Det har varit en lite intressant twitterdiskussion under dagen. Den handlade om synen på damfotboll i olika länder. Upphovet var det här citatet från Kosovare Asllani i dagens Aftonbladet:
”Massor med människor har skrivit ”välkommen” och ”vad roligt att damerna satsar” till mig på Twitter och i kommentarer till artiklar på franska sajter. Jämför det med kommentarer till artiklar om damfotboll på Aftonbladet, där det bara är kritik hela tiden. Här var vi och åt på en restaurang där ägaren höll på PSG och det blev världens liv när jag kom i mina klubbkläder. Han sprang ut och hämtade köksmästaren som höll på Marseille för att hetsa. Det där händer ju aldrig hemma i Sverige.”
I diskussionen som drevs av Johanna Frändén noterades att det sexistiska hat mot damfotbollen som dyker upp i kommentarsfält på svenska hemsidor inte förekommer på kontinenten.
Men även om det är en artigare attityd mot tjejerna söderut innebär det ändå inte nödvändigtvis att tjejernas idrottande tas på fullt allvar. Se exempelvis det här klippet med vad erkända franska tidningen L’Equipe gjorde för reportage med Lotta Schelin inför Champions Leaguefinalen. Jag kan inte franska, men förstår att det inte var många frågor om damlaget direkt…
Just Schelin blandade sig för övrigt i diskussionen om den varierande synen på damfotbollen – och på kvinnor i allmänhet:
”Visst finns det en annan kvinnosyn söderut som är mindre positiv, men jag känner som du, det jämförs mer sällan dam- vs herrfotboll och fotbollen bedöms mer utifrån förutsättningar än kön. Men kanske tar vi mer plats i Sverige och hotet blir därmed större. Så länge kritiken flödar så bryr sig folk! Härligt va?”
Själv tror jag att vi har en bättre kvinnosyn i Sverige än i de allra flesta länder. Men synen på damfotboll är långt ifrån bra. Och den skit som sprids i kommentatorsfälten är vedervärdig.
Slutligen är här en bild som inte har speciellt mycket med ämnet ovan att göra. Eller jo, den rör ju faktiskt Frankrike, Kosovare Asllani och twitter…
Mål av Sofia Jakobsson, minst ett mål av Antonia Göransson och straffräddning av Stephanie Öhrström – men bänken för Lotta Schelin, Linnea Liljegärd och Sara Thunebro. Det var en snabbgenomgång av svenskfacit i Europa.
Men innan vi går in på en liten internationell genomgång så en snabb genomgång av damallsvenskan.
Först till Kristianstad, där KDFF har haft ett par tunga dagar. Kosovare Asllani stack till Paris, Susanne Moberg föll ihop – och Hedvig Lindahl vred knät.
Matchläkaren på Valhalla befarade efter matchen att Lindahl drog av korsbandet. Något definitivt besked om skadans allvar har jag inte sett ännu.
Men jag tycker redan att det har varit få många korsbandsskador på svenska toppspelare i år. Så vi får verkligen hoppas att det inte är någon fara med Lindahls knä. Det är ju sex till åtta månaders rehabilitering på korsband, så är det sönder skulle det ju innebära att hon riskerar att missa EM. Tråkigt.
Till Kristianstads granne, Vittsjö. De har haft det lite tyngre i höst än under den succéartade våren. Men i går visade man hög klass och kom tillbaka från 0–2 till 2–2 mot serieledande Malmö.
Men sedan visade seriens bästa spelare ännu högre klass. Anja Mittag avgjorde nämligen bara någon minut efter Vittsjös kvittering. Därmed sätter Malmö press på Tyresö inför morgondagens tv-match.
I botten gick näst sista tåget för Djurgården. Man föll med 2–0 borta mot Umeå, samtidigt som Jitex tog tre poäng i Piteå. Mimmi Löfwenius blev matchhjälte i sin debut från start för Mölndalsklubben. Därmed har Jitex nu nio poäng ner till strecket, vilket innebär att man troligen redan är på fast mark.
Djurgården däremot har sju poäng upp till tian Kif Örebro. På lördag möts just de lagen på Stadion. Seger där är Djurgårdens absolut sista chans att kunna hänga kvar. Men i praktiken har väl tåget redan gått.
Apropå Jitex så noterade jag att inte nigerianskan Francisca Ordega funnits med i någon match hittills. Är det något strul där?
* Därmed är det dags att titta utomlands. Först vänder jag mig mot Tyskland, där Turbine Potsdam vann den intressanta bortamatchen mot Duisburg med klara 4–0. Antonia Göransson gjorde minst ett mål.
Hon bokfördes för solomålet till 4–0. Men nog går väl hennes inlägg vid 2–0 rakt in i mål? Bedöm själv här.
Officiellt har Yuki Ogimi bokförts för målet, men jag kan inte se att japanskan får någon touch på bollen. Å andra sidan undrar jag om det inte är touch på 1–0-målet, som är bokfört på frisparksskytten Patricia Hanebeck.
Den andra svenskan i Frauen-Bundesliga, Sara Thunebro, fick ingen speltid alls under nye tränaren i FFC Frankfurt. Ali Krieger var enda utländska spelare i startelvan när laget vann med 4–2 hemma mot Bayer Leverkusen.
Vi får hoppas att det var tillfälligt, och att Thunebro även fortsättningsvis får rejält med speltid.
* I Frankrike var inte Kosovare Asllani spelklar för PSG, som dock vann med 5–0 borta mot Saint Etienne.
Inte heller Lotta Schelin spelade i den här omgången. Utan Schelin på planen vann Lyon med klara 8–0 borta mot Yzeure. Där blev Camille Abily tremålsskytt.
* Sofia Jakobsson gjorde sin första match för säsongen i Rossiyanka. Hon gjorde dessutom sitt första ligamål, då hon satte 2–0-bollen i 3–0-segern mot nykomlingen Donchanka Azov. Linnea Liljegärd fick däremot inte chansen att debutera i Rossiyanka, som har full poäng efter fyra omgångar.
* I Italien ledde Bardolino Verona med 2–0 borta mot Brescia. Det andra målet kom på retur efter ett skott från Maria Karlsson. Men trots att Stephanie Öhrström storspelade och bland annat räddade en straff så tappade Verona till slut till 2–2, och fick nöja sig med en poäng i premiären. Se straffräddningen, och andra höjdpunkter här.
* I England vann Arsenal med 4–1 hemma mot Liverpool efter två mål vardera av Katie Chapman och Ellen White. Därmed leder obesegrade Arsenal med sex poäng före Birmingham City med två omgångar kvar att spela. Det är alltså i praktiken klart vart guldet kommer att hamna.
* I Norge vände Lilleström 0–1 till 2–1 i seriefinalen mot Stabaek. Därmed har LSK nu guldgreppet. De leder nu med fyra poäng till Stabaek, och fem till Arna-Björnar och Röa.
* I veckan drar Womens Champions League i gång. Då är de flesta av de nämnda svensklagen i gång. Men mer om det senare.
* Slutligen är ju F17-VM i gång i Azerbajdzjan. Jag såg delar av Japans 5–0-seger mot Brasilien. Japan visade att man har en uppsjö av talanger, och att man kommer att vara med i världstoppen på seniornivå under många år.
Brasiliens spelare var statister när tekniska japanskor lekte fotboll. Bland många duktiga talanger fastnade jag för japanska lagkaptenen och affischnamnet Yui Narumiya. Det är en lirare vi lära få se mer av framöver.
Efter landslagsuppehåll återupptas ligaspelet på bred front i Europa i helgen. I damallsvenskan är det tveklöst söndagens Skånederby Vittsjö–Malmö som är omgångens mest intressanta match.
Fast Vittsjö känns lite svagare än i våras. Och senast bröts den två år långa sviten utan förlust på hemmaplan. Jag tror att det blir andra raka nederlaget nu. För Malmö är sylvasst framåt – och väldigt svårslaget. Man har nu nio raka segrar i ryggen.
Tv4sport väljer bort toppmötet för att sända AIK–Tyresö, som spelas på tisdag. Och visst, det är en match som gäller massor för båda lagen.
För som serietabellen ser ut så är det bara sju lag som har något kvar att spela för numera. Det är Malmö, Tyresö, Piteå, Jitex, Kif Örebro, AIK och Djurgården. Övriga kan börja planera för 2013. För visst ser det trevligare ut att komma trea än sjua – men egentligen innebär det inga större skillnader.
Sverige har ju bara två platser i Champions League, och de går till Malmö och Tyresö. Jag såg någon som trodde att tredjeplatsen kan ge Champions League-spel, då Malmö riskerar konkurs. Fast någon konkurs tror jag inte att det blir. Däremot kanske Malmö får bromsa sin satsning lite till nästa år.
Djurgården skall till Umeå på söndag. Det är förstås en bland många måstematcher för Stockholmslaget i höst. Fast jag ger dem bara typ två procents chans att hänga kvar. De är alldeles för uddlösa framåt. Det känns som att UIK kommer att vinna med två–tre måls marginal.
* Så till alla matcher utanför Sveriges gränser. I Italien är det ligapremiär för Serie A i morgon. Jag har ingen örnkoll på serien, men räknar med att Sassari Torres, Brescia och Bardolino Verona är de lag som kommer att slåss om guldet även i vinter.
Verona är svensklaget, då både Stephanie Öhrström och Maria Karlsson finns kvar i truppen. De har toppmatch direkt, då de börjar med bortamatch mot Brescia.
* Helgens kanske allra viktigaste match spelas i Norge. Där är det seriefinal i toppserien mellan Lilleström och Stabaek i morgon. Oavgjort där och både Arna-Björnar och Röa är inbjudna i guldstriden på riktigt allvar. De möter nämligen de båda bottenlagen i den här omgången.
Såg förresten att Röas skyttedrottning Lene Mykjåland skadade sig i landslaget och är borta sex till åtta veckor. Det kan bli rejält kostsamt för Röa, som ju var extremt formstarkt innan det 1,5 månader långa ligauppehållet. Inklusive cupmatcher står mästarlaget på tolv raka segrar.
* I Tyskland är det full omgång i Frauen-Bundesliga på söndag. Även om det redan har spelats två omgångar är det premiär för hälften av lagen nu. Det flyttades ju en mängd matcher på grund av F20-VM.
Den här omgångens toppmatch spelas i Duisburg, där det forna topplaget tar emot mästarinnorna Turbine Potsdam med Antonia Göransson i laget. Duisburg har ju tappat i princip alla sina stjärnor, och borde inte hänga med i toppen i år. Men enstaka toppmatcher kommer man säkert att göra. Och även Potsdam ser försvagat ut jämfört med i fjol. Så det kan bli en spännande match. Den direktsänds för övrigt 14.00 på DfB-tv. Här är en länk.
I övrigt skall det bli intressant att se om Sara Thunebro får förtroende att starta i Frankfurts lag med ny tränare. Sven Kahlert fick ju sparken efter förlusten mot Essen-Schönebeck senast.
* I Frankrike spelar Juvisy och Montpellier i morgon medan Lyon och PSG har bortamatcher på söndag. Det bör inte bli några favoritfall i den här omgången. När det gäller Kosovare Asllani bör hon inte kunna bli spelklar till söndagens match.
* I Ryssland kan det bli debut för Linnea Liljegärd i Rossiyanka på söndag. Serieledarna tar emot poänglösa jumbon Donchanka, i en match som borde innebära tre nya poäng.
Apropå Ryssland fick jag kommentarer på ryska på ett inlägg nyligen. Kul. Med kommentaren följde den här länken. Det verkar vara en rätt bra damfotbollssida på ryska. Med hjälp av Google Translate kan man kanske följa Liljegärd och Sofia Jakobsson i Rossiyanka via den.
* Slutligen drar F17-VM i gång i Azerbajdzjan i morgon förmiddag. Det mästerskapet känns inte alls lika intressant som det nyss avslutade F20-VM:et. För medan 20-åringarna kan vara storstjärnor inom något år har 17-åringarna minst två–tre år till stjärnstatus. Europas representanter är Tyskland, Frankrike och just Azerbajdzjan.
Storsatsande Paris SG har en svensk i herrlaget, Zlatan Ibrahimovic. Nu har de även en svensk i damlaget, Kosovare Asllani.
Nyheten kom nyss, och går bland annat att läsa här. Kosse har fått ett lyft i Kristianstad, och är redo för nya utmaningar.
Och PSG är verkligen en utmaning. För det är en sak att ha mycket pengar. En annan att göra resultat.
Jag tror därför att det här är bra, både för Kosse själv, och för landslaget. Hon får nu chansen att möta nya backar, och utveckla sitt spel. Och hon får inte minst chansen att tjäna lite pengar på sin sport.
Däremot är det här förstås inte ett dugg bra för Kristianstad. Fast å andra sidan har de nyligen värvat tillbaka Margret Lara Vidarsdottir från Turbine Potsdam. Så på ett sätt var ersättaren redan på plats.
Så har man slagit sig ner i tv-fåtöljen efter en heldag i damfotbollens tecken. I förmiddags var jag med på en liten sittning med den svenska EM-organisationen. Det var intressant, och det finns all anledning att återkomma till den inom kort.
Men först lite synpunkter på dagens svenska landskamp – Thomas Dennerby:s avskedsmatch.
Thomas Dennerby intervjuas av Daniel Kristiansson och Hanna Marklund
Efteråt, när Dennerby mötte pressen, verkade han avslappnad och kanske även lite lätt rörd. Han sa att det absolut var rätt tid för honom att lämna posten som förbundskapten, och att han således inte ångrar sitt beslut på något sätt. Men att avskedet ändå var jobbigt. Han förklarade så här:
”Jag älskar människor. Jag älskar de som jobbar på hotellen, spelarna, ledarna – jag älskar er journalister.”
Han konstaterade också att han tog jobbet för att vinna titlar. Han hade tänkt sig bli den förste svenske förbundskapten sedan 1984 att leda landslaget till ett mästerskapsguld. Men att tre förluster på fyra kvartsfinaler i stora mästerskap är inte godkänt.
Skulle laget vinna guld på hemmaplan nästa år gav han följande löfte, eller skall vi se det som ett hot:
”Vinner de EM nästa år ska jag vara den första som springer in på planen…”
Till själva matchen. För svensk del var den länge väldigt avslagen. Före paus fick jag tre nya favoritspelare. Alla spelade i orange.
Lagkaptenen Daphne Koster kanske inte är blixtsnabb. Men hon spelar ett väldigt elegant mittbacksspel. Den defensiva mittfältaren Anouk Hoogendijk visade en underbar förmåga att spela sig ur alla situationer. Och släpande forwarden Lieke Martens briljerade med fin bollbehandling, och ett bra passningsspel.
Anouk Hoogendijk
Sverige?
Uselt. Spelarna verkade helt ointresserade av att ge Dennerby en fin avskedspresent. De verkade inte heller förstå att Pia Sundhage kommer att studera den här insatsen noga innan hon tar ut sin första trupp. För uppträdandet var stillastående och helt utan aggressivitet.
Jag har tidigare ifrågasatt Caroline Seger i landslaget. Det gjorde jag i halvtid i dag också. Jag satt nämligen och specialstuderade henne. Och under de första 45 minuterna gjorde hon nästan bara alibilöpningar. Hon lät Lisa Dahlkvist ta hand om precis allt skitjobb centralt på planen.
Caroline Seger
Efter paus kom en ny Caroline Seger ut på planen. Plötsligt var hon en världsspelare. Visst hände det att hon fuskade med hemjobbet även i andra halvlek. Men på det stora hela var hon planens gigant – rörlig, kreativ och hjärnan bakom de flesta svenska anfallen. Spelar hon på den nivån är hon spelaren att bygga laget kring.
Den viktigaste gåtan för Pia Sundhage att lösa är att få Seger att vara en världsspelare under 90 minuter plus tillägg, varje gång hon drar på sig landslagströjan. Knäcker Sundhage den nöten så kan vi faktiskt stå där med EM-pokalen på Friends Arena den 28 juli nästa år.
Fast i halvtid tänkte man knappast på EM-guld. Så långt ledde Holland rättvist med 1–0. Jag ifrågasatte i går om inte Dennerby hade matchat en något för offensiv startelva. Så visade det sig vara. Ingen av Lotta Schelin, Antonia Göransson, Kosovare Asllani, Seger eller Sofia Jakobsson vann några bollar. Och när vi trots allt fick innehav, så kastade vi bara i väg bollen.
Holland hade alltså 1–0 i mål. De hade även 54–46 i bollinnehav och 4–1 i skott mot mål.
Holland jublar
I andra halvlek vann Sverige däremot skotten mot mål med 10–0. Klart är att laget fick väldigt mycket bättre balans när Marie Hammarström kom in på vänsterkanten. Hon hjälper de centrala mittfältarna i defensiven, och bidrar till att öka bollinnehavet.
Klart är också att Kosovare Asllani växte ut till en tänkbar startspelare som en följd av att Seger började jobba. Plötsligt fick Kosse vettiga passningar på fötterna, och Kristianstadsspelaren kunde visa sin höga potential.
Jubel över 2-1-målet
Som jag ser det står Pia Sundhage inför två val när det gäller offensiv uppställning. Antingen att fortsätta med 4-2-3-1 med Asllani som tia. Eller byta till 4-4-2 med Jakobsson och Schelin som forwards. Det skall bli intressant att se vilken färdriktning vår nya förbundskapten väljer.
Det skall även bli intressant att se hur Sundhage tänker använda Caroline Seger. För som sagt, Seger har nyckeln till svensk framgång. Om hon bara känner för att använda den.
Här är Thomas Dennerby:s sista startelva som svensk förbundskapten: Hedvig Lindahl – Lina Nilsson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist – Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani, Antonia Göransson – Lotta Schelin.
Det är en ovanligt offensiv uppställning för att vara Dennerby. Kanske till och med en för offensiv uppställning, det finns ju bara en bollvinnare på mittfältet. Fast även det här laget bör kunna ge i praktiken EM-klara Holland en bra match.
Det enda som överraskar mig lite med startelvan är att vår klart bästa poängspelare i OS, Marie Hammarström, inte får vara med.
Att Dennerby skulle spelar Lindahl i målet är ju däremot ingen överraskning. Men som jag ser det är det förbundskaptenens stora misstag under de sju år han lett oss.
För jag har hört och läst om att Sverige har tappat mark under Thomas Dennerby. Det är ju helt fel. De som säger det har ingen koll.
Nej, Dennerby har inget dåligt facit. När han tog över som förbundskapten i juli 2005 var Sverige rankat sexa i världen. När han nu lämnar över till Pia Sundhage är Sverige rankat – sexa.
Dennerby har gjort ett stabilt och bra jobb under sina dryga sju år. Han har hållit kvar Sverige i världstoppen – och det är bra gjort.
För titta här. Så här såg toppen av damfotbollens världsrakning ut för sju år sedan:
1) Tyskland
2) USA
3) Norge
4) Brasilien
5) Frankrike
6) Sverige
7) Nordkorea
8) Kina
9) Danmark
10) Italien
11) Japan
12) Kanada
Nu ser världsrankingen ut så här:
1) USA (310 miljoner)
2) Tyskland (82 miljoner)
3) Japan (126 miljoner)
4) Brasilien (201 miljoner)
5) Frankrike (64 miljoner)
6) Sverige (9,5 miljoner)
7) Kanada (33 miljoner)
8) England (GB – 60 miljoner)
9) Australien (20 miljoner)
10) Italien (62 miljoner)
11) Nordkorea (23 miljoner)
12) Danmark (5,5 miljoner)
Siffran bakom respektive land visar ländernas folkmängd i oktober 2011 – enligt wikipedia.
Jämför listan från 2005 med den från 2012, och se att Sverige är det enda land med färre än 60 miljoner invånare som låg på topp tio för sju år sedan – och som fortfarande ligger kvar. Det är imponerande.
Och verkligheten är ju bättre än så. För under nästan hela Dennerbys sjuårsperiod har vi legat på en högre placering än sexa. Större delen av tiden har vi faktiskt legat topp fyra. Så trots att damfotbollen utvecklats enormt sedan 2005 är vi med bland de länder som leder utvecklingen.
I länkad artikel på damfotboll.com konstateras att Dennerby har 25-3-0 i kvalmatcher till stora mästerskap. Och att samma siffror i mästerskapens gruppspelsmatcher är 9-4-2. Det är två fantastiska tabellrader.
Trots det har Dennerby ryktet om sig att vara en förlorare. Och hans facit i stora mästerskap är trots allt inte lysande:
* VM 2007: Utslagna i gruppen
* OS 2008: Utslagna i kvartsfinal
* EM 2009: Utslagna i kvartsfinal
* VM 2011: Brons
* OS 2012: Utslagna i kvartsfinal
Det innebär att Dennerbys statistik i mästerskapens utslagsmatcher är 2-0-4. Och det är förstås de siffrorna som gjort att han fått en förlorarstämpel.
Fast om vi skall vara ärliga har Dennerby haft ett sämre spelarmaterial att jobba med än föregångaren Marika Domanski-Lyfors. Det laget peakade 2003–05, en period där de spelade minst semifinal i tre raka mästerskap. Och kärntruppen där var på väg ner när Dennerby tog över.
Han har fått påbörja en generationsväxling, och jag tycker att han skött det bra.
När jag har träffat Dennerby har han varit trevlig och prestigelös, en person som det är lätt att tycka om. Men alla spelare har inte varit på hans sida de senaste åren, och därför var det dags nu att ge landslaget en ny energikick.
Så med bara timmar kvar på en era säger vi tack Dennerby, välkommen Sundhage.
I går blev jag lite glad när jag i flera svenska medier kunde läsa om att Lotta Schelin gjort två mål för Lyon i årets första ligaomgång.
Nyheten fanns på text-tv, damfotboll.com, på Radiosportens hemsida och hos Aftonbladet.
Det är väldigt lovande. För då kanske den här bloggen snart är överflödig. För som ni kanske minns från det här inlägget så förlängde jag livet för bloggen eftersom svenska medier var så usla på att följa våra utlandsproffs.
I Aftonbladets artikel står det dessutom om att Schelin tackade nej till PSG i somras. Och att PSG har en budget på 40 miljoner kronor inför säsongen. Vad har Tyresö? 20 miljoner?
PSG skall tydligen nu jobba på att värva Abby Wambach och Christine Sinclair. Storstjärnorna kan behövas, för laget fick en fiaskostart på årets liga. De nådde bara 1–1 borta mot tippade mittenlaget Guingamp.
Ligan som det skrattades åt i Sverige för några år sedan är för övrigt betydligt hetare än damallsvenskan. Lyon hade en publiksiffra på 3000 i sin premiär. I damallsvenskan har vi bara haft en publiksiffra över 3000 på hela säsongen, och ytterligare två över 2800.
Och som sagt. Lotta Schelin gjorde alltså två mål i aktuell match. Se dem och alla Lyons övriga sex mot Rodez på den här länken. Mästarinnorna hade för övrigt fyra tvåmålsskyttar. Utöver svenskan även nyförvärvet Laetitia Tonazzi, Camille Abily och Ami Otaki.
Utöver Lyon och PSG är som vanligt Juvisy och Montpellier topptippade. Och båda de lagen tog klara segrar i premiäromgången.
* I Tyskland fick vi däremot se en riktig praktskräll i den andra omgången. Essen-Schönebeck vann nämligen med klara 3–1 hemma mot superlaget FFC Frankfurt efter två mål av Melanie Hoffmann och ett av Charline Hartmann. Hoffmanns första var för övrigt en högklassig frispark.
Sara Thunebro spelade från start för Frankfurt. Hon blev utbytt i minut 70. Jag såg bara andra halvlek, och under de 25 minuter hon spelade där tyckte jag att hon skötte sig. Däremot spelade Frankfurt ett högst sömnigt försvarsspel både vid 2–1 och 3–1.
Se själv på det här klippet.
Aktuellt klipp är ett tyskt målfyrverkeri. Alltså alla mål från aktuell omgång i Frauen-Bundesliga. Men eftersom det bara spelades två matcher i helgen finns bara åtta mål med. De fyra från Frankfurtmatchen, och Güterslohs fyra från nykomlingsmötet med Sindelfingen.
Här är för övrigt klippet med målen från omgång ett.
Det här med målkavalkader är för övrigt något jag tycker borde vara högprioriterat även för damallsvenskan. Som det är nu får vi som mest se mål från två matcher per omgång. Det tycker jag är närmast pinsamt.
Jag inser att tv-rättigheterna finns med och påverkar här. Men vem förlorar på att man hittar vägar för att öka intresset för en serie?
* Orsaken till att det bara spelades två matcher i Frauen-Bundesliga i helgen var förstås att Tyskland spelade final i F20-VM. Som ni säkert vet förlorade tyskorna mot USA med 1–0. Se Kealia Ohai:s segermål och andra höjdpunkter från matchen här:
Som jag ser det var USA:s guld ingen seger för de vackra fotbollen. Tyskland hade det klart bästa fotbollslaget, och spelade det mest iögonfallande spelet. De hade också 17–9 i skott och 12–6 i hörnor. Men USA hade ett lag av vinnare.
Och charmen med fotboll är att det inte alltid är det lag med bäst spelare som drar längsta strået. USA fick ihop sitt försvarsspel efter gruppspelet, och hade supersnabba Ohai och Maya Hayes att kontra på. Det räckte till guld. Grattis.
När det gäller de individuella priserna drog dock tyskorna längsta strået. Deras målvakt Laura Benkarth blev bästa målvakt.
Och här är tre i topp i skytteligan:
1) Kim Un Hwa, Nordkorea 7 mål (1 assist)
2) Yoko Tanaka, Japan 6 mål (2 assist)
3) Lena Lotzen, Tyskland 6 mål (0 assist)
Samt turneringens tre bästa spelare:
Guldbollen: Dzsenifer Marozsan, Tyskland
Silverbollen: Hanae Shibata, Japan
Bronsbollen: Julie Johnston, USA
* F20-VM har ju spelats i Japan. Därför har de varit uppehåll i Nadeshiko League sedan i juni. På lördag drar ligan i gång igen. Under uppehållet har det varit lite cupmatcher.
Här är bilder från ena semifinalen i ligacupen mellan Inac Kobe Leonessa och Iga Kunoichi. Inac vann med 5–1 efter mål av Megumi Takase (läckert distansskott), tre av amerikanskan Beverly Goebel och slutligen ett av Nahomi Kawasumi. Igas kvittering till 1–1 var också snygg. Den lobbades in av Hikari Nakade.
Finalen spelades i helgen inför fina 7399 åskådare. Och överraskande nog vann inte Leonessa. Utan det var Tokyobaserade NTV Beleza stod som slutsegrare med 3–2. Belezas mål gjordes av Asano Nagasato 2 och Yayoi Kobayashi. Sydkoreanska Ji So-Yun och Goebel gjorde Leonessas. En bit in i det här klippet finns bilder från den japanska ligacupfinalen.
I klippet ser man hur nära Homare Sawa var att kvittera på slutet. Men hur målvakten Miku Matsubayashi samt mittbacken Azusa Iwashimizu till slut kan avvärja – och hur den senare sedan fick höja pokalen.
* Sverige har ju som bekant spelare även i ett antal mindre ligor i Europa. En av dem kan numera titulera sig isländsk mästarinna. Det är den före detta QBIK-, Djurgården- och Dalsjöforsspelaren Rebecca Johnson. Hon flyttade till Thor/KA direkt efter att det blivit klart att Dalsjöfors skulle tvingas dra sig ur söderettan.
Johnson spelade sex matcher, gjorde två mål – och fick alltså med sig en mästerskapsmedalj hem från den blåsiga ön i Atlanten. Så här blev för övrigt sluttabellen i isländska Pepsi-deild kvenna.
* I kväll spelade Linköping och Kristianstad 1–1 i damallsvenskan, och Kosovare Asllani gjorde mål på sin gamla hemmaplan. Jag måste säga att jag har svårt att engagera mig i kampen om tredjeplatsen. Då är morgondagens möte i Örebro mer intressant. Fast är det intressant nog för att locka någon publik?
Jag är högst tveksam. För dels direktsänds matchen på Tv4sport. Dels följs den av Sveriges första VM-kvalkamp för herrlandslaget. Men den som lever får se…
Efter morgondagens match är det landslagsuppehåll i de europeiska ligorna. Sverige spelar en match som känns så där intressant. Men runt om på vår kontinent spelas klart mer intressanta matcher. För på lördag och onsdag spelas gruppspelet i EM-kvalet klart. Och vi får mer klarhet i vilka nationer som skall spela EM-slutspel här nästa år. Visst skall det bli kul?
Läser i dagens Aftonbladet att Kosovare Asllani tycker att Sverige borde vara en av världens tre bästa nationer inom damfotbollen.
Hon säger så här om Thomas Dennerby:
”Han har haft många år som förbundskapten, det var dags för någonting nytt. Det svenska damlandslaget behöver en vinnare som tar över så vi kan klättra på världsrankningen.”
Hon får den här följdfrågan: vad tycker du är en rimlig nivå för Sverige?
”Absolut topp tre. Det har vi material för. Det är en vinnare som behövs. Sedan får ni gissa vem det är.”
När jag träffade Asllani inför damallsvenskan tyckte hon att det var självklart att vår svenska serie är världens bästa.
Jag tycker att det är kul med självförtroende. Men det gör ju inget om man har lite verklighetsförankring.
För sanningen är ju den att Sverige för tillfället inte är nära topp tre i världen. Där finns USA, Japan och Tyskland. Och de tre är i särklass.
Efter den trion kommer inget. Sedan kommer Frankrike, Brasilien, Kanada, Sverige och England. Det innebär att vi när vi har en formtopp kan vara med och slåss om medaljer. Som i VM i fjol.
Men att det normala är att vi åker ut i kvartsfinal, som i årets OS.
Och när det gäller damallsvenskan har jag ju ganska många gånger konstaterat att vår svenska liga ligger en bra bit bakom tyska Frauen-Bundesliga i kvalitet. Vi slåss med franska feminine division 1 om andraplatsen i Europa, och världen. Och det är ju förstås inte dåligt.
Men vi har för få internationella storstjärnor i damallsvenskan för att kunna ta den riktiga kampen med den tyska ligan. Bara det att vårt eget stora affischnamn, Lotta Schelin, spelar i Frankrike är ju dålig reklam.
Men det är även så att ingen av de 54 spelare som lämnade OS med medalj kring sin hals spelar i damallsvenskan. Ingen av spelarna i fjärdeplacerade Frankrike heller. Alltså ingen av de 72 spelare som gick längst i OS. Ingen.
Och tittar man på de fem länder som ligger högst på den nya världsrankingen så är det bara tre toppspelare från någon av dem som spelar i damallsvenskan, nämligen Marta, Elaine och Anja Mittag.
Vi har alltså ändå många duktiga utländska spelare i vår serie. Men tittar vi på de bästa spelarna från världens bästa landslag så spelar knappt någon av dem sin klubbfotboll i Sverige. Tyvärr.
I dag var det damallsvensk återstart. Jag tog en sväng till Valhalla för att se Jitex ta emot Linköping. På många sätt var det kanske den minst intressanta matchen i den här omgången.
Och det blev också en ointressant, och faktiskt ganska dålig match. Jitex är ett väldigt fysiskt lag, som är svårt att möta. Linköping var väldigt mycket mer disciplinerat än när jag såg dem senast – i storförlusten mot Göteborg. Det var 2–1 i glödheta målchanser till just LFC. Men varken Jonna Andersson eller Manon Melis lyckades förvalta sina frilägen. Därmed blev det mållöst, och delad pott – vilken väl inte kändes orättvist.
Om någon undrar, så tror jag inte att Jitex kommer att dras ner på allvar i bottenstriden. Inte om de inte åker på ett gäng skador under hösten. Laget är för stabilt för att åka ut.
Inför avspark i dag var jag nyfiken på trion Sofia Lundgren, Pernille Harder och Fridolina Rolfö. Alla gav väl ganska hyfsade svar. Fast mest imponerad blev jag nog ändå av Jitexkaptenen Sofia Karlsson, som är en lugn och trygg mittback.
Till den trion jag kollade in extra noga. Först Sofia Lundgren, som inte ställdes på så svåra prov. Jitex Frida Höglund hade i och för sig en bomb i ribban, men den hade ingen målvakt varit nära att ta. Annars var det en ganska lugn dag för Linköpings målvakt. Lundgren var alltså svårbedömd.
Pernille Harder spelade central mittfältare i sin damallsvenska debut. Det var periodvis tydligt att danskan är ny i laget, för det var tydligt att hon och lagkamraterna inte alltid hittade varandra. Lika tydligt var att hon är en klasspelare. Med läcker bolltouch gled hon flera gånger förbi sina motståndare. Hon har förutsättningar att bli en attraktion i damallsvenskan framöver.
Slutligen då Rolfö, som jag sätter stort hopp till i framtiden. Yttermittfältaren är verkligen härligt bolltrygg, och riktigt svårstoppad när hon kommer som bollförare. Men det är också tydligt att hon måste bli mer aggressiv i sin spelstil om hon skall kunna slå sig in i A-landslaget. För trots att hon har fysiken för att vinna varenda närkamp blir hon ofta lite passiv.
En fråga som jag kom på först i bilen hem är om Jitex brutit kontraktet med kanadensiska Christina Julien. Eller om det kanske bara gällde våren. För hon stod inte med på laguppställningen. Och på hennes twitter ser jag nu följande inlägg från i tisdags:
”Fördriver dagen med att njuta i Sverige. Kommer att sakna den här platsen.”
Och:
”Min sista dag i Sverige bestod av att äta polska piroger, en australiensisk krokodilburgare, thaimat och sushi. Min mun var ute på en jorden-runt-resa.”
Så till övriga resultat i damallsvenskan. Mest uppseendeväckande var att AIK skrällde igen mot ett topplag. Efter dagens 1–0-seger mot Göteborg FC får Kif Örebro se upp. AIK är nu bara en poäng bakom, och har vittring på en plats i damallsvenskan 2013.
Nästa omgång blir otroligt viktig för bottenstriden. På lördag möts AIK och Djurgården samtidigt som Örebro tar emot Jitex. Där går sista tåget för Djurgården.
I dag föll Djurgården med 4–0 i Malmö efter en riktigt strulig dag. Stockholmslagets flyg var försenat, och matchen flyttades fram med 20 minuter. Men det verkade inte som att Djurgårdens spelare var speciellt bra på att ta strulet. För det stod 3–0 redan efter 19 minuter. Och ja, målmonstret Anja Mittag gjorde mål igen…
Även Örebro gick på en stjärnsmäll i Skåne. Kristianstad vann med klara 4–0. Där var kanske det mest uppseendeväckande att Kosovare Asllani tvingades kliva av på grund av en ljumskskada redan efter tio minuter. Det är oklart hur illa skadad Asllani är.
Åter till Göteborg FC. I fjol gjorde klubben en svag vår, men en fullständigt makalös höst. Under den bärgades 30 av 33 möjliga poäng, och alla glömde fiaskostarten.
Totalt tappade laget 18 poäng i damallsvenskan under 2011, och man vann cupen. På årets 13 omgångar har Göteborg redan tappat 22 poäng. Man har tagit 17. Som jag ser det kan inte ens en cupseger förhindra att det här blir en fiaskosäsong. Eller hur?
* Slutligen några ord om F20-VM. Jag nämnde i går Sydkorea som en tänkbar vinnare. Det visade sig att jag hade läst på dåligt. Jag gick på resultaten från F17-VM 2010, som koreanskorna vann. Men sedan dess har laget tappat, och man fick en friplats till årets VM eftersom Uzbekistan drog sig ur arrangörsskapet.
Sydkorea var också dagens stora besvikelse, när de föll mot Nigeria med 2–0. Med skadeproblem på storstjärnan Yeo Minji var laget alldeles för statiskt och uddlöst. De vinner inte.
Dagens mest imponerande var däremot värdnationen Japan. Jag trodde periodvis nästan att det var A-landslaget som spelade. F20-laget hade samma fina passningsspel, och ett liknande spelsätt. När högerbacken Hikari Tagagi kom farande längs kanten fick jag Yukari Kinga-vibbar, och när nummer 8 Hikaru Naomoto smällde in 2–0 kunde det lika gärna ha varit nummer 8 Aya Miyama.
Och man kan inte komma närmare krysset än vad Kumi Yokoyama gjorde när hon satte det läckra 3–0-målet. Den godbiten var bara en av flera under F20-VM:s premiärdag. Se de här. Jag har ju redan hyllat de fantastiska målen i matchen Italien–Brasilien. De kan du se här.
Kul för mästerskapet att värdnationen inledde med en hyperimponerande 4–1-seger. Och kul för oss tv-tittare med lag som spelar så vacker fotboll som Japan.
Här finns spelschemat till F20-VM. Ihop med matchfakta finns också utmärkta tv-klipp med höjdpunkter.
Den 10 juli nästa år inleds EM i Sverige. Eftersom det känns som att Thomas Dennerby varken kan, eller vill vara kvar som förbundskapten innebär det att den nya kaptenen har mindre än elva månader på sig att bygga nytt.
Jag vet att många tycker att det skall rensas rejält i landslaget nu efter OS. Jag tillhör inte den gruppen.
Att bygga ett nytt lag är nämligen inget man gör i en handvändning. Det tar väldigt lång tid, och det krävs mycket testande att få alla bitar att falla på plats.
Sverige lyckades med konststycket i VM i fjol. Och Kanada lyckades i OS i år.
Men i båda fallen hade det testats på ganska många sätt innan bitarna föll på plats. För Sverige gjorde de flesta det precis innan VM med Annica Svensson och Lisa Dahlkvist. Men den sista biten, Josefine Öqvist, hittades inte förrän i tredje VM-matchen.
För Kanada var det delvis slumpen som fick pusslet att gå ut. Flera skador i backlinjen tvingade fram förändringar. Och det var först i tredje gruppmatchen, den mot Sverige, som coach John Herdman hade sitt färdiga medaljlag. I det ingick genidraget att plocka in Jonelle Filigno, som fick göra det defensiva jobbet åt Christine Sinclair och Melissa Tancredi.
Men att börja experimentera vilt med den svenska elvan nu känns inte som någon bra idé. Utan stommen måste komma från VM- och OS-lagen. För så långt efter topplagen är vi ändå inte. Inte om alla är skadefria.
En huvudfråga är vem som skall leda laget. Pia Sundhage är förstås drömnamnet. Fast är det sannolikt?
Bakom Sundhage är kandidaterna inte jättemånga. Magnus Wikman är ett namn som förekommit. Jag tycker att det låter intressant.
Ett annat spännande namn är Tony Gustavsson, som ju bara skrivit korttidskontrakt med Tyresö. Mer om det kommer förresten i ett senare inlägg. Ett fjärde namn som hade känts klockrent är Torbjörn Nilsson.
Ja, jag vet att det hade varit önskvärt med en kvinna. Men tyvärr står inte de kvinnliga kandidaterna på kö.
Vem som än tar över så behövs det förstås en del förändringar. Som jag ser det är de här de viktigaste:
1) Nygammalt spelsystem
Jag tror att det är dags att återgå till 4-4-2, för att få bättre spets på vårt kontringsspel. Nästa år har vi förhoppningsvis tre fullgoda forwardsalternativ i Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Josefine Öqvist, och då bör vi köra med två utpräglade forwards.
I övriga lagdelar ökar konkurrensen när den nu skadade trion Charlotte Rohlin, Sara Larsson och Therese Sjögran kommer tillbaka.
Och så hoppas jag att Antonia Göransson äntligen får chansen att spelas in rejält på vänsterkanten. Jag förstår att hon fick begränsad speltid i OS, för hon hade tappat formen. Hennes topp inträffade i februari/mars i år, då hon höll högsta världsklass. Men på sikt tror jag exempelvis mycket mer på Göransson än på hyllade Kosovare Asllani.
2) Målvaktsbyte
Det här är en viktig punkt. Hedvig Lindahl har haft sina chanser, och bör ställas åt sidan. Tyvärr är återväxten på målvaktssidan ganska dålig, men en av Sofia Lundgren eller Kristin Hammarström bör erbjudas jobbet.
Jag förordar Hammarström. Inte minst då Lundgren verkar vackla lite i sin satsning. Enligt den här artikeln i Corren tvekar hon på en fortsättning i landslaget.
Bakom Lundgren, Hammarström och Lindahl ser det tråkigt nog rätt tunt ut. Jag har sett att journalister vill matcha fram Jessica Höglander. Jag har bara sett henne en gång, och det gav inga som helst landslagsvibbar. I alla fall inte de närmaste åren.
Då sätter jag större tro till Sussie Nilsson i AIK. Kan hon snart vara redo att ta nästa steg, tro?
3) Infasning av framtidsspelare
Det är läge att fasa ut ett antal bänkspelare ur truppen, och satsa på nya, yngre. Jag ser gärna att Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och kanske även Lina Hurtig och Elin Rubensson erbjuds plats i EM-truppen. De är framtidens stjärnor, och bör få chansen att se och lära för att vara redo att bära landslaget till och i VM 2015.
OS-spelare som jag är tveksam till i framtidens landslag är i första hand Susanne Moberg, Jessica Landström, Madelaine Edlund och Lina Nilsson. Men jag har även svårt att få in Caroline Seger i 2013 års svenska landslag.
Våra två bästa matcher under VM 2011 var segrarna mot USA och Frankrike. De båda hade gemensamt att vi spelade dem utan Seger i laget.
Och utan att jag känner Seger speciellt nära så känns hon inte som någon som sprider positiv energi från bänken. Hon bör alltså ingå i startelvan, eller inte vara med alls.
Men jag vet att Seger är en av de starkaste ledarna i dagens lag. Det kommer således att krävas rejält med mod från den nya förbundskaptenen för att välja bort henne.
* Slutligen ett tips till de unga talanger, som drömmer om att bli landslagsspelare: satsa på att bli ytterback.
Det här tipset gäller både killar och tjejer. För vi har väldigt tunt beställt på positionen. Sannolikt mest för att de bästa spelarna i alla ungdomslag placeras i centrallinjen. Ytterbackar blir oftast de som inte duger till något annat.
Följden är att medan det ser ut att kunna bli mördande konkurrens på mittbackspositionen till hemma-EM så är kölistan till ytterbacksplatserna jobbigt kort. Den blir ännu kortare om Sara Thunebro gör allvar av sitt hot att sluta i landslaget.
Det är dags för den andra delen av två i min genomgång av Sveriges insats i OS. I del 1 hade jag ett lagperspektiv.
Nu är det dags för spelarbetygen. Jag har valt att köra med en tiogradig skala, mest för att en sådan ger lite mer spridning än den klassiska femgradiga.
Men innan betygen, här är Sveriges poängliga i OS:
1) Marie Hammarström 1+3
2) Lotta Schelin 2+0 Nilla Fischer 2+0
4) Lisa Dahlkvist 1+0 Sofia Jakobsson 1+0
6) Lina Nilsson 0+1 Sara Thunebro 0+1 Caroline Seger 0+1
Notering: Jag har inte givit Sofia Jakobsson assist till Nilla Fischers 1–0-mål mot Sydafrika. Det hade hon nog kunnat få av snällare bedömare.
Och här är då betygen:
Tio
–
Nio
–
Åtta
–
Sju
–
Sara Thunebro
Sex
* Sara Thunebro
Speltid: 360 minuter
Hon skulle vara ringrostig efter en säsong i Tyskland med mycket bänknötande. Men hon gjorde en stabil turnering, med matchen mot Japan som lysande höjdpunkt. Har sagt att hon överväger att sluta i landslaget nu. Känns inte som något bra beslut. ”Thunis” behövs även i hemma-EM.
Fem
* Marie Hammarström
Speltid: 334 minuter
Valet av Hammarström i startelvan ifrågasattes av många. Och visst, vid en första anblick kan det se kantigt och långsamt ut. Men skenet bedrar. För vänsteryttern blev faktiskt inte bara svensk poängdrottning. Med sin fina vänsterfot var hon inblandad i alla Sveriges tre mål mot kvalificerat motstånd. Dessutom gjorde Hammarström ett viktigt jobb i defensiven. En lagspelare som sällan får rubriker, men som är väldigt nyttig.
* Nilla Fischer
Speltid: 203 minuter
Lagkaptenen var en av få spelare som visade den järnvilja som krävs för att kunna gå hela vägen i ett mästerskap. Trots skadeproblem gjorde Fischer två mål, och hon var nära att göra ett tredje – och ta Sverige till förlängning i kvartsfinalen.
Emma Berglund
* Emma Berglund
Speltid: 360 minuter
Mittbacken var på många sätt truppens utropstecken. Lugn, stabil och positionssäker är hon helt klart en spelare att bygga framtidens mittförsvar kring. Är stark i luftrummet och således dessutom ett vapen på offensiva fasta situationer.
* Linda Sembrant
Speltid: 360 minuter
Gjorde precis som Berglund en stabil turnering. Sembrants brist på snabbhet syntes ibland, fast blev inte alls så kostsam som man kunde befara. Tvärtom spelade ”Sempan” smart och ställdes inte inför så många rena löpdueller. Är en duktig passningsspelare, och är också riktigt stark i luftrummet.
Fyra
* Lotta Schelin
Speltid: 343 minuter
Har fått mycket kritik, och var väl i viss mån en besvikelse. Mest för att vi ställde vårt stora hopp till henne, och hoppades att hon skulle få typ en åtta eller nia i betyg. Det levde inte Schelin upp till. Hon hade stora problem felvänd. Möjligen var hon plågad av sin vadskada.
Men man skall betänka att Schelin ofta lämnades helt ensam mot tre eller fyra backar. Och tittar man på höjdpunkter från de fyra matcherna ser man att hon ändå skapade några målchanser per match. Både åt sig själv, och åt laget.
* Thomas Dennerby
Med tanke på alla skador inför OS var det inget lätt lagbygge Dennerby hade. Sverige har inte direkt ett överflöd av spelare som klarar sig på högsta internationella nivå. Men Dennerby gjorde ändå ett klart godkänt jobb. Hans stora miss var valet av målvakt.
* Kosovare Asllani
Speltid: 139 minuter
Gjorde ett riktigt bra inhopp mot Japan, och hade andraassist till båda målen mot Kanada. Är en duktig, kreativ spelare. Men behöver nog bli ännu lite starkare för att klara sig på internationell nivå. Väger fortfarande lite för lätt i många dueller.
Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist
Tre
* Lisa Dahlkvist
Speltid: 304 minuter
Viljan fanns där, och den håller högsta världsklass. ”Dala” försökte verkligen, men fick inte samma lyft som i VM. För det hackade i passningsspelet. Och så var hon olycklig i kvartsfinalen. Först missade hon ett fantastiskt nickläge vid ledning 1–0. Sedan var hon alldeles för passiv i förstaläget vid Frankrikes 2–1-mål.
* Annica Svensson
Speltid: 172 minuter
Defensivt skicklig. Klarade sig bra mot Japan, trots att japanskorna ofta kom med två eller tre spelare på hennes kant. Var nära att fixa fram en svensk straff i den matchen. Gjorde sedan en stabil insats i kvartsfinalen, där hon borde haft en assist på sitt fina inlägg till Dahlkvist.
* Sofia Jakobsson
Speltid: 316 minuter
Bra på att utmana sin back, och skaffa den lucka som krävs för att komma till skott. Men måste jobba mycket på passningsspelet. Hennes förstatouch håller nämligen inte internationell klass. Och för att kunna ta nästa steg behöver hon kunna vägga sig förbi motståndare också. Defensivt kändes hon vilsen som yttermittfältare.
* Johanna Almgren
Speltid: 120 minuter
Vårens skada ställde till det, och Almgren hittade inte tillbaka till den fina form hon hade i mars. Hon gjorde ett bra inhopp mot Kanada, där hon vann flera bollar, och spelade väl. Men missade chansen att bli matchvinnare.
Lina Nilsson
Två
* Lina Nilsson
Speltid: 192 minuter
Hade ett fint assist till 1–0-målet mot Kanada, och är duktig i offensiven. Men en back som har så uppenbara problem med att försvara är inte redo för internationella mästerskap. Se bara hennes agerande vid Kanadas 1–2-reducering. Hon är alldeles för mycket bolltittare. Det är inte acceptabelt att helt missa Tancredis löpning där.
* Caroline Seger
Speltid: 360 minuter
Spelsystemet konstruerades för hennes skull. Men det stod tidigt klart att Seger inte klarar rollen som svensk tia. Hon är briljant i korta stunder, men försvinner sedan helt ur matcherna under alldeles för långa perioder. Och var inblandad i alldeles för få målchanser framåt. Föll dessutom hem i planen för mycket, och blev varken ett offensivt hot, eller understöd till Lotta Schelin.
* Hedvig Lindahl
Speltid: 360 minuter
Gjorde en utmärkt insats mot Japan. Men bjöd på tavlor både mot Sydafrika och Frankrike. Den första kostade inte så mycket, den andra gjorde att Sverige fick åka hem. Viktigast för en målvakt är att vara stabil, och ta alla bollar som man bör ta. Kan man krydda det med några kanonräddningar är det lysande. Lindahl tar tyvärr inte alla de bollar hon skall ta. Och då är betyget inte heller godkänt.
En
–
Antonia Göransson (speltid: 29 minuter) och Madelaine Edlund (8 minuter) spelade för kort tid för att få betyg. Sofia Lundgren och Malin Levenstad spelade inte alls.
Jag vill klargöra att jag sett matcherna på tv. Jag sätter egentligen helst inte betyg från tv:n, för man missar ganska många löpningar när man inte ser matcher live.
För mig hackades dagens match sönder av fälttävlansdramat. Jag älskar i princip all idrott på högsta världsnivå. Och hästhoppning – som ju är den avslutande grenen i fälttävlan – blir lätt infernaliskt spännande.
Så under första halvlek vilade hela tiden ett öga på resultatutvecklingen för våra ryttare. Under andra halvlek satt jag lätt besviken över att Sara Algotsson Ostholt var så sanslöst nära OS-guld.
Men jag noterade att Sverige gjorde två väldigt väldigt starka minuter i första halvlek, där det small två gånger. Kosovare Asllani hade andraassist till båda målen. Marie Hammarström var ännu mer inblandad i dem. Hon avslutade själv det första med en snygg volley, och hon slog det fina inlägget till Sofia Jakobsson vid 2–0.
I övrigt gladde Lotta Schelin med en utmärkt insats. Hon var långa stunder avskuren från resten av laget, men ville hela tiden ha boll. Och hon skapade faktiskt en del på egen hand mot fyra backar.
Offensivt gjorde även Johanna Almgren ett bra inhopp. Hon kom in i ett otacksamt läge, men vann bollen flera gånger på egen hand, och startade anfall. Trots det kommer de flesta nog att minnas hennes grova miss på Schelins förarbete på slutet.
Frågetecknen i laget den här gången handlade om orken. Hur väl tränade är egentligen våra centrala mittfältare? De orkade inte trycka upp laget i andra halvlek, utan föll tidigt väldigt långt bak i planen. Det såg inte bra ut.
Som jag ser det är 2–2 mot Kanada trots allt inget dåligt resultat. Kanada visade klass i dag. Melissa Tancredi har verkligen toppat formen, och Sophie Schmidt och Christine Sinclair är klasspelare. Men nu riskerar det bli USA nästa för kanadensiskorna. Det känns som en övermäktig uppgift. Kanada pressade i och för sig USA till förlängning i kvartsfinalen i OS för fyra år sedan. Men sedan dess har USA utvecklats ett par snäpp i rätt riktning.
Inför avspark skrev jag att Sverige skulle få bästa lottningen om vi spelade oavgjort. Så blev det inte. Jag tänkte inte på att Japans förbundskapten Norio Sasaki är en lurig herre. Genom att ställa över sju ordinarie spelare fick han ett så svagt lag att Japan spelade 0–0 mot Sydafrikas Banyana Banyana.
Därmed drog japanskorna vinstlotten, medan Sverige fick näst sämsta läge. För Sverige väntar nu nämligen med största sannolikhet Frankrike i kvartsfinalen. En match där jag ser fransyskorna som favorit med 70–30.
Vi slog ju som bekant dem i bronsmatchen vid fjolårets VM. Men sedan dess har Frankrike blivit bättre, och vi sämre. Så trots att vi vann gruppen så slår vi nu ur underläge.
Jag såg att det har diskuterats huruvida Sverige skulle ha hållit igen för att undvika gruppsegern. Med tanke på Japans agerande så var det ingen bra idé att försöka undvika gruppsegern. Hade vi lagt oss hade vi slutat trea, och riskerat att få möta USA.
Men jag ser inga problem med att agera taktiskt som Japan gjorde. I mästerskap handlar det om att vinna finalen. Vägen dit är snart glömd.
Mitt i värsta fälttävlansfebern är det nu strax dags för den avslutande gruppmatchen för våra fotbollstjejer.
Startelvan kom nyss, och Thomas Dennerby gör tre ändringar jämfört med senaste matchen. Att Nilla Fischer skulle vara tillbaka var ingen skräll. Men det är tydligt att vår förbundskapten inte räknar Kanadas kantspel som något hot, för han väljer att åter spela Lina Nilsson som högerback på Annica Svensson:s bekostnad.
På mittfältet vilas Lisa Dahlkvist av säkerhetsskäl. Hon har ibland problem med ett löparknä, men gav klartecken till spel i en skön SVT-intervju i går. Dennerby väljer alltså trots det att spara henne till kvartsfinalen.
Det innebär att Caroline Seger återigen spelar defensiv, central mittfältare. Det är bra, med tanke på att vi får ett mer bollskickligt mittfält. Men Seger är också farlig i den rollen, då hon spelar med väldigt mycket högre risk än Dahlkvist. Minns att Japans bästa chans i lördags kom sedan Seger agerat med onödigt små marginaler.
Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist
Slutligen väljer Dennerby att spela Kosovare Asllani som nummer tio, den roll som Johanna Almgren hade senast. Det blir intressant. Hon har hyllats i den rollen i damallsvenskan i år. Nu är det upp till bevis. Asllani har väl inte imponerat jättemycket på mig i de båda inhopp hon gjort hittills i OS. Men det senaste placeras väl i alla fall under vinjetten, lovande.
Men allra viktigast i dag blir att vi får igång Lotta Schelin. Hon har varit passiv i de båda första matcherna. Hennes andra mål mot Sydafrika höll allra högsta världsklass. I övrigt tycker jag hon varit alldeles för försiktig.
Istället för att gå mot mål, har hon vikit ut mot hörnflaggorna. Schelin är som bäst när hon sätter högsta fart mot mål. Det vill jag se henne göra idag, mot ganska tröja kanadensiska mittbackar.
Matchen börjar 15.30, och sänds i Kunskapskanalen.
Här är hela Sveriges startelva: Hedvig Lindahl – Lina Nilsson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Nilla Fischer, Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani, Marie Hammarström – Lotta Schelin.
Kanada byter målvakt igen. Det innebär att Dalsjöforsmålvakten, om hon nu fortfarande räknas som det, Erin McLeod återigen står mellan stolparna. Synd för Sverige, för jag tycker att hon är bättre än Karina LeBlanc.
Dessutom går Marie-Eve Nault, som togs in i truppen igår – rakt in i mittförsvaret. Det borde däremot gynna Sverige.
Även Kanada har en ganska offensiv uppställning, då man ställer upp med forwarden Jonelle Filigno i stället för mittfältaren Kaylyn Kyle.
Här är Kanadas startelva: Erin McLeod – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Jonelle Filigno och Melissa Tancredi.
Japan var bättre, och borde ha vunnit med något måls marginal. Jag hade 7–2 (0–0) i målchanser till japanskorna.
Men det blev 0–0, och Sverige behöver inte på något sätt skämmas över poängen. Tvärtom var den första halvleken den bästa defensiva insats vårt landslag har gjort i år.
Nu riskerar vi att vinna gruppen, och ställas mot Frankrike i kvartsfinal. Jag skriver riskerar, för jag föredrar nog ändå att vi kommer tvåa, och får möta Storbritannien eller Brasilien. Så vi får hoppas att Japan öser in mål mot Sydafrika på tisdag…
Tillbaka till dagens match. Efter paus öppnade det sig, vilken japanskorna vann på. Men vår backlinje stod upp på ett fantastiskt bra sätt. Sara Thunebro var illa ute två gånger i början av andra halvlek. I övrigt var vår vänsterback lysande. De sista 30 minuterna såg hon ut att äga planen.
Japan överbelastade vår högerkant, och kom ofta med två, tre eller ibland till och med fyra spelare mot Annica Svensson och Emma Berglund. Jag såg att Svensson fick en del kritik i början av andra halvlek. Men Sofia Jakobsson är ingen försvarsspelare, så där fick inte Svensson någon större hjälp. Och vår högerback klarade ändå ut de flesta situationerna.
Det är bra i min värld.
En som däremot inte var bra var Lotta Schelin. Visst, hon glimtade till två–tre gånger. Men totalt sett var det en väldigt blek insats från vårt affischnamn. Helt klart hennes sämsta landskamp på en bra bit över ett år.
Man frågar sig om hon trots allt besväras av sin häl. För utöver de två målen så gjorde ju inte Schelin någon toppmatch mot Sydafrika heller.
Thomas Dennerby får fundera på hur han skall få igång sin stjärnforward. För vi behöver Lotta Schelin i toppform i slutspelet.
Dennerby skall för övrigt ha beröm för sin insats. Han valde en genomtänkt taktik, som gjorde att japanskorna inte kom någonstans i första halvlek. Sedan gjorde han bra byten i andra halvlek, när det började osa.
Jag tycker i och för sig att Antonia Göransson borde fått några minuter till. När Lina Nilsson byttes in som högerytter hade vi kunna släppa gasen lite mer till vänster.
Mittfältet på slutet var för övrigt intressant. Där spelade Caroline Seger och Marie Hammarström bakom Nilsson, Kosovare Asllani och Göransson.
Slutligen några ord om Hedvig Lindahl. Jag ser att många nu pratar om revansch. Och visst var Lindahl bra, men högre betyg än en trea blir det inte
För även om japanskorna pressade, och hade många målchanser, så tycker jag att alla avsluten var av sådan kvalitet att hon skall ta dem.
En blogg om internationell damfotboll 