Jag sitter på Stadion de Adelaarshorst i Deventer i kväll och kikar på Norge–Danmark. Intrycken från den här matchen är att Norge har väldigt många otroligt svaga bollspelare. Och att de har dåligt självförtroende.

Jag har exempelvis aldrig tidigare sett Maren Mjelde så här dålig. Danmark leder med 1–0 i paus, samma siffror har Nederländerna mot Belgien. Det innebär att det alltså med stor sannolikhet blir Nederländerna eller Danmark för Sverige i kvartsfinal.

Under förmiddagen var jag på Sportpark Hengelder och kikade på dagens svenska träning. De som trodde att de skulle få någon hint om morgondagens startelva lämnade anläggningen besvikna.

Det handlade nämligen om en lätt träning med uppvärmning, följt av lite skott och därefter spel i intervaller, fem mot fem, gamla mot unga. Uppfattade jag det rätt vann de gamla med 7–5.

I första skottövningen noterade jag att i den gruppen jag kollade på gick lite för många bollar över eller utanför målet. Det stämmer bra med den svenska statistiken hittills i EM. Totalt mot Tyskland och Ryssland har Sverige haft 33 avslut, fördelat på 10 respektive 23. Bara sju av de 33 har träffat inom ramen. Med så dålig träffbild är det svårt att bjuda på målkalas.

Räkna inte med någon målfest i morgon heller, alltså. När det gäller morgondagens match har alla de spelare och ledare jag lyssnat på sagt att de gärna vinner gruppen – för att det ger extra självförtroende. Det är ju korrekt, men jag tycker ändå inte att Pia Sundhage skall offra för mycket för den där gruppsegern.

För det är inte så stor skillnad på att möta Nederländerna eller Danmark. Och mästerskap handlar ju om att vinna rätt matcher, och om att lägga sin energi på rätt saker. Som jag ser det är det mycket viktigare att ha pigga spelare till kvartsfinalen än att vinna gruppen.

Och med tanke på att våra motståndare kommer att få en vilodag mer gäller det att Sundhage matchar sin trupp smart. Alltså att hon vilar de som känner sig lite slitna. Vid gårdagens pressträff pratade Lilie Persson lite om det här:

– Vi har resonerat väldigt mycket om startelvan utan att vara framme. Och det är ju tid kvar än. Det finns många olika scenarion, i alla lagdelar faktiskt. Och vi har ritat på många olika, det har vi gjort. Det vi pratar om är dels en belastningsfråga, matchen senast tog en del på några av spelarna. Dels en taktisk fråga förstås. Sedan är det alltid det här med hur många förändringar man vågar göra. De spelare som belastas väldigt hårt är ju ytterbackar eftersom vi har det spel vi har och mittfältsspelare sliter ju alltid hårt. Just de positionerna är slitsamma rent löpmässigt.

Hur många förändringar tror du att ni vågar göra?
– Det är en svår fråga. Men jag tror inte att det bara blir en förändring i alla fall, sedan är det svårt att säga hur många det blir eftersom vi är så långt ifrån ett färdigt beslut. När det gäller belastningen hoppas vi att det skall bli en lång turnering. Och vi visade i OS att även Sverige klarar av att göra förändringar i startelvorna i varje match, det är ju ett sätt också att visa att vi tror på alla spelare här.

Är det viktigt att vinna gruppen?
– Det tycker vi nog. Det är ju en självförtroendeboost. Och om någon säger att ”är det inte bättre att bli tvåa” – nej, det måste ju vara bättre att bli etta. Det är väl häftigt att bli etta.

Persson fick en fråga om Italiens svagheter, enligt scouten Thomas Dennerby är ett snabbt djupledsspel nyckeln till att göra mål på italienskorna eftersom de har långsamma mittbackar. Hon svarade:

– Nu har ju Italien råkat ut för några tråkiga skador, så det blir lite förändringar för dem. Annars tror jag att alla som såg matchen mot Tyskland såg att Italien lika gärna kunde fått med sig en poäng. Jag tror att Italien så klart vill avsluta den här sejouren med en seger. Det är ju förbundskaptenens (Antonio Cabrini) sista landskamp, det är Melania Gabbiadini:s sista landskamp – och hon är ju en häftig lirare, så jag tror att Italien går all in. Då gäller det att inte falla i den fällan, utan att vi gör de vi är bra på. Och vi är ganska bra på att spela snabbt i djupled, så det är väl ett utmärkt scenario. Det passar Sverige väldigt bra, vi tycker det är jobbigare när folk står lågt. Snabbhet i djupled är något som vi har på alla våra forwards. Även Frido (Fridolina Rolfö) pratar vi ofta om att hon är en skicklig targetspelare, men hon är oerhört snabb i djupled också. Det kanske inte ser ut att gå så snabbt, men hon är väldigt snabb. Vi har ju gps och hon är uppe i samma siffror som de andra.

Jessica Samuelsson

Utöver Persson lyssnade och pratade jag lite med Jessica Samuelsson och Hanna Folkesson. När det gäller Samuelsson var jag lite nyfiken på en sak hon pratade om i fjol, att hennes passningsspel hade förbättrats rejält eftersom hon hade tränat mycket på att orientera sig bättre på planen. Jag var lite nyfiken på hur hon tränade på det.

– Det handlar bara om att man påminner sig själv om att hela tiden kolla runt omkring innan man får bollen. Jag var väldigt dålig på det i unga år, så det är någonting jag fått jobba med. Dels har jag fått det från Anders Jacobsson som var assisterande i Linköping tidigare (nu är han i Norges landslag). Han jobbade mycket med det med mig. Ibland är det lätt att glömma att vrida på huvudet, men påminner man sig hela tiden blir det en vana, och till slut sitter det i ryggmärgen – och det är viktigt.

Är det här orsaken till att ditt passningsspel blivit så bra?
– Det är nog en stor del av det i alla fall. Vet man var motståndarna är, och har koll på medspelarna innan man får bollen, då ser man lite tryggare ut också. Sedan är det så klart några andra delar också, men det här är en stor del – tror jag.

Samuelsson utstrålar för övrigt trygghet och självförtroende även vid sidan av planen. Jag tycker alltid att hon tidigare varit väldigt försiktig i sina uttalanden. Nu vågar hon säga mycket mer.

Efter Rysslandsmatchen sa Samuelsson bland annat att hon löser defensiven på kanten själv, så det var inte några problem att ha en väldigt offensiv Lotta Schelin framför sig. Det är ju förstås sant, och inte speciellt kontroversiellt. Ändå tror jag inte att Samuelsson skulle ha sagt något liknande för ett eller två år sedan.

När jag frågade henne om det allt större trygghet sa hon:

– Det har väl med erfarenhet och självförtroende att göra. Jag känner att jag har en större roll och är mer bekväm och trygg – det speglar säkert av sig både på planen och här utanför.

Hanna Folkesson

Slutligen blev det även ett snack med Hanna Folkesson, som ju gjorde ett väldigt piggt inhopp mot Ryssland, och som där borde ha stärkt sina aktier för att få mer speltid i kommande matcher. Hon sa att:

– Jag känner mig redo om chansen kommer, då gäller det att ta den.

Det blev förstås snack om att hon äntligen hade fått göra sin mästerskapsdebut, efter att ha tvingats kasta in handduken på grund av skador i tre tidigare mästerskap. Det ämnet var framför allt Expressens Mats Bråstedt mycket ivrig att prata om. Det mesta som sades om det finns därför i den här artikeln.

Apropå det frågade jag om det inte var extra tufft att missa VM 2015, där hon var med i startelvan under våren.
– Så klart. 2013 var jag inte heller i startelvan, då skulle det mer vara mitt första år och en häftig upplevelse. Men så klart där inför VM 2015 så var det ju tufft. Jag hade ju startat de flesta landskamperna det året.

Är du på samma nivå nu som du var 2015?
– Ja, men jag tycker det. Det tar ett tag att ta sig tillbaka till den nivån man har varit på, framför allt saknar man matchträning. Men nu har jag varit i gång i ett helt år, och jag tycker att formen har tagit sig. Även i slutskedet av damallsvenskan har det blivit bättre och bättre.

Folkesson fick frågor om hur det var att åka ur med Umeå förra hösten, och om hur hon har påverkats som spelare av klubbytet till Rosengård:

– Eftersom jag hade siktet inställt på att jag ville tillbaka till landslagsmiljön och eventuellt spela det här mästerskapet fanns det ingen möjlighet att vara kvar i UIK. Det är tråkigt för Umefotbollen att de åkte ut, men för min egen utveckling var jag tvungen att flytta. Det är alltid speciellt att vara ny i en klubb, och det har tagit ett tag för mig under våren att hitta rätt i den här miljön. Men ju längre tiden har gått, desto mer har jag känt mig bekväm, och verkligen hittat rätt där också, vilket har gjort att jag har utvecklats som fotbollsspelare. Både att jag blivit mer trygg med bollen och då kan bidra mer i det offensiva spelet än jag kanske har gjort i tidigare klubblag.

Slutligen frågade jag henne om hennes favoritroll, alltså om hur hon skulle placera sig själv om hon fick leka förbundskapten och skräddarsy sin egen roll.

– Åh, det är svårt att säga, jag trivs att vara lite mer offensiv, samtidigt som jag har spelat lite mer defensiv hemma i Rosengård, och det har funkat bra nu på slutet. Men jag skulle nog säga lite mer en tvåvägsspelare, att både kunna vara delaktig i uppspelsfas, men även kunna få vara med framme i boxen. Att vi spelar med två tvåvägsspelare som delar på ansvaret både i defensiven och offensiven.

Är du främmande för att gå ut på kanten?
– Jag kanske inte ser mina bästa kvaliteter som kantspelare, men är det där de vill att jag skall spela gör man det bästa utav det. Då kanske mer en indragen yttermittfältare som får bollen på fötterna än en djupledsgående.