I morgon 13.00 spelar Sverige om tredje pris i Algarve cup mot Tyskland – matchen sänds av Eurosport. Pia Sundhage:s startelva är klar och det är i stort sett den väntade. Bara en ny spelare har tillkommit jämfört med Kinaelvan, Lisa Dahlkvist. Den som får börja på bänken är Kosovare Asllani.
Den stora överraskningen är ändå att Therese Sjögran är uppsatt som forward bredvid Lotta Schelin. Spontant hade jag gärna sett Schelin och Sofia Jakobsson som forwardspar i morgon. Inte för att jag tror att de passar speciellt bra ihop utan mer för att jag känner att Jakobsson skulle göra mer nytta för laget med sitt stora försvarssarbete om hon var forward än hon gör från kanten.
Så här ser startelvan ut i sin helhet: Carola Söberg – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Caroline Seger – Jakobsson, Hanna Folkesson, Dahlkvist – Schelin och Sjögran.
Gruppsegrare efter solklar seger mot Kina. Det finns verkligen mycket att glädjas åt efter dagens match, inte minst anfallsspelet och effektiviteten i den första halvleken samt den nämast totala kontrollen i den andra.
De elva svenska startspelarna visade att det är just den här elvan som Pia Sundhage skall satsa på i VM. Jag tycker att alla startspelare totalt sett skötte sig mycket bra.
Jag har bara en invändning att komma med, nämligen att Sverige var överkonstruktivt i början – och har varit det i alla matcher i Algarve. Man har alldeles för stort risktagande på egen planhalva under matchernas första 10–15 minuter.
I matchupptakterna har ju motståndarna energi och ork att pressa stenhårt med mycket folk. Då får man inte spela med så små marginaler att man bjuder på lägen. I matchupptakten hade Kina en superchans och ytterligare tre–fyra öppna lägen i eller omkring straffområdet.
Alla de där lägena uppkom på grund av att svenska spelare försökte sig på lite för svåra saker. Det var flera olika svenskor som syndade; Caroline Seger, Elin Rubensson, Nilla Fischer med fler. Sundhage får säga åt sitt lag och spela med större marginaler i början av matcherna och vänta med att höja risknivån tills motståndarna har sprungit av sig den värsta överskottsenergin.
Totalt sett var det dock alltså en väldigt positiv match för svensk del. Lotta Schelin var tillbaka och visade framför allt under den första halvleken att hon har jättebra form. De kantigheter jag gnällde på i höstas och vintras var i stort sett bortslipade. Schelin sprang smartare i dag, med följden att hon kom rättvänd mycket oftare än hon gjorde under fjolåret.
1–0-målet var ett praktexempel på det. Schelin sprang i en båge ut mot vänsterkanten och öppnade för att Therese Sjögran kunde slå den väl avvägda genomskäraren innanför Schelin, med följden att forwarden var på väg mot målet när hon får bollen. I fjol var Schelin oftast på väg mot närmaste hörnflagga i sådana lägen.
Schelin fick även göra mål – vilket självklart alltid är positivt för en forward. Mål är mål, fast ärligt talat var ju hennes straff rätt dåligt slagen…
Efter paus kom inte Schelin lika rätt i sina löpningar. Då kändes istället pigga inhopparen Jenny Hjohlman länge som vårt vassaste anfallsvapen.
Både straffen och Sofia Jakobsson:s 3–0-mål var rätt generösa bjudningar från kinesiskorna. Sverige behöver inte på något sätt skämmas för segern, vårt lag var det klart stabilare. Min statistik över heta målchanser visade 7–4 (4–2) i svensk favör, siffror som indikerar att segersiffrorna kanske var lite väl stora.
Apropå inget föll Sverige för övrigt mot Brasilien med 6–4 (3–2) i målchanser senast. Siffror som antyder att 2–0-förlusten där var ett mål för stor.
Även om placeringen i Algarve har mindre betydelse än resultaten i själva matcherna är det meriterande att till slut stå där som gruppsegrare. Det allra mest glädjande för oss tv-tittare är ju att vi får se Sverige även i den sista matchen – som blir en repris mot Tyskland på onsdag.
Där tycker jag att det ändå är lite konstigt att reglerna tillåter att Sverige och Tyskland kan mötas igen. Jag trodde att tanken med Algarve cup var att man skulle få fyra bra träningsmatcher mot olika motstånd. Fast totalt sett gnäller jag dock inte, för precis som Sundhage sa till SVT: ”att möta motiverade tyskor är bästa möjliga utmaning”.
* Tidigare i dag såg jag Frankrike vinna med 3–1 (0–1) mot Japan. Fransyskorna imponerar verkligen och trots att de spelar utan skadade speluppläggaren Louisa Necib var de klassen bättre än världsmästarna. Eugenie Le Sommer visar att hon är den spjutspets laget saknat i de senaste mästerskapen och gör laget komplett.
Visst fick man en högst tveksamt dömd straff till 1–1, men sett över 90 minuter var det alltså klasskillnad. I dagsläget känns Frankrike som solklara favoriter till guldet i Kanada.
Det är hög tid för min matchanalys av förlusten från i fredags. Som jag ser det väcker 0–2 mot ett något svårbedömt Brasilien en hel del frågor, men ger också många nyttiga svar till Pia Sundhage.
Så sent som i slutet av november dömde jag ut Brasilien och gissade att landet snart skulle ha fallit ut från topp tio på världsrankningen. Då, strax efter att man blivit överkört av Frankrike, såg jag Brasilien som chanslöst i det stundande världsmästerskapet.
Sedan kom deras hemmaturnering i december där de slog USA i en match och spelade oavgjort mot samma lag i finalen. Där såg man att Brasiliens offensiv fortfarande är så bra att man kan slå vilket lag som helst.
Där var jag dock ändå mycket osäker på deras försvarsspel, framför allt på deras backlinje. Den osäkerheten finns kvar, även om den har minskat en aning.
Brasiliens förbundskapten Vadão (Oswaldo Alvarez) är känd i sitt hemland för att vara taktiskt skicklig. Den här våren har han tagit hem nästan alla landslagsaktuella utlandsproffs och tränar sitt landslag som om det vore ett klubblag.
Att han redan har lärt sina spelare mycket om försvarsspel syntes tydligt mot Sverige. Brasilien spelade ju nämligen ett utmärkt presspel och stressade sönder det svenska passningsspelet.
En taktisk detalj som Brasilien körde var att koncentrera sin press på att ta bort Caroline Seger. Hon hade ofta två–tre motståndare runt sig och hennes halvlek var inte alls lika bra som de båda mot Tyskland. Genom att få bort Seger från de svenska uppspelen lyckades Brasilien ofta grusa det svenska spelet.
Caroline Seger
Det är här det blir intressant för Pia Sundhage. Hon ställde ju i princip upp med ett halvt B-lag från start och ett helt B-lag i den andra halvleken.
Sundhage har ju som bekant valt att jobba in ett nytt spelsätt byggt på bollinnehav. För att kunna spela med stort bollinnehav mot lag i världstoppen krävs det att hon ställer en mängd spelare med boll- och passningsskicklighet av världsklass på planen i varje match.
Vi och Sundhage fick nu se att många av spelarna i hennes trupp saknar de nödvändiga kvaliteterna. Framför allt hade vi en fyrbackslinje där samtliga fyra hade jätteproblem i speluppbyggnaden. Vi hade en backlinje med goda defensiva kvaliteter och god snabbhet, men det var inte en spelförande backlinje, något som var väldigt tydligt när massor av uppspel hamnade nere hos Brasiliens målvakt.
Som jag ser det behövs minst tre passningsskickliga backar för att kunna spela på innehav mot de åtta bästa lagen på världrankningen. Sundhage har fyra backar med bra passningsspel, men spelar hon alla dem samtidigt tar hon stora risker när det gäller snabbheten.
Jag tror att fler lag kommer att möta Sverige genom att krympa ytorna centralt, precis som Brasilien gjorde. Då krävs det spelskicklighet på kanterna, framför allt från ytterbacksposition. Jag tycker att Jessica Samuelsson skötte sig klart godkänt i fredags, även i passningsspelet. Men just nu förordar jag ändå bollskickligare duon Elin Rubensson och Lina Nilsson som ytterbackar.
Vad jag förstått lutar det åt att Sundhage startar med följande lag mot Kina i morgon: Carola Söberg – Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Nilsson – Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.
Utöver målvaktsposten är det här troligen Sundhages elva i VM-premiären. Det är för övrigt även den elva jag hade valt till 4–1–3–2-systemet.
Men frågan är om 4–1–3–2 verkligen är rätt för Sverige. Systemet förutsätter ju nämligen att vi inte drabbas av skador och avstängningar. Utöver sex–sju av de som ingår i startelvan finns det nämligen väldigt få svenska spelare som besitter den bolltrygghet och passningsskicklighet som krävs för spelsättet.
Hanna Folkesson
Bland annat känns det som att vi står och faller med Seger i den defensiva nyckelrollen på mittfältet. De tester som gjorts med Linda Sembrant i positionen tycker jag inte har lyckats och varken Folkesson eller Lisa Dahlkvist är tillräckligt bolltrygga. Sembrant hade exempelvis väldigt svårt med tempot när hon pressades av brasilianskorna i fredags.
Även om jag nu har ifrågasatt Sembrant i ett par inlägg tycker jag att hon har en given plats i VM-truppen.
Brasilienmatchen gav en del andra intressanta svar på spelarfronten, bland annat på målvaktssidan. Jag hann bli väldigt orolig när Hedvig Lindahl blev liggande. Första tanken var att det var den nyopererade axeln som hade fått sig en rejäl smäll. Jag lugnades dock ganska snabbt när jag såg att det var handen som fått ta smällen.
Synd dock att Lindahl sannolikt har spelat färdigt i Algarve. Hon behöver all matchträning hon kan få. Med några fler matcher i kroppen tror jag att hon hade räddat Marta:s frispark. Nu uppfattar jag det istället som självmål, alltså att Lindahl inte rör bollen innan den tar i stolpen. För att förtydliga är det dock den typen av självmål man har svårt att gardera sig mot, alltså inte någon tavla.
Jag känner mig normalt inte trygg med Söberg. Men i fredags gjorde Örebromålvakten en utmärkt insats. Hon tog allt hon skulle och lite till. Dessutom var hon nära att även rädda Andressa Alves straff. Söberg stärkte sina VM-aktier.
Trots det är jag glad över rapporter från Hammarbyhåll som säger att Sofia Lundgren ser stabil ut i sin comeback. En formstark Lundgren känns som en given spelare i VM-truppen.
Jenny Hjohlman
Utöver Söberg gav även Jenny Hjohlman signaler om att hon skall med till VM. Visst stod hon för en makalös miss på slutet, en miss som fick SVT att ställa frågan om det var tidernas grövsta i landslagssammanhang.
Det kanske jag inte tycker eftersom bollen studsade och ju kom högst oväntat. Men visst är det långt ifrån godkänt att avslutet gick utanför. Dock visade Hjohlman under sin halvlek att hon förmår skapa chanser på egen hand, vilket är positivt.
Några spelare lär däremot ha minskat eller till och med spelat bort sina VM-chanser. I halvtid sa Eurosports expertkommentator Elin Ekblom Bak att hon tyckte att Sara Thunebro hade gjort en bra första halvlek. Jag hade inte kollat in Thunebro speciellt noga, men kände inte att jag sett så mycket positivt från Eskilstunabacken. Efter paus följde jag Thunebro noga och det jag såg var långt ifrån positivt.
Hon hade stora problem att hänga med i defensiven och passningskvaliteten höll inte VM-klass. Som jag ser det är hon fjärde alternativ på ytterbackplats och det är inte rimligt att ta med en 36-åring på nedgång som fjärdealternativ. Sundhage borde välja någon yngre förmåga där i stället – exempelvis Linköpings Magdalena Ericsson.
Utöver Thunebro kollade jag extra på våra forwards efter paus. Hjohlman har jag redan plussat för. Antonia Göransson fick en knapp kvart på topp utan att göra något väsen av sig. De sista 30 minuterna spelade hon yttermittfältare – och var godkänd. Göransson är dock långt ifrån den form hon hade för två år sedan och Vittsjöspelaren behöver nog höja sig om det skall bli någon VM-biljett.
De sista dryga 30 minuterna var det Olivia Schough som spelade bredvid Hjohlman på topp. Schoughs insats var så slätstruken att Eurosports kommentatorspar aldrig upptäckte att hon var forward. Det är inget bra betyg.
Faktum är att Schough hela tiden har en tendens att nästan vara rätt. Hon är i närheten av situationerna, men samtidigt så långt ifrån att inget händer. Visst är Schough en kul tjej som sprider glädje i truppen, men för mig är hon ingen VM-spelare. Där är hon inte ens nära…
Marija Banusic
Marija Banusic uträttade klart mycket mer på sina tio minuter i tremannaanfall med Hjohlman och Schough än den sistnämnda på 30 minuter. Banusic gick in i nickdueller, slog en utmärkt högerhörna och hade en fin genomskärare. Hennes insats gav mersmak. Hon visade att hon vill med till Kanada.
Pia Sundhage har presenterat startelvan till morgondagens möte med Tyskland. Den ser ut så här:
Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jessica Samuelsson – Caroline Seger – Lisa Dahlkvist, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani.
Lotta Schelin har problem med nacksmärtor och migrän och får inleda Algarve cup från bänken. Hade hon varit med hade sannolikt Jakobsson spelat på högerkanten och Dahlkvist börjat på bänken, vilket i sin tur indikerar att Sundhage har bestämt sig för att Seger bakom Jakobsson, Folkesson och Sjögran är vårt VM-mittfält och att Schelin/Asllani är vårt VM-forwardspar.
Dessutom är Lindahl tillbaka i målet, något som känns naturligt. Allt talar ju för att hon är vår VM-målvakt även den här gången.
Det är i backlinjen frågetecknen finns. Som laget är uppställt på förbundets hemsida inleder Rubensson till höger och Samuelsson som vänster mot tyskorna. Jag hade nog spontant satt upp dem tvärtom, men kanske Sundhage resonerar att hon då går miste om Rubenssons fina inläggsfot.
Linda Sembrant
I mittförsvaret blir det Sembrant som tar plats bredvid Fischer. Det innebär att vi har ett mittbackspar som håller högsta världsklass i luften och som har ett utmärkt passningsspel. Däremot finns det stora frågetecken för snabbheten.
En annan notering man gör är att det är ett lag med ovanligt stor defensiv balans som Sundhage ställer upp med. Hon brukar balansera sina elvor väldigt offensivt – ofta lite väl offensivt enligt min mening. Men här gör hon alltså en kursändring. Om den är tillfällig återstår att se, men visst blir det intressant i morgon 17.00 att se hur vi står upp mot världsettorna från Tyskland?
Nu har även US Soccer lagt upp ett klipp från gårdagens stormatch. På det kan man se att USA inte var ofarligt i sina kontringar, utan att amerikanskorna trots allt skapade ganska många riktigt hyfsade lägen.
Framför allt var det comebackande Alex Morgan som sprang till sig chanserna. Kanske var det ringrosten som gjorde att hon missade mål de flesta gångerna.
Det amerikanska klippet visar ju dock även att Frankrike skapade ännu fler kanonchanser än amerikanskorna, och att den franska segern mycket väl kunde ha blivit ännu större än två mål:
Det är inte bara VM-länder som är igång och spelar landskamper. Skottland besegrade Nordirland med 4–0 på bortaplan i helgen.
Där gjorde Vittsjös Jane Ross två av målen, det första och det sista. Däremellan hann även Caroline Weir bli tvåmålsskytt. Se målen här:
De kommande två veckorna kommer jag att befinna mig en bra bit ifrån min dator, med följd att det riskerar att bli begränsat med bloggande under den tiden. Tyvärr är det en period där det spelas både ett antal intressanta landskamper och ett gäng spännande klubbmatcher. När det gäller landskamper tänker jag främst på Finland–Sverige och Nya Zeeland–Australien på torsdag samt England–USA på fredag.
Det är även en period där den svenska tävlingssäsongen tjuvstartar. På söndag spelas ju nämligen hyperintressanta cupmötet Göteborg–Rosengård på Valhalla.
På söndag återstartar även Frauen-Bundesliga efter vinteruppehållet. Och den tyska ligan rivstartar verkligen. På söndag väntar utmanarmötet mellan fyran Frankfurt och trean Turbine Potsdam, en måstematch för båda lagen om de skall ha rimliga chanser att kvala in till höstens Champions League. Det mötet sänds på DFB-tv klockan 11.00. Nästa söndag, den 22 februari 14.00, är det sedan seriefinal mellan de båda obesegrade lagen Bayern München och Wolfsburg. En hyperintressant match som förstås också går att se på DFB-tv.
Dagen innan den tyska seriefinalen är det dessutom fransk seriefinal. Klockan 21.00 lördagen den 21 februari tar nämligen PSG emot Lyon i en hysteriskt prestigeladdad drabbning. Skall PSG kunna vinna D1 Feminine är seger mot Lyon ett absolut måste. Vi hörs.
Under helgen har jag haft feber och omvartannat legat nedbäddad i sängen och tv-soffan. Tur då att det var en riktigt späckad sporthelg, med finaler i Australian Open, final i Asiatiska fotbollsmästerskapen, SM-veckan, Super Bowl och en massa annat.
Dock var det väldigt svältfött på damfotboll. Internationellt sett blev det tronskifte i Italien efter att Brescia vunnit sin match och Verona bara kryssat mot Firenze. Därmed är det numera Brescia som har en poängs serieledning.
I Frankrike spelades det fem matcher. Såväl de tre svensklagen samt Juvisy vann sina matcher. Dock blev det ”bara” två svenskmål, båda stod Sofia Jakobsson för i Montpelliers 8–0-seger mot Arras.
Lotta Schelin blev alltså mållös för första gången på länge. Vår svenska måldrottning hade faktiskt gjort mål sex omgångar i rad i ligan inför gårdagens match. Däremot gjorde Schelin alltså ett par mål, och kunde gjort några till, i förra veckans cupomgång. De målen kan du se på klippet nedan.
Men framför allt tycker jag du skall kolla in PSG:s tyska målvakt Ann-Katrin Berger och hennes insats i staffläggningen mot Soyaux. Den är nämligen grymt vass:
Tillbaka till Schelin en kort stund. Jag hörde nyss henne på Radiosporten bland annat prata om konstgräs och VM. Där noterade jag att hon verkade tro att årets VM-slutspel blir det första alla kategorier som spelas på konstgräs. Det är ju helt fel.
Redan 2007 spelades U17-VM för herrjuniorer på konstgräs i Peru. Sedan har jag för mig att minst ett U17-VM för damjuniorer också har spelats på konstgräs. Så det har spelats världsmästerskap på konstgräs förr – dock inte på seniornivå.
Det om det.
Nu till svensk mark, där det spelats lite träningsmatcher i helgen. Det är som vanligt vansinnigt svårt att bedöma värdet av de här försäsongsdrabbningarna.
Men jag såg på Facebook att Rosengårds avgående sportchef Erling Nilsson var supernöjd och drog väldigt långtgående slutsatser kring de svenska mästarinnornas 2–1-seger mot Helsingborgs P16-lag. Han skrev:
”Jag uppmanar er att redan nu köpa biljett till matchen i CL mot Wolfsburg. För ni kommer att vara med om en skräll när vi slår ut regerande CL-mästarna.”
Visst låter det här intressant?
Däremot hittar jag inte ett ord om matchen på Rosengårds hemsida. Den sidan håller för övrigt inte på något sätt mästarklass – vad jag kan se har man inte skrivit något om sitt damlag sedan den 17 december. Man kan inte ens läsa lagets Svagt.
Då har Umeå och Piteå bättre hemsidor. Båda lagen skriver om Piteås 3–2-seger, och Piteå har till och med på ett föredömligt sätt satt ihop ett tv-klipp med matchens alla fem mål:
Av det klippet får man känslan av att det inte var någon speciellt välspelad match. De två första målen väcker dessutom frågetecken kring målvaktsspelet från Hilda Carlén och Tove Enblom. Fast det är klart, är det någon gång man får vara ringrostig så är det ju i årets första träningsmatch. Och ett par av målen är ändå rätt snygga, inte minst Elin Landström:s volley som avslutade målskyttet.
I Göteborg vann GFC med hela 9–0 mot Jitex. Där debuterade finska forwardsförvärvet Adelina Engman genom att göra fyra mål. I Stockholm föll Engmans före detta klubb Åland United mot AIK med 4–1 och slutligen blev Lisa Dahlkvist målskytt när Kif Örebro slog Sturehovs P17-lag med 3–2.
Tidigare i dag presenterades truppen till bortamötet med Finland den 12 februari. Det var på många sätt väntade namn bland de 20 spelare som Pia Sundhage tog ut.
Genom att hon ökade med två från de 18 hon tog ut till Norgematchen i La Manga samt att Malin Reuterwall och Fridolina Rolfö är skadade gavs plats för samtliga inkallade reserver till den förra samlingen plus att Charlotte Rohlin tillkommer.
Lägg till att Hedvig Lindahl och Jessica Samuelsson också finns på skadelistan och vi behöver bara stryka en målvakt för att ha en klar VM-trupp med 23 spelare.
Det lär krävas rätt mycket för att någon utanför de här spelarna skall slå sig in. Ännu tuffare blir det att ta plats i startelvan, i varje fall för offensiva spelare. Både mittfältare och forwards känns ganska klara i nuläget, i backlinjen är det däremot fortfarande konkurrens, både om en mittbacks- och om båda ytterbacksplatserna.
Även om Sundhage försöker lägga en dimridå om vem som skall vakta målet så har Lindahl ett bra grepp om den platsen – bara hon blir frisk. Gissningsvis är det bara en supervår från Sofia Lundgren som kan ändra på den saken. Carola Söberg, Reuterwall och Hilda Carlén känns inte som några hot mot en frisk Lindahl.
När jag skriver att platser är klara i nuläget så tänker jag på laget till VM-premiären. Sedan vet vi väl alla att det sällan är premiärelvan som även spelar i en turnerings sista match, inte ens om man klarar sig utan skador. Vissa spelare växer, medan andra tappar. I VM 2011 minns vi exempelvis hur Josefine Öqvist snodde startplatsen bredvid Lotta Schelin från Jessica Landström under pågående mästerskap. Vem kan bli sommarens sensation?
I förra veckan drogs det rättsfall tillbaka där ett antal spelare stämt Fifa och Kanadas fotbollsförbund för att man valt att lägga årets VM på konstgräs.
Jag har inte skrivit så mycket om den här följetongen, mest för att jag inte riktigt var på banan när allt började och därmed inte har varit så insatt.
Men från min position har jag i grunden tyckt att stämningen delvis vilade på rätt veka grunder. Visst har spelarna rätt i att Fifa knappast hade vågat föreslå ett herrfotbolls-VM på konstgräs i dagens läge. Men enligt Fifas regelverk går det sedan några år tillbaka att spela ett VM på konstgräs – även för herrar. Och det finns ju trots allt relevanta skillnader här.
Medan vår herrallsvenska i år tillhör de få ligor i världen på herrsidan där fler lag spelar på konstgräs än på gräs ser det annorlunda ut i damfotbollen.
Några av de allra största ligorna som NWSL i USA och vår egen damallsvenska spelas ju i väldigt stor utsträckning på konstgräs. Och jag har inte hört några högljudda protester från spelare i Sverige eller USA mot underlaget i seriespelet.
Det är alltså ett mer naturligt steg att placera ett damfotbolls-VM på konstgräs än ett herrfotbolls-VM – i varje fall i nuläget.
Nyligen lyssnade jag igenom presskonferensen från VM-lottningen, den där Fifas generalsekreterare Jerome Valcke förklarade förbundets regler kring underlag och där Victor Montagliani chef för den kanadensiska organisationskommittén berättade varför man valt en lösning med konstgräs. Du kan se den här:
Montagliani menade att man önskade konstgräs eftersom fotbollen i Kanada skulle vinna mycket mer på det. Efter VM skulle man få minst ett par nya, moderna konstgräsplaner i arrangörsstäderna.
Utöver matcharenan måste det ju nämligen på varje spelort finnas ett par träningsplaner med samma underlag som matcharenan.
Jämfört med gräs är konstgräs billigare och väldigt mycket bättre ur miljösynpunkt, i varje fall på nordliga breddgrader. Det är ju nämligen vansinnigt dyrt att hålla gräsplaner på stora arenor i nordliga länder. Inte minst på vintern.
På många sätt är ju kostnaden och energiåtgången oförsvarbar för att hålla gräsplaner uppvärmda vintertid i bland annat länder som England, Danmark, Sverige, Tyskland och stora delar av USA. Dessutom kan gräsplaner bara utnyttjas några enstaka timmar per vecka. Konstgräsplaner går i princip att använda dygnet runt, och med planvärme även året runt.
Jag har för mig att snacket här i Borås var att Borås Arena med gräs skulle kunna användas 70–80 timmar per år, medan Borås Arena med konstgräs årligen används mer än 1000 timmar.
Även om jag också tycker att det är trevligt med gräs förstår jag arrangörens val av konstgräs. Och jag tycker att om många av stjärnspelarna står ut med att spela på konstgräs i vardagen borde de även kunna acceptera det i VM. Men jag är kanske mer positiv till konstgräs än man bör vara som fotbollsälskare?
* Så en kort tillbakablick på vad som hände i helgen. I Sverige inleddes försäsongsmatcherna med att Rosengård slog Kristianstad med 5–0.
* I Frankrike gjorde Lotta Schelin två eller tre mål när sextondelsfinalerna av franska cupen spelades. Lyon vann med 8–1 mot serieledarna i andradivisionen, Yzeure. Uppgifterna om Schelins antal mål går alltså isär, men på Lyons officiella hemsida är hon bokförd för två, vilket känns rätt trovärdigt.
Även de båda andra svensklagen Montpellier och PSG avancerade. Noterbart är att PSG behövde straffar för att slå ut ligafemman Soyaux, samma lag som man besegrade med 10–0 i förra veckan. Tydligen hade Soyaux lagt all kraft på cupmötet och ställt över en mängd spelare i förra veckan. I cupen spelade man med en helt ny elva jämfört med den man hade i serien. Ett tillvägagångssätt som ju kan diskuteras…
Patrizia Panico
* Slutligen till Italien, där ligan nu är halvvägs. Det har hänt en del i italiensk damfotboll det senaste året, bland annat har ju forna storklubben Torres ekonomiska problem och har tvingats släppa många av sina toppspelare.
Guldstriden står nu istället mellan två svensklag från varsin sida av Gardasjön. AGSM Verona med Stephanie Öhrström leder en poäng före regerande mästarinnorna Brescia med Maria Karlsson. Trea och fyra ligger överraskande Firenze och Mozzanica, de är fem respektive sju poäng bakom obesegrade Verona.
I skytteligans topp hittar vi som vanligt Patrizia Panico, som numera spelar för Verona. Hon har gjort hela 25 mål, tio fler än tvåan Cristiana Girelli, Brescia.
När jag skrev det förra inlägget trodde jag inte att det skulle bli någon speciellt positiv slutrapport från årets första landskamp. Men det som såg så mörkt ut i halvtid blev till slut en 3–2-seger med en hel del positiva inslag.
Det bästa var förstås att vårt landslag fick känna att de kan vända underlägen mot hyfsat starka motstånd. I den andra halvleken gjordes också en hel del riktigt bra individuella prestationer, något som förstås är glädjande. Dock tycker jag inte att man skall ta till de överord om insatsen som noterats från en del håll, bland annat från förbundskapten Sundhage.
Om vi börjar med det negativa, alltså försvarsspelet i den första halvleken. Utöver de två målen var det ytterligare någon gång som Isabell Herlovsen sprang ifrån vår alltför högt stående backlinje. Då slogs bollarna dock mot hörnflaggorna, vilket innebar att det inte blev några farligheter.
TV12:s expert Malin Swedberg var inne på att backarnas höga positioner kan ha berott på att man är vana vid att ha Hedvig Lindahl bakom sig, en målvakt som jobbar väldigt långt ut. Det kan förstås ligga något i det, men jag har kollat målen igen och så långt ut som målvakten hade behövt vara för att avstyra dem jobbar knappast några målvakter – alltså inte ens Lindahl.
Trine Rönning
Vid det första målet läste Herlovsen spelet lysande och chansade på att Trine Rönning:s rensning skulle bli rak och lång – vilket den också blev. Den svenska backlinjen såg inte riskerna innan det var för sent. Eller. Här kunde Carola Söberg ha avstyrt om hon läst situationen bättre.
Att Söberg är långt ute i förstaläget tycker jag är helt i sin ordning. Men när Emma Berglund är så nära Herlovsen måste Söberg backa in i målet igen.
Vid det andra målet klandrar jag däremot inte Söberg. Hon har en bra position för att ta emot den hemåtnick som Nilla Fischer ser ut att vilja göra. När Fischer totalmissar innebär det samtidigt att Söberg hamnar i en hopplös position.
Fischers första halvlek är den sämsta jag sett henne göra i landslaget defensivt sett. Däremot gillar jag hennes bidrag till anfallsspelet, alltså att hon hela tiden försöker vara konstruktiv i sitt passningsspel, både det korta och det långa.
Mia Carlsson
Men trots Fischers svaga insats blev det Emma Berglund och Mia Carlsson som fick bära hundhuvudet. Jag trodde faktiskt att bytena i halvtid var förbestämda, men här blir det klart att Carlssons inte var det. Däremot säger Berglund här att hennes var en försiktighetsåtgärd.
Den slutsats man kan göra av det här är att Carlsson är borta ur diskussionen om vem som skall vara vänsterback i VM. För om Pia Sundhage tänker ge Carlsson chansen fler gånger var bytet väldigt opsykologiskt. Det sätter nämligen en sanslös press på Carlsson nästa gång hon kliver in på planen i landslagsdressen. Onödigt. Det var det negativa.
Nu till det positiva. Allra mest positiv var Hanna Folkesson. Hon var bäst i den första halvleken och tillhörde de bästa även i den andra, vilket totalt gör henne till matchens lirare.
Den som fixade vändningen var dock Kosovare Asllani som själv gjorde två mål och dessutom hade ett läckert assist. Asllanis andra halvlek är alltså ännu ett stort glädjeämne. Har du inte sett målen finns de för övrigt på det här klippet.
Personligen gladdes jag även ganska rejält över Lotta Schelin:s insats. Jag upplevde det som att hon inte blev lika stillastående och passiv som i många av de senare landskamperna. Schelin var ofta på språng, något som ledde till flera bra chanser och till slut även till ett mål.
Framför allt är Schelins löpning vid 3–2-målet ett stort glädjeämne. Jag tycker ju som bekant att hon alltför ofta startar sina löpningar i mitten och springer ut mot hörnflaggorna. Hon börjar alltså vid en mittback och springer in bakom en ytterback. Vid 3–2-målet började Schelin ute hos den norska högerbacken och sprang in bakom mittbackarna. Det är precis den löpning jag vill se henne göra mycket oftare.
Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72
Även om det var mer slumpartat den gången gjorde Schelin även samma löpning vid det friläge som Ingrid Hjelmseth räddade via stolpen. Plus ytterligare någon gång. Lovande.
Att även Pia Sundhage vill se Schelin springa mer blev tydligt när tv-kommentatorerna rapporterade att Sundhage skrek på Lotta att mata djupledslöpningar de sista tio minuterna.
Mitt minne av Schelin från VM 2011 var att det blev målchanser i princip varenda gång hon fick bollen. Hon var rörlig och kom ofta rättvänd in i straffområdet. Den Schelin tycker jag mig inte ha sett speciellt ofta de senaste åren. Men i den här matchen såg jag hoppfulla tendenser. För skall Sverige lyckas i VM måste vi ha en Lotta Schelin som hela tiden är ett hot mot motståndarnas backlinje.
Vad var då den här insatsen värd?
Det är faktiskt en rätt svår fråga. Ser man till laguppställningarna skall Sverige nog vinna med fler än ett mål. Vi hade nämligen det närmaste en VM-elva vi kan komma i dagsläget, medan Norges lag var väldigt reservbetonat. Dessutom hade vi fem spelare i startelvan som är i tävlingssäsong. Norge hade såvitt jag kan se ingen. Till norsk fördel fanns å andra sidan att de haft några fler träningar tillsammans inför matchen medan Sverige bara hade haft ett pass.
Ingvild Stensland
Kollar vi vilka spelare lagen saknade var vi utan två bärande spelare i Lindahl och Caroline Seger. Norge saknade däremot en hel hög nyckelspelare. Bland de elva som spelade flest matcher i VM-kvalet för Pelleruds gäng saknades Nora Holstad Berge, Ingvild Isaksen, Caroline Graham Hansen, Elise Thorsnes och så nöjde sig Ada Stolsmo Hegerberg med att hoppa in den sista halvtimman.
Utöver den kvintetten har man ordinarie lagkaptenen Ingvild Stensland på väg tillbaka efter en korsbandsskada. Norge var alltså ganska långt från sin förstauppställning, medan vi var ganska nära. Oavsett kvaliteten på det norska laget skall vi dock vara nöjda med att ha vänt 0–2 till 3–2 och inlett VM-året 2015 med en seger.
Ojojoj. Det var knappast så här man ville att den första halvleken på VM-året 2015 skulle se ut. Norge leder med 2–0, en ledning som kunde varit större ändå.
Isabell Herlovsen har gjort båda de norska målen, som båda har kommit på lobbar och som båda känns som gåvor från en svag svensk backlinje och en minst lika svag svensk målvakt.
Fast det började rätt bra. Efter sju–åtta minuter tyckte jag att jag såg mycket lovande i det svenska spelet. Framför allt öppnade Hanna Folkesson bra, liksom Elin Rubensson. Även om båda har mattats något är duon bästa svenska spelare under de första 45 minuterna.
Fortfarande efter halva halvleken var jag hyfsat nöjd med Sveriges insats. Så långt kändes det som att vi hade god defensiv kontroll, även om Mia Carlsson hade haft det svårt att hänga med på sin kant ett par gånger. Och även om Norge hade haft en frispark från Trine Rönning som tog klockrent i ribban.
Sveriges bästa chans hade Therese Sjögran som var fri mitt i straffområdet men sköt ett skott som kunde räddas. Returen gick till en offsidestående Lotta Schelin som lyckades missa.
I minuterna 26 och 33 kom målen. Vid det första var det Emma Berglund som blev överspelad vid en lång boll och vid det andra missbedömde Nilla Fischer en annan långboll. Båda gångerna hamnade Carola Söberg rejält på mellis, vilket gjorde att Herlovsen säkert kunde lobba in bollen.
Mellan målen gav dessutom Fischer bort bollen till norskorna som sista spelare – hon visar inte alls den säkerhet man är van att se henne utstråla.
Totalt är det 4–2 i klara målchanser till Norge. Dessutom borde nog Schelin fått en straff. Spontant kände jag mig helt säker på att vi rånades på straffen, men möjligen visade den andra reprisen att norskan trots allt touchade bollen.
Nu i paus måste Pia Sundhage visa att hon kan styra upp ett försvarsspel. För efter det norska 1–0-målet såg det inte alls roligt ut. För egen del skall jag i väg på träning, så rapporten från andra halvlek dröjer till sent i kväll eller möjligen till i morgon. Vi hörs.
Nyss kom nyheten om att sportchefen i FC Rosengård, Erling Nilsson, slutar efter åtta år på posten.
Jag har dålig inblick i vem som gör exakt vad i Rosengård och hur stor påverkan Nilsson haft på klubbens framgångar. Men som sportchef är man ansvarig för lagbygget och resultaten under de fem senaste åren med fyra inspelade guld och ett bortslarvat är ju makalöst bra.
Och spontant är det sällan positivt att byta ut folk i framgångsrika och fungerande organisationer. Framför allt är det inte bra att byta många på kort tid och Rosengård har nu på mindre än ett år bytt både klubbchef, tränare och står nu alltså även inför byte av sportchef.
Det låter som sagt oroande, men om man vänder på saken så känns det ändå som att just Rosengård är den damallsvenska klubb som har bäst möjlighet att klara ut en sådan här förändring. Det finns en tradition och stabilitet i Malmö som borgar för att klubben borde kunna komma ur det här med hyfsat oförändrad slagstyrka.
Fridolina Rolfö
* En annan, mindre nyhet som kommit under förmiddagen handlar om att Fridolina Rolfö inte kan spela mot Norge om ett par timmar. Tråkigt, för Rolfö var ju en av de spelare som man var mest nyfiken på.
* Kanada säkrade nyss segern i fyrnationsturneringen i kinesiska Shenzhen. Kanada slog Mexiko med 2–1 efter mål av Adriana Leon och Christine Sinclair. Mellan de båda kanadensiska målen skruvade Charlyn Corral in en frispark i krysset.
Gissningsvis var Kanadas förbundskapten John Herdman extra nöjd med att just lagkapten Sinclair var segerskytt. Hennes 2014 var ju sällsynt målfattigt och hon är tveklöst värdnationens stora nyckelspelare i VM.
Den kanadensiska turneringssegern säkrades när Sydkorea vände 0–2 till 3–2-seger mot Kina efter att lagets storstjärna Ji So-Yun gjort ett av målen.
Kanada toppar tabellen med sex poäng, tre före Sydkorea och fem före Kina och Mexiko. Eftersom man har inbördes möte på koreanskorna är segern alltså redan klar.
Bilder på Kanadas båda mål mot Sydkorea finns i det här klippet som huvudsakligen består av intervjuer:
I en artikel i Expressen i dag säger Pia Sundhage att hon tror att hon får sparken om Sverige misslyckas i sommarens VM:
”Då åker jag ut med huvudet före. Det borde jag göra. Det står i förbundets strategidokument att det är medalj som gäller. Jag har svårt att se att jag överlever om vi förlorar en kvartsfinal.”
Jag tror faktiskt att hon har fel och att hon absolut kommer att sitta kvar även vid förlust i kvartsfinal, i varje fall om laget kvalar in till OS. För klarar vi OS-kvalet lär Sundhage knappast behöva vara rädd för sin sysselsättning fram till och med mästerskapet 2016.
Thomas Dennerby
Minns att Thomas Dennerby hängde kvar på jobbet trots fiaskoinsatser både i VM 2007 och i EM 2009. Visst, det är kanske nya tider nu men Sundhages namn är fortfarande så stort i Damfotbollssverige att jag tror att hon har råd med ett misslyckande. Det som möjligen skulle kunna förändra situationen är om spelarna tappar förtroendet för henne.
I kväll fick vi veta vilka spelare som har Sundhages förtroende. Hennes startelva till morgondagens match mot Norge ser nämligen ut så här:
Carola Söberg – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Mia Carlsson – Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Lotta Schelin, Kosovare Asllani.
Om det hade varit VM-premiär i morgon hade vi alltså ställt upp med aktuell elva. Det är till nio elftedelar samma elva som Sundhage ställde upp med i förra årets två viktigaste matcher, de båda VM-kvalmatcherna mot Skottland.
Det är således ingen tvekan om att det här även är den elva Sundhage hade spelat om det hade varit VM-premiär i morgon.
Den ena ändringen från Skottlandsmatcherna är naturlig, det handlar om att opererade Hedvig Lindahl lämnar plats i målet för Carola Söberg.
Mia Carlsson
Den andra ändringen är både anmärkningsvärd och intressant. Det handlar förstås om att Mia Carlsson får förtroendet som vänsterback. Hon är så ny i landslagstruppen att förbundets hemsida inte har lärt sig att hon stavar efternamnet med C…
Jag skall ärligt säga att jag inte sett Kristianstadsbacken så ofta heller och att jag inte kan bedöma hennes kvaliteter som vänsterback. Däremot vet jag ju förstås att hennes huvudspel är av högsta klass, vilket är intressant. Och ytterbacksplatserna är ju öppna för tävling under våren så Carlsson kommer garanterat att ha ögonen på sig i morgon.
Om någon undrar spelade Lina Nilsson och Sara Thunebro i varsin Skottlandsmatch i fjol. Det är alltså på deras bekostnad som Carlsson kommer in i Sundhages förstaelva.
En annan intressant notering är att Sundhage har valt att spela vidare med det 4–1–3–2-upplägg som hittills har funkat väldigt dåligt mot starkt motstånd. Vi får hoppas att det vänder i morgon.
I morgon är det Tjugondag Knut och då dansas julen ut. Under julgransplundringen kan man slå på TV12 och se Sveriges första landskamp VM-året 2015.
Glädjande nog är alltså morgondagens landskamp mot Norge i La Manga tv-sänd. Just den här typen av matcher brukar annars spelas inför en mycket begränsad åskådarskara, vilket är tråkigt. Men beröm till de/den på förbund och TV12 som fixat att det blir fotboll till julgransplundringen. 18.30 är det för övrigt avspark.
Även om vi ännu är tidigt på säsongen men morgondagens möte med Norge kommer ändå att kunna säga ganska mycket om vad som väntar framöver. Pia Sundhage har ju nämligen varit ganska tydlig med att det breda testandet är över och att fokus under vårens matcher blir att spela ihop en startelva.
De 18 spelare som är med i La Manga och de tre som lämnat återbud är sannolikt tillsammans med Hedvig Lindahl och Jessica Samuelsson de 23 som i nuläget ligger närmast en VM-resa. För övriga gäller det att övertyga Sundhage om sin kvalitet under våren.
Klart är nog också att det skall väldigt mycket till om någon utanför de 23 skall lyckas slå sig in i startelvan till VM-premiären mot Nigeria den 8 juni 22.00. Alltså måste exempelvis en spelare som Charlotte Rohlin göra en supervår om hon skall vara aktuell.
De positioner som känns mest ovissa är hur backlinjen skall formeras. Nilla Fischer är förstås given, medan det finns flera alternativ på övriga tre platser. En första indikation på hur Sundhage tänker kommer sannolikt redan i kväll – om hon nu presenterar sin startelva lika tidigt som hon brukar.
Nilla Fischer
I ett lagbygge behöver man förstås många olika typer av spelare och personligheter. I mitt inlägg om USA nyligen skrev jag om vikten av att ha vinnartyper på planen när det avgörs. Som jag ser det är vinnartyper en bristvara inom svensk damfotboll. Jag snackar om spelare som är beredda att offra allt för att vinna, spelare med järnpsyke som kliver fram och bär sitt lag när det är illa ute.
Som jag ser det har vi bara en sådan vinnare – och det är Fischer. Det är inte lätt att hitta någon mer under våren, för spelare med sådan inställning växer inte på träd. Under VM 2011 visade Lisa Dahlkvist att hon kan ikläda sig den här rollen. Tyvärr har hon inte fortsatt att utvecklas till den stora ledare som man hoppats.
En spelare som har mycket skalle är Lisa Ek. Den här GP-intervjun säger ganska mycket om vilken inställning hon har. Spontant ser jag inte Ek som VM-spelare, i varje fall inte i nuläget. Hon är ju ändå 32 år och har varit väldigt skadeförföljd. Men skulle hon visa form under våren vore hon ändå en intressant joker genom sitt psyke.
Lisa Ek
För som sagt, när Sundhage letar spelare till sin VM-trupp är det i första hand järnpsyken hon skall leta efter.
Det är för övrigt även en uppgift för förbundskaptenerna på flick- och juniorsidan att leta upp de spelare som har starkast psyke. Som jag ser det är det kanske den allra viktigaste uppgiften om vi skall kunna ta ytterligare ett litet kliv och bli en seriös utmanare om guldmedaljerna i de stora mästerskapen.
* Det spelades en del fotboll i helgen som var. Bland annat drog fyrnationsturneringen i kinesiska Shenzhen igång. Den är intressant eftersom samtliga fyra lag även kommer att spela i VM. I den inledande omgången vann Kanada med 2–1 mot Sydkorea medan Kina och Mexiko spelade 0–0.
Jag såg stora delar av den andra halvleken i Kinas match. Där skapade kinesiskorna chanser för att göra ett par mål. Effektiviteten var dock dålig, något som jag upplever som ett genomgående problem för Kina, Sydkorea och Nordkorea – tre bollskickliga lag som liknar varandra på många sätt.
Mexiko var väldigt blekt, men bjöds kanske på matchens allra bästa chans av den kinesiska backlinjen. Den och andra höjdpunkter från matchen går att se på den här länken.
* Franska D1 Feminine återstartade i helgen efter sitt korta juluppehåll. Där blev både Lotta Schelin och Caroline Seger målskyttar. Båda gjorde mål som betydde 3–0. Schelins kom i 9–0-segern mot bottenlaget Issy, medan Seger fastställde slutresultatet i det prestigeladdade Parisderbyt mot Juvisy.
PSG:s seger innebär att Juvisy nu kan glömma spel i Champions League till hösten – om inte reglerna för turneringen görs om. D1 Feminine är för övrigt rätt tråkig i år. Utfallet hittills sammanfattas bäst så här:
* Lyon har vunnit alla matcher.
* PSG har vunnit alla matcher utom den mot Lyon.
* Juvisy har vunnit alla matcher utom de fyra mot Lyon och PSG. * Övriga lag gör upp om fjärdeplatsen.
I toppen av skyttligan tätnade det ytterligare sedan Eugenie Le Sommer blev tremålsskytt för Lyon. Det är just suveräna serieledarnas tre forwards som gör upp om titeln. Schelin och Le Sommer leder på 21 mål, ett före Ada Stolsmo Hegerberg. Fjärdeplatsen delas av Kosovare Asllani och Gaetane Thiney på tio mål, alltså tio bakom Hegerberg.
* Slutligen är det ikväll som vi får veta vem som får Ballon d’Or och koras till världens bästa spelare 2014. Vi får också veta om Stephanie Roche blir första kvinna att vinna Puskas Award, priset till årets snyggaste mål i världen. Eurosport sänder Fifagalan med start 18.15.
Enligt lokaltidningen i Wolfsburg, WAZ – Wolfburger Allgemeine, kommer de dubbla Europamästarinnorna VfL Wolfsburg kommande vecka att presentera japanska forwardsstjärnan Yuki Ogimi som sitt senaste nyförvärv.
Yuki Ogimi skjuter
Det är definitivt den tyngsta värvningen i europeisk damfotboll hittills i vinter. Ogimi, som då hette Nagasato, var inhoppare i VM-finalen 2011. Sedan dess har hon utvecklats rejält som spelare och har de senaste åren varit Japans storstjärna bredvid Aya Miyama.
Överraskande valde Ogimi att lämna Turbine Potsdam och flytta till engelska Chelsea sommaren 2013. Nu ser det alltså ut som att forwarden återvänder till tyska ligan efter 1,5 år i WSL.
Personligen gillar jag Ogimis spelstil skarpt. Hon är hyfsat snabb, stark och väldigt bollskicklig. Dessutom är hon duktig i luftrummet. De senaste åren har hon varit med på mina listor över världens bästa spelare. Kanske borde hon ha varit med även på 2014 års lista. Fast eftersom jag bara har sett henne spela en gång under året – mot korpmotstånd i Asiatiska mästerskapen hade jag helt enkelt inte underlag för att ta med henne på min topplista.
Med värvningarna av Potsdams offensiva speluppläggare Julia Simic och Ogimi får Wolfsburg en fantastisk bredd på sin trupp. På twitter föreslogs i natt följande startelva:
Almuth Schult – Luisa Wensing, Nilla Fischer, Babett Peter, Noelle Maritz – Lena Goessling, Nadine Kessler – Caroline Graham Hansen, Lina Magull, Alexandra Popp – Ogimi.
Det skulle samtidigt innebär att Wolfsburg kommer att sitta på två internationella topplag, då spelare som Simic, Vanessa Bernauer, Martina Müller, Anna Blässe, Stephanie Bunte, Verena Faisst,Zsanett Jakabfi med fler är förpassade till bänken.
Eftersom Wolfsburg är kvar i både tyska cupen och Champions League samt att Frauen-Bundesliga har ett komprimerat program på våren till följd av sommarens VM kommer laget nästan att spela två matcher hela vägen. Således kan den breda truppen komma till nytta.
För FC Rosengård blir den svåra uppgiften att ställas mot Wolfsburg i kvartsfinalen av WCL nu ännu svårare. Lagen möttes ju i åttondelsfinal i november 2013. Då blev det 2–1 till tyskorna i Malmö och 3–1 i Wolfsburg. Therese Sjögran kommenterade de båda matcherna så här i tidningen Match förra våren:
”Hade vi gjort mål på våra chanser hade vi vunnit hemmamatchen med 3–0. Minst. Det var liksom inga dussinlägen, det var klara chanser. Och det var inte så att vi fick slita för varje läge, vi spelade bara så bra. Sen är det alltid tufft att åka ner dit och ha ett 2–1-underläge. Hade vi bara vunnit hemma och parkerat bussen borta… Så nära är vi liksom. Det handlar ju om att när man möter de bästa lagen så måste man sätta sina chanser.”
Som jag ser det är det där inte så bara. Det som gör ett klasslag till ett klasslag är att det är bättre på att utnyttja sina chanser än andra lag. Wolfsburg är ett klasslag.
Visst har Rosengård en starkare trupp än vad LdB FC Malmö hade för 1,5 år sedan och bättre chanser till våren. Å andra sidan var Wolfsburg inne i en liten formsvacka just den perioden under hösten 2013 och man har en mycket bredare trupp nu. Kryddas den truppen i veckan med Yuki Ogimi förbättras oddsen rätt rejält till att Wolfsburg skall bli första klubben att vinna WCL tre år i rad.
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg. Det har alltså blivit dags för bloggens stora årskrönika.
Jag har ju tidigare sammanfattat 2014 med diverse statistik och en genomgång av utmärkelser. Här kommer en mer spretig genomgång av damfotbollsåret 2014. Trevlig läsning.
Årets afrikanska mästarinnor: Nigeria. Afrikas stora damfotbollsnation gjorde som de brukar – vann Afrikanska mästerskapen och kvalade in till VM. Det var Nigerias nionde seger av elva möjliga i mästerskapet. I finalen av afrikanska mästerskapet besegrades Kamerun med 2–0:
Årets asiatiska mästarinnor: Japan hade blivit världsmästare och tagit OS-silver, men något asiatiskt mästerskap hade man inte vunnit. Inte förrän i maj då man vann ett något brandskattat mästerskap. Dels för att Nordkorea var avstängt, dels för att japanskorna spelade utan flera av sina bästa Europaproffs. Det hindrade dem alltså inte från att ta hem titeln.
Årets autobahn: VM-kvalet blev en lätt resa för svensk del. Även om landslagsåret väckte många frågetecken går det att glädjas åt hur smidigt det gick i alla tävlingsmatcher, inklusive de båda mot huvudmotståndaren Skottland. Facit i VM-kvalet blev full poäng och 32–1 i målskillnad – bara Tyskland, Frankrike och England hade bättre tabellrader. Vi släppte inte in ett enda spelmål. Baklängesmålet kom nämligen på straff från Kim Little. Framåt gjorde Lotta Schelin tolv och Kosovare Asllani fem mål.
Årets Bagdad-Bob: Den i Tyresö som skrev det här på klubbens officiella hemsida i mitten av januari när man presenterade fyra nyförvärv från Brasilien:
”Som supporter känner du till vår 7-års vision som där den sportsliga delen 2005 döpte till ‘Från lingonserien till Champions League’. En sjuårsplan där de viktigaste fundamenten var att ta oss tillbaks från div.3 till Allsvenskan från 2006 till 2010, vinna SM-guld 2012, konkurrera om slutsegern i Champions League 2013/2014 och säkerställa fortsatt spel i Champions League 2014/2015. En plan som vi med hårt arbete, kreativt tänk och såklart lite tur lyckades ro i land till fullo.”
Årets bojkott: Flera damallsvenska klubbar protesterade mot alla landslagsläger genom att inte släppa sina spelare till landslagets januariläger med följden att lägret fick ställas in.
Årets bortglömda pris: Vid galan Caf Awards i januari där Afrikas bästa spelare 2013 prisades glömde man bort att kora världsdelens bästa damfotbollsspelare. Precis som 2010 delades det bara ut priser till män.
Agerandet får den kritiserade svenska fotbollsgalan att framstå som ett under av jämställdhet. Till Caf Awards i januari, 2014 års pris delas ut har man dock tre nomineringar i damklassen; Annette Ngo Ndom (Kamerun), Asisat Oshoala (Nigeria) och Desire Oparanozie (Nigeria) – så det ser ut att bli bättring.
Årets bäst när det gäller 1: Den underskattade japanska mittbacken Azusa Iwashimizu klev fram när Asiatiska mästerskapen skulle avgöras. Först nickade hon in segermålet i semifinalen mot Kina i förlängningens andra övertidsminut. Sedan gjorde hon enda målet i finalen mot Australien – även det på nick. Vi snackar tvättäkta guldhjältinna.
Årets bäst när det gäller 2: Marta Vieira da Silva. Tyresös och Rosengårds stjärna hade en halvdan säsong i damallsvenskan, men när hon verkligen hamnade i världens fokus var hon på topp. Marta gjorde två mål i Champions Leaguefinalen, satte Rosengårds guldmål och smällde in tre spektakulära mål mot USA på hemmaplan i december.
Tidigare fattade jag inte hur Marta kunde vara en av tre finalister i Ballon d’Or, men för dem som inte ser henne i damallsvenskan framstår lätt hennes 2014 som en succésäsong.
Årets bäst när det gäller 3: VfL Wolfsburg. Sedan 2013 har det tyska storlaget spelat fyra direkt avgörande matcher om stora titlar – och vunnit allihop.
De vann den tyska cupfinalen i fjol. De har vunnit två raka Champions League-finaler – den ena som stor underdog, den andra efter att ha haft ett 2–0-underläge i paus. Dessutom vann man en direkt avgörande seriefinal mot Frankfurt i Frauen-Bundesligas sista omgång i våras. Frankfurt hade tagit guld på kryss, men Wolfsburg vann med 2–1 sedan Alexandra Popp gjort segermålet i 89:e minuten.
Årets bästa spelare: Kim Little, Skottland och Seattle Reign. Läs mer här.
Årets cupmästarinnor: Linköpings FC.
Cupsegrare 2014 blev också bland annat FFC Frankfurt, Olympique Lyonnais, LSK Kvinner, Manchester City (WSL cup), Arsenal (FA-cupen), Tavagnacco, Barcelona, Ferroviária och NTV Beleza/Urawa Reds – finalen i japanska Empress cup spelas i morgon, alltså den 1 januari.
Årets dragkamp: Stod om den holländska megatalangen Vivianne Miedema. I juni stod det klart att Bayern München hade vunnit måldrottningens namnteckning. Miedema har vid 18 års ålder bland annat redan gjort 43 mål i Uefas olika turneringar på flick- och seniornivå – fler än någon svensk spelare genom tiderna. Rätt imponerande av en 18-åring…
Årets fiasko 1: Tyresö FF.
Årets fiasko 2: Även om fiasko kanske är ett hårt ord i sammanhanget placerar jag Lyons respass ur Champions League här. Som jag ser det har Lyon fortfarande störst potential av alla lag i Europa och kanske även i världen. Trots det åkte man ur WCL redan i åttondelsfinal för andra året i rad.
Årets folkfester: Ett mycket glädjande besked för damfotbollen under hösten har varit de fantastiska publiksiffror som noterats för landslag runt om i världen. Landslagen väcker verkligen engagemang.
Några exempel på fantastiska publiksiffror är de 22000 som såg Trinidad och Tobago–Ecuador i VM-playoff, de 45619 på Wembley som såg vänskapsmatchen England–Tyskland, de 13109 som såg Holland–Italien i VM-playoff och de 18000 i Ho Chi Minh-staden som såg Vietnam–Thailand göra upp om en VM-plats.
Årets fotomodell: Alex Morgan var återigen med i Sports Illustrateds klassiska baddräktsnummer. På fotbollsplan fick hon däremot inte mycket uträttat. Skador stoppade forwardsstjärnan under större delen av säsongen.
Årets förvandlingar: Båda de damallsvenska lagen från Göteborgsområdet genomgick metamorfoser inför seriestart. Jitex hade bara en spelare kvar från 2013 års trupp, dåvarande reservmålvakten Jennifer Falk. Hos Göteborgs FC var kontinuiteten något bättre, fyra av de elva som spelade flest matcher 2013 ingick även i årets trupp.
Årets hemliga projekt: Det bistånds- eller möjligen utbildningsprojekt i Afrika som skulle ge Tyresö årliga miljonintäkter.
Årets (näst-)jumbo: Jitex BK – kom sist i damallsvenskan med noll poäng. Mölndalslaget lät bara Sunnanå vara 2000-talets sämsta lag i ett år. Men trots sina noll poäng kom ju Jitex bara näst sist…
Årets konkurs: Se årets fiasko 1.
Lydia Williams
Årets korsbandsskador: Glädjande nog var det mycket lugnare på den här fronten i damallsvenskan jämfört med de senaste åren. Helt förskonad från skadeeländet var förstås inte damfotbollen heller 2014. Några av de drabbade var Linda Sällström, Leonie Maier, Lena Lotzen, Saskia Bartusiak, Gaelle Thalmann, Lydia Williams, Leena Khamis och Diana Matheson.
Årets kvalhjältinna: Vivanne Miedema. Holland vann med totalt 3–2 i avgörande VM-playoff mot Italien och den redan nämnda 18-åringen gjorde alla tre målen. Dessutom blev hon både skyttedrottning och MVP när Holland vann F19-EM för första gången. Världens bästa junior kunde självklart även varit med under vinjetten årets bäst när det gäller här ovan.
Årets lag: VfL Wolfsburg.
Årets landslag: Tyskland – vann tolv av 13 landskamper under året och avancerade i december till förstaplatsen på världsrankingen. Tyskland toppar även herrankningen – det är första gången någonsin något land är världsetta både bland herrar och damer. Tyskornas enda förlust i år kom mot Frankrike.
Just fransyskorna kommer på andra plats i en årsrankning av landslag genom säsongsfacit 13–3–1 på årets 17 landskamper. De placeras marginellt före Japan som noterade 13–4–2 under 2014.
Årets långkörare: Therese Sjögran som under hösten kom upp i 200 A-landslamper. Hatten av… Under samma rubrik skall förstås även USA:s Christie Rampone vara med. Hon passerade fantastiska 300 landskamper under hösten.
Årets längsta inkast: Irlands mittback Megan Campbell måste tillhöra de kvinnor som kastar längst i världen. Hennes inkast är vassa anfallsvapen och höll på att ge irländskorna en skrällpoäng mot Tyskland i våras. En domartavla i minut 85 och en målvaktstavla i minut 90 gav dock Tyskland en tursam 3–2-seger.
Årets mest annorlunda förslag: Medan andra vill minska antalet lag i damallsvenskan till åtta eller tio föreslår den före detta Rosengårdstränaren Jonas Eidevall istället en utökning till 16 lag – allt för att ge fler unga talanger chansen. Ett intressant sätt att se på saken.
Årets mål 1: Franska talangen Claire Lavogez mål mot Costa Rica i U20-VM är årets mål på många sätt. Såväl framspelningen som avslutet håller sanslöst hög klass:
Årets mål 2: Charlyn Corral bjöd på årets mest spektakulära volleymål när hennes Mexiko slog Jamaica i det nordamerikanska VM-kvalet. Godbiten kommer 2,30 in i det här klippet:
Men även Jamaiacas 1–0-mål av Donna-Kay Henry är snyggt och sevärt…
Årets mål 3: En kandidat till årets skott stod Katrina Gorry för i australiska W-leauge:
Gorry prisades tidigare i höst som Asiens bästa spelare 2014. Jag gissar att huvudorsaken var just hennes fantastiska distansskytte. Utöver det häpnadsväckande ovan satte hon två läckra skott i Asiatiska mästerskapen:
Årets mål 4: Årets sologenombrott var kanske det här som Marta stod för mot USA nu i december. Det är förstås 2–2-målet 48 sekunder in i klippet som avses:
Årets mål 5: Manchester Citys Toni Duggan tog snyggt emot bollen med bröstet innan hon drog i väg den volleykanon som innebar att Chelsea tappade det engelska ligaguldet till Liverpool. Det här är alltså på många sätt ett riktigt guldmål:
Årets mål 6: Eugenie Le Sommer tog också bollen med bröstet, men lät den studsa innan hon drog till mot Nya Zeeland. Den godbiten kommer sist i det här lilla kollaget med snygga franska landslagsmål från året som varit:
Årets mål 7: Christine Nairn utmanar Gorry i klassen årets skott. Amerikanskan skickade i väg en bomb för sitt Melbourne Victory i W-league:
Årets mål 8: En utmanare i kategorin årets skott i Sverige stod Eskilstunas Elena Sadiku för mot AIK. Det kommer 45 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 9: Även Kristianstads Therese Björck vill ha ett ord med i spelet i kampen om årets svenska skott 2014. 3,45 in i det här klippet kommer bomben som definitivt sköt bort Göteborg från Champions Leaguechansen:
Årets mål 10: Lotta Schelin gjorde flest mål i det svenska landslaget under året, hon gjorde också det snyggaste när hon styrde in 3–0 mot Bosnien med en yttersidesklack. Det målet kommer 1,45 in i det här klippet:
Årets mål 11: Erika Tymrak bjöd på en retfull tunnel och skickade in bollen högt via bortre stolpen. Det målet placeras dock bara som femma i kavalkaden över årets 20 snyggaste mål i NWSL – en kavalkad du kan se nedan. Redan nämnda Christine Nairn stod för årets mål enligt klippet och visst är det ytterligare en glödhet kandidat till årets skott hon bjuder på…
Årets mästare i Concacaf: USA gjorde som de brukar, vann det nord- och mellanamerikanska mästerskapet. Det var amerikanskornas sjunde seger på nio försök. I finalen besegrades Costa Rica med hela 6–0 efter fyra mål av Abby Wambach. Det var ett lite udda mästerskap eftersom de regerande mästarinnorna Kanada inte kom till spel då de redan är klara för nästa års VM-slutspel.
Förra årets mål: Hösten 2013 satte Stephanie Roche drömmålet som hela damfotbollsvärlden hoppas skall vinna Puskas Award, priset som går årets mål i världen. Har du inte röstat kan du göra det här till den 12 januari. Njut av det här:
Årets mästare: FC Rosengård, VfL Wolfsburg, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Urawa Reds, Melbourne Victory, LSK Kvinner, Liverpool FC, FC Twente, Fortuna Hjörring, PK-35 Vantaa, Stjarnan, Brescia, Ferroviária med fler.
Svenska spelare som vann mästerskap utomlands under 2014 var Nilla Fischer, Lotta Schelin, Mimmi Löfwenius och Jessica Samuelsson. Fischer vann även Champions League, medan Schelin och Löfwenius även blev cupsegrare i sina respektive länder.
2015 års första mästarinnor: Canberra United. Finalen i 2015 års mästerskap spelades ju redan innan jul. 2014 års final spelades i februari – då var Jessica Samuelsson alltså med och höjde pokalen tillsammans med lagkamraterna i Melbourne Victory.
Årets nitlott 1: VM-lottningen blev en stor besvikelser. Sverige lottades in i den allra tuffaste gruppen tillsammans med USA, Australien och Nigeria.
Årets nitlott 2: FC Rosengård fick svårast möjliga väg till en eventuell final i Champions League. I kvartsfinal väntar regerande mästarinnorna Wolfsburg och i en eventuell semifinal lär PSG stå för motståndet.
Årets nykomlingar 1: FC Rosengård. Det blev SM-guld direkt under klubbens nya skepnad.Tidigare har man vunnit fem guld som Malmö FF och tre som LdB FC Malmö. Totalt nio SM-guld – flest av alla.
Årets nykomlingar 2: Även klassiska FCR 2001 Duisburg kom till spel under ny skepnad under 2014. Numera heter 2009 års Champions Leaguemästare MSV Duisburg. Det är lagets fjärde skepnad. Tidigare har man hetat FC Rumeln-Kaldenhausen, FCR Duisburg 55 och alltså FCR 2001 Duisburg.
Årets nykomlingar 3: Damallsvenskans stora glädjeämne 2014 hette Eskilstuna United. Nykomlingen var respektlös och låg länge på tabellens övre halva. Men framför allt vann man publikligan med fina 1940 åskådare i snitt. Eskilstuna var huvudorsaken till att publiksnittet i damallsvenskan höjdes till 836 – upp me nästan 100 personer från 2013 års notering på 741.
Årets ord: Moratorium eller moratorieackord var i alla fall nya ord för mig, ord som spelade en stor roll i svensk damfotboll i våras.
Årets mest oväntade juryutslag: Det stod Diamantbollen-juryn för. I nästan alla andra rankingar över 2014 hamnar Nilla Fischer före Lotta Schelin, men inte här. Schelin vann sin fjärde raka Diamantboll, medan Fischer får nöja sig med att ha vunnit Champions League och korats till den tredje bästa spelare i Europa säsongen 2013/14 av Uefa.
Årets (sämsta) prioritering: Gjordes av TV4 som med kort varsel valde att ta bort hyllningen av Therese Sjögran vid Fotbollsgalan.
Årets publiklag: Portland Thorns förstås. 2013 års NWSL-mästarinnor är ensamma i damfotbollsvärlden om att ha haft femsiffrigt publiksnitt någon säsong. Nu har man haft det två år i rad. 2013 års snitt på 13320 fick nämligen se sig besegrat. 2014 snittade Thorns 13364 åskådare – bra jobbat. Man slog även amerikanskt ligarekord när 19123 personer såg Portland–Houston i en vanlig lunkmatch. Makalöst.
I Europa hade Wolfsburg bäst siffror i den senaste färdigspelade serien. De dubbla tyska mästarinnorna snittade 2933 säsongen 2013/14, mest eftersom fina 12464 räknades in till den rena guldfinalen mot Frankfurt i sista omgången. I höst har dock Turbine Potsdam gått om, man har 2207 mot Wolfsburgs 1777.
Årets reklamfilm: Det är nog den här, även om det är lite oklart vad filmen gör reklam för…
Årets rättsfall: Låt oss kalla det konstgräsgate – rättsfallet där ett flertal spelare från olika länder har stämt Fifa för att de planerar att spela Kanada-VM på konstgräs.
Från svensk del har protesterna varit rätt beskedliga, även om flera spelare står bakom stämningen. Men med tanke på att damallsvenskan i mycket stor utsträckning spelas på konstgräs borde underlaget passa vårt svenska lag mycket bra.
Årets selfie: Den togs av Sverigedemokraternas ungdomsförbund i Almedalen ihop med Pia Sundhage och Erik Hamrén. Sedan uppstod en storm i ett vattenglas.
Årets skalp: Vårt landslag slog världsettan USA med 1–0 i Algarve. Det var en match som hade mycket av det man vill se i VM nästa år; en stabil defensiv, en målvakt (Hedvig Lindahl) som presterade på toppen av sin kapacitet, Lotta Schelin som matchhjälte mot en toppnation – dessutom efter nickmål:
Årets skyttar: Katrina Gorry och Christine Nairn. Har du kollat klippen som ligger under årets mål ovan förstår du varför.
Årets stipendiat: Den titeln tillfaller Pia Sundhage som tog tjänstledigt från jobbet som svensk förbundskapten under januari månad för att sticka till USA och verka som gästprofessor vid Bethany College i Lindsborg, Kansas.
Årets storm i ett vattenglas: När det blev klart att den så kallade baddräktskungen Panos Papadoupolos skulle stötta Jitex uppstod en udda diskussion om kvinnliga fotbollsdräkter. Jag fattade ingenting.
Årets svenska målrekord: Lotta Schelin är uppe i 73 mål för Sveriges A-landslag – fler än någon annan. Bra jobbat.
Årets sydamerikanska mästarinnor: Brasilien gjorde som de brukar – vann Copa America Feminina. Det var sjätte segern av sju möjliga för Sydamerikas damfotbollsstolthet. Slutspelet avgjordes i år som gruppspel, men den sista matchen mot Colombia blev ändå som ett slags final. Den matchen slutade 0–0 ett resultat som innebar brasiliansk trofé.
Mästerskapet avgjordes utan några av segrarlandets stora stjärnor. Varken Marta eller Debinha var exempelvis med i guldlaget. Däremot ingick de båda före detta Tyresöspelarna Thaisa och Tamires (Rilany) i finalelvan.
Årets sämsta resebudget 1: När Trinidad/Tobagos Soca Princesses åkte till USA för att spela Concacaf:s VM-kval kvala skickade förbundet med spelarna matchkläder, varsin flygbiljett samt en resekassa på totalt 500 dollar. Alltså drygt 3500 kronor i kassa för hela laget. Några bollar, koner, sjukvårdsmaterial eller annan utrustning fick man inte. De 3500 kronorna skulle dessutom räcka till mat och husrum.
Deras amerikanska, gratisarbetande förbundskapten Randy Waldrum bad om donationer via sitt Twitterkonto den 8 oktober:
Randy Waldrum ber om donationer för sitt lag.
Trots de usla förutsättningarna höll det på att leda hela vägen till VM för The Soca Princesses. Mer om det i ett annat inlägg.
Årets sämsta resebudget 2: Tyresö hade inte råd att åka till Champions Leaguefinalen i Lissabon utan Svenska Fotbollförbundet fick gå in och ge ett förskott för att rädda den svenska representationen i årets match i Europa.
Årets sämsta seedningssystem: Det är det Uefa använder när man seedar till Champions League. Upplägget bör omgående göras om. Hur snett det nuvarande systemet slår går det att läsa om här.
Årets utspel 1: Kosovare Asllani var inte nöjd med förbundskapten Sundhages laguttagningar. Vid 3–0-segern mot Polen i augusti fick Asllani sitta på bänken i den första halvleken. Till TT kommenterade PSG-stjärnan petningen så här:
”Hade jag hetat något annat och skrattat och dansat så kanske jag spelar.”
Årets utspel 2: Susan Varli gick till attack mot Calle Barrling vid månadsskiftet februari/mars. Varli menade att spelare med utländsk bakgrund var chanslösa i svensk damfotboll. Hon syftade framför allt på landslagen, men breddade kritiken en aning genom det här citatet:
”Zlatan sa nyligen att det inte går att jämföra damfotboll och herrfotboll. Jag håller med till hundra procent. Om han hade varit damspelare i Sverige skulle han blivit petad i division fem.”
Årets sämsta värvning: Fabiana. Tyresö hade redan ett rejält underskott när man den 14 januari presenterade fyra dyra brasilianska nyförvärv. Affischnamnet var Fabiana – som man inte lyckades få spelklar. Klubben betalade alltså fet lön i ett halvår till en spelare som inte spelade en enda minut. Svårslaget.
Fabiana
Årets tack för allt 1: Jenny Palmqvist. Sveriges i särklass bästa damfotbollsdomare någonsin slutade. Hon är redan saknad.
Jenny Palmqvist
Årets tack för allt 2: Josefine Öqvist. Enda svenska spelaren som gjort mål i två VM-semifinaler tackade för sig i somras. En underbar personlighet som också är rejält saknad.
Josefine Öqvist
Årets tack för allt 3: Johanna Almgren. Damfotbollens ansikte utåt på Västkusten tvingades till slut ge upp kampen mot knäskadorna. Självklart är hon saknad, inte minst som traditionsbärare i Göteborg FC. Men Almgren kommer tillbaka som tränare. Redan 2015 ser vi henne leda Kungsbacka DFF i elitettan. Spännande.
Några andra spelare som har slutat under 2014 är Lori Lindsey, Madelaine Edlund och Emmelie Konradsson. Tack för allt.
Årets tränarbyte: Det mest uppmärksammade tränarbytet var tveklöst när USA sparkade Tom Sermanni i början av april. Han fick gå direkt efter en 2–0-seger mot Kina.
Det var resultaten i Algarve cup som fick det att koka över för förbundsledningen. Där föll USA ju både mot Sverige och Danmark och kryssade mot Japan. 5–3-förlusten mot danskorna innebar dessutom rekord i antalet insläppta mål för det amerikanska damlandslaget. Det anmärkningsvärda i det hela var att Sermanni inte hade förlorat en enda match inför Algarve cup och att han fick kicken utan att ha coachat laget i en enda tävlingsmatch. Sermannis facit blev 18 segrar, fyra kryss och bara två förluster på de 24 matcher han ledde USA.
Årets tusing: När Kosovare Asllani satte 1–0 på straff borta mot Nordirland i VM-kvalet i början av april innebar det att en milstolpe passerades. PSG-stjärnan gjorde nämligen vårt landslagsmål nummer 1000.
Årets tv-debacle: Ingen av de två första semifinalerna i Champions League tv-sändes. Ett gigantiskt bakslag för europeisk damfotboll. Mest udda att ingen kanal var intresserad av heta tyskmötet Potsdam–Wolfsburg.
Årets udda uttagning: Sverige spelade F19-EM utan Marija Banusic. Varför fick vi inte veta.
Årets uppmaning: Pia Sundhage:s systerson Tomas Örn berättade i BT om förbundskaptens möte med Zlatan Ibrahimovic:
”Hon är ju skön Pia. Damlandslaget möter Frankrike i Paris den 8 februari. Pia var på Zlatan om att han skulle komma dit och snacka lite. Och att han skulle ta med sig cykeln…”
Årets usch vad nära: Närmare ett VM-slutspel än Trinidad och Tobagos Soca Princesses var går det inte att komma. Med Kvarnsvedens Ahkeela-Darcel Mollon i laget fick man tre chanser att kvala in.
Först föll man efter straffläggning mot Costa Rica, sedan efter förlängning mot Mexiko. I båda de matcherna slog T&T ur underläge. I det avgörande playoffmötet med Ecuador var Trinidad favoriter. Inte minst efter 0–0 på bortaplan.
Returen inför fantastiska 22000 åskådare i Port of Spain dominerades totalt av hemmalaget. Ecuador fick sin första målchans i 92:a minuten – och gjorde mål. Ecuador klart för VM med 1–0.
Årets utvandrare: Ett flertal svenska spelare har valt andra landslag än Sveriges. I våras kom beskedet att Sunnanåmålvakten Sussie Nilsson valde Serbien framför Sverige. Och trion Eldina Ahmic, Iris Kadric och Amna Lihovic har alla spelat VM-kval för Bosnien – två av dem var med på Gamla Ullevi tidigare i år.
Årets världsmästare: Tyskland vann F20-VM efter 1–0 mot Nigeria i finalen och Japan vann F17-VM efter finalseger mot Spanien med 2–0.
Årets vallöfte: Inför riksdagsvalet skrev ett av våra större partier in damfotbollen i sitt partiprogram. Men vad är det egentligen de ska verka för?
”31. Fi ska verka för att Sverige får en kvinnlig proffsliga inom ishockey och fotboll.”
Årets värvning: Den gjorde Rosengård som lade beslag på Marta i somras och förlängde kontraktet med ytterligare tre år nu i höst. Nu trängs världsstjärnor som Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag i samma anfallsuppställning. Hyfsat…
Det var min genomgång av 2014. Förhoppningsvis har jag fått med allt viktigt, men ibland ser man inte skogen för alla träd. Vilket som, nu blir det nyårsfirande. Vi hörs igen 2015 – VM-året 2015. Gott slut.
En blogg om internationell damfotboll 