I förra inlägget skrev jag om att den kinesiska ligan snabbt flyttar fram sina positioner.

Och den gör det verkligen snabbt. Dagens stora damfotbollsnyhet är nämligen att Changchun köper loss Cristiane från PSG.

Vi får nog passa på att njuta av Marta i Rosengård för det lär tyvärr inte krylla av utländska världsstjärnor i damallsvenskan i framtiden.

I dag har Melbourne City FC blivit australiska mästarinnor för andra året i rad. Inför 4590 åskådare besegrade man Perth med 2-0 i finalen.

Jessica Fishlock visade återigen att hon är en av världens allra bästa spelare. Hon avgjorde ju semifinalen förra helgen. I dag visade hon vägen med sitt 1-0-mål.

I dag har även Nilla Fischer visat fin form. Hon gjorde båda målen när Wolfsburg gick från underläge till 2-1-seger mot Jena när Frauen-Bundesliga tjuvstartade.

Däremot blev det inga svenskmål i Frankrike, där alla tre topplagen vann i dag.

Vi närmar oss mitten av februari och båda våra svenska storklubbar har fortfarande plats i sina trupper för varsin etablerad toppforward.

Jag har funderat lite på vad det finns för etablerade toppforwards på marknaden, och inte hittat något riktigt klockrent namn. Ju mer jag funderat på saken har jag tänkt att det kommer att bli spännande att se vilken nivå Rosengård och Linköping får lägga sig på när det gäller de här forwardsvärvningarna. Känslan är ju tyvärr att damallsvenskan numera tappar mark med mycket snabb hastighet.

Plötsligt slåss ju de damallsvenska klubbarna med lag från många fler ligor än tidigare. Härom dagen kom ju beskedet att Rosengård släpper iväg Gaelle Enganamouit till Kina. Hon är inte den enda forwardsstjärnan som skall dit. Även norska Isabell Herlovsen (Jiangsu Suning) och Nigerias storstjärna Asisat Oshoala (Dalian Quanjian) är på väg till den kinesiska ligan. Båda kommer att tjäna bra mycket mer än de hade gjort i vår svenska liga.

Och Asiens bästa spelare 2016, Caitlin Foord, som jag hade tyckt varit hyperintressant att se i damallsvenskan kommer under året att spela i Japan för Vegalta Sendai.

När jag funderat över namn som skulle kunna hamna Rosengård eller LFC har jag ändå tittat mest mot USA och Australien. Där finns en del intressanta spelare, och eftersom amerikanskorna står utan mästerskap kommande tvåårsperiod kan nog vissa tänka sig ett Europaäventyr i år.

Det namn som stod högst på listan var förstås Carli Lloyd. Men där har man ju känt att de damallsvenska klubbarna inte är nära att klara lönen. Och under fredagen spreds också rykten om att Lloyd kan vara på väg till England, och Manchester City. Det skulle ju i och för sig kunna innebära att Kosovare Asllani:s plats i laget sitter löst. Och då kanske hon vill hem till LFC?

Andra namn som dykt upp i tankarna är Ashley Sykes, Christen Press, Sofia Huerta, Kealia Ohai, Lynn Williams och Michelle Heyman. Av dem är det bara Press som är en etablerad toppspelare. De andra är spännande namn, men känns ändå som lite av chansningar eftersom flera av dem antagligen är rätt dyra. Och känslan är att Press är lite väl lik Lotta Schelin, jag har svårt att se att de skulle kunna hitta något klockrent samarbete.

Apropå Rosengård slog de Arsenal med 2–1 i en träningsmatch under torsdagen. Det är ett lovande formbesked inför hemmamötet med Barcelona om knappt två veckor.

Slutligen lite eftersnack till veckans landslagstrupp. I kommentarfältet till förra inlägget fick jag frågan om hur min trupp hade sett ut. På ett sätt är det ointressant, men samtidigt är det ju konstruktivt att man inte bara kritiserar andra, utan även redovisar hur man själv tänker.

Klart är att jag hade tagit in Jennifer Falk som en av tre målvakter.

Jag är även mycket tveksam till om flera av kandidaterna på ytterbacksplats verkligen håller när det hettar till. Där hade jag nog trots allt matchat Elin Rubensson. Bara för att Göteborg behöver henne på mittfältet innebär det ju inte att hon även gör mest nytta på mitten i landslaget.

På mittfältet förstår jag inte riktigt på vilka grunder Hanna Folkesson och Lina Hurtig kommit med, jag är även fortsatt tveksam till Olivia Schough. Den här trion har kapacitet och kan absolut vara aktuell för en EM-plats framåt sommaren, men sett till det senaste halvårets insatser anser jag inte att de bör vara landslagsspelare. I deras ställe hade jag gärna sett att Katrin Schmidt fått en riktig chans, men jag hade även gärna sett att några av våra yngre talanger som Ebba Wieder, Michelle De Jongh, Ellen Löfqvist, Tove Almqvist och Johanna Rytting Kaneryd släppts fram i rampljuset.

Jag börjar även bli lite tveksam till om Kosovare Asllani klarar av att bära den stora roll Sundhage lagt på hennes axlar. För om det skall komma centrala djupledspassningar är det ju Asllani som måste slå dem. Hon har en plats i min trupp, men här hade De Jongh och Almqvist gjort nytta som alternativ, båda är spelare som kan lägga den där avgörande passningen.

Men Sundhage fortsätter att gå all in på erfarenhet – och på sin beprövade startelva. Efter OS-framgången är det ju lönlöst att fullständigt såga den tanken, för det är tveklöst så att rutin och förtroende är viktigt.

Och jag tycker också att det är självklart att Sundhages ryggrad, kvartetten Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Caroline Seger och Lotta Schelin skall ingå i en landslagstrupp. Däremot tycker jag inte att det är lika självklart att de alltid måste starta eller spela 90 minuter. Men eftersom Sundhage bara kör ett halvår till behöver hon ju inte ta ansvar för framtiden.

Då var man hemma och tillbaka i vardagsrutinerna igen. Under onsdagen har Pia Sundhage tagit ut sin trupp till Algarve cup.

Jag följde presskonferensen slarvigt, men kunde konstatera att man lade väldigt mycket tid till att berätta om hur imponerande många löpmeter som Sofia Jakobsson avverkar i varje match. Såg jag rätt springer Montpellierforwarden 1275 meter i hög fart per halvlek, vilket är väldigt bra.

Lilie Persson ställde frågan till Sundhage: Hur skall vi kunna coacha fram de här meterna?

Det hade väl varit en relevant fråga om fotboll bara varit löpmeter. Missförstå mig rätt, fotboll är en löpsport, men det handlar ju ändå om mycket mer än bara löpmeter. I fjol i landslaget sprang Jakobsson många av de där meterna i tomme. Hon hade ett vansinnigt tungt 2016 i landslagströjan.

Nu var hon ju på gång igen efter en lysande vinter i Frankrike, så det hade varit spännande att se henne under våren. Nu får vi inte göra det, och som extra salt i såren minskade chansen för Jakobssons Montpellier att ta sig till Champions League rätt rejält när laget spelade 0–0 mot Juvisy i helgen.

En vansinnigt tuff vecka för Jakobsson alltså, den förra.

Tillbaka till dagens presskonferens. Jag tycker att löpstatistiken var intressant, men varför tar Sundhage/Persson fram den nu, när Jakobsson är borta? Och varför redovisade de inte löpmeter för alla sina forwards, varför var de andra anonymiserade?

I övrigt fascinerades jag även av att Sundhage sa att:

”Motståndarna har läst oss.”

Har man en genomtänkt taktik spelar det ingen roll om motståndarna vet vad man skall göra. Alla motståndare vet hur Lars Lagerbäck:s lag uppträder, men gör Lagerbäcks spelare sina saker rätt vinner laget ändå matcherna. Så tycker jag att Sundhage också borde tänka, alltså ”Vi gör vår grej ännu bättre så är det inga problem”.

Sundhage var inne på det hon sa till mig i det där rekordlånga svaret, alltså att Sverige behöver spela mer genom mitten. Men behöver man verkligen det?

Kanada och Australien spelar väldigt mycket via kanterna – och gör det bra. Båda de lagen tycker jag låg i offensiv framkant i fjolårets OS-turnering.

Det om spelet. När det gäller de uttagna spelarna blev det lite som förväntat, Sundhage kör på med ”sina” beprövade kort och de andra får vänta på sin chans till hösten, när Peter Gerhardsson tar över.

Jag förvånas över att exempelvis Katrin Schmidt inte ges någon riktig chans att visa sin klass. Visst fick hon vara med och träna i La Manga, men träning är inte samma sak. Jag förvånades kanske inte över att Sundhage körde med i princip samma startelva i båda matcherna i Spanien, men jag hade gärna sett att hon istället gjort som England – bytt alla tio utespelare mellan de båda matcherna. Då hade hon givit många spelare chansen att visa upp sig.

Då hade hon även matchat truppen mer förståndigt. Under min Spanientripp gjorde jag en intervju med Elfsborgs båda fystränare. Elfsborg ligger otroligt långt framme på fysområdet, spelarna bär exempelvis gps-sändare på varje träning och match. Texten går att läsa här. Noterbart är att de säger att:

”Vi vill inte driva ner dem med lika hård träning. Framför allt måste de första sju–tio dagarna efter spelarnas långa ledighet vara väldigt välplanerade så att det inte blir ett för stort kliv – det är då skadorna kommer. Där tror jag att man jobbar lite annorlunda nu jämfört med för bara fem–tio år sedan.”

Sundhage tog landslaget till La Manga i mitten av januari och matchade sin startelva hårt. Visst har förbundet också välutbildade fystränare, men jag tycker ändå att det väcks en hel del frågor kring matchningen på de där januariturnéerna – både för herrar och damer.

Förhoppningsvis matchas truppen i Algarve lite mer försiktigt. Fast tyvärr känner jag mig inte så säker på den saken. Risken är att de tänkta startspelarna kommer att ges väldigt mycket speltid.

Efter Algarve väntar för övrigt Kanada i april – ytterligare en bra värdemätare inför EM.

Ingen föryngring hos Sundhage alltså. I USA fortsätter man däremot att testa unga talanger. I den senaste landslagstruppen finns 16-åriga supertalangen Brianna Pinto med. Hon är 16 år – fyller 17 den 24 maj.

En något äldre amerikanska har skrivit på för Kopparberg Göteborg FC. Savannah Levin är ett intressant nyförvärv i ett KGFC som gjort mycket varierade hittills resultat på försäsongen. Levin var lagkapten när hennes skola vann det amerikanska collegemästerskapet i år. Det låter ju i alla fall väldigt lovande.

Slutligen en kortis till Australien. Där är det nu klart vilka två lag som gör upp om mästerskapet. Det blir Perth Glory och Melbourne City FC som möts i finalen på söndag förmiddag, svensk tid.