Nadine Kessler och Ralf Kellermann lämnade Fifagalan i Zürich som segrare. Däremot kom tyvärr Stephanie Roche bara tvåa.
Att Kessler skulle koras till världens bästa spelare 2014 borde ha känts självklart, även om det egentligen inte finns så mycket som är självklart kring Ballon d’Or:s damklass – som egentligen heter Fifa Women’s player.
Nu vann det bästa alternativet av de tre som var i final, vilket förstås känns skönt. Kesslers tränare i Wolfsburg, Ralf Kellermann, blev strax innan första klubbtränare att koras till årets bästa tränare i världen.
Om det är svårt att kora världens bästa spelare är det omöjligt att slå fast vem i tränarkategorien som har varit bäst. Men att Kellermann är en värdig vinnare behöver inte diskuteras. Han har som byggt Wolfsburgs lag och fört det till fem titlar av sex möjliga på två år – det är självklart värt all världens hyllning.
Tyvärr vann James Rodriguez Puskas Award närmast före Stephanie Roche. Jag använder ordet tyvärr trots att jag älskar Rodriguez volleymål och kan se det hur många gånger som helst. Men jag tycker att Roches mål är en ännu större prestation.
Till det kommer förstås vilket värde det skulle ha för damfotbollen att få vinna ett av fotbollens största priser. Plus att det har en härlig charm om ett mål gjort inför 95 åskådare kan vinna över mål från världsfotbollens största scen.
Det roligaste med Ballon d’Or är att kolla hur de olika förbundskaptenerna och lagkaptenerna har röstat. En koll på alla röster visar exempelvis att Pia Sundhage tycker att Lotta Schelin var världens näst bästa spelare 2014. Där har vi kanske svaret på varför Schelin och inte Nilla Fischer vann Diamantbollen förra året. Sundhage sitter ju i Diamantbollsjuryn och hennes röst där lär ha rätt rejäl tyngd.
Sundhage, Schelin och Fischer var ju förresten själva nominerade till Ballon d’Or i förstaläget. I dag kom resultaten och Sundhage slutade fyra i ledarkategorien medan Schelin blev nia och Fischer tia bland spelarna. Alla slutresultat hittar du här.
Och alla röster i spelarkategorien hittar du här. Men för sakens skull får ni alla svenska röster här:
Pia Sundhage: 1) Kessler, 2) Schelin, 3) Abby Wambach. Caroline Seger: 1) Kessler, 2) Veronica Boquete, 3) Fischer.
Tyvärr har den svenska journaliströsten fallit bort, men den innehas av Anette Börjesson. Anna Signeul: 1) Aya Miyama, 2) Nahomi Kawasumi, 3) Fischer.
I morgon är det Tjugondag Knut och då dansas julen ut. Under julgransplundringen kan man slå på TV12 och se Sveriges första landskamp VM-året 2015.
Glädjande nog är alltså morgondagens landskamp mot Norge i La Manga tv-sänd. Just den här typen av matcher brukar annars spelas inför en mycket begränsad åskådarskara, vilket är tråkigt. Men beröm till de/den på förbund och TV12 som fixat att det blir fotboll till julgransplundringen. 18.30 är det för övrigt avspark.
Även om vi ännu är tidigt på säsongen men morgondagens möte med Norge kommer ändå att kunna säga ganska mycket om vad som väntar framöver. Pia Sundhage har ju nämligen varit ganska tydlig med att det breda testandet är över och att fokus under vårens matcher blir att spela ihop en startelva.
De 18 spelare som är med i La Manga och de tre som lämnat återbud är sannolikt tillsammans med Hedvig Lindahl och Jessica Samuelsson de 23 som i nuläget ligger närmast en VM-resa. För övriga gäller det att övertyga Sundhage om sin kvalitet under våren.
Klart är nog också att det skall väldigt mycket till om någon utanför de 23 skall lyckas slå sig in i startelvan till VM-premiären mot Nigeria den 8 juni 22.00. Alltså måste exempelvis en spelare som Charlotte Rohlin göra en supervår om hon skall vara aktuell.
De positioner som känns mest ovissa är hur backlinjen skall formeras. Nilla Fischer är förstås given, medan det finns flera alternativ på övriga tre platser. En första indikation på hur Sundhage tänker kommer sannolikt redan i kväll – om hon nu presenterar sin startelva lika tidigt som hon brukar.
Nilla Fischer
I ett lagbygge behöver man förstås många olika typer av spelare och personligheter. I mitt inlägg om USA nyligen skrev jag om vikten av att ha vinnartyper på planen när det avgörs. Som jag ser det är vinnartyper en bristvara inom svensk damfotboll. Jag snackar om spelare som är beredda att offra allt för att vinna, spelare med järnpsyke som kliver fram och bär sitt lag när det är illa ute.
Som jag ser det har vi bara en sådan vinnare – och det är Fischer. Det är inte lätt att hitta någon mer under våren, för spelare med sådan inställning växer inte på träd. Under VM 2011 visade Lisa Dahlkvist att hon kan ikläda sig den här rollen. Tyvärr har hon inte fortsatt att utvecklas till den stora ledare som man hoppats.
En spelare som har mycket skalle är Lisa Ek. Den här GP-intervjun säger ganska mycket om vilken inställning hon har. Spontant ser jag inte Ek som VM-spelare, i varje fall inte i nuläget. Hon är ju ändå 32 år och har varit väldigt skadeförföljd. Men skulle hon visa form under våren vore hon ändå en intressant joker genom sitt psyke.
Lisa Ek
För som sagt, när Sundhage letar spelare till sin VM-trupp är det i första hand järnpsyken hon skall leta efter.
Det är för övrigt även en uppgift för förbundskaptenerna på flick- och juniorsidan att leta upp de spelare som har starkast psyke. Som jag ser det är det kanske den allra viktigaste uppgiften om vi skall kunna ta ytterligare ett litet kliv och bli en seriös utmanare om guldmedaljerna i de stora mästerskapen.
* Det spelades en del fotboll i helgen som var. Bland annat drog fyrnationsturneringen i kinesiska Shenzhen igång. Den är intressant eftersom samtliga fyra lag även kommer att spela i VM. I den inledande omgången vann Kanada med 2–1 mot Sydkorea medan Kina och Mexiko spelade 0–0.
Jag såg stora delar av den andra halvleken i Kinas match. Där skapade kinesiskorna chanser för att göra ett par mål. Effektiviteten var dock dålig, något som jag upplever som ett genomgående problem för Kina, Sydkorea och Nordkorea – tre bollskickliga lag som liknar varandra på många sätt.
Mexiko var väldigt blekt, men bjöds kanske på matchens allra bästa chans av den kinesiska backlinjen. Den och andra höjdpunkter från matchen går att se på den här länken.
* Franska D1 Feminine återstartade i helgen efter sitt korta juluppehåll. Där blev både Lotta Schelin och Caroline Seger målskyttar. Båda gjorde mål som betydde 3–0. Schelins kom i 9–0-segern mot bottenlaget Issy, medan Seger fastställde slutresultatet i det prestigeladdade Parisderbyt mot Juvisy.
PSG:s seger innebär att Juvisy nu kan glömma spel i Champions League till hösten – om inte reglerna för turneringen görs om. D1 Feminine är för övrigt rätt tråkig i år. Utfallet hittills sammanfattas bäst så här:
* Lyon har vunnit alla matcher.
* PSG har vunnit alla matcher utom den mot Lyon.
* Juvisy har vunnit alla matcher utom de fyra mot Lyon och PSG. * Övriga lag gör upp om fjärdeplatsen.
I toppen av skyttligan tätnade det ytterligare sedan Eugenie Le Sommer blev tremålsskytt för Lyon. Det är just suveräna serieledarnas tre forwards som gör upp om titeln. Schelin och Le Sommer leder på 21 mål, ett före Ada Stolsmo Hegerberg. Fjärdeplatsen delas av Kosovare Asllani och Gaetane Thiney på tio mål, alltså tio bakom Hegerberg.
* Slutligen är det ikväll som vi får veta vem som får Ballon d’Or och koras till världens bästa spelare 2014. Vi får också veta om Stephanie Roche blir första kvinna att vinna Puskas Award, priset till årets snyggaste mål i världen. Eurosport sänder Fifagalan med start 18.15.
Vi är några dagar in på det nya året – ett spännande år där förbundets fokus i stor utsträckning borde ligga på damerna.
Jag skriver borde, för jag tror inte att det blir så.
Men även om det är några dagar sedan tomten kom och lämnade sina julklappar kan man ju fortfarande få ha önskningar. Min största för svensk damfotboll 2015 är att förbundet verkligen satsar på damlandslaget inför VM.
Med det menar jag:
1) Man gör en bred marknadsföringsoffensiv inför mästerskapet. En offensiv som redan borde vara inledd.
2) Att man är redo att ta följa upp framgången efter mästerskapet – om det skulle bli succé.
Hur skulle det här då kunna gå till?
Nyckeln är att försöka göra så många spelare som möjligt till profiler – få folket att känna igen spelarna. I nuläget är Pia Sundhage och Lotta Schelin. Målet borde vara att få fram minst två–tre spelare till i rampljuset, exempelvis Nilla Fischer, Kosovare Asllani och kanske någon yngre som Malin Diaz.
Det här är inte jättelätt och marknadsföring kostar naturligtvis pengar. Men det går att vara smart för med rätt upplägg kan man få spelarna själva att göra en stor del av jobbet. Bara en sådan sak som att förse alla med Twitterkonton, Facebooksidor och kanske även egna hemsidor och Youtubekonton. Man kan få spelarna att blogga eller videoblogga för att ge supportrar chansen att lära känna dem. Materialet måste sedan naturligtvis även marknadsföras från förbundets hemsida. Den utnyttjas alldeles för dåligt i nuläget.
Ett sådant här upplägg skulle även kunna oss i media chansen att hitta nya ingångar på landslaget. Med tanke på att kunskapsnivån kring damfotbollen är begränsad behöver vi journalister få så mycket hjälp vi bara kan.
Önskvärt vore förstås om förbundet kunde satsa lite pengar på webb-tv under våren. Där går det att marknadsföra spelarna hur mycket som helst. När Karl-Erik Nilsson åker runt och kollar hur man jobbar i exempelvis USA, Frankrike, Tyskland och Kanada kommer han att upptäcka att de ligger ljusår före oss på den här fronten.
Får man drömma vill man ju helst se att förbundet gör lika genomarbetade presentationer av spelarna som US Soccer gör i sin serie Back Home. Här besöker de exempelvis Alex Morgan i hennes barndomshem:
Och det här får vi se Morgan hälsa på i sin gamla gymnasieskola och höra henne prata om hur hon tacklade sin korsbandsskada:
Apropå hembesök får man här se hur spartanskt möblerat det var hemma hos Hope Solo. Målvakten visar även upp pjäsen som US Soccer ger de spelare som kommer upp i 100 landskamper. Kanske även det något för SvFF att kolla på och ta intryck av?
Wolfsburg ser ut att förstärka med Yuki Ogimi. Därmed förstärker de tyska serieledarna också greppet om topplaceringen på alla Europas klubbrankinglistor.
Nu kring jul och nyår har noterat två färska sådana listor. Dels har utmärkta svenska bloggen Spelare 12 kommit med sin senaste rankning. Dels har nya sidan Women’s Football Daily gjort en rankning.
Båda bygger på den senaste tidens resultat. Ändå är de rätt olika.
Spelare 12 har följande tio i topp:
1) Wolfsburg
2) Bayern München
3) PSG
4) Lyon
5) Rosengård
6) Turbine Potsdam
7) FFC Frankfurt
8) Juvisy
9) LSK Kvinner
10) Göteborgs FC
Women’s Football Dailys lista bygger på ett brett statistiskt underlag som förklaras här. Listan har följande tio lag i toppen:
1) Wolfsburg
2) Lyon
3) PSG
4) FFC Frankfurt
5) Rosengård
6) Turbine Potsdam
7) Juvisy
8) Bayern München
9) LSK Kvinner
10) Stabaek
Det går att ha många synpunkter på listorna. Den matematik som gör att två norska lag hamnar på tio i topp gör mig lätt kritisk. Och även om PSG slog ut Lyon ur Champions League tycker jag inte det är rimligt att Parisklubben rankas före Lyon. Men man får ju ta sådana här rankinglistor för vad de är – en kul grej.
Den enda rankinglista som har egentlig relevans är ju Uefas officiella och den bygger ju bara på Champions League, vilket gör den högst missvisande.
Personligen har jag funderat lite över vilka lag som har högst potential i Europa. Alltså vilka som skulle vinna om alla lag alltid presterade på toppen av sin förmåga.
Jag är rätt övertygad om att Lyon är etta och Wolfsburg tvåa på en sådan lista, även om Wolfsburg knappar in om de gör klart med Ogimi. Sedan borde Rosengård vara heta kandidater till tredjeplatsen.
Utöver rankinglistorna presenterade häromdagen fyra av de personer som ligger bakom podden Women’s Soccer Zone sina toppspelare från 2014 i det så kallade #ZoneAwards. De tog ut världens bästa spelare lagdel för lagdel samt bästa unga spelaren, bästa managern och bästa matchen. Eftersom de fyra har olika nationalitet, täcker sportens två bästa kontinenter och bevakar olika ligor tycker jag att listorna är lite intressanta.
Alla fyra var överens om att Champions Leaguefinalen var 2014 års bästa match. Där har jag inte heller någon avvikande synpunkt.
Hedvig Lindahl
När det gäller världens bästa målvakt i fjol fick faktiskt Hedvig Lindahl och Almuth Schult två röster vardera. Där har jag svårt att instämma, även om jag måste säga att målvaktsbiten var svår under fjolåret. I min ranking var Hope Solo trots allt högst placerade målvakten, men det var långt ifrån överlägset. Andra namn som flashade förbi var bland annat Alyssa Naeher och Erin McLeod.
Även i kategorin bästa back hade vi svensk representation i form av Nilla Fischer som fick tre röster medan Lara Dickenmann fick en. Här är jag helt enig med juryn då jag ju hade just Fischer och Dickenmann som de två högst placerade backarna på min rankning.
Årets mittfältare delades med två röster vardera på Kim Little och Louisa Necib. Det stämmer ju också ganska bra med min ranking där Little, Nadine Kessler, Shirley Cruz, Veronica Boquete, Carli Lloyd och Necib i nämnd ordning var de högsta placerade mittfältarna.
Intressant att fyra olika spelare fick röster som årets forward; Amy Rodriguez, Eugenie Le Sommer, Christen Press och Vivianne Miedema. Le Sommer och Press var med på min lista, Miedema just utanför medan Rodriguez inte nämndes. Trots viss överensstämmelse är det den positon där jag står längst ifrån Women’s Soccer Zones jury. Jag hade ju Gatene Thiney, Lauren Holiday och Anja Mittag som mina toppar.
Ada Stolsmo Hegerberg
Bästa unga spelare är en kul kategori. Jag räknar ung spelare som 20 år eller yngre. Där hade jag Miedema i topp närmast före Ada Stolsmo Hegerberg och Asisat Oshoala. I #ZoneAwards föll rösterna på fyra olika spelare. Hegerberg och Miedema var med liksom Pauline Bremer och Leah Williamson.
Managerkategorien väljer jag att lämna därhän, för den är ju närmast omöjlig för en utomstående att bedöma. Röster där gick dock till Ralf Kellerman, Maren Meinert, Laura Harvey och Mark Parsons.
Slutligen fick Kessler tre röster som världens bästa spelare 2014 alla kategorier. Tydligen fick man inte rösta på samma spelare i två olika kategorier, för då skulle ju Kessler även ha vunnit mittfältskategorien. Den fjärde rösten tillföll Boquete. Här röstar jag som bekant på Kim Little.
Enligt lokaltidningen i Wolfsburg, WAZ – Wolfburger Allgemeine, kommer de dubbla Europamästarinnorna VfL Wolfsburg kommande vecka att presentera japanska forwardsstjärnan Yuki Ogimi som sitt senaste nyförvärv.
Yuki Ogimi skjuter
Det är definitivt den tyngsta värvningen i europeisk damfotboll hittills i vinter. Ogimi, som då hette Nagasato, var inhoppare i VM-finalen 2011. Sedan dess har hon utvecklats rejält som spelare och har de senaste åren varit Japans storstjärna bredvid Aya Miyama.
Överraskande valde Ogimi att lämna Turbine Potsdam och flytta till engelska Chelsea sommaren 2013. Nu ser det alltså ut som att forwarden återvänder till tyska ligan efter 1,5 år i WSL.
Personligen gillar jag Ogimis spelstil skarpt. Hon är hyfsat snabb, stark och väldigt bollskicklig. Dessutom är hon duktig i luftrummet. De senaste åren har hon varit med på mina listor över världens bästa spelare. Kanske borde hon ha varit med även på 2014 års lista. Fast eftersom jag bara har sett henne spela en gång under året – mot korpmotstånd i Asiatiska mästerskapen hade jag helt enkelt inte underlag för att ta med henne på min topplista.
Med värvningarna av Potsdams offensiva speluppläggare Julia Simic och Ogimi får Wolfsburg en fantastisk bredd på sin trupp. På twitter föreslogs i natt följande startelva:
Almuth Schult – Luisa Wensing, Nilla Fischer, Babett Peter, Noelle Maritz – Lena Goessling, Nadine Kessler – Caroline Graham Hansen, Lina Magull, Alexandra Popp – Ogimi.
Det skulle samtidigt innebär att Wolfsburg kommer att sitta på två internationella topplag, då spelare som Simic, Vanessa Bernauer, Martina Müller, Anna Blässe, Stephanie Bunte, Verena Faisst,Zsanett Jakabfi med fler är förpassade till bänken.
Eftersom Wolfsburg är kvar i både tyska cupen och Champions League samt att Frauen-Bundesliga har ett komprimerat program på våren till följd av sommarens VM kommer laget nästan att spela två matcher hela vägen. Således kan den breda truppen komma till nytta.
För FC Rosengård blir den svåra uppgiften att ställas mot Wolfsburg i kvartsfinalen av WCL nu ännu svårare. Lagen möttes ju i åttondelsfinal i november 2013. Då blev det 2–1 till tyskorna i Malmö och 3–1 i Wolfsburg. Therese Sjögran kommenterade de båda matcherna så här i tidningen Match förra våren:
”Hade vi gjort mål på våra chanser hade vi vunnit hemmamatchen med 3–0. Minst. Det var liksom inga dussinlägen, det var klara chanser. Och det var inte så att vi fick slita för varje läge, vi spelade bara så bra. Sen är det alltid tufft att åka ner dit och ha ett 2–1-underläge. Hade vi bara vunnit hemma och parkerat bussen borta… Så nära är vi liksom. Det handlar ju om att när man möter de bästa lagen så måste man sätta sina chanser.”
Som jag ser det är det där inte så bara. Det som gör ett klasslag till ett klasslag är att det är bättre på att utnyttja sina chanser än andra lag. Wolfsburg är ett klasslag.
Visst har Rosengård en starkare trupp än vad LdB FC Malmö hade för 1,5 år sedan och bättre chanser till våren. Å andra sidan var Wolfsburg inne i en liten formsvacka just den perioden under hösten 2013 och man har en mycket bredare trupp nu. Kryddas den truppen i veckan med Yuki Ogimi förbättras oddsen rätt rejält till att Wolfsburg skall bli första klubben att vinna WCL tre år i rad.
Jag tycker att valet i grunden är utmärkt – Kessler är definitivt värd alla hyllningar. Hon är en bra närkampsspelare, har fin speluppfattning, ett bra passningsspel – både långt och kort, fyller gärna på med djupledslöpningar och har ett huvudspel av yttersta världsklass. Hon är helt enkelt grymt mångsidig och fixar allt det man kan önska sig av en central mittfältare.
Men för mig är hon ”bara” tvåa 2014. Jag valde nämligen att se över året som helhet, och Kessler har faktiskt missat hela höstsäsongen till följd av skada. Mitt val föll i stället på Seattles skotska stjärna Kim Little.
Jag hade sett Little dominera under NWSL-säsongen och jag övertygades helt om hennes storhet när jag såg henne på Gamla Ullevi den 17 september. Hon rörde sig smart och gjorde något bra av bollen varenda gång hon hade den.
Dessutom lade hon ner ett mycket tyngre defensivt jobb än man är van att se skyttedrottningar av världsklass göra. Jag minns att jag tänkte att ”tur att hon inte har någon avlastning utan måste göra allt själv” och ”med henne i vårt svenska landslag hade vi varit bäst i världen”.
Just att hon kommer från Skottland – ett land som är långt ifrån de stora titlarna – och inte får chansen att visa upp sig i de stora mästerskapen gör att Little lätt glöms bort när listor över världens bästa spelare skall sammanställas.
Hon är kanske inte lika komplett som Kessler, men å andra sidan gör skotskan fler poäng och har en mer ögonfägnad bollbehandling. Kolla bara klippet nedan. Little är som bäst när hon får spela i tio-rollen och utmana motståndarnas backlinje.
Jag såg henne tidigare mer som en framspelare och anfallsuppbyggare än avslutare. Men gör man 16 mål i världens mest målsnåla liga är man självklart även en avslutare av yttersta världsklass.
Kim Little toppar alltså min lista över världens 20 bästa spelare 2014. Hon toppar både min första och min uppdaterade lista.
Som jag berättat i ett tidigare inlägg ingick jag alltså i den jury som tog ut Fotbollskanalens lista över världens 20 bästa spelare. Där skickade jag in min lista bara drygt ett dygn efter att jag fått uppgiften. Det blev alltså inte så mycket tid till eftertanke.
Nu har jag haft ytterligare tre veckor att fundera, och det har blivit en del omkastningar på min topplista. Marta:s uppvisning mot USA lyfte henne upp på tio i topp. Andra spelare som avancerat är Ramona Bachmann, Louisa Necib och Carli Lloyd, medan Lauren Holiday, Abby Wambach, Hope Solo och Nahomi Kawasumi tappat mark.
Bachmann hade jag utanför listan för tre veckor sedan. Det byggde på att hon gjort mindre avtryck i poängligorna den här säsongen. Men allt är ju inte statistik och när jag tänkt efter har Bachmann varit för bra för att stå utanför topp 20.
Som synes är det flera amerikanskor som tappat mark. Men efter att ha följt USA i Brasilien och dessutom närgranskat deras landslagsår som helhet känns det motiverat att hålla tillbaka amerikanskorna något.
Listan innehöll ändå till slut fyra amerikanskor, tre tyskor, tre fransyskor, två schweiziskor, två japanskor och en spelare vardera från Skottland, Brasilien, Costa Rica, Spanien, Sverige och Wales.
Det är en klar majoritet av forwards och offensiva mittfältare. De defensiva spelarna är oftast minst lika viktiga för sina lag, men de är tyvärr svårare att få med på sådana här listor. Därför är det roligt att en målvakt som Nadine Angerer vann Ballon d’Or i fjol och att en tvåvägsspelare som Kessler kan göra det i år.
För svensk del platsade bara Nilla Fischer på listan. Jag tycker att en på topp tio, två på topp 25 och tre på topp 40 känns som en rimlig utdelning ett år där Sverige har gjort svaga resultat mot kollegorna i världsrankingens toppskikt. Lag som England och Kanada som är jämnbra med oss har sina bästa spelare utanför själva listan i den grupp som lägger beslag på placeringarna 25–42.
Vi föll på mållinjen
Hope Solo, mv, USA/Seattle Reign
Lotta Schelin, fw, Sverige/Lyon
Vivianne Miedema, fw, Holland/Heerenveen/Bayern München
Christie Rampone, mb, USA/Sky Blue
Vi var också aktuella
Alyssa Naeher, Becky Sauerbrunn, Katrina Gorry, Ada Stolsmo Hegerberg, Maren Mjelde, Caroline Seger, Cristiane, Andressa Alves, Wendie Renard, Lisa Evans, Asisat Oshoala, Nadine Angerer, Alexandra Popp, Lena Goessling, Celia Sasic, Kerstin Garefrekes, Karen Carney och Diana Matheson.
Hur såg då den lista ut som jag lämnade till Fotbollskanalen? Jo, så här: 1) Kim Little, 2) Lauren Holiday, 3) Nadine Kessler, 4) Gaetane Thiney, 5) Anja Mittag, 6) Shirley Cruz, 7) Veronica Boquete, 8) Nahomi Kawasumi, 9) Abby Wambach, 10) Nilla Fischer, 11) Hope Solo, 12) Lara Dickenmann, 13) Louisa Necib, 14) Jessica Fishlock, 15) Christen Press, 16) Aya Miyama, 17) Marta Vieira da Silva, 18) Eugenie Le Sommer, 19) Martina Müller, 20) Carli Lloyd. Föll på mållinjen gjorde: Lotta Schelin, Vivianne Miedema och Christie Rampone.
Självklart välkomnas synpunkter på de här listorna och jag välkomnar också att ni skickar in era egna listor. Det här att ranka fotbollsspelare är ju en rolig lek. Eller hur?
Det tredje och sista inlägget från underlaget till rankningen av världens 20 bästa spelare 2014 innehåller en mängd utmärkelser och allstarlag.
Jag har uppdaterat och bland annat lagt till priset till bästa spelaren i Concacaf som tilldelas Abby Wambach. Det priset fick hon som en tidig julklapp den 23 december. Wambach vann närmast före Shirley Cruz Trana.
Nominerade till Ballon d’Or 2014
Finalister: Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård Abby Wambach, USA/WNY Flash Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg
1) Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg
2) Nadine Angerer, Tyskland/Portland Thorns/Brisbane Roar
3) Nilla Fischer, Sverige/Wolfsburg
4) Lena Goessling, Tyskland/Wolfsburg
5) Verónica Boquete, Spanien/Tyresö/Portland Thorns/FFC Frankfurt och Lotta Schelin, Sverige/Lyon
7) Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård, Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg och Caroline Seger, Sverige/Tyresö/PSG
10) Christen Press, USA/Tyresö/Chicago Red Stars
11) Lena Lotzen, Tyskland/Bayern München
12) Melanie Behringer, Tyskland/Frankfurt/Bayern München, Karen Carney, England/Birmingham, Louisa Necib, Frankrike/Lyon och Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård
16) Kim Little, Skottland/Arsenal/Seattle Reign, Anja Mittag, Tyskland/Rosengård, Wendie Renard, Frankrike/Lyon och Julia Simic, Tyskland/Potsdam
20) Patrizia Panico, Italien/Torres
Bästa spelare i Asien 2014 Katrina Gorry, Australien/Kansas City/Brisband Roar
Övriga nominerade: Aya Miyama, Japan/Okayama Yonugo Belle Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign
Aya Miyama
Bästa spelare (MVP) i Asiatiska mästerskapen 2014 Aya Miyama, Japan/Okayama Yonugo Belle
Bästa spelare i Afrika, Caf Awards Nominerade: Annette Ngo Ndom, Kamerun/Amazon Grimstad Asisat Oshoala, Nigeria/River Angels Desire Oparanozie, Nigeria/Guingamp
Bästa spelare i Afrikanska mästerskapen 2014 Asisat Oshoala, Nigeria/River Angels
Bästa spelare i D1 Feminine 2013/14 Gaetane Thiney, Juvisy
Övriga nominerade Camille Abily, Frankrike/Lyon Lotta Schelin, Sverige/Lyon
Bästa spelare, Tyskland 2013/14 (Fussballerin des Jahres) Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg
Concacaf, Female player of the year
1) Abby Wambach, USA/WNY Flash
2) Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG
3) Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United
Hope Solo
VM-kval, Concacaf, allstarlag
Hope Solo, USA/Seattle Reign Diana Sáenz, Costa Rica/University of Southern Florida Christie Rampone, USA/Sky Blue Whitney Engen, USA/WNY Flash Meghan Klingenberg, USA/Houston Dash Kennya Cordner, Trinidad och Tobago/Seattle Sounders Carli Lloyd, USA/WNY Flash Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG Christen Press, USA/Chicago Red Stars Abby Wambach, USA/WNY Flash Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United
USA:s bästa spelare 2014. Pris utdelat av US Soccer
Lauren Holiday
Övriga nominerade: Sydney Leroux Carli Lloyd Christen Press Abby Wambach
Bästa spelare (MVP) i USA:s liga NWSL
Kim Little, Seattle Reign/Skottland
Nahomi Kawasumi
Allstarlag i NWSL 2014
Alyssa Naeher, USA/Boston – årets målvakt Kendall Fletcher, USA/Seattle Reign Ali Krieger, USA/Washington Christie Rampone, USA/Sky Blue Becky Sauerbrunn, USA/Kansas City – årets back Veronica Boquete, Spanien/Portland Jessica Fishlock, Wales/Melbourne Victory/Seattle Reign/FFC Frankfurt Kim Little, Skottland/Seattle Reign Lauren Holiday, USA/Kansas City Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign Amy Rodriguez, USA/Kansas City
Sveriges bästa spelare 2014 – Diamantbollen
Lotta Schelin
Damallsvenskans bästa spelare 2014
Anja Mittag
Allstarlag i damallsvenskan 2014
Stephanie Labbé, Kanada/Kif Örebro Ali Riley, Nya Zeeland/Rosengård Anita Asante, England/Rosengård Emma Berglund, Sverige/Umeå Faith Ikidi, Nigeria/Piteå IF Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård Sara Björk Gunnarsdóttir, Island/Rosengård Pernille Harder, Danmark/Linköpings FC Lieke Martens, Holland/Göteborg FC Anja Mittag, Tyskland/Rosengård – årets spelare Manon Melis, Holland/Göteborg FC.
I och med dagens omgång är halva Frauen-Bundesliga spelad och halvtidsmästarinnorna heter föga överraskande VfL Wolfsburg. I dagens toppmöte med Frankfurt visade ”die Wölfinnen” (varginnorna) att serieledningen är på sin plats.
Det var aldrig något snack om vilket lag som var bäst i den match som skulle kunna vara en försmak av vårens final i Champions League. Anfört av lagkapten Nilla Fischer ägde Wolfsburg matchen från första till sista spark. Det slutade 2–0 efter att Martina Müller gjort ledningsmålet läckert framspelad av Alexandra Popp. 2–0 satte Lena Goessling på inläggsfrispark.
Nilla Fischer
Fischer har kanske inte alltid 100 procent rätt position, men hon är ändå en klippa i Wolfsburgs superstabila backlinje. Vad jag såg i dag så vann hon dessutom varenda närkamp hon gick in i.
Känslan är att Fischer känner större trygghet i Wolfsburg än i landslaget. En orsak till det lär vara att det tyska storlaget är mer defensivt balanserat än Pia Sundhage:s landslag.
En period under våren 2013 var det en njutning att se Wolfsburg spela anfallsfotboll. Laget riktigt sköljde fram längs kanterna i anfallsvåg på anfallsvåg. Jag gjorde då jämförelser med den vackra fotboll som Dortmunds och Bayern Münchens herrar spelade. Nu är inte die Wölfinnen lika offensivt balanserade, vilket oj vad stabilt laget är. Det är numera just stabiliteten som utgör skönheten i deras fotboll.
Under höstens elva omgångar har målvakt Almuth Schult bara släppt in ett enda ligamål. Orsaken är dels att Schult är en utmärkt målvakt, dels att hela Wolfsburgs lag deltar i försvarsarbetet. Trots att Europas bästa spelare säsongen 2013/14, tillika den ordinarie lagkaptenen Nadine Kessler har varit skadad och bara spelat 30 minuter i höst funkar innermittfältet utmärkt. Schweiziska nyförvärvet från Cloppenburg, Vanessa Bernauer har nämligen gått in och tagit stort ansvar bredvid Goessling.
Nu har ju Frankfurt också stora skadeproblem. Inte minst saknas långtidsskadade Saskia Bartusiak i mittförsvaret. Och det var i de bakre regionerna Frankfurt darrade till ibland. Wolfsburgs ledningsmål uppstod på grund av passivitet från Peggy Kuznik och 2–0 var ett svagt ingripande från målvakten Anke Preuss.
Några timmar efter Wolfsburgs 2–0-seger spelade Bayern München 0–0 borta mot tabellfemman Essen. Därmed leder Wolfsburg serien med två poängs marginal efter elva omgångar. Här är läget:
Skytteligan leds av Celia Sasic på tolv mål, hon är åtta före klubbkompisen i Frankfurt, Kerstin Garefrekes. Sasic tvingades för övrigt kliva av planen efter 41 minuter i dagens match till följd av skadeproblem.
När jag satt och kollade in det tyska toppmötet slog det mig att alla de fyra tyska topplagen har schweiziska spelare i sina lag. Hos Wolfsburg startade i dag både Bernauer och Noelle Maritz och hos Frankfurt fanns Ana-Maria Crnogorcevic i startelvan. Hos Potsdam är Lia Wälti en nyckelspelare och hos Bayern München har Caroline Abbé och Vanessa Bürki spelat i alla elva matcher.
Dessutom har ju Schweiz som bekant Ramona Bachmann i svenska storlaget FC Rosengård och Lara Dickenmann hos franska storlaget Lyon. Åtta schweiziska spelare spelar alltså löpande i sex av Europas åtta bästa klubbar. Bara Tyskland, Frankrike och Sverige har fler, något som på sikt borde kunna innebära att det schweiziska landslaget kan stiga ytterligare på världsrankningen. Med rätt lottning kan de bli en sensation redan i nästa års VM-slutspel.
Ramona Bachmann
Appropå VM är det inofficiella klubblags-VM:et igång i Japan. Turneringen var hyperintressant för två år sedan när både Europas bästa lag Lyon och Asiens bästa lag Inac Kobe Leonessa var med. Deras final var för övrigt en av de bättre klubblagsmatcher jag sett.
Årets turnering är betydligt mycket gråare. Exempelvis representeras Europa av Arsenal, som slutade fyra i WSL och sannolikt skulle hamna någonstans mellan 20–30 på en aktuell klubblagsrankning i Europa.
I helgen har kvartsfinaler spelats. Bland annat vann japanska Okayama Yunogo Belle med 5–0 mot Australiens Melbourne Victory. Semifinalerna spelas på onsdag mellan Yunogo Belle och Arsenal samt Urawa Reds och brasilianska São José.
Australiens representant är alltså utslagen ur klubblags-VM, men landet har ändå inte kammat noll i helgen. För några timmar sedan korades nämligen Katrina Gorry till Asiens bästa spelare 2014. Mini, som hon kallas, vann AFC Women’s Asian Player of the Year award vid Asiens stora fotbollsgala.
Till slut en sväng till Frankrike. Där spelade ingen av våra fem svenska representanter i dagens omgång. Jag har funderat lite under veckan varför Sofia Jakobsson flögs hem tidigare från landslaget medan Linda Sembrant var kvar. Nu spelade det ingen roll för Montpelliers möte med Juvisy blev uppskjutet.
De båda topplagen Lyon och PSG spelade alltså också utan svenskt på planen när de tog varsin säker seger. Ada Stolsmo Hegerberg blev tvåmålsskytt när Lyon vann med 8–2 borta mot tabelljumbon Arras.
Därmed leder nu norskan skytteligan med 16 mål, fyra fler än tvåan Lotta Schelin och fem fler än trean Eugenie Le Sommer – alla tre som bekant från just Lyon.
Nilla Fischer är en av de 13 kandidaterna till att vinna Jerringpriset 2014. I den juryn stod sig alltså hennes meriter starkare än Lotta Schelin:s. Vad jag tycker om det vet ni ju redan…
Eftersom jag på sistone ifrågasatt Schelin flera gånger går det nog att tro att jag har något emot Schelin. Därför vill jag informera nytillkomna bloggläsare om att jag känner stor beundran för Schelin. Hon är en fantastisk representant för svensk damfotboll, inte minst eftersom hon är en person som alltid sprider en positiv energi runt sig.
Jag tycker absolut att Lotta Schelin är förtjänt av sin plats på listan över de 20 mest omskrivna svenska idrottspersonligheterna. Hon är dessutom en av våra bästa fotbollsspelare.
Schelin finns ju också med i dagens startelva mot Kanada. Återigen är det avspark i Los Angeles kring 23.30, och återigen är det en match vi som inte är på plats på arenan inte kan se. Tråkigt. Inte minst eftersom Pia Sundhage mönstrar många nya ansikten i startelvan. Den ser ut så här:
Malin Reuterwall (debut) – Lina Nilsson, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Mia Carlsson – Caroline Seger – Olivia Schough, Lisa Dahlkvist, Marija Banusic – Emma Lundh och Schelin.
Det blir åtta nya spelare jämfört med i måndags. Tanken var att Emma Berglund skulle ha spelat på Ilestedts bekostnad, men magsjuka sätter stopp för den 26-åriga mittbacken som är på väg bort från Umeå IK.
Eftersom jag lobbat för test av nya spelare är jag glad att flera nya ansikten får chansen. Dock hade jag hellre sett att man testat ett par åt gången. Att byta åtta spelare från match till match brukar inte vara något framgångsrecept. Det är få lag som klarar att hålla kvaliteten när man ändrar så mycket. Å andra sidan verkar det svenska spelet ha varit så dåligt senast att det kanske inte kan bli mycket sämre…
I dag har jag för första gången sett att Sundhage ifrågasätts. Det är på twitter som flera insatta i svensk damfotboll börjar tveka på om vår förbundskapten verkligen är rätt person på rätt plats.
Jag har ju också haft synpunkter på hur hon sköter sitt jobb, framför allt på hur hon tagit sig an föryngringsprocessen. Det innebär dock inte att jag vill byta förbundskapten. Jag kommer självklart att ha synpunkter på laguttagningarna framöver också, men jag tycker att Sundhage skall få sin chans fullt ut att bygga lag över VM.
Precis som Schelin är ju Sundhage en fantastisk ambassadör för damfotbollen och jag hoppas verkligen att hon vet vad hon håller på med och att hon kan få landslaget att lyfta i Kanada nästa sommar.
Det vore förresten inte helt fel om hon kunde få ett par positiva svar redan de närmaste timmarna…
Det är som sagt inte lätt att här hemifrån få någon bra helhetsbild av nattens möte i Kanada. Men de klipp man sett gör ju inte direkt att man känner sig positiv. Känslan är att Sveriges bästa målchans är med på det här klippet från SVT.
Det bästa klippet jag har sett såtillvida att det visar flest sekvenser kommer från Canada Soccer. Det ser du här:
På SVT-klippet säger Pia Sundhage att hon tycker att det är orutinerat att ge bort ett mål så nära halvtidsvilan. Man undrar vem av våra världsstjärnor Lotta Schelin och Nilla Fischer förbundskaptenen hugger mot. Kanske båda?
För visst lämnar Fischer ett hål i backlinjen när hon kliver fram med bollen som hon gör. Personligen tycker jag om att mittbackar går med i offensiven som Fischer gör i aktuellt fall, även om det innebär att det är hål i backlinjen när Schelin ger bort bollen. För mig är det där Lotta Schelins mål. Så lätt får man inte tappa bollen när det egna laget är på väg framåt. Tur att det händer i en vänskapsmatch och inte i ett mästerskap.
Tillbaka till Fischer. Hon ligger ju för övrigt även bakom det enda som kan anses vara nära att kallas en svensk målchans, alltså när debutanten Marija Banusic får se sitt skott täckas.
Just Fischer och Sofia Jakobsson lämnar nu den svenska truppen. Det innebär att vi får se ett nytt mittbacks- och ett nytt forwardspar i den andra matchen.
Slutligen noteras att Norge och Nya Zeeland spelade 1–1 i en landskamp i dag. Amber Hearn och Isabell Herlovsen gjorde målen i nämnd ordning.
Alldeles strax spelar Sverige träningsmatch i Kanada. Det är ytterligare en av de många bortamatcher som inte går att se om man inte är på plats på arenan. Man kan nog dock höra den, för Radiosporten har utlovat rapportering.
Den svenska startelvan ser ut så här: Carola Söberg – Lina Nilsson, Charlotte Rohlin, Nilla Fischer, Sara Thunebro – Caroline Seger – Therese Sjögran, Hanna Folkesson, Malin Diaz – Sofia Jakobsson och Lotta Schelin.
Mest intressant är ju backlinjen – den rejält ålderstigna backlinjen. Visst har skador gjort att varken Elin Rubensson eller Jessica Samuelsson är aktuella, men man reagerar ändå över lagets ålderstruktur. Här är de elva startspelarnas ålder: 32 – 27, 33 (blir 34 nästa vecka), 30, 35 – 29 – 37, 26, 20 – 24 och 30. Hela lagets snitt är 29,5 år. Väljer man bara ut målvakt och backlinje blir snittet 31,4 år.
Jag ser inte föryngring som ett självändamål, men känner ändå att man måste våga prova nya spelare. Om det är i några matcher innan VM man skall testa nya spelare är det i matcher som de här två mot Kanada.
Charlotte Rohlin
Mest intressant är ändå kampen om vem som skall bli partner till Nilla Fischer i mittförsvaret. Man trodde nog kanske att Rohlin var på väg bort från Sundhages lag. Men i kväll får hon chansen igen. Det skapar ytterligare frågetecken om hur den inbördes statusen är mellan Rohlin, Linda Sembrant och Emma Berglund hos förbundskapten Pia Sundhage.
Motståndarna Kanada är ett fysiskt och svårspelat lag som sällan förlorar med stora siffror. Dock känner jag att de har varit klart sämre i år än de var för två år sedan då de tog brons i OS och dessutom var snubblande nära att slå ut USA i semifinalen.
Ett stort skäl till försämringen är att storstjärnan Christine Sinclair haft ett tungt år. 2012 såg jag henne som världens bästa spelare. I år har hon däremot sett trög ut.
Jag lär inte kunna analysera Kanadamatcherna speciellt ingående. Däremot har jag kollat vår senaste match noga, alltså 2–1-förlusten mot Tyskland i Örebro. Något blogginlägg om mina iakttagelser har jag dock inte fått till. Det är således hög tid nu.
Therese Sjögran
Det var ju den där matchen där Therese Sjögran nådde fantastiska 200 landskamper och Lotta Schelin hyllades som tidernas svenska landslagsmålskytt efter att hon gjort sitt mål nummer 73. Matchens mål ser du här:
Matchen var konstig. Delar man in den i fyra delar spelade Sverige väldigt bra och hade tryck på tyskorna under den första fjärdedelen – alltså de första 22,5 minuterna. Så långt var Tyskland dåligt. Tyskorna såg pressade ut och hade bara korta anfall.
Trots det vann tyskorna klart antalet heta målchanser under den perioden, 0–3.
Den första halvlekens andra hälft fick Tyskland mer boll och längre anfall. Sverige föll tillbaka och spelade ett kompakt försvarsspel. Så slutade min räkning över heta målchanser 1–1. Totalt sett gick alltså den första halvleken till Sverige sett till spelet. I målchanser vann Tyskland med 4–1.
Den tredje 22-minutersperioden var jämn på alla sätt, bland annat genom 0–0 i målchanser. Den sista fjärdedelen var den enda där Sverige vann min statistik över heta målchanser, siffrorna blev 3–2. Dock gjorde tyskorna då mål på båda sina…
Mycket var alltså ologiskt. Logiskt dock att det lag som vann målchanserna med 6–4 också vann matchen med 2–1.
Lotta Schelin
Efter att jag kollat igenom matchen började jag fundera över vad vår storstjärna Lotta Schelin hade uträttat mer än ett mål. Jag kunde inte komma på en enda grej. Jag funderade på vad det berodde på och valde att snabbspola mig genom matchen igen och bara följa Schelin.
Som bekant är hon en utpräglad målskytt. Hon är snabb, stark och teknisk. Jag skulle säga att hon är en av världens allra bästa spelare när hon kommer rättvänd med boll.
Jag skall också direkt här säga att min uppfattning är att en forward som gör mål alltid skall ha ett godkänt betyg, oavsett vad hon/han uträttat i övrigt. Jag ger alltså Lotta Schelin godkänt för Tysklandsmatchen.
Men hennes rörelsemönster var väldigt långt ifrån godkänt. Vet man som Schelin att man är som bäst när man kommer rättvänd med bollen borde man hela tiden sträva efter att få göra just det – komma rättvänd med bollen.
Sverige var alltså spelmässigt bra i den första halvleken mot tyskorna. Dock skapade vi bara en målchans. En orsak kan ha varit att Schelin bara var rättvänd med bollen en enda gång under de första 45 minuterna. Och då var hon stillastående med flera motståndare runt sig.
Det som förvånade mig mest var hur förutsägbart vårt anfallsess rörde sig. Oftast hade hon en utgångsposition i mitten där båda de tyska mittbackarna utan problem kunde se och kontrollera henne. När vi fick kontringslägen tog Schelin fart i riktning mot hörnflaggorna, bort från målet. När vi spelade mot ett uppställt tyskt försvar kom Schelin ner och mötte bollföraren. Efter att hon spelat tillbaka blev hon ofta kvar i samma yta, vilket innebar att hon dels var felvänd, dels i vägen för sina medspelare.
I den andra halvleken hade Schelin bollen rättvänd fyra gånger. En av dem fick hon turligt bollen efter en tysk miss. Bara en gång vände hon upp själv.
En gång blev det mål. När jag kollade in Schelins första halvlek var det lätt att fråga sig om hon har någon som helst speluppfattning. Men vid målet visade hon storhet – och speluppfattning. För det syns på klippet ovan hur tidigt hon läser att det kan bli en andra tysk bakåtpassning. Och avslutningen är ju mästerlig.
Fridolina Rolfö
Lotta Schelin hade alltså bollen rättvänd fem gånger i matchen. I minut 85 byttes Fridolina Rolfö in. Under sina minuter på planen lyckades Linköpingsspelaren röra sig så att hon kom rättvänd med bollen fem gånger.
Min slutsats är att Lotta Schelin med ett bättre rörelsemönster skulle kunna vara världens bästa spelare. Nu är hon ”bara” en av världens bästa målskyttar – vilket ju trots allt ändå är rätt ok…
En tanke som jag inte kan låta bli att dela med mig av väcktes när jag läste att Anja Gatu på Sydsvenskan uppgav att Diamantbollens jury hade valt Schelin i år delvis på grund av att Nilla Fischer saknar den höga jämnheten. Det är ett intressant resonemang.
En back måste ju nämligen ha en extrem jämnhet. Den måste hela tiden röra sig rätt, för ett misstag kan göra den till syndabock. En forward behöver däremot inte alls vara jämn. Den kan ju göra hur många misstag som helst, bara den gör en eller två riktigt bra grejer som leder till mål. Världen är allt bra orättvis ibland.
Med det sagt hoppas jag att både Schelin och Fischer visar hög jämnhet i den match som börjar nu.
Lotta Schelin blev tvåmålsskytt i helgens omgång i den franska ligan. Jag är ganska säker på att Schelin hellre hade sett att minst ett av de där båda målen hade fallit tidigare i veckan…
Schelins båda mål i 7–0-segern mot Rodez innebär att hon nu står på tolv vilket innebär andraplats i skytteligan – två mål bakom norska klubbkompisen Ada Stolsmo Hegerberg. Schelins båda mål innebär dessutom att Diamantbollenvinnaren nu är uppe i 13 ligamål det här kalenderåret. Därmed är hon nu ikapp och förbi Kosovare Asllani som gjort tolv franska ligamål under 2014. Asllani har ju sannolikt spelat klart för i år så Schelin har bra chans att glida ifrån de kommande veckorna.
Först såg jag uppgifter om att Linda Sembrant skulle ha gjort Montpelliers sena kvitteringsmål till 1–1 borta mot Soyaux. Men nu är det målet skrivet på franska U20-VM-stjärnan Claire Lavogez, så Sembrant står kvar på ett ligamål den här säsongen.
Montpellier har för övrigt en riktigt dålig period. Gårdagens kryss var lagets tredje raka i matcher som man bör ha goda möjligheter att vinna, nämligen Guingamp (0–0 hemma), Mets (2–2 borta) och så då Soyaux, 1–1 borta.
I övrigt i Frankrike blev det planenliga segrar för PSG (2–0 mot Saint-Etienne) och Juvisy (4–0 mot Metz). Därmed leder Lyon serien med nio raka segrar. Juvisy har åtta segrar och två förluster medan PSG just nu är trea på åtta segrar och en förlust.
* I tyska Frauen-Bundesliga tog alla de fyra topplagen planenliga segrar. Bayern München drog till med hela 7–0 mot tabelljumbon Herforder efter tre mål av schweiziska Vanessa Bürki. Därmed leder Bayern nu med tre måls marginal till Wolfsburg, som ”bara” vann med 4–0 mot Essen i dag. Nilla Fischer spelade hela matchen, som för övrigt stod 2–0 redan efter fyra minuter.
En poäng bakom Bayern och Wolfsburg smyger Frankfurt med i toppstriden. De smög dock inte så mycket inledningsvis i dag. Tvärtom var det 5–1 borta mot Hoffenheim redan efter en halvtimma. Frankfurt har gjort klart flest mål i serien, och har två spelare i toppen av skytteligan. Celia Sasic leder på tolv mål med Kerstin Garefrekes som tvåa på åtta.
Olivia Schough
* I Ryssland spelades ligan klart i dag. Zvezda 2005 Perm har varit klara mästare i nästan en månads tid. Det hindrade dock inte att de vann dagens bortamatch mot Olivia Schough:s Rossiyanka med 1–0. Rossiyanka slutar fyra i tabellen, och obekräftad statistik visar att Schough spelat nio ligamatcher och på dem noterats för noll mål. Av Rossiyankas hemsida framgår att svenskan spelade hela dagens match.
Troligen var det också hennes sista. I varje fall ger hon den signalen på sitt Twitterkonto. Återstår att se vart hon är på väg den här gången. Proffsäventyren har ju tyvärr inte blivit några fullträffar.
* Bröndby vann danska seriefinalen mot Fortuna Hjörring med 3–2 efter två mål av Emma Madsen. Bröndby har därmed fem poängs ledning med fyra omgångar kvar tills serien delas upp och två tills det blir vinteruppehåll. Målen går att se på det här klippet.
För andra året i rad handlar eftersnacket till Fotbollsgalan om brist på jämställdhet – och om Therese Sjögran.
Det pyr hos damfotbollsfolk, och jag har i dag sett en mängd förslag allt från att bryta sig ur och skapa ett eget förbund med egen gala till att damfotbollen skall bojkotta nästa års gala. Jag förstår att förslagen dyker upp men jag ställer mig inte bakom dem.
Visst är Svenska Fotbollförbundet på många sätt blint för genusfrågan. Deras brist på känsla är närmast pinsam.
Samtidigt måste man ge Fotbollförbundet beröm för att de satsar mer på damfotboll än nästan alla andra nationers fotbollsförbund. SvFF har under lång tid tagit medel från herrfotbollen och satsat på damerna. Jag kan inte hur fördelningen ser ut för tillfället, men känslan är att det troligen skulle vara ett ekonomiskt självmål av damfotbollen att skapa ett eget förbund.
En bred bojkott av nästa års gala känns inte heller som något bra förslag. Det är ju just vid galan som förbundets brist på känsla blir påtaglig. Det är vid galan som trycket på förbundet att förbättra sig i könsfrågan blir som störst. Misstagen blir ju så mycket tydligare när herr- och damlandslaget står sida vid sida.
Det stora problemet här är ju dock inte själva galan. Utan det är hur svensk fotboll i allmänhet brister i respekt mot tjejer. Hur dam- och flicklagen anses vara mindre värda. Alla vi som är verksamma inom damfotbollen ser det ofta och det finns på alla nivåer. Från högsta förbunds- till lägsta föreningsnivå. Från Karl-Erik Nilsson till styrelserummen i de minsta landsbygdsföreningarna. Från elitfotbollen till gärdsgårdsserierna.
Tyvärr är de tvåkönade fotbollsföreningar i landet som håller tjejerna lika högt som herrarna väldigt lätträknade. Häromåret hade jag en spelare i mitt division 4-lag som tidigare hade spelat i näst högsta divisionen. Hon sa:
”Det bästa här är att man verkligen känner att tjejerna är lika mycket värda som killarna. Det har jag aldrig känt tidigare. I min förra klubb gick herrlaget i division fem före oss tjejer, trots att vi spelade i division 1.”
Att komma åt den inställningen kommer att ta ytterligare väldigt många år. Visst är det vansinnigt tråkigt att gång på gång bli trampad på. Men jag vidhåller att Fotbollsgalan är svensk damfotbolls bästa årliga möjlighet att påtala bristen på ojämlikheten inom svensk fotboll. Att damfotbollen har mycket större nytta av galan mer än vad galan har av damfotbollen.
I dag har alltså förbundsfolk och tv-producenter gjort bort sig med ogenomtänkta uttalanden. Förhoppningsvis lär de sig till nästa gång. Förhoppningsvis är allt lite bättre nästa år.
***
För övrigt gjorde Sydsvenskan ett genidrag genom att blåsa på med FC Rosengårds kritik mot galan, för det gjorde att kritiken mot tidningens och Fotbollförbundets val av vinnare av Diamantbollen hamnade i bakvattnet.
Jag såg att Mats Bråstedt på Expressen tycker att Lotta Schelin var rätt val. I övrigt verkar de flesta hålla med mig om att Nilla Fischer borde ha vunnit. Det gjorde även den jury som tog ut Europas bästa spelare i somras. Där fanns ju Fischer med bland de tre finalisterna, medan Schelin slogs ut ”i semifinal”.
Visst är målskytte viktigt i fotboll, men det är inte allt. Att prisa Schelin för att hon slog målrekord totalt i landslaget är konstigt. Det är väl bara årets insatser som skall räknas in? Och det rekordet kommer hon ju förbättra varje gång hon gör mål i landslaget framöver. Skall det då också räcka för att få Diamantbollen varje år?
Schelin har gjort ett matchvinnande mål i landslaget i år, 1–0-målet borta mot Polen. Det räcker inte för att vinna Diamantbollen i min värld.
Personligen tycker jag faktiskt att Therese Sjögrans 200 landskamper är en mer imponerande notering än Schelins 73 mål – speciellt som huvuddelen av målen kommit i träningsmatcher eller mot blåbärslag.
Som forward i ett lag av världsklass är det Schelins jobb att göra mål mot blåbärsnationer. Det är lika självklart som att Hedvig Lindahl skall hålla nollan mot dem. Det har Lindahl gjort i alla årets tävlingsmatcher utom en. Borta mot Skottland släppte hon in en straff. Den noteringen är ju faktiskt också lika imponerande som Schelins antal mål framåt.
Grattis Lotta Schelin till Diamantbollen 2014. Och till målrekordet i landslaget.
Men personligen tycker jag inte att rekordet borde ha räckt för att koras till Sveriges bästa fotbollsspelare 2014. Speciellt inte som Schelin hade en riktigt tung vår.
Schelins styrka ligger i målskyttet. Men hon gjorde bara ett ligamål efter jul och rasade i franska skytteligan. Dessutom hade hon liten torka i landslaget under våren. Visst kom hon i gång i somras och har åter gjort många mål i höst.
Men medan förra året var ett fiasko för Lyon i Champions League stod Nilla Fischer och Wolfsburg där med WCL-pokalen i maj. Dessutom var Fischer med och vann Europas bästa liga, Frauen-Bundesliga. Och Fischer har 32 raka tävlingsmatcher i klubb- och landslag utan förlust. Schelin har bara 22 – och hon spelar dessutom i en mycket ojämnare liga.
I min värld var det självklart att det skulle bli tronskifte på Diamantbollstronen. Tyvärr delades inte den uppfattningen av juryn som gjort som galenskapsgymnasten Flemming Fartland från Luxemburg gjorde i de romerska ringarna – de har fastnat i vinkelvolten…
Jag noterar för övrigt i mitt twitterflöde att min uppfattning om Diamantbollen delas av stora delar av det twittrande damfotbollssverige. Framför allt tycker jag synd om Nilla Fischer som hade varit den rätta segrarinnan.
Nu var hon inte den enda som lurades på ett välförtjänt pris i kväll. När det gäller de övriga damfotbollspriserna besannades min farhåga om vad det innebär att ha en jury till stor del bestående av svenska förbundskaptener, som måste anses vara jäviga. Priserna till målvakt, back, mittfältare och forward gick också till svenska landslagsspelare i Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Caroline Seger och Lotta Schelin. Grattis till er fyra.
Men till juryn måste jag säga att ni visade er vara pinsamt hemmablinda. Är det ens någon mening med att ha utländska kandidater nästa år? För som Patrik Larson uttryckte det på twitter:
”Kan man inte bara ta med de där glasbollarna till respektive landslagssamling? Det är ju ändå solklart vilka som får dem.”
Men nog om det här. Det var ju bara en gala – och det är ju inte galakläder som fotbollsturneringar och -serier avgörs. Det är på planen, och där fick ju Fischer sin välförtjänta pokal.
Om ett par timmar drar tv-sändningen från Fotbollsgalan igång (20.00 på Tv4).
Det är en gala som på många sätt är helt oviktig. Det avgörande för vilka som är bäst i fotboll är ju vilka som vinner titlarna på planen, inte vilka en utvald jury tycker har varit bäst.
För damfotbollen har dock Fotbollsgalan blivit en av de allra viktigaste händelserna varje år. Det är ju vid den här galan som jämställdhetsfrågan inom fotbollen får som störst fokus. Vem har exempelvis glömt Tina Lovesan (som då hette Nordlund) och hennes insats vid galan 2000? Hon är väl förresten den enda spelaren som är mer förknippad med galan än med sina fotbollsframgångar?
Även fjolårets gala satte fokus på jämställdhetsfrågan. Bilgate och dess efterföljare Zlatangate blev ju en av fjolårets mer omtalade saker i Idrottssverige.
Årets gala har föregåtts av nya jämställdhetsfrågor. Det är galans placering i tid som stått i fokus. Medan datumet är perfekt för herrlandslaget, som har samling inför landskamper, ligger galan dåligt, bara några dagar innan avgörande Champions Leaguematcher för damerna.
Det gör att varken Lotta Schelin, Caroline Seger eller Kosovare Asllani kommer att vara på plats i kväll. Ett tag diskuterade även svenska mästarinnorna Rosengård att stå över.
Jag förstår självklart att Champions League-lagen tycker att galan ligger dumt. Men som jag ser det är alternativen för damfotbollen att antingen kämpa för en ändring av damfotbollskalendern eller att bita i det sura äpplet. Ändringen i kalendern skulle vara att precis som herrfotbollen flytta ett landskampsfönster till mitten av november.
För på många sätt ligger ju trots allt fotbollsgalan perfekt som den ligger, bara dagar efter avslutad säsong. Och det är ju som sagt för damfotbollen som galan egentligen betyder mest.
Att bojkotta galan, eller att skapa en egen som jag såg någon föreslå vore förödande. För utöver datumet är ju upplägget perfekt. Zlatan Ibrahimovic gör jobbet som dragplåster och hjälper till att ge damerna rejält med tid i rampljuset på bästa sändningstid. Däremot skulle en egen damfotbollsgala antagligen få hållas i ganska rejäl medieskugga.
Så till den oviktiga delen, själva priserna. Här är mina vinnare i kväll:
Stephanie Labbé
Årets målvakt: Stephanie Labbé, Kif Örebro. Släppte in minst mål av alla i damallsvenskan och höll nollan flest gånger. En av de viktigaste orsakerna till att Örebro spelar i WCL nästa år.
Det stora utmanaren är Hedvig Lindahl, som vann damallsvenskans målvaktsliga mycket knappt framför Labbé. Däremot är Hilda Carlén bara utfyllnad, nomineringen av henne känns faktiskt väldigt konstig. På vilka grunder är hon med här?
Nilla Fischer
Årets back: Nilla Fischer, VfL Wolfsburg. Dagens mest självskrivna vinnare, även om jag personligen tycker att hon var ännu mer överlägsen ifjol. Men med en tysk dubbel på meritlistan är Fischer självskriven vinnare. Linda Sembrant och Lina Nilsson har gjort bra säsonger, men är ändå inte nära att vinna.
Caroline Seger
Årets mittfältare: Caroline Seger, Paris Saint-Germain. Det här är den i särklass tuffaste kategorien, och alla tre kandidaterna är värdiga vinnare. Jag är ju en stor beundrare av Ramona Bachmann, och jag gillar att en lagspelare som Mariann Gajhede Knudsen finns med som kandidat. Min motivering till valet av Seger är att jag tycker att hon vuxit in i rollen som defensiv mittfältare i landslaget på ett bra sätt. Sedan är det förstås ingen nackdel att hon var med och tog Tyresö till Champions Leaguefinal.
Anja Mittag
Årets forward: Anja Mittag, FC Rosengård. Har en fantastisk damallsvensk säsong bakom sig och är ordinarie i det tyska anfallet. Känns faktiskt som en självskriven vinnare även om Lotta Schelin som vanligt gjort mål i nästan varenda match hon spelat. Tredje kandidaten Manon Melis är just bara trea i den här kategorien. Även om det inte är så bara i det här sammanhanget.
Malin Diaz
Årets genombrott: Malin Diaz, Eskilstuna United. Det här är ett pris som känns väldigt konstigt. Årets kandidater är alla etablerade damallsvenska spelare. Diaz gjorde sin femte säsong i högsta serien, de andra kandidaterna Fridolina Rolfö och Magdalena Ericsson gjorde sina fjärde. Rolfö gjorde för övrigt nio mål i damallsvenskan redan 2011 för Jitex. I år gjorde hon ”bara” åtta för Linköping. Som jag ser det har varken Rolfö eller Ericsson stått för något genombrott i år. Däremot har Diaz först tagit plats i Tyresö och sedan börjat nosa på en startplats i landslaget. Därmed borde hon alltså få fotbollsgalans mest krystade pris.
Årets tränare: Rickard Nilsson, Kif Örebro. Känns också som en självklar pristagare. Nilssons förvandling av Kif från nedflyttningshotat konkursbo till ett Champions Leaguelag med fantastisk försvarsorganisation är naturligtvis värd att hyllas. Även Viktor Eriksson och Martin Sjögren är duktiga lagbyggare, men i år tar Nilsson priset.
Nilla Fischer
Diamantbollen: Nilla Fischer, VfL Wolfsburg. Min röst har fallit på Fischer även 2012 och 2013. Blir det tredje gången gillt? Som vanligt är det Lotta Schelin som är motkandidaten. Men även om Schelin gjort massor av mål även i år så har hennes säsong inte varit lika guldglänsande som de tre senaste. Framför allt bör det vara Fischers Champions League-titel som fäller avgörandet. De två senaste åren har jag gått mot strömmen med mina tips. I år är däremot Fischer storfavorit hos spelbolagen.
Om några timmar vet vi hur det gått.
Innan jag sätter punkt om galan tycker jag dock att det är värt att fundera lite kring de juryer som tar ut vinnarna. Den består av fyra förbundskaptener (Pia Sundhage, Lilie Persson, Calle Barrling och Anneli Andersén), fyra experter som samtliga är före detta landslagsspelare (Anette Börjesson, Hanna Marklund, Frida Östberg och Malin Swedberg) samt en representant för EDF (Karolina Westberg). Spontant känns det som att risken för jäv är uppenbar med en sådan jury. Förbundskaptenerna ser ju garanterat hellre en svensk vinnare än en utländsk.
Allra sist tycker jag illa om att sprida felaktigheter och jag skäms varje gång jag blandar ihop fakta. I senaste inlägget var jag helt ute och reste i frågan om varför Katrin Schmidt lämnar Rosengård för Hammarby. Det beror på studier och inte det jag först skrev.
Rätt skall vara rätt. Samtidigt vill jag passa på att tacka er uppmärksamma läsare som snabbt ser till att korrigera mina eventuella tavlor. Ni är värdefulla.
En blogg om internationell damfotboll 