Alldeles nyss tog Pia Sundhage ut 21 spelare till OS-kvalet. Hon lämnade två öppna platser eftersom det finns skadeproblem i truppen. De två platserna förväntas fyllas om en vecka, av en back och en forward.
Den enda bland de 21 nu uttagna som inte var med i Göteborg och mötte Skottland är Göteborgs backförvärv Freja Hellenberg. Dock skulle hon ha blivit extrainkallad där i stället för Amanda Ilestedt, men Hellenberg var sjuk. Man kan är alltså säga att det som väntat är rakt igenom spelare från den senaste samlingen som är uttagna.
De spelare som var med i Göteborg, men som lämnades utanför nu är Jessica Samuelsson, Elin Rubensson, Ilestedt och Jenny Hjohlman. Dessutom saknas som väntat Kosovare Asllani. Sundhage sa så här om Manchester Cityspelaren:
”Kosovare Asllani – jag tycker att vi har bättre spelare just nu. Vi får se, vi har två platser kvar. Men hon behöver mer tid. Hon behöver lugn och ro.”
Hellenberg var kanske den lilla skrällen, om man nu kan prata om någon skräll här. Att Jonna Andersson får en ny chans kändes däremot rätt naturligt med tanke på att både Samuelsson och Rubensson är skadade.
När Andersson presenterades gick Sundhage händelserna i förväg:
”Hon tar en plats i OS-truppen”
Om det blir svenskt spel i OS lär det bara finnas max sju backplatser att slåss om, och då får nog Andersson det tufft. I varje fall om Samuelsson och Rubensson är friska.
Det är väl för övrigt i första hand en av de två som Sundhage hoppas kunna komplettera backuppsättningen i truppen med. När det gäller den sjunde forwarden blir det troligen någon av Hjohlman, Asllani eller Lina Hurtig. Andra spelare som skulle kunna ha chansen är Malin Diaz och Marija Banusic, kanske framför allt Banusic om hon fortsätter att ösa in mål i Eskilstuna.
Utan att ha sett henne hittills i år eller hört någon rapport om hennes insatser, hade jag inte haft något emot att få in Michelle de Jongh i truppen. Men Sundhage har valt att bara ta ut fem mittfältare. Och bland dem är jag högst tveksam till Petra Andersson, men Eskilstunas AIK-förvärv får gärna visa att hon hör hemma på A-landslagsnivå.
Jag följde presskonferensen via webb-tv. Det var en ganska vanlig Sundhagepresskonferens. Mantrat ”fart och fläkt” nämndes förstås vid tre–fyra tillfällen.
När Sundhage och Lilie Persson skulle gå igenom Skottlandmatchen inledde Persson med att hylla Olivia Schough:s passningsspel. Sedan hyllades även bland annat Lisa Dahlkvist.
Där reagerade jag över att först Persson konstaterade att förbundskaptenerna ansåg att Dahlkvist hade lyft sitt spel sedan hon flyttade till Frankrike. Någon minut senare sa Sundhage exakt samma sak, med nästan exakt samma ord. Det lät lite lustigt.
De har förstås rätt i att Dahlkvist har varit bra det senaste halvåret. Men som jag tidigare skrivit, hon var på väg in i formtoppen redan under VM i fjol. Som jag ser det är det alltså inte bara PSG:s förtjänst, utan lyftet inleddes redan i Kif Örebro.
Slutligen gick man igenom reglerna i kvalet. Det är inbördes möte som gäller före målskillnad. Därmed blir det ännu viktigare att inte förlora mot Norge i öppningsmatchen.
Skulle två lag hamna på exakt samma poäng, inbördes möte, målskillnad och antal gjorda mål går man i första hand på fair play och i andra hand på Uefa-ranking. Det blir alltså ingen lottning, vilket känns skönt.
Här är förresten OS-kvaltruppen i sin helhet – om man kan säga så när ytterligare två spelare skall till…
Målvakter:
Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.
Backar:
Lina Nilsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Emma Berglund och Freja Hellenberg.
Mittfältare:
Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emilia Appelqvist, Josefin Johansson och Petra Andersson.
Forwards:
Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Fridolina Rolfö, Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius.
Tidigare i dag har Pia Sundhage presenterat startelvan till morgondagens träningslandskamp mot Skottland.
Det var en till tio elftedelar väntad elva. Eller, med det tråkiga beskedet att Elin Rubensson är skadad och riskerar att missa OS-kvalet, var det väl en helt väntad elva. Det är ju också sannolikt den elva som skall ta oss till OS.
Den ser ut så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Lotta Schelin, Olivia Schough, Sofia Jakobsson.
Det som blir intressant i morgon är att se hur man har utvecklat anfallsspelet under den här senaste veckan. Mot Danmark i höstas hade vi riktigt vasst kontringsspel, men hade svårt mot ett uppställt försvar. Bättre nu?
Lagmässigt är ju även backlinjen intressant. Den är byggt på tyngt, mer än på snabbhet. Mot ett ordinarie Skottland hade det kunnat bli intressant att se hur vi hanterar snabba Lisa Evans. Men nu saknar ju skotskorna sin speluppläggare och storstjärna Kim Little, så känslan är att Evans inte kommer att få så många bollar att jobba med.
På spelarfronten är det ganska många som man är spänd på att se. De mest intressanta är först och främst nykomlingen i startelvan, Appelqvist. Utöver henne kommer jag att titta extra på om Seger fortsätter att vara lika rak i sitt spel som mot danskorna, om Schough har konserverat sin höstform och hur Schelin ser ut. Lite kul blir det allt ändå.
Matchen börjar 18.00. Den direktsänds i TV12, sändningen startar 17.30. Senare på tisdagskvällen spelas en minst lika intressant match, nämligen Norge–Frankrike. Den sänds både i fransk och norsk tv. Tyvärr kommer jag inte att kunna se den, men ni som kan har en tänkbar stream här. Avspark är 21.00 och känslan är att det kan bli en sevärd match.
* Apropå OS-kvalet har Holland tidigare i dag återigen besegrat Danmark. Den här gången blev det 2–1 efter holländska mål av Vivianne Miedema och Danielle van de Donk. Nederländskorna fortsätter att imponera.
* Och apropå Kim Little är hon och Melbourne City FC klara för Grand Final i Australiens W-league. Men det krävdes straffläggning för att slå ut Brisbane Roar, där Sofie Persson spelade från start. Persson hade dock bytts ut vid straffläggningen.
I dag har två av våra motståndare i OS-kvalet visat fin form. Det är Holland och Norge som fortsätter att rada upp segrar. Nederländskorna besegrade Danmark med 2–0 medan Norge gick på knock mot Rumänien. Det blev seger med 6–0 efter två mycket tidiga mål och 5–0 i halvtid.
Nu kan man ju ha invändningen att Rumänien inte är något toppmotstånd. Men de är betydligt bättre än Moldavien, som Sverige bara besegrade med 3–0 i fjol. Så det är ändå ett styrkebesked av norskorna att göra sex mål samt att kunna avgöra matchen på ett tidigt stadium.
Norge startade med följande elva: Cecilie Fiskerstrand – Ingrid Moe Wold, Marita Skammelsrud Lund, Nora Holstad Berge, Elise Thorsnes – Kristine Minde, Maren Mjelde, Trine Rönning, Emilie Haavi – Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg.
Noterbart var att in från bänken kom comebackande Ingvild Stensland. Med henne och Graham Hansen har norskorna två trumfkort som inte var med i VM.
Ingvild Stensland
Som jag skrivit förr ser jag Norge som favoriter i OS-kvalet. De imponerade i VM, och slarvade bort åttondelsfinalen mot England. Och på pappret har norskorna en starkare trupp nu än de hade i Kanada. På tisdag spelar Norge mot Frankrike, då får de en riktig värdemätare.
Sverige har ingen riktig värdemätare innan OS-kvalet. Fast på tisdag får vi i alla fall ett litet formbesked. Då får vi antagligen också veta vilken elva Pia Sundhage tänker satsa på mot Norge i OS-kvalpremiären.
Under veckan har ju vårt landslag varit samlat i Göteborg. Jag har bara följt samlingen via media. Där har jag noterat några överraskande saker. När Sundhage lanserade den nya 4-3-3-uppställningen till de första EM-kvalkamperna spelade vi med en backlinje bestående av Elin Rubensson, Linda Sembrant, Nilla Fischer och Magdalena Ericsson.
Magdalena Ericsson
Nu verkar däremot Ericsson stå utanför startelvan. När Amanda Ilestedt tvingades lämna truppen på grund av skada, och ersattes av Jonna Andersson, sa assisterande förbundskapten Lilie Persson så här till förbundets hemsida:
”Hon kommer in som vänsterback, det är en spelare med en bra vänsterfot. Magdalena Ericsson går in som mittback för Amanda.”
Från att ha varit förstaalternativ på vänsterbacken för någon månad sedan verkar alltså Ericsson nu i första hand vara backup i mittförsvaret tillsammans med Emma Berglund. Visst låter det lite udda. Eller? Troligen innebär det här att Sundhage och Persson till slut har valt att spela Jessica Samuelsson som vänsterback.
I övrigt är det ju platsen som tredjekugge på innermittfältet som är vakant. Det troliga är att den går till Emilia Appelqvist, men osvuret är bäst när det gäller Sundhages uttagningar.
Kosovare Asllani
Den fråga som var mest på tapeten inför samlingen var ju Kosovare Asllani och hennes vara eller icke vara i landslagstruppen. I dag presenterades Asllani som nyförvärv i Manchester City.
Nu har alltså forwarden en ny klubbadress. Men det känns ändå inte som att Asllani spelar OS-kval i Rotterdam om en dryg månad. Minns att Sundhage sa så här när hon tog ut den nuvarande truppen:
”Det här är ju en bra fotbollsspelare. Om hon bestämmer sig, blir hel och frisk – och vältränad. Och hamnar i en klubb som gillar att spela – då är Kosse med till OS.”
Till OS. Inte till OS-kvalet. I en Expressenartikel i veckan om konkurrensen på forwardssidan säger Sundhage så här om Asllani:
”Ju äldre och klokare hon blir kanske hon inser att mittfältare är rätt position för henne.”
Personligen tyckte jag att det var ett närmast förbluffande uttalande när jag läste det. Det känns som ytterligare en indikation om att Asllani, som för ett år sedan var Sundhages förstaval bredvid Lotta Schelin, numera är långt ifrån vårt landslag.
Synd, för vi hade behövt en smart tia som Asllani bland alla djupledslöpande forwards.
Personligen är jag lite nyfiken på hur Asllani är att ha i ett lag. Kanske att det nya Englandsproffset uppfattas som lite besvärlig att hantera? Det kändes ju exempelvis inte på något sätt positivt att hon var hemma i Sverige och tränade samtidigt som hennes dåvarande klubb PSG spelade sin sista match innan jul.
Men mer än ett litet frågetecken kan jag inte bistå med i den här frågan. Klart är däremot att Asllani inte står högst på listan över Sundhages favoriter. För då hade forwarden varit i Göteborg i dag – och inte i Manchester.
* Dags för en kort koll på helgen. Ligamässigt är det semifinalerna i Australiens W-league som är mest intressanta. Det spelas i övrigt lite landskamper. Bland annat skall USA ta emot Irland, och så är fyrnationsturneringen i kinesiska Shenzhen i gång. Där vann Kina och Sydkorea mot Mexiko respektive Vietnam i veckan. I morgon spelar Kina–Vietnam och Sydkorea–Mexiko. Det spelas även en EM-kvalmatch på söndag. Då åker Spanien till Makedonien för att ta tre säkra poäng.
* Slutligen berättade jag nyligen om en liten twitterdebatt kring huruvida herrfotbollens storklubbar skulle tvingas använda delar av sina Uefa-bidrag till att hålla damlag. Här är ett debattinlägg från EFD i frågan.
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.
2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.
Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.
Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.
Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:
Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.
Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.
Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.
Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.
Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.
Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.
Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:
Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?
Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.
Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.
Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.
Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.
Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.
Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.
Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia Carlsson, Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.
Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.
Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:
Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.
Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.
Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:
Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…
Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:
Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:
Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.
Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…
Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.
Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.
Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…
Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:
”Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.”
Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.
Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.
Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.
Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.
Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.
Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?
Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.
Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.
Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.
Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.
Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.
Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:
Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:
”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”
Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.
Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.
Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.
En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.
Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:
Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.
Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:
Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:
Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…
Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:
Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:
Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.
Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.
Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.
Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:
Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.
Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.
Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.
Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.
Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.
Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.
Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.
Löfven svarade bland annat att:
”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”
Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…
Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.
Edwin Okon
Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:
”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”
Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.
Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.
Vägen till Mallbacken
Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.
Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…
Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.
När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.
Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.
Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.
Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.
Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.
Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.
Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:
* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
* Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.
Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.
Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.
Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.
Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:
Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:
Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.
Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.
Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.
Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.
Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.
Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:
Stephanie Roche i fokus
Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhageatt ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.
Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.
Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.
Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…
Manuellt sprinklersystem i Ottawa
Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.
Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:
Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.
Jag är nyss hemkommen från Göteborg där jag har sett Sverige göra en lovande insats och vunnit med 3–0 mot Polen.
Dock skall direkt sägas att polskorna inte var bra nog för att testa vårt lag på riktigt, därför nöjer jag mig med att kalla dagens insats för just lovande.
När Pia Sundhage presenterade truppen till den här landslagssamlingen konstaterade jag att den innehöll fler spelare från det lag som vann F19-EM 2012 (åtta) än från VM-bronstruppen 2011 (sju). Övriga i truppen skulle man viss rätta kunna kategorisera som F20-VM-spelare från 2010.
Eftersom Sofia Jakobsson ingick både laget i F20-VM 2010 och i VM 2011 delar jag hennes assist mellan de båda lagen – även om hennes roll var betydligt större 2010 än 2011.
Oavsett var man placerar Jakobsson är det lätt att konstatera att 2012 års Europamästarinnor har visat klass under den här samlingen. Utöver målen från Pauline Hammarlund, Lina Hurtig och Malin Diaz stod ju dessutom Fridolina Rolfö för ett som dömdes bort för offside.
Det borde också vara lätt att konstatera att 2012-gänget borde ha fått spela en större roll i sommarens VM. Det verkar ju Sundhage också tycka, även om hon inte säger det rakt ut.
Visst är det stor skillnad på motståndet i VM och i EM-kvalet, men nog står Sundhage för ett underkännande av sin egen VM-trupp när hon väljer att starta både mot Moldavien och Polen med två spelare som för några månader sedan inte fick plats bland de 26 som sändes till Kanada?
Det båda jag avser är förstås Magdalena Ericsson och Lina Hurtig som båda har tackat för det nya förtroendet genom att göra starka insatser – på numera ovana positioner. Jag snackade lite med dem efter dagens match. Båda var förstås väldigt nöjda, mest strålade det kring Ericsson.
Magdalena Ericsson
Mitt i glädjen konstaterade hon att det lär bli dragkamp om hennes position framöver. Martin Sjögren har ju spelat henne som mittback, medan Sundhage vill åt Ericssons vänsterfot från ytterbacksplats. Här kan det uppstå en situation som liknar den Elin Rubensson har.
Lina Hurtig
Det mest intressanta kring Hurtig var att hon gjorde klart att hon kommer att spela i damallsvenskan även 2016. Dock säger hon sig inte ha bestämt vilken klubb hon kommer att tillhöra. Dragkampen om Hurtig lär bli svensk silly seasons stora snackis.
De nya spelarnas framfart var alltså det stora glädjeämnet i dag. Deras insatser gjorde att man lätt glömde att Sverige bara lyckades spela till sig en enda målchans i den första halvleken.
Vi skapade dock totalt fyra målchanser före paus, men precis som i VM var det huvudsakligen vid fasta situationer som det blev farligt. Firma Ericsson/Hurtig fixade ju också 1–0-målet på hörna.
Under halvleken tyckte jag mest att tremannaanfallet sprang in i varandras ytor. Olivia Schough och Sofia Jakobsson visade dock energi, medan Lotta Schelin så långt var klart sämsta svenska spelare.
I paus funderade jag på om inte Sundhage borde byta ut Schelin. Som väntat blev det dock inte så, och Lyonstjärnan lyfte sig ett par klasser i den andra halvleken.
Efter att firma Jakobsson/Schough hade fixat 2–0-målet kändes det helt avgjort. Polen öppnade sig mer och Sverige kunde till slut ta sig upp i 10–0 i målchanser.
Schoughs 2–0-mål var för övrigt intressant. Live tyckte jag att Jakobsson gjorde fel i förstaläget som inte väntade in en överlapp från Jessica Samuelsson. Men med facit är det svårt att klandra Montpellierspelaren.
I den första halvleken reagerade jag över att forwards var alldeles för sugna att löpa mot bollen. När vi hade högeranfall var ofta alla tre över på högersidan, med följden att det inte fanns någon i straffområdet när inläggen kom.
Olivia Schough
Men den här gången hade Schough dröjt sig kvar i bortre ytan och kunde på något konstigt, men snyggt sätt skicka upp bollen i nättaket.
Som bekant har jag länge ifrågasatt Olivia Schoughs position i landslaget. Jag kan inte säga att jag är helt övertygad nu heller, hon måste prestera mot starkt motstånd först. Men kan hon att visa den klass hon gjorde i dag även mot topplag kommer jag snart att tvingas backa.
Offensivt var det alltså en klart lovande insats i dag. Defensivt var det däremot inte något som helst kvalitetstest. Visst visade Ewa Pajor klass vid några tillfällen, men Wolfsburgspelaren var alldeles för ensam och fick oftast bollen väldigt långt ifrån målet.
Testerna på hur 4–3–3-spelet klarar sig i defensiven får vi vänta på. Det första står Danmark för om en månad. Det blir intressant.
För i dag noterade jag att Sverige tryckte upp sina ytterbackar högt och ofta spelade något som liknade 2–3–2–3 i anfall. De två längsta bak var Nilla Fischer och Linda Sembrant – alltså två bollskickliga men något långsamma mittbackar.
Med en så offensiv uppställning får man inte tappa bollen på mittfältet mot starka lag, för då kommer vi att vara väldigt sårbara i kontringarna.
Fast när jag nu går och lägger mig är det inte oron för defensiven jag tar med mig – det är glädjen över att en ny generation har flyttat fram sina positioner i landslaget.
I dag har vår förbundskapten återigen stått för anmärkningsvärd kritik. I Aftonbladet skyller Pia Sundhage bristen på starka svenska innermittfältare på de damallsvenska toppklubbarna – och på seriens utlänningar.
Jag gillar att Sundhage pratar från hjärtat och säger vad hon tycker. Men jag börjar bli vansinnigt trött på att hon hela tiden hittar andra att skylla på. Var är självkritiken? Och jag kan inte hjälpa det, men jag får SD-vibbar när hon gång på gång ger damallsvenskans utlänningar skulden för alla svenska misslyckanden.
Jag tycker dels att det är dags för Sundhage att sluta svinga åt alla möjliga håll, inte minst för hennes egen skull. När man har kritiserats för att ha dåliga relationer med de damallsvenska klubbarna är det ju knappast taktiskt att kritisera toppklubbarna på minst sagt lösa grunder.
Jag tycker även att Sundhage borde försöka presentera lite konstruktiva lösningar på alla de problem hon lyfter fram och kritiserar andra för. För hon kan väl ändå inte mena att allt skulle lösa sig för svensk damfotboll om damallsvenskan till 100 procent bestod av svenska spelare?
Så till dagens kritik. Om Sundhage hade nöjt sig med att konstatera att vi har tunt med klasspelare på centralt mittfält hade jag hållit med. Det är ett faktum. Men här har hon ju själv varit med och urholkat urvalet genom att göra om Nilla Fischer till mittback.
Men Sundhage nöjer sig inte med konstaterandet. Hon kritiserar de damallsvenska klubbarna för att inte ta hand om de talanger som finns, en kritik som hade gjort mig riktigt förbannad om jag varit damallsvensk klubbledare:
”De som var med och var framträdande 2012 – till exempel Malin Diaz – har inte slagit i taket i allsvenskan än, tyvärr. Upp till 19 år gör vi väldigt bra resultat, men vi är dåliga på att ta de spelarna till allsvenskan. Där måste vi bli klart mycket bättre om vi ska hänga på de andra länderna.”
Kommer ni ihåg laget som spelade mot Spanien i EM-finalen 2012? Det såg ut så här: Jessica Höglander – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Jennie Nordin, Magdalena Ericsson – Therése Boström (Jonna Andersson, 34), Petra Andersson, Lina Hurtig (Julia Wahlberg, 113), Malin Diaz – Pauline Hammarlund (Fridolina Rolfö, 104) och Elin Rubensson.
Tolv de här 14 spelarna tillhör damallsvenska lag, många av dem har bärande roller. Lag som Eskilstuna, Örebro och Piteå har satsat svenskt på innermittfält och lyckats bra. Vad mer kräver Sundhage av klubbarna?
Vilka spelare är det hon saknar i de damallsvenska lagen? I dagens seriefinal startade fyra svenska spelare på centralt mittfält. Det kan man knappast klaga på.
Nu vet jag inte var Sundhage drar gränsen för topplag. Men jag kollade antal matcher och speltid på svenska innermittfältare i de sex lag som just nu ligger på damallsvenskans övre halva.
Det är möjligt att Sundhage tycker att de här spelarna är för dåliga, men hon kan knappast klaga på deras speltid. Här är listan:
* FC Rosengård: Ebba Wieder, 3 matcher, 188 minuter
* Göteborg FC: Lisa Ek, 7 matcher, 417 minuter Filippa Curmark, 10 matcher, 760 minuter
* Kif Örebro: Lisa Dahlkvist, 6 matcher, 470 minuter Michelle De Jongh, 9 matcher, 684 minuter Hanna Folkesson – korsbandsskadad
När man hör Sundhages utspel om att ungdomarna inte får rätt möjligheter i damallsvenskan är det lätt att fundera över hur hon tycker att det ser ut i hennes A-landslag? Ger hon själv ungdomarna chansen?
Det tycker ju inte jag.
Jag ställer mig gång på gång frågan om hur det kommer sig att Tyskland kan släppa fram yngre spelare än Sverige? Vi har ändå vunnit F19-EM två av de fyra senaste upplagorna, medan Tyskland inte har vunnit någon. Senast de vann var för fem år sedan, ändå hade de betydligt många fler spelare som var födda 1993 eller senare i sin VM-truppen än Sverige.
Jag skulle gärna vilja se hur Sundhages idealmodell för svensk damfotboll ser ut.
Om den innebär att de damallsvenska topplagen skall tvingas vara fullspäckade av 18–21-åringar sänker vi nivån på serien rätt rejält. Jag hade en twitterdiskussion för något år sedan med dåvarande Rosengårdstränaren Jonas Eidevall, där han konstaterade att U23-landslaget skulle få kämpa för att hänga kvar i damallsvenskan om de spelade där.
Jag tycker att det är rimligt att vi använder oss av samma framgångsrika modell som i Tyskland och Frankrike – alltså att de unga talangerna matchas in i högsta serien via de klubbar som ligger närmast under ligans topplag. När de klarar av att spela bärande roller i de lite mindre klubbarna är de redo att ta nästa steg, till toppklubbarna.
I Frankrike har exempelvis en stor talang som Claire Lavogez gått via Henin-Beaumont och Montpellier för att nu som 21-åring ta klivet till Lyon. Och i Tyskland lämnar nu Sara Däbritz Freiburg för mästarinnorna Bayern München.
Det har ju gått ett litet tag sedan Sverige fick åka hem från Kanada. Sedan dess har jag match för match gått igenom de spelarbetyg jag satte på de svenska spelarna. Utifrån de betygen har jag givit var och en ett totalbetyg för mästerskapet.
Det är bara två spelare som jag tyckte når upp till betyget bra, Hedvig Lindahl och Therese Sjögran.
De flesta defensivt inriktade spelarna kommer undan med godkänt betyg. Tyvärr svek de offensiva spelarna. Värst var det med Lotta Schelin – som jag ser som Sveriges allra sämsta spelare i VM.
Hon ursäktade sig under mästerskapet med att hon blev ensam på topp när Sverige valde att spela med ett lågt försvarsspel. Så är det. Frågan kom bland annat upp även häromdagen när Schelin satt med i TV4:s VM-studio. Hon är självkritisk i klippet och verkar ha funderat en hel del över varför det gick som det gick.
Tyvärr tycker jag att annars utmärkta Hanna Marklund kunde ha ställt frågan om Schelin kände sig isolerad på ett annat sätt. Det hade varit intressant att få en mer konstruktiv analys av rollen som ensam spjutspets.
Apropå det har jag suttit och studerat Alex Morgan så mycket det har gått via tv-rutan. I USA:s sista matcher har ju laget spelat lågt med Morgan som ensam forward.
Jämför man Sverige–Tyskland med USA–Tyskland vann tyskorna bollinnehavet med 51–49 i båda matcherna. USA backade ofta hem med tio spelare och lämnade Morgan ensam på mittlinjen.
Trots det är skillnaden mellan matcherna gigantisk. Mycket för att Morgan hela tiden var ett hot mot den tyska backlinjen.
Trots att hon varit ensam har Morgan vunnit bollar och skapat lägen. Visst har USA:s stjärnforward gjort färre mål än hon brukar. Men hon har gjort ett stort jobb för laget genom att springa smart och genomtänkt.
När USA har rensat har ofta Morgan räknat ut var bollen skall hamna. Ibland har hon vunnit närkamperna, andra gånger har hon jobbat fram inkast eller frisparkar åt laget. Och när det varit läge för spel i djupled har Morgan löpt in i de ytor där motståndaren varit som mest sårbar.
Det om det. Här är mina VM-betyg på de svenska spelarna. Jag tar gärna emot synpunkter:
3: Therese Sjögran
Det här är en stark trea. Lagets ålderkvinna avslutade nämligen sin landslagskarriär med flaggan i topp. Hon prickade formen perfekt och var totalt sett bästa svenska utespelaren. Det var på hennes fina hörnor och frisparkar som vi skapade våra få målchanser.
3: Hedvig Lindahl
Är i sitt livs form och slåss med Sjögran om priset till bästa svenska spelaren i VM. Känns både säkrare och stabilare än hon varit tidigare. Går egentligen inte att lasta för något av de åtta baklängesmålen.
2,5: Lisa Dahlkvist
Gjorde ett utmärkt VM med tanke på sin skadebakgrund. Nyttig arbetsmyra på mitten. Tror faktiskt inte jag har sett henne så formstark sedan 2011.
2,5: Amanda Ilestedt
Sista backen in i truppen blev ganska omgående ordinarie i mittförsvaret. Var inte felfri, drog bland annat på sig en slarvig straff mot Mittag. Men med tanke på förutsättningarna gjorde hon en mästerskapsdebut med mersmak. Var inte minst ett farligt vapen på offensiva hörnor.
2: Elin Rubensson
Är fortsatt väldigt oslipad i defensiven och gjorde ett flertal felbedömningar. Väger upp ofta upp bristerna genom att vara offensivt vass. Visade hög klass som yttermittfältare mot Tyskland. Med tvekan godkänd.
2: Nilla Fischer
Godkänd, men ändå en besvikelse. Skulle bära den svenska backlinjen, men vacklade flera gånger. Hade bland annat en väldigt tuff defensiv andra halvlek mot Nigeria. En halvlek som slutade med en ödesdiger kramp.
2: Sofia Jakobsson
Godkänd för sin otroliga vilja och för att hon jobbade fram många hörnor. Sprang otroligt mycket, men måste jobba både på spelförståelse och bolltouch. För många av löpningarna var i blindo – och mottagningar och passningar satt långt ifrån alltid där de skulle.
2: Linda Sembrant
Var mycket oväntat Sveriges vassaste anfallsvapen. Tvåmålskytt trots begränsad speltid och bara tre avslut – det är grym effektivitet. Offensiven är värd ett högre betyg, men defensiven drar ner det. Stod nämligen för ett vansinnigt dyrt misstag vid Nigerias 3–3-mål.
2: Jessica Samuelsson
Är lysande i det defensiva duellspelet. Men offensivt finns det väldigt mycket att förbättra. Är nämligen lättpressad i och med att bollmottagningarna inte alltid sitter samt att passningsprecisionen har gigantisk förbättringspotential.
1,5: Lina Nilsson
Underkänd som ytterback, godkänd som yttermittfältare. Då blir snittbetyget 1,5. Blandade och gav i VM. Var exempelvis helt uppsnurrad mot Nigeria, men gjorde en kanoninsats mot USA.
1,5: Caroline Seger
Motsvarade inte förväntningarna som svensk spelmotor. Höll i och för sig i bollen, men spelade alldeles för ofta i sidled eller bakåt. När passningarna gick framåt var det ofta med onödigt hög risktagning.
1,5: Emma Berglund
Når inte upp till godkänt betyg, delvis på grund av yttre omständigheter. Kom in i VM med skadesviter, något som ledde till ödesdiger kramp i premiären. Fick sedan en ovan roll som högerback mot Tyskland. Hade tyvärr sämre passningsspel än jag tänkt mig.
1: Kosovare Asllani
Underkänd. Hamnar på det här betyget mycket på grund av sina skadeproblem. Men även för att hon placerades på fel position. Kosse är ingen yttermittfältare – det syntes tydligt mot Nigeria.
1: Olivia Schough Hade en otacksam uppgift. Spelade bara en halvlek, det i ett svenskt lag som krampade mot Nigeria. Sprang och ville mycket, men lyckades inte uträtta något konstruktivt.
1: Lotta Schelin
Lyckades inte få till ett enda riktigt avslut mot mål på sina fyra VM-matcher. Visade lite kvalitet i åttondelsfinalen mot Tyskland, men var ändå inte nära den nivå som hon visade för fyra år sedan. En stor besvikelse.
Det blir alltså OS-kval för Sverige, något som sannolikt innebär att Pia Sundhage kommer att sitta kvar som svensk förbundskapten. Frågan är hur bra det är.
En betydande del av det tidigare så stora förtroendet för Sundhage är förbrukat. Fortsätter hon är det verkligen upp till bevis. Det finns inte plats för fler misslyckanden. Hon måste i första hand se till att landslaget spelar hem den sista europeiska OS-platsen.
Pia Sundhage
Det här långa inlägget handlar rakt igenom om Sundhage och debatten kring henne. Personligen tycker jag att det har varit några riktigt intressanta dagar sedan det svenska uttåget ur VM.
Jag stack direkt från Ottawa tidigt på morgonen efter Tysklandsmatchen. Därmed missade jag den dagen-efter-presskonferens där Sundhage i princip skyllde det svenska VM-fiaskot på de damallsvenska klubbarna. Och där Lilie Perssonfyllde på.
Jag var inte heller på Arlanda i går när laget landade. Alltså har jag i princip bara kunnat följa eftersnacket på distans.
Dock stod jag i den mixade zonen och lyssnade av vad Sundhage och spelarna sa direkt efter Tysklandsmatchen. Visst, alla spelare bedyrade att Sundhage är en bra tränare och det är upp till henne att ta beslut om huruvida hon tänker fortsätta. Men det var inga hyllningar och ingen som med eftertryck visade att man verkligen vill ha kvar Sundhage. Det fick mig att tro att hon tänkte hoppa av.
Men dagen efter meddelade förbundskaptenen att hon vill fortsätta även över 2016. Fast hon kom alltså också med krav på mer tid med spelarna och om bättre hjälp från klubbarna. Sundhages krav fick inte stå oemotsagda.
EFD:s generalsekreterare Linda Wijkströmsvingade omgående tillbaka – och förklarade att det var Sundhage som måste ta första steget om det skall bli förbättrat förhållande mellan landslag och damallsvenska klubbar. Wijkström fick stöd av de damallsvenska tränarna, bland annat GöteborgsStefan Rehn.
När landslaget i går landade på svensk mark tvingades Sundhage att backa ett par steg. Att erkänna att hon har misslyckats. Det var nog klokt. För som jag ser det bär Sundhage ansvaret för det svenska VM-fiaskot – inte klubbarna. Det är hon som tagit ett flertal kostsamma felbeslut på vägen.
Om man gör det enkelt för sig kan man konstatera att det sannolikt hade räckt med en bättre coachning i premiären mot Nigeria – då hade vårt lag mycket väl ha kunnat varit i en situation där de nu skulle ha varit kvar i Kanada och planerat för kvartsfinal. Och då hade Sundhage lugnt suttit kvar på sin post – för kvartsfinal hade varit godkänt.
Tyvärr blev Sundhages val att chansa med ett par halvskadade spelare i premiären kostsamt. Det blev också hennes val av byte i halvtid i matchen. När Kosovare Asllani inte kunde spela vidare borde Sundhage ha tagit chansen att säkra vänsterkanten genom att sätta in Jessica Samuelsson och flytta fram Lina Nilsson. I stället valde Sundhage att ta in Olivia Schough på mittfältet.
Direkt efter matchen frågade jag Sundhage om det bytet var självklart? Svaret löd:
”Det är väl inte mycket som är självklart egentligen. De facto att vi fick inte ut det av vårt mittfält som vi hade tänkt oss. Valet blev att dra in Olivia Schough och ta ut Asllani. Senare gjorde vi en liten ändring till, som jag hoppas ni såg, och spelade 4-5-1 för att få det ytterligare kompakt.”
Jag följde upp med frågan om varför hon inte satte in Jessica Samuelsson i stället och flyttade fram Lina Nilsson. Svaret blev rätt svamligt. Här är det ordagrant:
”Det hade också varit en… Om du tänker på hur Lina hade spelat och så många löpdueller hon hade fått. Och från en position hon inte hade spelat i tidigare. När det går lite knaggligt då vet jag inte om man skall utsätta för en ny position, med risk att då blir du stillastående där. Utan här tvingades hon hamna i en hel del en-mot-en-situationer. Men den varianten finns ju framgent, för Lina är ju en bra passningsspelare – vilket hon inte lyckades visa i dag heller.”
Varianten med Lina Nilsson på mittfältet användes redan från start i andra matchen… Där tog för övrigt Sundhage flera kloka beslut i valet av spelsystem, beslut som ledde till bästa svenska VM-insatsen.
Men hon fortsatte att göra konstiga byten i turneringen. Att ta in Sara Thunebro mot Australien kändes inte genomtänkt. Det hade väl varit bättre att sätta in/flytta fram någon nicksstark spelare som man kunde lyfta lite långt mot. Och varför byta ut Elin Rubensson mot Tyskland? Hon som hade varit den som uträttat mest framåt. När bytet gjordes fanns det väl ingen anledning att ha kvar handbromsen, det kändes mycket rimligare att plocka av Emma Berglund direkt och spela med en offensiv högerkant.
Elin Rubensson
Bytena i all ära. Sätter man in Sveriges fiasko i ett större sammanhang är ganska mycket mer som har gått fel. Medan många andra länder ha tagit jättekliv framåt de senaste tre åren har Sverige stått stilla under Sundhage – eller till och med backat.
Det är inte bara i kontakten med de damallsvenska klubbarna som hon har misslyckats. Sundhage har även tagit viktiga strategiska beslut som lett i fel riktning, exempelvis:
* Det nya spelsystemet och -sättet. Efter EM 2013 satsade Sundhage på att jobba in ett nytt svenskt spelsätt, ”Det bolltrygga landslaget”. Det byggde på sifferkombinationen 4-1-3-2 och tanken var försvarsspelet skulle bestå av duellspel, medan anfallsspelet skulle innehålla fler långa anfall.
Sundhage pratade hela tiden anfallsspel – även när frågorna handlade om försvarsspel. Upplägget funkade mot blåbärsnationer i VM-kvalgruppen. Även om anfallsspelet inte alltid var speciellt vägvinnande räckte det till seger i alla kvalmatcherna – dessutom utan insläppt spelmål.
Trots segrarna väcktes en oro eftersom det märktes i träningsmatcher mot bättre motstånd att man snabbt tappade stabiliteten och tryggheten i försvarsspelet. 2014 blev också ett historiskt svagt landslagsår med bara fyra segrar och sex förluster på elva matcher mot lag på världsrankningens topp 25.
I år har det blivit lite bättre – fem segrar, fyra förluster och fyra kryss mot motsvarande motstånd. Det hindrade inte att att landslaget plötsligt fick panik efter 3–1-förlusten mot Schweiz i april och valde att överge Sundhages spelsätt. Med bara två matcher kvar till VM skulle man hitta tillbaka till 4-4-2.
Sverige kom till mötet med Nigeria utan ett väl inarbetat och tryggt spelsystem. Det var förstås Sundhages ansvar att situationen uppstod.
* Bristen på föryngring. Sundhage gillar rutin och är inte den som föryngrar om hon inte måste. Det innebar bland annat att hon valde ta med ett antal spelare till VM som inte gick att använda – och som inte heller är troliga landslagsspelare i framtiden.
Svensk damfotboll hade haft större nytta av att VM-bänken hade fyllts av fyra–fem yngre spelare med framtiden för sig. Sundhage borde titta på sin tyska kollega Silvia Neid som tar alla chanser att låta sina unga talanger få erfarenhet på världsnivån. Det är bara i A-landslaget man kan utvecklas till en fullödig A-landslagsspelare.
Silvia Neid
Nu höjs röster från krönikör efter krönikör efter krönikör efter krönikör om att det är dags för förändring. Om att Sundhage och resten av landslagsledningen bör bytas ut och ersättas av nya krafter med nya idéer.
Jag håller alltså med. Det känns rimligt att låta någon annan leda laget redan i OS-kvalet. Sundhage har haft drygt 2,5 år på sig att spela ut sina kort. Hon har gjort det utan att få de vinster som man hoppats på.
Fast det är inte vi i media som bestämmer. Känslan är att hon kommer att få en ny chans av förbundsledningen – om hon vill. Det är för övrigt en känsla som delas av fler.
Vi får hoppas att folket i förbundstoppen vet vad de gör. Att de gör en grundlig analys av läget innan de tar sitt beslut. Är det beslutet en fortsättning för Pia Sundhage får vi hoppas att hon har en bättre plan den här gången – och att spelarna ger henne en andra chans.
Den svenska startelvan har kommit – och den innehåller fyra mittbackar. Jag skrev i min matchguide om Pia Sundhage:s varning för Alexandra Popp och om hur duellen mellan Popp och Elin Rubensson var den som oroade mig mest. Där och då slog tanken mig att ”Sverige kanske spelar med en fembackslinje med tre mittbackar i morgon.”
Sedan föll den tanken bort ur mitt huvud. Fast den fanns kvar i Sundhages. Alldeles precis kom nämligen startelvan och den antyder en 5-3-2-uppställning även om laget är uppsatt 4-4-2. Utöver tre mittbackar i backlinjen har man ju även plockat in Linda Sembrant istället för Lisa Dahlkvist. Den sistnämnda ändringen överraskar mig mer. Jag tycker att Dahlkvist har varit en av våra bästa spelare i VM. Men hon har kanske fått ont igen.
Här är Sveriges elva, som den officiellt är uppställd: Hedvig Lindahl – Emma Berglund, Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Jessica Samuelsson – Rubensson, Sembrant, Caroline Seger, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Lotta Schelin.
Den tyska elvan blev däremot precis som jag trodde i min matchguide, alltså: Nadine Angerer – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea Kemme – Simone Laudehr, Lena Goessling, Melanie Leupolz, Alexandra Popp – Celia Sasic och Anja Mittag.
I kväll smäller det i Ottawa – eller Åddava som man säger här. VM går in i det avgörande skedet – utslagningsmatcherna. För första gången någonsin spelas det åttondelsfinaler och först ut är som bekant Sverige och Tyskland.
Som vanligt under mästerskapet har jag satt ihop en matig matchguide. Här är all info som behövs inför nattens drama:
Arena: TD Place Stadium (Lansdowne Park) i Ottawa.
Matchstart: 22.00 (16.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20. Domare: RI Hyang Ok, Nordkorea. Väder: Det förväntas bli soligt, varmt och kring 23 grader vid avspark. Odds: 80–20 i tysk favör. Tyskland har det bättre laget och bör vinna. Men man har även störst press på sig. Hjärnan säger tysk 2–1-seger, men någonting i bakhuvudet börjar säga att Sverige kommer att vinna en match i det här mästerskapet och att det lika gärna kan bli svensk seger med låt säga 3–2. Ni får tolka det hur ni vill… Förutsättningar: Det är en utslagsmatch – ett lag måste alltså vinna. Är det oavgjort efter 2×45 minuter blir det förlängning i 2×15. Är det fortfarande oavgjort då blir det straffsparksläggning.
Trolig svensk startelva: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Jessica Samuelsson – Sofia Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Lina Nilsson – Therese Sjögran och Lotta Schelin. Trolig tysk startelva: Nadine Angerer – Tabea Kemme, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Leonie Maier – Simone Laudehr, Lena Goessling, Melanie Leupolz, Alexandra Popp – Celia Sasic och Anja Mittag.
Kommentar:
På den svenska matchpresskonferensen i går pratade Pia Sundhage om att människor och lag som får en andra chans kan göra underverk. Sverige har fått en andra chans…
Nu tror jag kanske inte att det är ett underverk som krävs för seger – det tyska laget består ju också av människor. Många av de människorna är dessutom unga och ganska orutinerade på den här nivån. Det går att vinna mot dem.
Skall vi fortsätta vara positiva tycker jag att den tyska målvakten Nadine Angerer är sämre än tidigare. De senaste säsongerna har hon gjort ett antal svaga ingripanden. Här kastar jag dock in brasklappen att hon brukar växa med uppgiften, vilket säkert innebär att hon gör en toppinsats i kväll.
Melanie Leupolz
När det gäller den tyska startelvan är den stora frågan om Melanie Leupolz eller Dzsenifer Marozsan startar bredvid Lena Goessling på centralt mittfält. Jag tror på Leupolz som mer är en tvåvägsspelare än offensivt skickliga Marozsan.
På den tyska matchpresskonferensen garanterade Silvia Neid att Marozsan kommer att spela mot Sverige. Däremot ville förbundskaptenen inte berätta om det var från start eller som inhoppare.
Skall vi fortsätta leta positiva saker så är Tyskland känsliga för kontringar. Deras mittbackar Annike Krahn och Saskia Bartusiak jobbar helst framåt – inte bakåt. Och ytterbackarna Tabea Kemme och Leonie Maier ligger ofta väldigt högt upp i planen, vilket gör att de inte alltid hinner hem för att hjälpa sina innerbackar.
Mittback Bartusiak fick för övrigt i går bemöta Caroline Seger:s korrekta påstående att Tyskland har en långsam backlinje. Tyskan valde att slå bort det genom att säga att hon tycker att man har en bra backlinje och att hon inte bryr sig om vad motståndarna säger.
Jag har inte sett allt av Tyskland i VM, men det jag har sett är laget verkligen känsligt för kontringar. Inte minst vid egna hörnor, där man vräker upp hysteriskt mycket folk. Tyskland är för övrigt mycket farligt på alla fasta situationer. Man har många nickstarka spelare. Men om Hedvig Lindahl kan plocka ner hörnorna och snabbt tänka kontring finns chansen att Sverige kan få till riktigt intressanta situationer.
Hedvig Lindahl
Hörnor är också det svenska anfallsvapen som Pia Sundhage helst pratar om. Hon gav målvaktstränare Mikael ”Mille” Olsson en stor del i att Sverige haft så bra hörnor under VM. Fortsätter de svenska hörnorna att hålla högsta kvalitet kan de avgöra matchen.
Annars har ju Sverige som bekant väldigt svårt att skapa målchanser i själva spelet hittills i VM. Totalt har jag räknat till elva klara svenska målchanser på tre matcher. Av dem har nio kommit i samband med hörnor – och alltså bara två i själva spelet. Nämnas bör dock att båda de två målchanserna i spelet har blivit mål.
Det lär inte bli lättare att skapa målchanser i spelet mot starka Tyskland. Men vi har ju ett sparkapital i Lotta Schelin. Kan hon sluta fundera över huruvida hon är ensam uppe på topp eller inte och i stället koncentrera sig på att vinna bollen och hålla fast den högt upp i planen är mycket vunnet.
Det är nämligen inte bara mittbackarna i Tyskland som helst jobbar framåt – det gäller för hela laget. Kan vi med jämna mellanrum få dem att lägga energi på att jobba hem sjunker oddsen för svensk seger.
Historiskt sett är det 9–2 i mästerskap till Tyskland. Eller 7–2–2 efter 90 minuter. Dock har de båda kryssmatcherna vunnits av tyskorna på golden goal. Dessutom har Tyskland nu åtta raka segrar under ett tidsintervall av 20 år. Inte ens Therese Sjögran har varit med och slagit tyskorna.
Däremot har våra ungdomslandslag besegrat Tyskland flera gånger på senare år. Den yngre tyska generationen har alltså inte samma överlägsna självförtroende mot Sverige som den äldre. Kanske, kanske kan alltså även Sjögran få uppleva en seger innan hon lägger av.
Just Sjögran har varit den stora positiva överraskningen i det svenska laget. Jag trodde på förhand att hon skulle matchas ur laget medan Malin Diaz skulle matchas in. Det kan också ha varit tanken. Men Sjögran har varit genomgående bästa svenska spelare och bör inte bytas ut i onödan.
Det om svenska styrkor. När Pia Sundhage på den matchförberedande presskonferensen ombads att lyfta fram tyska styrkor nämnde hon Alexandra Popp:s huvudspel.
Jag har på förhand satt duellen mellan tyska vänsteryttern Popp och svenska högerbacken Elin Rubensson som den mest kritiska för svensk del. Rubenssons bristande utbildning i defensiven har blivit obehagligt påtaglig i flera matcher här i Kanada, och att vinna luftdueller mot Popp kräver väldigt mycket.
Dessutom är framför allt Anja Mittag en smart forward som gör smarta löpningar. Där måste alla backar vara vaksamma.
För svensk del kommer det även att krävas en stor taktisk skicklighet, framför allt under matchens första halvtimme. För i 20–30 minuter brukar Tyskland orka sätta en makalöst hård press på motståndarnas bollhållare, ofta jobbar man med sex–sju spelare i pressen.
Det kommer inte vara lätt för Sverige att spela kortpassningsspel under den perioden. Där rekommenderar jag att man spelar säkert och slår ganska många långbollar. Ytterbackarna får inte så chanspassningar in i mitten utan bör om de är det minsta osäkra helst slå raka passningar längs sidlinjen.
När tyskorna inte längre orkar pressa lika hårt och pressen avtar i intensitet – det är då Sverige har chansen. Är vi alltså med i matchen efter 30 minuter kan det här gå bra. Se bara på Norge i gruppspelet. De var överkörda under den första halvleken, men spelade jämnt med tyskorna efter paus.
Det svenska lägret har även rätt i att all press ligger på Tyskland. Ju längre tiden går utan att de kan avgöra matchen – desto mer stressade lär deras spelare bli. De vill knappast missa ett andra raka OS.
Å andra sidan har Sverige aldrig missat ett OS och vill inte göra det nu heller. Visst blir väl det här en hyperintressant match – även om vi slår ur underläge?
Vi är framme vid avgörandet i grupp D. Här kommer en lång och förhoppningsvis riktigt matig matchguide till Sveriges ödesmatch mot Australien.
Klart är att vårt lag måste vinna för att vara säkert på avancemang. Vi har inte saken i egna händer vid kryss i dag. För blir det kryss och vi slutar trea i gruppen får vi sannolikt sitta och vänta i ett dygn på besked om det blir åttondelsfinal eller inte. Jag skriver sannolikt eftersom jag räknar med att Kamerun inte förlorar med sex måls marginal mot Schweiz.
Här är all info inför nattens drama:
Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.
Matchstart: 02.00 (18.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 01.00. Domare: Lucila Venegas, Mexiko. Väder: Det förväntas bli soligt, varmt och kring 22 grader vid avspark. Odds: 51–49 i svensk favör. Det känns otroligt ovisst på förhand, men jag har en känsla av att Sverige vinner eftersom vårt lag har kniven hårdare upptryckt mot strupen. Mitt tips är alltså svensk seger med 2–1.
Trolig svensk startelva: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Jessica Samuelsson – Lina Nilsson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Sofia Jakobsson – Therese Sjögran och Lotta Schelin. Trolig australiensisk startelva: Lydia Williams – Caitlin Foord, Laura Alleway, Alanna Kennedy, Stephanie Catley – Emily van Egmond, Elise Kellond-Knight, Katrina Gorry – Lisa De Vanna, Kyah Simon och Samantha Kerr.
Förutsättningar för Sverige:
Vid vinst:
…Samtidigt som USA tappar poäng mot Nigeria vinner Sverige gruppen. Förutsatt att inte Nigeria vinner med två måls större marginal än Sverige – för då blir vi tvåa bakom Nigeria.
…Samtidigt som USA vinner mot Nigeria blir Sverige tvåa.
Vid kryss:
…Samtidigt som USA tar poäng mot Nigeria blir Sverige trea i gruppen. Som grupptrea på tre poäng och +-0-målskillnad är Sverige dock inte säkert på att få spela åttondelsfinal. Man måste hoppas att antingen Brasilien slår Costa Rica i morgon. Eller att Sydkorea och Spanien spelar oavgjort. Eller att Colombia besegrar England. Det är alltså en skör tråd att balansera på. …Samtidigt som Nigeria vinner mot USA blir Sverige sist i gruppen och åker ut.
Vid förlust:
…är Sverige utslaget.
Förutsättningar för Australien:
Vid vinst:
…Samtidigt som USA tappar poäng mot Nigeria vinner The Matildas gruppen.
…Samtidigt som USA vinner mot Nigeria blir The Matildas tvåa.
Vid kryss:
…Samtidigt som USA tar poäng av Nigeria blir The Matildas grupptvåa.
…Och Nigeria samtidigt vinner mot USA med två måls marginal. Då avgörs de tre topplaceringarna i gruppen på flest gjorda mål. Alla tre lagen kommer dock att avancera.
Vid förlust:
…Och Nigeria samtidigt tappar poäng mot USA kommer The Matildas trea i gruppen. Som grupptrea på tre poäng och med minusmålskillnad lever Australien farligt. De får hoppas på rätt resultat i grupperna E och F. Nämligen att antingen Brasilien slår Costa Rica. Eller att Sydkorea och Spanien spelar oavgjort. Eller att Colombia besegrar England med ett par måls marginal.
…Och Nigeria samtidigt vinner mot USA kommer The Matildas sist i gruppen och är utslaget.
Kommentar:
Det går förstås inte att veta exakt hur Pia Sundhage tänker på förhand kring startelvan. Men det lät på kvällens presskonferens att det blir samma lag som senast. Och med tanke på hur starkt Australien har startat sina matcher gissar jag att Sverige kommer att inleda exakt likadant som mot USA, alltså med ganska låg utgångsposition. De bör försöka hålla ihop laget tajt på mitten och inte ge utrymme för genomskärare från van Egmond och Gorry.
Beroende på matchutvecklingen kan jag tänka mig att Sverige kliver fram efter paus. Min uppfattning från de två första matcherna har varit att Australien inte orkat springa lika mycket i den andra halvleken som i den första. Hotet från sprintkulor som De Vanna och Kerr är alltså som störst den första halvtimmen.
Det positiva för svensk del är att försvarsspelet mot USA verkligen kändes stabilt och välorganiserat. Det var första gången på länge man kunde känna sig trygg även när motståndarna fick kontringslägen.
Offensivt var det inte lika bra. Vid fasta situationer fortsätter vårt lag att skapa målchanser, men i spelet har vi fortfarande bara skapat en chans på två matcher – den som Linda Sembrant höftade in till 3–2 mot Nigeria.
Lotta Schelin
Den stora gåtan heter Lotta Schelin. Att hon inte gjort några mål är inte det som bekymrar mig, utan det är att hon inte har skapat en enda målchans. Hon har bara haft ett avslut på två matcher – och det gick utanför, utan att vara det minsta farligt.
Jag läste i Aftonbladet att lagkompisarna skall ha kollat klipp för att se hur Schelin rör sig och för att lära sig var bollarna skall slås. Jag kanske är elak nu, men som jag ser det rör sig inte Schelin speciellt mycket utan boll. När nu resten av laget fungerade mot USA känns det som en bättre idé att Sundhage låter lagkompisarna styra Schelin än att de skall anpassa sig efter henne.
Som jag sett det har inte Schelin känts trygg i sitt spel under VM och hon har inte varit vän med bollen. Ofta när lagkompisarna lyft blicken för att söka henne har hon varit stillastående i mitten – och därmed blivit ett enkelt byte för motståndarnas mittbackar.
Efter matcherna har hon inte varit på samma strålande humör som vanligt. Hon har intagit lite av ett försvarsläge i intervjuerna, redan långt innan någon ens tagit upp hennes egen prestation.
Jag vill se Schelin löpa mer i sidled och dra isär de australiensiska mittbackarna i morgon och på så sätt skapa öppningar för löpningar bakifrån. Jag vill se henne ta en position så att hon kan löpa in från kanten, mot mitten när djupledsbollarna kommer. Alltså inte från mitten ut mot hörnflaggorna. Om Schelin får komma rättvänd med boll mot målet brukar hon vara otroligt farlig. Då kan hon göra de mål vi hoppas få från henne.
Sundhage sa så här om Schelin i dag:
”Det handlar inte bara om Lotta, utan det är ett lagspel.”
Själv satt jag och specialstuderade Schelin under de 15 minuter av träningen som var öppna för media. Där var det bara uppvärmning, men i passningsövningarna hade hon en mycket sämre bollträff än exempelvis Therese Sjögran.
Nu är det inte bara Schelin av svenskorna som har svag offensiv statistik. Expressen har gjort en artikel om att Sverige är sämst av alla lag i VM när det gäller avslut på mål. Det är i och för sig en sanning med modifikation.
I den officiella statistiken står Sverige på fyra avslut på mål, de är fördelade på fyra mot Nigeria och noll mot USA. Den yttersida från Caroline Seger som Meghan Klingenberg räddade på mållinjen räknas alltså inte som avslut på mål.
Officiellt är det bara skott i mål eller skott som räddas av målvakt som räknas som avslut på mål. Oavsett hur man räknar är det ett faktum att Sverige har haft få avslut, klart minst i grupp D. Nigeria står på 26, USA och Australien på 24 vardera medan Sverige bara fått till 16.
Av de 16 svenska avsluten har tre gått i mål, ett har räddats av målvakten, sju har räddats av utespelare och fem har gått utanför.
Jämför vi med Australien som ju har mött samma motståndare har de alltså 24 avslut, varav tre i mål, åtta som har räddats av målvakt, tre som har räddats av utespelare, nio som gått utanför och ett som tagit i målramen.
Personligen föredrar jag att räkna målchanser. Även om det finns ett stort inslag av personlig bedömning i vad som är en målchans och vad som inte är det så tycker jag det är en bättre statistik. Ett skott från målområdeslinjen är ju nämligen farligare än tio från mittcirkeln.
Även när det gäller målchanser är dock Sverige sämst i gruppen, med sju. Det är för få, men skall man vara positiv är det dock väldigt bra effektivitet att göra mål på tre mål av dem. Så här ser min målchansstatistik ut för grupp D:
Totalt: Australien 12, Nigeria 11, USA 10 och Sverige 7. Kollar vi effektivitet vinner dock Sverige klart. Alla fyra lagen har ju gjort tre mål vardera.
Vid presskonferensen i går fick Sofia Jakobsson frågan om hur Sverige skall lyckas öka antalet avslut. Hon sa:
”Vi skall bara köra på som vanligt så kommer det av sig själv.”
Kanske.
När det gäller Australiens lag spelar de en vacker fotboll. Laget bygger på ett gäng oerhört snabba och bollskickliga spelare i åldrarna 20–23.
I det åldersintervallet finner man nickstarka mittbacken Alanna Kennedy, de båda snabba ytterbackarna Stephanie Catley och Caitlin Foord, de spelskickliga innermittfältarna Emily van Egmond och Katrina Gorry, toppforwarden Kyah Simon samt blixtsnabba yttern Samantha Kerr. Flera av dem har redan spelat VM och varit utlandsproffs i flera år.
Jag frågade målvakten Lydia Williams i söndags om inte Australiens bästa VM borde vara det i Frankrike om fyra år. Då är nyckelspelarna 24–27 år – vilket brukar vara en spelares bästa ålder. Williams höll med, men med invändningen:
”Men jag tycker att vi har en bra mix redan nu.”
Hon är själv 27. Tre år äldre är viktiga Lisa De Vanna. Med henne och Kerr på varsin kant har Australien två otroligt farliga vapen i kontringsspelet. De Vanna har inte varit tillgänglig på veckans presskonferenser, till svensk medias förtret.
Vissa svenska journalister högg henne på flygplatsen häromdagen. Själv fick jag nöja mig med hennes syster Tania De Vanna.
Sarah Hickling och Tania De Vanna.
Hon meddelade att syrran är laddad för att ta revansch på Sverige, på att skicka hem svenskorna. Det var ju som bekant Sverige som skickade hem Australien från Tyskland för fyra år sedan.
Vid Australiens presskonferens i går eftermiddags sa förbundskapten Alen Stajcic att alla spelare är tillgängliga. Det skulle kunna innebära att Clare Polkinghorne går in i startelvan. Gissningsvis kör man dock vidare med den elva som höll nollan för första gången någonsin i en VM-match.
Det innebär att Lydia Williams vaktar målet. Den före detta Piteåmålvakten har haft problem med ena låret. Därför slog hon inga insparkar mot Nigeria.
”Det är en ren försiktighetsåtgärd. Vi siktar på att gå långt i turneringen och då vill man inte ta några risker.”
I övrigt i går förklarade Stajcic att det inte finns i Australiens stil eller kultur att spela på kryss.
”Vi går ut för att vinna varje match. Men lite gatusmarta måste vi vara. Är det oavgjort med tre minuter kvar kanske man inte skall ta onödiga risker.”
Stajcic var också klar med att hans lag har en bra utveckling och att målet är högt satt:
”Kan vi fortsätta att utvecklas på det här sättet kan vi nå topp två–tre i världen – vilket är vårt mål.”
Då har jag lämnat Winnipeg och checkat in i Edmonton. Det här verkar vara en lite modernare och trevligare stad. Jag har lämnat gästvänliga Melanies radhus långt ut i förorterna och bor numera på hotell mitt i stan.
Jag har varit kritisk till Winnipeg – och det är ingen stad man längtar tillbaka till. Men jag känner ändå att jag behöver säga att jag trivdes allt bättre där när jag började få lite grepp om sakerna. Den lugna och fina villastadsdel där jag bodde var exempelvis väldigt trevlig. Och jag förvånades lite av att alla hälsade artigt när jag tog promenader bland husen.
I går var det resdag. Jag satt på Winnipegs flygplats ihop med både den svenska och den australiska truppen. Så där från distans verkade det vara bra stämning i båda gängen – förklarligt eftersom båda gjorde goda resultat i fredags.
Jag gillar verkligen hur spelarna ställer upp när unga supportrar kommer fram och vill ha bilder. Jag såg hur en cirka tioårig tjej gick fram till Lotta Schelin och bad om ett foto. Då samlade Lotta ihop ytterligare några spelare och ordnade så att den lilla tjejen fick ett minne för livet. Guldstjärna till Schelin där.
På planen har hon haft det tuffare. Faktum är att vår storstjärna har lägst snittbetyg av alla de som jag har betygsatt i BT i de båda matcherna. Där ser snitten ut så här:
4,0: Therese Sjögran.
3,0: Hedvig Lindahl, Lisa Dahlkvist, Jessica Samuelsson (betygsatt i 1 match) och Amanda Ilestedt (1).
2,5: Elin Rubensson, Caroline Seger och Nilla Fischer.
2,0: Lina Nilsson, Emma Berglund (1) och Linda Sembrant (1).
1,5: Lotta Schelin.
1,0: Kosovare Asllani (1) och Olivia Schough (1).
Senast funkade defensiven utmärkt. Däremot skapade vi inte en enda riktigt farlig chans i spelet. Vi har alltså bara spelat oss till en målchans på två matcher. Skall Sverige kunna gå långt i VM krävs det att vi får till målchanser på annat än bara fasta situationer.
Och då måste Schelin hitta rätt. Både mot Nigeria och USA tycker jag att hon varit alldeles för passiv och stillastående i mitten. Jag eftersöker fler löpningar ut mot kanterna för att dra isär motståndarnas backlinje och på så sätt göra det lättare att hitta luckor för genomskärare.
Jag ser i Expressen att krönikör Tomas Pettersson också hoppas att Schelin skall vakna. Och att vårt forwardsess försvarar sig med att hon ofta lämnas ensam. Det känns som ett rätt blekt försvar. Schelin vet väl mycket väl att det är så här det är i mästerskap. Mot starka motståndare får lagen inte 25 öppna målchanser som Lyon kan ha i franska ligan. I mästerskap måste man ta de halmstrån som kommer. Och i det svenska laget är det Schelin som skall göra det.
Förhoppningsvis hittar hon rätt mot Australien på tisdag (natten mot onsdag svensk tid).
Apropå Australien tänkte jag hälsa på dem i dag. Jag läser i Expressen att:
”Australien är välkänt för att vara ett atletiskt lag – men med vissa brister i tekniken.”
Jag har sett båda The Matildas matcher på plats och det är knappast det atletiska jag imponerats av – det är det snabba och fantastiskt läckra passningsspelet. Samt den goda grundteknik som de flesta spelarna har. GP:s Eric Hilmersson sa till mig att ”Australien spelar som Sverige vill spela.”
Det är ett citat jag definitivt skriver under på.
Slutligen ett lästips. Under flygningen från Winnipeg satt jag och en mycket lång, men fantasiskt detaljerad artikel om OS-semifinalen 2012 mellan USA och Kanada. Det är grym läsning – jag gillar inte minst delen där de kanadensiska spelarna berättar om hur Abby Wambach hela tiden bearbetar domaren. Har du en stund över finns länken här.
Australien har just slagit Nigeria med 2–0 efter två mål av Kyah Simon och givit oss det utgångsläge vi ville ha. Nu ”räcker” det med seger mot Australien i sista omgången för att avancera.
Startelvorna till dagens match har just kommit. Den svenska blev som Expressen skrev, med skillnaden att Sofia Jakobsson är uppsatt som yttermittfältare medan Therese Sjögran är forward.
Pia Sundhage åtgärdar alltså den defensiva balansen i laget. Även USA har gjort en förändring för att stärka defensiven på mittfältet. Abby Wambach börjar nämligen på bänken. Det innebär att Morgan Brian går in på mittfältet och flyttar upp Christen Press som forward. Här är båda startelvorna:
Sverige: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Jessica Samuelsson – Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Lina Nilsson – Sjögran och Lotta Schelin. USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Carli Lloyd, Lauren Holiday, Morgan Brian – Sydney Leroux och Christen Press.
Den här fredagen är en viktig fotbollsdag på båda sidor av Atlanten. På hemmaplan spelar mitt lag viktig bortamatch mot Hestrafors i Västergötlands södra damfyra. Lycka till.
Några timmar senare är det dags för Sveriges andra VM-match. Det är världstvåorna från USA som står för motståndet, och här är min syn på förutsättningarna:
Arena: Investor Group Field i Winnipeg, eller som den heter under VM: Winnipeg Stadium.
Matchstart: 02.00 (19.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 01.00. Domare: Sachiko Yamagishi, Japan. Väder: Det förväntas bli soligt, varmt och kring 27 grader vid avspark. Odds: 90–10 i amerikansk favör. Mitt tips är att USA vinner med 2–0.
Trolig svensk startelva: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Lotta Schelin. Trolig amerikansk startelva: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Carli Lloyd, Lauren Holiday, Christen Press – Sydney Leroux och Abby Wambach. Sannolikt får Alex Morgan göra ett inhopp på cirka 30 minuter.
Kommentar: Här möts två lag som känner varandra väl och som leds av två förbundskaptener som känner varandra mer än väl efter en mängd års samarbete.
Flera av spelarna har varit lagkamrater och som grädde på moset har USA en svensk assisterande förbundskapten i Tony Gustavsson.
Båda lagen gick dessutom inte i mästerskapet med många frågetecken kring sig. USA har haft svårt att få riktig spets på anfallsspelet under våren, medan Sverige har sökt efter en defensiv stabilitet.
Inget av lagen fick till någon fullträff i sina VM-premiärer. USA var utspelat i 30 minuter av Australien. Man räddades så långt av Hope Solo och ett turligt mål framåt. Megan Rapinoes skott hade gått många meter utanför om det inte ändrat riktning.
Efter paus visade dock USA tyngd och stabilitet och malde ner Australien. Vid slutsignalen hade amerikanskorna trots allt tagit en imponerande seger. Imponerande för att man vann klart utan att prestera på sin absoluta topp. För USA blir det en stor injektion när Alex Morgan är redo för spel i 90 minuter.
Hon sa i och för sig efter premiären att hon är redo att starta redan mot Sverige. Men mer troligt är att hon gör ett inhopp på 25–30 minuter. Så här sa Morgan om sin status:
”Ja, jag är redo att starta om Jill (förbundskapten Ellis) vill det. Planen är att bygga på fler och fler minuter under turneringens gång, men behövs jag redan från start är jag förberedd.”
Det finns alltså många likheter mellan lagen. Ytterligare en är att båda är väldigt offensivt balanserade och har brist på bollvinnare på mittfältet. USA skulle kunna lösa det genom att flytta upp Christen Press på topp och spela Morgan Brian från start. Känslan är dock att man väljer samma startelva som senast.
Det innebär i så fall att Abby Wambach startar som forward. Jag frågade Emma Berglund tidigare i veckan hur man bäst stoppar Wambach i luftrummet. Svaret kom blixtfort:
”Man sätter Nilla Fischer på henne”
När vi ändå är inne på nickstarka amerikanskor, de svenska försvararna gör bäst i att se upp med Julie Johnston vid fasta situationer. Den 23-åriga mittbacken är stark, har bra tajming och offrar sig skoningslöst om bollen kommer mot henne. Det är ingen slump att hon är USA:s näst bästa målskytt i år.
Totalt sett har USA en klart snabbare backlinje än Sverige. Det är här den stora skillnaden mellan lagen ligger. USA har en väldig god defensiv trygghet. Man har bara släppt in tre mål på de senaste tio landskamperna. Samma siffra för Sverige är 18.
Den svenska defensiven har varit otroligt virrig under en längre period. Mot Nigeria i premiären kändes backlinjen stundtals både långsam och stabbig. Dessutom föll laget i sär, vilket skapade centrala ytor för motståndarna från vilka de kunde slå precisa passningar förbi de svenska backarna.
Dessutom saknade Sverige ett fungerande anfallsspel i matchen. Att man gjorde tre mål var fantastiskt bra gjort med tanke på att man bara spelade till sig en enda målchans i själva spelet på hela matchen. Det var genom bra känsla i de fasta situationerna som man fick med sig en poäng.
Effektivitet och bra slagna hörnor och frisparkar kommer att krävas mot USA för svensk del. Amerikanskorna bjuder som sagt inte på så många chanser i matcherna, utan det gäller att ta de som dyker upp.
För svensk del har mycket av debatten den senaste tiden handlat om lagets fysiska status. Många spelare har skavanker eller har nyligen varit skadade. Och som grädde på moset fick flera kramp mot Nigeria. Nu är det avspark lite senare på kvällen, vilket bör innebär att temperaturen sjunkit till behaglig nivå i andra halvlek.
På presskonferensen inför matchen konstaterade Pia Sundhage att Sverige har två chanser att fixa avancemang. Man behöver alltså inte känna press mot USA.
Jag håller med till viss del. Med tanke på hur det såg ut mot Nigeria skulle kunna kännas positivt med en hedersam förlust.
Och faktum är ju att Sverige gjort ganska bra resultat mot USA de senaste åren. På de senaste åtta matcherna har vi tre segrar och bara två förluster. Det är alltså inte omöjligt med svensk triumf – även om det känns osannolikt i dag. Och skulle vi vinna är plötsligt gruppsegern inom räckhåll…
Det sista var ett hastigt utslag av överoptimism. Prio ett i det läget Sverige är nu måste vara att ta sig vidare ur gruppen. I det sammanhanget är mötet Australien–Nigeria viktigt.
Det känns som en väldigt oviss match på förhand. Jag skulle kanske inte ha något emot att Australien vann, för då kan Sverige ta andraplatsen i gruppen av egen kraft – även vid förlust mot USA.
I kväll smäller det. Sverige ställs mot Nigeria i vår VM-premiär. Här är en kort guide till matchen.
Arena: Investor Group Field i Winnipeg, eller som den heter under VM: Winnipeg Stadium. Matchstart: 22.00 (15.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.40. Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea. Väder: Det förväntas bli soligt och varmt, 27 grader vid avspark. Odds: 65–35 i svensk favör. Mitt tips är svensk seger med 2–1.
Trolig svensk startelva: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Lotta Schelin.
Kommentar: Även om Nigeria har ett lovande lag skall Sverige vara det starkare laget i nuläget. Men premiärer är ofta nerviga historier och nigerianskorna har inget att förlora. Dessutom har det ju funnits många frågetecken kring det svenska laget. Både när det gäller skadesituationen och när det gäller försvarsspelet.
Alla spelare tränade i dag och alla skall vara friska. Eller det kanske skall stå ”friska,” för det är rätt många skavanker och Pia Sundhage lär tvingas växla en hel del i sin elva under turneringen om alla skall hålla hela vägen. Det finns ju frågetecken för en mängd spelare.
Exempelvis känns tejpningen av Kosovare Asllani:s knä större och större för varje dag. Och Lotta Schelin mötte media med en ispåse kring sitt högerknä. Hon kommer att spela med smärta men är inte speciellt bekymrad för tillfället.
Nigerias Super Falcons är ett lag jag sett väldigt lite de senaste åren. Däremot har jag sett deras U20-lag flera gånger, alltså det lag som bildar stomme i VM. U20-laget har varit riktigt vasst i sina offensiva omställningar, något Sverige kommer att behöva se upp med i dag.
Jag har sett att flera svenska medier har roats av det faktum att veteranen och division 2-spelaren Perpetua Nkwocha finns med i truppen. Dra inte förhastade slutsatser och se det som ett svaghetstecken, utan ta det mer som att hon är med som vägvisare för en ung och talangfull trupp. Nkwocha är en legendar i Nigeria och är någon som de unga kan se upp till.
I grupp D spelas även matchen USA–Australien kommande dygn. Där är det 90–10 till USA på förhand. Men med tanke på hur darrigt USA har uppträtt på sistone skall man inte helt avskriva The Matildas. För Australien kan spela avslappnat mot amerikanskorna. Australiens viktigaste match kommer ju i andra gruppomgången, mot Nigeria. Där skall Sam Kerr och de andra säkra avancemang till åttondelsfinalen.
För USA:s del rapporteras att Alex Morgan är tillbaka i full träning och att hon är redo för spel. Det skulle dock förvåna om hon är med i startelvan redan i premiären. USA har råd att spara sin superstjärna till mer avgörande matcher.
En blogg om internationell damfotboll 