Etikettarkiv: Sveriges damlandslag

Till slut fick Dennerby en Seger av världsklass

Publicerad den av
1

Så har man slagit sig ner i tv-fåtöljen efter en heldag i damfotbollens tecken. I förmiddags var jag med på en liten sittning med den svenska EM-organisationen. Det var intressant, och det finns all anledning att återkomma till den inom kort.

Men först lite synpunkter på dagens svenska landskamp – Thomas Dennerby:s avskedsmatch.

Thomas Dennerby

Thomas Dennerby intervjuas av Daniel Kristiansson och Hanna Marklund

Efteråt, när Dennerby mötte pressen, verkade han avslappnad och kanske även lite lätt rörd. Han sa att det absolut var rätt tid för honom att lämna posten som förbundskapten, och att han således inte ångrar sitt beslut på något sätt. Men att avskedet ändå var jobbigt. Han förklarade så här:

”Jag älskar människor. Jag älskar de som jobbar på hotellen, spelarna, ledarna – jag älskar er journalister.”

Han konstaterade också att han tog jobbet för att vinna titlar. Han hade tänkt sig bli den förste svenske förbundskapten sedan 1984 att leda landslaget till ett mästerskapsguld. Men att tre förluster på fyra kvartsfinaler i stora mästerskap är inte godkänt.

Skulle laget vinna guld på hemmaplan nästa år gav han följande löfte, eller skall vi se det som ett hot:

”Vinner de EM nästa år ska jag vara den första som springer in på planen…”

Till själva matchen. För svensk del var den länge väldigt avslagen. Före paus fick jag tre nya favoritspelare. Alla spelade i orange.

Lagkaptenen Daphne Koster kanske inte är blixtsnabb. Men hon spelar ett väldigt elegant mittbacksspel. Den defensiva mittfältaren Anouk Hoogendijk visade en underbar förmåga att spela sig ur alla situationer. Och släpande forwarden Lieke Martens briljerade med fin bollbehandling, och ett bra passningsspel.

Anouk Hoogendijk

Sverige?

Uselt. Spelarna verkade helt ointresserade av att ge Dennerby en fin avskedspresent. De verkade inte heller förstå att Pia Sundhage kommer att studera den här insatsen noga innan hon tar ut sin första trupp. För uppträdandet var stillastående och helt utan aggressivitet.

Jag har tidigare ifrågasatt Caroline Seger i landslaget. Det gjorde jag i halvtid i dag också. Jag satt nämligen och specialstuderade henne. Och under de första 45 minuterna gjorde hon nästan bara alibilöpningar. Hon lät Lisa Dahlkvist ta hand om precis allt skitjobb centralt på planen.

Caroline Seger

Efter paus kom en ny Caroline Seger ut på planen. Plötsligt var hon en världsspelare. Visst hände det att hon fuskade med hemjobbet även i andra halvlek. Men på det stora hela var hon planens gigant – rörlig, kreativ och hjärnan bakom de flesta svenska anfallen. Spelar hon på den nivån är hon spelaren att bygga laget kring.

Den viktigaste gåtan för Pia Sundhage att lösa är att få Seger att vara en världsspelare under 90 minuter plus tillägg, varje gång hon drar på sig landslagströjan. Knäcker Sundhage den nöten så kan vi faktiskt stå där med EM-pokalen på Friends Arena den 28 juli nästa år.

Fast i halvtid tänkte man knappast på EM-guld. Så långt ledde Holland rättvist med 1–0. Jag ifrågasatte i går om inte Dennerby hade matchat en något för offensiv startelva. Så visade det sig vara. Ingen av Lotta Schelin, Antonia Göransson, Kosovare Asllani, Seger eller Sofia Jakobsson vann några bollar. Och när vi trots allt fick innehav, så kastade vi bara i väg bollen.
Holland hade alltså 1–0 i mål. De hade även 54–46 i bollinnehav och 4–1 i skott mot mål.

Holland jublar

I andra halvlek vann Sverige däremot skotten mot mål med 10–0. Klart är att laget fick väldigt mycket bättre balans när Marie Hammarström kom in på vänsterkanten. Hon hjälper de centrala mittfältarna i defensiven, och bidrar till att öka bollinnehavet.

Klart är också att Kosovare Asllani växte ut till en tänkbar startspelare som en följd av att Seger började jobba. Plötsligt fick Kosse vettiga passningar på fötterna, och Kristianstadsspelaren kunde visa sin höga potential.

Jubel över 2-1-målet

Som jag ser det står Pia Sundhage inför två val när det gäller offensiv uppställning. Antingen att fortsätta med 4-2-3-1 med Asllani som tia. Eller byta till 4-4-2 med Jakobsson och Schelin som forwards. Det skall bli intressant att se vilken färdriktning vår nya förbundskapten väljer.

Det skall även bli intressant att se hur Sundhage tänker använda Caroline Seger. För som sagt, Seger har nyckeln till svensk framgång. Om hon bara känner för att använda den.

Dennerbys fina facit

Publicerad den av
Svara

Här är Thomas Dennerby:s sista startelva som svensk förbundskapten: Hedvig Lindahl – Lina Nilsson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist – Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani, Antonia Göransson – Lotta Schelin.

Det är en ovanligt offensiv uppställning för att vara Dennerby. Kanske till och med en för offensiv uppställning, det finns ju bara en bollvinnare på mittfältet. Fast även det här laget bör kunna ge i praktiken EM-klara Holland en bra match.
Det enda som överraskar mig lite med startelvan är att vår klart bästa poängspelare i OS, Marie Hammarström, inte får vara med.

Att Dennerby skulle spelar Lindahl i målet är ju däremot ingen överraskning. Men som jag ser det är det förbundskaptenens stora misstag under de sju år han lett oss.

För jag har hört och läst om att Sverige har tappat mark under Thomas Dennerby. Det är ju helt fel. De som säger det har ingen koll.

Och visst man kan känna vibbarna av misslyckande när man läser dagens rubrik på damfotboll.com: ”Ändå inget dåligt facit när Thomas drar slutstrecket”.

Nej, Dennerby har inget dåligt facit. När han tog över som förbundskapten i juli 2005 var Sverige rankat sexa i världen. När han nu lämnar över till Pia Sundhage är Sverige rankat – sexa.
Dennerby har gjort ett stabilt och bra jobb under sina dryga sju år. Han har hållit kvar Sverige i världstoppen – och det är bra gjort.

För titta här. Så här såg toppen av damfotbollens världsrakning ut för sju år sedan:

1) Tyskland
2) USA
3) Norge
4) Brasilien
5) Frankrike
6) Sverige
7) Nordkorea
8) Kina
9) Danmark
10) Italien
11) Japan
12) Kanada

Nu ser världsrankingen ut så här:

1) USA (310 miljoner)
2) Tyskland (82 miljoner)
3) Japan (126 miljoner)
4) Brasilien (201 miljoner)
5) Frankrike (64 miljoner)
6) Sverige (9,5 miljoner)
7) Kanada (33 miljoner)
8) England (GB – 60 miljoner)
9) Australien (20 miljoner)
10) Italien (62 miljoner)
11) Nordkorea (23 miljoner)
12) Danmark (5,5 miljoner)

Siffran bakom respektive land visar ländernas folkmängd i oktober 2011 – enligt wikipedia.

Jämför listan från 2005 med den från 2012, och se att Sverige är det enda land med färre än 60 miljoner invånare som låg på topp tio för sju år sedan – och som fortfarande ligger kvar. Det är imponerande.

Och verkligheten är ju bättre än så. För under nästan hela Dennerbys sjuårsperiod har vi legat på en högre placering än sexa. Större delen av tiden har vi faktiskt legat topp fyra. Så trots att damfotbollen utvecklats enormt sedan 2005 är vi med bland de länder som leder utvecklingen.

I länkad artikel på damfotboll.com konstateras att Dennerby har 25-3-0 i kvalmatcher till stora mästerskap. Och att samma siffror i mästerskapens gruppspelsmatcher är 9-4-2. Det är två fantastiska tabellrader.

Trots det har Dennerby ryktet om sig att vara en förlorare. Och hans facit i stora mästerskap är trots allt inte lysande:

* VM 2007: Utslagna i gruppen
* OS 2008: Utslagna i kvartsfinal
* EM 2009: Utslagna i kvartsfinal
* VM 2011: Brons
* OS 2012: Utslagna i kvartsfinal

Det innebär att Dennerbys statistik i mästerskapens utslagsmatcher är 2-0-4. Och det är förstås de siffrorna som gjort att han fått en förlorarstämpel.

Fast om vi skall vara ärliga har Dennerby haft ett sämre spelarmaterial att jobba med än föregångaren Marika Domanski-Lyfors. Det laget peakade 2003–05, en period där de spelade minst semifinal i tre raka mästerskap. Och kärntruppen där var på väg ner när Dennerby tog över.

Han har fått påbörja en generationsväxling, och jag tycker att han skött det bra.

När jag har träffat Dennerby har han varit trevlig och prestigelös, en person som det är lätt att tycka om. Men alla spelare har inte varit på hans sida de senaste åren, och därför var det dags nu att ge landslaget en ny energikick.

Så med bara timmar kvar på en era säger vi tack Dennerby, välkommen Sundhage.

Det franska hotet

Publicerad den av
Svara

Den franska ligan är redan rankad som bättre än damallsvenskan. Orsaken till det är förstås Olympique Lyonnais, och deras stora framgångar i Womens Champions League de senaste åren.

I Lyon vurmar klubbpresidenten Jean-Michel Aulas för damerna, med följden att de erbjuds lysande förutsättningar, bland annat i form av miljonlöner till stjärnorna. En som drar fördel av det är Lotta Schelin, som tjänar mycket mer i Frankrike än vad hon hade kunnat göra på hemmaplan.

Ännu så länge har dock Lyon varit ganska ensamma i sin stortsatsning. Inte bara i Frankrike, utan i hela världen. Ingen annan klubb med framgångsrikt herrlag har satsat mångmiljonbelopp på att sätta ihop ett starkt damlag.

Fast nu verkar efterföljaren vara på gång.

Enligt Aftonbladet tänker nämlligen Paris Saint-Germain – ja, det är ju Zlatan Ibrahimovic:s nya klubb – öppna plånboken och skapa ett super-damlag. Satsningen är i och för sig ännu så länge högst oprecis. Men PSG har miljarder att röra sig med. Och det räcker med 20–30 miljoner kronor i årsbudget för att bli en självskriven finalkandidat i Champions League.

För damfotbollen som helhet är det här förstås jättebra. För det behövs storsatsningar på tjejer. Men för svensk del kan det här på sikt vara förödande.

Som jag ser det är en stark damallsvenska svensk damfotbolls starkaste kort in i framtiden. Om vi även fortsättningsvis har en av världens tre–fyra bästa ligor så kommer även landslaget att hänga med i världstoppen.

När fler penningstarka klubbar på kontinenten öppnar sina kassakistor kommer damallsvenskan inte att kunna konkurrera om toppspelarna. Och tappar ligan i kvalitet riskerar landslaget också att ganska snart falla på rankingen.

Och som sagt. För svensk damfotboll på sikt är det alltså ingen positiv nyhet att läsa om storsatsningar i andra länder samtidigt som i princip alla damallsvenska klubbar har jätteproblem med att få ihop ekonomin.

Hur är det med klubbkänslan?

Publicerad den av
3

I samband med att transferfönstret stängde, och det stod klart att Susan Varli valt att gå från AIK till Djurgården var det en liten debatt kring klubbkänsla inom damfotbollen på twitter.

Det konstaterades att det är tämligen många spelare som spelat för två eller tre av Stockholmslagen AIK, Djurgården och Hammarby. Vi snackar hur som helst om väldigt många fler än på herrsidan. Och alla klubbyten görs nästan utan att att någon höjer på ögonbrynen.

En som uppmärksammade diskussionen var nya Malmöspelaren Lisa Ek. Hon skrev så här:

”Jag tror det handlar om att vi damspelare inte lirar för cash eller status. Vi spelar för att utvecklas max och då sätter vi det som prio ett när vi byter klubb. Så var det i alla fall för mig när jag bytte AIK mot Hammarby. På herrsidan finns grundförutsättningarna (träningsmöjligheter, återhämtning, sjukteam och så vidare) i alla klubbar, på damsidan kan det skilja mycket från klubb till klubb, och från år till år.”

Hon konstaterade också att hon förstås inte kan prata för alla andra som flyttat mellan Stockholmsklubbarna.

Jag har inga speciella åsikter i frågan. Men jag tycker att det är ett intressant område att fundera kring. För överhuvud taget är det fler övergångar inom landets högsta serie bland tjejerna än det är bland herrarna. Visst hänger det delvis på att damallsvenskan är en av världens bästa ligor, medan herrallsvenskan är rätt kass.

Men samtidigt är det intressant att man kan gå från en svensk toppklubb till en annan utan att riskera att få svikarstämpel. Och flera av våra landslagsspelare har också representerat flera olika svenska klubbar.

Det känns lite som flugor till sockerbitar. Under en period på några år kan en klubb vara het, och då dras alla till den. Nästa två- eller treårsperiod är de en annan klubb som satsar, och plötsligt dras alla dit.

Kommer det att fortsätta vara så? Eller kommer tjejerna i framtiden att bli mer trogna sin första damallsvenska klubb?

Jag känner inte att jag har några svar på frågorna, och lämnar därmed det här ämnet för i dag. Men det kanske finns anledning att återkomma.

Innan jag stänger bloggen för kvällen så några ord till om gårdagens landslagstrupp. Samtidigt som Thomas Dennerby vid gårdagens presskonferens sa att han inte ville påbörja en föryngring i landslaget, utan lämnar det till Pia Sundhage, så bjöd han på följande citat:

”Om jag själv skulle driva detta vidare, kunde till exempel Malmös Elin Rubensson blivit aktuell.”

Jaha, men då avslöjade han ju ändå en del av den föryngring han hade tänkt. Var det så genomtänkt?
Och när han ändå sa så kunde han ju lika gärna tagit med Rubensson. Eller?

Dessutom tog han upp en fråga som diskuterats på twitter den senaste tiden, den om åldern på våra bästa målvakter. Och bristen på unga efterföljare. Dennerby sa:

”Den stora frågan är vem som ska ta över målvaktsplatsen i landslaget efter dagens generation, som alla är runt 30 år. Susanne Nilsson i AIK är den enda unga svenska målvakten som spelar i allsvenskan.”

Att få fram en ny generation duktiga målvakter är verkligen svensk damfotbolls största utmaning framöver.

Inte mycket nytt i Dennerbys sista trupp

Publicerad den av
1

Thomas Dennerby har just presenterat sin sista trupp som förbundskapten för damlandslaget. Och den innehåller inget nytt.

Eller. Jämfört med OS är förstås Sara Larsson tillbaka. Fast hon är ju knappast ny i landslagssammanhang.

Dennerby har tagit ut 19 spelare. Övriga 18 fanns med bland de 22 i bruttotruppen till OS. Men han plockar in OS-reserverna Stina Segerström och Kristin Hammarström på bekostnad av Malin Levenstad och Sofia Lundgren.

Däremot är de båda andra OS-reserverna, Jessica Landström och Susanne Moberg, således utanför truppen.
Det innebär att 16 av de 18 ordinarie i OS-truppen samt två av de fyra reserverna alltså är med.

Med tanke på att Dennerbys jobb snart är över så var det inte annat att räkna med, än en trupp bestående av gamla pålitliga kort. Eventuella förändringar får Pia Sundhage stå för.

Här är en länk till truppen i sin helhet.

För övrigt sitter jag och ser på den andra semifinalen i F20-VM samtidigt som jag skriver det här inlägget. USA är finalklart, och där kommer man att få möta Tyskland.

Tyskorna leder nämligen med 3–0 mot Japan efter 32 minuter. Och Dzsenifer Marozsan har visat varför hon är guld värd för Tyskland. Redan i första minuten stod hon för ett mästerverk. ”Maro” som hon kallas gjorde först en läcker tvåfotare, och följde upp med en precis yttersida i djupled till Melanie Leupolz, som gjorde 1–0. Innan matchen var en kvart hade Marozsan även lobbat in 2–0-målet.

3–0 nickade för övrigt Lena Lotzen efter en hörna. Det tyska laget är helt överlägset i den här turneringen – och i världen. När man ser dem spela är det svårt att förstå hur Sverige kunde slå ut 19-åringarna i våras.

Pia är större än sporten

Publicerad den av
Svara

Vid lunchtid i morgon presenterar Thomas Dennerby sin sista landslagstrupp. Det känns hett, eller hur?

Pia Sundhage

USA:s förbundskapten Pia Sundhage

Nej, faktum är ju att truppen känns totalt ointressant. För tillfället är det bara Pia Sundhage som är intressant i svensk damfotboll. Och det är samtidigt både bra och illavarslande.
Jag hörde henne förresten säga så här till SVT i dag: (Hon gjorde det i en intervju som gjordes i samband med dagens välbesökta presskonferens på Råsunda)

”Jag var med en gång i tiden då jag inte fick spela fotboll – för att jag var flicka. Och här står vi nu på en fin gräsmatta i Sverige och det är ett intresse – inte bara för mig som förbundskapten, utan även för laget och för damfotboll.”

Fast tyvärr har Sundhage fel. Intresset är för henne – och bara för henne. Nyfikenheten på laget är tyvärr nära noll. För det lär inte vara anstormning till Dennerbys presskonferens i morgon. Och det lär knappast vara anstormning till Gamla Ullevi för Hollandskampen om knappt två veckor heller.

För minns att vi har spelat tre landskamper på hemmaplan i år. Vi har mött de tre OS-medaljörerna Kanada, USA och Japan. Och publiksiffrorna har varit 2073, 2752 och 5183. Alltså totalt 10008 åskådare mot världens tre bästa lag.

I Borås har Elfsborg femsiffrigt publiksnitt i allsvenskan. Jämför det med vårt damlandslag, som alltså behöver tre matcher för att nå femsiffrigt. Och vi snackar matcher, där vi möter världens största stjärnor.

Så tyvärr, det finns inte något stort intresse. I varje fall inte för laget och sporten.

Men det finns för Pia Sundhage som person. Hittills har pådraget från svensk media varit imponerande stort. Hon har synts och hörts överallt. Kanske kan det också leda till intresse för vårt landslag på sikt. Vi får hålla tummarna för det.

Fast pessimisten i mig är inte så säker på att så blir fallet. Tyvärr.

Kanonstart av Sundhage – som måste få en ärlig chans

Publicerad den av
2
Coach Pia Sundhage

Pia Sundhage

Pia Sundhage är klar som svensk förbundskapten – och lyckan bland landets största damfotbollssupportrar vet inga gränser. Sedan i går eftermiddag har jag sett så många överdrifter att man undrar vad som händer.

För läser man på twitter får man bilden av att Sundhage är världens genom tiderna största fotbollsledare – och allt hon tar vid blir till guld.

Och det blir värre. Jag hörde nyss på P4 Extra att fler än hälften av programmets webbläsare tror att Sundhage kommer att leda Sverige till OS-guld.

Lugn nu.

Drömmar är kul, men låt dem vara drömmar. För med de orimliga förväntningar som vi redan lagt på Sundhages axlar så kan hon ju inte lyckas. Vinner hon VM- och OS-guld är det bara som det skall. Allt annat är fiasko.

Som jag tidigare skrivit hade helst sett att hon tagit vägen om herrfotbollen. Att få bli den som bryter den tråkiga könsbarriären är något mycket större och viktigare än att bli svensk förbundskapten.
Men risken är stor att hennes marknadsvärde sjunker nu. För även om jag har full tilltro till hennes förmåga att bygga lag så är det svenska spelarmaterialet väldigt mycket sämre än det amerikanska.

Det har spelats sex VM och fem OS i fotboll för damer. På de elva turneringarna har USA aldrig kommit sämre än trea. De tar alltså alltid medalj – oavsett vem som leder dem. Sex gånger har USA vunnit guld.

Sverige har aldrig tagit guld. Vi har tagit tre medaljer i VM, och noll i OS.

Pia Sundhage kom alltså till ett dukat bord i USA. Hon kom de regerande olympiska mästarinnorna – till en vinnarkultur. Hon kom till ett land som har ett 50-tal spelare av hög världsklass.

Hon kommer inte till ett dukat bord i Sverige. Inte alls. Hon kommer till ett land som har knappt ett tiotal spelare av hög världsklass. Fast vi är på uppgång igen. Det blev VM-brons i fjol, och kvartsfinal i OS i år – trots att vi hade en mängd tunga skador.

Hopppas inte att någon tror att jag är ute efter att förringa Sundhages insats i USA. Jag vill bara klargöra att det är helt andra förutsättningar som gäller där.

Men Sundhage har lärt sig allt om vinnarinstinkt i USA, och förhoppningsvis kan hon överföra de kunskaperna på vårt svenska lag. Och som inspiratör är hon svåröverträffad. Det vet alla som träffat henne.

Hon intervjuades nyss i P4 Extra. Där sa Sundhage att hon att framgångsreceptet i Sverige blir att inspirera spelarna, och påminna dem om de mål som de själva varit med och bestämt. Hon sa också att:

”Det är Lotta Schelin som skall göra sin bästa match när det verkligen gäller. Det är Caroline Seger som bestämmer sig för redan nu, att det här skall vi göra ihop.”

Det är två tydliga signaler om att Sundhage vet vad som gäller i Sverige. Och att hon tänker sätta hård press på sina stjärnor. De måste bära resten av laget.

Här har Sundhage en stor fördel i att det är hon som är stjärnan. Det är henne alla dyrkar – inte spelarna. Alltså kommer hon ha ett övertag på spelarna från start. Det är liksom inte läge att sticka upp.

Personligen tycker jag att det var en kanonstart på det nya jobbet.

Genom att flytta pressen till de viktigaste spelarna visar hon direkt vem som bestämmer. Nu skall bara spelarna ta emot de hårda passningarna på rätt sätt.

För övrigt undrar jag om alla som jublat över Sundhages ankomst verkligen har koll på vilken ledarstil hon har. Hon är inte en sådan som byter hit och dit.
Tvärtom gör hon som Thomas Dennerby, och väljer ut elva spelare som får fullt förtroende. Och det skall mycket till innan hon ändrar i laget. Så på den fronten lär det inte bli någon förändring.

Jaja. Nog om det här. Nu återstår det bara att hälsa Pia Sundhage välkommen hem. Och önska all lycka.

Pia är klar – och hon har mycket att jobba med…

Publicerad den av
Svara

Alldeles nyss blev det officiellt: Pia Sundhage är svensk förbundskapten. Nyheten släpptes på förbundets hemsida några minuter efter midnatt svensk tid.

Kan ni tänka er en motsvarande presentation av en ny förbundskapten för herrlandslaget? Alltså att namnet släpps mitt i natten, strax efter att huvuddelen av Sveriges tidningar gått i tryck? Knappast va.

Stackars Sundhage, som skall behöva jobba med ett lag som det egna förbundet fullständigt skiter i. Känslan är att hon kommer att få mycket att ta tag i…

Pia hyllas av alla

Publicerad den av
Svara
Pia Sundhage

Pia Sundhage håller presskonferens

Som alla garanterat redan har hört så väljer Pia Sundhage att lämna USA. Och hon kommer med mycket stor sannolikhet att presenteras som svensk förbundskapten inom en mycket kort framtid.

Jag skall ge mina synpunkter på det ganska snart. Men först synpunkter från USA:s spelare. Jag har kollat twitter under eftermiddagen och noterat att det är genomgående hyllningar.
Visst fick Thomas Dennerby ett och annat tack av sina spelare när han avgick. Fast Sundhage får hyllningar i en lite högre division.

Under trenationsturneringen i våras bad jag fyra av USA:s affischnamn ge sina kommentarer om Sundhage. Det var rejäla hyllningar.
Visst var det på ett sätt givet att spelarna skulle vara positiva. För vem vill hamna på kant med sin chef bara någon månad innan OS?
Fast man känner vad som kommer från hjärtat, och vad som sägs bara för sakens skull. Och alla spelarna blev uppriktigt glada över att få berätta sin syn på Pia. Och det kändes som ärliga hyllningar.

Tillbaka till dagens twitterhyllningar. Här är ett urval:

Hope Solo:

”Vilken resa vi har haft. Tack Pia… …Pia har låtit oss vara individer, samtidigt som hon visat oss vad ett LAG är. Hon har lett oss till två guld, ett silver OCH vi har spelat vacker fotboll.”

Pia Sundhage tackar Alex Morgan

Pia Sundhage tackar Alex Morgan

Alex Morgan:

”Vilken fantastisk resa det har varit för mig de senaste tre åren under Pia. I har lärt mig så mycket, men huvudsakligen att njuta på vägen. Tack Pia.”

Carli Lloyd och Pia Sundhage

Carli Lloyd:

”Det har varit en absolut ära att spela för Pia. Under de senaste fem åren har hon lett vårt lag till tre finaler – två guld och ett silver. Jag vill tacka Pia för allt hon har gjort för laget och för mig. Hon har trott på mig från dag ett, och låtit mig växa som spelare.”

Heather Mitts:

”Under fem år tog Pia oss till två OS-guld och ett VM-silver. Nästa förbundskapten har stora skor att fylla ut. Tack och ett stort lycka till.”

Sydney Leroux:

”Jag har älskat att spela för Pia, även om det var under en kort period. Hon gav mig en chans att bli del av något stort, och jag kommer att vara tacksam för alltid.”

Den roligaste hälsningen via twitter har nog ändå USA:s damlandslags eget twitterkonto bjudit på. De lade nämligen upp den här länken, med Pias favoritartister Simon & Garfunkel, Homeward Bound.

Strax är det avspark i Pia Sundhage:s sista match som förbundskapten för USA.

Lördag är en bottendag, men söndag är toppen

Publicerad den av
Svara

Lördag är botten och söndag är toppen. I varje fall i damallsvenskan den här helgen. För i morgon spelar alla de fyra bottenlagen. Och på söndag spelar fem av de sex lagen på tabellens övre halva.

Lördagens heta match är självklart Jitex–Djurgården. Djurgården har inte tagit en enda poäng på sju matcher utanför Stockholmsområdet. Målskillnaden är 2–27 på de sex matcherna.
Nu är det hög tid för laget att bryta den usla sviten, och lämna en bortamatch som segare. I varje fall om man tänker hänga kvar.

Jitex har varit på behörigt avstånd från bottenstriden ett tag. Men nu har Mölndalsklubben dragits ner i skiten. Dessutom är nyckelspelaren Annica Sjölund borta för resten av säsongen. Dags för andra att kliva fram således. För Jitex behöver sannolikt ta tre poäng för att få lite andrum.

Även övriga två bottenlag spelar i morgon. AIK, som i dagarna har tappat Susan Varli till Djurgården och Therese Boström till Umeå, är ett ojämnt gäng. Men eftersom man ofta tar poäng av topplag kanske gnagartjejerna kan sno någon pinne av serietrean Vittsjö.
Kif Örebro har en tuff bortamatch i Umeå. Känslan är att Kif får svårt att plocka med sig några poäng därifrån.

Så till söndagens toppmatcher. Mest intressant är Skånederbyt Kristianstad–Malmö. Formstarka KDFF brukar ha det svårt mot Malmö. Det kanske är dags att ändra på det nu?
För Tyresö väntar hemmamöte med Linköping. Då blir det garanterat revansch för vårens förlust. Tyresö är helt enkelt ett väldigt mycket bättre lag än Linköping för tillfället.

* Utanför Sveriges gränser händer en del intressant i helgen. USA:s landslag inleder sin segerturné genom landet genom att möta Costa Rica i morgon. De kommer även att spela ett par matcher mot Australien och Tyskland. Snacka om att smida medan järnet är varmt.
Här har de ansvariga på Svenska Fotbollförbundet mycket att lära. Efter VM-bronset väntade ju vi som bekant 8,5 månader innan vi spelade första hemmakampen. Vaket…

* I F20-VM körde Tyskland över Norge med 4–0 i dagens kvartsfinal. Målen gjordes av Lena Lotzen (2), Melanie Leupolz och Luisa Wensing. Tyskorna var bättre på allt.
Men segern kastar om spelschemat i Frauen-Bundesliga, som startar på söndag. På grund av juniorlandslaget så spelas bara två matcher den här helgen. Fast det är seriens två svensklag och tillika storfavoriter som visar upp sig. Det rör sig nämligen om matcherna Sindelfingen–Potsdam och Frankfurt–Jena.

För som det ser ut nu får vi bara två svenska spelare i den tyska ligan i vinter, Antonia Göransson i Turbine Potsdam och Sara Thunebro i FFC Frankfurt.

I brist på tv-sända matcher från vår svenska liga den här helgen kan jag rekommendera DFB-tv och mötet mellan nykomlingen Sindelfingen och Göranssons lag, de regernade mästarinnorna från Potsdam. Den matchen sänds 11.00 på söndag via den här länken.

* I den andra kvartsfinalen i F20-VM vann USA mot Nordkorea med 2–1 efter förlängning. Det enda som imponerar med USA är att de faktiskt tagit sig till semifinal. För spelmässigt har de inget märkvärdigt lag. Faktum är att det inte kan vara många spelare i de här årgångarna som blir intressanta för Pia Sundhage, eller hennes ersättare som förbundskapten för USA.
De enda jag kan tänka mig är mittbacken Julie Johnston, supersnabba Kealia Ohai och målskytten Maya Hayes. Fast för tillfället kan knappast någon av dem vara speciellt aktuell.

Lindén såg till att det inte blir någon drömfinal

Publicerad den av
Svara

Det blir ingen giganternas kamp i Svenska cupfinalen. Tyresö lekte sig dit via 6–2 mot Jitex. Men Malmö åkte ut i Göteborg. Därmed blir årets cupfinal en repris på fjolårets. Vilket lag som får hemmaplan skall lotten få avgöra.

Jag vet inte mycket mer om Tyresömatchen än siffrorna och målskyttarna. Samt att folk som var där tyckte att det var en promenadseger.
Målskyttar för Tyresö var Kirsten vad de Ven, Veronica Boquete och Madelaine Edlund, som gjorde två mål vardera. För Jitex gjordes målen av Kristine Lindblom samt Dalsjöforsförvärvet Mikaela Uthas.

Själv var jag på Valhalla och såg den andra semifinalen. Det var intressant, på många sätt. Även om jag trodde på Malmö inför avspark så varnade jag för Göteborg tidigare i dag. Det var en relevant varning, för jag såg ett väldigt bra Göteborg FC i dag.

Och jag tycker att hemmasegern, 2–1 (2–0), var i sin ordning. Göteborgs finalfixare var Sara Lindén, som gjorde en utmärkt match i nummer tio-rollen. Framför allt var hon lysande före paus. Då frispelade hon Christen Press, som sprang ifrån Lina Nilsson och Malin Levenstad, och satte dit 1–0-målet. Och sedan lobbade Lindén själv in 2–0-målet i tomt mål.

Men det var fler Göteborgsspelare än Lindén som var duktiga. Hemmalaget spelade väldigt fin fotboll, framför allt i den första halvleken. Då hade man stort bollinnehav, och spelade ett vårdat spel byggt på bollinnehav. Efter paus klev Malmö upp högt, och då spelade Göteborg ett lågt försvarsspel, där det inte gavs några ytor till Malmös forwards Ramona Bachmann och Anja Mittag.

Båda Göteborgs nya amerikanskor imponerade på mig. Camille Levin är en snabb och svårpasserad ytterback. Dessutom spelar hon sig ur situationerna. Det skulle inte förvåna mig om hon växer ut till damallsvenskans bästa vänsterback när hon blivit lite varm i kläderna.

I Göteborgs mittförsvar gjorde Beata Kollmats en imponerande insats. Hon började lite darrigt, men klarade sig sedan alldeles utmärkt mot Malmös namnkunniga forwards.

På centralt mittfält spelade Yael Averbuch. Det är en spelartyp som jag tycker om. Hon är passningssäker och konstruktiv, ja kanske till och med lite för konstruktiv. Hon försökte nämligen spela sig ur ett par situationer där Göteborg hade mått bäst av att hon bara lagt upp bollen på yta.
Averbuch är även lite långsam ibland, och det gör att jag har svårt att tro att hon skall kunna ta tillbaka sin plats i USA:s A-landslag. Men att hon och Anita Asante kommer att bilda ett av damallsvenskans allra spelskickligaste centrala mittfält känns solklart. Det var riktigt kul att se hur tryggt och fint man spelade sig ur situationerna. Och hur man vann matchen om mittfältet.

Innan jag avslutar analysen av Göteborg måste jag ta några ord om Kristin Hammarström. Jag har lanserat henne som ny förstemålvakt i A-landslaget. Och dagens insats förändrar inte den hållningen.
Hammarström var inte rätt ute varje gång. Men även när hon kom lite snett präglades hennes spel av trygghet. Och som jag ser det är trygghet den viktigaste egenskap en målvakt kan sprida.

Så några ord om Malmö. Det var första gången i år som jag såg laget live. De kom till spel utan Elin Rubensson, och hade placerat Ali Riley och Lisa Ek på bänken. Rileys ersättare Christina Öyangen Örntoft lär inte ha spelat sig in i startelvan framöver. Hon såg riktigt rostig ut.

Den enda i Malmös backlinje som på något sätt kunde mäta sig med Christen Press när det gäller snabbhet var Amanda Ilestedt. Hennes defensiva spel är följsamt, och håller väldigt hög klass. Det är så bra att jag känner att hon är mogen att spelas in som mittback i A-landslaget omgående.
Däremot bör Ilestedt jobba väldigt på att förbättra sitt passningsspel. Det är inte dåligt, men inte heller av hög internationell klass.

Offensivt är det lätt att se Anja Mittag:s storhet. Hon är nästan alltid spelbar, och har smarta, kreativa lösningar. I dag kom hon inte till så många avslut, även om hon gjorde ett straffmål på övertid.
Däremot hade inte Ramona Bachmann någon stor dag. Inte heller Sara Björk Gunnarsdottir bidrog på det sätt hon kan.

Dessutom måste Malmö få ut mer av sitt centrala mittfält. För som jag ser det var det på mitten som Malmö förlorade den här cupsemifinalen.

Europa tappar mark – hur kan vi vända trenden?

Publicerad den av
Svara

Efter OS, när det är dags att hitta en ny svensk förbundskapten, så handlar delar av debatten om damfotbollens utveckling.
Debatten känns extra aktuell nu när F20-VM pågår i Japan – turneringen där framtidens stjärnor visar upp sig.

Därför tänkte jag i två inlägg delge lite tankar kring hur jag ser på utvecklingen.

Innan jag går vidare tänkte jag slå fast att jag tror att Sverige har goda förutsättningar att tillhöra de cirka tio nationer som kommer att slåss om internationella medaljer de kommande tio åren. Varför kommer jag mer gå in på i nästa inlägg.

Det här kommer mer att handla mer om utvecklingen kontinent för kontinent.

Jag väljer att synliggöra den genom tabeller över snittpoäng i tre mästerskap – OS 2008, OS 2012 och F20-VM 2012. Tabellerna visar varje kontinents snittpoäng i mästerskapen – och notera att poängberäkningen gäller resultat efter 90 minuter i slutspelsmatcher.

OS 2008
1) Europa            1,79 poäng per match – 25 poäng/14 matcher
2) Sydamerika     1,56 – 14/9
3) Nordamerika   1,50 – 15/10
4) Asien              1,31 – 17/13
5) Oceanien        0,33 – 1/3
6) Afrika              0,00 – 0/3

OS 2012
1) Nordamerika    2,25 – 27/12
2) Europa             1,64 – 23/14
3) Asien               1,55 – 14/9
4) Sydamerika      0,86 – 6/7
5) Oceanien         0,75 – 3/4
6) Afrika               0,17 – 1/6

F20-VM 2012 – efter två gruppspelsomgångar.
1) Oceanien         2,00 – 4/2
2) Asien               1,75– 14/8
3) Nordamerika   1,67 – 10/6
4) Europa            1,25 – 10/8
5) Afrika              1,00 – 4/4
6) Sydamerika     0,50 – 2/4

Jämförelsen mellan de två senaste olympiska fotbollsturneringarna visar på tre tydliga trender. Den ena är att Nordamerika, Asien och Oceanien (Nya Zeeland) är på väg uppåt. Den andra att Europa och Afrika ligger kvar på ungefär samma nivå. Och den tredje är att Sydamerika har en väldigt negativ trend.

Vi tar det världsdel för världsdel.

Det är tydligt att Sydamerika är den världsdel som har det jobbigast att hänga med i utvecklingen. Framför allt är det Brasilien som tappar mark. Och även om Colombia kommer sakta men säkert på A-lagsnivå så är utvecklingen i världsdelen som helhet väldigt negativ.
För bakom Brasilien och Colombia finns inget. Argentinas insats i F20-VM, med 0–6 och 0–9 i de två första matcherna, är ju exempelvis direkt pinsam.

Afrika har haft det tungt på seniornivå både i fjolårets VM och i årets OS. Men i F20-VM gör både Nigeria och Ghana det riktigt bra. Problemet här är att spelarna inte har några riktiga ligor att utvecklas i. Följden blir att de riskerar att tappa i utveckling mot spelare från andra världsdelar. Det lär därför dröja innan Afrika kan konkurrera om medaljer i seniormästerskap.

I Oceanien flyttar Nya Zeeland hela tiden fram positionerna. De visade kvalitet redan i VM, följde upp genom att göra ett starkt OS med ett ungt lag.
Nu har de även ett av de yngre lagen i F20-VM, och har inlett på ett imponerande sätt. Målskytten Rosie White är redan på väg in i A-landslaget, och målvakten Erin Nayler har potential att bli en riktig världsmålvakt. Nya Zeeland har en given plats i alla mästerskap framöver, och kan mycket väl komma att spela medaljmatch i VM eller OS de kommande tio åren.

Nordamerika upplever ett fantastiskt fotbollsår. USA tog fler poäng i årets OS än vad de själva och Kanada tog ihop för fyra år sedan. Och då vann ju ändå USA guld även 2008.
Jag har trots det läst både svenska och amerikanska experter som anser att USA inte hänger med i utvecklingen. Jag håller inte med. För om man jämför USA:s OS-lag 2008 med det 2012 så ser i alla fall jag en makalös utveckling.
Lagen är byggda på olika sätt. I årets USWNT finns betydligt fler bolltrygga lirare än det gjorde i guldlaget för fyra år sedan.
Som jag ser det finns USA fortfarande i damfotbollens framkant. Tillsammans med framför allt Japan leder amerikanskorna utvecklingen.
Och USA drar med sig sina grannländer Kanada och Mexiko, som genom att ofta ställas mot bästa möjliga motstånd, också hela tiden flyttar fram sina positioner.
Både Kanada och Mexiko har för övrigt intressanta talanger i sina F20-lag, även om de båda nu riskerar att missa kvartsfinalspelet i F20-VM.

Den snabbaste utvecklingen sker dock i Asien. Där går Japan i täten. Men även Sydkorea, Nordkorea och Kina hänger på. Och Australien finns där strax bakom. De asiatiska nationerna spelar högkvalitativ, passningsorienterad och njutbar fotboll. Under F20-VM har jag med glädje sett att såväl Japan, Nordkorea som Sydkorea har fantastiskt bolltrygga juniorer.
De ligger hysteriskt långt före exempelvis oss i Sverige. Eller i Europa som helhet för den delen.
De asiatiska A-landslagen lider dock av att klassen på deras ligor är för ojämn. Spelarna får helt enkelt för få riktigt bra matcher mot starkt motstånd varje säsong. Japan har löst problemet genom att huvuddelen av deras spelare har varit i USA eller Europa och varit proffs.
Om de bästa spelarna från Nord- och Sydkorea också kommer ut i världen och spelar tuffa matcher varje vecka, så kommer de nationerna garanterat snart vara uppe på Japans nivå.

Slutligen då Europa. Samtidigt som Asien och Nordamerika utvecklas positivt tappar de europeiska nationerna mark. Det är inget stort tapp, men ändå märkbart bland annat genom att det inte blev någon europeisk medalj i OS.
Och tittar man på det F20-VM som pågår i Japan nu så har Europas representanter varit högst ojämna. Schweiz är redan utslaget, och Italien är illa ute.
Däremot har Tyskland stundtals imponerat. De har faktiskt ett lag som kan gå hela vägen. Och Norge visade offensiv klass i dag. De har verkligen tre offensiva supertalanger i Caroline Graham Hansen och systrarna Andrine och Ada Stolsmo Hegerberg.
Men frågan är om den trion kan bli världsspelare hemma i toppserien. Mer funderingar kring det i ett senare inlägg.

Slutligen. Japan har utvecklats genom att skicka sina bästa spelare till Europa och till USA. USA har utvecklats genom att ta in tränare från Europa. Hur skall då Sverige göra för att ta nästa steg?

Här är en tanke.

Vi har ju skickat en infiltratör till USA. En kraft som alla verkar vilja hämta hem. Pia Sundhage har unik kunskap om hur man har jobbat på andra sidan Atlanten. Den erfarenheten kan vara guld värd de kommande åren.

Tycker verkligen Asllani att Sverige är topp tre?

Publicerad den av
Svara
Kosovare Asllani

Kosovare Asllani passar

Läser i dagens Aftonbladet att Kosovare Asllani tycker att Sverige borde vara en av världens tre bästa nationer inom damfotbollen.

Hon säger så här om Thomas Dennerby:

”Han har haft många år som förbundskapten, det var dags för någonting nytt. Det svenska damlandslaget behöver en vinnare som tar över så vi kan klättra på världsrankningen.”

Hon får den här följdfrågan: vad tycker du är en rimlig nivå för Sverige?

”Absolut topp tre. Det har vi material för. Det är en vinnare som behövs. Sedan får ni gissa vem det är.”

När jag träffade Asllani inför damallsvenskan tyckte hon att det var självklart att vår svenska serie är världens bästa.
Jag tycker att det är kul med självförtroende. Men det gör ju inget om man har lite verklighetsförankring.

För sanningen är ju den att Sverige för tillfället inte är nära topp tre i världen. Där finns USA, Japan och Tyskland. Och de tre är i särklass.

Efter den trion kommer inget. Sedan kommer Frankrike, Brasilien, Kanada, Sverige och England. Det innebär att vi när vi har en formtopp kan vara med och slåss om medaljer. Som i VM i fjol.

Men att det normala är att vi åker ut i kvartsfinal, som i årets OS.

Och när det gäller damallsvenskan har jag ju ganska många gånger konstaterat att vår svenska liga ligger en bra bit bakom tyska Frauen-Bundesliga i kvalitet. Vi slåss med franska feminine division 1 om andraplatsen i Europa, och världen. Och det är ju förstås inte dåligt.

Men vi har för få internationella storstjärnor i damallsvenskan för att kunna ta den riktiga kampen med den tyska ligan. Bara det att vårt eget stora affischnamn, Lotta Schelin, spelar i Frankrike är ju dålig reklam.

Men det är även så att ingen av de 54 spelare som lämnade OS med medalj kring sin hals spelar i damallsvenskan. Ingen av spelarna i fjärdeplacerade Frankrike heller. Alltså ingen av de 72 spelare som gick längst i OS. Ingen.
Och tittar man på de fem länder som ligger högst på den nya världsrankingen så är det bara tre toppspelare från någon av dem som spelar i damallsvenskan, nämligen Marta, Elaine och Anja Mittag.

Vi har alltså ändå många duktiga utländska spelare i vår serie. Men tittar vi på de bästa spelarna från världens bästa landslag så spelar knappt någon av dem sin klubbfotboll i Sverige. Tyvärr.

Dennerby slutar – då är jakten på Pia i gång

Publicerad den av
Svara
Thomas Dennerby

Thomas Dennerby

Valet var väntat, och enkelt. Thomas Dennerby slutar som förbundskapten.

Sedan Caroline Seger:s – och i viss mån även Lotta Schelin:s – svidande kritik efter kvartsfinalförlusten mot Frankrike i OS har Thomas Dennerby:s dagar som svensk förbundskapten varit räknade.

Spelare som Dennerby byggt sitt lag kring ville inte ha kvar honom. Då hade han både gjort sig själv och svensk damfotboll en otjänst genom att försöka stanna kvar.

Jag har tidigare skrivit om att Dennerby är en man som det är svårt att tycka illa om. Han är genomtrevlig, och nästan alltid glad. Men också att det var dags för ett byte.

Visst, den nya förbundskaptenen får inte lång tid på sig inför EM på hemmaplan. Men som jag också skrivit så bör ett nytt lagbygge inte genomföras på allvar förrän efter EM. För då väntar ju två år utan stora mästerskap.

Vem kommer då efter Dennerby?

Det namn som i princip alla ha överst på sin lista är Pia Sundhage. Hon kommer förstås att få frågan. Och om hennes högsta dröm är att bli svensk förbundskapten skall hon förstås slå till. Om det däremot är att bli första kvinna att träna ett manligt elitlag bör hon vänta. Jag resonerade kring det i det här inlägget.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

När jag här gick igenom vilka förändringar jag vill se i landslaget det kommande året nämnde jag tre andra tänkbara kandidater:

* Torbjörn Nilsson
* Magnus Wikman
* Tony Gustavsson

Jag har nu under dagen på olika ställen att även sett de här namnen florerat i olika tidningar:

* Martin Sjögren
* Calle Barrling
* Andreé Jeglertz
* Stefan Rehn
* Hope Powell
* Elisabet Gunnarsdottir

Oavsett vem det blir så står denne någon inför en väldigt stor, och svår utmaning. För damfotbollen i världen utvecklas i hysteriskt hög takt för tillfället. Och det är knappast Sverige som leder utvecklingen. Trots det kommer den nya förbundskaptenen förväntas ta medalj i alla mästerskap.

Thomas Dennerby kunde inte trolla. Vi får hoppas att den nya förbundskaptenen kan det…

Önskvärda förändringar i landslaget inför EM

Publicerad den av
6

Startelvan mot Tyskland i Algarve cup

Den 10 juli nästa år inleds EM i Sverige. Eftersom det känns som att Thomas Dennerby varken kan, eller vill vara kvar som förbundskapten innebär det att den nya kaptenen har mindre än elva månader på sig att bygga nytt.

Jag vet att många tycker att det skall rensas rejält i landslaget nu efter OS. Jag tillhör inte den gruppen.
Att bygga ett nytt lag är nämligen inget man gör i en handvändning. Det tar väldigt lång tid, och det krävs mycket testande att få alla bitar att falla på plats.

Sverige lyckades med konststycket i VM i fjol. Och Kanada lyckades i OS i år.
Men i båda fallen hade det testats på ganska många sätt innan bitarna föll på plats. För Sverige gjorde de flesta det precis innan VM med Annica Svensson och Lisa Dahlkvist. Men den sista biten, Josefine Öqvist, hittades inte förrän i tredje VM-matchen.

För Kanada var det delvis slumpen som fick pusslet att gå ut. Flera skador i backlinjen tvingade fram förändringar. Och det var först i tredje gruppmatchen, den mot Sverige, som coach John Herdman hade sitt färdiga medaljlag. I det ingick genidraget att plocka in Jonelle Filigno, som fick göra det defensiva jobbet åt Christine Sinclair och Melissa Tancredi.

Men att börja experimentera vilt med den svenska elvan nu känns inte som någon bra idé. Utan stommen måste komma från VM- och OS-lagen. För så långt efter topplagen är vi ändå inte. Inte om alla är skadefria.

En huvudfråga är vem som skall leda laget. Pia Sundhage är förstås drömnamnet. Fast är det sannolikt?
Bakom Sundhage är kandidaterna inte jättemånga. Magnus Wikman är ett namn som förekommit. Jag tycker att det låter intressant.
Ett annat spännande namn är Tony Gustavsson, som ju bara skrivit korttidskontrakt med Tyresö. Mer om det kommer förresten i ett senare inlägg. Ett fjärde namn som hade känts klockrent är Torbjörn Nilsson.
Ja, jag vet att det hade varit önskvärt med en kvinna. Men tyvärr står inte de kvinnliga kandidaterna på kö.

Vem som än tar över så behövs det förstås en del förändringar. Som jag ser det är de här de viktigaste:

1) Nygammalt spelsystem
Jag tror att det är dags att återgå till 4-4-2, för att få bättre spets på vårt kontringsspel. Nästa år har vi förhoppningsvis tre fullgoda forwardsalternativ i Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Josefine Öqvist, och då bör vi köra med två utpräglade forwards.
I övriga lagdelar ökar konkurrensen när den nu skadade trion Charlotte Rohlin, Sara Larsson och Therese Sjögran kommer tillbaka.
Och så hoppas jag att Antonia Göransson äntligen får chansen att spelas in rejält på vänsterkanten. Jag förstår att hon fick begränsad speltid i OS, för hon hade tappat formen. Hennes topp inträffade i februari/mars i år, då hon höll högsta världsklass. Men på sikt tror jag exempelvis mycket mer på Göransson än på hyllade Kosovare Asllani.

2) Målvaktsbyte
Det här är en viktig punkt. Hedvig Lindahl har haft sina chanser, och bör ställas åt sidan. Tyvärr är återväxten på målvaktssidan ganska dålig, men en av Sofia Lundgren eller Kristin Hammarström bör erbjudas jobbet.
Jag förordar Hammarström. Inte minst då Lundgren verkar vackla lite i sin satsning. Enligt den här artikeln i Corren tvekar hon på en fortsättning i landslaget.

Bakom Lundgren, Hammarström och Lindahl ser det tråkigt nog rätt tunt ut. Jag har sett att journalister vill matcha fram Jessica Höglander. Jag har bara sett henne en gång, och det gav inga som helst landslagsvibbar. I alla fall inte de närmaste åren.
Då sätter jag större tro till Sussie Nilsson i AIK. Kan hon snart vara redo att ta nästa steg, tro?

3) Infasning av framtidsspelare
Det är läge att fasa ut ett antal bänkspelare ur truppen, och satsa på nya, yngre. Jag ser gärna att Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och kanske även Lina Hurtig och Elin Rubensson erbjuds plats i EM-truppen. De är framtidens stjärnor, och bör få chansen att se och lära för att vara redo att bära landslaget till och i VM 2015.

OS-spelare som jag är tveksam till i framtidens landslag är i första hand Susanne Moberg, Jessica Landström, Madelaine Edlund och Lina Nilsson. Men jag har även svårt att få in Caroline Seger i 2013 års svenska landslag.
Våra två bästa matcher under VM 2011 var segrarna mot USA och Frankrike. De båda hade gemensamt att vi spelade dem utan Seger i laget.
Och utan att jag känner Seger speciellt nära så känns hon inte som någon som sprider positiv energi från bänken. Hon bör alltså ingå i startelvan, eller inte vara med alls.
Men jag vet att Seger är en av de starkaste ledarna i dagens lag. Det kommer således att krävas rejält med mod från den nya förbundskaptenen för att välja bort henne.

* Slutligen ett tips till de unga talanger, som drömmer om att bli landslagsspelare: satsa på att bli ytterback.
Det här tipset gäller både killar och tjejer. För vi har väldigt tunt beställt på positionen. Sannolikt mest för att de bästa spelarna i alla ungdomslag placeras i centrallinjen. Ytterbackar blir oftast de som inte duger till något annat.
Följden är att medan det ser ut att kunna bli mördande konkurrens på mittbackspositionen till hemma-EM så är kölistan till ytterbacksplatserna jobbigt kort. Den blir ännu kortare om Sara Thunebro gör allvar av sitt hot att sluta i landslaget.