Eskilstunas guldläge, Bachmann, oro i Göteborg och mycket mer

Det har gått ett tag sedan förra inlägget, och som jag förvarnat riskerar det att bli viss oregelbundenhet i bloggandet den närmaste tiden.

Det har hänt en hel del sedan senast, här är lite tankar kring en del av de här sakerna. Först till Kopparbergs/Göteborg FC. Där jäser det tydligen både i omklädningsrum och i ledning. Jag har nåtts av uppgifter från flera oberoende källor om stort missnöje med både tränare Stefan Rehn:s coachning och med flera spelare.

Det mesta talar för att GFC kommer att genomgå en rejäl förvandling i vinter. Som ni kanske minns gjordes ju en stor förändring av spelartruppen så sent som inför förra säsongen. Göteborg har knappast kännetecknats av kontinuitet de senaste åren.

Så till den damallsvenska guldstriden. Den kan ha avgjorts i onsdags. Då lämnade nämligen Ramona Bachmann Rosengård med omedelbar verkan. I Kvällsposten sa vd Klas Tjebbes så här:

”Vi önskar Ramona lycka till och detta var en riktigt bra övergång för vår del, säger han.”

Ni fick alltså bra betalt?

”Exakt. Det är klart att detta hjälper till inför vårt Champions League-spel i höst. Vi är glada.”

Personligen tycker jag inte att någon inom svensk damfotboll har anledning att vara glad över Bachmanns flytt. Den är nämligen en ganska tydlig slutpunkt för svensk damfotbolls storhetstid på klubbsidan.

Fram tills i onsdags har Sverige alltid haft något lag som kunnat utmana i Champions League, eller i alla fall haft ambitionen att göra det. Nu är den tiden förbi. Rosengård har givit upp och tvingas sätta större fokus på att få ihop ekonomin än på att konkurrera internationellt.

Det går förstås inte att Sverige aldrig mer kommer att ha något lag som slåss om slutsegern i Champions League – konkurrensen på toppen är trots allt rätt begränsad.

Men numera är de damallsvenska lagen tyvärr hjälpligt frånkörda av kollegorna i Frankrike och Tyskland. Dessutom håller England på att passera.

Så sent som på den damallsvenska upptaktsträffen 2012 tyckte huvuddelen av de närvarande spelarna och ledarna att vår svenska serie var bäst i världen. Drygt tre år senare finns det nog ingen som tycker att damallsvenskan är bättre än Frauen-Bundesliga och D1 Feminine. Dessutom har NWSL kommit igång, en liga som också tveklöst är bättre än damallsvenskan.

2012 var jämnheten det som framhölls som främsta faktorn bakom damallsvenskans storhet. Sedan dess har damallsvenskan knappast varit jämn. Tyresö och Rosengård har dominerat totalt sedan dess.

Men nu när storlagen har fått ge upp kampen mot tyska och franska storklubbar är jämnheten tillbaka. När jag kikade på Eskilstuna–Kristianstad förra helgen satt jag och funderade på om Eskilstuna kunde vinna SM-guld.

Jag kom fram till att svaret på frågan var JA. Efter Bachmanns flytt har den uppfattningen stärkts. Eskilstuna kan bli svenska mästarinnor 2015. Det är till och med så att Eskilstuna numera får räknas som den huvudfavorit.

Kolla bara deras återstående program: AIK (b), Vittsjö (h), Hammarby (b), Piteå (b), Mallbacken (b), Linköping (b) och Göteborg (h).

Visst är bortamatcherna mot Piteå och Linköping två av seriens svåraste uppgifter. Men i de fem övriga matcherna har United goda segerchanser.

Rosengårds återstående program ser ut så här: Piteå (b), Kif Örebro (h), Göteborg (b), Hammarby (b), Umeå (h), AIK (b), Linköping (h). Det känns lite tuffare än Eskilstunas.

Till Kvällsposten säger Klas Tjebbes att han tycker att Rosengård lätt har damallsvenskans bästa trupp. Jag tycker nog att Linköping har en lika bra trupp. LFC:s spelschema ser ut så här: Umeå (h), Mallbacken (h), AIK (b), Göteborg (h), Kristianstad (b), Eskilstuna (h), Rosengård (b).

Även Piteå har kvar chansen att ta hem guldet, men jag tror att det står mellan de andra tre lagen.

Det som talar för Linköping är att laget har det bästa spelschemat, där de kan få två guldfinaler i de två sista omgångarna. Det som talar mot LFC är att laget är något ojämnt och att man ibland har svårt att få hål på motståndarna.

Det som talar för Rosengård är att laget har stor rutin av guldstrider – man har en vinnarkultur. Det som talar mot Malmölaget är att man inte är framme i sitt lagbygge. Det spel som byggde på att firma Bachmann, Marta, Therese Sjögran och Anja Mittag fixade målen går det inte längre att falla tillbaka på. Efter VM-uppehållet har man bara tre segrar på sju omgångar. Med ny tränare och en återigen rubbad balans i truppen finns det många frågetecken kring Rosengård.

Min fundering kring Eskilstuna under förra helgen handlade framför allt om hur laget kan hantera den press som det innebär att vara inblandat i en guldstrid. Det frågetecknet kan vi inte räta ut förrän efter seriens slut. Även om flera av spelarna har varit inblandade i guldstrider är klubbens orutin det stora minuset. Det stora pluset är publikstödet.

För frågan är om det inte vore det bästa som kunde hända svensk damfotboll om en klubb med så härligt stort publikstöd som United tar hem guldet. Ett annat plus för Eskilstuna är deras sätt att spela fotboll. Deras spel bygger på stabilitet, organisation och styrka på fasta situationer, saker som är ganska lätta att bibehålla även i nervösa matcher.

En hyperintressant match spelas redan 14.00 i dag. Då tar Piteå emot Rosengård och vid hemmaseger får jag räkna in norrbottniskorna i nästa inlägg om seriösa guldkandidater.

En timme senare spelas Mallbacken–Kristianstad, en match som är nästan lika viktig för bottenstriden.

I elitettan rusar Kvarnsveden vidare mot damallsvenskan med hög hastighet. Gårdagens 2–0-seger mot Hovås Billdal var Borlängegängets nionde raka seger. Totalt har man 16 segrar och ett kryss på de 17 senaste matcherna. Imponerande.

* Därmed har det blivit dags för en liten genomgång av det som händer på den internationella scenen. I USA är det numera klart vilka lag som spelar slutspel i NWSL. Det blir Seattle, Chicago, Washington och Kansas.

Rachel Buehler skriver autografer

Rachel Buehler skriver autografer

När det stod klart att Portland missade slutspelet meddelade Rachel van Hollebeke (tidigare Buehler) att hon avslutar sin karriär för att satsa på läkarstudier.

Om någon undrar varför jag tycker att Seattles Kim Little är en av de två–tre bästa spelarna i världen tycker jag att man skall kolla på det här klippet:

* I Europa tilldelades Celia Sasic som väntat priset som bästa spelaren i Europa säsongen 2014/15. Lite ovanligt att en före detta spelare tilldelas priset, men inte desto mindre rättvist.

Tvåa kom Amandine Henry och trea Dzsenifer Marozsan. Här är hela topplistan. Caroline Seger blev bästa svenska på nionde plats. Det väcker frågan om vem som kommer att få diamantbollen i höst. Seger borde ligga bra till, men juryn hittar säkert något skäl att återigen ge den till Lotta Schelin

* I Tyskland är Frauen-Bundesliga igång. Jag såg första timmen av premiären Bayern München–Turbine Potsdam i fredags. Under den period jag såg tyckte jag att Potsdam var det bättre laget. Men på slutet vände München till 3–1-seger. Bilder därifrån finns här.

Skotska solomål är melodin för tillfället. Dels Kim Littles läckta 3–0-mål från Seattle, dels Lisa Evans 1–1 mot Potsdam.

Bayerns 3–1-mål är för övrigt riktigt fotbollsgodis. Hela vägen från speluppbyggnaden nere vid egen kortlinje till de läckra inlöpen på Evans inlägg.

Flera av Wolfsburgs åtta mål mot Jena är också fotbollsgodis. Se dem här.

* Jag hinner inte sätta ihop någon guide kring Frauen Bundesliga eller kring franska D1 Feminine som startar i eftermiddag. Men utmärkta bloggen Spelare 12 har guider både till den tyska och den franska ligan. De rekommenderas varmt.

I Tyskland kommer det att stå mellan Wolfsburg och Bayern, med Frankfurt som första utmanare. Min känsla säger att Nilla Fischer få höja pokalen till våren, men det kommer att bli tajt.

I Frankrike är Lyon som vanligt klara favoriter och PSG är lika klara tvåor. Mycket talar för att guldstriden avgörs i deras båda inbördes möten.

 

Bélanger till sargat Rosengård

FC Rosengård ersätter Anja Mittag med kanadensiska VM-spelaren Josée Bélanger. Hon är alltså värvad som forward, men i VM spelade Bélanger högerback.

Min bild av kanadensiskan är att hon är en energispelare av hyfsad klass. Men hon är väldigt långt ifrån den nivå Anja Mittag håller. Väldigt långt ifrån.

Jag såg att Alva Nilsson kastade ut följande fråga på twitter efter cupfinalen:

”Frågan är om vi inte börjat se slutet på Rosengård-eran?”

Svaret på det är väl både ja och nej. De kommer ju knappast vara lika överlägsna i Sverige de kommande åren och de kommer inte heller att vara ett hot mot topplagen nere på kontinenten. Däremot är det inte omöjligt att de kommer att vinna fler SM-guld, för de kommer sannolikt trots allt att ha en av Sveriges starkaste trupper flera år framöver.

Men något som känns solklart är att storhetstiden för svensk klubbfotboll på damsidan  snart är ett minne blott. Tyskland och Frankrike glider ifrån oss med allt högre hastighet och inget talar för att våra klubbar kan ta ikapp det försprång som skapats.

Framför allt är det ju en ekonomisk fråga. De budgetar som de stora klubbarna i Frankrike och Tyskland har att röra sig med är större än de budgetar som många herrallsvenska klubbar har.

Rosengårds vd Klas Tjebbes säger så här till TT i dag:

”Damfotbollen är på uppgång ute i Europa och därmed även lönenivåerna. Vi kan inte, och vill inte, konkurrera med de lönerna. Vi måste våga se verkligheten.”

Risken är tyvärr uppenbar att vi aldrig mer kommer att se ett svenskt lag med en så vass startelva som den Rosengård hade i våras. Framöver kommer inte världsspelare som Mittag, Marta och Ramona Bachmann att spela i damallsvenskan – i varje fall inte under sin storhetstid.

Bachmann konstaterade för övrigt i Sydsvenskan häromdagen att hon vill vidare till en riktig storklubb. Så passa på att njuta av den fantastiska schweiziskan i höst. Sedan lär det dröja innan hon är tillbaka på svensk mark. Hon sa för övrigt så här apropå ryktet om att hon var aktuell för Wolfsburg:

”Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är sugen på att spela i någon av storklubbarna en dag. Men det gäller inte bara Wolfsburg. Alla de stora klubbarna, som Paris och Lyon, har helt andra förutsättningar än de som finns i allsvenskan.”

Jag var inne på att tiden höll på att rinna ifrån svensk klubbfotboll när Kosovare Asllani valde PSG för tre år sedan. Det är alltså än mer aktuellt nu.

Jag säger inte att damallsvenskan kommer att rasa ihop totalt, för det tror jag verkligen inte. Däremot tror jag att alltså inte att vi kommer att ha råd att locka utländska världsstjärnor på samma sätt som de senaste åren.

Vi kommer att få nöja oss med spelare på väg upp mot världstoppen, vilket i och för sig inte är det sämsta.

En sådan är förresten Stina Blackstenius.

Jag har massor av projekt i luften samtidigt för tillfället. Därför hinner jag inte se lika många matcher och inte heller skriva lika många inlägg som normalt.

Men jag såg i alla fall huvuddelen av den andra halvleken i söndagens cupfinal. Inför avspark höll jag Linköping som knappa favoriter. Fast det var förstås innan jag visste att varken Bachmann eller Sara Björk Gunnarsdottir skulle kunna vara med. Hade jag vetat det hade jag ökat LFC:s favoritskap till 70–30.

Rosengårds trupp är ju rätt tunn numera. Man ställde i och för sig upp med en konkurrenskraftig startelva, men med den skadebelastning man hade skulle det ändå ha varit en liten skräll om man lyckats vinna mot Linköping i Linköping.

Jag såg alltså inte den första halvleken, men det hindrar inte att jag njutit flera gånger av Linköpings 1–0-mål. Målet kom efter en lysande framspelning från passningsgeniet Pernille Harder.

Men som jag ser det var det ändå till 95 procent Stina Blackstenius mål. Det är hennes fina löpning som gör att Harder kan slå passningen. Blackstenius har nämligen tidigt klart för sig att Emma Berglund har klivit upp för högt i planen och lämnat en stor yta bakom sig. Redan innan Harder har fått bollen har Blackstenius påbörjat sin djupledslöpning.

Den härliga speluppfattning som F19-landslagets superstjärna uppvisar gör Harders jobb enkelt. När väl passningen har nått Blackstenius sneddar hon förbi Berglund för att kunna avsluta med högerfoten och ha motståndarna på sin vänstersida. Ett riktigt klassmål.

Målet går för övrigt att njuta av 1,10 in i det här klippet:

Det är sådana aktioner som gör att jag känner att Blackstenius är redo att tas med i Pia Sundhage:s nästa landslagstrupp. 19-åringen visar här att det inte bara är genom sin fysik som hon ligger långt före sin jämnåriga. Hon har även tillräcklig smartness att på egen hand löpa bort en trebackslinje bestående av rakt igenom mästerskapsspelare.

Av det jag såg var Linköpings seger för övrigt odiskutabel. Dessutom var publiksiffran 5602 åskådare härlig att se. Det man undrar sig är varför laget har så svårt att locka publik i damallsvenskan. Där har man totalt på alla vårmatcher bara haft 3 465 åskådare.

För LFC väntar för övrigt en ny hyperviktig hemmamatch i kväll. 19.00 kommer Piteå till Linköpings Arena. Vinnarna i den matchen har häng i det damallsvenska guldracet.

I kväll spelas även två matcher med stor betydelse för bottenstriden. De båda lagen just över nedflyttningsstrecket, Umeå och Hammarby, möts och har chansen att skapa andrum. Samtidigt som de spelar mot varandra håller de garanterat minst en gemensam tumme för Örebro borta mot Mallbacken.

För Värmlandslaget kan det vara den här veckan som avgör om man spelar i damallsvenskan eller elitettan nästa år. Förutom kvällens match väntar ju nämligen även hemmamatch mot AIK på söndag.

Slutligen tillbaka till Rosengård. Till TT säger sportchef Therese Sjögran så här om klubbens forwardsvärvning:

”Josée är precis den spelartyp vi har letat efter.”

Sjögran slutade förresten igen i söndags – sa hon. Vågar vi tro på det den här gången?

 

Katrin Schmidt till svenska landslaget?

Som journalist skall man dubbelkolla allt. Det har jag inte gjort här. Utan det här är ett långskott på lösa grunder, jag vidarebefordrar nämligen obekräftade twitteruppgifter.

Men det är så intressanta uppgifter att jag inte kunde låta bli. Det skulle nämligen kunna vara så att Hammarbys tyska mittfältare Katrin Schmidt nu är aktuell för vårt svenska landslag.

Katrin Schmidt

Katrin Schmidt

Jag är som bekant positiv till utländska spelare i damallsvenskan. Däremot kan jag erkänna att jag i grunden har varit känslomässigt skeptisk till spelare som byter nationalitet utan att ha några släktband. Men eftersom sådana byten görs överallt har jag accpeterat den typen av landslagsvärvningar och tycker numera att de är ok.

Och skulle Schmidt nu vara svensk vore hon förstå ett välkommet tillskott till vårt central mittfält. Hon är ju en klasspelare med härlig vinnarinstinkt.

Med tanke på hur Pia Sundhage i veckan har efterlyst duktiga centrala mittfältare vore Schmidt extra välkommen.

Jag har semester och skall nu ut i solen. Men kanske att någon kollega som är i tjänst kan gå vidare i det här ärendet.

Tillagt i efterhand: Nu efter att jag skrivit inlägget har jag nåtts av nya, trovärdiga uppgifter om att Schmidt skall ha lämnat in en ansökan om svenskt medborgarskap i början av sommaren. Det ser alltså ut som att vi snart kan ha en ny konkurrent om en plats på centralt mittfält. Handläggningstiden brukar vara minst tre månader, ibland upp emot åtta. Därmed finns det chans att Schmidt skulle kunna landslagsaktuell redan under hösten.

Cupfinaler, Bachmann, nytt Frankrikeproffs och lite till

Helgens höjdpunkt är förstås morgondagens svensk cupfinal mellan Linköping och Rosengård. Det är en vidöppen match, där LFC kanske ändå får räknas som knapp, knapp favorit trots att man står på två raka förluster.

Orsaken är att man har hemmaplan och att man har 3–0 i matcher mot Rosengård på Linköping Arena. Men favoritskapet är som sagt mycket, mycket litet.

15.00 i morgon är det avspark. Matchen direktsänds av SVT1. Hos Rosengård är det ett litet frågetecken för Ramona Bachmann som stukade foten senast mot Eskilstuna.

Det florerade för övrigt rykten i veckan om att Bachmann skulle vara på väg till Wolfsburg. Det dementerades dock från Rosengårdshåll.

* Det spelas även en damallsvensk match i morgon. Det är en riktig ödesmatch för AIK, som tar emot Vittsjö. Skall AIK har en chans att hinna ifatt Hammarby eller Umeå måste Solnalaget dels vinna matcherna mot de tre bottenkonkurrenterna, dels måste man vinna hemmamatcher mot lag som Vittsjö

* I elitettan har Kvarnsveden ryckt åt sig en lucka i toppen. Borlängelaget har tolv segrar och ett kryss på de 13 senaste omgångarna och är nu sex poäng och 15 mål före trean LB07. Laget anförs av Tabita Chawinga från Malawi som har gjort 24 mål. Räkna med att Chawinga spelar i ett större sammanhang än elitettan nästa år.

På den andra damallsvenska platsen ligger förhandsfavoriten Djurgården. De har dock bara en poäng till LB07 och två till Hovås Billdal. Inom sex poäng bakom Djurgården finns även IFK Kalmar och Sirius.

Här spelas två mycket viktiga sexpoängsmatcher i helgen, dels i dag när IFK Kalmar tar emot Hovås Billdal, dels i morgon då LB tar emot Djurgården.

* I USA:s NWSL vann Sky Blue i natt med 2–0 borta mot Houston Dash. Därmed är fem lag inom tre poäng i kampen om den sista slutspelplatsen. När lagen har mellan fyra och sex matcher kvar är det egentligen bara Boston Breakers som känns som borta ur kampen.

De två topplagen Seattle Reign och Chicago Red Stars kan vara rätt säkra på sina platser i semifinalerna. Även trean Washington Spirit ligger väldigt bra till. Men i övrigt är det alltså öppet race. I princip alla matcher i de kommande omgångarna är således hyperviktiga. Kul.

* Premiärerna i de stora europeiska ligorna i Tyskland och Frankrike dröjer ända tills månadsskiftet. I väntan på dem fick vi i veckan en sjätte svenska i D1 Féminine. Det var mittbacken Maria Karlsson som lämnade italienska Brescia för Saint-Etienne. Karlsson sällar sig därmed till den lilla skara svenska spelare som spelat i högstaligan i minst fyra olika länder. När hon debuterar för Saint-Etienne har hon spelat i Sverige, England, Italien och nu Frankrike.

Utöver Karlsson har även Kicki Bengtsson (Sverige, USA, Japan och Norge) och Louise Schillgard (tidigare Fors: Sverige, Spanien, Australien och England) spelat i fyra olika högstaligor.

De har en överkvinna, för såvitt jag kan komma på är Sofia Jakobsson värst i den här kategorien, hon har nämligen spelat i fem högstaligor; Sverige, Ryssland, Tyskland, England och Frankrike. Om jag har glömt någon svensk spelare som spelat i minst fyra länders högstaligor får ni gärna höra av er.

* Till England, där det har varit en tung vecka för Notts County.  I jämna WSL försämrade laget i onsdags sina möjligheter att vinna ligan när man föll hemma mot jumbon Bristol Academy med 1–0.

Samma förlustsiffror blev det ju även i förra helgens FA-cupfinal inför 30710 åskådare på Wembley. Där gjorde sydkoreanska Ji So-Yun målet, men det var Eniola Aluko bakom det mesta för vinnande svensklaget Chelsea.

Hedvig Lindahl spelade hela matchen, medan Marija Banusic blev cupmästarinna från bänken.

* I Asien har slutspelet i Östasiatiska mästerskapet spelats i veckan i form av ett gruppspel mellan Japan, Kina, Nordkorea och Sydkorea. Det avgörs faktiskt nu på förmiddagen när Sydkorea utan Ji So-Yun möter Nordkorea. Matchen står 0–0 efter tio minuter. Båda lagen stod på full poäng inför avspark. I nuläget leder Nordkorea på målskillnad, vilket innebär att de tar hem guldet vid kryss mot sin södra granne.

Ett ungt japanskt lag och ett VM-betonat Kina är nollpoängare och gör upp om bronset i eftermiddag, svensk tid.

 

Sundhage svingar igen

I dag har vår förbundskapten återigen stått för anmärkningsvärd kritik. I Aftonbladet skyller Pia Sundhage bristen på starka svenska innermittfältare på de damallsvenska toppklubbarna – och på seriens utlänningar.

Jag gillar att Sundhage pratar från hjärtat och säger vad hon tycker. Men jag börjar bli vansinnigt trött på att hon hela tiden hittar andra att skylla på. Var är självkritiken? Och jag kan inte hjälpa det, men jag får SD-vibbar när hon gång på gång ger damallsvenskans utlänningar skulden för alla svenska misslyckanden.

Jag tycker dels att det är dags för Sundhage att sluta svinga åt alla möjliga håll, inte minst för hennes egen skull. När man har kritiserats för att ha dåliga relationer med de damallsvenska klubbarna är det ju knappast taktiskt att kritisera toppklubbarna på minst sagt lösa grunder.

Jag tycker även att Sundhage borde försöka presentera lite konstruktiva lösningar på alla de problem hon lyfter fram och kritiserar andra för. För hon kan väl ändå inte mena att allt skulle lösa sig för svensk damfotboll om damallsvenskan till 100 procent bestod av svenska spelare?

Så till dagens kritik. Om Sundhage hade nöjt sig med att konstatera att vi har tunt med klasspelare på centralt mittfält hade jag hållit med. Det är ett faktum. Men här har hon ju själv varit med och urholkat urvalet genom att göra om Nilla Fischer till mittback.

Men Sundhage nöjer sig inte med konstaterandet. Hon kritiserar de damallsvenska klubbarna för att inte ta hand om de talanger som finns, en kritik som hade gjort mig riktigt förbannad om jag varit damallsvensk klubbledare:

”De som var med och var framträdande 2012 – till exempel Malin Diaz – har inte slagit i taket i allsvenskan än, tyvärr. Upp till 19 år gör vi väldigt bra resultat, men vi är dåliga på att ta de spelarna till allsvenskan. Där måste vi bli klart mycket bättre om vi ska hänga på de andra länderna.”

Kommer ni ihåg laget som spelade mot Spanien i EM-finalen 2012? Det såg ut så här: Jessica HöglanderHanna Glas, Amanda IlestedtJennie Nordin, Magdalena Ericsson – Therése Boström (Jonna Andersson, 34), Petra Andersson, Lina Hurtig (Julia Wahlberg, 113), Malin DiazPauline Hammarlund (Fridolina Rolfö, 104) och Elin Rubensson.

Tolv de här 14 spelarna tillhör damallsvenska lag, många av dem har bärande roller. Lag som Eskilstuna, Örebro och Piteå har satsat svenskt på innermittfält och lyckats bra. Vad mer kräver Sundhage av klubbarna?

Vilka spelare är det hon saknar i de damallsvenska lagen? I dagens seriefinal startade fyra svenska spelare på centralt mittfält. Det kan man knappast klaga på.

Nu vet jag inte var Sundhage drar gränsen för topplag. Men jag kollade antal matcher och speltid på svenska innermittfältare i de sex lag som just nu ligger på damallsvenskans övre halva.

Det är möjligt att Sundhage tycker att de här spelarna är för dåliga, men hon kan knappast klaga på deras speltid. Här är listan:

* FC Rosengård:
Ebba Wieder, 3 matcher, 188 minuter

* Eskilstuna United:
Petra Larsson, 11 matcher, 970 minuter
Malin Diaz, 11 matcher, 932 minuter
Elin Wahlström, 8 matcher, 380 minuter
Sofie Persson, 7 matcher, 546 minuter

* Linköpings FC:
Ingen

* Piteå IF:
Josefin Johansson, 8 matcher, 720 minuter
Emilia Appelqvist, 11 matcher, 990 minuter
Irma Helin, 10 matcher, 748 minuter

* Göteborg FC:
Lisa Ek, 7 matcher, 417 minuter
Filippa Curmark, 10 matcher, 760 minuter

* Kif Örebro:
Lisa Dahlkvist, 6 matcher, 470 minuter
Michelle De Jongh, 9 matcher, 684 minuter
Hanna Folkesson – korsbandsskadad

När man hör Sundhages utspel om att ungdomarna inte får rätt möjligheter i damallsvenskan är det lätt att fundera över hur hon tycker att det ser ut i hennes A-landslag? Ger hon själv ungdomarna chansen?

Det tycker ju inte jag.

Jag ställer mig gång på gång frågan om hur det kommer sig att Tyskland kan släppa fram yngre spelare än Sverige? Vi har ändå vunnit F19-EM två av de fyra senaste upplagorna, medan Tyskland inte har vunnit någon. Senast de vann var för fem år sedan, ändå hade de betydligt många fler spelare som var födda 1993 eller senare i sin VM-truppen än Sverige.

Jag skulle gärna vilja se hur Sundhages idealmodell för svensk damfotboll ser ut.

Om den innebär att de damallsvenska topplagen skall tvingas vara fullspäckade av 18–21-åringar sänker vi nivån på serien rätt rejält. Jag hade en twitterdiskussion för något år sedan med dåvarande Rosengårdstränaren Jonas Eidevall, där han konstaterade att U23-landslaget skulle få kämpa för att hänga kvar i damallsvenskan om de spelade där.

Jag tycker att det är rimligt att vi använder oss av samma framgångsrika modell som i Tyskland och Frankrike – alltså att de unga talangerna matchas in i högsta serien via de klubbar som ligger närmast under ligans topplag. När de klarar av att spela bärande roller i de lite mindre klubbarna är de redo att ta nästa steg, till toppklubbarna.

I Frankrike har exempelvis en stor talang som Claire Lavogez gått via Henin-Beaumont och Montpellier för att nu som 21-åring ta klivet till Lyon. Och i Tyskland lämnar nu Sara Däbritz Freiburg för mästarinnorna Bayern München.

Rosengård har det i egna händer

Det här är en stor fotbollsdag för Malmö. Då tänker jag kanske inte i första hand på att FC Rosengård vann den damallsvenska seriefinalen med 2–1 inför härligt fina 5563 åskådare på Tunavallen i Eskilstuna, utan mer på herrfotboll.

Det var ju MFF:s Champions Leaguekval mot Salzburg som blev dagens nagelbitare. Faktum är ju att jag inte tyckte att den damallsvenska seriefinalen var speciellt spännande, trots att det bara blev uddamålsseger.

Men vi tar det från början.

Där, under de första 15 minuterna, var Eskilstuna det klart bättre laget. Och med mycket stor hjälp av fumligt försvarsagerande från både Emma Berglund och Zecira Musovic kunde Vaila Barsley forcera in hemmalagets ledningsmål.

Resten av den första halvleken gick till Rosengård, fast även om gästerna var något bättre kändes det som att Eskilstuna ändå hade hyfsad kontroll.

Det är ju dock efter paus man måste vara på tårna mot Rosengård. På några få minuter vände också gästerna till 1–2. Båda målen gjordes av Potsdamförvärvet Natasa Andonova. Först med sin underbara vänsterfot från distans:

Sedan från nära håll efter fint förarbete från Ramona Bachmann:

Jag trodde att Andonova skulle få ett genombrott i Frauen-Bundesliga häromåret. Men skador och tuff konkurrens har gjort att Makedoniens bästa spelare någonsin inte tagit det där sista steget. Nu kanske det är dags. I Rosengård kommer hon att ha en given plats och hennes vänsterfot håller högsta världsklass.

Trots att Malmölaget numera har en ganska tunn trupp har man ändå betydligt större spets än konkurrenterna i serietoppen. Hos Rosengård är de flesta spelarna i startelvan tänkbara matchvinnare. Eskilstuna är ett jättebra lag, men deras offensiv hänger i stort på att man är bra på fasta situationer samt att man har fantastiska Gaelle Enganamouit.

Efter Rosengårds 2–1-mål tyckte jag alltså att det kändes avgjort. Rosengård spelade effektivt av matchen och Eskilstuna lyckades inte skapa mer än någon enstaka halvchans. Rosengård visade att man är det lag som har störst kapacitet i damallsvenskan och att man troligen trots allt kommer att stå där med pokalen i höst. Man har i alla fall avgörandet i sina egna händer.

Eskilstuna har publiken med jag tror att man hade behövt ytterligare någon riktigt vass offensiv spelare för att kunna vinna damallsvenskan. Men osvuret är bäst. United har organisationen och tyngden.

Det var alltså Sveriges två bästa lag som drabbade samman. Matchen var bra, men ändå inte riktigt så het som jag hade hoppats. På söndag är det cupfinal mellan Linköping och Rosengård, förhoppningsvis kan den matchen bli ännu lite bättre.

Elfenbenskusten mot OS utan att spela – Nigeria utslaget

Afrikas OS-kval har nått fram till de båda semifinalerna som avgör vilka två lag som når mästerskapet i Rio de Janeiro nästa år. Det har hittills varit ett närmast tragiskt kval, ett kval som genomförts på ett sätt som drar ner damfotbollens anseende i smutsen.

Det jag tänker på är alla wo-matcher. Jag har under mina år som damlagstränare fått vänja mig vid och acceptera att det lämnas rätt många wo i de lägre damserierna. Men att ett land lämnar wo i ett OS-kval – det är inte acceptabelt.

Och det värsta är att det är hela sex nationer som lämnat wo hittills i Afrikas OS-kval. Makalöst.

I kvalomgången kom varken Liberia eller Libyen till spel. Och i åttondelsfinalerna var det Guinea-Bissau, Mali och Tunisien som lämnade wo. För Liberia handlade det om ebola, vilket går att förstå, men de andra? Och i kvartsfinalen lyckades inte Zimbabwe ta sig till Elfenbenskusten, något de får böta 10000 Schweizerfranc för, vilket motsvarar 89000 svenska kronor.

Det anmärkningsvärda här är att Elfenbenskusten nu är i semifinal i OS-kvalet utan att ha behövt spela en enda match. De fick nämligen wo både i åttondelen mot Tunisien och alltså i kvarten mot Zimbabwe. Det är så pinsamt för damfotbollen att jag inte finner ord.

Nu lär inte Elfenbenskusten få wo i sista omgången. Däremot riskerar man att bli utslagna, för där väntar storfavoriten Kamerun i dubbelmöten i oktober. Jag ger Kamerun 90–10 i odds för en OS-plats.

Vinnaren av Kamerun och Elfenbenskusten blir enda afrikanska lag från sommarens VM att spela i nästa års OS. I den andra direkt avgörande matchen möts nämligen Ekvatorial-Guinea och Sydafrika i en match som känns vidöppen.

Ekvatorial-Guinea skrällde i senaste omgången genom att slå ut Nigeria efter förlängning. Det blev 1–1 i Abuja, sedan gav Ngozi Okobi nigerianskorna ledningen på bortaplan. Det såg länge ut att bli matchens enda mål, men i 86:e kvitterade hemmalaget och i förlängningen föll det avgörande 2–1-målet som innebär att Nigerias talangfulla lag missar OS.

Noterbart är även att Kamerun levde farligt i sin kvartsfinal. Man avancerade på bortamål efter 1–1 och 2–2 mot Ghana. I helgens bortamatch låg Kameruns otämjbara lejoninnor under två gånger, men Agnes Nkada fixade avancemanget i 83:e minuten.

En text om helgens matcher finns här.

En grymt imponerande finalseger

Sveriges F19/96-landslag är Europamästarinnor. 3–1-segern mot Spanien var odiskutabel. Sverige hade god defensiv kontroll, grym taktisk disciplin, bolltrygghet – och framför allt Stina Blackstenius.

Jag hade egen träning när finalen spelades, så jag sett matchen nu i efterhand. Och Sverige var bättre än jag hade förväntat mig. Det finns inte en tillstymmelse till tur inblandat i den här triumfen. Det var tveklöst det bästa laget som vann.

Det var bara i luftrummet som vi var sårbara. Nu hade Spanien inte lika många vassa nickare som Tyskland – vilket känns skönt. Det är ju nämligen för många spelare i det svenska laget som inte känns bekväma med att nicka.

Däremot är det väldigt många som är bekväma med bollen vid fötterna, vilket är ovanligt för svenska ungdomslandslag, inte minst på tjejsidan.

Allra mest imponerades jag av hur vårt lag genomförde matchen taktiskt sett. Det är så tydligt att de här spelarna har fått en grymt god skolning i sina klubbar. Jag har ju flera gånger konstaterat att damallsvenskan de senaste tre–fyra åren har utvecklats enormt när det gäller den taktiska skickligheten.

De flesta svenska F19-spelarna tillhör damallsvenska klubbar och har fått lära sig hur man organiserar sig i defensiven. För det svenska laget var extremt välorganiserat. Nu visste jag ju resultatet när jag såg matchen, vilket säkert kan ha påverkat min uppfattning, men jag tyckte aldrig att Spanien var speciellt farligt. Jag tyckte att Sverige hade kontroll mest hela tiden.

Det var ju bara inläggen… Men även vid hörnor och inläggsfrisparkar var ju fantastiska Blackstenius nere och nickade undan. Blackstenius är ju en mycket duktig huvudspelare. Hennes 2–0-mål är högklassigt – en typ av mål som våra A-landslagsforwards aldrig gör.

Totalt sett tycker jag att alla svenska spelare får med beröm godkänt i betyg. Men det är förstås omöjligt att gå förbi Stina Blackstenius. Vilken match hon gjorde. Två mål och ett målpass i en final, det visar på ett grymt psyke. Ett psyke som bör föra in henne i nästa A-landslagtrupp.

Blackstenius var den stora skillnaden mellan lagen. Men skall jag nämna några spelare till som gjorde skillnad så börjar jag med Tove Almqvist. Jag blev förtjust i henne första gången jag såg henne live. Den förtjusningen har inte minskat nu under EM. Hon är en spelare med grym offensiv speluppfattning, en spelare som vet hur man skapar målchanser. Jag skulle säga att även hennes spelartyp saknas i Pia Sundhage:s lag. Almqvist kanske inte är fysiskt redo för A-landslagsfotboll ännu, men ge henne något år till.

Även Ronja Aronsson är en spelare jag gillat från första åsynen. Jag såg henne göra damallsvensk debut som 13-åring och imponerades av hennes mod och bollskicklighet. Då var hon forward. Nu har hon skolats om till en högintressant ytterback med fina uppspel. Det var hennes hörna som gav 1–0-målet. Kan hon slipa till defensiven lite till är hon en framtida landslagsback.

En spelare som växer är Nathalie Björn. Jag måste erkänna att jag inte fått samma positiva förstaintryck av henne som jag fick av Blackstenius, Almqvist och Aronsson. Men i dagens match spelade Björn väldigt moget och stabilt. Kul.

Det blir otroligt spännande att följa 96:orna i framtiden. Resultatmässigt är de alltså Sveriges bästa årgång någonsin. Nu får vi se om de kan ta upp kampen med 77:orna om att få in flest spelare i A-landslaget.

Därmed återstår det bara för mig att säga godnatt. Och förstås även ett stort grattis till våra nya Europamästarinnor. Grattis.

Hammarström tillbaka i Göteborg

Det är tydligen allmänna comebackdagar i damallsvenskan. I går gjorde Therese Sjögran comeback innan vi hade hunnit inse att hon slutat. I dag meddelar Göteborg att man skrivit ett korttidskontrakt med Kristin Hammarström.

Kristin Hammarström

Kristin Hammarström

För Göteborg är det en högst nödvändig lösning. Sedan Loes Geurts drog på sig sin hjärnskakning har man bara haft en målvakt i truppen.

En annan kul nyhet kom i går, ungefär samtidigt som jag publicerade mitt inlägg om att 96:orna – med god hjälp av ett stort gäng 97:or – är Sveriges bästa årgång någonsin. Då meddelades att Tv12 och Fotbollskanalen gör Eurosport sällskap och sänder direktkvällens EM-final. Därmed har ännu fler chansen att se matchen.

Nu på morgonen har Fotbollskanalen publicerat flera artiklar om vårt finallag.

Slutligen några tillägg till min internationella genomgång i går. Manchester City vann med 2–1 mot Chelsea i går kväll. Segermålet kom i slutminuterna när Claire Rafferty olyckligt styrde in en frispark från Steph Houghton i eget mål. Därmed kan det bli fyra lag inom en poäng i tabelltoppen om City också vinner sin hängmatch mot Liverpool.

Se målen här.

I den isländska ligan smyger svenska Klara Lindberg med i toppen av skytteligan. Hon gjorde två mål i går när hennes Thor/KA vann med 5–1 borta mot jumbon Afturelding. Lindberg ligger delad fyra i skytteligan med totalt åtta mål. I tabelltoppen har Breidablik en fyrapoängsledning till Stjarnan efter elva av 18 omgångar.

Slutligen till USA där Seattle och Portland i natt drabbade samman för andra gången under samma vecka, och återigen vann Seattle inför storpublik. 6303 åskådare är nytt klubbrekord för Seattle Reign och resultatet 3–0 innebär att Seattle går upp i serieledning samtidigt som Portland ligger kvar på näst sista plats.

Jag såg den andra halvleken av matchen, där Seattle imponerade stort med sitt passningsspel. Som jag ser det är det nog bara Lyon i världen som kan mäta sig med Seattles bollskicklighet. I alla fall inte när Kim Little är tillbaka i absolut toppform. Trots att hon ibland fick bollen i svåra lägen gav hon knappt bort en boll, utan ägde stundtals planen totalt.

96-orna är Sveriges bästa årgång någonsin

I morgon spelar Sveriges F96-landslag EM-final för andra gången. Redan innan finalen saknar det tjejerna har gjort motstycke inom svensk fotbollshistoria.

Inget annat svenskt ungdomslandslag har varit i två mästerskapsfinaler. På så sätt är alltså 96:orna, numera med mycket god hjälp av 97:orna, vår bästa årgång någonsin.

Nu hör det väl i och för sig till saken att det inte har spelats så många EM inom dam- och flickfotbollen. F19-EM har bara spelats sedan 1998 och F17-EM sedan 2008, på tjejsidan är det således inte så många årgångar som har haft chansen att nå två finaler. Och för vår starka årgång med spelare födda 1977 fanns det inte något EM alls.

Noterbart är att konkurrensen numera är hårdare inom flickfotbollen än den är på seniornivå bland damerna. Det beror på att spelarna i många länder inte har någon framtid inom damfotbollen, utan de tvingas trappa ner sin satsning när de gått ut gymnasiet. De spelar således tills de är 19–20 år, men slutar sedan.

Det svenska lag som är i Israel och laddar för möte med Spanien i morgon 18.40 svensk tid är förstås högintressant. Lagets bärande spelare har skapat en vinnarkultur som vårt damlandslag borde lära sig av. En vinnarkultur som talangerna förhoppningsvis kan ta med sig in i seniorfotbollen.

Nu är det ju inte så att det bara går att plocka in alla F19-spelare i A-landslagstruppen. I det här inlägget som jag skrev innan vårt 93-landslags EM-final 2012 konstaterade jag att det oftast bara kommer fram ett par A-landslagsspelare ur varje årskull. Och från Europamästarinnorna 1999 fick vi inte fram någon spelare som nådde upp i fler än en handfull A-landskamper.

Stina Blackstenius

Stina Blackstenius

Men en spelare som Stina Blackstenius är förstås hyperintressant. Hon bör förstås vara med redan i Pia Sundhage:s nästa A-landslagstrupp.

En intressant sak kring morgondagens match är att Lilie Persson skall sitta med som expertkommentator i Eurosports direktsändning. Det blir intressant att höra hur Persson ser på inslussningen av talangerna i A-landslaget.

Det blir för övrigt en utmaning för Persson att axla Lisa Ek:s mantel. Ek är ju stundtals härligt underhållande som expert. Jag tror att jag citerar henne korrekt i den här beskrivningen av före detta klubbkompisen Rebecka Blomqvist:

”Hon är en tant i en ung kvinnas kropp”

Vad säger man?

Det var en parentes. Tillbaka till EM-finallaget. Det innehåller många intressanta spelare. Piteåduon Ronja Aronsson och Lotta Ökvist är båda moderna kantspelare med stor löpförmåga, Örebros spelskickliga innermittfältare Michelle de Jongh har en fantastiskt hög högstanivå, Linköpings Tove Almqvist är en smart spelare och Hammarbys nyförvärv Anna Oscarsson har jag gillat skarpt i Jitex för hennes energi och inställning.

Anna Oscarsson

Anna Oscarsson

En svensk svaghet som var påtaglig i semifinalen var luftspelet. Alldeles för många spelare gjorde alibihopp när tyskorna slog in inlägg i det svenska straffområdet. Ingen gick på bollen, utan alla hoppades att någon annan skulle nicka. Nu brukar ju spanska lag sällan spela inläggsspel, så förhoppningsvis kommer inte nickförmågan att vara det som avgör i morgon.

En trolig matchbild är att Spanien håller i bollen medan Sverige kontrar på urstarka Blackstenius. Spanien får nog räknas som knappa favoriter, även om Sverige slog spanjorskorna i EM-semifinalen för två år sedan. Då krävdes straffläggning, och målvakten Emma Holmgren blev matchvinnare genom att först rädda en straff och sedan själv sätta den avgörande.

Både Sverige och Spanien vann ju för övrigt sina semifinaler i år efter straffar. Så här firade spanjorskorna i sitt omklädningsrum efteråt:

Slutligen en liten genomgång av svenska EM-finaler i fotboll. Jag tror inte att jag har missat någon nedan. Eller har jag?

2015: F19-EM, F19/96: Spanien ?–?
2015: U21-EM, U21herr/92, Portugal, 0–0, seger efter straffläggning
2013: U17-EM, F17/96: Polen, förlust med 1–0
2012: U19-EM, F19/93: Spanien, seger med 1–0
2009: U19-EM, F19/90: England, förlust med 2–0
2001: Dam: Tyskland, förlust med 1–0
1999: U19-EM, F19/80, EM-guld efter gruppspel
1995: Dam: Tyskland, förlust med 3–2
1987: Dam: Norge, förlust med 2–1
1984: Dam: England, dubbelmöte, 1–0 och 0–1, seger efter straffläggning

Årets klipp – och drömmål av Little inför storpublik

Tänkte ge mig på en kort genomgång av vad som hänt utanför Sverige den senaste tiden.

Vi börjar med en riktig höjdare. Det här klippet från en träningsmatch med Freiburg är bland det bästa jag sett i år. Kolla hur motståndarna sätter in en extra back som jagar ikapp Lina Magull och bjuder på en riktig rugbyfällning. Fullständigt underbart…

Det var alltså bara en träningsmatch. Det dröjer ända till den 28 augusti innan Frauen-Bundesliga drar i gång med intressanta matchen Bayern München–Potsdam. Två dagar senare startar även den franska ligan D1 Feminine.

I Europa pågår däremot engelska WSL. Där är toppstriden ännu jämnare än den i damallsvenskan. I skrivande stund har såväl Sunderland, Arsenal som svensklaget Chelsea 18 poäng i toppen. Men Chelseas match mot Manchester City pågår. Där är ställningen 1–1 så vid seger går Chelsea upp i ensam ledning på 20 poäng.

I Norge leder LSK Kvinner toppserien med åtta poängs marginal. Dock har både tvåan Avaldsnes och trean Klepp en match mindre spelad. Det kan alltså bli lite tajtare.

Tajt är det i högsta grad kring slutspelsstrecket i amerikanska NWSL. Där har VM-spelarna nu klivit in i sina respektive lag. I natt gjorde Carli Lloyd enda målet när hennes Houston Dash vann borta mot hennes före detta klubb Western New York Flash. Det fick amerikanska medier att gnugga händerna med tanke på att Lloyd inför matchen uttryckte ganska rejäl kritik mot hur hon behandlades av Flash tidigare i sommar.

Veckans match spelades i Portland, där hela 21 144 åskådare – nytt ligarekord – såg bottenlaget Thorns förlora derbyt mot Seattle med 1–0. Målet som går att se en minut in i klippet nedan är ett litet mästerverk av Kim Little, som visar de kvaliteter som gjorde att jag tyckte att hon var världens bästa spelare under 2014. Se och njut:

Slutligen vann Brasilien i natt de panamerikanska spelen. I finalen besegrades Colombia med hela 4–0. Bilder på målen finns här.

Sommarprat, Sjögran, Sadiku och Sällström

Det har hänt en del sedan mitt förra inlägg. Bland annat var Nilla Fischer sommarvärd i P1 i går.

Det var ett intressant program, där jag framför allt reagerade över hur om berättade om bristen på ledarskap inom landslaget i motiga stunder. Om att ingen tog tag i situationen efter Australienmatchen, där ju Sverige fortfarande var kvar i turneringen – även om vi inte längre hade saken i egna händer.

Man har ju upplevt det som att Sverige saknar starka ledare i motgång. Att de som skall leda laget då har nog med sig själva och inte klarar av att lyfta kompisarna. Den känslan minskade inte av Fischers sommarprat.
Här tänker jag spontant på hur jag hört och läst om hur Christine Sinclair kliver fram i alla tuffa situationer och bär Kanadas lag. Hur hon är starkast av alla i motgång.

En annan sak jag reagerade på i Fischers program var att hon berättade om hur Pia Sundhage bytte lagkaptener i landslaget utan att informera de tidigare. Anmärkningsvärt.

* Sedan jag skrev senast har Therese Sjögran lagt av. Det är bara att buga och bocka, tacka för allt och önska lycka till i nya jobbet.

Extra kul att hon gjorde ett så bra VM. Hade alla svenska spelare toppat sin form som Sjögran hade laget inte åkt ut på ett så tidigt stadium. Då hade det blivit minst kvartsfinal.

Jag såg 60 minuter av Sjögrans avskedsmatch. Den var som de flesta av vårens Rosengårdsmatcher, alltså jämn i början. Men rätt ojämn efter paus.

Eftersnacket här på bloggen har handlat om statistik, alltså hur många damallsvenska matcher Sjögran har och vilken plats hon tar genom tiderna. Här har jag nu insett att det tydligen inte verkar finnas någon officiell statistik över damallsvenska. Det var en liten chock.

Stämmer det är det tyvärr ytterligare ett tecken på att det saknas en hel del när det gälle engagemang kring damallsvenskan. För kring herrallsvenskan vimlar det av statistiknördar som har örnkoll på all möjlig historisk statistik.

Det blev förresten en drömfinal i cupen. Sveriges just nu två bästa lag ställs mot varandra. Kul. Vi behöver få till fler heta matcher med oviss utgång. Även om det finns positiva saker med att ha ett överlägset lag som kan utmana i Champions League är det ju roligast och mest utvecklade för spelarna om våra inhemska turneringar inte är ren defilering.

* Den senaste damallsvenska omgången gjorde mig förresten lycklig. Lycklig för Elena Sadiku och Linda Sällström:s skull. Det här är två spelare som jag aldrig träffat, men som jag ändå känner väldigt mycket för. Har man själv haft ideliga knäskador vet man vad som ligger bakom.

Därför känner jag extra mycket för Sällström som har kämpat så länge med flera rehabiliteringar för att kunna få vara tillbaka på planen, och som verkar så lycklig över att äntligen vara det.

Men det är även otroligt lätt att glädjas med Elena Sadiku. Jag har följt henne via sociala medier under hennes skadeperiod och känslan är att hon trots egna problem hela tiden har spridit positiv energi till sina lagkompisar. Hela tiden varit en glädjespridare. Att hon som tidigare hade gjort fyra mål på 49 damallsvenska matcher slår till med tre på en halvlek i sin comeback efter korsbandsskada är fantastiskt. Jag tror till och med att de flesta AIK-spelarna med lite distans kan glädjas åt den sagan. Eller?

* Apropå AIK blev helgens matcher ytterligare en signal om att laget just nu inte håller den nivå som krävs för förnyat kontrakt. I morgon får vi se var Mallbacken står i nuläget. Känslan är tyvärr att värmländskorna kan åka på en riktig stjärnsmäll mot Rosengård.

* Det om den inhemska fotbollen. Dags att titta utomlands. Amerikanska NWSL har ju rullat under nästan hela VM-turneringen, något jag tycker är högst tveksamt. Visst är det kul för de spelare som normalt sitter längst ut på bänken, men som nu fått chansen.

Men intressemässigt är det ju ändå värdelöst för lag och liga att spela matcher när lagen saknar fem–tio spelare vardera. Kul dock att serien är jämn och att alla lagen fortfarande har chansen att nå slutspelet.

NWSL har ju nu chansen att dra nytta av USA:s VM-guld för att höja intresset. I helgen var det fullsatt, 13 025 åskådare när Houston Dash tog emot Washington. Rekordpubliken fick dock inte se hemmalagets VM-spelare spela.

* I engelska WSL spelade däremot VM-hjältarna i helgen. Även i England märktes en intresseökning. Fast här handlade det om hundratals nya åskådare, inte tusentals. De som var på plats för Arsenal–Liverpool 1–3 fick se en kandidat till årets mål.

För den här volleylobben av inhoppande Natalia Pablos är riktigt fotbollsgodis:

I WSL vann svensklaget Chelsea med 4–1 mot Bristol. Marija Banusic, med Maredinho på ryggen, slog frisparken som ledde till 1–0-målet. Det är dock Gemma Davison:s 2–0-mål som är matchens godbit.

* Slutligen har ett nytt mästerskap startat i Kanada, Pan Am Games i Toronto. Även i de panamerikanska mästerskapen ingår en damfotbollsturnering. Där vann Kanada med 5–2 mot Ecuador i öppningsmatchen. Där gjorde Vittsjöbacken Shelina Zadorsky två av målen. Se dem här:

Den turneringen innehåller för övrigt även VM-lag som Brasilien, Colombia, Mexiko och Costa Rica.

 

Trender och tankar om framtidens svenska landslag

I går var alltså USA:s guldlag i Los Angeles och mötte sina supportrar, i morgon tar kronprins William emot det engelska bronslaget och i kväll (Tv4sport 19.30) drar damallsvenskan igång igen med AIK–Piteå.

Jag avslutar i och med det här inlägget min VM-bevakning, men det är ju ofrånkomligt att VM kommer att nämnas i ett eller annat inlägg även framöver.

Under VM-uppehållet har AIK bytt tränare. Mattias Eriksson har tvingats lämna plats för Nazanin Vaseghpanah. Det blir intressant att se om det bytet får någon positiv effekt för Solnalaget.

Kanske har Vaseghpanah snappat upp några av de trender som har märkts under mästerskapet i Kanada, vilket skulle kunna lyfta AIK från sitt prekära läge i det damallsvenska bottenträsket. Mitt sista VM-inlägg har jag tänkt att just ta upp de trender som varit synbara i Kanada.

En allmän trend som det kanske inte går att lära sig så mycket av, men som är väldigt positiv, är att spelstandarden på den internationella damfotbollen fortsätter att förbättras med mycket hög hastighet. Såväl den taktiska skickligheten som den individuella tekniken har blivit klart bättre sedan 2011.

Av de 24 VM-lagen i Kanada höll 21 god nivå, något som gör att man kan slå fast att beslutet att öka antalet lag var klokt.
På sikt kan det nog även bli 32 lag. Fast det lär det nog dock dröja några år, för i nuläget är det bara i Europa som det finns tillräcklig potential bland de lag som stod utanför VM. Och att släppa in ytterligare åtta europeiska lag lär inte vara aktuellt.

Spelmässigt var den största trenden den allt större taktiska medvetenheten, vilket i första hand visade sig genom det genomgående förbättrade försvarsspelet.

Det här var ju försvarsspelets VM, ett mästerskap där en stabil defensiv ledde till framgång – inte hög press och böljande anfallsfotboll. Till slut utdelades alla medaljerna till lag som i större grad tog sig fram genom en stabil, välorganiserad och uppoffrande försvarsfotboll än genom publikfriande offensiv – jag tänker förstås på USA, Japan och England.

Intressant var ju att USA inledde VM med en 4-4-2-uppställning där man hade tre utpräglade forwards på planen, plus offensivt inriktade mittfältare som Lauren Holiday, Carli Lloyd och Megan Rapinoe och offensivt lagda ytterbackar. Trots den hyperoffensiva balansereringen höll man ihop defensiven, medan man inte fick ut speciellt mycket av lagets stora offensiva kvaliteter.
Men när man bara hade en utpräglad forward på planen och valde en på pappret mer defensiv 4–4–1–1-uppställning växte även offensiven. Plötsligt hade man ett sylvasst anfallsspel.

Fast det är värt att notera att både i semifinalen och finalen valde USA att spela kontringsspel. Både Tyskland och Japan hade större bollinnehav mot USA, utan att kunna skaka amerikanskorna. USA backade hem och lät motståndarna ha bollen på ofarliga ytor. När amerikanskorna vann bollen hade de däremot ett snabbt, precist och offensivt passningsspel. Då hotade de hela tiden motståndarlagen.

För de lag som i första hand hade ett offensivt tänk, och som satte hög press, blev VM däremot ingen framgång. Här tänker jag i första hand på Frankrike och Tyskland. Fransyskorna hade ett så bra anfallsspel att de kunde ha gått hela vägen, men de föll på bristfällig effektivitet. Tyskorna föll däremot i första hand på att man hade en för långsam backlinje och blev alldeles för känsliga för kontringar.

På det här temat vill jag tipsa om när Calle Barrling besökte SVT:s VM-soffa i samband med kvartsfinalerna. Vår F19-förbundskapten konstaterade just att de svenska ”spionerna” hade sett en gemensam trend i Kanada, nämligen att nästan alla lag var försiktigare än tidigare – och backade hem. Alltså att de flesta lagen spelade ett lågt försvarsspel för att stänga ytan bakom sin backlinje.

Barrling konstaterade att det innebär att lagen måste hitta verktyg som biter mot den typen av defensivt medvetna motståndare. Alltså att kravet på ett kreativt kombinationsspel ökat. Om fyra år kommer vi säkert se fler lag än Frankrike som har kapacitet att spela ett högt försvarsspel och bjuda på ett snabbt och kreativt kombinationsspel i offensiven.
Det är ju så att försvars- och anfallsspel växeldrar. När försvarsspelet blir bättre måste man hitta nya sätt att anfalla på. Och när anfallsspelet blir bättre måste man vässa försvaret.

Tillbaka till det förbättrade försvarsspelet. En annan följd av det är att betydelsen av fasta situationer har ökat. Det märktes inte minst när det blev tajta och jämna matcher i slutspelet. I de fyra sista VM-matcherna gjordes det första målet på fasta situationer i form av straffar eller hörnor.

USA kopplade ju exempelvis ett järngrepp om finalen genom två tidiga hörnmål.

Den intressanta funderingen som följer på det här iakttagelserna är ju frågan: vad betyder det här då för det svenska landslaget?

Det är ju förstås en väldigt bra fråga som måste utredas grundligt. Tyvärr var det ju inte oväntat att vårt lag skulle vara långt ifrån någon guldstrid.
I samband med trupputtagningen konstaterade ju jag att vi får vara nöjda om Sverige kvalar in till OS. Jag ansåg i samma inlägg att Pia Sundhage spelade ett högt spel på mittfältet, där bristen på bollvinnare var överhängande.

Där och då anade jag dock inte att vår insats skulle bli riktigt så dålig som den blev. Fast hade jag vetat att det skulle bli de låga försvarens VM borde jag ha förstått. Sanningen är ju att Sverige hade jätteproblem att få hål på lågt spelande blåbärslag i VM-kvalet.

Det är ju också så att Sverige var lite av en föregångare när det gäller den här typen av fotboll. Det var ju på många sätt så som vårt lag spelade i VM 2011. Då var Sverige ett otäckt lag att möta, ett stabilt kollektiv som inte bjöd på något, men som var hyperfarligt varje gång det närmade sig motståndarnas straffområde.

Faktum är att jag tänkte 2011 när jag såg det svenska U21-landslaget på herrsidan vinna EM-guld i förra veckan. U21 byggde sina framgångar på hårt defensivt arbete och på sylvassa omställningar. Det var samma framgångsrecept som vårt F19-landslag använde i EM 2012 och vårt P17 i VM 2013.

Faktum är att det där U21-laget gjorde väldigt mycket nytta för Sundhage. Det kanske inte räddade henne kvar på jobbet, för känslan är att det aldrig var nära att hon skulle få sparken. Men U21-framgångarna gjorde att Sundhage och hennes lag slapp ifrån en hel del negativt fokus efter hemresan. Det svenska fotbollsintresset flyttades ju snabbt till Tjeckien och U21.

Huruvida det är bra eller dåligt för svensk damfotboll att Sundhage sannolikt blir kvar är ju omöjligt att veta. Spontant känns det inte bra, eftersom hon har gått vilse en gång och gjort att vi tappat både vår försvarsorganisation och två års utveckling.
Men väljer förbundet att satsa på Sundhage igen är det bara hoppas att hon gör en bättre analys av vad som krävs framöver och kanske kan hitta ett nytt och bättre spår för vårt A-landslag.

Tillbaka till Calle Barrlings analys i SVT. Han pratade om att man kan se och lära av den typen av kombinationer som Tyskland och Frankrike använder. Han sa också att:

”Sett ur ett längre perspektiv är det inte så att man bara för att man har felvallat i ett mästerskap har inte hela landets fotboll blivit sämre. Jag tycker att våra ungdomslag har bevisat det de senaste åren.”

Ja, det finns talang i Sverige. Men vi måste satsa på rätt spelare. Vi måste ha mer kreativitet, mer smartness. Mot starka, lågt stående backlinjer funkar det inte att spela med forwards som helst bara vill springa i djupled som Lotta Schelin och Sofia Jakobsson.
Vi måste hitta både smarta forwards och smarta offensiva mittfältare.

Barrling nämnde Kosovare Asllani som en spelare som trivs i spelyta två, alltså ytan framför motståndarnas backlinje. Där har han mitt medhåll. Nu var Asllani skadad i Kanada och kunde inte göra sig själv rättvisa, men det ologiska var ju att hon från början var placerad som yttermittfältare i Sundhages VM-lag. På kanten kommer hon för långt ifrån de ytor där man vill se henne.

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani

Jag såg på Tv4 häromdagen att Sundhage hade pratat med Lotta Schelin och att vår förbundskapten var lycklig över att ha Schelins stöd. Det är ju bra.
Men faktum är att jag tycker att Sverige skall lära av det här VM-fiaskot och förutsättningslöst börja bygga ett helt nytt lag utifrån de förutsättningar som kommer att gälla framöver.

Lotta Schelin är förstås del av ett sådant bygge, men är det kring henne man skall bygga framtidens lag? Jag är inte säker. Jag tycker att man bör lyfta på stenarna och se vad som finns under. Kanske kommer man fram till att de spelare som var med i Kanada kommer att vara Sveriges bästa även om ett och två år, och då är det ok. Men jag tycker alltså att man bör ge nya spelare chansen att visa upp sig innan man satsar vidare på årets VM-lag.

Kanske kan det vara kring Asllani som den svenska offensiven bör byggas framöver.

Kollar vi längre fram i tiden är den allra största utmaningen för svensk damfotboll att hitta smartare forwards och offensiva mittfältare. Här har jag lite lösa funderingar.

De flesta framgångsrika damfotbollsspelare har ju spelat pojkfotboll ganska högt upp i åldrarna. Jag tycker att man kanske skall fundera på att låta stora talanger träna med pojklag ännu högre upp i åldrarna. Där tvingas tjejerna utveckla sitt spelsinne för att kompensera för grabbarnas bättre fysik.

Några andra tankar jag har är att köra flickfotboll på mindre planer. Kanske sjumanna till och med 14 års ålder och sedan spela elvamanna mellan straffområdena upp till 19 års ålder. Alltså bara ha seniorfotboll på fullstor plan – allt för undvika att bara premiera snabba djupledslöpare utan även ge större plats för närkampsspel och för de spelare med god speluppfattning. Dessutom tvingar kortare planer fram mer kant- och inläggsspel – vilket i sin tur borde öka nickförmågan.

Kollar vi Sundhages svenska VM-elva i år gick det ju knappt spela inläggsspel. Ingen av de offensiva spelarna hade ju förmågan att vinna nickdueller.
Däremot står sig vårt landslag mycket bra när det gäller fasta situationer. I backlinjen finns den nickstyrka som krävs på internationell nivå.

Slutligen ser jag en annan brist i landslaget – vinnarskallarna. Känslan är att det är för många snälla spelare och för få som är beredda att offra näsan för att slänga sig fram och nicka in ett segermål. De vinnartyper som finns i våra flicklandslag måste vårdas på bästa sätt.

Här slänger jag gärna in en U21-jämförelse igen. Kolla in en spelare som John Guidetti. Han var långt ifrån den bästa svenska spelaren i EM, kanske borde han inte ens ha platsat på rent spelmässiga grunder. Men ändå var han kanske viktigast i laget. För vilken ledare och vilken vinnare han var – både på och vid sidan av planen. Han föregick med gott exempel genom stenhårt jobb på planen och glada och uppmuntrande miner när han satt på bänken. Det var liksom inte snack om att deppa eller gnälla när han blev utbytt. Stort.

Mina betyg på Sveriges VM-spelare

Det har ju gått ett litet tag sedan Sverige fick åka hem från Kanada. Sedan dess har jag match för match gått igenom de spelarbetyg jag satte på de svenska spelarna. Utifrån de betygen har jag givit var och en ett totalbetyg för mästerskapet.

Det är bara två spelare som jag tyckte når upp till betyget bra, Hedvig Lindahl och Therese Sjögran.

De flesta defensivt inriktade spelarna kommer undan med godkänt betyg. Tyvärr svek de offensiva spelarna. Värst var det med Lotta Schelin – som jag ser som Sveriges allra sämsta spelare i VM.

Hon ursäktade sig under mästerskapet med att hon blev ensam på topp när Sverige valde att spela med ett lågt försvarsspel. Så är det. Frågan kom bland annat upp även häromdagen när Schelin satt med i TV4:s VM-studio. Hon är självkritisk i klippet och verkar ha funderat en hel del över varför det gick som det gick.

Tyvärr tycker jag att annars utmärkta Hanna Marklund kunde ha ställt frågan om Schelin kände sig isolerad på ett annat sätt. Det hade varit intressant att få en mer konstruktiv analys av rollen som ensam spjutspets.

Apropå det har jag suttit och studerat Alex Morgan så mycket det har gått via tv-rutan. I USA:s sista matcher har ju laget spelat lågt med Morgan som ensam forward.
Jämför man Sverige–Tyskland med USA–Tyskland vann tyskorna bollinnehavet med 51–49 i båda matcherna. USA backade ofta hem med tio spelare och lämnade Morgan ensam på mittlinjen.

Trots det är skillnaden mellan matcherna gigantisk. Mycket för att Morgan hela tiden var ett hot mot den tyska backlinjen.

Trots att hon varit ensam har Morgan vunnit bollar och skapat lägen. Visst har USA:s stjärnforward gjort färre mål än hon brukar. Men hon har gjort ett stort jobb för laget genom att springa smart och genomtänkt.

När USA har rensat har ofta Morgan räknat ut var bollen skall hamna. Ibland har hon vunnit närkamperna, andra gånger har hon jobbat fram inkast eller frisparkar åt laget. Och när det varit läge för spel i djupled har Morgan löpt in i de ytor där motståndaren varit som mest sårbar.

Det om det. Här är mina VM-betyg på de svenska spelarna. Jag tar gärna emot synpunkter:

3: Therese Sjögran
Det här är en stark trea. Lagets ålderkvinna avslutade nämligen sin landslagskarriär med flaggan i topp. Hon prickade formen perfekt och var totalt sett bästa svenska utespelaren. Det var på hennes fina hörnor och frisparkar som vi skapade våra få målchanser.

3: Hedvig Lindahl
Är i sitt livs form och slåss med Sjögran om priset till bästa svenska spelaren i VM. Känns både säkrare och stabilare än hon varit tidigare. Går egentligen inte att lasta för något av de åtta baklängesmålen.

2,5: Lisa Dahlkvist
Gjorde ett utmärkt VM med tanke på sin skadebakgrund. Nyttig arbetsmyra på mitten. Tror faktiskt inte jag har sett henne så formstark sedan 2011.

2,5: Amanda Ilestedt
Sista backen in i truppen blev ganska omgående ordinarie i mittförsvaret. Var inte felfri, drog bland annat på sig en slarvig straff mot Mittag. Men med tanke på förutsättningarna gjorde hon en mästerskapsdebut med mersmak. Var inte minst ett farligt vapen på offensiva hörnor.

2: Elin Rubensson
Är fortsatt väldigt oslipad i defensiven och gjorde ett flertal felbedömningar. Väger upp ofta upp bristerna genom att vara offensivt vass. Visade hög klass som yttermittfältare mot Tyskland. Med tvekan godkänd.

2: Nilla Fischer
Godkänd, men ändå en besvikelse. Skulle bära den svenska backlinjen, men vacklade flera gånger. Hade bland annat en väldigt tuff defensiv andra halvlek mot Nigeria. En halvlek som slutade med en ödesdiger kramp.

2: Sofia Jakobsson
Godkänd för sin otroliga vilja och för att hon jobbade fram många hörnor. Sprang otroligt mycket, men måste jobba både på spelförståelse och bolltouch. För många av löpningarna var i blindo – och mottagningar och passningar satt långt ifrån alltid där de skulle.

2: Linda Sembrant
Var mycket oväntat Sveriges vassaste anfallsvapen. Tvåmålskytt trots begränsad speltid och bara tre avslut – det är grym effektivitet. Offensiven är värd ett högre betyg, men defensiven drar ner det. Stod nämligen för ett vansinnigt dyrt misstag vid Nigerias 3–3-mål.

2: Jessica Samuelsson
Är lysande i det defensiva duellspelet. Men offensivt finns det väldigt mycket att förbättra. Är nämligen lättpressad i och med att bollmottagningarna inte alltid sitter samt att passningsprecisionen har gigantisk förbättringspotential.

1,5: Lina Nilsson
Underkänd som ytterback, godkänd som yttermittfältare. Då blir snittbetyget 1,5. Blandade och gav i VM. Var exempelvis helt uppsnurrad mot Nigeria, men gjorde en kanoninsats mot USA.

1,5: Caroline Seger
Motsvarade inte förväntningarna som svensk spelmotor. Höll i och för sig i bollen, men spelade alldeles för ofta i sidled eller bakåt. När passningarna gick framåt var det ofta med onödigt hög risktagning.

1,5: Emma Berglund
Når inte upp till godkänt betyg, delvis på grund av yttre omständigheter. Kom in i VM med skadesviter, något som ledde till ödesdiger kramp i premiären. Fick sedan en ovan roll som högerback mot Tyskland. Hade tyvärr sämre passningsspel än jag tänkt mig.

1: Kosovare Asllani
Underkänd. Hamnar på det här betyget mycket på grund av sina skadeproblem. Men även för att hon placerades på fel position. Kosse är ingen yttermittfältare – det syntes tydligt mot Nigeria.

1: Olivia Schough
Hade en otacksam uppgift. Spelade bara en halvlek, det i ett svenskt lag som krampade mot Nigeria. Sprang och ville mycket, men lyckades inte uträtta något konstruktivt.

1: Lotta Schelin
Lyckades inte få till ett enda riktigt avslut mot mål på sina fyra VM-matcher. Visade lite kvalitet i åttondelsfinalen mot Tyskland, men var ändå inte nära den nivå som hon visade för fyra år sedan. En stor besvikelse.

Snittbetyg: 1,9 – inte godkänt.

Mitt världslag för VM 2015

Efter varje VM tar Fifa ut ett världslag. De senaste gångerna har upplägget varit att man presenterar laget i form av en 23-mannatrupp. De brukar prioritera att plocka spelare från så många lag som möjligt.

Jag har följt upplägget och presenterar här mitt världslag från mästerskapet i Kanada. Från den startelva jag hade inför de två avslutande matcherna blev det två ändringar. Japanska mittbacken Azusa Iwashimizu hade en tung dag i finalen och flyttas ur startelvan, men är ändå kvar i truppen.

Jag väljer även att byta vänsterback. Meghan Klingenberg tar klivet från bänken in i startelvan. Här är mitt världslag. Startelvan är uppställd enligt USA:s gulduppställning 4–4–1–1:

Hope Solo, USA

Lucy Bronze, England
Wendie Renard, Frankrike
Becky Sauerbrunn, USA
Meghan Klingenberg, USA

Aya Miyama, Japan
Amandine Henry, Frankrike
Ramona Bachmann, Schweiz
Louisa Necib, Frankrike

Carli Lloyd, USA

Celia Sasic, Tyskland

Resten av truppen:
Målvakter: Erin McLeod (Kanada) och Lydia Williams (Australien).
Backar: Ali Krieger (USA), Steph Houghton (England), Azusa Iwashimizu (Japan) och Laure Boulleau (Frankrike).
Mittfältare: Wang Lisi (Kina), Lady Andrade (Colombia), Simone Laudehr (Tyskland) och Lisa De Vanna (Australien),
Forwards: Anja Mittag (Tyskland) och Gaelle Enganamouit (Kamerun).

Coacher blir Mark Sampson och Jill Ellis.

Inför finalen skrev jag att jag höll Bachmann som VM:s bästa spelare. Efter finalen reviderar jag den uppfattningen. Där är nu i stället Lloyd min etta, med Bachmann som tvåa och Henry som trea.

Den enda svenska spelare som fanns med i funderingarna kring det här världslaget var Hedvig Lindahl. Det fanns dock många duktiga målvakter och hon tillhörde de spelare som hamnade just utanför laget. I det sällskapet finner vi även spelare som Nadine Angerer, Wang Fei, Kadeisha Buchanan, Elodie Thomis, Lena Goessling, Shirley Cruz, Megan Rapinoe, Formiga, Morgan Brian, Alex Morgan, Eugenie Le Sommer, Marie-Laure Delie, Christine Sinclair och Jodie Taylor.

Det blir intressant att se hur mitt världslag stämmer överens med de officiella, när det presenteras. Jag välkomnar för övrigt synpunkter. Jag har ju inte sett alla matcherna och har säkert missat någon spelare som borde ha varit med.

Tillagt i efterhand: Så här blev det officiella världslaget.