna går vidare till kvartsfinal. Slutspelsträdet finns i botten av det här inlägget.
Här är gruppindelningen:
Grupp E
Brasilien
Kina
Sydafrika
Sverige
Grupp F
Australien
Kanada
Tyskland
Zimbabwe
Grupp G
Colombia
Frankrike
Nya Zeeland
USA
Spelschemat finner du här. Notera att man kan ändra matchtid till sin tidszon, till höger just under datumraden.
Därmed har vi kommit fram till min rankinglista av de tolv lagen i OS-turneringen. Trevlig läsning:
12) Zimbabwe Världsranking: 93
Antal OS: första
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Tyskland, 23.00
Laget som kallas The Mighty Warriors gör sitt första stora mästerskap. Och man tog en mycket konstig väg till Rio, förhoppningsvis en väg inget annat lag någonsin kommer att ta.
För det bär ju ett löjets skimmer över damfotbollen att Zimbabwe lämnade walkover i en av kvalmatcherna, men ändå kan spela OS. Det var i bortamatchen mot Elfenbenskusten som Zimbabwe inte kom till spel. I returen lämnade i stället Elfenbenskusten wo, och innan man hade löst nya datum för lagens möten drog sig Elfenbenskusten ur OS-kvalet. Zimbabwe var hastigt och lustigt i kvalfinal mot Kamerun.
Där klev lagets stora stjärna fram, det handlar om journaliststudentenRudo Neshamba, som gjorde tre av lagets fyra mål i kvalet. Bland annat stod hon för båda målen mot ett Kamerun som kom till spel utan Gaelle Enganamouit.
Zimbabwe vann dubbelmötet genom att förlora med 2–1 borta och vinna med 1–0 hemma och således avancera genom bortamål.
Avancemanget har gjort att laget uppmärksammats enormt i sitt hemland. Kul – det är bra om damfotbollen kan få ett lyft i några afrikanska länder. Men så kul lär inte Zimbabwe få det i Rio. Laget har lottats i samma grupp som Tyskland, Australien och Kanada och lär få åka hem med tre rejäla förluster i bagaget.
Att ställas mot tyskorna i första matchen känns som tuffast möjliga öppningsmatch. Tyskland brukar vara mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Och utan att ha sett Zimbabwe spela kan man nog slå fast att det här är OS klart sämsta lag. Kanske till och med det sämsta någonsin.
Greklands bottenrekord med tre raka förluster och målskillnaden 0–11 känns klart i farozonen.
Jag har letat klipp på Zimbabwe, men utan någon större lycka. Här är dock ett från en drygt två år gammal träningsmatch mot Sydafrika:
11) Sydafrika Världsranking: 52
Antal OS: andra – tog en poäng 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Sverige, 18.00
Sydafrikas Banyana Banyana gör sitt andra OS. De tog en poäng mot ett reservbetonat Japan för fyra år sedan, fast det var en match där japanskorna inte hade något emot att spela oavgjort.
Under förbundskaptenen Vera Pauw har laget blivit lite mer stabilt. Man har gjort bra resultat både mot Nederländerna (0–2) och USA (0–1) den här sommaren. Ändå vore det en skräll om Sydafrika tog några poäng i Rio.
Skall man göra det hänger mycket på starka målvakten Roxanne Barker och mittbacken och tillika lagkaptenen Janine Van Wyk. Offensivt har Banyana Banyana stort mod och vågar anfalla med mycket folk. Man har även hyfsad kvalitet på några spelare, inte minst det tidigare Rysslandsproffset Pumi Nyandeni.
Men defensivt är det ibland virrigt. Laget spelar med man-man-försvar med stort hjärta, och man vill gärna kliva upp i hög press. Då riktigt rusar spelarna på, vilket innebär att om motståndaren kan spela förbi förstapressen bildas det lätt stora ytor. Dessutom har Sydafrika det ofta tufft på defensiva fasta situationer.
Trots att jag ändå har både charmats och överraskats lite av Banyana Banyana den här våren tippar jag att laget åker hem med noll poäng från OS.
10) Colombia Världsranking: 24
Antal OS: andra – blev både poäng- och mållöst 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 1 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Frankrike, 03.00 natten mot torsdag.
Colombia lämnade London-OS med noll poäng och mållskillnaden 0–6. Men sedan dess har laget utvecklats. Man visade i fjolårets VM att man har flyttat fram positionerna rejält. Där skrällslog man ju bland annat Frankrike, plus att man skakade USA i åttondelen.
Ett revanschsuget Frankrike väntar i årets öppningsmatch, och tyvärr känns det som att Colombia inte kommer att ha lika mycket att sätta emot i år.
Visst gynnas colombianskorna av att vara välbekanta med det sydamerikanska klimatet. Men det väger nog inte upp att laget kommer till spel utan sina båda centrala mittfältsstjärnor från fjolårets VM, Yoreli Rincon (skadad) och Daniela Montoya (petad). Apropå Montoya satte hon det här historiska målet i fjolårets VM-turnering, Colombias första VM-mål någonsin:
Efter den fina VM-insatsen var det bråkigt i Colombias lag. Spelarna visade öppet sitt missnöje med uteblivna löner. Obekräftade uppgifter gör gällande att Montoya har petats från OS för att hon protesterade för högljutt mot hur förbundet har behandlat sitt damlandslag.
Den oron som följt på det, avsaknaden av nyckelspelarna samt det faktum att man fått en tuff lottning gör att jag tror att Colombia får åka hem efter gruppspelet den här gången. Man har chans mot Nya Zeeland om tekniska Lady Andrade visar toppform. Men det troliga är att Colombia blir sist i gruppen.
9) Nya Zeeland Världsranking: 17
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 2 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: USA, midnatt, natten mot torsdag.
Nya Zeelands Football Ferns är ett fysiskt och hårt arbetande lag, ett lag som är väldigt jobbigt att möta. Större delen av truppen är utlandsproffs, bland annat spelar ju trion Ali Riley, Anna Green och Kirsty Yallop i damallsvenskan.
Duktiga målvakten Erin Nayler, som nyligen skrev på för Sky Blue FC i USA:s NWSL, är viktig. Det är även viktiga mittbacken Abby Erceg som återfinns i samma liga (Western New York Flash). Offensivt är Tysklandsproffset (Jena) Amber Hearn viktig med sin tyngd.
För fyra år sedan gick Nya Zeeland till kvartsfinal, där de pressade USA. I VM i fjol var man en hårsmån från att gå vidare ur gruppspelets jämnaste grupp. Ferns har god chans att bli grupptrea, men den tuffa lottningen gör att man får svårt att ta fler än tre poäng. Därmed talar mycket för att man får lämna turneringen innan slutspelet.
8) Kina Världsranking: 12
Antal OS: femte – som bäst silvermedaljörer 1996.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 10 procent
Troliga startelva: Zhao Lina – Wu Haiyan, Zhao Rong, Li Dongna, Liu Shanshan – Wang Shanshan, Tan Ruyin, Pang Fengyue, Wang Shuang – Zhang Rui – Ma Xiaoxu.
Öppningsmatch: Brasilien, 21.00.
Tidigare i våras hade jag Kina som utmanare om guldet. Stålrosorna, som laget kallas, slog USA på bortaplan i december. Sedan följde en imponerande svit på 13 matcher utan förlust. Där besegrade man även Japan och kryssade mot Australien. Laget såg hur stabilt ut som helst.
Man har sin styrka i försvarsspelet, där spelarna inte tar många steg åt fel håll. De är otroligt väldrillade, vilket märktes i fjolårets VM. Då tog man sig till kvartsfinal, där man skakade USA, men till slut föll med 1–0.
Den senaste tiden har dock det kinesiska laget tappat i kvalietet. I slutet av juli noterades först förlust mot Kanada (1–0) och sedan hela 3–0 i baken mot Frankrike.
Ett stort skäl till den försämrade formen är säkert lårskadan på centrala mittfältaren Ren Guixin. Jag imponerades enormt av henne när jag såg Kina mot Australien i vårens OS-kval. Hon kändes som lagets klippa, och självklart är det ett jättestort bakslag för förbundskapten Bruno Bini att han inte kan spela Guixin i Rio.
Bini har för övrigt petat VM-stjärnorna Wang Fei och Wang Lisi. Mot Frankrike saknades inte minst stabila målvakten Fei. Just målvaktsspelet är ett frågetecken i Kinas lag.
Defensivt kommer lagkaptenen Li Dongna vara väldigt viktig. Offensivt har Kina ett bra inläggsspel. Man har både bra precision på inläggen, bland annat från duktiga Wang Shanshan, och bra tajming inne i straffområdet.
Jag tror att Kina går till kvartsfinal. Men lagets dipp den senaste tiden gör att jag skiftar dem från gruppfavoriter till trolig grupptrea. Därmed väntar sannolikt USA i kvartsfinal, och då tar OS slut för årets kinesiska lag.
7) Kanada Världsranking: 10
Antal OS: tredje – som bäst bronsmedaljörer 2012.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 12 procent
Troliga startelva: Stephanie Labbé – Rhian Wilkinson, Shelina Zadorsky, Kadeisha Buchanan, Ashley Lawrence – Jessie Fleming, Desiree Scott, Sophie Schmidt – Diana Matheson, Christine Sinclair, Janine Beckie.
Öppningsmatch: Australien, 20.00.
Kanada tog brons för fyra år sedan, och nu kommer man med ett mycket intressant lag. Faktiskt ett lag som känns klart mycket bättre än det man mönstrade i fjolårets hemma-VM. I sommar har man bland annat vunnit mot Brasilien, efter segermål av Janine Beckie i 94:e minuten.
I VM 2015 föll man på problem i mittförsvaret. Nu har förbundskapten John Herdman hittat en bra lösning genom att spela Shelina Zadorsky bredvid försvarsstjärnan Kadeisha Buchanan.
Kanada har även fått en bättre offensiv spets och fart genom tillskottet av nya unga spelare som Beckie, Jessie Fleming och Deanne Rose.
Faktum är att Herdman har en mängd bra alternativ när han skall sätta upp sin startelva. Dock är det fortfarande så att mycket vilar på Christine Sinclair:s axlar. Kanadas superstjärna är inte bara en grymt bra avslutare, hon är även otroligt viktig i anfallsuppbyggnaden med sin fina kreativitet.
Frågetecknet finns på målvaktssidan. Ex-allsvenska Stephanie Labbé är utmärkt på mållinjen. Men frågan är hur hon klarar av spelet i luftrummet. Där har hon brister, och där avgörs alltfler internationella matcher.
Jag tror att Kanada säkert tar sig vidare ur gruppspelet. Det rimliga är att man åker i kvartsfinalen, men med rätt lottning kan det bli medalj. Kanadas lag ser som sagt väldigt spännande ut. Läs mer om det här.
6) Sverige
Världsranking: 6
Antal OS: sjätte – som bäst fyra 2004.
Guldchans: 2 procent
Medaljchans: 23 procent
Troliga startelva: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger – Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson.
Öppningsmatch: Sydafrika, 18.00.
Sverige är det lag som har bäst facit av alla sedan fjolårets VM – tio segrar, ett kryss och bara ett insläppt mål. Det bör dock konstateras att Sverige inte har mött något lag på världsrankingens topp fem sedan debaclet i Kanada.
Den senaste tiden har det hänt saker i det svenska spelet som gör att mitt hopp om vår första OS-medalj någonsin har vuxit. Det handlar framför allt om hur Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö kommit in och lyft laget. En mer ingående analys av det svenska spelet finns här.
Mycket kommer att avgöras i gruppspelet. Vid svensk gruppseger ligger vägen mot medaljerna öppen. Då ställs vi nämligen mot en grupptrea i kvartsfinalen. Vid andra- eller tredjeplats i gruppen lär vi få en tuffare placering i slutspelsträdet. Känslan är också att Sverige har en bra chans att ta hem gruppen. Jag ser det som 40–45–15 mellan vårt lag, Brasilien och Kina.
5) Brasilien Världsranking: 8
Antal OS: sjätte – som bäst silvermedaljörer 2004 och 2008.
Guldchans: 4 procent
Medaljchans: 27 procent
Troliga startelva: Barbara – Poliana, Erika, Monica, Tamires – Debinha, Andressinha, Andressa Alves, Marta – Beatriz, Cristiane.
Öppningsmatch: Kina, 21.00.
Brasilien har varit på nedgång under ett par år. Nu kan det dock vända. Man har en spännande trupp, en trupp som känns klart bättre än fjolårets i VM. Man har även fördelar i att man kan de vädermässiga förhållandena bättre än konkurrenterna och förstås genom publikstödet.
Det skall sägas direkt, om inte Brasilien hade haft hemmaplan skulle jag inte placerat dem så här högt. Då hade nog både Sverige och Kanada gått före.
Men med publiken i ryggen och med en Marta i bra form kan Brasiliens lag lyfta mot medaljmatcher. I grunden gäller samma sak för brasilianskorna som för Sverige, alltså att gruppspelet blir väldigt avgörande. Vid gruppseger finns en god medaljchans. Blir man tvåa eller trea i gruppen blir det däremot mycket tuffare att ta sig upp på pallen.
I genrepet mot Australien var Brasilens lag otroligt offensivt balanserat. I mittförsvaret var offensiva halvvolleydrottningen Erika tillbaka. Hela mittfältet bestod i princip av spelare som även kunde ha varit uppsatta som forwards. Och av forwards har dubbla olympiska skyttedrottningen Cristiane hittat målet igen i PSG.
Noterbart är att Formiga har varit med och spelat i alla fem OS-turneringarna. Jag tyckte att den superrutinerade innermittfältaren var Brasiliens bästa spelare i fjolårets VM. I år verkar hon dock börja från bänken.
Offensivt är alltså Brasilien väldigt starkt. Ett lag med massor av individuellt skickliga spelare. Defensivt är laget klart sämre. Största frågetecknet finns på målvaktssidan, där Barbara knappast utstrålar säkerhet.
4) Australien
Världsranking: 5
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2004.
Guldchans: 10 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Lydia Williams – Caitlin Foord, Laura Alleway, Alanna Kennedy, Stephanie Catley – Elise Kellond-Knight, Emily van Egmond, Katrina Gorry – Samantha Kerr, Michelle Heyman, Lisa De Vanna.
Öppningsmatch: Kanada, 20.00.
Australien har aldrig varit nära medalj i ett stort mästerskap. Nu kan det vara dags. The Matildas har med sig ett jätteintressant lag till Brasilien. I Asiens OS-kval dominerade man bollinnehavet mot alla lag, alltså även mot bollskickliga gäng som Japan, Kina, Nordkorea och Sydkorea.
Australiens lag är bolltryggt, och framför allt har man blixtsnabba omställningar. Inget annat lag är så vasst i djupled som The Matildas. Lägg till att man dessutom har många väldrillade spelare som lärt sig hur man springer för varandra.
Jag imponerades enormt av dem i det asiatiska OS-kvalet. I startelvan har man inga svaga positioner. Före detta Piteåspelaren Lydia Williams är en världsmålvakt, man har några av världens mest spännande unga backar i Alanna Kennedy och Steph Catley. Man har smarta och passningsskickliga offensiva mittfältare i Katrina Gorry och Emily Van Egmond och vassa forwards i Sam Kerr, Michelle Heyman och Lisa De Vanna. Helt enkelt ett lag som kan lämna Rio med guldet.
Det som talar mot Australien är bristen på vinnarkultur – och på att truppen är lite tunn på vissa positioner. Lagets är således rätt känsligt för skador. Det kan också få lida av att det är ett mördande spelprogram i OS.
Lottningen där man har Zimbabwe i gruppen gör att Australien dock kommer att kunna vila folk i minst en gruppmatch, och ändå avancera till kvartsfinal.
I gruppspelet tror jag att Australien har god chans på gruppsegern. Jag tycker att deras snabba omställningsspel borde passa Tysklands sega mittförsvar extremt dåligt. Men frågan är om det inte är bättre att komma tvåa eller trea i den här gruppen. Ettan ställs ju nämligen mot antingen Frankrike eller USA i kvartsfinal.
Australien är svårtippat. De tar sig säkert till kvartsfinal. Där avgörs deras chanser av lottningen. Med rätt väg framåt kan The Matildas faktiskt gå hela vägen.
3) Tyskland
Världsranking: 2
Antal OS: femte – som bäst brons 2000, 2004 och 2008.
Guldchans: 14 procent
Medaljchans: 50 procent
Troliga startelva: Almuth Schult – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Isabel Kerschowski – Dzsenifer Marozsan, Melanie Behringer, Sara Däbritz – Anja Mittag, Simone Laudehr – Alexandra Popp.
Öppningsmatch: Zimbabwe, 23.00.
Tyskland är svårbedömt. Man har massor av talangfulla spelare, men man har inte hittat det perfekta lagbygget.
Sedan fjolårets VM, där tyskorna blev fyra, har man tappat stabila målvakten Nadine Angerer och skyttedrottningen Celia Sasic. Man har heller inte hittat någon ersättare till effektiva tvåvägsmittfältaren Nadine Kessler, som ju 2013 ledde laget till deras senaste mästerskapsguld.
Förbundskapten Silvia Neid gör sitt sista stora mästerskap på posten. De senaste tre åren har hon testat sig fram för att få ihop laget på bästa sätt. Till OS verkar hon satsa på en så kallad julgransuppställning, alltså spelsystemet 4-3-2-1.
Om Tyskland får ihop sitt lagspel kan det bära hela vägen till OS-guld. Men jag känner mig långt ifrån säker på att det blir så. Almuth Schult är en ojämn målvakt, med grym högstanivå, men också med låg lägstanivå. Rutinerade mittbackarna Annike Krahn och Saskia Bartusiak är bra när de får kliva framåt, men har stora brister i snabbheten.
På mittfältet finns massor av talang, sannolikt för mycket. Frågan Neid får brottas med är hur hon skall få ut max ur alla sina duktiga mittfältare, framför allt ur spelgeniet Dzsenifer Marozsan. Lyons nyförvärv har inte lyft i landslaget ännu. Gör hon det i OS? Personligen gillar jag Melanie Leupolz skarpt. Men hon fick inte plats i genrepet.
Bland forwards har Alexandra Popp haft en rätt svag säsong. Men hon har visat bättre och bättre form på sistone, det är ett gott omen för tyskorna.
Tyskland kommer att gå vidare till kvartsfinal. Laget är mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Eftersom de inleder mot Zimbabwe tippar jag måltjuven Anja Mittag som hela OS-turneringens skyttedrottning. Hon utmanas i första hand av Popp.
Eftersom jag tippar Tyskland som grupptvåa tror jag att de ställs mot tvåan i Sveriges grupp i kvarten. Där blir Tyskland storfavorit, vilket innebär att laget kommer att ha god medaljchans.
2) Frankrike Världsranking: 3
Antal OS: andra – som bäst fyra 2012.
Guldchans: 18 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Sarah Bouhaddi – Jessica Houara d’Hommeaux, Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy, Amel Majri – Elise Bussaglia, Amandine Hendy – Kadidiatou Diani, Camille Abily, Louisa Cadamuro (tidigare Necib) – Eugenie Le Sommer.
Öppningsmatch: Colombia, 03.00 natten mot torsdag.
Frankrike blir bara bättre och bättre. Det fyller hela tiden på med intressanta talanger från ungdomslandslagen. Och hade det inte varit för den franska medaljfrossan – hade jag lyft procentsiffrorna på fransk guld- och medaljchans ytterligare.
Men det är ju så att Frankrikes landslag aldrig har tagit en mästerskapsmedalj. De har darrat till varje gång de varit på väg att ta medalj de senaste åren. Se bara här:
2009, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2011, VM: Förlust i bronsmatch mot Sverige, trots numerärt överläge.
2012, OS: Förlust i bronsmatch mot Kanada.
2013, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2015, VM: Ut på straffar i kvartsfinal.
Rent spelmässigt känns det franska laget som första utmanare till USA, som ett lag som mycket väl skulle kunna åka hem mot guldmedaljerna. Frankrike har världens bästa mittbackspar i Wendie Renard och Griedge Mbock Bathy, skickliga ytterbackar, ett grymt starkt centralt mittfält, där eleganta spelgeniet Louisa Cadamuro (tidigare Necib) gör sina sista matcher innan hon slutar. Hon är värd att få kröna karriären med en OS-medalj.
Frågetecknen finns som vanligt på forwardssidan. Smarta Gaetane Thiney är petad, och fjolårets succéspelare Eugenie Le Sommer har inte nått samma nivå i år. Le Sommer har en makalöst hög högstanivå. Kanske att hon har lyckats toppa formen till OS. I så fall blir Frankrike livsfarligt i Rio.
Fransyskorna kommer att göra upp med USA om den viktiga gruppsegern. Det kan bli en väldigt stor skillnad mellan motstånd i kvartsfinal för ettan och tvåan, så gruppsegern är viktig. Även om jag tycker att det franska laget rent kapacitetsmässigt borde kunna skaka amerikanskorna är historiens makt stor. Jag tippar således att Frankrike blir grupptvåa, och får en riktigt tuff kvartsfinal – sannolikt mot Tyskland eller Australien.
1) USA Världsranking: 1
Antal OS: sjätte – guld 1996, 2004, 2008 och 2012
Guldchans: 50 procent
Medaljchans: 95 procent
Troliga startelva: Hope Solo – Kelley O’Hara, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Mallory Pugh, Morgan Brian, Lindsey Horan, Tobin Heath – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Öppningsmatch: Nya Zeeland, midnatt – natten mot torsdag.
De regerande världsmästarna har aldrig vunnit OS. Det är en av de saker som starkast talar emot USA inför mästerskapet i Rio.
På pappret är Jill Ellis lag verkligen jättestora guldfavoriter. USA har vunnit de tre senaste stora mästerskapen, och man har vunnit fyra av fem OS-turneringar.
Men, det finns faktiskt en hel del men med i spelet i år. USA har agerat knackigt ända sedan senhösten i fjol. Man har fortfarande en stabil defensiv i ryggen. På målvaktssidan har exempelvis USA en grym bredd.
Bakom ohotade ettan Hope Solo finns en hel hög världsmålvakter. Att Nicole Barnhart inte längre ens är med bland de fyrafem målvakter som ingått i diskussionen kring att ta plats i OS-truppen är ju närmast makalöst. Barnhart hade sannolikt varit en kandidat till platsen som förstemålvakt i alla andra landslag i den här OS-turneringen.
Sedan VM är även den stabila backlinjen intakt. Men på mittfältet är det många förändringar sedan fjolårets VM-guldlag, och alla har inte varit till det bättre. Den stora frågan är hur man skall fylla luckan efter Lauren Holiday.
Den passningssäkra mittfältaren/forwarden saknas inte bara i spelet. Hon saknas även vid fasta situationer. Där saknas även Megan Rapinoe, som ingår i OS-truppen efter sin korsbandsoperation, men som sannolikt inte är aktuell för någon längre speltid förrän tidigast i ett slutspel. Att ta med Rapinoe var en chansning, men en rimlig sådan med tanke på bristen på känsliga fötter vid fasta situationer.
Tanken är att gradvis matcha in Rapinoe i turneringen, ungefär som man gjorde med Alex Morgan i fjolårets VM. Nu är Morgan frisk och i god form. Blir viktig. Det blir även lagets i särklass mest intressanta framtidsnamn, 18-åriga Mallory Pugh. Hon har den fart, blick och kreativitet som kommer att känneteckna framtidens stora damfotbollsspelare.
Ytterligare ett offensivt frågetecken är Carli Lloyd. Hon har avgjort de senaste två OS-finalerna och den senaste VM-finalen. Vinnarskallen finns där alltså, men hur är det med formen? Hon har inte imponerat i de matcher hon spelat sedan vårens skadefrånvaro.
Trots att USA:s spel alltså har hackat under våren håller jag laget som stor guldfavorit. De brukar hitta vägar till seger, även när de spelar dåligt. Och i truppen finns en hel hög potentiella matchvinnare – med Lloyd som ständig huvudkandidat.
Jag tippar att USA tar hem sin grupp, och väl i slutspelet blir laget väldigt svårslaget.
TIPS:
* Skyttedrottning: Anja Mittag
* Slutspelsträdet tror jag kommer att se ut så här:
Brasilien–Kanada
USA–Kina
Sverige–Tyskland
Australien–Frankrike
* Slutligen skall jag förstås tippa första gruppspelsomgången. Här är mina odds för matcherna:
OBS. Det här inlägget är uppdaterat med länkar till svenska landslagsspelares sociala medier som startats, eller jag hittat, även efter OS. Klicksiffrorna är dock från slutet av juli 2016.
Det verkar som att Aftonbladet är enda svenska media på plats på landslagets läger i Portobello. Kristoffer Bergström lämnar lite texter därifrån, som den här krönikan. Bladet har även det här fina bildspelet.
Expressen däremot verkar inte på plats. De använder sig dessutom bara av spelarnas egna bilder från sociala medier.
Just landslaget och sociala medier är rätt intressant. För någon vecka sedan reagerade jag över att en mängd svenska landslagsspelare mer eller mindre samtidigt stolt visade upp sina nya OS-skor på sociala medier.
Det är ju ett smart att visa tacksamhet mot sina sponsorer. Sociala medier är även ett bra sätt att kommunicera med sina fans. På det här området håller våra landslagsspelare verkligen en väldigt varierande klass.
Toni Duggan
I samband med att jag såg de där bilderna på alla nya OS-skor såg jag en artikel om att Toni Duggan var första engelska landslagsspelare på damsidan med sexsiffrigt antal följare på twitter (102 000) och på instagram (101 000).
Jag började fundera över hur det såg ut bland de svenska spelarna. Jag var förstås medveten om att de har förhållandevis dåliga siffror, delvis för att svenska är ett litet språk. Men jag ville ändå kolla hur de står sig mot spelare från andra länder – och hur de står sig inbördes.
Direkt kan man konstatera att de amerikanska spelarna inte bara är bäst på planen, de dominerar även på sociala medier. Affischnamnet Alex Morgan har exempelvis 2,8 miljoner gillaklick på sin facebooksida, hon har 2,45 miljoner följare på twitter och 3,7 miljoner följare på instagram.
Hope Solo har just över två miljoner gilla på facebook, drygt en miljon följare på twitter och 700 000 följare på instagram. Carli Lloyd och Megan Rapinoe är inte på Morgans eller Solos nivå, men Lloyd har 670 000 gilla på facebook, 712 000 följare på instagram och 564 000 på twitter. Rapinoe har just över 320 000 gilla på facebook, 400 000 följare på twitter och 500 000 på instagram.
Det finns även spelare i andra landslag som har väldigt bra siffror. Japanska forwarden Yuki Nagasato har exempelvis 194 000 följare på twitter. Den franska ytterbacken Laure Boulleau missar tyvärr OS på grund av skada. Hon tillhör de allra bästa fotbollsspelarna på att sköta sina sociala medier, hon jobbar hårt med sin facebooksida. Det är således ingen slump att den gillas av hela 515 000 personer. Hon har även 204 000 följare på twitter och 188 000 på instagram.
Melanie Leupolz
I Tyskland är Melanie Leupolz en spelare som lägger tid på sin facebooksida – den gillas av 81 000 personer. Hon har även 72 000 följare på instagram, men har ännu inte något konto på twitter.
Av Sverigebaserade spelare har Marta bra siffror. Hon har 190 000 gillaklick på sin facebooksida. Hon har även 230 000 följare på instagram.
Alla de nämnda spelarna har större antal följare än de svenska. Däremot står sig de mest omtyckta svenska spelarna bra i en nordisk jämförelse. Norska stjärnan Ada Hegerberg har 30 000 gillaklick på sin facebooksida, hon finns även på twitter, där hon följs av 13 500. Linköpings och Danmarks affischnamn Pernille Harder har 7 072 gillaklick på sin facebooksida, 5 320 följare på instagram och 1 136 följare på twitter.
När det gäller det svenska OS-laget kan man slå fast är att det inte är många som har egna sidor på facebook. Däremot finns de flesta spelarna på instagram och twitter – det är dock inte många av dem som har internationellt gångbara siffror på antalet följare.
En spelare står sig dock mycket väl i en europeisk jämförelse, Kosovare Asllani. Hon har nästan 60 000 följare på instagram och både drygt 33 000 gillaklick på facebook och följare på twitter – det är bra siffror.
Kosovare Asllani
Även Lotta Schelin, Caroline Seger, Olivia Schough och Nilla Fischer har bra siffror på instagram, Schelin har även väldigt bra på twitter. På facebook är det Sofia Jakobsson som är tvåa bakom Asllani.
Jag tänkte försöka hjälpa spelarna att få ett extra lyft genom det här inlägget. För här är en guide till hur du följer vårt OS-lag på sociala medier:
Lotta Schelin: instagram (18 700 följare) och twitter (31 400 följare). Det finns en facebooksida för Schelin, men jag tror inte att det är hon själv som sköter den. Den har knappt 3 100 gillaklick.
Olivia Schough: instagram (22 800 följare) och twitter (6 150 följare). Har inte någon facebooksida.
Sofia Jakobsson: facebook (24 650 gillaklick), instagram (11 500 följare) och twitter (4 900 följare).
Stina Blackstenius: instagram (3 500 följare) och twitter (680 följare). Har inte någon facebooksida.
Reserver:
Emelie Lundberg: instagram (1 130 följare) och twitter (451 följare). Har inte någon facebooksida.
Amanda Ilestedt
Amanda Ilestedt: instagram (5 540 följare) och twitter (2 411 följare). Har inte någon facebooksida.
Hanne Gråhns: har ett privat instagram (600 följare) och ett twitter-konto hon inte använder aktivt (13 följare). Har inte någon facebooksida.
Pauline Hammarlund: instagram (850 följare) och twitter (300 följare). Har inte någon facebooksida.
Innan jag sätter punkt för genomgången av sociala medier gäller det ju att passa på. Mig och den här bloggen följer man så här: facebook, instagram och twitter.
Slutligen har det varit en intressant träningsmatch inför OS i dag. Nya Zeeland vann med 4–1 mot Sydafrika, ett resultat som det gärna även får bli i svensk favör på onsdag…
Sydafrikas landslag slår faktiskt Sveriges på en punkt med stark koppling till det här inlägget – de har ett eget twitterkonto…
FT score in Rio, New Zealand defeat @Banyana_Banyana 4-1 in an international friendly to prepare for 2016 Olympics @SAFA_net@SasolSA
Jag har satt ihop ett reportage om Pia Sundhage till BT. I samband med det skrev jag ner hennes svar på presskonferensen från Kalmar i torsdags.
Jag tänkte att några av er kanske kan vara intresserade av dem. Det handlar alltså inte om bearbetade citat, utan det är talspråk, hennes ordagranna ordföljd – vilket kan vara lite jobbigt att läsa. Nu är ni varnade…
Det har för övrigt varit väldigt lite artiklar om landslaget de senaste dagarna. På förbundets hemsida kan man exempelvis inte tro att laget samlades för fyra dagar sedan. På svenskfotboll.se finns ju ännu inte en rad från samlingen, där står bara att man är på plats i Brasilien. Förbundet har således inte ens skrivit om att det är extra genrep i morgon. Däremot har det rapporterats om OS-herrarna, som hade senare samling. Tyvärr är man ju inte speciellt förvånad.
Det om det. Nu tillbaka till Kalmar och Sundhages svar på presskonferensen där. Först ombads hon ge sin spontana kommentar om genrepet:
”Ett fantastiskt resultat om man sätter det i ett historiskt perspektiv. VM 1995 vann Sverige på Arosvallen med 3–0 mot Japan. Och så gör vi samma siffror i dag, med en helt annan fotboll förstås. Men Japan spelade ju VM-final förra året, och de facto att vi kan göra tre mål – tre snygga mål, smarta mål är väldigt, väldigt bra. Det som också är bra är att försvarsspelet i vårt 4-3-3, som ibland ser ut som 4-5-1, gör att Japan håller mycket boll, men de skapar inte så många målchanser utifrån bollinnehavet. Spelarna själva har uttryckt att de är trygga i det sättet vi spelar. Och det är klart att nu har vi fått oss en ytterligare självförtroendehöjning. Det här är ett bra avstamp mot Rio.”
Ni har bara ett insläppt mål sedan VM förra året, medan ni gjort ganska många framåt. Vad säger du om det?
”Det är just det, att när spelarna pratar i positiv mening om vårt försvarsspel. Istället för att ställa en ängslig fråga är det nu en sån här kontrollfråga. Det syns på allting vi gör, både på träning och på landskamper, att det är bättre. Så klart att det betyder en hel del när vi skall dra till Rio. När det gäller vårt anfallsspel, om du tänker de första tio minuterna, drar jag till med – 15 minuter kanske. Det går fort, och det är ju en balansgång huruvida det skall gå fort och vi får målchanser till att vi tappar boll, och där har vi fortfarande en del att göra. Men det är många positiva saker, vill påminna om att vi spelar mot Japan, som har spelat 3–3 mot USA till exempel. Och var inte bara siffrorna, utan spelet – det är en väldigt jämn match. Det är finalisterna i VM, och vi slår dem med 3–0. I dag är vi glada.”
Hade du förväntat dig det här?
”Jag förväntar mig inte siffror 3–0, det vore arrogant. Däremot förväntade jag mig den här kämpaandan, det är något som spelarna har byggt upp. Vi blir ibland påminda om ett dåligt spel i VM. Och vi nämner revansch ett antal gånger. Man ser det på träning, när vi spelar tvåmålsspel att det smäller i närkamper. Ta en sådan spelare som Jessica Samuelsson, hon har under träning löpdueller med Sofia Jakobsson – och då smäller det. Jessica hade löpdueller i dag också och hon personifierar litegrand karaktären för det här laget som jag tycker har förändrats från VM med lite revanschkänsla helt enkelt.”
Vad är du mest nöjd med?
”Jag är mest nöjd med att det är så många spelare som spelar bra fotboll. Lotta kommer från bänken och gör mål. Jag tycker att hon, om man jämför med tidigare matcher hon har spelat, att det här var många steg framåt. Fridolina Rolfö till exempel spelar 90 minuter, och det gör hon ju väldigt bra. Kosovare Asllani spelar 45 minuter, och om man tänker det här målet som Rolfö gör, jag tror att Kosse är en av de skickligaste på just den tajming som krävs vid det målet. Hade det kommit en annan spelare där är det inte säkert att det hade blivit mål. Men Kosse har den feelingen i insticket. Ruben spelar både ytterback och mittfält och klarar bra. Jag skulle kunna rabbla upp varje spelare, faktiskt. Men den som jag nog skall lyfta allra mest är Caroline Seger. Hon får anpassa sitt spel både till hur det går i matchen och vilka medspelare hon har, och hon gör det fantastiskt bra. Hon sprider ett lugn kring sig. Jag tycker att hon är en bättre lagkapten i dag än hon var 2013.
Stärkte Asllani sina aktier för att starta matcher?
”Hon kommer att få starta matcher. Om hon startar mot Sydafrika, Brasilien eller Kina, det vet jag inte. Men man får ju en annan dimension i anfallsspelet, utan att förta Elin Rubenssons prestation. Eller Lisa eller Seger. Men det blir så roligt, att med de fyra plus Emilia Appelqvist har vi möjlighet att formera ett mittfält som passar för just den dagen. Det känns väldigt skönt när man tittar på bänken, vilka bra fotbollsspelare vi har. Men Kosovare Asllani spelade bra fotboll i dag.
Hur viktig kan Rolfö bli i OS?
”Hon bryter ju mönstret, om man jämför med våra andra forwards. Hon är oerhört stor och stark. Det är Stina Blackstenius också, men Rolfö är bättre felvänd. Om man skulle göra lite statistik på hur ofta hon vinner närkamper, eller får fatt i bollen. Det ger oss ett lugn i anfallsspelet när vi får en klassisk target. Det var jag väl mest nyfiken på, och det där klarar hon ju i allsvenskan, men klarar hon det mot ett av världens bästa lag? Och det visade hon med all tydlighet att hon gjorde i dag. I dag spelade hon bra fotboll, och lyckades göra det i 90 minuter. Men jag tror inte att hon kommer att orka spela alla matcher. Det ser man även i dag, det krävs så oerhört mycket av våra forwards, och det är en av anledningarna till att vi har ett bättre försvarsspel än tidigare. Det krävs en massa energi i försvarsspelet, och det innebär att då blir man inte riktigt lika fräsch i anfallsspelet.”
Något du inte är nöjd med?
”Jag är nöjd med det mesta, men om man skall peta i smådetaljer finns det ett antal passningar där vi inte vänder spelet. Vi blir utsatta för det ena anfallet efter det andra, vi vinner boll, tappar den och återvinner den igen. Det är lite klassiskt trassligt. Du är trött, då vill jag att man spelar på yta mer än man spelar på spelare. Vi har ett par situationer där vi behåller samma kant och försöker spela på spelare när vi är lite trötta. Det valet, att istället stampa på bollen och vända och ge oss mer tid och yta, det kan vi göra bättre. Samtidigt förstår jag att spelarna är trötta och man hör efteråt hur de svär när de har slagit bort passningen. Men det är ett moment som kanske betyder ganska mycket om man går långt i turneringen också.”
Är Sverige guldfavorit i OS nu?
”Vi är inte så korkade att vi drar sådana växlar på en träningslandskamp. Däremot, det här ger oss ett sånt självförtroende så att när vi nu ser på första matchen mot Sydafrika. Den känslan när man går in i den matchen är annorlunda i förhållande till Nigeria i fjol, för vi har bra resultat bakom oss. Vi har dessutom bra prestation, bra fotboll i ryggsäcken. Så att det känns bättre inför OS.”
Är det stora skillnader på att vara förbundskapten i OS mot VM?
”Ja, det är det. Media, framför allt. Nu har jag varit med USA då, men det är så många andra idrottare som tar uppmärksamhet, så den media vi gjorde var ganska lite faktiskt. Det kommer när man går till semifinal och final. Om det är USA som förväntar sig att man går till semifinal, det vet jag inte. Sedan måste man hålla koll på spelarna i OS-byn, för det ger en massa energi att se andra elitidrottare som skall vinna guld, men det kan också ta en del fokus, och man kan bli trött om man blir för intresserad och tappar sin fotboll. Där behövs det lite påminnelse. Till och med för det amerikanska landslaget.”
Du pratar om att alla kommer att spela. I försvaret, kommer du inte att jobba efter att ha samma backlinje i alla matcher?
”Nej.”
Med det korta och koncisa svaret var presskonferensen över.
Här är även ett klipp med Sundhage från just efter slutsignalen:
Torsdagens genrep i Kalmar gav vissa viktiga svar och väckte förhoppningarna om svenska OS-framgångar.
Faktum är att man just nu har mer hopp än på flera år. Med smart matchning av truppen och lite tur kan det bära riktigt långt. Jag skriver kan, för det rimliga är fortfarande att det roliga för Sverige tar slut i kvartsfinal.
Om det skall kunna bli succé i Rio har vi några riktiga nyckelspelare, som måste prestera. Och det handlar helt andra namn än de Pia Sundhage tänkte sig för bara några månader sedan.
Jag tänker förstås på Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö. Med den duon på planen samtidigt har Sverige den passningskvalitet och kreativitet som behövs för att få till ett riktigt vasst anfallsspel.
Extra glädjande är ju att Lotta Schelin vaknade till i duons sällskap. Trots hostattacker tycker jag att Schelin gjorde sin mest positiva insats i gulblått på mycket länge. Jag fick faktiskt lite 2011-vibbar.
Lotta Schelin
Det var alltså med huvudsakligen positiva känslor man körde hem från Kalmar i torsdags kväll. För första gången på flera år kändes Sverige både stabilt i defensiven och farligt i offensiven – utan att behöva förlita sig till fasta situationer.
Det här blir ett väldigt positivt inlägg. Efter en seger mot vice världsmästarna med 3–0 är det lätt att sväva i väg. Men innan jag svävar i väg skall jag slänga in några brasklappar. Här är de:
1) Japan hade sin svagaste startelva på många år – sannolikt under hela 2010-talet. Nya förbundskaptenen Asako Takakura bygger ett nytt lag inför VM 2019 och framför allt hemma-OS 2020. Av de 14 spelare som spelade i fjolårets VM-final var fem med i matchen i Kalmar. Och från det nybygge som spelade 3–3 mot USA härom månaden saknades fyra startspelare.
2) Japan gjorde bara tre byten, mot Sveriges sex. När avgörandet föll i slutet av matchen hade alltså Sverige tillfört mer energi till laget än det går att göra i OS. Dessutom hade Japan bytt ut både Rumi Utsugi och Yuki Nagasato – alltså två av sina fyra mest meriterade spelare.
3) Resultatet speglade inte matchbilden. Jag räknade till 6–5 (0–3) i målchanser. Framför allt var det lite darrigt i det svenska laget i den första halvleken.
4) Det brukar ju heta att ett bra genrep ger en dålig premiär. För svensk del i OS-sammanhang har det varit: ett bra genrep ger en dålig turnering. För när Sverige har tagit poäng i OS-genrepen har det inte gått speciellt bra i mästerskapet. En gång har Sverige nått semifinal i OS, det var enda gången vi förlorat i genrepet. Då, 2004, blev det dessutom storstryk – 4–0 till Norge.
Det var de brasklappar jag kunde komma på, dags att gå igenom själva matchen. Först blir det lite funderingar kring offensiven och defensiven, halvlek för halvlek. Därefter blir det spelarkritik, och funderingar kring matchningen i OS-turneringen. Nu kör vi:
Första halvleken:
Defensivt: Jag satt på en plats där jag hade väldigt bra koll på Sveriges backlinje i den första halvleken. Det var inledningsvis väldigt positivt, de första tio minuterna orkade vårt lag sätta bra press på japanskorna, vilket gjorde att det kändes rätt tryggt i backlinjen.
Jonna Andersson
Sedan upplevde att det blev en allt större osäkerhet bland de fyra, inte minst på vänstersidan. Där fick Linda Sembrant och Jonna Andersson det ganska snart rätt jobbigt. Fyrbackslinjens formation var ofta lite taggig. Nilla Fischer kändes inte trygg, utan föll ofta ner någon meter längre ner än övriga.
Osäkerheten i backlinjen berodde sannolikt delvis på defensiva brister längre upp i planen. Båda ytterforwards låg ganska högt, och lämnade stora ytor bakom sig. Japan utnyttjade framför allt ytan på vår vänstersida, alltså bakom Stina Blackstenius. I den ytan kunde offensivt skickliga högerbacken Saori Arioshi bädda för Japans två första målchanser.
Ett annat problem som skapade osäkerhet i backlinjen under halvlekens sista 35 minuter var att de bollskickliga japanskorna hela tiden sökte att spela in bollar i ytan mellan Sveriges backar och mittfältare. Den ytan växte för övrigt när våra mittfältare försökte kliva fram och sätta press på Japans duktiga innermittfältare Saki Kumagai och Mizuho Sakaguchi, samtidigt som Fischer ville falla.
Det skall dock sägas, att trots den lilla osäkerheten i backlinjen lyckades Japan bara skapa tre halvchanser i halvleken. Och faktum är ju att alla Japans fem målchanser i matchen avslutades med skott utanför, eller över. Hedvig Lindahl behövde alltså inte göra en enda kvalificerad räddning i matchen.
Elin Rubensson
Offensivt: Här kom vi bara nära i den första halvleken. Under de första tio minuterna, när Elin Rubensson orkade fylla på med djupledslöpningar från mittfältet, såg det väldigt lovande ut. Där hade vi tre ”nästan-chanser”. Alltså lägen/anfall som såg bra ut, men där det ändå aldrig blev riktigt farligt. Det fattades lite kvalitet inspelen i straffområdet.
Under resten av halvleken fick vårt lag jaga väldigt mycket boll, vilket tog energi i solen. Under de 35 minuterna hade vi ytterligare tre ”nästan-chanser”. Det fanns alltså lovande offensiva tendenser, men inte mer.
Noterbart här för övrigt är att vi knappt hade en enda fast situation i bra läge på hela matchen. I den första halvleken hade vi inte en enda hörna, i den andra en från vänster – i 82:a minuten. Vi hade knappt heller några inläggsfrisparkar där vi kunde flytta upp våra nickstarka mittbackar. Det är rätt ovanligt.
Andra halvleken:
Defensivt: Jag hade inte samma överblick över backlinjen efter paus. Men känslan var att fyran var mycket tryggare och lugnare, inte minst på vänstersidan. Där upplevde jag Emma Berglund och Magdalena Ericsson som stabila. Känslan var också att Fischer inte föll lika långt, och att ytan mellan backlinjen och mittfältet därmed var mindre än i den första halvleken.
Magdalena Ericsson
Totalt sett höll landslaget ihop laget bättre och kunde ligga lite högre upp i planen. Följden blev att spelarna inte behövde springa lika kopiöst i defensiven som före paus. Dessutom hade vi en uppställning som var bättre på att hålla i bollen, vilket gjorde att laget orkade ställa om och kontra vid bollvinster. De två sista målen var ju blixtsnabba omställningar efter centrala bollvinster. Även 1–0 var lite av en kontring, anfallet startades av en brytpassning från vänsterback Ericsson.
De två målchanser Japan hade efter paus kom i matchens slutskede, och båda uppstod på svensk högersida. Den sista troligen på grund av att Elin Rubensson är lite ovan vid att hålla offsidelinjen, och hamnade lite för högt.
Offensivt: Den här halvleken satt jag bra till för att studera anfallsspelet – och jag gillade vad jag såg. Mycket hängde på Kosovare Asllani:s entré i matchen. Med henne och Rolfö samtidigt på planen hade vi plötsligt en spelare i varje lagdel som kunde slå öppnande passningar.
Därmed fick vi mycket bättre kvalitet på anfallen. Asllani hade bland annat flera fina vändningar ut på vänsterkanten. Och så lyckades Lotta Schelin komma rättvänd med fart flera gånger. Det gjorde hon fyra gånger – varje gång blev det en bra målchans. Schelin var alltså inblandad i fyra av de sex svenska klara målchanserna. Positivt.
Målen kom som sagt på snabba omställningar. 1–0 var ett mönsteranfall där Magdalena Ericsson slog ett brytpass till Caroline Seger, som snyggt klackade vidare till Asllani. Hon släppte ut bollen till Olivia Schough på vänsterkanten. Schough utmanade sin back, och spelade tillbaka till Asllani. Kosse i sin tur slog en direktpass på foten på Schelin, som hade en bra förstatouch och avslutade distinkt på andratillslaget. Hög klass hela vägen.
Spelarkritik/duellerna:
Målvakt: Här är det ingen duell. Lindahl är ohotad, och hon uppträdde stabilt och tryggt. Jag måste förresten här säga att jag gillade det engagemang som Hilda Carlén visade på bänken. Kolla klippet ovan – Carlén är den som jublar mest vid varje mål. Den typen av stöd behövs från bänken.
Mittbackarna: Här vann Emma Berglund duellen mot Linda Sembrant. Det blev tryggare med Berglund, som dessutom hade ett bättre passningsspel. Sembrant kändes lite ringrostig, och var inte lika stabil som jag upplevt henne tidigare i vår.
Fischer kändes också ringrostig, och föll som nämnt tidigare lite väl tidigt. I duell- och passningsspelet var hon däremot bra.
Ytterbackarna: Magdalena Ericsson vann mot Jonna Andersson. Offensivt hade Andersson flera fina framstötar längs kanten, men defensiven var för svag. Jag gissar att hon nog ställs inför alldeles för få svåra prov i damallsvenskan, och därför inte får tillräcklig defensiv träning. För hennes tajming i man-man-duellerna var långt ifrån klockren. Där var Ericsson betydligt mer vältajmad.
Jessica Samuelsson
Till höger vann Jessica Samuelsson mot Elin Rubensson. Samuelsson var bättre defensivt, och kom fram oftare längs kanten. Dock var hon lite farligt ute vid en tackling mot Nagasato i straffområdet. Där var det inte långt ifrån straff. Till Rubenssons försvar är att hon fick springa mycket på mittfältet i den första halvleken, och det därmed var logiskt att hon inte orkade komma i framstöt på framstöt. Defensivt har Rubensson vissa brister i att hålla linjen. Det märktes på slutet, när Japan skapade två lägen på hennes kant.
Centrala mittfältet: Här vann Kosovare Asllani mot Elin Rubensson. Asllani klarade försvarsspelet oväntat bra, och hon har en kvalitet i de avgörande passningarna som lyfter laget. Med tanke på hennes insatser i de tre senaste landskamperna måste hon numera vara förstavalet i den offensiva rollen på mittfältet.
Emilia Appelqvist
Lisa Dahlkvist mot Emilia Appelqvist slutade oavgjort. Dahlkvist var bra defensivt, hon vann många bollar. Men ibland blir hennes passningsspel väl slarvigt. Det här var en sådan dag. Appelqvist sin tur gjorde ett helt ok inhopp.
Caroline Seger är mer eller mindre ohotad i sin roll. Hon var bra i torsdags, men inte bäst – som Sundhage ville göra gällande. Seger är bra på att lugna ner spelet, men ibland har hon onödigt högt risktagande på egen planhalva. Även om Japan noterades något eller några farliga bolltapp.
Fridolina Rolfö
Central forward: Fridolina Rolfö vann platsen. Det blev tydligt hur viktig hennes styrka är för det svenska anfallsspelet. Dessutom gillar jag skarpt hur hon söker luckan mellan motståndarnas mittback och ytterback för sina djupledspassningar.
Hennes insats vid 2–0-målet är högsta betyg. Först vunnen boll, sedan en utmärkt löpning där hon skapar en yta för Asllani att slå passningen, och på det ett klassavslut. Även assisten till 3–0 är högklassig.
Jag såg att Expressen skrev ”men räkna med Lotta Schelin i OS” som kommentar till Rolfös betygstrea mot Japan. Hoppas verkligen att Sundhage såg att Rolfö är bästa alternativet som central forward. Personligen är jag övertygad om att Stina Blackstenius är näst bästa alternativet centralt. Schelin är för dålig i det felvända spelet, och passar bättre på en kant.
Lotta Schelin och Kosovare Asllani
Kantforwards: Till höger vann Lotta Schelin en utklassningsseger mot Sofia Jakobsson. Jakobsson hade alldeles för dålig passningskvalitet. Hon måste verkligen jobba på sitt passningsspel, speciellt på sina passningar i fart. Ofta slänger hon liksom bara i väg bollen, till synes på chans. Men jag tycker ändå att Jakobsson var pigg första tio minuterna. Så långt värderade hon situationerna bra. Men sedan var det roliga slut, under resten av matchen tog hon massor av felbeslut.
Schelin var däremot ett stort glädjeämne. Ett stort och överraskande glädjeämne. Jag var bekymrad över hennes form efter att ha sett henne debutera i Rosengård. Men det här var något helt annat än hennes 70 minuter mot Djurgården.
Själv beklagade hon sig lätt efteråt över att inte orka springa lika mycket som vanligt. Personligen tycker jag inte att hon behövde beklaga sig. När det behövdes sprang hon – och gjorde det väldigt bra. När hon kommer från kanten, och ofta lite bakifrån, är det lättare för lagkompisarna att lägga bollen framför henne. Och när hon har bollen rättvänd med fart – då blir det oftast farligt. Jag har ju varit kritisk mot Schelin det senaste året, och det här trodde jag inte att jag skulle få skriva, men jag fick faktiskt lite 2011-vibbar kring Schelins insats. Och det är ju otroligt lovande.
Olivia Schough
Till vänster vann Olivia Schough mot både Jakobsson och Blackstenius. Framför allt gjorde Schough det bättre defensivt än de båda andra. Offensivt såg det inledningsvis rätt tunt ut. Men så blixtrade hon till några gånger – och var inblandad i två mål. Schough har inte imponerat på mig tidigare i år. Men det här var helt klart det bästa jag har sett henne prestera i år. Lovande.
Blackstenius hade problem i defensiven. Offensivt såg hade hon några bra intentioner, men det var en sådan där dag där bollarna inte studsade hennes väg. Jag tror att hennes viktigaste uppgift i OS blir att gå in som central backup för Rolfö. Blackstenius är också den ytterforward som kommer bäst till sin rätt mot lågt stående försvar, bland annat eftersom hon är bäst i luftrummet. Men jag måste sätta ett litet frågetecken för dagsformen. Det känns inte som att den är på topp.
Pia Sundhage
Slutligen några ord om förbundskaptenen. Inför OS-kvalet skrev jag så här:
”Direkt efter OS bör man ha en ny förhandling. Där är alternativen att antingen ge Sundhage förlängt över EM-slutspelet, eller byta ut henne direkt. Jag tycker nämligen att det är självklart att den som skall leda Sverige i EM nästa år också bör ha ansvaret i höstens båda EM-kvalmatcher.”
Det inlägget hette ”Vinna eller försvinna för Sundhage”. Det tycker jag i grunden fortfarande gäller, inte minst eftersom Sundhages kontrakt löper ut vid årsskiftet.
Fast jag är inte lika kritisk längre. Efter att ha drivit landslaget i fel riktning i några år börjar Sundhage hitta rätt. Hon har lett laget tillbaka till trygghet och stabilitet. Numera är det försvar med 4-5-1 som gäller, och anfall med något som liknar 4-2-4. Det är upplägg som passar den svenska truppen mycket bättre än de system Sundhage har försökt sig på de senaste åren.
Känslan är även att Sundhage börjar hitta rätt när det gäller Caroline Seger och Lotta Schelin. Tidigare har hon givit duon för stora roller. Båda är i grunden rollspelare, och väldigt bra om de får hålla sig till sina specialroller. Ingen av dem är dock någon stor speluppläggare, en roll de fått ikläda sig alldeles för ofta. Men mot Japan tyckte jag att det kändes som att både Seger och Schelin äntligen hade uppgifter som de behärskar – och då kom båda till sin rätt.
De viktigaste pusselbitarna i Sundhages lagbygge har fallit på plats i de senaste matcherna. Jag tänker på lagets nya speluppläggare; Rolfö och Asllani. Ingen av dem hade speltid i OS-kvalet. Rolfö blev kvar på bänken, medan Asllani stod helt utanför truppen. Nu åker duon till Rio som nyckelspelare.
Båda har förmågan att slå öppnande passningar, något som saknats i landslaget det senaste året. Men bakom Rolfö och Asllani är det rätt tunt. Malin Diaz och Lina Hurtig är väl i första hand de spelare som har kapaciteten att hitta den typen av passningar. Men ingen av dem är ju som bekant med i truppen. Jag tycker nog att det var rätt att hålla dem utanför de 18, men hade röstat för Diaz som reserv. Det hade ju varit bra att kunna få in en passningsfot till – om någon av Rolfö eller Asllani skulle bli skadad.
Under OS gäller det för Sundhage att visa att att hon besitter en fingertoppskänsla i coachningen. Det gäller att balansera laget rätt i de olika matcherna. Gruppseger är viktigt – men allra viktigast att gå vidare utan att slita för hårt på truppen.
Det är från och med kvartsfinalen det avgörs – och där gäller det att ha piggast möjliga lag. De lag som lyckas slita minst på sin trupp under gruppspelet kommer att ha störst chans i slutspelet. Här har Japan varit mästerligt i de tre senaste stora mästerskapen. De har rullat på fler spelare än övriga lag i gruppspelet – och gått till tre raka finaler.
I OS har Tyskland drömläge när det gäller hushållning av krafterna. De har Zimbabwe i öppningsmatchen. Där lär de vinna stort även med en B-betonad uppställning. Poäng mot Australien i andra matchen, och de kan återigen vila folk mot Kanada.
För svensk del är öppningsmatchen mot Sydafrika otroligt viktig. En klar seger där ger sannolikt att Sundhage större manöverutrymme i övriga matcher. Och som sagt, med fingertoppskänsla i coachningen och med lite tur med lottning och skador – då kan det bli en riktigt rolig svensk OS-turnering.
Alldeles nyss kom den svenska startelvan till morgondagens OS-genrep mot Japan upp på svenskfotboll.se – och den är intressant. Pia Sundhage väljer att matcha en annan elva än hon gjort i de senaste landskamperna. Hon väljer en elva som är ganska mycket i min smak.
Framför allt gör Sundhage ett par intressanta rokader på forwardssidan. Hon väljer nämligen att köra med de tre forwards som jag har förordat; Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Det skall bli väldigt intressant att se vad den trion kan uträtta mot starkt motstånd. Väldigt intressant.
Fridolina Rolfö
På mittfältet får Elin Rubensson chansen före Kosovare Asllani och Emilia Appelqvist – det valet är en smaksak. Allt handlar om hur man vill balansera laget, Rubensson är väl mellanvarianten, medan Asllani är den mest offensiva och Appelqvist den mest defensiva. Jag tycker att alla tre är bra val.
Elin Rubensson
Den post där jag inte håller med är vänsterbacken, där jag gärna hade sett Magdalena Ericsson starta. Mest på grund av att hennes högerhörnor (se förra inlägget) kanske är det allra vassaste vapnet vi har. Men intressant att se hur Jonna Andersson klarar sig mot vasst motstånd.
Här är elvan i sin helhet: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Andersson – Caroline Seger (kapten), Lisa Dahlkvist, Rubensson – Jakobsson, Rolfö, Blackstenius.
* För övrigt har Kanada och Kina spelat träningsmatch i kväll. Den slutade med 1–0-seger för Kanada, vilket är ytterligare ett tecken på att kinesiskorna är svagare nu än i våras. Matchen sändes inte någonstans, så jag har ingen som helst koll på hur det såg ut. Men för svensk del gör det ju inget om Kina kommer till Rio med lite sargat självförtroende.
I morgon samlas landslaget för första gemensamma uppladdningslägret inför OS. Ju mer jag tänker på det, desto mer spännande blir det.
På förhand känns ju nämligen det här mästerskapet mer öppet än något annat internationellt mästerskap på mycket länge. Samtidigt som de sämre rankade lagen blir allt bättre på att försvara sig har topplagen problem med sina lagbyggen. I nuläget är det liksom inget lag som uppträder som ett mästarlag.
USA är regerande mästare i både OS och VM och kommer förstås till Brasilien som självklara guldfavoriter. Fast i nuläget är inte deras lag i balans, i nuläget saknar de en speluppläggare. Tyskland har inte heller ordning på sitt lag, och känns inte som någon vinnare. Nya bloggen hattrick hade en djupare analys av det tyska laget i dag – den texten rekommenderas.
Inför det här OS:et finns det liksom inget lag som känns oslagbart. Med tanke på hur det svenska laget sett ut de senaste åren är det rimliga tipset att vi går till kvartsfinal, och att det roliga tar slut där.
Men det var alltså länge sedan det kändes så öppet. Vårt lag kan åka ut direkt i gruppspelet, men håll i er nu – det kan faktiskt också gå hela vägen. Sverige har ju faktiskt en utmärkt lottning. Det är inte omöjligt att vinna gruppen, och då ställs vi mot en grupptrea i kvartsfinal, sannolikt Kanada, Nya Zeeland eller Colombia. I en sådan match är Sverige favoriter. Och är man väl framme i semifinal kan allt hända.
Skulle vi bli tvåa i gruppen väntar tvåan i gruppen med Tyskland, Australien och Kanada. Inte heller det känns omöjligt. Går vi däremot vidare som grupptrea väntar troligen USA, vilket alltså inte är omöjligt, men ändå väldigt, väldigt svårt. Vårt lag bör alltså bli sämst tvåa om medaljhoppet skall kännas rimligt.
Ta nu inte det här som att jag utmålar vårt lag som guldfavoriter. Det går ju liksom inte efter vad man sett det prestera det senaste året. Men jag säger att det lär dröja innan alla stora nationer hamnar i sådana här svackor samtidigt igen.
Och med spelmässig jackpot, alltså om alla bitar faller på plats, då är Sverige ett lag som kan vinna mot vilket motstånd som helst.
Försvarsspelet har känts bra efter VM. Det gäller att Pia Sundhage även får ordning på anfallsspelet. Där tycker jag som bekant inte att Sundhage har hittat rätt forwardsuppställning. Jag tycker ju exempelvis att vårt anfallsspel blir bättre när Fridolina Rolfö är på planen, än med den trio som Sundhage brukar föredra.
Just Rolfö träffade jag för övrigt förra helgen, efter den damallsvenska matchen Linköping–Piteå. Vi tog ett litet snack om forwardsroller, ett snack som jag personligen tyckte var rätt intressant. Hoppas ni också tycker det.
Jag började att ta upp att både LFC och landslaget spelar med tre forwards, men att spelarnas olika roller ändå känns väldigt annorlunda.
”Ja, det är faktiskt väldigt stor skillnad. Här i LFC pratar vi mycket om att forwards skall ligga nära varandra. Vi har två centrala forwards och en som är droppande, eller så har vi till och med fyra forwards som är centrala. I landslaget ligger vi lite längre ifrån varandra. Vi vill ha breda ytterforwards, vilket gör att vi inte får samma samarbete och inte har samma kombinationsspel. I landslaget har vi en annan speed och kan komma upp på kanterna och få en-mot-en-situationer. Det är två helt olika spel.”
Hur funkar det att gå från det ena till det andra?
”Det är väldigt olika, men man får ställa om. När jag och Stina (Blackstenius) kom tillbaka hit en gång hamnade vi helt fel, eftersom vi fortfarande var inne i landslagstänket.”
När du spelar på kanten i landslaget söker du dig ofta lite längre in än vad de andra forwardsen gör. Är det något du blivit tillsagd?
”Nej, absolut inte. Det är mer min spelstil, att jag har mer en targetroll mer än att vara en djupledshotande forward. När jag hamnar i den centrala forwardspositionen i landslaget blir det mer targetspel, och det är där jag vill vara. När jag gör det andra är det utanför min comfort zone.”
Så du vill spela som bollmottagare?
”Absolut, det är där jag trivs bäst. Sedan vill jag blanda, jag vill ju inte vara lättläst. Men min huvudroll blir ju target, att vara en spelpunkt.”
I Jitex spelade du mycket mittfältare, både centralt och på kanten. Men det är alltså toppforward och target som är din favorit, eller?
”Jo, men… Jag tycker väl framför allt att här i Linköping ligger jag lite nedanför forwards, det blir mer en framspelningsroll. Men det handlar även om att hitta avslut och sticka in bollar – den rollen älskar jag. Men den blir det ju inte riktigt i landslaget, där spelar vi ju helt annorlunda. Där blir det mer mittfältarna som får rollen bakom forwards. Så den rollen jag har här – den tycker jag bäst om.”
Så egentligen skulle du vara den offensiva av de tre innermittfältarna i landslaget för att komma närmast den rollen du vill ha?
”Ja, det hade väl kunnat gå. Fast i försvarsspelet ligger jag ju inte så lågt här. När jag försvarar i det här laget trycker jag upp. Jag hade nog klarat mittfältsrollen i landslaget också, men det är ingenting Pia har funderat på och inget jag tar upp, utan jag trivs bra om jag får spela på fotbollsplanen. Så får vi se hur långt det räcker.”
Hur mycket speltid tror du att du kommer att få?
”Jättesvårt att säga. Jag är ju med för att jag vill visa att jag vill ha en startplats i det där landslaget. Det är helt upp till mig och prestera. Vi har pre-camp och matchen mot Japan och där hoppas jag att jag kan visa upp mig och visa hur bra fotboll jag spelar och så hoppas jag att jag får chansen.”
Du gjorde ju bra reklam för dig själv i Moldavienmatchen.
”Ja, jag var nöjd med matchen. Nu är det ju lite svagare motstånd, men absolut – visst visade jag att jag vill vara där. Det är viktigt att vara på rätt plats.”
Med tanke på hur energikrävande forwardsrollerna är i landslaget och att det är match var tredje dag i OS borde det finnas rätt bra chans att ni kommer att rulla rätt hårt.
”Ja, det vet jag att Pia nämnde när vi varit på läger, att det kommer att krävas en bra fysik för att klara av alla matcher. Och att det kommer att bli mycket byten på forwards. Det är ju både roligt och krävande – en utmaning.”
Jag tog en sväng till Linköping i dag för att kolla in LFC–Piteå – och samtidigt studera en tredjedel av den svenska OS-truppen.
När Piteå hade 2–0 efter tio minuter förstod man att det skulle bli en jämnare och mer intressant match än man vågat hoppas på. Det slutade ändå 3–2 till LFC, ett styrkebesked från hemmalaget.
Resultatet innebär att de båda topplagen LFC och Rosengård fortsatt är hundraprocentiga mot de tio lagen bakom i tabellen. Resultatet innebär också att topplagen är jämsides poängmässigt sett. Rosengård toppar dock tabellen med sju måls marginal.
I övrigt i dag vann Kif Örebro med 4–0 mot Mallbacken, ett resultat som innebär att Örebro tagit åtta poäng på de senaste fyra omgångarna och genom det skaffat sig lite andrum i bottenstriden. Man har plötsligt kortare avstånd till tredjeplatsen än till nedflyttning.
För Mallbacken innebar de fyra baklängesmålen att laget nu är under nedflyttningsstrecket. Fast det kan bli kortvarigt. Om Eskilstuna vinner i morgon hemma mot Umeå åker UIK åter ner på elfteplatsen. De ligger nämligen bara ett mål före Mallbacken.
Tillbaka till min lilla utflykt. Det var en match där man kunde ha valt många olika fokus. Mitt var att försöka specialstudera de sex OS-spelarna. Strax skall jag redovisa vad jag såg, spelare för spelare.
Först noteras att Piteå med lite mer flyt kunde fått med sig poäng hem. Under stora delar av matchen tyckte jag att det kändes som att man hade kontroll på Linköping. Ändå var hemmasegern till slut odiskutabel. Men både reduceringen och kvitteringen kom mitt i perioder där Piteå kändes stabilt.
Reduceringen kom för övrigt på en till synes feldömd hörna. Att släppa till hörnor var farligare än vanligt, för på planen fanns ju damallsvenskans två bästa hörnläggare, June Pedersen och Magdalena Ericsson. Det var väl därför ingen chock att tre av de fem målen kom på hörnor.
Fascinerande för övrigt hur makalöst offensivt Linköping ställer upp laget. Spelsystemet skall nog heta 4-2-3-1 eller 4-2-1-3, men offensivt såg det oftast ut som 2-4-2-2 med fyra centrala forwards. Jag pratade för övrigt med Fridolina Rolfö om hur olika forwardsrollerna är i landslaget och Linköping. Den intervjun kommer på bloggen framöver. Jag tog även ett snack med Magdalena Ericsson om hörnor. Även den intervjun håller jag på några dagar. Snart blir det ju fokus på herrfotboll i några timmar…
Men först några ord om de sex OS-spelarnas insatser i dag:
Hilda Carlén: Linköpings båda hörnmål drog en i övrigt utmärkt insats. Pitemålvakten måste jobba på sitt luftspel om hon skall bli en målvakt av internationell klass. Kanske att hon borde testa att träna med något herrlag för att få jobba upp tuffhet och tajming.
I övrigt i spelet ger hon ett stabilt intryck. För några veckor sedan anmärkte jag på att hon slog sina uppspel rakt till motståndarna. Så såg det inte ut senast jag såg henne, och även i dag kändes det som att hennes långa uppspel hade en tanke. En positiv utveckling.
Jessica Samuelsson: Testades knappt alls i defensiven. Offensivt kom hon runt på högerkanten många gånger. I den första halvleken tyckte jag att hon kladdade på bollen för många gånger, och därmed gjorde så att Pitespelarna hann komma i rätt positioner. I den andra halvleken slog hon fler tidiga inlägg på första tillslaget – och då blev det farligare. Kanske att hon borde slå dem lite hårdare, och lite lägre. Det är svårt för en forward att styra in ett inspel som kommer i knähöjd. Totalt sett en ok insats, inte mer.
Jonna Andersson: Var även hon närmast arbetslös i defensiven. Offensivt fick inte den damallsvenska assistdrottningen lika mycket utrymme på sin kant som Samuelsson till höger. Piteå i allmänhet och Ronja Aronsson i synnerhet gjorde ett bra defensivt jobb mot Andersson. Även vänsterbacken var således stabil utan att det lyfte.
Magdalena Ericsson: Spelade som vanligt mittback i LFC, och inledde sisådär. Hade dålig precision på sina första hörnor och slog assisten till Piteås 2–0-mål. Vid det baklängesmålet sattes hon dock i en mycket jobbig situation av egen målvakt och bör alltså inte lastas för det målet. Däremot får Ericsson ta fullt ansvar för 1–2-målet. Det var ju en hörna hon slog rakt i mål. Även 3–2-målet kom på en av hennes hörnor. Totalt sett en bra insats.
Fridolina Rolfö: Nickade in det 2–2-mål som vände matchen i hemmafavör. Efter det målet kändes det solklart att det skulle bli hemmaseger. Rörde sig smart och bra i ett tätt och välorganiserat Piteförsvar. Men hade ändå ingen klockren dag, spelmässigt sett. Bollarna satt inte riktigt så klistrade vid hennes vänsterfot som man är van att se. Men en forward som gör ett avgörande mål är förstås klart godkänd.
Stina Blackstenius: Hade inga stora ytor att jobba på. Jag gillar att hon vilar i offsideposition, bakom motståndarbackarna. Men gör man det måste man ta en rejäl båge när man skall löpa i djupled – annars blir man ju kvar i offsideläge. I dag låg Blackstenius kvar i offsideoposition lite för ofta. Och när hon äntligen fick sin jättechans sköt hon utanför. Det här var helt enkelt inte forwardstalangens dag.
Totalt sett alltså inga strålande formbesked från de sex OS-spelarna alltså. Men det är ju 3,5 veckor till avspark i Rio, så de har gott om tid att toppa formen.
I och med dagens två damallsvenska matcher har alla lag nu spelat elva matcher – vi är alltså exakt halvvägs i serien.
Och så här långt har årets serie verkligen varit precis så jämn som man kunde hoppas på förväg. Vi har en guldstrid mellan Rosengård och Linköping som kan bli riktigt rafflande. I halvtid leder Skånelaget med fyra måls marginal. Ännu så länge har de båda seriesuveränerna bara tappat poäng mot varandra.
Ännu mer rafflande är det i botten, där är mer än halva serien indraget i nedflyttningsstriden. Faktum är att trean Piteå har längre avstånd upp till tvåan LFC än de har till jumbon Kristianstad.
Kollar man av med mitt tips inför serien, ligger jag ändå hyfsat till. Jag har helt rätt placering på de tre topplagen och på Kif Örebro. Det lag som jag ligger helt fel på är Djurgården. Mer om det nedan. Här är en kort genomgång lag för lag:
1) FC Rosengård 31 poäng, 36–5 i målskillnad.
Mitt tips: 1.
Tappar nu Sara Björk Gunnarsdottir men får in Lotta Schelin och Gaelle Enganamouit. Känns fortfarande som bästa laget, och står kvar som mina guldfavoriter. Det som talar emot Malmölaget är att man har höstens seriefinal på bortaplan.
Lotta Schelin
2) Linköpings FC 31 poäng, 35–8
Mitt tips: 2
Har varit stabilare än jag trodde att de skulle vara. Tidigare år har LFC alltid fått någon svacka där målskyttet hackat. Men framför allt trion Pernille Harder, Stina Blackstenius och Kristine Minde har varit glödhet hela våren och stått för hela 29 av lagets 35 mål.
Kristine Minde och Pernille Harder
Känslan nu är att LFC kommer att kunna hänga med i guldstriden hela vägen, något som vore jättebra för hela serien. På spelarfronten har man klart med en ny målvakt. Kanadensiska Chandra Bednar ersätter korsbandsskadade Matilda Haglund i höst.
3) Piteå IF 18 poäng, 12–16
Mitt tips: 3
Ligger alltså på tredje plats trots minusmålskillnad, och trots att känslan är att laget inte har hittat helt rätt i offensiven. Jag kan inte säga att jag känner mig helt säker på att man kommer att försvara tredjeplatsen under hösten – men övre halvan kommer det definitivt bli. En spelare som jag nyligen fått upp ögonen för är mittfältaren Irma Helin – hon verkar vara en riktig energispridare.
4) Göteborg FC 16 poäng, 15–10
Mitt tips: 6
Inför seriestart konstaterade jag att laget har många duktiga offensiva spelare, medan jag kände osäkerhet över hur det var med den defensiva stabiliteten. Nu är det tvärtom.
Defensivt har Göteborg varit väldigt starkt. Målvakterna Loes Geurts och Jennifer Falk har stått hälften var av matcherna, och ligger trea respektive etta i räddningsligan. Däremot har laget vägt lätt i offensiven – vid sidan av pålitliga Pauline Hammarlund.
Andrine Stolsmo Hegerberg
Har tappat Andrine Stolsmo Hegerberg till Birmingham nu i sommar. Det hindrar inte att jag höjer laget jämfört med vårens tips. Nu tror jag att KGFC kommer att sluta sämst femma.
5) Eskilstuna United 16 poäng, 15–12
Mitt tips: 4
Ligger bara två mål bakom Göteborg – det alltså bara två mål ifrån att jag skulle ha fått in mitt tips här. Jag trodde inför avspark att Eskilstuna skulle ha ett sämre lag än i fjol. Där fick jag rätt.
Man väger helt enkelt för lätt i offensiven. Vid fasta situationer väger man dock inte lätt – där är laget fortsatt väldigt vasst. Men i själva spelet har man inte mycket att komma med utöver framfusiga Mimmi Larsson nu när det har strulat för Marija Banusic.
Petra Johansson (Larsson)
Saknaden av Gaelle Enganamouit och Petra Johansson har varit precis så stor som man befarade inför seriestart. Men om Banusic får vara frisk och om man hittar rätt roll för formsvaga Olivia Schough har laget bra chans att avancera två hack i höst. Dessutom har man ju ett intressant nyförvärv i australiska landslagsspelaren Chloe Logarzo som kommer att bidraga till en förbättrad offensiv.
6) Djurgårdens IF 13 poäng, 14–16
Mitt tips: 12
Här ligger jag alltså helt fel i mitt tips. Efter en svag start med tre poäng på de fyra första omgångarna tog Djurgården tio poäng på fyra omgångar och steg som en raket genom tabellen.
Mia Jalkerud har visat att hon kan göra mål även i högsta serien och är ett av huvudskälen till att nykomlingen varit vårens stora utropstecken. Dock noteras att Djurgården nu har tre raka förluster, vilket gjort att avståndet ner till nedflyttningsstrecket ändå krympt till bara fyra poäng.
Nästa helgs bortamöte i Kristianstad blir en riktig nagelbitare. Förlust där och Djurgården kommer att dras in i nedflyttningsstriden på allvar igen.
7) Kif Örebro 11 poäng, 10–19
Mitt tips: 7
Laget låg på nedflyttningsplats inför förra veckans bortamöte med Kvarnsveden. Fyra poäng senare är man uppe på sjunde plats. Målskyttet har hackat under våren, Melissa Tancredi är bästa målskytt med tre mål.
Sarah Michael
Nedflyttningsspöket är inte på något sätt bortskrämt, men höstens tillskott av Lisa Dahlkvist och sannolikt även Sarah Michael borde ge Örebro den tyngd som gör att laget till slut klarar kontraktet med marginal.
8) Vittsjö GIK 11 poäng, 10–21
Mitt tips: 5
Jag hade Vittsjö som årets skrällag. Så här långt har inte det nordskånska laget motsvarat de förväntningarna. Framför allt gör Vittsjö för lite mål. Jag såg laget i går och imponerades av mittfältaren Sandra Adolfsson, som känns som lagets lungor. Trots att hon i första hand känns som en bollvinnare är hon bästa målskytt med fyra mål så här långt.
Sandra Adolfsson
Vittsjö är indraget i bottenstriden. Känslan nu är att laget borde klara av att hänga kvar. Men helt säker är jag inte. Ett plus för dem är dock att oron på tränarsidan verkar vara över. I går var nämligen Thomas Mårtensson tillbaka på bänken.
9) Kvarnsvedens IK 9 poäng, 13–22
Mitt tips: 11
Jag hade inte sett Kvarnsveden inför avspark i damallsvenskan. Nu har jag det, och jag tycker att laget har varit bättre än förväntat. Faktum är att jag tycker att de har haft en del otur, och har fått poängutdelning i klar underkant.
Tabitha Chawinga har gjort sex mål, men behöver nog minst göra tio till om laget skall hänga kvar. För trots att Borlängelaget varit bättre än förväntat har man sjunkit allt närmare den där nedflyttningsplats nästan alla trodde att de skulle hamna på. Nu är det bara fyra mål ner till elfteplatsen.
10) Mallbackens IF 9 poäng, 15–25
Mitt tips: 9
Bara Rosengård och Linköping har gjort fler mål än de grönvita tösera från de värmländska skogarna. Ändå ligger Mallbacken bara tre mål över nedflyttningsstrecket efter halva serien.
Laget är ojämnt, men kanske att man kan kämpa ihop de poäng som krävs för nytt kontrakt. Det som talar för Mallbacken är att man har kvar att möta bottenkonkurrenterna Kristianstad, Vittsjö och Umeå, samt Djurgården hemma på Strandvallen. Där har ni fyra riktiga nyckelmatcher.
11) Umeå IK 9 poäng, 12–25
Mitt tips: 8
Vände i dag 0–1 till 2–1-seger mot Kristianstad. Därmed lämnade UIK jumboplatsen, och fick rejält häng på lagen högre upp i tabellen.
Hanna Folkesson
Jag tycker att laget spelar för svårt för sin tabellposition. Men det är klart, får man tillbaka skadade stjärnor Hanna Folkesson, Hanna Glas och Jenny Hjohlman i höst finns chansen att klättra upp till den åttondeplats jag tippade inför seriestart. Eller ännu högre.
Fortsätter skadeeländet kan det däremot bli en riktigt jobbig höst.
12) Kristianstads DFF 8 poäng, 9–17
Mitt tips: 10
Med en kvart kvar av vårsäsongen ledde KDFF med 1–0 i Umeå, ett resultat som innebar att man var uppe på sjunde plats. Sedan släppte man två mål och sjönk ner till jumboplatsen. Så jämnt är det numera i botten.
Lagets problem under våren har varit målskyttet – laget har gjort minst mål av alla. Där finns också förklaringen till varför man även har minst antal poäng. Jag tycker att KDFF har spelat bättre än tabellplaceringen visar. Men får man inte ordning på målskyttet blir det jobbigt att få till någon större klättring.
Stina Blackstenius
Skytteligan Här tippade jag Gaelle Enganamouit som skyttedrottning, med Pernille Harder som tvåa, Natasa Andonova som trea och Stina Blackstenius som fyra.
Enganamouit har ju bara spelat en kvart den här vårsäsongen och finns följaktligen inte med i skyttetoppen. Däremot är Harder, Andonova och Blackstenius med i toppen. Bland de som är nio i topp prickade jag även in Pauline Hammarlund, Marta och Tabitha Chawinga. Att ha prickat in sex av de som ligger topp nio känner jag mig rätt nöjd med.
Här är skyttetoppen, med mina placeringstips inom parentes:
1) 12 mål: Pernille Harder (2:a)
2) 11 mål: Stina Blackstenius (4:a)
3) 9 mål: Marta (7:a)
4) 7 mål: Ella Masar
5) 6 mål: Natasa Andonova (3:a), Pauline Hammarlund (5:a), Tabitha Chawinga (6:a), Lieke Martens och Kristine Minde.
10) 5 mål: Mia Jalkerud och Mimmi Larsson.
Här är övriga svenska OS-spelare som gjort mål i årets serie:
2 mål: Olivia Schough, Fridolina Rolfö, Elin Rubensson, Lina Nilsson, Hanne Gråhns och Emma Berglund.
1 mål: Emilia Appelqvist, Magdalena Ericsson och Amanda Ilestedt.
Noterbart i skytteligan är att Harder gjort tre straffmål, medan Blackstenius gjort rakt igenom spelmål. Där är alltså Blackstenius vassast så här långt.
Det hade varit kul att skriva något om assistligan också. Men eftersom jag inte har räknat själv struntar jag i det. Den liga som ligger upp på svenskfotboll.se är ju tyvärr som bekant så missvisande att den måste räknas som ett skämt. Jag bjuder ändå på en bild på den troliga assistdrottningen:
Alldeles nyss presenterade Pia Sundhage de 18 spelare som skall spela i OS i Rio de Janeiro, och de fyra reserver som också får åka med.
Hon bjöd inte på någon överraskning bland de 18 – det var rakt igenom väntade namn. Däremot var det en skräll att Kif Örebros Hanne Gråhns kom med som en av de fyra reserverna. Hon gjorde det i första hand på bekostnad av Lina Nilsson, Josefin Johansson och Malin Diaz. Det tycker jag är en rätt konstig uttagning. Även om Gråhns är intressant hade jag föredragit någon av de två förstnämnda.
Personligen sitter jag dock mest och är förvånad över att Svenska Fotbollförbundet inte klarade av att få till någon sändning av trupputtagningen – inte ens på nätet. Det är helt enkelt riktigt dåligt. Ett bottennapp.
Tyvärr präglas vårt fotbollsförbund mest hela tiden av gubbar som tänker herrfotboll. Jämställdhetstänket är tyvärr högst begränsat.
Begränsad är även marknadsföringen av Sveriges bästa fotbollslandslag, damlandslaget. Det kan inte ha kostat mycket att sätta upp en kamera och streama uttagningen på svenskfotboll.se. Men så blev det inte. Antar att de inte tänkte på det. Eller att det räckte att köra presentationen inför unga talanger på elitflicklägret.
Jag tackar istället Aftonbladet och Emelie Fredriksson som liverapporterade från Halmstad, och gav mig möjlighet att följa uttagningen.
Men faktum är, när kvällstidningarna har bättre tänk kring damlandslaget än förbundet – då är det faktiskt rätt illa ställt på förbundskansliet.
Det om det. Tillbaka till truppen. Här är den i sin helhet:
Målvakter (2): Hedvig Lindahl och Hilda Carlén.
Backar (6): Jessica Samuelsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Emma Berglund.
Mittfältare (5): Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Elin Rubensson och Emilia Appelqvist.
Forwards (5): Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö.
De klubbar som har med flest spelare är Linköping med fem och så är det två vardera från Rosengård och Montpellier.
De fyra reservna blev: Emelie Lundberg (mv), Hanne Gråhns, Amanda Ilestedt och Pauline Hammarlund.
Det har gått rätt många dagar sedan förra måndagens EM-kvalmöte med Moldavien. Trots det tänkte jag att det kunde vara på sin plats med en lite djupare fundering kring matchen.
Den var förstås långt ifrån något fullödigt test för vårt landslag. Vissa säger att det var 90 bortkastade minuter, men där håller inte jag med. För det här var ju något så ovanligt som en match med 100 procent anfallsspel. Alltså fick Pia Sundhage chansen att se vilka spelare som är smartast i offensiven, vilka som har bäst offensiv speluppfattning.
Visst kommer det självklart att bli betydligt mycket mer försvarsspel i OS, men jag tyckte ändå att man såg ganska många saker som bör vara nyttiga för ett framtida lagbygge.
Ni som tycker att jag börjar bli tjatig, eftersom jag ganska många gånger redan diskuterat forwards arbete, kan sluta läsa nu. För det här blir ytterligare ett inlägg där fokus hamnar på landslagets offensiva spelare – framför allt på forwards.
De spelare som i första hand flyttade fram sina positioner i Moldavienmatchen var Kosovare Asllani, Elin Rubensson och Fridolina Rolfö. Men även Lina Nilsson, Pauline Hammarlund och Malin Diaz visade positiva intentioner.
I slutet av matchen satt jag faktiskt och funderade på hur man formerar den bästa möjliga svenska elvan för matcher där vi har minst 80 procents anfallsspel, alltså det optimala laget mot den typ av hyperdefensiva motståndare som vi ofta möter i EM- och VM-kvalmatcher.
Jag kom fram till följande elva: Hedvig Lindahl – Nilsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Diaz, Caroline Seger, Asllani – Rubensson, Rolfö, Stina Blackstenius.
Spelare som var fanns med i funderingarna var Emma Berglund och Hammarlund. Framöver kan jag även tänka mig att Tove Almqvist, Lina Hurtig och Michelle De Jongh vill vara med i diskussionen.
Till OS måste ju förstås den här elvan blandas upp med några spelare med mer defensiva egenskaper, kanske även med någon till djupledslöpare. Där kommer i första hand Jessica Samuelsson, Lisa Dahlkvist, Sofia Jakobsson och Lotta Schelin med i diskussionen. De två först nämnda känns ganska givna i en OS-elva.
När det gäller forwardsbiten känner jag alltmer att det svenska anfallsspelet i OS skulle må bra av att ha både Asllani och Rubensson på planen. Att sätta båda på mittfältet tror jag däremot inte på, då skulle laget bli överoffensivt. Däremot skulle vi kunna få en väldigt bra balans med Rubensson som löpstark ytterforward.
Om jag skulle ranka våra offensiva spelare (mittfältare och forwards) mot Moldavien blir det följande lista:
1) Kosovare Asllani
2) Fridolina Rolfö
3) Elin Rubensson
4) Pauline Hammarlund
5) Malin Diaz
6) Stina Blackstenius
7) Lotta Schelin
8) Olivia Schough
Moldavien låg samlat och var förhållandevis duktigt på att försvara sig. De backade djupt och tillät inte något svenskt djupledsspel. Det missgynnade Schough och Schelin rätt rejält. De hade väldigt svårt att komma till avslut, och tog massor av felbeslut. För tillfället känns Schough långt ifrån den fina form hon hade i höstas, så långt ifrån att jag hade ställt henne utanför OS-truppen.
Personligen känner jag även att det i OS i högsta grad är upp till bevis även för Schelin. Sett till prestationer det senaste året tycker jag egentligen inte att Schelin förtjänar någon startplats i landslaget. Hon tillför helt enkelt inte tillräckligt på planen för tillfället.
Fast hon lär ändå åka till Rio som Sundhages förstaval på forwardssidan. För känslan är ju att Sundhage inte vågar plocka bort det svenska affischnamnet ut elvan som det är nu.
Men om Schelin inte presterar under OS, då tycker jag att det är dags att testa något nytt i höst. Då bör den förbundskapten som leder laget bygga en EM-elva utan Schelin. Det finns ju nämligen många yngre forwardsalternativ som känns betydligt hetare och intressantare för tillfället.
Om man rent statistiskt kollar vilka svenska forwards som varit effektivast under ett år (14 landskamper perioden 8 juni 2015–6 juni 2016) får man följande ranking:
(listan visar alltså hur många minuters speltid spelarna behöver per mål)
1) Fridolina Rolfö, gör mål var 54:e minut – hon har spelat 162 minuter och gjort tre mål.
2) Kosovare Asllani, mål var 80:e minut – tre på 241 minuter.
3) Pauline Hammarlund, mål var 81:a minut – tre på 244 minuter.
4) Stina Blackstenius, mål var 238:e minut – ett på 238 minuter.
5) Olivia Schough, mål var 266:e minut – tre på 797 minuter.
6) Lotta Schelin, mål var 369:e minut – tre på 1108 minuter.
7) Sofia Jakobsson, mål var 488:e minut – två på 976 minuter.
Fridolina Rolfö
Direkt bör det väl sägas att det här på ett sätt är en haltande jämförelse. Rolfö har ju bara spelat mot Polen och Moldavien, medan Schelin och Jakobsson spelat mot väldigt mycket bättre motstånd än de andra – de var ju med i VM i fjol. Å andra sidan har Schelin, Jakobsson och Schough totalt sett fått klart mest speltid även mot blåbärslagen i EM-kvalet.
Noterbart också att Asllani gjort i princip alla sina 241 minuter på mittfältet och att även Schough har spelat en hel del på mittfältet.
Gör man en ren skytteliga över de 14 matcherna ser den ut så här:
1) Asllani, Hammarlund, Rolfö, Sembrant, Schelin och Schough – alla med tre mål.
7) Dahlkvist, Jakobsson och Seger – alla med två mål.
10) Ett mål vardera från Emilia Appelqvist, Berglund, Blackstenius, Diaz, Ericsson, Fischer, Hurtig, Amanda Ilestedt samt ett självmål.
Totalt har alltså Sundhages tre ordinarie forwards gjort totalt åtta mål under ett år och 14 matcher. De tre huvudsakliga utmanarna på forwardssidan har tillsammans gjort sju, trots väldigt mycket kortare speltid.
Noterbart är att mittfältet har gjort tio (Asllani 3, Dahlkvist 2, Seger 2, Hurtig, Diaz och Appelqvist) och backlinjen har gjort sju mål (Sembrant 3, Berglund, Ericsson, Fischer och Ilestedt) plus att självmålet kom på en hörna från Ericsson.
Magdalena Ericsson
Åter till effektivitetssiffrorna. Det jobbiga är att om vi räknar bort VM, och bara tar med de tio landskamper där laget spelat 4-3-3 hamnar ändå de tre ordinarie forwardsen sist i statistiken. Då ser listan istället ut så här:
1) Fridolina Rolfö, gör mål var 54:e minut – hon har spelat 162 minuter och gjort tre mål.
2) Kosovare Asllani, mål var 60:e minut – tre på 180 minuter.
3) Pauline Hammarlund, mål var 81:a minut – tre på 244 minuter.
4) Stina Blackstenius, mål var 238:e minut – ett på 238 minuter.
5) Lotta Schelin, mål var 249:e minut – tre på 748 minuter.
6) Olivia Schough, mål var 251:e minut – tre på 752 minuter.
7) Sofia Jakobsson, mål var 616:e minut – ett på 616 minuter.
Hur kommer det sig att Rolfö är effektivast medan storstjärnan Schelin ligger i botten när det gäller effektivitet? Finns det något enkelt svar?
Jag skulle säga att det hänger på speluppfattning. På den punkten är Rolfö överlägset mycket bättre än Schelin. Mot Moldaviens täta försvar hade Rolfö tio avslut, medan Schelin bara hade tre. Det var ingen slump.
Det jag är ute efter illustreras perfekt av det svenska 3–0-målet. När du kollar klippet nedan, studera fotarbetet på de tre svenska forwardsen inne i straffområdet.
Du har nu sett hur Lotta Schelin, Pauline Hammarlund och Fridolina Rolfö i förstaläget söker varsin yta i målområdet. Men medan Schelin springer fram och ställer sig – och faktiskt träffas av bollen, jobbar Hammarlund och Rolfö aktivt med sina positioner. De försöker lura sina bevakare genom att löpa fram, för att sedan backa in på nya ytor.
När Hammarlund kämpar om returen står Schelin bredbent och felvänd och tittar på. Om bollen skulle ha gått mot henne hade hon knappast hunnit reagera. Rolfö däremot jobbar hela tiden aktivt för att hitta bästa möjliga yta. Visst har hon lite tur som får bollen mot sig, men tur förtjänar man. Och hade hon varit lika stillastående som Schelin skulle Rolfö sannolikt inte haft någon tur.
Tyvärr är det här inte ovanligt när det gäller Lotta Schelins fotarbete inne i straffområdet. Det är alldeles för ofta man ser henne bli väldigt stillastående om hon inte får bollen vid sin första löpning. Fotarbete och aktivt val av position är något vi får hoppas att hon kan förbättra nere i Malmö. Det lär krävas om hon även fortsättningsvis skall vara given i landslaget.
Det var lite tankar efter Moldavienmatchen. Det finns anledning att återkomma med fler funderingar kring landslaget inom kort. Datumet när OS-truppen skall presenteras kommer ju allt närmare. Känslan är väl dock att det mesta redan är spikat. Jag tror att signaturen noone är rätt ute med den trupp han presenterade i sin kommentar till det här inlägget.
För tillfället ligger fotbollsfokus på herrfotboll. Men trots alla EM-matcher hann jag se en hel del av den damallsvenska omgång som spelades i helgen.
I lördags låg mitt fokus på Kvarnsveden–Umeå. Jag såg den första halvleken och några minuter av den andra. Det jag såg var ett Kvarnsveden som agerade klockrent efter sina resurser. De spelade rejält, med distinkta passningar och med låg risknivå på egen planhalva. Offensivt handlade mycket om Tabitha Chawinga, som Umeå inte fick grepp om.
För tillfället känns det som att Kvarnsveden skall kunna klara kontraktet. Med tre poäng i Kristianstad på lördag skulle läget ljusna ytterligare. Å andra sidan hänger alltså mycket på Chawinga. En skada på henne – och situationen skulle försämras rätt radikalt.
För Umeå ser det däremot riktigt mörkt ut. Umeå är ett bottengäng i år. Problemet är att det lag jag såg i lördags inte spelade som ett sådant. De hade hög risktagning på egen planhalva, och de spelade ett anfallsspel som de inte hade kapacitet att klara av.
Nu är jag förstås medveten om att UIK har stora skadeproblem. Men i lördags såg Umeå ut som ett lag för elitettan 2017. De har sämst målskillnad i serien med 7–19. Som jag ser de borde de lägga om sitt spel och anpassa sig efter den rådande verkligheten.
Lina Hurtig
Jag tycker att det borde vara naturligt för dagens UIK att spela en lite enklare fotboll. Bort med farliga kortpassningar på egen planhalva och börja istället slå långa uppspel mot Lina Hurtig, och bygg spelet kring det. Hurtig är en smart spelare.
Om UIK får tillbaka sina skadade stjärnor kan det vända. Även om avstånden i tabellen börjar öka är det trots allt inte så många trepoängare upp till den övre halvan. Och med lite medgång kan det bli ett lyft. Men som sagt, i nuläget borde Umeå anpassa sig efter verkligheten.
För det andra laget på nedflyttningsplats känns inte det som att det är spelet det är fel på. Kristianstad skapar tillräckligt med chanser för att vinna matcher. Jag har sett delar av lagets två senast matcher, och i båda har jag tyckt att KDFF varit det bättre laget. I båda matcherna har man dock lämnat planen mållösa – och som förlorare.
Elisabet Gunnarsdottir:s viktigaste uppgift inför den otroligt viktiga månad laget har framför sig är alltså att få sina spelare att hitta självförtroende i motståndarnas straffområde.
I söndags var det borta mot Djurgården som Kristianstad förlorade. Djurgården är seriens stora överraskning. Jag tippade som bekant Stockholmslaget på sista plats inför seriestart. Det tipset kan jag ju inte vara så nöjd med. Med tio poäng på de fyra senaste omgångarna är Djurgården nu tabellfyra. Bra jobbat.
Så till toppstriden. Där fortsätter Linköping och Rosengård att rada upp segrar mot övriga lag. Linköping vann med klara 4–1 i Piteå. Jag har bara sett höjdpunkterna från matchen, och på de bilderna kändes det som att Fridolina Rolfö fortsätter att visa toppform. Hon låg bakom flera av LFC:s mål. Pernille Harder gjorde ett hyllat inhopp med ett mål och ett assist. Men målet kändes väl ändå väldigt billigt, det skottet måste väl Hilda Carlén ta?
Sara Björk Gunnarsdottir
I Rosengård stod Sara Björk Gunnarsdottir i fokus i helgen. I sin sista hemmamatch på Malmö IP innan flytten till Wolfsburg gjorde den isländska mittfältsstjärnan ett mål (på straff hon själv fixat) och ett assist, plus att hon även spelade fram till självmålet.
Assisten till Emma Berglund:s 1–0-mål får Björk Gunnarsdottir dock inte tillgodoräkna sig, för som vanligt i damallsvenskan sattes passningspoängen på fel spelare. Skall det aldrig ta slut?
Hursom fick Björk Gunnarsdottir ett fint avslut, och Rosengård kändes fortsatt stabilt. Bara fyra insläppta mål på åtta omgångar är ett tecken på det. Sett till helgens matcher lär inte Malmöklubben släppa in något mål i nästa omgång heller. På onsdag spelar man nämligen borta mot svaga Umeå. Samma dag spelar Linköping hemma mot Vittsjö. LFC är förstås jättefavoriter att vinna den matchen.
Ett lag som har det riktigt tungt är Kif Örebro. Efter en stabil säsongsstart har man nu bara tagit en poäng på de fem senaste matcherna. Målskillnaden på de matcherna är deprimerande 2–14. Kanske kan vändningen komma mot Piteå på onsdag – annars riskerar Örebros snart att ligga jobbigt nära nedflyttningsstrecket.
Slutligen några ord om matchen Eskilstuna–Göteborg, en match jag sett i sin helhet. Där tvingades Olivia Schough byta med knäsmärta. Det är oklart hur allvarlig skada det handlar om, men det är ändå högst olyckligt att Schough dras med problem. Hon har varit formsvag nu på våren och behöver få spela för att hitta flytet. Mot Göteborg gjorde hon en slät figur – hon var väldigt långt ifrån någon OS-form.
Olivia Schough
Det var en match där Eskilstuna skapade mest (7–3 i klara målchanser), men där Göteborg och Jennifer Falk stod upp bra. På förhand var det trean och fyran som möttes. Och jag slogs av vilken enorm skillnad det är på spelkvaliteten mellan de två damallsvenska topplagen och de som jagar närmast bakom.
Faktum är att jag blev rätt besviken på många av de landslagskandidater som var på planen. Den enda av dem som kändes riktigt het var Malin Diaz – som ju också gjorde ett lovande inhopp mot Moldavien förra måndagen.
* Så några ord om helgens omgång i USA:s NWSL. Där var det redan tidigare fantastiskt jämnt i toppen. Nu är det ännu tajtare. Avståndet mellan ledande Western New York Flash och sexan Seattle Reign är sex poäng.
Längst ner i botten ligger svensklaget Boston Breakers, med fyra poäng och bara två gjorda mål. Ett av dem gjordes på straff av Louise Schillgard i helgen – förstås hennes första i NWSL. Se det här:
En blogg om internationell damfotboll 