Så här en stund efter den dödstråkiga andra halvleken mellan Sverige och Kina är det lätt att vara kritisk och negativ.
Men kan ni tänka er, i dag är jag ändå rätt positiv. Klart mycket mer positiv än de spelare, ledare och tv-experter som man hört uttala sig om dagens svenska 0–0-insats.
Jag har nämligen sett en hel del lovande saker under de här två inledande landskamperna i Algarve cup. Och trots att den svenska finalchansen är mycket liten inför måndagens avslutande matcher är det länge sedan jag var så positiv över det svenska spelet.
Det är ju inte nu i Algarve vi skall vara som bäst. Vi skall hitta ett vägvinnande spel till sommarens EM, och jag hoppas att Pia Sundhage och Lilie Persson ser samma saker som jag.
Pia Sundhage och Lilie Persson
Vad är det då som jag har sett som gör mig positiv? Jo, först och främst två hållna nollor mot lag som var i kvartsfinal både vid VM 2015 och i fjolårets OS-turnering. Kina åkte ur VM 2015 med 1–0 mot USA och man åkte ur OS 2016 med 1–0 mot Tyskland, det är alltså en stark motståndare, som sällan släpper in många mål.
De båda svenska nollorna har inte varit extremt tursamma, utan det känns som att Sundhage äntligen har lyckats hitta en grundtrygghet i sitt lag. En grundtrygghet som ju exempelvis inte fanns i fjolårets OS-turnering. I dag skapade bara Kina en målchans mot det uppställa svenska försvaret.
Två andra väldigt positiva saker i dag var att jag såg en Caroline Seger som hela tiden försökte spela bollen framåt, och en fortsatt pigg Lotta Schelin. Jag hade totalt 5–2 i klara målchanser till Sverige, alla från den första halvleken och tre av de svenska kom på hörnor.
Caroline Seger
Nu var det ju tillfälligt avbrott på SVT under matchens tio första minuter så jag kan ha missat något, men det verkar inte som att det skapades något farligt i någon riktning under de minuterna.
Den första halvleken tyckte jag i stora drag var väldigt bra. Jag var klart med positiv i halvtid än Seger och Lilie Persson, när de intervjuades av SVT. Båda var kritiska mot uppspelen, och visst håller jag med om att det var för dålig klass på ”förstaserven” flera gånger.
De svenska spelarna slarvade med enkla passningar på egen planhalva flera gånger. Dessutom spelade backarna med alldeles för hög risktagning många gånger. Ofta handlade det dessutom om ett väldigt onödigt risktagande, eftersom man slog svåra passningar i situationer där bollmottagaren ändå var felvänd. Risker kan man ta i uppspelsfasen om passningen kan leda till en målchans. Annars bör man jobba med riskminimering i backlinjen under uppspelsfas.
Men det fanns även en hel del positivt i uppspelsfasen, som Magdalena Eriksson:s långa uppspel. Den här gången var det inga ”lycka till-bollar”, utan oftast passningar med bra adress. Eriksson visade att hon vill vara första utmanare till ordinarie mittbacksparet Nilla Fischer och Linda Sembrant.
Det som gör mig mest hoppfull efter de här två matcherna är ändå hur det sett ut när Sundhage minskat ner på antalet djupledslöpare på planen och i stället satsat på fler boll- och passningssäkra spelare. Under de perioderna Sverige bara haft två djupledslöpare på planen har laget varit bra och skapat mycket. Jag tänker dels på den första halvtimmen av den andra halvleken mot Australien, dels på den första halvleken i dag.
Att matcherna blir lite ryckiga beror ju på att spelschemat är tajt och man måste rulla på spelare för att inte utsätta dem för extremt skaderisk. Det positiva här är ju att många spelare får chansen att visa upp sig, och att Sundhage får möjlighet att testa att spelar olika spelare tillsammans. Hittills tycker jag att hon har matchat sin trupp smart och bra i Algarve.
Två spelare som har stärkt sina aktier rätt rejält hittills är Schelin och Hanna Folkesson. Jag hade gärna sett ett mittfält med Folkesson, Seger, Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist bakom Schelin och Fridolina Rolfö i sista matchen i turneringen. Det tycker jag känns som absolut bästa offensiva uppställningen just nu.
Det tror jag också är den uppställning som skulle ha bäst möjlighet att föra en match, vilket ju är något vårt lag av tradition har väldigt svårt med.
I den andra matchen i vår grupp vann Australien med 3–2 mot Nederländerna efter 3–0 i paus. Alla The Matildas mål kom på fasta situationer, antagligen bara för att täppa till käften på mig efter förra inlägget…
Vid Emily Gielnik:s hörna rakt i mål till 1–0 fick Australien både hjälp av vinden och av en svag målvaktsinsats från Loes Geurts. Gielnicks frisparksmål och Alanna Kennedy:s nick är däremot båda högklassiga. Det är även Sherida Spitse:s frispark till 3–2.
Resultaten innebär att Sverige leder gruppen, men får svårt att nå finalen. Det är ju de två bästa gruppsegrarna som får spela final och Spanien och Kanada står båda på full poäng. Kanada vann med 2–1 mot Ryssland i dag och känns redan i praktiken finalklart, de har ju kvar att möta slagpåsen Portugal i sista matchen.
För Spanien väntar Island på måndag, en match där spanjorskorna får räknas som storfavoriter. I dag besegrade man nämligen Norge med klara 3–0. Ett respektingivande resultat, även om norskorna bytt ut stora delar av sitt lag från onsdagens 1–1-match mot Island.
I övrigt i Algarve i dag har Japan besegrat Island med 2–0. Den lilla U20-VM-stjärnan Yui Hasegawa gjorde båda målen, de går att se här. Dessutom gjorde Danmark hela 6–0 på Portugal.
I Cypern cup är Belgien lite av skrällgänget. I dag besegrade man Sveriges blivande EM-motståndare Italien med hela 4–1.
Jag den sista halvtimman. Där satte italienskorna en mycket hög men farlig press, för när belgiskorna kom förbi blev det vidöppet. Det var också Belgien som hade de farliga målchanserna – och gjorde ett snyggt mål – under den kvarten.
Belgien inledde med att spela 2–2 mot Schweiz, och har nu chans att ta sig till final. I Cypern cup har nämligen inget lag fler än fyra poäng efter två gruppomgångar. Målen från Belgien–Schweiz går att se här:
Just Belgien och Schweiz samt Österrike, Sydkorea, Irland och Wales står på fyra poäng med en gruppmatch kvar att spela.
Målen från onsdagens match mellan Skottland och Nya Zeeland finns på klippet nedan, det handlar om mål från Jane Ross, Erin Cuthbert och Kim Little för skotskorna samt Rosie White och Amber Hearn för Football Ferns.
I morgon 19.30 spelar Sverige mot Australien i Algarve cup. Det är en högst väntad svensk elva som har presenterats i kväll. Det är tråkigt att repetera exakt det som redan skrivits av bloggkollega Spelare 12, men det är sannolikt till tio elftedelar den elva som Pia Sundhage tänker använda i sommarens EM.
Det är bara Fridolina Rolfö som lär tillkomma – om hon är frisk. Gissningsvis kommer Rolfö att matchas sparsamt i Algarve, sannolikt blir det bara ett par inhopp.
Den elva som Sundhage sätter på benen i morgon är: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Elin Rubensson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius och Lotta Schelin.
Personligen är jag fortfarande inte övertygad om att Jonna Andersson är det bästa svaret på vänsterbacksgåtan. Men Mjölbyprodukten kanske kan ge mig de svaren jag vill ha nu i Portugal.
Stina Blackstenius, Jonna Andersson och Lisa Dahlkvist
Redan i första matchen lär hon sättas på prov rejält, för Australien brukar komma till spel med mycket snabba kantspelare. Australien är ett lag på snabb frammarsch. Vi spelade oavgjort 1–1 mot The Matildas i VM 2015, i en rätt tråkig match. Det var ett resultat som gynnade Australien bäst. De gick nämligen vidare som grupptvåa, medan vi fick sitta och bita på naglarna för att hoppas avancera som grupptrea.
I fjolårets OS åkte Australien ut på straffar mot Brasilien i kvartsfinalen. Vårt lag hade ju som bekant större framgång i sin strafftävling mot värdnationen några dagar senare.
Med tanke på att Australien saknar skadade duon Michelle Heyman och Chloe Logarzo, samt i morgon även avstängda stjärnan Katrina Gorry känns det här som en öppen match. Det är Gorry som är det riktigt tunga avbräcket för Australien, eftersom hon är lagets hjärna, en genial passningsspelare av en modell som det svenska laget saknar.
Katrina Gorry
Gorrys avstängning beror tydligen på en utvisning från OS-genrepet mot Brasilien i juli i fjol. Jag visste förresten inte att röda kort i träningsmatcher ledde till avstängningar på det här sättet. Trodde bara att det var grova röda kort i träningsmatcher som ledde till avstängning, och då avstängning som även gäller tävlingsmatcher. Men man lär sig alltid något nytt.
En annan nyhet som jag reagerade på i dag var att landslaget skall spela med citat på sina ryggar. Det tyckte jag faktiskt var en väldigt dålig nyhet, väldigt dålig. Visst är idrott på många sätt politik, men jag tycker ändå att ju mer man kan hålla isär idrotten och politiken, desto bättre. Men nu i Algarve skall tydligen Lotta Schelin spela med ett citat från partiledaren Gudrun Schyman på ryggen.
Även om citatet är rätt allmänt hållet…
”Se aldrig ned på någon om det inte är för att hjälpa henne upp.”
…känns det olämpligt att landslaget spelar med citat från politiker på sina tröjor. Jag tycker att man borde hålla borta alla typer av citat och budskap från matchtröjorna. För vem bestämmer vilka citat som är ok, var gränsen går? Tänk om någon velat ha ett citat från Jimmie Åkesson på ryggen, hade det varit ok?
Nyheten om budskapen på tröjorna kom i eftermiddags och var det första som skrevs om landslaget på förbundets hemsida under Algarveresan. Man har ny medieansvarig, men det verkar hittills tyvärr inte ha lett till något lyft på informationsflödet från förbundet. Där har man ganska mycket att lära från fler andra nationer, bland annat Frankrike:
Årets första tävlingsmatch är spelad på svensk mark, LFC vann i går cupmötet i Växjö med 4–0 efter mållöst i paus. Marija Banusic fortsätter att vara försäsongens stora profil hos mästarinnorna, uppgifterna går isär om hur många poäng hon gjorde – tre eller fyra. Klart är att hon gjorde ett mål, det första.
Den stora nyheten i Linköping är dock en väldigt tråkig sådan, nämligen att nyförvärvet Johanna Rasmussen är korsbandsskadad och därmed sannolikt missar hela årets serie.
Johanna B Rasmussen
Det har varit lite för många korsbandsskador de senaste veckorna för att det skall kännas bra. Det kan förstås vara otur, men man frågar sig ändå lite hur klubbarna sköter sin försäsong.
Jag var på herrallsvenska Elfsborgs allra första träningspass den här försäsongen. Där förundrades jag över den del av träningen som bestod av löpning. Spelarna sprang cirka 30 meter i ganska lågt tempo, och med lång vila emellan. Det såg inte det minsta ansträngande ut.
I min intervju med Elfsborgs båda fystränare berättade de att tempot sedan ökades undan för undan och pauserna blev kortare. De kallade det för vävnadsstärkande träning, vilket enligt modern forskning skulle vara bästa sättet att efter lång vila bygga upp kroppen och undvika skador.
Jag gissar att det finns klubbar som fortfarande väljer den gamla modellen, alltså att träna ner spelarna i källaren och matcha dem hårt i spel när de är nedtränade. Men det är bara en gissning.
Tillbaka till själva spelet. I helgen fortsätter Svenska cupens åttondelsfinaler, bland annat med det intressanta mötet Rosengård–Göteborg. I Rosengård har Lotta Schelin inlett säsongen lovande, hon har gjort mål i varenda träningsmatch.
Rosengård har även presenterat Sanne Troelsgaard som sin nya forward. Hon är väl ingen direkt världsspelare, men det är ändå en intressant värvning. Även LFC presenterade en ny spännande, offensiv spelare häromdagen. Det handlade om 16-åriga finskan Emmaliina Tulkki. I och med Rasmussens olyckliga skada kan det bli så att mästarlaget värvar ytterligare en mittfältare.
Ett mästarlag som gjort en kanonvärvning inför spurten av Champions League är Manchester City. I veckan gjorde man vårens värvning i damfotbollsvärlden när Carli Lloyd skrev på för vårsäsongen.
Carli Lloyd
Värvningen innebär att Citys favoritskap i kvartsfinalen mot Fortuna Hjörring ökar rätt rejält. Den innebär också att speltiden för Kosovare Asllani riskerar att minska betänkligt. Och det är förstås inte bra för landslaget och EM.
Apropå EM och skador börjar skadelistan för mästarinnorna från Tyskland bli väldigt lång. Det är förstås fortfarande lång tid till mitten av juli och avspark i Nederländerna. Men lite oroväckande måste det allt vara.
Klart är att Simone Laudehr verkar vara borta hela vårsäsongen på grund av en knäskada. Knäproblem stoppar även Potsdams viktiga anfallsduo Tabea Kemme och Svenja Huth från spel den närmaste tiden. Kemme har opererat menisken, medan jag inte fått klart för med vad exakt Huth besväras av. Tufft för höstens skrällag Potsdam som nu skall försöka försvara sin serieledning under våren.
Den senaste veckan har det även rapporterats in skador på Zsanett Jakabfi, Lena Goessling, Peggy Nietgen och Marit Priessen. Det finns kanske även anledning att ifrågasätta hur man tränar under den tyska försäsongen…
I helgen återstartar ju nämligen Frauen-Bundesliga på allvar. I morgon, lördag klockan 12.00 visar DFB-tv toppmötet Freiburg–Bayern München. Tyvärr stoppar en skadaFridolina Rolfö från att debutera. Även Bayern har nu en lång skadelista med Laudehr, Rolfö, Stefanie van der Gragt, Viktoria Schnaderbeck, Mana Iwabuchi och Sarah Romert.
Ligan tjuvstartade ju förra helgen. Då gjorde Nilla Fischer båda Wolfsburgs mål i 2–1-segern mot Jena. Se dem här. På länken noteras även att Pernille Harder verkar ha varit väldigt pigg i sin debut för varghonorna. Hon borde ju ha krönt insatsen med något mål. Det är ju faktiskt så att Harder i sin debut ser ut att ha varit vassare än Ramona Bachmann någonsin var i Wolfsburgströjan.
Vittsjö-Tyresö på Vittsjö IP 2012.
Slutligen tillbaka till Sverige, och till Vittsjö. Jag har kollat lite närmare på beslutet om att stoppa spel på Vittsjö Idrottspark.
Det visar ju sig att det inte handlar om ett beslut från några enskilda personer, utan att det är hela Fotbollssveriges önskan att tvinga bort Vittsjö.
Vid Svenska fotbollförbundets representantskap den 25 november lämnade nämligen EFB:s Charlotta Nordenberg in en motion om att damallsvenska klubbar skulle få anstånd med arenakraven till 2018.
Förbundsstyrelsen tyckte inte att motionen skulle gå igenom. Styrelsen ansåg att ett sådant anstånd skulle strida mot likabehandlingsprincipen eftersom de berörda föreningarna redan hade fått dispens, en del vid upprepade tillfällen.
Fotbollssveriges representanter röstade på styrelsens förslag. Efter det utslaget på respresentanskapet borde nog inte Vittsjö ha blivit så överraskat över att deras dispensansökan nu avslogs av tävlingskommittén. De klubbade ju bara det beslut som Fotbollssverige rekommenderat dem.
Det här innebär inte att jag tycker att beslutet om att stoppa spel på Vittsjö IP är bra, inte alls. Jag står för det jag skrev i förra inlägget. Däremot väcker det frågan om inte damfotbollen hade mått bäst av att ha ett eget förbund.
För tyvärr är de representanter som tar beslut i Fotbollssverige i väldigt stor utsträckning Herrfotbollssveriges representanter, inte Damfotbollssveriges. Det är ledare från herrfotbollen som tar stora beslut om damfotboll – som huvuddelen av dem har högst begränsad kunskap om.
Sverige–England slutade 0–0. Det skall direkt sägas att jag missade stora delar av den första halvleken, men sett till klippet med höjdpunkter i halvtid verkar det inte ha varit någon riktig målchans åt något håll före paus.
Var det så, innebär det att Sverige hade matchens fyra bästa lägen. För i den andra halvleken hade jag 4–1 i målchanser i svensk favör. Englands avslutade Jordan Nobbs utanför. Och alla de fyra svenska var klarare och farligare än Nobbs.
Faktum är att Sverige måste göra minst ett mål på de chanser som skapades. Framför allt tycker jag att man kan kräva att Pauline Hammarlund skall träffa målet när Lotta Schelin gav Göteborgsforwarden öppet läge rakt framifrån.
Dessutom måste ju Kosovare Asllani göra mål på straffen. Och Nilla Fischer – det väl hon? – måste smälla in närskottet i 93:e minuten. I båda de fallen fick vi se lysande räddningar av Siobhan Chamberlain.
Men som sagt, sett till målchanser borde Sverige ha vunnit.
Och på så sätt var det här ett klart steg i rätt riktning. Jag såg ett klart tryggare svenskt lag än mot Norge. Spelarna kändes både tryggare i defensiven och tryggare med bollen. Passningsspelet var klart mycket bättre än mot Norge, i varje fall i den tidiga uppbyggnadsfasen.
De offensiva passningarna håller däremot fortfarande tveksam nivå. Och Caroline Seger fortsätter att spela alldeles för mycket bakåt eller i sidled. Lagkaptenen hyllades av Pia Sundhage för insatsen mot Norge. Och visst, Seger gjorde en helt ok insats. Men vill man spela kontringsfotboll är Seger mest en bromskloss. Därför var det bra att Sundhage satte in flera boll- och passningstrygga spelare bredvid Seger på mittfältet.
Sett till spelsystem handlade det, precis som signaturen noone anade inför, om det 4–3–3-spel Sundhage hittade på i höstas – alltså egentligen 4–4–2.
I morgon tisdag klockan 18.00 spelar Sverige årets andra landskamp. För motståndet står England, ett lag som ligger högre än oss både på världs- och Europarankingen.
England spelade så sent som i går, då föll man med 1–0 mot Norge. Jag såg sista kvarten, och där hade engelskorna två–tre riktigt bra kvitteringschanser. Men vad jag förstod var Norge ändå totalt sett det bästa laget.
Under förra veckan vann alltså Norge mot de båda lag som har slagit ut dem ur de två senaste mästerskapen. England vann ju mot norskorna i VM och Sverige snodde ju OS-platsen. Det är ju knappast aktuellt att kalla vinster i vänskapsmatcher för revansch, men klart är att Norge verkar ha något bra på gång igen.
För England var det första förlusten sedan She Believes cup i mars i fjol. Nu väntar alltså Sverige i morgon. Ett Sverige som i kväll har släppt startelvan, och det ser ut att bli 4–3–3 igen. I varje fall är laget uppställt enligt det systemet, och valet av spelare gör ju att det ser ut som att det blir tremannaanfall.
Med tanke på att Pia Sundhage bara byter målvakt och en utespelare – Stina Blackstenius kommer in i stället för Elin Rubensson – får man ju känslan av att förbundskaptenen har valt vilka spelare hon tänker satsa på i år. Nu skall hon bara hitta ett system och spelsätt som passar dem. Någon annan förklaring till allt detta hoppande mellan spelsystem har jag svårt att hitta.
Morgondagens elva ser ut så här i sin helhet: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani – Blackstenius, Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson.
Notera att Lotta Schelin återigen står utanför startelvan.
Jag hade ju föredragit att Sundhage givit fler spelare chansen att visa upp sig på riktigt, men det är ju inte hennes stil. Hon vill köra med ”sina” spelare så mycket det bara går för att skapa ett tajt lag. Och det upplägget har ju lyckats rätt bra både ur medaljsynpunkt både i USA och Sverige, så det går ju inte att såga rakt av. Men visst är det synd att inte testa lite fler spelare när chansen ändå finns?
I dag lades för övrigt torsdagens landskamp mot Norge upp på förbundets tv-sida. Jag har inte haft tid att kolla den ännu, men tänkte göra det så fort som möjligt.
Min helg ägnades åt världscupskidor i Ulricehamn, en upplevelse som var långt över förväntan. Så bra tryck trodde jag inte man kan få till på skidtävlingar. Skidfokuset har gjort att jag inte haft örnkoll på helgens resultat. Men ett fick mig att haja till rejält:
Spanien–Schweiz 8–1
Det var i och för sig en inofficiell testmatch över 3×35 minuter. Men ändå, det är tydligt att Spanien börjar bli redo att utmana på allvar även på seniornivå. För att göra åtta mål är alltid bra. Att göra det på ett så bra lag som Schweiz är makalöst imponerande. Fantastiskt.
Vädret matchen spelades i var inte fantastiskt, det var däremot flera av målen – exempelvis det här av F20-VM-stjärnan Mariona Caldentey:
I kväll har startelvan till torsdagens landskamp mot Norge släppts. Matchen börjar 18.00 och sänds på svenskfotboll.se.
Jag insåg just att jag sannolikt kommer att befinna mig i Ulricehamn under matchen för att producera material inför helgens världscuptävling på skidor. Det är i och för sig ett kul jobb, men det känns lite tråkigt att riskera missa matchen.
För det hade ju varit lite intressant att se vad Sundhages elva klarar av att prestera, inte minst hur forwardsparet Sofia Jakobsson och Fridolina Rolfö fungerar ihop. Jakobsson är ju formstark i Frankrike och Rolfö är en forward som är bra på att samarbeta. Noterbart här är alltså att Lotta Schelin börjar vid sidan. Det blir intressant att se vilka skäl som ligger till grund för den uttagningen. Kan det vara så att Schelin och Stina Blackstenius kommer att spela den andra halvleken?
Skälet till att Hilda Carlén vaktar målet är att Hedvig Lindahl ansluter till truppen först på lördag.
Intressanta starter mot Norge görs också av Jonna Andersson, Kosovare Asllani och Elin Rubensson. Andersson behöver visa att hon håller som vänsterback även internationellt och hjälpgumma Rubensson bör nog göra så bra ifrån sig att hon blir oumbärlig på mittfältet – annars är risken att hon snart är tillbaka i backlinjen. För Asllani gäller det att visa att hon är mogen den där fria rollen som Sundhage skapat på mittfältet.
Jag hade gärna sett att Sundhage testat någon joker i laget, exempelvis Michelle De Jongh eller Katrin Schmidt. Den senare sitter i alla fall på bänken, medan De Jongh inte är med i matchtruppen.
Noterbart här är ju för övrigt att laget är uppställt som 4–4–2 på förbundets hemsida. Vet inte om det är ett misstag, eller om man ändrat sig. I höstas kallade ju Sundhage det nya spelet för 4–3–3, trots att det oftast var ett 4–4–2 med mittfältsdiamant.
Här är hela elvan: Carlén – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Andersson – Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Rubensson – Jakobsson och Rolfö.
Vi ringer alldeles strax ut 2016 och det har således blivit hög tid för bloggens stora årskrönika. Den följer samma upplägg som de senaste åren, alltså sammanfattas året med hjälp av en mängd ledord.
Det var förstås OS som var det stora 2016. Där vann Tyskland, och som bekant lyckades Sverige snubbla sig fram till ett fantastiskt silver – svensk damfotbolls största framgång någonsin. Dags för själva krönikan. Trevlig läsning.
Här är årets…
Assist: Den bjöd Lisa De Vanna på till Caitlin Foord:s mål mot Tyskland i OS. De Vanna stod för en läcker tunnel innan hon serverade Foord. Tyvärr hittar jag inga bilder från OS, IOK är snabba på att rensa bort alla klipp från nätet.
Däremot stod Arsenals spanska stjärna Vicky Losada för en liknande framspelning mot Sunderland i WSL. Håll till godo:
Avstängning: USA:s fotbollförbund stängde av Hope Solo i ett halvår för att hon kallade Sverige för fega i OS. Årets överlägset konstigaste beslut.
Besvikelse: Abby Wambach, som svärtade ner sitt goda namn genom att åka fast för rattfylleri i våras. I samband med det kom det även fram att hon rökt marijuana och testat kokain. Tragiskt.
Brutna maratonsvit: Tyska demontränaren Bernd Schröder slutade i våras i Potsdam efter 45 huvudsakligen framgångsrika år i den tyska storklubben. Och i Mexiko slutade förbundskapten Leo Cuellar efter 18 år på posten.
Bästa spelare: I Europa gick priset till norska 21-åringen Ada Stolsmo Hegerberg. Hon kan dock inte bli bäst i världen, för där är finaltrion Melanie Behringer, Carli Lloyd och Marta. Lloyd är ”regerande mästarinna”, hon prisades ju av Fifa som världens bästa spelare 2015.
Comeback: Turbine Potsdam. Bara man blev av med Schröder återuppstod storlaget och man leder mycket oväntat Frauen-Bundesliga in i vinteruppehållet.
Cupmästarinnor: I Sverige: FC Rosengård. Några andra cupmästarinnor från olika länder: Wolfsburg, Lyon, Arsenal, Inac Kobe Leonessa och LSK Kvinner.
Ekonomiska kaos: Som vanligt är Kristianstad med i de här sammanhangen, klubben var återigen konkurshotad i år. Men man är inte ensamt, nästan varenda damallsvensk klubb brottas med ekonomiska besvärligheter.
Fiasko 1: Japan missade OS. De vice världsmästarna var även vice OS-mästare inför året. Men i Asiens OS-kval kom japanskorna bara trea bakom Australien och Kina – ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.
Fiasko 2: USA missade för första gången någonsin semifinal i ett stort mästerskap. De regerande världsmästarna var även regerande olympiska mästarinnor inför året. Men i OS åkte man ut i kvartsfinal mot ett rätt begränsat svenskt lag. Ytterligare ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.
Firande: Det var rejält pådrag i Bilbao efter Athletics ligaseger i våras. När får vi se något sådant här i Sverige?
Hemvändare: Ett par spelare har vänt hem till Sverige efter utlandsäventyr, inte minst Lotta Schelin som vände hem till Rosengård och Lisa Dahlkvist som vände hem till Kif Örebro.
Igelkottförsvar: Det Sverige använde i OS både mot USA i kvartsfinalen och mot Brasilien i semifinalen. En defensiv framgångstaktik.
Konflikt 1: Trots OS-silver röstade alla tolv damallsvenska ordföranden för att Pia Sundhage skulle få lämna förbundskaptensjobbet. Anmärkningsvärt.
Konflikt 2: Den mellan USA:s förbund och landslag om spelarnas avtal. En konflikt som rullat under hela året, och som fortfarande inte är löst.
Korsbandsskador: Här är några av de som drabbats av fotbollens värsta skadeelände under 2016: Erin McLeod, Matilda Haglund, Linnea Jonasson, Hanna Pettersson, Maja Regnås, Renee Slegers och Adelisa Grabus.
Löfte: Damfotbollsprofilen Alva Nilsson som lovade att springa Tjejmilen 2017 om Sverige slog ut USA ur OS. Hoppas träningen går bra…
Mediemörker: Den 1 juli kom det tråkiga beskedet att Damfotboll.com gick i graven. En vansinnigt tråkig nyhet, även om jag ofta varit kritisk till kvaliteten på texterna.
Mest oväntade publikfest: När Venezuela vann F17-mästerskapet i Sydamerika var det drygt 45 000 åskådare på plats för att se finalen mot Brasilien. Fantastiskt.
Mest svårstoppade: Tabitha Chawinga. Kvarnsvedens talang från Malawi bildade damallsvenskans klart vassaste enmannaanfall under våren. Hon blev ännu mer svårstoppad efter sommaren, när hon även hade understöd.
Mål 1: Min favorit är från den isländska ligan där Sandra Stephany Mayor i Thor/KA bjöd på en underbar cykelspark i juni:
Mål 2: Men det gjordes fler högklassiga mål under året. I mars bjöd Alex Morgan på den här fantastiska manövern mot de blivande OS-mästarinnorna från Tyskland:
Mål 3: Megatalangen Deyna Castellanos från Venezuela har redan vid 17 års ålder ett tillslag som konkurrerar om titeln tidernas bästa inom damfotbollen. På det här klippet ser man hur hon avgjorde på avspark mot Kamerun i F17-VM. Före på klippet är för övrigt även ett läckert mål från motståndarna:
Mål 4: Mer från Castellanos. På det här sättet drog Castellanos in en klockren volley i den amerikanska collegefotbollen:
Mål 5: Årets damallsvenska mål gjordes tveklöst av Marta på den här fantastiska sololöpningen mot Kristianstad. Ofattbart att det inte ens var nominerat i den svenska tävlingen om årets mål:
Mål 6: Men Marta var inte den enda som stod för läckra solomål. Här visar Marija Banusic sin talang:
Mål 7: Som vanligt har det gjorts en hel del snygga mål på skott. Under F20-VM i Papua Nya Guinea drog Lyons supertalang Delphine Cascarino in den här kanonen:
Mål 8: Internationellt sett är det här målet från en annan av Venezuelas talanger, Daniuska Rodriguez, ansett som årets snyggaste. Det är nämligen framme i final (topp tre) i Puskas Award, priset till årets mål alla kategorier. Det är andra gången ett damfotbollsmål slår sig in bland herrfotbollsmålen. Personligen tycker jag inte att det är topp tre bland årets damfotbollsmål, även om det är en fin prestation. Men smaken är ju som…
Mål 9: På avdelningen mål gjorde med fantastisk kontroll är det här konstnumret från Montpelliers F20-VM-spelare Marie-Charlotte Legér kanske årets snyggaste:
Mästarinnor: Framför allt Tyskland, som vann OS, och Lyon som vann Champions League. Här är ett antal mästarlag från olika nationella ligor: Linköping, Bayern München, Lyon, Manchester City, LSK Kvinner, Western New York Flash, NTV Beleza, Melbourne City, Athletic Club, Twente och Brescia.
Nya stavning: I september blev plötsligt c till k och samtidigt förvandlades Magdalena Ericsson till Magdalena Eriksson.
Nykomlingar: Både Djurgården och Kvarnsveden höll sig kvar i damallsvenskan med marginal. Det var grymt starkt jobbat. Kan 2017 års nykomlingar LB07 och Hammarby göra om den bragden?
Nödlösning: När ingen tv-kanal var intresserad av vår högsta serie skapade EFD en egen webb-tv-kanal: damallsvenskan.tv. Vi som gärna ville se matcherna tackar för det. Men ekonomiskt sett känns det som att det var en rätt dyr satsning för svensk damfotboll. Eller?
Petning: Pia Sundhage som i våras vägrade att ta ut Kosovare Asllani i landslaget.
PR-miss: Svenska Fotbollförbundet som missade chansen att lägga Sveriges OS-genrep mot Japan i Göteborg under Gothia Cup.
Publiklag: Portland Thorns förstås. Det stjärnspäckade NWSL-laget nådde i år det makalösa snittet 16 945 åskådare per hemmamatch. Inget lag i världen är ens i närheten av det intresset.
I Sverige är Eskilstuna United kvar på tronen i publikligan. De hade ett snitt på fina 1 897 åskådare trots att man tidigt var långt ifrån någon tätstrid.
Silver: Sveriges i OS. Vad mer behöver man säga?
Skyttedrottningar: OS: Melanie Behringer. Champions League: Ada Stolsmo Hegerberg. EM-kvalet: Jane Ross. Damallsvenskan: Pernille Harder. D1 Feminine: Stolsmo Hegerberg. Frauen-Bundesliga: Mandy Islacker. NWSL: Lynn Williams. WSL: Eniola Aluko.
Skrällgäng 1: Kanada. John Herdman fick riktig fart på sitt lag i OS. Kanada vann fem av sex matcher och imponerade faktiskt mest av alla lag – trots att man ”bara” tog brons. Bland annat besegrade Kanada såväl Tyskland, Frankrike som Brasilien.
Skrällgäng 2: SC Sand var vårens överraskningslag i Frauen-Bundesliga. Den lilla klubben från en liten håla på den tyska landsbygden tog sig dessutom till final i tyska cupen efter att ha slagit ut Bayern München i semifinal. Den lilla hålan heter förresten Willstätt och har just under 10 000 invånare, den ligger i sydvästra Tyskland, precis intill gränsen mot Frankrike.
SC Sand
Slagsmål: Rouens Maude Perchey och Bordeaux Eva Sumo tog till knytnävarna i en cupmatch i Frankrike:
Smalaste plan: När Western New York Flash tog emot Seattle Reign i amerikanska NWSL spelade man på en plan som bara var 52 meter bred. Parodi.
Snabbaste debutant 1: Lynn Williams behövde 49 sekunder i landslagströjan innan hon gjorde sitt första mål för USA.
Snabbaste debutant 2: Bara några dagar efter Williams rekord var det Kealia Ohai:s tur att ta över rekordet. Hon behövde bara 48 sekunder i USA:s landslag innan hon gjorde sitt första mål.
Sparkade tränare: I Sverige bytte både Umeå och Kif Örebro tränare i somras. Både Maria Bergkvist och George Papachristou fick gå. Rörigast var det dock i Vittsjö där Håkan Magnusson fick gå under våren. Ett tag kändes det som man hade nya ledarkommandon varje omgång.
Internationellt fick bland annat Norio Sasaki, Philippe Bergerôo och Roger Finfjord lämna sina uppdrag som förbundskaptener.
Starkaste spelare: Kvarnsvedens Lee Winroth satte världsrekord i marklyft. Vid en tävling i Katrineholm lyfte hon 190 kilo – 15 kilo över det tidigare rekordet. Imponerande.
Stjärnsmäll: För första gången någonsin släppte Sverige in fem mål i en landskamp. Brasilien vann i gruppspelet i OS med förkrossande 5–1 – ett resultat som det senare skulle visa sig var nyttigare för Sverige än för Brasilien…
Straffläggare 1: Lisa Dahlkvist förstås. Hennes straff mot USA har förutsättningar att bli en klassiker i svensk idrottshistoria. Och den mot Brasilien var inte så dum den heller…
Straffläggare 2: Lotta Schelin. Tidernas skyttedrottning i det svenska landslaget slog straffar i tre stora matcher under året – alla gångerna bjöd hon på högklassiga avslut. Starkt.
Straffmissar: Det var flera viktiga matcher under året som avgjordes efter straffläggning. Först åkte Rosengård ut mot Frankfurt i kvartsfinal i Champions League, sedan vann Lyon finalen i samma turnering mot Wolfsburg från straffpunkten. I OS vann som bekant Sverige både kvarts- och semifinal på straffar, dessutom tog sig Brasilien till semi efter straffar mot Australien. De olyckliga var Sara Björk Gunnarsdottir, Nilla Fischer, Elise Bussaglia, Alex Morgan, Christen Press, Katrina Gorry, Alanna Kennedy, Cristiane och Andressinha.
Kvartetten Ada Stolsmo Hegerberg, Kosovare Asllani, Marta och Linda Sembrant missade också straffar i nämnda matcher, men de slutade ändå på den vinnande sidan.
Straffräddare: Hedvig Lindahl förstås. Närmast efter Dalas iskalla straff mot USA är det nog Lindahls räddningar man kommer att minnas av årets OS-succé. På temat straffräddare skall förstås Sarah Bouhaddi också nämnas. Hon tog två straffar i Champions Leaguefinalen och blev Lyons stora hjälte där.
Svar på tal: Pia Sundhage kontrade snabbt på Hope Solo:s attack mot Sveriges ”fega” taktik i OS-kvartsfinalen. Sundhage sa:
”Jag skiter i vad hon tycker. Jag skall till Rio, hon skall åka hem.”
Svenska mästarinnor: Linköpings FC förstås. Laget förlorade inte en enda match i damallsvenskan. Makalöst bra gjort. Det fanns även svenska spelare som blev mästarinnor utanför Sveriges gränser, nämligen: Lotta Schelin både i Frankrike och i Champions League. Samt Kosovare Asllani i England, Mimmi Löfwenius i Norge och Julia Molin på Cypern.
Tack och adjö: I år har bland annat följande storspelare tackat för sig: Nadine Kessler, Louisa Necib (Cadamuro), Kerstin Garefrekes, Formiga, Sara Lindén, Solveig Gulbransen och Ingvild Stensland. Fast det är ju vi som skall tacka dem för all underhållning. Tack.
Tråkigaste publiksiffra: Bara 321 åskådare såg Rosengård vinna supercupen med 2–1 mot Linköping i mitten av mars. En pinsamt usel siffra för Sveriges två klart bästa klubbar under 2016.
Tvillingpar: Systrarna Flores hade valt att spela för varsitt lag i F20-VM. Efter kvartsfinalen mellan USA och Mexiko fick USA:s Sabrina trösta Mexikos Monica efter att amerikanskorna vänt 0–1 till 2–1 i slutet av matchen.
Ungdomsmästarinnor: Nordkorea tog en jackpot, man vann både VM för F20 och F17. Stort. I F17-EM gick guldet till Tyskland och i F19-EM var det Frankrike som vann. Fast F19-finalen handlade inte om fotboll, utan snarare om vattenpolo:
På hemmaplan vann Eskilstuna United SM-guld i F19 och DFK Borgeby från Skåne var bäst i F16.
Utmanare: USA bröt sig ur Algarve cup och skapade en egen utmanarturnering, She Belives Cup. Till den snodde man med sig Europas tre bästa lag, Tyskland, Frankrike och England. Premiärupplagan vann för övrigt amerikanskorna själva.
Viktigaste miss: Vivianne Miedema fick öppet läge i 91:a minuten i OS-kvalmötet med Sverige. Mål, och Nederländerna skulle ta Europas sista plats i Brasilien. Bayern Münchens skyttedrottning sköt dock över – och Sverige fick spela OS.
Jag har säkert missat en hel del. Kom gärna med tips om höjdpunkter eller bottennapp från året som gått. Och ni: Gott nytt 2017.
I veckan har listorna presenterats över vilka tio spelare respektive vilka tio tränare som kan komma att prisas som bäst i världen på Fifagalan i januari.
Det brukar finnas anledning att förundras över nomineringarna. Och tyvärr är det större anledning till förundran än vanligt i år. Flera nomineringar är nämligen rätt oförklarliga.
Lotta Schelin
Det glädjande för svensk del är att vi har med både Pia Sundhage bland ledarna och Lotta Schelin bland spelarna. Det är två nomineringar jag själv inte hade gjort, men som jag ändå har full förståelse för.
De som tar ut kandidaterna till de här priserna tittar ofta mest på rena titlar, och sett till det har både Sundhage och Schelin bra år bakom sig. Sundhage ledde ju Sverige till ett oväntat OS-silver och Schelin har varit med och tagit trippeln med Lyon samt att hon var lagkapten vid OS-silvret.
Sedan är det väl ganska talande att Schelin inte ens nämndes när Radiosporten i veckan diskuterade vem som skall vinna diamantbollen. Och då lyfte ändå expert Johanna Frisk fram fem olika kandidater: Linda Sembrant, Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Caroline Seger och Lisa Dahlkvist.
Tillbaka till Ballon d’Or. De tio nominerade spelarna är:
* Schelin
* Carli Lloyd, USA
* Christine Sinclair, Kanada
* Saki Kumagai, Japan
* Marta Vieira da Silva, Brasilien
* Camille Abily, Frankrike
* Amandine Henry, Frankrike
* Dzsenifer Marozsan, Tyskland
* Sara Däbritz, Tyskland
* Melanie Behringer, Tyskland
Här är det riktigt häpnadsväckande att inte Ada Stolsmo Hegerberg finns med bland kandidaterna. Norskan prisades tidigare i år som den bästa spelaren i Europa – ett pris där hon ansågs ha varit bättre än åtta av de tio nu nominerade. Hegerberg skulle självklart ha varit med på den här listan.
Ada Stolsmo Hegerberg
När jag tog ut mitt världslag efter OS platsade varken Schelin, Lloyd, Henry eller Marozsan. Jag tyckte exempelvis att Tobin Heath var klart bästa spelare i USA under OS. Och de franska spelare som imponerade mest var mittbackarna Wendie Renard och Griedge Mbock Bathy. Framför allt Renard tycker jag borde vara självklar på den här listan.
För övrigt var förstås inte heller Kumagai med i mitt OS-världslag, men det berodde ju på att Japan inte hade kvalat in. När jag tittar på de tio kandidaterna tycker jag att just japanskan, Marta och Behringer borde vara de tre finalisterna. Där tippar jag tysk seger, även om jag hade föredragit om någon av de andra två hade vunnit. Men det verkar ju vara ganska mycket lotteri kring de här priserna så man vet aldrig.
De tio nominerade tränarna är:
* Sundhage
* Thomas Wörle, Bayern München
* Gerard Precheur, Lyon
* John Herdman, Kanada
* Jill Ellis, USA
* Martina Voss-Tecklenburg, Schweiz
* Silvia Neid, Tyskland
* Oswaldo Vadao, Brasilien
* Philippe Bergeroo, Frankrike
* Vera Pauw, Sydafrika
Här vimlar det av oväntade namn, vilket både är positivt och negativt. De fyra sistnämnda är exempelvis inte kvar på de poster de har nominerats för. Bergeroo fick sparken efter ett misslyckat OS, men kan nu bli bäst i världen. Udda.
Ellis har inte fått sparken, men hon ledde USA under lagets största mästerskapsmisslyckande någonsin, ändå finns hon med här. Också udda.
Voss-Tecklenburg har jag svårt att bedöma. Hon hade dock knappast varit med på min lista. Däremot tycker jag att Pauw är en kul nominering, hon gjorde verkligen ett väldigt bra jobb med Sydafrika. En jag däremot saknar är Alen Stajcic som gjort ett kanonjobb med Australien.
Silvia Neid
Vem vinner då? Det lär väl Neid göra, och det skulle inte på något sätt vara oförtjänt. Men personligen hade jag helst sett att Herdman fått priset. Det han uträttat i Kanada är högst beundransvärt.
För någon timme sedan blev nomineringarna till Fotbollsgalan upp, och den kategori man förvånas mest över på damsidan är Årets forward.
Inte för att jag tycker att det är fel att Stina Blackstenius, Pernille Harder och Tabitha Chawinga är nominerade, utan mer eftersom fyra svenska förbundskaptener inte lyckas nominera någon av de spelare som är A-landslagets förstaval.
När förbundskaptenerna Pia Sundhage och Lilie Persson har haft tillgång till samtliga forwards i år har de som bekant prioriterat dem i följande ordning:
Sett till speltid byter Rolfö och Blackstenius plats, men så länge Rolfö var frisk låg hon före.
Ingen av de fyra forwards våra förbundskaptener tycker är bäst platsar alltså på galan. Visst är det uppseendeväckande?
Det kan ses som en liten knäpp på näsorna på Sundhage och Persson – men det udda här är ju att båda sitter med i juryn. Där återfinns förresten ytterligare två förbundskaptener i Anneli Andersén och Calle Barrling plus Victoria Sandell Svensson (EFD), och följande representanter för media: Johanna Frisk (Sveriges Radio), Malin Swedberg (TV4 och C More), Frida Östberg (SVT) och Pontus Kåmark (Viasat).
Så här har den juryn nominerat i de olika kategorierna:
Hedvig Lindahl
Årets målvakt: Hilda Carlén, Jennifer Falk och Hedvig Lindahl.
Lindahl bör vara den självklara vinnaren efter hennes insats i OS. Hon är också min huvudfavorit till diamantbollen – trots att hon vann den i fjol.
Nilla Fischer och Linda Sembrant
Årets back: Nilla Fischer, Jessica Samuelsson och Linda Sembrant. En bra kategori med tre starka kandidater. Min vinnare är Sembrant. Självmålet i OS-finalen är en skönhetsfläck, men i övrigt tycker jag att hon gjort en kanonsäsong.
Årets mittfältare: Lisa Dahlkvist, Caroline Seger och Marta Vieira Da Silva.
Det här priset måste gå till Marta. Hon har en fantastiskt säsong bakom sig, trots att det inte blivit några stora titlar.
Pernille Harder
Årets forward: Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga och Pernille Harder.
Det här är tre bra kandidater, men även om Blackstenius har varit bra tycker jag att det står mellan Chawinga och Harder. Där har jag ganska svårt att bestämma mig, men jag hade nog ändå lagt min röst på Harder – delvis med tanke på att det vore konstigt om hon och LFC lämnar galan utan något spelarpris.
Damallsvenskans viktigaste spelare: Tabitha Chawinga, Pernille Harder och Marta Viera Da Silva.
En fantastiskt högklassig kategori, där alla de tre nominerade hade varit värdiga vinnare. Återigen känner jag ändå att det står mellan Chawinga och Harder. Min uppfattning är att Chawinga har varit viktigare för Kvarnsveden än Harder för Linköping. Min röst går alltså till Chawinga.
Johanna Rytting Kaneryd
Årets genombrott: Cajsa Andersson, Ellen Löfqvist och Johanna Rytting Kaneryd.
Även här borde ju Tabitha Chawinga ha varit den självklara vinnaren. Hon är 20 år, debutant i damallsvenskan och flera klasser bättre än de nominerade kandidaterna. Eller är det möjligen så att det här priset bara kan gå till svenska spelare? Jaja. I Chawingas frånvaro röstar jag på Rytting Kaneryd som imponerat stort på mig under året.
Årets tränare: Stellan Carlsson, Yvonne Ekroth och Martin Sjögren.
Återigen en mycket bra och svår kategori. Alla de tre kandidaterna har gjort ett stortartat jobb med sitt spelarmaterial – och skulle vara värdiga vinnare. Jag tror att Sjögren kommer att få priset, men min röst går till Ekroth. Hon har gjort ett kanonjobb med det Djurgården som jag tippade sist i tabellen.
Diamantbollen:
Här finns inga offentliga nomineringar. Min uppfattning är alltså att Hedvig Lindahl bör få priset igen. Hon har varit den klart mest stabila spelaren sett över hela året.
Jag har haft en långhelg så späckad av jobb att jag inte hunnit ägna en enda minut åt damfotbollen. Jag har bland annat fortfarande inte hunnit se något av Sverige–Iran.
Däremot har vissa resultat flashat förbi på sociala medier. Jag har exempelvis noterat att det blev 0–0 mellan Portugal och Rumänien i första mötet av EM-playoffet. Returen spelas i Rumänien i morgon, och det känns fortfarande som en rätt öppen historia. Jag hade Portugal som 60–40-favoriter inför första matchen. Nu har istället rumänskorna en liten fördel, typ 55–45.
Apropå Portugal har jag även noterat att vårt F18-landslag gick igenom första EM-kvalrundan till nästa års F19-EM utan poängförlust. Det blev 1–0-seger i går i gruppfinalen mot just Portugal. Ebba Hed gjorde målet. Höjdpunkter går att se här.
I kväll 19.00 spelar Sverige bortamatch mot Norge. Den svenska startelvan har släppts under förmiddagen, och innan jag analyserar den har jag sett höjdpunkter från nattens match mellan USA och Schweiz. Jill Ellis håller på att testa rejält, och årets succéspelare från NWSL har visat framfötterna i de båda matcherna mot schweiziskorna.
I den första gjorde Lynn Williams mål i första minuten i sin landslagsdebut. I natt var det Kealia Ohai:s tur att göra en likadan succédebut. Inbytt i A-landslaget för första gången i 81:a minuten. Målskytt i 82:a:
Ohais mål fastställde slutresultatet 5–1 (1–1) till USA, efter att Schweiz tagit ledningen tidigt. Men det var inte bara debutanter som utmärkte sig för USA i dubbellandskamperna. Gamla Carli Lloyd visade i natt att hon fortsatt har bra kvalitet i högerdojjan. Det var hon som gjorde både 1–1 och 2–1. 1–1-målet var spektakulärt, kolla bara här:
Hilda Carlén – Jessica Samuelsson, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Elin Rubensson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Kosovare Asllani – Sofia Jakobsson, Olivia Schough.
Jag sätter alltså upp laget 4–3–1–2, till skillnad från Pia Sundhage som kallar det 4–3–3 och har placerat Asllani som central forward i sin uppställning. I de landskamper med det nya spelsättet som jag sett har verkligheten legat mycket närmare min formation. Vi får se hur det ser ut i kväll.
Hedvig Lindahl skadade tydligen knät i går på träning, och har lämnat truppen. Det verkar inte vara någon allvarligare skada, men den öppnar ju för de som är närmast bakom vår givna förstemålvakt. Pia Sundhages första backup har det senaste dryga året varit Carlén. I dag får Pitemålvakten sitt första riktiga test i landslagsdressen. Det blir intressant att se hur hon klarar det.
Hilda Carlén
Personligen tycker jag inte att Carlén är en landslagsmålvakt. Jag anser att den som vaktar vårt A-landslagsmål måste behärska spelet i luftrummet – och det gör inte Carlén. Däremot är hon utmärkt på skott och närspel. Och hon verkar vara en riktigt skön personlighet – jag gillar verkligen hur engagerad hon är på bänken.
Totalt sett sätter jag ändå ett frågetecken efter hennes namn. Men jag skulle bli väldigt glad om jag får sudda bort frågetecknet, om hon alltså kan bevisa att hon är en tänkbar framtida förstemålvakt. För vi behöver konkurrens om målvaktshandskarna i landslaget. Det finns talanger bakom Lindahl, men det är ändå ingen som riktigt utmanar vår förstemålvakt.
I backlinjen är det Linda Sembrant och tre gånger Linköping. Här blir det förstås mest intressant att följa hur Magda Eriksson och Jonna Andersson klarar sig mot starkt motstånd. Noterbart att Eriksson får chansen före Rosengårdsduon Emma Berglund/Amanda Ilestedt – har det möjligen blivit en ändring i Sundhages turordning här?
När det gäller backlinjen är det ju annars vänsterbacksplatsen som är akilleshälen. Det är ju bara att hoppas på att Andersson kan lära sig att försvara, annars kommer nog nödlösningen Rubensson att få vikariera som vänsterback igen i EM nästa år.
Apropå backlinjen är jag för övrigt lite bekymrad över att Nilla Fischer numera så ofta lämnar återbud till landslaget. Räknar jag rätt är väl det här fjärde gången på ungefär ett år.
Mittfältet känns det inte som att man behöver diskutera så mycket. Det känns rätt självklart. Däremot finns det anledning att specialstudera vårt anfallspar i dag. Jag tycker att varken Jakobsson eller Schough under året har gjort insatser som motiverat en plats i startelvan. Båda har rent ut sagt varit för dåliga i landslagsdressen. För Schough har det handlat om att hon inte fixar tempot i matcher mot bättre motstånd, för Jakobsson handlar det mycket om bristande samarbetsförmåga. Ändå har de hela tiden haft Sundhages förtroende.
På senaste tiden har dock båda visat god målform i klubblagen. Kanske kan de även bjuda på en positiv säsongsavslutning i blågult? Jakobsson har ju exempelvis gjort mål i samtliga ligamatcher i Frankrike hittills i höst.
När det gäller Norge är det ju alltid trevligt att se fantastiska duon Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg i aktion. De kommer garanterat att sätta vårt svenska försvarsspel på prov.
19.00 börjar alltså matchen, och har jag tolkat sakerna rätt skall den gå att se gratis här. Men jag är långt ifrån säker på att det är gratis. Däremot är jag säker på att det är gratis att se den här med norsk kommentator.
Det har hunnit gå några timmar sedan Linköpings FC säkrade klubbens andra SM-guld. Det är ingen kvalificerad gissning att spelare, ledare och supportrar är mitt inne i det välförtjänta guldfirandet.
En och annan bild av guldglädjen har delats i olika sociala medier.
I segerglädjen noterar jag att en del LFC-supportrar gör en stor grej av att Rosengård har större budget. Och visst stämmer det att pengar gör skillnad över tid. Den klubb som har störst budget vinner flest titlar. Men den vinner inte automatiskt alla titlar.
Skillnaden i budget i damallsvenskan är inte så stor att det är självklart att Rosengård skall vinna varje år. Det är fullt möjligt att uppstickare kan sno åt sig titeln då och då. Så Linköpings guld är inte så konstigt.
Visst har Rosengård 12,6–7,2 i budgetmiljoner. Men det är fler faktorer än pengar som spelar in i fotboll. Och Linköping har haft flera av de andra på sin sida. Mer om det strax.
Först skall jag bara konstatera att jag var snett ute i mitt damallsvenska guldtips. Jag tippade ju nämligen bara Linköping som tvåa inför säsongen. Jag försöker bygga mina tips så lite som möjligt på gissningar och så mycket som möjligt på sådant jag själv har sett. Och visst, jag hade sett LFC imponera enormt mot Göteborg i Svenska cupen i vintras.
Men jag hade ju också fjolåret i bakhuvudet. Till mitt damallsvenska tips skrev jag så här:
”Det här Linköpingslaget har inte visat den vinnarinstinkt som krävs. I fjol erbjöds man en jättechans att vinna damallsvenskan – men misslyckades. I fjol gavs man även en jättechans att nå semifinal i Champions League – men misslyckades.
I år pratar man om att bli jämnare. Det är lättare sagt än gjort. Om LFC på allvar skall kunna utmana ett allt stabilare Rosengård får man inte drabbas av måltorka i perioder.”
Nu är damallsvenskan avgjort, och vi vet att LFC faktiskt har blivit jämnare och någon måltorka har vi inte sett skymten av. Faktum är att Linköping har varit stabilt på en mycket hög nivå hela säsongen, en imponerande hög nivå.
Jag har funderat lite på hur det är möjligt. Jag tycker för övrigt fortfarande att Rosengård har en högre högstanivå. Och ett på många sätt stabilare lag. Men Linköping har haft den vassare spetsen – och fler matchvinnare. Dessutom har man klarat försvarsspelet bra, trots att det fanns frågetecken där inför säsongen.
Några punkter som vägt över för LFC i kampen med Rosengård är längden på säsongen och slitaget på spelarna. I och med att Rosengård spelat i Champions League både vår och höst fick man en kortare försäsong.
Man har totalt sett spelat fler tuffa matcher och också dragit på sig klart fler skador. Exempelvis är det ju blytungt att Gaelle Enganamouit knappt dragit på sig den vita dressen ännu. Dessutom tappade Rosengård Sara Björk Gunnarsdottir i somras, och med henne försvann även en hel del karaktär.
Gaelle Enganamouit
LFC hade alltså en lugnare försäsong och lade spelschemat smart så man även skaffade sig en veckas sommarledighet, något Rosengårds OS-spelare gick miste om. Det tror jag kan ha varit en väldigt avgörande faktor. Och så har LFC varit ovanligt skadefritt.
Visst drog Fridolina Rolfö på sig en skada under OS. Men av nyckelspelarna noteras att Pernille Harder och Stina Blackstenius har spelat i samtliga 20 matcher. Samma sak med Claudia Neto, Kristine Minde samt viktiga ytterbackarna Jessica Samuelsson och Jonna Andersson. Och mittbackarna Magdalena Eriksson och Janni Arnth har spelat 19 respektive 18 matcher.
Den kontinuiteten i startelvan är mer värd än de extra miljoner Rosengård har till spelarlöner.
Känslan är ju att Rosengård till slut fallit på det tuffa spelschemat. De senaste 17 dagarna har man spelat fem matcher, inklusive en resa till Island. Man har helt enkelt inte orkat. Två förluster och ett kryss på de tre senaste matcherna håller ju inte om man skall kunna vinna SM-guld.
Speciellt inte om man har en så stark huvudkonkurrent som Linköping.
Det om guldstriden. Nu flyttar jag snabbt fokus till botten av den damallsvenska tabellen. När serien var halvvägs var halva serien indraget i nedflyttningsstriden. Då hade Kif Örebro och Vittsjö elva poäng vardera. Trion Kvarnsveden, Umeå och Mallbacken stod på nio och sist låg Kristianstad på åtta.
Nio omgångar senare har Kvarnsveden, Vittsjö och Kif Örebro säkrat sina kontrakt genom att ta mellan nio och tolv poäng vardera. Övriga tre lag har tillsammans tagit elva poäng – och då har de haft två inbördes möten. Kristianstad, Mallbacken och Umeå är verkligen botten, och egentligen förtjänar inget av dem mer än något annat att hänga kvar.
Det som förbryllar är dock hur landslagsspelartäta Umeå kan ligga sist i tabellen. Jag roade mig med att ur minnet lista hur många spelare de damallsvensk klubbarna har som varit uttagna till svensk A-landslagssamling minst en gång under 2015 eller 2016. Här är listan – rätta mig gärna om jag har gjort något fel:
Linköping 6
(Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Jessica Samuelsson, Tove Almqvist, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius) Rosengård 5
(Zecira Musovic, Amanda Ilestedt, Emma Berglund, Lina Nilsson och Lotta Schelin) Piteå 3
(Hilda Carlén, Josefin Johansson och Irma Helin) Eskilstuna 7
(Emelie Lundberg, Nathalie Björn, Malin Diaz, Petra Andersson, Olivia Schough, Marija Banusic och Mimmi Larsson) Göteborg 5
(Jennifer Falk, Elin Landström, Freja Hellenberg, Elin Rubensson och Pauline Hammarlund) Djurgården 1
(Emilia Appelqvist) Vittsjö 0 Kvarnsveden 0 Örebro 5
(Carola Söberg, Hanne Gråhns, Lisa Dahlkvist, Michelle de Jongh och Julia Spetsmark) Kristianstad 1
(Mia Carlsson) Mallbacken 1 (Antonia Göransson) Umeå 5
(Malin Reuterwall, Hanna Glas, Hanna Folkesson, Lina Hurtig och Jenny Hjohlman)
Naturligtvis tillkommer ett antal utländska landslagsspelare i flera av klubbarna.
Men det är ändå noterbart att UIK alltså nästan har haft lika många spelare på svenska landslagssamlingar 2015 och 2016 som övriga lag på tabellens undre halva. Visst, jag vet att UIK:s landslagsspelare varit skadedrabbade, men ändå. Noterbart också att Örebro är en favorit hos Pia Sundhage.
Alla Umeås fyra landslagsmeriterade utespelare deltog i hela eller delar av gårdagens match i Mallbacken – och alla fyra gjorde mig besviken. En landslagsspelare kan inte dominera varje gång den är på planen, men den bör visa inställning. Den bör visa vägen för sina lagkompisar.
Jag tyckte att Umeås svenska stjärnspelare såg uppgivna ut. Den enda som visade vinnarvilja och jävlar anamma var Rita Chikwelu. Hon är den UIK-spelare som kan gå rakryggad, även efter förlusten på Strandvallen. Övriga behöver höja sig ett par nivåer om UIK skall hänga kvar.
Rita Chikwelu
Nu kan ju Umeå räddas av att de båda konkurrenterna är lika svaga. Kristianstad har förtvivlat svårt att göra mål, trots att man skapar rätt mycket. Det var liksom ingen slump att lagets fullträff vid 2–1-förlusten i Piteå var ett självmål av Piteås Faith Ikidi. Matchen KDFF–UIK i sista omgången kan mycket väl bli helt avgörande för vilket lag som åker ur.
När det gäller Mallbacken har jag ju flera gånger räknat ut laget. Men dagens resultat ger ändå värmländskorna lite hopp. Man måste ta minst två poäng – troligen fler – mot Linköping och Rosengård. Om guldstriden hade levt skulle jag säga att det var omöjligt.
Nu kommer varken LFC eller Rosengård ha något att spela för, vilket förbättrar Mallbackens chanser något. Det innebär dock inte att det känns speciellt troligt att Mallbacken är damallsvenskt 2017.
Dock måste jag säga att jag tycker att Mallbacken hade en mycket intressant startelva i den andra halvleken mot Umeå. Tidigare under året har Mallbacken lidit av förlusterna av Jennifer Falk och Mimmi Larsson. Avsaknaden av stabilitet längst bak och tyngd längst fram har varit gigantisk. Men nu fick tränare David Uvenclir in alla de spelare jag gillar mest i hans trupp, de mest spelskickliga. Med det laget i fler matcher hade kanske läget varit annorlunda.
* Så en kort titt på elitettan. Där tog Hammarby ett steg närmare damallsvenskan i dag genom 2–1-seger borta mot Östersund. Bajen har tre poängs försprång på Växjö med två omgångar kvar att spela.
Stockholmslaget har kvar att möta nedflyttningshotade Sundsvall borta och seriesegrarna LB07 hemma. Växjö skall till Kungsbacka och avslutar med Smålandsderby hemma mot Kalmar. Det känns som att det kan bli ett rysarslut i den här kampen.
I dag blev det för övrigt klart att IF Böljan (Falkenberg), Assi IF (Kalix) och Västerås BK 30 är nya lag i elitettan nästa år. Grattis alla tre.
* Så ett kort internationellt svep. I tyska Frauen-Bundesliga vann Potsdam seriefinalen mot Essen med 2–0. Potsdam leder tabellen på maximala 15 poäng. Essens förlust innebär att de ligger kvar på tio poäng och tappade andraplatsen till Wolfsburg (13 poäng). Även Freiburg (11 poäng) smet förbi.
Wolfsburg hade flyt. Man vann mot bottenlaget Hoffenheim med 2–1 efter att Alexandra Popp satt segermålet i matchens absoluta slutskede. Nilla Fischer gjorde för övrigt Wolfsburgs första mål.
* I Frankrike fortsätter Sofia Jakobsson att prestera. Hon gjorde Montpelliers andra mål i 2–1-segern borta mot Juvisy. För svensk del kommer ju Jakobssons formtopp tyvärr alldeles för sent. Hon har ju en mycket svag landslagssäsong bakom sig. Men kul att hon äntligen hittat toppformen igen, och hoppas att den sitter i länge.
I tabellen har Lyon, PSG och Montpellier full poäng efter fem spelade omgångar. Om två veckor möts PSG och Montpellier i ett intressant toppmöte.
* I Japan är det jämnt kring ”slutspelsstrecket”. Serien delas ju upp efter 18 omgångar, och med 17 omgångar spelade är fem av sex slutspelslag klara: NTV Beleza, Inac Kobe Leonessa, Parceiro Nagano, Vegalta Sendai och Albirex Niigata.
Tre lag slåss om den sista platsen. Jef United har 20 poäng, Urawa Reds har 19 och Iga Kunoichi har 18. Iga och Jef möts i sista omgången, medan Reds ställs mot suveräna serieledarna Beleza.
* I Norge är LSK nu bara två poäng ifrån ett nytt guld. Precis som Linköping har LSK bara tappat fyra poäng på 20 omgångar. I dag besegrades Vålerenga med 3–0.
I veckan åkte ju LSK ur Champions League, trots att man hade vunnit hemma mot PSG med 3–1. Det franska storlaget vände dock och vann hemma med 4–1.
Som jag ser det fick man dock stor hjälp av den svenska domaren Sara Persson. Hon dömde nämligen fransk straff redan efter två minuter. En högst tveksam straff. För som jag ser det tar Sherida Spitse bollen. Se själv här:
* I morgon är det alltså lottning till Champions League och semifinaler i F19-VM. Då får vi se vilka Rosengård och Eskilstuna ställs mot i åttondelsfinal. Då får vi även veta om Japans skickliga F17-lagkapten Fuka Nagano har kvar chansen att bli den första spelare någonsin att vinna guld i två F17-VM.
I dag och i morgon avgörs sextondelfinalerna i Champions League. Jag har inte haft tid att sätta ihop någon mer ingående guide till matcherna, men tänkte i alla fall dela med mig av lite info om hur man kan se de olika matcherna.
Tyvärr har ju ingen svensk tv-kanal valt att sända varken Rosengårds eller Eskilstunas matcher. Som bekant vann ju båda de svenska lagen sina första matcher med 1–0, så dubbelmötena lever i högsta grad.
Rosengård spelar hemma i kväll, 19.00. De streamar själva sin match mot isländska Breidablik, så för 49 kronor kan man se den på den här länken.
När det gäller Eskilstunas bortamatch i Glasgow i morgon 20.45 har jag ännu ingen länk, men när jag hittar någon kommer den upp här.
En sextondelsfinal direktsänds dock i svensk tv, det är dessutom en match med dubbelt svenskintresse. Det handlar nämligen om kvällens drabbning (avspark 18.00) mellan Wolfsburg med Nilla Fischer och Chelsea med Hedvig Lindahl. Eurosport 2 är det som sänder. Där vann Wolfsburg med 3–0 på bortaplan, så tyvärr känns ju dubbelmötet redan avgjort.
På Eurosport är det för övrigt mycket damfotboll i dag. De sänder nämligen de två första kvartsfinalerna i F17-VM, 15.00 är det Mexiko–Venezuela (Eurosport 2), och 18.00 Tyskland–Spanien (Eurosport 1). Samma tider i morgon sänds även de två sista kvartsfinalerna på samma kanal. 15.00 i morgon möts Nordkorea–Ghana (Eurosport 2) och 18.00 Japan–England (Eurosport 1).
Tillbaka till Champions League och matcher med svenskintresse. Dagens första match är Zvezda Perm mot Manchester City med Kosovare Asllani. Den har avspark 16.00 och leds av City med 2–0 inför dagens retur. Matchen skall gå att se här:
18.30 i kväll kan man sedan se Julia Molin och hennes Apollon Limassol från Cypern i bortareturen mot tjeckiska Slavia Prag. Den skall sändas på länken nedan. Där slutade första matchen 1–1, så det kan bli en intressant retur.
19.00 tar Fortuna Hjörring emot spanska Athletic Club, den matchen går att se på den här länken. Atheltic vann hemmamötet med 2–1, så det kan bli en riktigt intressant retur, även om det saknas svensk inblandning i matchen.
Andra matcher som går att se i kväll är:
18.00 Bröndy–St Pölten-Spratzern, står 2–0 och sänds här.
19.00: FC Zürich–Sturm Graz, står 6–0 och sänds här.
Hittills har jag inte hittat några sändningar från morgondagens matcher, men där vore det ju utöver Eskilstunas match även hyperintressant med en länk till PSG–LSK (avspark 20.00), där ju det norska laget leder med 3–1 efter första matchen.
Hittar jag fler länkar kommer jag att lägga upp dem upp här.
I senaste inlägget glömde jag ytterligare två punkter som talar för Linköping i söndagens damallsvenska seriefinal. Den ena är förstås att Rosengård är på Island nu, den andra att Fridolina Rolfö börjar närma sig comeback.
Strax lite fler tankar kring Rosengårds och Eskilstunas Champions Leaguematcher, men först några korta funderingar kring den stora landslagstrupp som Pia Sundhage i dag har nominerat.
Eller, innan jag går in på själva truppen konstaterar jag att Sundhage inte verkar intresserad av att prata med de damallsvenska klubbarna om de problem de anser finns i samarbetet. Hon kanske skulle ta sig lite tid och läsa och lära från den här utmärkta krönikan.
Så till truppen. Den innehåller hela 28 spelare, av dem är det fem spelare som ännu är utan A-landskamper; Emelie Lundberg, Jennifer Falk, Petra Andersson, Irma Helin och Mimmi Larsson.
Falk och Helin är de nya namnen, även om Falk varit med på en tidigare samling. Jag tycker att hon redan är Sveriges näst bästa målvakt, vilket gör att hon borde få spela i en av matcherna. Så lär det inte bli, för hon är sannolikt fjärde målvakt på Sundhages ranking.
Irma Helin
Helin är spännande. Hon har skön inställning, det är helt enkelt en spelare jag gillar. Om hon är redo för A-landslaget ännu återstår att se, men hon kan bli en landslagsspelare i framtiden och jag tycker att det är helt rätt att testa henne.
Jag hoppas för övrigt att Sundhage inte kör med ett rent B-lag mot Iran och ett rent A-lag mot Norge, utan att hon blandar lite. Det är inte att ge de nya spelarna en ärlig chans att låta för många av dem spela samtidigt.
För övrigt gillar jag att Jill Ellis gått ut i USA och förklarat att hon kommer att testa brett, och att tidigare självskrivna spelare får räkna med att stå åt sidan vid vissa samlingar:
En av de spelare som inte längre ingår i Ellis tankar är före detta Tyresöbacken Whitney Engen. Hon tackar fansen för den tid som varit i den här tweeten:
En nyhet som dök upp i dag är att elitettanklubben Kungsbacka DFF hotar att lämna Kungsbacka och flytta till någon av grannkommunerna. Det där verkar ju vara en modegrej inom herrfotbollen, men vi vet ju att en liknande grej ju gjordes av Landvetter IF 2004 då de flyttade till Göteborg och bildade Kopparbergs Göteborg FC.
I dag fick för övrigt den nyhet om U20-VM som jag berättade här på bloggen redan för 1,5 vecka sedan spridning i de etablerade medierna. Alltså nyheten om att Rosengård och Eskilstuna stoppar sina spelare från U20-VM i Papua Nya Guinea.
De båda klubbarna går ju in i Champions League de kommande två dagarna. Rosengård spelar mot Breidablik på Island i morgon. Det är en match Malmöklubben kommer att vinna. Jag ger dem 99–1 i odds.
I morgon spelar även svensklagen Lyon, Apollon, Chelsea och Wolfsburg. Caroline Seger:s Lyon är jättefavoriter mot norska Avaldsnes. Och Nilla Fischer:s Wolfsburg är favoriter mot Hedvig Lindahl:s Chelsea. Däremot slår Julia Molin:s Apollon ur underläge mot Slavia Prag.
På torsdag är det svenskintresse i tre av fyra matcher. Eskilstuna får räknas som favoriter mot Glasgow, även om det är den skotska klubben som är seedad. Favoriter är även Kosovare Asllani:s Manchester City mot ryska Zvezda Perm, däremot slår Mimmi Löfwenius och LSK Kvinnor ur underläge mot PSG. Men en liten skrällvarning höjer jag allt för de norska mästarinnorna. PSG har ett nytt lagbygge som ännu inte är testat mot kvalificerat motstånd.
Slutligen några ord om F17-VM efter två spelade gruppomgångar. Där imponerar Japan något enormt. Japanskorna har 10–0 i målskillnad efter två matcher.
I första matchen slog man Ghana med 5–0, samma Ghana som i dag besegrade USA med 2–1. Faktum är att amerikanskorna nu sannolikt måste vinna mot Japan för att avancera – det blir inte lätt. Kolla förresten på den osannolika tur Ghana har med studsen på det här skottet från Ashley Sanchez. Jag har sällan sett något liknande:
De lag som är klara för slutspel är Mexiko och Spanien samt i praktiken även Japan. Mitt tips är att de får sällskap i kvartsfinalerna av Tyskland, Venezuela, Nordkorea, Brasilien och Ghana. De lag som är borta från chans till avancemang är Nya Zeeland, Jordanien, Kamerun och i praktiken även Paraguay.
Jag var i veckan inne på att Linköping hade fått med sig tre självmål på två matcher. I går vände turen. Janni Arnth gjorde ju nämligen ett mål i vardera riktning. Hennes självmål var lika oturligt som hennes 1–0-mål var påpassligt.
Jag såg inte matchen, utan har bara sett höjdpunkter. Så jag kan inte analysera LFC:s form. Men jag hörde lite på radion i bilen. Just efter 1–0-målet lät det på reportern som att både 2–0 och 3–0 var på gång. Då började jag fundera över hur stora guldfavoriter LFC var inför slutomgångarna. Jag kom fram till att de i dåvarande läge hade cirka 75 procents guldchans.
För med seger hade de ju haft råd att förlora helgens seriefinal och ändå ha guldet i egna händer. Dessutom känns ju LFC:s program i de sista tre omgångarna något lättare än Rosengårds. Efter seriefinalen har de båda lagen ju följande schema:
Men när det ”bara” blev kryss i Örebro uppskattar jag att Linköpings guldchans sjönk till just över 50 procent. Eftersom laget har hemmaplan i seriefinalen och leder inför får man ju trots allt fortsatt räknas som knappa favoriter.
I botten förlorade alla de tre akuta nedflyttningskandidaterna. Jag såg delar av den första halvleken mellan Piteå och Mallbacken. Där kändes Mallbacken som ett elitettanlag. Man lyckades inte skapa något som helst i anfallsväg, och hade det jobbigt i samband med de flesta fasta situationerna. Det verkade bli något bättre efter paus. Men som sagt tidigare, de två kommande lördagarna avgörs nog värmländskornas framtid. Det lär behövas sex poäng mot Kvarnsveden borta och Umeå hemma för att det skall kunna bli nytt kontrakt.
I mitten av tabellen såg jag en stund av den första halvleken mellan Djurgården och Eskilstuna. Och faktum är att jag tyckte att matchen var en besvikelse. Det slogs enormt mycket felpass och togs dåliga beslut.
Ett litet glädjeämne var Malin Diaz, som hade några riktigt fina passningar. Lovande. Däremot var Eskilstunamålvakten Emelie Lundberg långt ifrån landslagsmässig i sitt agerande.
I Djurgården är Johanna Rytting Kaneryd en spelare som imponerat på mig i år. Hon gjorde ett snyggt mål, ett mål där hon med en snygg riktningsförändring visade att hyllade Nathalie Björn har mycket kvar att lära i defensiven. Rytting Kaneryd har något som kan göra henne till en A-landslagskandidat i framtiden. En intressant spelare.
Det om helgens damallsvenska omgång. Nu till en liten koll runt om i övriga världen.
Jag börjar i England och finalen av WSL Continental cup. Matchen mellan Manchester City och Birmingham City var mållös under ordinarie tid, men avgjordes efter förlängning. 4214 åskådare såg Lucy Bronze nicka in Manchesters segermål efter en hörna i 104:e minuten. Därmed har alltså Kosovare Asllani nu dubbla titlar med klubben. Svenskan började på bänken, men byttes in i 64:e minuten.
I Tyskland fortsätter Turbine Potsdam att vara utan poängförlust efter fyra omgångar. Man vann med 1–0 mot SC Sand i helgen. Potsdam skuggas i tabellen av SGS Essen och Nilla Fischer:s Wolfsburg. De båda har tio poäng, alltså två färre än Potsdam. Något oväntat toppas skytteligan av Potsdams ytterback Tabea Kemme, som gjort hela fem mål.
I Frankrike vann topplagen igen. Och dessutom gjorde Sofia Jakobsson mål för tredje matchen i rad. Med sina fyra mål ligger hon just bakom ledande Lyonduon Ada Hegerberg och Eugenie Le Sommer, som båda gjort fem mål. I tabelltoppen har Lyon, PSG och Montpellier full poäng.
Så till USA, där det spelades två riktigt spännande semifinaler i helgen. Det blev förlängning i båda. Washington besegrade till slut Chicago med 2–1 och WNY Flash skrällvann i Portland med 4–3 inför fina 20 086 åskådare. Noterbart i den senare matchen var att alla de tre första Flashmålen kom efter långa inkast från Jessica McDonald.
Jag satt uppe och såg stora delar av Portlandmatchen, och det var verkligen en riktig höjdare. Matchen hade såväl bra inramning som grym intensitet, vilket gjorde att det aldrig blev tråkigt. Stundtals var det dessutom riktigt fin fotboll. Det var verkligen grym reklam för damfotboll som sport.
Finalen mellan Washington och WNY Flash spelas på söndag 23.00. Det kan också bli en höjdare.
Slutligen till Jordanien och F17-VM. Där har Spanien och Mexiko i dag blivit första två nationerna att säkra slutspelsplatser. Värdnationen Jordanien är utslagen, men man fick i alla fall göra sitt första mål i dag.
I den andra gruppen som spelat två omgångar har Tyskland och Kanada fyra poäng vardera, och Venezuela tre. För det sydamerikanska mästarlaget gjorde Deyna Castellanos två mål i dag, vilket innebär att hon är uppe på åtta totalt i F17-VM-sammanhang. Det gör henne till delad skyttedrottning genom tiderna. Hennes segermål i dag är högst spektakulärt. Det kom från mittcirkeln, på avspark på övertid direkt efter att Kamerun gjort ett fantastiskt mål. Se och njut:
Efter att ha sett Castellanos lite i VM inser jag att hennes största gåva är hennes tillslag. En bättre målvakt hade förstås räddat 2–1-målet, men faktum är att Castellanos skott är ett hot i princip på hela den offensiva planhalvan. Fler höjdpunkter från dagens matcher finns här.
På svenskfotboll.se har Pia Sundhage presenterat den elva som skall representera Sverige borta mot Danmark i kväll i årets sista tävlingslandskamp, tillika den avslutande EM-kvalmatchen. Avspark är 19.00 och matchen direktsänds på Tv12.
Så här i tider när över 90 procent av svenska folket vill ha kvar Sundhage är det inte så inne att ifrågasätta henne. Men jag blev trött när jag såg den elva hon ställer upp med, framför allt är det återigen forwardsvalen som gör mig lite besviken. Jag skriver återigen för att frågan har varit uppe många gånger tidigare i år, bland annat här och här.
Så här ser dagens startelva ut: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Amanda Ilestedt, Emma Berglund, Jonna Andersson – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emilia Appelqvist – Kosovare Asllani – Olivia Schough och Sofia Jakobsson.
Jag vet att vår förbundskapten har en förkärlek till Schough och Jakobsson, men personligen tycker jag inte att Sundhages favoriter förtjänar forwardsplatserna sett till vad de uträttat under 2016. Tillsammans har dagens forwardspar gjort ett landslagsmål i tävlingsmatcher under året, trots rejält med speltid. Det var i och för sig ett viktigt tävlingsmål som Schough gjorde, det som tog oss till OS.
Sofia Jakobsson
Framför allt vänder jag mig mot att Jakobsson återigen får starta, även om jag är medveten om att Danmarks backlinje har brister i snabbheten. Men kvickheten till trots har Jakobsson ett mycket svagt år bakom sig. Hon är alltså mållös i tävlingssammanhang med landslaget, trots 736 spelade minuter som forward/kantspelare. Bara ytterbackarna Elin Rubensson och Jessica Samuelsson har sämre facit av alla svenska utespelare.
Jag har lättare att förstå valet av Schough, som var pigg i första halvlek senast mot Slovakien, men det hade ändå känts mycket fräschare om Sundhage hade valt att satsa på vassare framtidsnamnen Stina Blackstenius och Pauline Hammarlund från start, eller varför inte testa Mimmi Larsson när chans gives?
Jag har förresten suttit och räknat ihop årets landslagsstatistik, speltid och mål. Här följer några listor, först skytteligan för 2016 med tre matcher kvar att spela:
I efterhand har det lagts till vilken motståndare målen gjorts mot. Kursiv stil innebär tävlingsmatch, kursiv och fet stil innebär OS-match eller OS-kval.
1 mål: Amanda Ilestedt (1) – Polen.
Caroline Seger (1) – Schweiz. Nilla Fischer (1) – Sydafrika. Linda Sembrant (1) – Slovakien (b). Emma Berglund (1) – Moldavien. Magdalena Ericsson (0) – Skottland. Sofia Jakobsson (0) – Skottland. Samt ett självmål, som kom på hörna från Ericsson.
Här är listan över speltid i landslaget under 2016. Totalt under året har landslaget spelat 1 410 minuter, varav 1 230 i tävlingsmatcher:
Hedvig Lindahl, Stina Blackstenius och Jonna Andersson.
Slutligen då listan över hur effektiva spelarna har varit, redovisat i spelade minuter per mål. Endast utespelare är medräknade.
Amanda Ilestedt
1) Amanda Ilestedt, 90 (90/1) – även 90 (90/1) i tävlingsmatcher (1:a)
2) Pauline Hammarlund, 95 (286/3) – 268 (268/1) i tävlingsmatcher (6:a)
3) Fridolina Rolfö, 122 (486/4) – 122 (366/3) i tävlingsmatcher (2:a)
4) Stina Blackstenius, 164 (491/3) – 134 (401/3) i tävlingsmatcher (3:a)
5) Emilia Appelqvist, 258 (516/2) – 219 (437/2) i tävlingsmatcher (4:a)
6) Kosovare Asllani, 268 (805/3) – 253 (760/3) i tävlingsmatcher (5:a)
7) Lotta Schelin, 281 (1 123/4) – 503 (1 006/2) i tävlingsmatcher (8:a)
8) Olivia Schough, 444 (888/2) – 771 (771/1) i tävlingsmatcher (10:a)
9) Emma Berglund, 522 (522/1) – 477 (477/1) i tävlingsmatcher (7:a)
10) Lisa Dahlkvist, 627 (1 254/2) – 1 093 (1 093/1) i tävlingsmatcher (14:e)
11) Magdalena Ericsson, 746 (746/1) – 656 (656/1) i tävlingsmatcher (9:a)
12) Sofia Jakobsson, 844 (844/1) – inget mål på 736 minuter i tävlingsmatcher (20:e)
13) Linda Sembrant, 1 005 (1 005/1) – 870 (870/1) i tävlingsmatcher (11:a)
14) Nilla Fischer, 1 134 (1 134/1) – 954 (954/1) i tävlingsmatcher (12:a)
15) Caroline Seger, 1 200 (1 200/1) – 1 050 (1 050/1) i tävlingsmatcher (13:e)
16) Hanne Gråhns, inget mål på 12 minuter, 12 i tävlingsmatcher (15:e)
17) Malin Diaz, inget mål på 45 minuter, 45 i tävlingsmatcher (16:e)
18) Josefin Johansson, inget mål på 120 minuter, 90 i tävlingsmatcher (17:e)
19) Lina Nilsson, inget mål på 121 minuter, 91 i tävlingsmatcher (18:e)
20) Jonna Andersson, inget mål på 405 minuter, 315 i tävlingsmatcher (19:e)
21) Elin Rubensson, inget mål på 934 minuter, 844 i tävlingsmatcher (21:a)
22) Jessica Samuelsson, inget mål på 1 052 minuter, 947 i tävlingsmatcher (22:a)
Jag tycker att det är listan över effektivitet som är intressantast när man väljer forwards. Sett till den borde Blackstenius och Hammarlund ha startat i kväll framför Asllani.
Men nu får alltså Schough och Jakobsson möjligheten att fixa till sina siffror. Vi får hoppas att de tar den chansen att visa att jag är fel ute och att vi får se ett starkt svenskt landslag mot Danmark.
Även om Slovakien var mer offensivt än väntat blir kvällens match det första riktiga, defensiva testet på Sundhages nya spelsätt. Det blir inte minst spännande att se om våra ytterbackar orkar trycka upp högt på kanterna, och samtidigt hålla rent defensivt. Jessica Samuelsson sa att hon fick ”löpa hem som en dåre” senast. Mot danskorna lär det inte bli mindre löpning. Och med tanke på det är det ingen nackdel att vi har två förhållandevis snabba mittbackar på planen i dag.
Jessica Samuelsson
Även om jag räknade till 10–1 i klara målchanser mot slovakiskorna tyckte jag att Sverige var väldigt långsamt i anfallsuppbyggnaden. När man rullade i backlinjen använde i princip alla spelare två tillslag, ofta mer eller mindre stoppade man bollen med det första. Det gjorde att Slovakien oftast hann flytta över hela sitt lag vid spelvändningar. I dag hoppas jag på snabbare passningar i backlinjen. Jag har sett i Rosengård att Berglund och Ilestedt har kapacitet att slå crossen ut mot bortre ytterback.
I backlinjen kommer jag även att kolla extra på Jonna Andersson, både offensivt och defensivt. För tillfället är vänsterbacksplatsen en svensk akilleshäl. Om Andersson skall vara lösningen över tid behöver hon få snabbare kontroll på bollen än mot Slovakien, dessutom måste hon visa att hennes defensiv håller mot hyfsat motstånd. Det känns som att troligen Katrine Veje kan dyka upp på Anderssons kant, och då får LFC-backen anfalla med förnuft, för Veje fuskar ofta lite i defensiven och ligger på sniken.
På mittfältet behöver även Lisa Dahlkvist och Emilia Appelqvist bli lite snabbare med bollen. Jag tyckte att båda fick lite problem när Sverige låg tajtare och det därmed blev trängre på mitten. Det blir även intressant att se om Kosovare Asllani kommer att orka att ligga i 4–4–2 i försvar och kliva upp som offensiv spets i tilltänkta 4–3–1–2 i anfall.
En blogg om internationell damfotboll 