I går tillbringade jag alltså eftermiddagen på Valhalla IP för den damallsvenska toppmatchen mellan de lag som låg etta och trea inför den nionde omgången, Göteborg och Kif Örebro.
Underhållningsmässigt var det en okej match, men inte mycket mer. Mållösa tillställningar når sällan de riktigt höga fotbollshöjderna.
Det var Emma Berglund:s första damallsvenska match på drygt två år. Tyvärr blev det inte mer än 15 minuter på planen för den meriterade mittbacken. Efter matchen bytte jag några ord med en mycket besviken Berglund, som konstaterade att hon hade haft för bråttom in i spel efter sin bristning.
Hon hade tränat för fullt under hela veckan utan att ha känt något, men när det blev match gick det inte. Det hade inte dragit till lika hårt som när hon fick lårskadan, men det lär ju ändå dröja några veckor innan hon är tillbaka i spel igen.
Den kvarten hon gjorde var dock väldigt lovande. Berglund tog nämligen huvudrollen i matchupptakten. Hon frispelade först skyttedrottningen Rebecka Blomqvist i nionde minuten. En minut senare hade Berglund själv ett fint volleyskott. Båda avsluten räddades dock fint av matchens klart bästa spelare i den första halvleken – Örebros målvakt Danielle Rice.
Blomqvists friläge fick mig att börja specialstudera Kif Örebros försvarsspel. Jag reagerade nämligen på att friläget uppstod direkt på en långpassning från Berglund. Bollen gick från Göteborgs backlinje och över hela Örebros lag. Så lätt skall det inte vara att få frilägen.
Det kändes lite överraskade att ett lag som släppt in så lite mål som Örebro tillät Göteborg att få ett så ”enkelt” friläge i matchupptakten.
Örebro spelade 3–5–2 med en ganska utpräglad trebackslinje. Just 3–5–2 känns numera som trenden i damallsvenskan, som det vanligaste spelsystemet. Lite intressant här är ju att det var 4–3–3, eller snarare 4–2–3–1 som dominerade i VM. Alla semifinallag spelade 4–2–3–1 och alla åtta kvartsfinallag hade fyrbackslinje.
Göteborg spelar ju ett 4–4–2, där man offensivt ofta har ett centrerat mittfält för att öppna för sina löpstarka och offensiva ytterbackar. Längst fram har man vassa duon Rebecka Blomqvist och Pauline Hammarlund.
Örebros försvarsspel var verkligen otroligt modigt. När Blomqvist i 24:e minuten fick sitt andra friläge tänkte jag att Örebro tog väldigt stora risker i sin försvarsuppställning. Ofta klev vänsterbacken Maja Regnås upp mot Elin Rubensson, vilket lämnade Frida Abrahamsson och Emma Kullberg ensamma mot de båda målfarliga Göteborgsanfallarna.
När Berglund frispelade Blomqvist mötte dessutom Hammarlund bollen, och drog med sig Kullberg uppåt. Så när passningen slogs var två av tre Örebrobackar på väg uppåt. Att lyfta backlinjen när man inte har press på bollföraren brukar vara lite av en självmordstaktik, framför allt om motståndarna har snabba djupledsforwards.
Men de två gånger Göteborg hittade frilägen stod Danielle Rice i vägen. Dessutom hade Örebro lite flyt. Returen på det första friläget gick nämligen rakt till Hammarlund, som dock inte hann styra bollen mot målet. Tränare Stefan Ärnsved kommenterade risktagandet i försvarsspelet så här:
”Så har vi spelat hela tiden. Vi gjorde exakt likadant mot Eskilstuna, där det blev två mot två mot Felicia Rogic och Loreta Kullashi. Det löste sig då med. Sedan är det livsfarligt ibland, och Dani (Rice) höll oss kvar i matchen i första halvleken i dag. … Vi har en defensiv organisation som tjejerna tror stenhårt på. Det var sjätte nollan av nio nu. Vi får energi av att ju längre matcherna går, att vi tror på vårt försvarsspel.”
I paus var det 8–1 i avslut till Göteborg, och jag hade räknat till 3–0 i hundraprocentiga målchanser. Göteborg fortsatte att äga matchen under den andra halvlekens första kvart, där skapade man ytterligare två fina målchanser. Gästerna såg slitna ut, och man satt bara och väntade på hemmalagets ledningsmål. Framför allt hade Örebro svårt på mittfältet, som blev genomspelat lite för lätt.
Då gjorde Ärnsved ett par byten. In kom Ellen Karlsson och Sara Lilja Vidlund, och man flyttade ner Heather Williams på mittfältet. Plötsligt fick gästerna mycket bättre defensiv kontroll. Den sista halvtimman var det Örebro som var närmast ett segermål. Ärnsved igen:
”Vi har några rejäla chanser. Vi är hyggliga i vårt omställningsspel. Vi behöver bara bli ännu bättre på att göra mål på våra chanser. När Heather får komma ner och spela åtta och Ellen, som haft en lite överansträngd baksida, får komma in och tillföra energi blir vi starka på mittfältet. Vi fick lite effekt av det bytet. Likadant när Jenna (Hellstrom) går ut när hon blir trött och Emma Lindén kommer in med energi på högerkanten. 0–0 borta mot ett Champions Leaguelag får vi vara stolta över.”
Sara Lilja Vidlund är 17 år (fyller 18 i september) och fanns med på den lista över landets 13 största talanger födda 2001–03 som Expressen publicerade i fredags. Enligt rubriken har man tagit ut de 15 största talangerna, men listan innehåller bara 13 namn.
Noterbart är att det är en lista där sex av 13 spelare kommer från Stockholmsområdet och fyra från Skåne. Ingen av talangerna kommer från norr om huvudstaden. Dessutom saknas det målvakter och mittbackar på den lista som förstås toppas av Hanna Bennison, med Evelina Duljan som tvåa. Noterbart också att de har blandat ihop Hanna Lundkvist med Hanna Lundqvist.
Sara Lilja Vidlund
Lilja Vidund är på sjätte plats. Och hon visade igår att hon är värd den placeringen. Hon gav Örebro ett bra djupledshot, inte minst sista kvarten när Göteborg flyttade fram och gick för seger.
Hon hade också den andra halvlekens bästa målchans, men frispelad av Williams fick inte Lilja Vidlund ordning på benen, och det blev ett halvdant avslut rakt på Jennifer Falk.
När vi ändå är inne på unga talanger gillade jag vad jag såg av 19-åriga Jonna Dahlberg. Det är en bolltrygg mittfältare med bra blick. Dock såg det ut som att hon har en hel del att lära i försvarsspelet.
Jag har gnällt på flera domarinsatser på sistone. Den här gången fanns det inte mycket att gnälla på, utan Laura Rapp klarade alla viktiga situationer bra. Det var väl egentligen bara en gång hon var lite illa ute.
Vid en inläggsfrispark 80:e minuten kolliderade Jennifer Falk och Beata Kollmats, och båda blev liggande. Göteborg valde dock att spela vidare, Blomqvist hade ett bra kontringsläge. Domare Rapp lät spelet gå. Men när Emma Kullberg bröt och det blev anfall åt andra hållet blåste hon av. Det kändes lite tveksamt.
Kullberg är däremot inte tveksam för tillfället. 27-åringen ansågs ju vara en jättetalang när hon kom fram i moderklubben Umeå IK. Men det riktiga lyftet kom inte. Och på senare år har hon varit runt, bland annat ett par säsonger i division I för Umeå Södra/Team TG.
Emma Kullberg
Men när jag såg henne i Kungsbacka i fjol tyckte jag att hon var klart bättre än jag sett tidigare. Då spelade hon defensiv innermittfältare och bar KDFF upp i damallsvenskan. I år i Kif Örebro har hon flyttat runt lite. De senaste matcherna har hon spelat i mitten av trebackslinjen och är en väldigt stor anledning till att Kif nu har fem raka nollor.
När jag pratade med tränare Ärnsved efter matchen sa han:
”Man får ju skicka en passning till Gerhardsson: Emma Kullberg till landslaget. Det är det enda jag har att tillägga i det här. Alla bollar bakom löser hon liksom.”
Lagkapten Frida Abrahamsson var också otroligt imponerad av sin backlinjekollega. Efter genrepet i våras pratade jag just med Abrahamsson. Då gällde min fråga var i tabellen man skulle tippa Kif Örebro. Svaret löd:
”Kommer vi på plats tio eller bättre är jag nöjd.”
Nu ligger Kif på medaljplats, med bara 3,5 poäng till serieledning och 2,5 till en Champions Leagueplats. Och man kommer som sämst ligga femma efter nio omgångar. Ner till elfte plats har man 13 poäng. Trots det har inte lagkapten Abrahamsson formulerat om målsättningen. Hon säger:
”Vår målsättning är fortfarande att hålla oss kvar. Att det har gått så här bra känns som en bonus. Det är skitkul. … Det är väldigt många matcher kvar, och vi måste fortsätta att ta en match i taget, det är klart att det känns jättebra i nuläget. … Vi bytte ut elva spelare från förra året, så det tog några matcher innan vi lärde känna varandra på planen. Men jag har ändå känt från början att vi har haft en bra kemi och gruppdynamik. Vi har hela tiden haft kul ihop, och jag tror att det gör att man vill jobba stenhårt för varandra – och då får man en känsla av att: ‘Vi tror på det här’.”
I mars var nog Örebrospelarna ganska ensamma om att tro på sitt lag. Då trodde alla experter att de skulle få slåss med LB och Kungsbacka om nytt kontrakt. Men nu är det inte längre någon som tror att Kif Örebro skall åka ur. Frågan är hur långt det kommer att bära. Övre halvan?
Det ser i alla fall bra ut på spelarsidan. I backlinjen är återvändaren Sejde Abrahamsson på väg tillbaka efter sin korsbandsskada. Hon har gjort två korta inhopp under sommaren, men en liten känning i baksida lår gjorde att hon blev kvar på bänken hela matchen i går. Även Emma Östlund är på väg tillbaka.
För Göteborg blev det en tung lördagseftermiddag. Frida Abrahamssons bästa kompis Pauline Hammarlund ansåg att 0–0-matchen kändes som en förlust. Och det kan man förstå, för Göteborg hade ju 5–0 i klara målchanser efter 60 minuter. Men i en så här jämn och oviss serie måste man ta sina chanser. Man har inte råd att missa två rena frilägen.
Med sju–åtta minuter kvar av matchen tappade man dessutom serieledningen. Då gjorde nämligen Glodis Perla Viggosdottir 2–1 till Rosengård mot Kungsbacka, vilket innebar att Malmöklubben numera är överst i tabellen.
Kanske att det hade med att det var 30 grader varmt och lördag – men det kom bara 711 åskådare till Malmö IP och 965 till Valhalla. Inför matchen i Göteborg hade GP ett par artiklar om vilken effekt VM skulle ha på publiktillströmningen.
Eller snarare vilken effekt VM inte skulle ha. Göteborg FC:s ordförande Peter Bronsman sa så här till Göteborgs-Posten:
”Visst, det kom 35 000 till Avenyn, men det är landslaget. Vi får göra vår egen grej. Det är jättesvårt att rida på och kopiera andras framgångar.”
Så är det ju. Men frågan är om Göteborgs grej, med fri entré är rätt grej. Jag har varit skeptisk från början. I en krönika skriver GP:s Mattias Balkander om att VM inte har något med damallsvenskan att göra, om att den damallsvenska produkten måste bära sig själv. Han skriver också att så här om fri entré:
”Vem skulle välja bort en match på grund av en hundring? Även här handlar det om att leverera en produkt – och sända signaler att man tror på den.”
Det är bara att hålla med. Jag noterar att Portland Thorns lockade 3 420 betalande åskådare till en träningsmatch i våras. Visst kostade biljetterna bara fem till nio dollar, men ändå – publiken betalade för att se en träningsmatch. Och det långt innan USA tog VM-guld.
I kväll avslutas omgång nio med matcherna Linköping–Piteå och Djurgården–Eskilstuna. Jag noterar att Piteå satt 14 timmar i buss i går på grund av inställt flyg. Klubben visar att man är bättre förberedda än vad LB07 var i våras. Vi får se om bussresan sitter i benen, eller om den kanske tvärtom kan bli tändvätska för norrbottningarna.
I övrigt noterar jag nyheter kring våra svenska Italienproffs. Lagkapten Julia Molin tackade i går för sig i Verona. Vart hon är på väg skrev hon däremot inte.
Det blir även klubbyte för Jenny Hjohlman. Efter 1,5 säsonger lämnar hon Florentia för nykomlingen Empoli:
Jag noterar också att den svenska nyförvärvsduon nu har checkat in hos Wolfsburg:
