Det har hunnit bli lördag, och i dag är det dags – damallsvenskan drar igång igen efter det långa VM-uppehållet.
Den som tror att VM kommer att lyfta intresset för vår högsta serie kommer troligen att bli besviken. Visst kommer det att bli lite extra uppmärksamhet kring den här första omgången då VM-spelarna kommer att stå i mediefokus. Kanske att det även blir några extra artiklar nästa omgång, då bland annat Linköping och Rosengård har sina första hemmamatcher efter VM-bronset. Men om två veckor lär effekterna av VM-bronset vara borta.
Jag såg att det har varit kritik i England över att förbund och ligaorganisation inte har passat på att marknadsföra ligan WSL under VM. En liknande kritik skulle man kunna ha i Sverige. Samtidigt är det svårt att veta om det skulle ge någon effekt.
VM-silvret 2003 innebar ett uppsving, men sedan dess har det varit svårt att se samband mellan framgångar för landslaget och ökad publiktillströmning i vår högsta serie. Exempelvis var ju hemma-EM 2013 en folkfest, men det året var publiksnittet i damallsvenskan 741 – det näst sämsta sedan 2003. Inte heller OS-silvret 2016 innebar något intresselyft för damallsvenskan.
Vi får se hur det blir den här gången. Men som ni redan förstått har jag inget jättestort hopp om någon damallsvensk publikhausse.
Under uppehållet har tio av tolv lag gjort justeringar i sina trupper. Bara Vittsjö och Eskilstuna har suttit lugnt i båten. Fast det verkar som att i alla fall United kan komma att göra någon värvning innan fönstret stänger. Jag tror att jag har fått med alla övergångar på silly seasonsidan. I första matchen i återstarten möts två bottenlag som båda har förstärkt sina trupper under sommaren.
Nästjumbon LB07 har i och för sig tappat viktiga Mia Persson, men man har ersatt henne med tre spännande spelare. Bland annat en finländsk speluppläggare i Olga Ahtinen och hon som avgjorde det amerikanska collegemästerskapen i våras, Dallas Dorosy. Dessutom har man lånat in Nellie Lilja från lokalkonkurrenten Rosengård. LB gör ett seriöst försök att behålla sin damallsvenska status.
Motståndarna Djurgården har hämtat hem Petronella Ekroth från Juventus. Stockholmarna har även tagit in den före detta Växjötränaren Pierre Fondin som assistent till Joel Riddez. Djurgården har toppambitioner och behöver vinna den här matchen om man inte skall riskera att få kniven riktigt hårt upptryckt mot halsen framöver.
Det spelas en match till under lördagen, jag återkommer till den och hoppar direkt på de tre matcher som spelas under söndagen. Där har vi två oväntade toppmöten i Vittsjö–Göteborg och Piteå–Kif Örebro. En koll av tabellen visar att Vittsjö har släppt in minst mål, medan Göteborg har gjort flest. En annan notering är att Örebro bara är två poäng från serieledning, trots att man har minusmålskillnad.
Söndagens tredje match är den mellan Rosengård och Växjö. Medan Rosengård tillsammans med Göteborg har gjort flest mål så har Växjö gjort minst – bara två. Lossnar det för småländskorna nu när de bytt tränare och sluppit problemen med Jelena Cankovic? Eller kanske att de kan få nya problem med serbiskan – hon finns ju numera i motståndarlaget…
Omgången avslutas på måndag med mötet Eskilstuna–Linköping. Precis som Växjö har United bara lyckats göra två mål hittills. Laget behöver både mål och poäng för att lyfta ur bottenträsket. Kanske att man kan få till en liten skräll mot ett LFC som har många spelare som varit iväg i Frankrike, och som därmed fått kort semester.
Den sjätte matchen spelas i morgon eftermiddag i Varberg. Det handlar om ”KDFF-derbyt” mellan tabelljumbon Kungsbacka DFF och sjuan Kristianstads DFF, en match jag tänkte se. Och en match Kristianstad måste vinna om de tänker haka på i toppstriden.
Mycket av eftersnacket till VM har handlat om ekonomi, i varje fall här i Sverige. I den andra stora damfotbollsbloggen, Hattrick, uppmärksammade Rainer Fussgänger under fredagen att Kungsbacka genomgår ett stålbad och bara betalar 500 kronor i månaden till sina spelare.
Det är förstås anmärkningsvärt lite. Jag antar att de betalat mer tidigare, för som jag förstått det får inte damallsvenska spelare vara amatörer. Och amatör i svensk fotboll är:
”Spelare som inte uppbär någon ersättning från en förening eller spelare som under ett kalenderår uppbär lön eller annan inkomstskattepliktig förmån som uppgår till mindre än 10 000 kronor.”
Kungsbackas damallsvenska spelare borde alltså således få minst 10 000 kronor i ersättning under året.
I det länkade inlägget ovan skriver Rainer om hur kraven har ökats i engelska WSL, om att klubbarna måste betala proffslöner till sina spelare. I det här fallet innebär inte proffs 10 000 kronor om året, utan om löner som man kan leva på. Engelska klubbar som inte klarar av att betala proffslöner har flyttats ner, trots att man varit sportsligt kvalificerade för högsta serien.
Rainer tycker att vi borde införa liknande konsekvenser i Sverige om vi vill att (dam)fotbollen skall gå framåt istället för bakåt i tiden.
Jag tror inte att det är möjligt att ta den engelska vägen, inte om vi vill ha fler än fem–sex lag i vår högsta serie. Damallsvenskan är ju nämligen bara en halvprofessionell serie. Eller möjligen tredjedelsprofessionell. De allra flesta lagen är beroende av att deras spelare jobbar eller pluggar vid sidan av fotbollen.
Jag minns att jag efter en cupmatch i Kungsbacka i februari 2017 pratade med Elisabet Gunnarsdottir om hur det uteblivna tv-avtalet slog mot hennes klubb. Jämfört med 2016 tappade klubbarna cirka 800 000 kronor i EFD-bidrag. Gunnarsdottir konstaterade att det var en mycket stor del av hennes spelarbudget.
Om det skulle bli som Rainer önskar, att damallsvenskan skulle vara helprofessionell, då skulle de flesta klubbarna behöva öka sina spelarbudgetar rätt rejält. Jag har sett att Migrationsverket kräver att utländska spelare/tränare måste ha en minimilön på 14 300 kronor per månad för att få arbetstillstånd.
Säg att man sätter just 14 300 som lägsta månadslön i en proffsserie, räknar på tolv månader samt på att varje klubb måste ha 20 kontrakterade spelare och fem ledare som lyfter minst den lönen. Då hamnar den allra minsta spelar- och ledarbudgeten på 5,6 miljoner kronor.
Det är det bara en handfull klubbar som klarar av. Och då är det alltså en minimilön. Många spelare och tränare kräver betydligt mer än så här.
Kungsbacka är ett särfall. De hade usel ekonomi redan när de gick upp. Och det rimliga hade varit att förbundet eller EFD hade stoppat den uppflyttningen och istället skickat ner konkursboet i division I. Det näst mest rimliga hade varit att Kungsbacka utnyttjat sin allsvenska säsong till att sanera sin ekonomi. Det är ju i damallsvenskan som damfotbollsklubbar kan få hyfsad ekonomi. Det finns ju inga pengar att göra i lägre divisioner.
Rainer använder Kungsbackas dåliga ekonomi som ett argument mot att utöka den högsta serien. Och visst. Skall man ställa proffskrav på klubbarna är det omöjligt att utöka damallsvenskan. För toppklubbar som Kristianstad, Vittsjö och Örebro lär inte klara av att ha ett helprofessionellt upplägg. Deras intäkter de senaste åren har legat på 5–6 miljoner kronor.
Personligen ser jag alltså inte att det är möjligt med en helprofessionell damallsvenska. Intäkterna är helt enkelt för låga. Damfotbollen är för dålig på att sälja sin produkt. Det här är för övrigt inget som bara gäller i Sverige, utan det är ett internationellt problem.
Dock har ju flera stora europeiska herrfotbollsklubbar valt att sponsra sina damlag med 30–70 miljoner kronor, vilket gör att damfotbollsspelare kan tjäna bra med pengar ute i Europa. Men vad jag vet är det ingen av de här storklubbarna som går runt på sin damfotbollsverksamhet.
I Sverige har vi inga herrfotbollsklubbar med så stor omsättning att de har råd att satsa 30–70 miljoner om året på damlag. Här minns vi vad Kosovare Asllani sa till Expressen inför VM:
”Samtidigt har Sverige stått still. Tyvärr halkar Sverige efter när det kommer till marknadsföring och investeringar i damfotboll. Jag tycker att det är synd att man inte drar nytta av de stjärnor man har. Och där inkluderar jag mig själv.”
Efter VM bröt Asllani sitt kontrakt med Linköping så att klubben inte kunde dra nytta av henne. Det fick den före detta klubbdirektören i LFC Anders Mäki att på Twitter konstatera följande:
Jag är för en utökning av damallsvenskan. Jag tror att intresset för serien kan ökas om den finns i fler regioner, alltså att en utökning faktiskt kan vara bra rent ekonomiskt. Men framför allt tror jag att det är sportsligt bra, för det kommer att innebära att fler svenska spelare får speltid på högsta nivå. Utöver Kungsbacka och IFK Kalmar har vi haft väldigt starka nykomlingar sedan elitettan infördes. Och flera av de lag som har åkt ut de senaste åren har varit starka.
Ekonomiskt sett hoppas jag förstås att fler tjejer kommer att kunna livnära sig på fotbollen framöver. Men jag ser det inte som en självklarhet att alla elitspelare skall vara proffs. Det är ingen självklarhet att man skall kunna bli miljonär på att spela fotboll.
Jag anser det vara en förmån att kunna leva på sin idrott, inte en rättighet. Jag ser också hellre att förbunden satsar sina pengar på utbildning av ungdomar än på feta bonusar till landslagsstjärnor.
Men om elitspelarna har en produkt som säljer kommer de att få sina pengar. Problemet är ju att damfotbollen inte är en produkt som säljer. Men den kanske kan bli. Jag läste härom dagen att företaget Brand Finance bedömer att damfotbollen är undervärderad med 1,2 miljarder dollar, alltså med tolv miljarder kronor.
Rapporten menar att damfotbollen förlorar på att ha gemensamma sponsorsavtal med herrfotbollen. Om det stämmer innebär det ju att damfotbollen i längden kommer att bli en förlorare på att införlivas i stora herrfotbollsklubbar.
Och om värderingen stämmer känns det som att damfotbollen omgående skall lämna Fifa och bilda ett eget förbund, precis som damtennisen har sitt eget förbund.
En blogg om internationell damfotboll 