Kategoriarkiv: VM i fotboll 2019

Världsmästerskapet i fotboll 2019 spelades i Frankrike 1–30 juni 2019. För andra gången var det 24 deltagande lag. Spelorter var: Paris, Auxerre, Grenoble, Le Havre, Lyon, Montpellier, Nancy, Nantes, Nice, Reimes, Rennes och Valenciennes. Guldet gick till USA. Silver till Nederländerna, brons till Sverige och England slutade på fjärde plats.

Tunga avbräck för U20-landslaget

Publicerad den av
13

I går var jag i Malmö för att bevaka MFF–Elfsborg i herrallsvenskan. Jag hade lite tid över, så jag kikade in på FC Rosengårds kansli en liten stund. Trevligt.

Därifrån fick jag med mig en rätt väntad nyhet, nämligen att Rosengård inte kommer att släppa Zecira Musovic eller Ebba Wieder till U20-VM. Orsaken till att de båda saknades på förra landslagslägret var just att Rosengård hade meddelat förbundet att spelarna inte kommer att få åka till VM. Det lät som att även Eskilstuna har beslutat att hålla kvar sina aktuella spelare, Nathalie Björn och Emma Jansson.

Det är förstås tunga avbräck för Calle Barrling som presenterar sin VM-trupp på torsdag, men jag förstår klubbarna. De måste prioritera sitt Champions League-spel, och har inte råd att släppa i väg tänkbara startspelare till Papua Nya Guinea.

Framför allt tycker man ju synd om Musovic som missar sitt fjärde mästerskap på två år. Hon har varit för bra både för att få vara med och vinna U19-EM och för att få åka till U20-VM. Däremot har hon precis hållits utanför både fjolårets VM- och årets OS-trupp. För hennes skull får vi väl hoppas att hennes tid kommer.

Synd dock att en Champions Leagueomgång krockar med U20-VM, för det lär ju innebära att fler stjärnspelare missar mästerskapet i Papua Nya Guinea. Lyon lär väl exempelvis inte släppa Pauline Bremer. Även flera spanska och franska spelare lär hållas kvar i Europa. Tråkigt.

Innan jag går över på klubbfotboll, och kollar lite på vad som väntar i helgen, tänkte jag rekommendera Malin Jonson:s krönika från EM-kvalavslutningen Danmark–Sverige. Det är en både välformulerad och vass text.

Lite av eftersnacket till den matchen har förresten handlat om matchning av skadade spelare. I Linköping har det varit upprörda reaktioner på att en småskadad Jessica Samuelsson tvingades spela hela matchen i Viborg. Hon har nämligen inte mycket naturlig vila framför sig. För serieledande Linköping väntar nämligen en tuff matchperiod som börjar med hemmamöte med Djurgården i morgon lördag och fortsätter med bortamatcher i Göteborg på onsdag och Örebro på söndag.

Veckan efter Örebromatchen är det seriefinal hemma mot Rosengård. Den kommer för övrigt att tv-sändas av SVT. Kul. Det borde kunna bli rätt bra tittarsiffror.

För Rosengård väntar närmast bortamatch mot Kristianstad på söndag. Det är en av många måstematcher för Malmöklubben, som sannolikt inte har råd att tappa fler poäng om de skall kunna vinna guldet.

Andra intressanta matcher på söndag är Mallbacken–Vittsjö och Umeå–Örebro. Blir det bortasegrar i båda matcherna kan Vittsjö och Örebro börja planera för damallsvenskan 2017. Blir det däremot hemmasegrar i båda matcherna kommer återigen i princip halva serien på allvar att vara indragen i nedflyttningsstriden.

Det verkar förresten inte bara vara i Linköping man rasar över hur Pia Sundhage matchade sin trupp i Danmark. Enligt obekräftade uppgifter riskerar Pauline Hammarlund missa några matcher för Göteborg som följd av hennes inhopp i den andra halvleken i tisdags.

Elin Magnusson

Elin Magnusson

Från damallsvenskan till lite herrfotboll. Den före detta Kif Örebrokaptenen Elin Magnusson har gjort succé under sin första säsong som tränare. Hon förde upp Yxhults herrar från division fyra till division tre. Starkt jobbat.

Därmed lämnar jag Sverige för en genomgång av vad som väntar i helgen i övriga damfotbollsvärlden. Det är en rätt kul helg som väntar, med gigantmöte i Tyskland, seriefinal i England och avslutande grundspelsomgång i USA.

I Tyskland spelar alltså Bayern München–Wolfsburg på söndag 14.00. Tungviktsmatchen visas förstås på DFB-tv och känns vidöppen. Risken är att det blir en ganska stängd och chansfattig historia, men förhoppningsvis blir det högklassig fotbollspropaganda.

I engelska WSL är det seriefinal och tillika svenskmöte. Manchester City–Chelsea drabbar samman på söndag 15.00. Tar City en poäng är de klara ligamästare.

I USA är det alltså sista grundspelsomgången i NWSL. Konstigt nog har omgången inte gemensam speltid. Den spänning som finns kvar handlar ju om huruvida Western New York Flash eller Seattle Reign tar den sista slutspelplatsen. Men när det är avspark i Seattles bortamatch mot Houston riskerar saken vara avgjord sedan ett dygn tillbaka. Vinner Western New York borta mot tabelljumbon Boston blir det ju nämligen WNY som tar fjärdeplatsen.

I USA har förresten följetongen kring Megan Rapinoe och nationalsången fortsatt. Lite överraskande menade lagkapten Carli Lloyd att saken har besvärat landslaget den senaste tiden. Vid tidigare distraktioner har ju spelarna sagt att de inte har påverkats.

Det här utspelet gjorde Lloyd inför avspark i matchen USA–Nederländerna. Jag såg en rätt stor del av den matchen, och den var riktigt bra. Holländskorna bjöd upp till spel och skakade länge USA. Även om det till slut blev hemmaseger med 3–1 var jag imponerad av farten på det nederländska anfallsspelet. Laget kan helt klart bli en attraktion i nästa års hemma-EM.

Uppföljning av förlusten i Danmark

Publicerad den av
1

Jag fick lite kritik för min formulering kring Jonna Andersson i förra inlägget, den gick att uppfatta som att jag tyckte att det var hon som orsakade förlusten i Danmark. Om fler uppfattade inlägget så tänker jag direkt slå fast att det inte var min mening att ge den bilden. För den stämmer inte.

Andersson var ju inte upphov till något av baklängesmålen och kan inte lastas för nederlaget. Det jag däremot ville ha sagt är att Andersson just nu ser ut att vara Sundhages förstaval på vänsterbacksplatsen, något jag inte känner att LFC-backen är mogen. I det nya spelsystemet ställs en tuff kravbild på ytterbackarna, och just nu har vi bara en ytterback som klarar den kravbilden – och det är Jessica Samuelsson. Och bland nödlösningarna på vänstersidan tycker jag inte att Andersson är den bästa just nu.

När det gäller orsaken till förlusten kan vi söka orsakerna till den i bristfällig coachning, bristfällig passningskvalitet och framför allt bristfällig aggressivitet.

Jag har kollat om den första halvleken av matchen, och det är ju övertydligt hur mycket mer aggressiva danskorna är. Och hur mycket bättre kvalitet på förstapassningen de har när de bryter svenska uppspel.

Det var ganska mycket tvärtom det första mötet lagen emellan, det i oktober i fjol då Sverige vann målchanserna med 9–3 och spelade ett väldigt bra kontringsspel. När det gäller den bristfälliga aggressiviteten och inställningen undrar jag om den inte delvis kan komma ifrån att Pia Sundhage genom att vila och ge spelare ledigt sände signaler om att matchen inte var viktig. Det var inte så smart.

På det här klippet ser man flera exempel hur aggressiva danskorna var, och hur mycket bättre kvalitet de hade i anfallsspelet.

Skall jag berömma någon svensk spelare får det bli Emilia Appelqvist, även om det ser ut som att det var hon som hade markeringen på Pernille Harder vid 2–0-målet. Men Appelqvist hade ändå ett bra passningsspel, hon slog passningar med en tanke bakom. Det gillar jag.

Därmed lämnar jag landslaget för nu. I dag har den tidigare Göteborgsmålvakten Loes Geurts presenterats som ny målvakt i PSG. Det är bra för Jennifer Falk som kommer att få fullt förtroende i damallsvenskan i höst. Kul.

En tung och avslöjande förlust

Publicerad den av
14

Grattis Danmark, Österrike, Italien och Ryssland som alla har blivit EM-klara i dag. Och grattis Portugal till att få möta Rumänien i playoff. Rumänskorna var bara ett mål från att snuva Ryssland på den sista direktplatsen.

Portugal i sin tur smet förbi Finland i sista stund. Linköpings Claudia Neto gjorde Portugals segermål borta mot Irland i 84:e minuten, vilket gjorde att finskorna hamnade trea i grupp 2. Samma Neto som alltså gjorde tre mål på Finland i förra veckan.

Claudia Neto

Claudia Neto

Det är alltså bara två playoffmatcher kvar av EM-kvalet, och de flesta lagen kan nu summera sin insats. För svensk del blev det en tråkig avslutning.

Det är inte utan att man känner viss frustration och uppgivenhet i kväll. Liten tröst är att Tre Kronor leder mot Finland i World Cup…

Men ni som inte orkar med ett kritiskt inlägg kan sluta läsa nu. För som jag ser det var matchen i Viborg på många sätt den jobbigaste överkörning Sverige drabbas av på länge. Visst har vi förlorat med större siffror i flera matcher de senaste åren, men det kändes verkligen bekymmersamt att se hur fantasi- och uddlöst vårt lag var i dag. Framför allt borde spelet, eller kanske snarare bristen på spel, ha gjort Pia Sundhage bekymrad.

För det var inte USA eller Brasilien vi mötte, utan Danmark – ett lag som haft några tunga år. I kväll var dock danskorna bättre på det mesta och tog en solklar och fullt rättvis seger.

Förlusten gör att vårt lag nu riskerar tuffare lottning i EM-slutspelet, för det troliga är att att dagens resultat innebär att vi tappar tredjeplatsen i Europa och därmed även trillar ur den högsta seedningsgruppen till EM. Vi låg knappt före England inför den här omgången, men när lottningen genomförs senare i år kommer sannolikt Nederländerna, Tyskland, Frankrike och England att vara högst seedade.

Trots den svidande förlusten hittade Sundhage positiva saker när hon pratade i Tv12 efter matchen. Hon hade sett positiva intentioner i anfallsspelet:

Vår förbundskapten kan inte ha sett samma match som jag. Jag såg en match där ett uddlöst Sverige knappt hade några anfall. Vi slutade på två avslut mot mål, båda kom på övertid när matchen redan var förlorad.

Jag såg en match där Sundhage hade satt sitt lag att spela en fotboll som individerna inte har kompetens att göra. Det var helt enkelt för många icke bolltrygga spelare från start. Det gjorde det enkelt för danskorna att stressa sönder det svenska laget. Det blev inte bättre av att Sundhage hade valt ett forwardspar som det inte går att lyfta bollar mot, för att ingen av dem håller internationell klass som bollmottagare.

På slutet fick vi in mer tyngd på forwardsplats, men då hade vi tappat mittfältet. Det var förstås otur att både Caroline Seger och Lisa Dahlkvist tvingades till byten, men skall vi spela ett spel som bygger på kombinationer på mittfältet är det ju Sundhages jobb att fylla truppen med spelare som är så bolltrygga och passningssäkra att det går att genomföra det spelsättet. Det klarade inte den trupp Sundhage hade med sig till Danmark.

Sedan är det klart att vi hade lite otur.

Men är man pressad ökar risken för otur i olika situationer. Och 2–0-målet handlade inte om otur, det handlade om stora brister i luftrummet. Pernille Harder fick vinna en nickduell på hörna mot fyra svenska spelare. Det är inte acceptabelt.

Alla svenska spelare måste ha varit medvetna om att Harder är stark i luften om hon får komma med fart. Det får helt enkelt inte se så här lätt ut.

Kollar vi på de punkter jag listade inför avspark blir det allt tydligare att vänsterbacksplatsen är en akilleshäl för att klara av att spela det här nya spelet. Jag hade ett extra öga på Jonna Andersson, och kan bara konstatera att hon återigen hade en tung dag. Känslan är tyvärr att hon inte är redo för A-landslaget. Hon måste jobba vidare både med defensiven och med sin bollbehandling om hon skall vara aktuell framöver. Som jag ser det nu är fortfarande Elin Rubensson det bästa alternativet på positionen, och Magdalena Ericsson det näst bästa. Det handlar alltså om två spelare som inte är vänsterbackar i sina klubblag.

Men det var inte bara Jonna Andersson som hade det jobbigt. Inte heller övriga backlinjen klarade av att sätta tillräcklig fart på bollen, och det fattas kvalitet både på mittfältet och bland forwards.

Känslan i dag var att det kommer att bli väldigt svårt för Sverige att klara av det nya spelsätt som Sundhage vill genomdriva. Men visst, det saknades ju rätt många aktuella spelare, så även om jag är tveksam får vi väl ge systemet någon chans till. Men då måste Sundhage hitta rätt spelartyper till de olika rollerna.

* Därmed lämnar jag dagens matcher för en liten kort sammanfattning av dagens övriga nyheter. En stor internationell är att Norge förbundskapten Roger Finfjord valde att avgå i dag, trots att norskorna vann sin grupp utan förlust. Det pyr på många sätt i norsk damfotboll.

* I Sverige har Rosengårds vd Klas Tjebbes aviserat sin avgång. Jag har svårt att bedöma hans jobb för klubben. Det man märkt är att han varit bra på att fixa rubriker, vilket ju är nödvändigt för en liten sport. Kanske att han går att utnyttja av förbund eller EFD framöver. Lite tankar om Tjebbes och Rosengård finns i den här krönikan.

* Slutligen en glad nyhet. Umeå IK har fått in tillräckligt med pengar för att räddas. Första beskedet kom i går och i dag bekräftades att ekonomin är räddad. Nu gäller det även för UIK att rädda sig kvar i damallsvenskan.

Jag hade valt ett annat forwardspar

Publicerad den av
8

På svenskfotboll.se har Pia Sundhage presenterat den elva som skall representera Sverige borta mot Danmark i kväll i årets sista tävlingslandskamp, tillika den avslutande EM-kvalmatchen. Avspark är 19.00 och matchen direktsänds på Tv12.

Så här i tider när över 90 procent av svenska folket vill ha kvar Sundhage är det inte så inne att ifrågasätta henne. Men jag blev trött när jag såg den elva hon ställer upp med, framför allt är det återigen forwardsvalen som gör mig lite besviken. Jag skriver återigen för att frågan har varit uppe många gånger tidigare i år, bland annat här och här.

Så här ser dagens startelva ut: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Amanda Ilestedt, Emma Berglund, Jonna Andersson – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emilia Appelqvist – Kosovare Asllani – Olivia Schough och Sofia Jakobsson.

Jag vet att vår förbundskapten har en förkärlek till Schough och Jakobsson, men personligen tycker jag inte att Sundhages favoriter förtjänar forwardsplatserna sett till vad de uträttat under 2016. Tillsammans har dagens forwardspar gjort ett landslagsmål i tävlingsmatcher under året, trots rejält med speltid. Det var i och för sig ett viktigt tävlingsmål som Schough gjorde, det som tog oss till OS.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson

Framför allt vänder jag mig mot att Jakobsson återigen får starta, även om jag är medveten om att Danmarks backlinje har brister i snabbheten. Men kvickheten till trots har Jakobsson ett mycket svagt år bakom sig. Hon är alltså mållös i tävlingssammanhang med landslaget, trots 736 spelade minuter som forward/kantspelare. Bara ytterbackarna Elin Rubensson och Jessica Samuelsson har sämre facit av alla svenska utespelare.

Jag har lättare att förstå valet av Schough, som var pigg i första halvlek senast mot Slovakien, men det hade ändå känts mycket fräschare om Sundhage hade valt att satsa på vassare framtidsnamnen Stina Blackstenius och Pauline Hammarlund från start, eller varför inte testa Mimmi Larsson när chans gives?

Jag har förresten suttit och räknat ihop årets landslagsstatistik, speltid och mål. Här följer några listor, först skytteligan för 2016 med tre matcher kvar att spela:

I efterhand har det lagts till vilken motståndare målen gjorts mot. Kursiv stil innebär tävlingsmatch, kursiv och fet stil innebär OS-match eller OS-kval.

4 mål:
Fridolina Rolfö (varav 3 i tävlingsmatcher) – Polen, 2x Moldavien, Japan.
Lotta Schelin (2) – Skottland, Polen, Japan, Brasilien.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö

3 mål:
Stina Blackstenius (3) – Slovakien (b), USA, Tyskland.
Kosovare Asllani (3) – Polen, 2x Moldavien.
Pauline Hammarlund (1) – 2x Skottland, Slovakien (h).

2 mål:
Emilia Appelqvist (2) – Slovakien (b), Slovakien (h).
Olivia Schough (1) – Nederländerna, Japan.
Lisa Dahlkvist (1) – Skottland, Norge.

1 mål:
Amanda Ilestedt (1) – Polen.
Caroline Seger (1) – Schweiz.
Nilla Fischer (1) – Sydafrika.
Linda Sembrant (1) – Slovakien (b).
Emma Berglund (1) – Moldavien.
Magdalena Ericsson (0) – Skottland.
Sofia Jakobsson (0) – Skottland.
Samt ett självmål, som kom på hörna från Ericsson.

Här är listan över speltid i landslaget under 2016. Totalt under året har landslaget spelat 1 410 minuter, varav 1 230 i tävlingsmatcher:

Hedvig Lindahl, Stina Blackstenius och Jonna Andersson.

Hedvig Lindahl, Stina Blackstenius och Jonna Andersson.

1) Hedvig Lindahl, 1 320 minuter – varav 1 140 i tävlingsmatcher (1:a)
2) Lisa Dahlkvist, 1 254 – 1 093 (2:a)
3) Caroline Seger. 1 200 – 1 050 (3:a)
4) Nilla Fischer, 1 134 – 954 (5:a)
5) Lotta Schelin, 1 123 – 1 006 (4:a)
6) Jessica Samuelsson, 1 052 – 947 (6:a)
7) Linda Sembrant, 1 005 – 870 (7:a)
8) Elin Rubensson, 934 – 844 (8:a)
9) Olivia Schough, 888 – 771 (9:a)
10) Sofia Jakobsson, 844 – 736 (11:a)
11) Kosovare Asllani, 805 – 760 (10:a)
12) Magdalena Ericsson, 746 – 656 (12:a)
13) Emma Berglund, 522 – 477 (13:e)
14) Emilia Appelqvist, 516 – 437 (14:e)
15) Stina Blackstenius, 491 – 401 (15:e)
16) Fridolina Rolfö, 486 – 366 (16:e)
17) Jonna Andersson, 405 – 315 (17:e)
18) Pauline Hammarlund, 286 – 268 (18:e)
19) Lina Nilsson, 121 – 91 (19:e)
20) Josefin Johansson, 120 – 90 (20:e)
21) Hilda Carlén, 90 – 90 (20:e)
21) Amanda Ilestedt, 90 – 90 (20:e)
23) Malin Diaz, 45 – 45 (23:a)
24) Hanne Gråhns, 12 – 12 (24:a)

Slutligen då listan över hur effektiva spelarna har varit, redovisat i spelade minuter per mål. Endast utespelare är medräknade.

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt

1) Amanda Ilestedt, 90 (90/1) – även 90 (90/1) i tävlingsmatcher (1:a)
2) Pauline Hammarlund, 95 (286/3) – 268 (268/1) i tävlingsmatcher (6:a)
3) Fridolina Rolfö, 122 (486/4) – 122 (366/3) i tävlingsmatcher (2:a)
4) Stina Blackstenius, 164 (491/3) – 134 (401/3) i tävlingsmatcher (3:a)
5) Emilia Appelqvist, 258 (516/2) – 219 (437/2) i tävlingsmatcher (4:a)
6) Kosovare Asllani, 268 (805/3) – 253 (760/3) i tävlingsmatcher (5:a)
7) Lotta Schelin, 281 (1 123/4) – 503 (1 006/2) i tävlingsmatcher (8:a)
8) Olivia Schough, 444 (888/2) – 771 (771/1) i tävlingsmatcher (10:a)
9) Emma Berglund, 522 (522/1) – 477 (477/1) i tävlingsmatcher (7:a)
10) Lisa Dahlkvist, 627 (1 254/2) – 1 093 (1 093/1) i tävlingsmatcher (14:e)
11) Magdalena Ericsson, 746 (746/1) – 656 (656/1) i tävlingsmatcher (9:a)
12) Sofia Jakobsson, 844 (844/1) – inget mål på 736 minuter i tävlingsmatcher (20:e)
13) Linda Sembrant, 1 005 (1 005/1) – 870 (870/1) i tävlingsmatcher (11:a)
14) Nilla Fischer, 1 134 (1 134/1) – 954 (954/1) i tävlingsmatcher (12:a)
15) Caroline Seger, 1 200 (1 200/1) – 1 050 (1 050/1) i tävlingsmatcher (13:e)
16) Hanne Gråhns, inget mål på 12 minuter, 12 i tävlingsmatcher (15:e)
17) Malin Diaz, inget mål på 45 minuter, 45 i tävlingsmatcher (16:e)
18) Josefin Johansson, inget mål på 120 minuter, 90 i tävlingsmatcher (17:e)
19) Lina Nilsson, inget mål på 121 minuter, 91 i tävlingsmatcher (18:e)
20) Jonna Andersson, inget mål på 405 minuter, 315 i tävlingsmatcher (19:e)
21) Elin Rubensson, inget mål på 934 minuter, 844 i tävlingsmatcher (21:a)
22) Jessica Samuelsson, inget mål på 1 052 minuter, 947 i tävlingsmatcher (22:a)

Jag tycker att det är listan över effektivitet som är intressantast när man väljer forwards. Sett till den borde Blackstenius och Hammarlund ha startat i kväll framför Asllani.

Men nu får alltså Schough och Jakobsson möjligheten att fixa till sina siffror. Vi får hoppas att de tar den chansen att visa att jag är fel ute och att vi får se ett starkt svenskt landslag mot Danmark.

Även om Slovakien var mer offensivt än väntat blir kvällens match det första riktiga, defensiva testet på Sundhages nya spelsätt. Det blir inte minst spännande att se om våra ytterbackar orkar trycka upp högt på kanterna, och samtidigt hålla rent defensivt. Jessica Samuelsson sa att hon fick ”löpa hem som en dåre” senast. Mot danskorna lär det inte bli mindre löpning. Och med tanke på det är det ingen nackdel att vi har två förhållandevis snabba mittbackar på planen i dag.

Jessica Samuelsson

Jessica Samuelsson

Även om jag räknade till 10–1 i klara målchanser mot slovakiskorna tyckte jag att Sverige var väldigt långsamt i anfallsuppbyggnaden. När man rullade i backlinjen använde i princip alla spelare två tillslag, ofta mer eller mindre stoppade man bollen med det första. Det gjorde att Slovakien oftast hann flytta över hela sitt lag vid spelvändningar. I dag hoppas jag på snabbare passningar i backlinjen. Jag har sett i Rosengård att Berglund och Ilestedt har kapacitet att slå crossen ut mot bortre ytterback.

I backlinjen kommer jag även att kolla extra på Jonna Andersson, både offensivt och defensivt. För tillfället är vänsterbacksplatsen en svensk akilleshäl. Om Andersson skall vara lösningen över tid behöver hon få snabbare kontroll på bollen än mot Slovakien, dessutom måste hon visa att hennes defensiv håller mot hyfsat motstånd. Det känns som att troligen Katrine Veje kan dyka upp på Anderssons kant, och då får LFC-backen anfalla med förnuft, för Veje fuskar ofta lite i defensiven och ligger på sniken.

På mittfältet behöver även Lisa Dahlkvist och Emilia Appelqvist bli lite snabbare med bollen. Jag tyckte att båda fick lite problem när Sverige låg tajtare och det därmed blev trängre på mitten. Det blir även intressant att se om Kosovare Asllani kommer att orka att ligga i 4–4–2 i försvar och kliva upp som offensiv spets i tilltänkta 4–3–1–2 i anfall.

Tre spelare ut – bara en in

Publicerad den av
8

Sedan senast har det blivit lite förändringar i den svenska landslagstruppen. Tre fjärdedelar av succébacklinjen från OS; Elin Rubensson, Linda Sembrant och Nilla Fischer har lämnat truppen, bara en spelare har tillkommit, Petra Andersson.

Kul för Andersson, men jag hade kunnat hitta flera ersättare som hade känts roligare. Dock skall direkt sägas att jag inte sett Andersson så mycket i år – hon kanske har varit jättebra. Men tidigare år har jag inte uppfattat henne som en blivande A-landslagsspelare.

Förändringarna innebär att vi lär få se en ny backlinje i tisdagens bortamöte med Danmark. Det är dessutom en match där backlinjen kommer att testas lite grand. Danmark har ju ett par starka offensiva krafter. Pernille Harder:s kvaliteter känner vi ju väl till i Sverige, och Nadia Nadim håller på att göra sig ett namn i USA och Portland. Med nio mål är hon ett från skytteligasegern i NWSL med en omgång kvar.

Nu blir det sannolikt en backlinje med Jessica Samuelsson och Jonna Andersson på kanterna och Emma Berglund samt en av Amanda Ilestedt eller Magdalena Ericsson i mitten. Jag hade nog valt Ilestedt av snabbhetsskäl, men Pia Sundhage brukar ju sällan välja som jag…

Apropå Sundhage hörde jag henne prata om det nya spelsystemet i väldigt positiva ordalag. Visst skapade landslaget rätt mycket mot Slovakien, och visst saknades flera viktiga spelare. Men ändå, 2–1 hemma mot Slovakien är ju verkligen inget speciellt lovande resultat. Jag kanske är kritisk i överkant, men jag blev inte överdrivet imponerad på Gamla Ullevi i torsdags.

När det gäller de båda träningsmatcherna i oktober skriver bloggen Hattrick om dem här. Där tar man upp att förbundet inte tar chansen att lägga en match i Stockholm nu heller. Även om jag gärna har landskamperna i mitt närområde tycker jag att förbundet borde ha valt Stockholm här.

Det om A-landslaget. Vårt U20-landslag vann mot Tyskland med 1–0 i lördags. Som jag tidigare slagit fast är ju 96:orna Sveriges bästa årgång någonsin – i varje fall sett till EM-meriter. I november skall de visa upp sig i VM.

I torsdags pratade jag om Stina Blackstenius medverkan i Papua Nya Guinea med både Blackstenius själv och med Calle Barrling – och det verkar inte vara någon tvekan om annat än att Blackstenius skall med.

Däremot är det ju ett dilemma för U20-landslaget att Rosengård och Eskilstuna sannolikt kommer att spela Champions League under VM. Det gör att spelare som Zecira Musovic, Nathalie Björn, Ebba Wieder och Emma Jansson riskerar att hamna i kläm. Här ställs också klubbarna inför jobbiga val om huruvida de skall släppa sina spelare till VM eller inte.

På bloggen Spelare 12 kan ni förresten läsa en lite djupare diskussion om U20-truppen.

Slutligen är här två klipp med höjdpunkter från matcherna Frankrike–Brasilien och USA-Thailand:

Och här USA–Thailand:

Sen analys av Sveriges OS-insats – och mitt världslag

Publicerad den av
7

Landslaget är återsamlat och Pia Sundhage har börjat förhandla om en fortsättning som förbundskapten. Allt talar för att hon minst kommer att fortsätta över EM-slutspelet nästa år. Förbundet talar ju tydligen inte med någon annan.

Tyvärr har Sundhages framtid varit den enda fråga media har tagit upp efter OS, något som på många sätt har känts som en ickefråga. Sundhage har ju garanterat kunnat styra sin framtid själv. Hon har ju nära vänner på avgörande poster på förbundet, och dessutom ett bra resultat i ryggen. Klart att hon har suttit säker.

Hör henne förresten prata med Radiosporten här (en intervju kommer 7,40 in i inslaget). Efter Sundhage kommer en intervju med Hedvig Lindahl, som inte känner till om spelarna har något att säga till om när det gäller förbundskaptensfrågan. Intressant.

Det har alltså tråkigt nog inte blivit någon djupare debatt om svensk damfotboll efter OS-silvret. Det är vansinnigt tråkigt, det finns ju mycket som kan förbättras. Jag och Torbjörn Nilsson gjorde ett försök att få till lite diskussion. Vi gick ihop och skrev några inlägg på Facebook, men fick i princip ingen feedback alls på våra idéer och tankar.

En debatt har initierats från spelarhåll efter OS, den handlar om mens. Lotta Schelin fick mycket beröm för att hon tog upp och frontade frågan i förra veckan. Visst var det bra gjort, men lite snopet kändes det ju ändå när det visade sig att Schelin har Libresse som samarbetspartner i frågan.

https://twitter.com/LibresseSverige/status/774225945276321792

Schelin har för övrigt problem med en stukad fot, och spelar inte mot Slovakien på torsdag. Det är även frågetecken för Elin Rubensson och Linda Sembrant. Frågetecken är det även för hur landslaget kommer att spela i de kommande matcherna. I dag kom det indikationer om att Sundhage håller på att bygga om sitt 4–3–3-spel igen. Jag fick känslan av att man kommer att spela tätare med sina forwards och att Kosovare Asllani kan få en roll som lite droppande forward. Det blir intressant att se hur det ser ut i praktiken.

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani

Med det sagt tänkte jag vända tillbaka till OS igen. Jag var rätt tom efter finalförlusten mot Tyskland, så tom att det tagit ett tag innan jag fått tillräckligt med energi och motivation att sätta ihop den där sammanfattningen av turneringen som jag har utlovat.

Sammanfattningen har fokus på den svenska insatsen. Det är slutresultatet som gäller, och det är förstås med beröm godkänt, mycket nära högsta betyg. Spelmässigt var det däremot inte lika fantastiskt.

När det gäller resultatet är det intressant att Sverige under åren 2011–16 har tagit medalj i såväl OS (silver) som VM och EM (brons i båda). Med tanke på hur knackigt laget periodvis spelat under den här perioden är det verkligen ett fantastiskt utfall.

Faktum är ju att bara USA, Japan och Tyskland har gjort bättre resultat under perioden. Ett lag som Frankrike har känts klart bättre än oss under hela den här tiden, men de har inte lyckats ta en enda medalj. Sverige har alltså gjort väldigt bra resultat, och det finns förstås anledning till stolthet och glädje över det.

MEN, och det är verkligen ett stort men, det finns brister i svensk damfotboll som man behöver gå på djupet med. Jag satte ihop lite statistik från OS-turneringen, och utifrån den är det lätt att slå fast att Sveriges slutresultatet var klart bättre än prestationen.

Såväl sett till poäng, gjorda mål som insläppta mål var vi en bra bit från pallen. Exempelvis var det bara Zimbabwe som släppte in fler mål – låt vara att vi spelade fler matcher än åtta av lagen. Här är några statistiska sammanställningar:

Flest poäng totalt, och högst snittpoäng:
1) Kanada        15 poäng per 6 matcher, snitt 2,5 (1)
2) Tyskland      13 på 6, 2,17 (2)
3) USA             8 på 4, 2,00 (3)
4) Brasilien       8 på 6, 1,33 (5)
5) Frankrike      6 på 4, 1,50 (4)
6) Sverige         6 på 6, 1,00 (7)
7) Australien      5 på 4, 1,25 (6)
8) Kina              4 på 4, 1,00 (8)
9) Nya Zeeland  3 på 3, 1,00 (9)
10) Sydafrika     1 på 3, 0,33 (10)
11) Colombia    1 på 3, 0,33 (10)
12) Zimbabwe   0 på 3, 0,00 (12)

Flest gjorda mål totalt och flest mål per match:
1) Tyskland          14 mål på 6 matcher, snitt 2,33 (1)
2) Kanada            11 på 6, snitt 1,83 (3)
3) Brasilien            9 på 6, snitt 1,50 (5)
4) Australien          8 på 4, snitt 2,00 (2)
5) Frankrike           7 på 4, snitt 1,75 (4)
6) USA                  6 på 4, snitt 1,50 (6)
7) Sverige             4 på 6, snitt 0,67 (8)
8) Zimbabwe         3 på 3, snitt 1,00 (7)
9) Colombia          2 på 3, snitt 0,67 (9)
10) Kina                2 på 4, snitt 0,50 (10)
11) Nya Zeeland   1 på 3, snitt 0,33 (11)
12) Sydafrika        0 på 3, snitt 0,00 (12)

Minst antal insläppta mål totalt, och minst insläppta mål per match:
1) Frankrike        2 mål på 4 matcher, snitt 0,50 (2)
2) Brasilien         3 på 6, snitt 0,50 (1)
3) USA               3 på 4, snitt 0,75 (3)
4) Sydafrika        3 på 3, snitt 1,00 (6)
5) Kina                4 på 4, snitt 1,00 (5)
6) Kanada           5 på 6, snitt 0,83 (4)
7) Nya Zeeland   5 på 3, snitt 1,67 (10)
8) Australien       6 på 4, snitt 1,50 (9)
9) Tyskland         7 på 6, snitt 1,17 (7)
10) Colombia      7 på 3, snitt 2,33 (11)
11) Sverige         8 på 6, snitt 1,33 (8)
12) Zimbabwe   15 på 3, snitt 5,00 (12)

Återigen, det är förstås slutresultatet som är det viktigaste. Men det vore ändå vansinnigt av landslagsledningen om den inte analyserade och funderade över den här statistiken. Den är ju trots allt rätt anmärkningsvärd.

Som jag ser det är det i första hand i offensiven som vi håller på att halka efter, en huvudfråga är hur vi kan få fram fler spelare med både god speluppfattning och bollbehandling.

Tittar vi på OS, och dessutom räknar in kvalet så gjorde alltså Sverige sju mål på nio matcher. I Brasilien blev det fyra mål på sex matcher, det är inte ett facit som skrämmer någon motståndare.

Problemet är att Pia Sundhage inte har klarat av att hitta rätt offensiva spelare till sin spelidé. Vi får se om hon lyckas bättre fram till EM. Fotboll är ett erfarenhetsspel, men rutin är inte allt. Personligen tycker jag som bekant att Sundhage ofta ger sina äldre spelare för stort förtroende, och håller tillbaka de unga för mycket.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

I OS-turneringen gav Sundhage 100-procentigt förtroende till sina fyra veteraner. Hade inte Nilla Fischer bytt ut sig själv i slutet av en match skulle alla fyra ha spelat alla de 600 minuterna. Det kändes inte speciellt motiverat och var till och med emot vad Sundhage själv sa inför turneringen.

Kollar vi coachningen var det återigen matchningen på forwardssidan som känns mest tveksam. Jag tycker exempelvis att det var otroligt tveksam coachning att Sofia Jakobsson och Olivia Schough fick mer speltid än Stina Blackstenius under turneringen. LFC-forwarden är en vinnartyp, en egenskap Sundhage borde hålla högre.

Så här matchade Sundhage sin trupp i Rio:

600 minuter: Hedvig Lindahl, Caroline Seger och Lotta Schelin.
588: Nilla Fischer.
527: Lisa Dahlkvist.
510: Linda Sembrant.
509: Jessica Samuelsson.
490: Kosovare Asllani.
486: Elin Rubensson.
364: Sofia Jakobsson.
294: Magdalena Ericsson.
250: Olivia Schough.
248: Fridolina Rolfö.
219: Stina Blackstenius.
120: Emilia Appelqvist.
103: Emma Berglund.
45: Jonna Andersson.
22: Pauline Hammarlund.
0: Hilda Carlén.

Med de siffrorna har det blivit dags att avge mina betyg på de svenska OS- insatserna:

Jessica Samuelsson

Jessica Samuelsson

5:
Jessica Samuelsson
Genomgående den bästa svenska spelaren. Under hennes 509 minuter på planen släppte vi bara in tre mål – ett mycket bra facit. Tidigare har hon varit 95 procent defensiv och fem procent offensiv, mycket beroende på att passningsspelet varit för dåligt. Linköpingsbacken har dock jobbat upp sitt passningsspel rejält. Hon är fortfarande inget kreativt passningsgeni, men precisionen och kvaliteten är numera på god nivå. Håller kroppen har hon förutsättningar att vara en världsback under många år.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

4,5:
Hedvig Lindahl
Visade äntligen det svenska folket vilken fantastisk målvakt hon kan vara. Mycket nära en femma, men darriga inledningar mot Brasilien i gruppspelet och Tyskland i finalen drar ner betyget en aning. Dock inte mer än att hon skall hyllas för en utmärkt turnering. Lindahls storspel mot USA och Brasilien med de tre straffräddningarna som minnesvärda toppar var den avgörande orsaken till att laget åkte hem med silvermedaljer om sina halsar.

Fridolina Rolfö
Fick chansen som central forward och tog den direkt. Rolfö överglänste alla Sundhages tidigare val på positionen och var Sveriges klart vassaste vapen i gruppspelet, för övrigt nästan det enda vapnet så långt i turneringen. Stark i bollmottagningen och inte rädd att gå på egna avslut. Känslan är att Rolfös skada kan ha kostat Sverige OS-guldet. För hade hon varit hel hade inte Sundhage ställt upp startelvan som hon gjorde i finalen.

4:
Nilla Fischer
Stabil turneringen i genom. Rejäl i defensiven och genomgående bra passningsspel. Jag kan inte minnas att hon gjorde några riktigt grova misstag, däremot en del mindre som kostade baklängesmål. En kostsam miss var att hon inte lyckades styra undan Melanie Leupolz inspel innan det tyska ledningsmålet i finalen. Men det var inte någon lätt situation. Gynnades helt klart av att Sverige backade hem i kvarts- och semifinalen. Fick då jobba mer framåt, vilket passar henne utmärkt.

Linda Sembrant
Såg darrig ut mot Sydafrika och fick vila mot Brasilien. Men kom sedan in och styrde upp mittförsvaret. Visade pondus och kvalitet och var en av de genomgående bästa svenska spelarna under resten av turneringen, ett betyg som inte dras ner av det oturliga självmålet i finalen. Sembrant har tagit en ledarroll i backlinjen och är väldigt viktig för den svenska defensiven.

Stina Blackstenius
Fick minst speltid av forwards i den svenska truppen, men gjorde flest mål. Hon visade att hon är bäst när det gäller och var iskall när chanserna kom, både mot USA och Tyskland. Blackstenius fick lida av Pia Sundhages ovilja att släppa fram unga spelare. Blackstenius är inte redo att spela på en kant, men som central forward är hon näst bästa alternativet bakom Rolfö. När LFC-talangen reducerade till 2–1 mot Tyskland blev hon historisk, inte bara för att hon är den enda svenska kvinna att göra mål i en OS-final. Med sina 20 år och 196 dagar blev hon även den yngsta målskytten någonsin i en OS-final.

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

3,5:
Lisa Dahlkvist
Hade en tveksam start på turneringen, men växte allt eftersom. Och var ju verkligen grymt bra i slutspelet. Men det var inte oväntat, Dala är en vinnare som växer med uppgiften. Det var hon som slog den läckra assisten till Blackstenius mot USA, och det var hon som avgjorde med en iskall straff mot USA. Straffen såg lite darrigare ut när hon avgjorde mot Brasilien, men den var ändå tillräckligt bra.

3:
Lotta Schelin
Började lite tveksamt i de första matcherna, men växte in i turneringen. Visade sin avslutningskvalitet genom att sätta två grymt säkra straffar. Hamnade som vänsterytter och ibland nästan vänsterback, och där är hon inte klockren. Var stundtals både virrig och farlig i försvarsspelet. Bland annat drog på sig onödig frispark i finalen, den som tyskorna gjorde 2–0 på. Men totalt sett var Schelin bättre än på länge i landslaget.

Kosovare Asllani
Fick inte riktigt det lyft som jag hade hoppats på. Sannolikt berodde det delvis på att hon fick lägga väldigt mycket kraft i defensiven. Men det blev ändå tydligt att hon har en passningskvalitet och kreativitet som saknas hos de flesta andra offensiva spelare som Sundhage satsar på. Det visade Kosse bland annat när hon satte upp anfallet som ledde till reduceringen i finalen.

Elin Rubensson
Hjälpgumman skulle vara mittfältare, men fick spela vänsterback. Hon har fortfarande vissa brister i positionsspelet, men klarade ändå backjobbet klart bättre än de backar som var uttagna. Har ett stabilt passningsspel och tillräcklig snabbhet för att lösa man-man-duellerna.

Caroline Seger
En ledare med hög status, som jobbade hårt under hela turneringen. Hon är viktig eftersom hon har en bra förmåga att hålla i bollen och lugna ner spelet. Men Seger fastnar ofta i korta passningar och hon har fortfarande fler farliga bolltapp än hon står för kreativa framspelningar. Visade dock mental styrka genom att sätta sina båda straffar.

Pia Sundhage
Visade styrka och  taktisk skicklighet när hon övergav sin egen fotbollsfilosofi och satte defensiven i högsätet i både kvarts- och semifinal. Däremot var hon inte bäst när det gäller. I finalen valde hon en uppställning som aldrig riktigt har fungerat, och som inte räckte den här gången heller. Synd.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

2,5:
Emilia Appelqvist
Fick mindre speltid än jag hade trott med tanke på att hon var formstark inför turneringen. Fanns dock med i startelvan i semifinalen mot Brasilien, där hon skötte uppgiften klart godkänt. Gör inga uppseendeväckande saker, men är stabil och pålitlig.

2:
Sofia Jakobsson
Var en bra bit från toppformen. Sprang mycket, ville mycket, men fick väldigt lite uträttat. Måste jobba på sin speluppfattning och sitt passningsspel. Är en favorit hos Sundhage, vilket säkert räddar henne. För sett till årets insatser i landslaget borde Jakobsson plats i landslagstruppen vara i fara. Ändå godkänd för hårt arbete.

Olivia Schough
Jobbade hårt för laget, och bidrar med härlig energi. Skall även hyllas för sin precisa passning till Blackstenius finalmål. Men Schough är ingen vinnare. Hon hade flera riktigt vassa målchanser under turneringen, men var ärligt talat aldrig nära att göra något mål. För mig har Eskilstunaforwarden på sin höjd känts som en inhoppare i landslaget. Tyckte inte att hon visade något i Rio som ändrade den uppfattningen.

1,5:
Magdalena Ericsson
Var tyvärr en besvikelse i turneringen. Jag hade rätt stort hopp till att Ericssons vänsterfot skulle få en avgörande betydelse för Sverige i turneringen. Men Linköpingskaptenen hade det jobbigt i uppspelen och fick inte heller till sina hörnor. Ericsson kan bättre, och skall kanske framför allt matchas in i landslaget som mittback framöver.

Emma Berglund
Fick en riktig chans mot Brasilien, men kom rejält snett in i det. Hjälptes förstås inte av att det var lagets sämsta match, men kan ändå inte få godkänt.

Betygsätts ej: Jonna Andersson och Pauline Hammarlund spelade för kort tid. Hilda Carlén spelade inte alls.

Har jag räknat rätt innebär det ett snittbetyg på 3,17 – vilket förstås är ett bra snitt.

Sverige får även med tre spelare i mitt världslag från OS-turneringen, bara Tyskland och Kanada har fler. Jag har valt att ta ut världslaget som en OS-trupp, det handlar alltså om 18 ordinarie spelare och fyra reserver:

Målvakter (2): Lydia Williams och Hedvig Lindahl.

Backar (6): Leonie Maier, Jessica Samuelsson, Ashley Lawrence, Saskia Bartusiak, Griedge Mbock Bathy och Wendie Renard.

Mittfältare (5): Formiga, Melanie Behringer, Katrina Gorry, Tobin Heath och Jessie Fleming.

Forwards (5): Marta, Sara Däbritz, Fridolina Rolfö, Christine Sinclair och Janine Beckie.

Reserver (4): Sarah Bouhaddi, Tabea Kemme, Samantha Kerr och Cristiane.

Förbundskapten: John Herdman.

Ett händelserikt veckoslut i sammandrag

Publicerad den av
20

I dag samlas landslaget igen, och sedan mitt förra inlägg har Lina Hurtig återigen tvingats tacka nej, hon ersätts av Josefin Johansson. Även Lotta Schelin är skadad och riskerar missa de kommande två landskamperna.

För svensk del finns det dock ingen större nerv i den här samlingen. Troligen tar vi EM-platsen även vid två förluster, men tipset är att vårt lag går igenom kvalet med full poäng.

I Frankrike har det varit större drama de senaste dagarna. Ganska tätt inpå det här landslagsfönstret fick Philippe Bergerôo sparken som förbundskapten. Han ersattes av före detta Sochaux-tränaren Olivier Echouafni.

Det är en förändring som väckt en hel del förvåning i Frankrike. Bland annat är många överraskande av att Echouafni skrev på ett tvåårskontrakt, vilket innebär att hans tid löper ut mittemellan EM och VM. Det rimliga hade ju varit att han antingen kontrakterats bara över EM (knappt ett år) eller över EM och VM (tre år).

I sin första trupp väljer Echouafni att röra om rejält jämfört med OS-truppen. Exempelvis är Gaetane Thiney tillbaka, medan tre startspelare från OS-kvartsfinalen saknas. Nu har jag ärligt talat dålig koll på skadeläget i Frankrike så det kan vara skador som spökar för Jessica Houara d’Hommeaux, Amel Majri och Sakina Karchaoui. Bortplockade var även Elodie Thomis och Sabrina Delannoy.

Där lämnar jag landslagsfotbollen och går in på den senaste tidens ligaspel runtom i världen. Först förstås till damallsvenskan, där det var en riktigt intressant helg.

Personligen har jag haft några riktigt fullmatade dagar på jobbet, vilket gjort att jag inte hunnit titta något på damfotboll på toppnivå under helgen. Matcherna i damallsvenskan har jag således bara sett via höjdpunkter och sociala medier.

Den stora saken är ju förstås att Linköping numera är det enda laget som har SM-guldet i egna händer. Rosengårds kryss i Vittsjö innebär ju att LFC nu har råd att förlora seriefinalen – om man tar full poäng i övriga sex matcher.

Jag noterade att eftersnacket till Rosengårds 0–0-match dels handlade om Sandra Adolfsson och landslaget, dels om domarinsatsen. När det gäller Adolfsson har Vittsjöspelaren visat landslagsklass när jag sett henne i år. Jag hade hellre sett att Pia Sundhage tagit ut henne än stabila Josefin Johansson när Hurtig kastade in handduken.

Så till domarinsatsen. Jag har alltså inte sett matchen, men jag har sett ett klipp med en straffsituation där det är fullständigt oförklarligt hur domare Linn Andersson kan undvika att ge Rosengård straff. Här är klippet:

Fullständigt oförklarligt.

Nu vet jag att flera av er som följer bloggen tycker att Rosengård fick en felaktigt dömd straff mot Göteborg i förra omgången, men där håller jag inte med. Den straffen var korrekt dömd – man får inte tackla icke bollförande spelare. Däremot var den vansinnigt onödig, Göteborgsspelaren hade ju ingen anledning att sätta den tacklingen.

Apropå Göteborg ser det ju om som att även de utsattes för ett justitiemord i går. Vid Djurgårdens 1–0-mål ser det ju inte ens ut att vara nära att hela bollen skall ha passerat linjen. Att signalera för mål känns som ett galet beslut från den assisterande domaren – som ju inte befinner sig i linje vid situationen, utan ett par meter upp i planen.

Tråkigt. För Djurgården var det en udda seger, man vann med 2–1 utan att göra ett enda mål…

I botten skaffade sig Kvarnsveden marginal genom bortaseger i Örebro. Varken Vittsjö, Kvarnsveden eller Örebro är ännu på helt säker mark, men det känns ändå som att det blir två av Kristianstad, Mallbacken och Umeå som tvingas ner en division.

Så en kort koll i övriga ligor. Jag börjar den kollen i Frankrike, där det var ligapremiär i helgen. Som vanligt är det Lyon som är storfavorit och PSG första utmanare, sedan gör Montpellier och Juvisy upp om tredjeplatsen.

I premiären visade Eugenie Le Sommer att hon tänker utmana Ada Stolsmo Hegerberg om skytteligasegern i vinter. Le Sommer gjorde nämligen hela fem mål när Soyaux besegrades med 9–0, medan Hegerberg stannade på två. Kul att Caroline Seger fanns med i Lyons startelva, hon byttes ut om Kheira Hamraoui i 54:e minuten.

Sofia Jakobsson gjorde 5–0-målet när Montpellier vann med just 5–0 mot Metz. Jakobsson spelade hela matchen, däremot fanns inte Linda Sembrant med i laguppställningen.

I Tyskland är Potsdam och Essen enda fullpoängarna efter två omgångar. Potsdam vann klassikermötet med Frankfurt med klara 3–0. De båda storfavoriterna Bayern München och Wolfsburg tog sina första segrar efter att de tilltänkta skyttedrottningarna levererat. Vivianne Miedema satte Bayerns segermål mot Jena och Anja Mittag och Ramona Bachmann gjorde målen när Wolfsburg besegrade Leverkusen.

Veckans målskytt var dock Lena Petermann som gjorde tre av Freiburgs mål i 5–0-segern mot Duisburg. Med sina tre mål delar Petermann skytteligaledningen med Tabea Kemme och Mandy Islacker.

Till England där Kosovare Asllani byttes in i slutminuterna när Manchester City vann med 1–0 borta mot Arsenal i helgen. Segern innebär att City är klart för nästa års Champions League. Det innebär också att City bara behöver tre poäng till för att säkra ligasegern.

Slutligen till USA där det noterades nytt publikrekord i NWSL. Det handlade förstås om Portland, där den nya noteringen skrivs till 21 144 åskådare.

Det var sista hemmamatchen i grundserien för Thorns, som slutar på det fantastiska hemmasnittet 16 945 personer. Det, och 3–2-segern mot Western New York Flash firade laget så här:

https://twitter.com/Rayterrill/status/775179769319075840

Med en omgång kvar att spela ligger det totala publiksnittet i NWSL på 5 590, en siffra som visar att det går att locka folk till damfotbollsmatcher, även i en liga där stjärnorna periodvis är frånvarande.

I år har NWSL bestått av tio lag, det mesta talar för att den siffran kommer att öka de närmaste åren. Det är förstås kul för damfotbollen.

Sportsligt lever viss spänning in i slutomgången. Det handlar dels om Washington eller Portland skall ta hem grundserien, dels om Western New York Flash eller Seattle Reign skall ta den fjärde och sista slutspelsplatsen. Tyvärr har inte NWSL gemensam starttid för sista omgången, vilket känns något tveksamt.

Klart är dock att Flash möter jumbon Boston på bortaplan och bör ha goda chanser att ta den trepoängare som krävs för att få spela slutspel.

I Norge var det cupomgång i helgen. Efter den står det klart att LSK och Röa gör upp om den ena norska mästartiteln i cupfinalen senare i höst. När det gäller den andra mästartiteln, alltså ligan, knappade Avaldsnes in tre poäng på LSK. Men LSK kommer fortfarande att ha minst fyra poängs försprång när alla lag spelat lika många matcher.

Slutligen till Japan. Där har NTV Beleza kopplat ett rejält grepp om grundserien. I helgen besegrade man Inac Kobe Leonessa med 3–0. Beleza har sju poäng ner till nya tvåan Vegalta Sendai och trean Parceiro Nagano. Kobe ligger fyra, tio poäng från serieledning.

I Japan delar man ju upp serien i en mästerskaps- och en nedflyttningsserie efter 18 omgångar. Det är sex omgångar dit och i nuläget är även Albirex Niigata och Iga Kunoichi på rätt sida strecket. Men även JEF United är i högsta grad med i kampen om en plats i mästerskapsserien. Övriga tre lag är avhängda.

Det är i USA det händer

Publicerad den av
4

Det var en händelserik helg för flera av de amerikanska OS-spelarna i NWSL. Men först till det rent sportsliga, där de fyra lagen på slutspelsplats (Washington, Portland, Chicago och Western New York) tog stora steg mot att också bli de fyra lag som gör upp om titeln.

Gårdagsnattens nyckelmatch mellan Chicago och Seattle slutade nämligen 2–2, vilket gör att tabellfemman Seattle kommer att få mycket svårt att nå ikapp något av de fyra topplagen.

Men det är alltså inte det sportsliga som eftersnacket till helgens matcher handlar om, utan om USA:s tre kanske allra största stjärnor.

Megan Rapinoe skaffade sig rubriker genom att ställa sig på knä under nationalsången. Hon gjorde det som ett stöd till San Fransisco 49ers quarterback Colin Kaepernick som gjorde samma sak häromveckan. Kaepernick gjorde det för att han menar att färgade inte har samma värde som vita i USA.

Rapione motiverade sitt stöd genom:

”Som gay i amerika vet jag vad det innebär att titta på flaggan och känna att den inte skyddar alla våra friheter. Det här var något litet som jag kunde göra och som jag planerar att fortsätta göra i framtiden. Förhoppningsvis kan det sätta igång en meningsfull debatt.”

I nationalistiska USA har Rapinoe förstås väckt en hel del heta känslor.

Heta känslor väcks tydligen hos Carli Lloyd när hon ser journalisten Corey Roepken på lokaltidningen Houston Chronicle. Så heta att hon vägrade starta sin presskonferens efter helgens match mot Orlando innan Roepken hade lämnat lokalen.

Den typen av mediebojkott känns inte speciellt amerikansk. Men Lloyd menar att Roepken har skadat hennes anseende genom att ifrågasätta varför det tog så lång tid efter OS innan Lloyd var tillbaka i sitt Houston Dash. Bland annat genom den här tweeten:

Personligen tycker jag nog också att det tagit uppseendeväckande lång tid för Lloyd att återvända till sitt klubblag efter OS. I fjol var hon tillbaka i verksamhet med Houston en vecka efter VM-finalen. I år tog det alltså 2,5 veckor innan hon gjorde sin första träning – trots att USA spelade fyra matcher mindre än i VM.

Det var inte ologiskt att en journalist kommenterade Lloyds frånvaro, inte minst som frågan länge hängde i luften. På en presskonferens den 18 augusti efter matchen Houston–Washington sa Houstons tränare Randy Waldrum att han inte visste när Lloyd skulle vara tillbaka, eftersom hon hade vissa åttaganden. Redan i den matchen var för övrigt Ali Krieger tillbaka i spel för Wasington, något som förvånade Waldrum.

Klart är att det faktum att de amerikanska landslagsspelarna har sina kontrakt hos förbundet gör det svårt för klubbarna att planera sin verksamhet. Nästan lika klart känns det att journalist Roepken trampade på en öm tå hos Lloyd.

Hon var för övrigt lysande i sin comeback i Houston.

Eftersnacket till den matchen handlade dock inte bara om Lloyds agerande på presskonferensen. Det handlade minst lika mycket om säkerhet. För som grädde på moset sprang en supporter in på planen och bad om Alex Morgan:s autograf i firandet efter att hon gjort mål.

Alex Morgans mål kom förresten på den här snygga och väl genomförda  frisparksvarianten:

Slutligen en liten sväng hem till Sverige, först i form av ett klipp från Linköping. På sistone har många lag nickat i ring i sitt omklädningsrum, och avslutat med att nicka bollen i en papperskorg. LFC ökade i förra veckan svårighetsgraden på leken genom att låta Claudia Neto passa på volley. Det gick ju bra…

Den här veckan spelas det en hel damallsvensk omgång på onsdagskvällen. Det känns förresten ovanligt att en hel omgång spelas på samma kväll. Det bör bli segrar för topplagen, för Linköping skall ju bara vinna mot ett formsvagt Umeå och Rosengård är ju jättefavorit hemma mot Göteborg.

Sara Lindén

Sara Lindén

Apropå Göteborg såg jag att Sara Lindén i lördags nådde drömgränsen 100 damallsvenska mål i GFC. Jag letade efter statistik som visar var det placerar Lindén bland damallsvenska målskyttar historiskt sett. Men jag hittade ingen. Någon som vet om det finns någon tillförlitlig sammanställning av damallsvenskans bästa målskyttar genom tiderna?

Alla övriga matcher har mer eller mindre inverkan på bottenstriden. Den mest intressanta tycker jag är Mallbackens viktiga hemmamatch mot Djurgården. Värmländskorna har bara tagit en poäng på de fem senaste omgångarna och är i stort behov av att vända trenden.

Damallsvenskan, Frauen-Bundesliga och damfotbollsdebatt

Publicerad den av
2

Vi är mitt inne i en damallsvensk omgång. I går spelade Djurgården och Piteå oavgjort och i dag har Linköping och Rosengård vunnit sina matcher. Linköping med hela 8–0 hemma mot Kvarnsveden och Rosengård med 2–0 borta mot Örebro.

På Behrn Arena spelade en hel hög OS-medaljörer. En intressant är Kif Örebros Hanne Gråhns. Hon har alltså aldrig spelat en landskamp, och hon ingick inte bland de 18 OS-spelarna. Ändå kom hon hem från Rio med ett OS-silver. Det får man väl ändå kalla för bra utdelning…

Hanne Gråhns

Hanne Gråhns

Omgångens spelare så här långt har varit Stina Blackstenius som gjorde tre av Linköpings åtta mål i dag. Hon är nu bara ett mål bakom lagkompisen Pernille Harder i skytteligan. Dock kan noteras att Blackstenius har gjort två fler spelmål än Harder.

Noterbart också är att LFC-duon skuggas av en Rosengårdstrio (Marta, Ella Masar McLeod och Lieke Martens) i skytteligatoppen. Det är på alla sätt bara två lag striden handlar om i årets serie.

* Samma upplägg lär det även bli i tyska Frauen-Bundesliga. Den serien inleds i morgon lördag med matcherna Duisburg–Essen (14.00) och Bayern München–Freiburg (16.00). Den senare direktsänds på DFB-tv med start 16.00.

En gedigen genomgång av alla ligans lag finns att läsa på bloggen Spelare 12. Personligen nöjer jag mig med att konstatera att allt talar för att Wolfsburg och Bayern München gör upp om guldet. Mitt tips är att Wolfsburg vinner den här gången.
Jag bygger den spådomen på att de har kvar större delen av förra säsongens lag. Den säsongen växte Nilla Fischer:s lag in i, och på slutet var man det starkaste laget. Dessutom har man lagt till två starka kort i Anja Mittag och Sara Björk Gunnarsdottir. Bayern däremot hade en fallande trend. Bayern behöver nog göra en lika stark höst som i fjol om de skall kunna försvara sitt guld.

Sara Björk Gunnarsdottir

Sara Björk Gunnarsdottir

Bakom de två stora känns det jämnt, jag tycker att det finns hela nio tänkbara mittenlag. Det tolfte laget är nykomlingen Borussia Mönchengladbach. De känns som det klart svagaste laget, och som en ofrånkomlig jumbo.

Inför ligan har det tyska förbundet gjort en intressant rundtur och besökt alla klubbar. Det har bland annat resulterat i tv-reportage från alla klubbarna. Väldigt välgjorda och sevärda klipp, som går att hitta på den här länken. Något för Svenska fotbollförbundet att fundera på inför nästa års damallsvenska.

På DFB-tv finns förresten även ett kort klipp med höjdpunkter från förra säsongen. Slutligen tror jag även att skytteligasegern står mellan Wolfsburg och Bayern, i första hand mellan Mittag och Vivianne Miedema.

* I England har Manchester City kopplat ett jättegrepp om ligaguldet. På söndag kan Kosovare Asllani:s lag ta ett stort steg även mot segern i WSL cup. Det är nämligen semifinaler i helgen. Citys hemmamatch mot Arsenal på söndag känns som den moraliska finalen. I den andra semifinalen möts uppstickarna London Bees och Birmingham.

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani

* Så till USA. Där börjar NWSL bli intressant igen, i och med att landslagsspelarna är tillbaka. Washington leder serien klart. De är också slutspelsklara. Det är även bra läge för trion Portland, Chicago och Western New York.
Men med fyra omgångar kvar att spela kan fortfarande Seattle och Sky Blue ta sig upp bland topp fyra. Fast de båda måste nog gå rent från nu för att få spela slutspel.

* Slutligen till den uteblivna debatten om svensk damfotboll efter OS-silvret. Den enda diskussionen som förts har handlat om Pia Sundhage:s framtid som förbundskapten. Jag har hela tiden upplevt det som att Sundhage önskat få fortsätta på posten.

Jag är däremot långt ifrån säker på att det är det bästa för svensk damfotboll – eller för Sundhage. Hon lär inte få en bättre chans att sluta än hon har nu. Hon kan lämna jobbet som folkets hjälte, trots att hon inte lyckats bygga det lag hon tänkt sig.

När det gäller tankar kring hur man kan utveckla svensk damfotboll har jag och Torbjörn Nilsson presenterat sådana på Torbjörns Facebooksida. Länk finns här nedan. Tyvärr har det inte blivit någon debatt kring det inlägget heller. Läs gärna och kom med synpunkter.

Ojämn cupfinal, Mittag och Solo

Publicerad den av
Svara

Efter ett antal späckade dagar har jag nu också till slut sett cupfinalen. Det var en väldigt bra match, men det var även oväntat stor klasskillnad på lagen. Jag tycker faktiskt att Rosengård var bättre än Linköping på alla positioner, på allt.

Det här innebär förstås inte automatiskt att Rosengård även kommer att vinna damallsvenskan. Där har Linköping dubbla fördelar. Dels har man tappat färre poäng, dels har man höstens seriefinal på hemmaplan den 9 oktober.
Med tanke på smällen i cupfinalen känns det även som en fördel för LFC att de får lite tid att smälta den här smällen.

Marta har med rätta fått mycket beröm för sin insats i cupfinalen. Det jag sett av henne i år är hon tveklöst damallsvenskans bästa spelare. Pernille Harder är också bra, men som jag ser det har danskan fortfarande en bit kvar till Martanivå.

Rosengårds brasilianska affischnamn borde ju ligga bra till för att återigen vinna Ballon d’Or, som världens bästa spelare under 2016.

Det som imponerade mest på mig i cupfinalen var dock inte Marta – det var kvaliteten på Rosengårds lagspel. Både offensivt och defensivt.

Rosengårds kollektiva press fick Linköpings landslagsbacklinje att bli sönderstressad i speluppbyggnaden. Inte nog med att Linköpings spelare hade klart sämre passningskvalitet, de kändes även stabbigare och hade sämre bollbehandling.

Utöver dåliga passningar från backlinjen reagerade jag över att Linköpings mittfältare inte kändes tillräckligt snabba i fötter och tankar. De blev ofta stillastående med bollen, till synes villrådiga.
Rosengårds spelare däremot verkade redan veta vad de skulle göra innan de fick bollen. De var mycket bättre på att flytta bollen i mottagningen och stod dessutom mycket oftare för precisa direktpassningar.

Rosengårds 3–1-seger var alltså hur säker som helst. Verkligen odiskutabel.

Men när lagen möts i den damallsvenska seriefinalen om knappt 1,5 månader kan det bli ett annat resultat. För LFC har ju nämligen en imponerande spets. Även när laget var spelmässigt överkört skapade man flera 100-procentiga målchanser. Dessutom är sannolikt Fridolina Rolfö ett tyngre avbräck för LFC än vad Gaelle Enganamouit är för Rosengård.

Slutligen lite spelarkritik. I Linköping var Stina Blackstenius den enda spelare jag tyckte var riktigt bra. Hon visade skön vinnarvilja. Hos Rosengård var i princip alla bra. Ella Masar McLeod går exempelvis från klarhet till klarhet. Hon är årets stora överraskning i damallsvenskan.

Sedan blev jag väldigt glad av att se Lotta Schelin. Hon växte under OS, och hennes första halvtimme i cupfinalen var det bästa jag har sett henne mot starkt motstånd på många år. Hon var till och med riktigt bra felvänd, något jag inte ens kan minnas när jag senast såg. Det kändes verkligen lovande, både för Schelin själv, landslaget och för Rosengård.

* Det om cupfinalen. I damallsvenskan tog Kvarnsveden och Kristianstad blytunga segrar i helgen. Den enda damallsvenska match jag hann kolla lite på var Umeå–Kvarnsveden, och av vad jag såg var gästernas seger helt i sin ordning. Borlängelaget var det klart bättre laget.

För Umeå är det en jobbig period, även om man kunde glädjas åt att både Hanna Glas och Hanna Folkesson kunde göra sina första inhopp i årets serie. Utöver att man är tabelljumbo kämpar ju klubben för att få ihop sin ekonomi. I förra veckan kom krav om sänkta löner från sponsorerna, något som fick kanslichefen Maria Viksten att skriva följande kommentar på klubbens hemsida.

Ett annat lag som har det jobbigt är Mallbacken. Här handlar det dock bara om det sportsliga. Laget är för dåligt i matcherna mot övriga bottenlag. Man har inte vunnit en enda match mot de övriga lag på den undre tabellhalvan – det kan kosta Mallbacken sin damallsvenska plats.

* I elitettan såg Växjö DFF till att öka spänningen i kampen om den andra damallsvenska platsen. Växjö vände 0–1 till 2–1-seger efter två sena mål av ugandiska Ritah Kivumbi. Se höjdpunkter här.

Resultatet innebär att fyran Växjö nu bara är fyra poäng bakom tvåan Hammarby. Mellan dem finns Hovås Billdal, två poäng från allsvensk plats.

* Dags för en liten internationell utblick. Dagens stora nyhet är att Anja Mittag lämnar PSG, hon har skrivit på för Wolfsburg. Det innebär att den tidigare Rosengårdstrion Mittag, Sara Björk Gunnarsdottir och Ramona Bachmann är återförenade i den tyska storklubben.

Till helgen drar Frauen-Bundesliga igång och känslan är att det blir en kamp i 22 omgångar mellan Wolfsburg och Bayern München. Övriga lag får kämpa om tredjeplatsen.

* I USA har Hope Solo valt att avsluta sin säsong även i klubblaget Seattle Reign. Hon anser sig helt enkelt inte ha kraft att spela vidare efter avstängningen och uteslutningen från landslaget. I dag släpptes ett klipp från en kommande dokumentärfilm, klippet är från precis efter att Solo fått beskedet om att hon inte längre är välkommen i landslaget.

Känslan av Solohistorien är väl att hon inte är välkommen tillbaka till landslaget efter avstängningen. Att det här är slutet för Solo. USA brukar vara bra på att hylla sina hjältar. Men det här känns ju vansinnigt dåligt skött. Vansinnigt dåligt.

* På torsdag lottas sextondelsfinalerna i Champions League. Gruppspelet spelades klart i helgen, därifrån avancerade nio lag. Apollon och Minsk var klara redan efter två matcher. I helgen gick de sällskap till sextondelsfinalerna av Avaldsnes, Breidablik, Biik Kazygurt, Medyk Konin, FC Zürich, Twente och Sarajevo. Det var väntade lag i åtta fall. Enda överraskningen var väl att Minsk slog ut Standard Liege.

I lottningen är Rosengård seedat och Eskilstuna oseedat. Eskilstuna kan alltså ställas mot Lyon, Wolfsburg eller Bayern München redan i första omgången. Det vore förstås en riktig mardrömslottning.

För Rosengård är tuffaste lotterna Manchester City, Chelsea och LSK Kvinner. Mer om alla tänkbara lottningar finns här.

USA stänger av Solo för fegiskommentarer

Publicerad den av
7
Hope Solo

Hope Solo

Under natten svensk tid har US Soccer meddelat att man stänger av Hope Solo i ett halvår och bryter hennes kontrakt med förbundet. Allt till följd av hennes kommentarer om att Sverige var fega i OS-kvartsfinalen.

Det är ju förstås ett helt orimligt straff för en anmärkningsvärd, men ändå harmlös förseelse. Tyvärr sänker det amerikanska förbundet sig självt här. När Solo har gjort olagliga handlingar med fara för andra har straffen varit betydligt lindrigare.

När hon behövdes var förbundet mesigt, men nu när det inte är någon viktig turnering på flera år, och det förekommit uppgifter om att man ska vilja få till ett byte på målvaktsplatsen, tar man i rejält för något som känns som en icke-händelse. Fegt.

För Solo är inte själva avstängningen så kännbar, däremot är det brutna landslagskontraktet det. De amerikanska landslagsspelarna får som bekant sin lön från förbundet, och inte från sina klubbar. Exakt vad det här innebär för hennes fortsatta spel med Seattle Reign i höst vet jag faktiskt inte ännu. Men det blir intressant att följa.

Länk till US Soccers beslut finns här.

Tillagt i efterhand: Här är en länk till en kommentar från Solo.

Tungt hot mot damfotbollen i Brasilien

Publicerad den av
Svara
Marta

Marta

Efter att ha slutat fyra i OS-turneringen bad Marta det brasiianska folket om fortsatt stöd.

Det ser dock mörkt ut för det talangfulla landslaget. OS har inte hunnit ta slut förrän man nås av tråkiga nyheter. Om jag har fattat den här artikeln rätt – jag har kört den genom Google Translate – så finns det långtgångna planer från Brasiliens Fotbollförbund att dra in stora delar av det ekonomiska stödet till sitt damlandslag. Laget är helt enkelt för dyrt – och det motsvarade inte förbundets förväntningar. Man skulle alltså kunna säga att det här är Sveriges fel…

En strypning av det ekonomiska stödet skulle följa den mall som gäller för damfotboll bland fotbollsförbunden i Sydamerika. Vad jag förstått är det för tillfället bara i Venezuela som man satsar någorlunda på damer. I Colombia är det ju exempelvis strid mellan spelarna och förbundet. Chile spelar bara någon landskamp per år, och så vidare.

De tråkiga uppgifterna får verkligen de problem vi har i Sverige att framstå som småpotatis.

Nej Sundhage, varför startar du så här?

Publicerad den av
6
Pia Sundhage

Pia Sundhage

Startelvorna  har kommit, och jag skakar uppgivet på mitt huvud.

Jag trodde att Pia Sundhage hade insett att hon inte kan spela med forwardstrion Olivia Schough, Sofia Jakobsson och Lotta Schelin. De tre har fått massor av chanser tillsammans, men har aldrig funkat ihop.

Visst är alla tre snabba, men de har varit odugliga på att samarbeta. När de tre har spelat ihop har vi haft jätteproblem att få fast bollen högt upp i planen.

Jag får alltså tyvärr väldigt dåliga vibbar av den svenska startelvan.

Jag hoppas självklart att Sundhage har gjort ett succéval, men på förhand finns det tyvärr inget som talar för det. Det är när vi har haft Fridolina Rolfö högst upp på topp som en tydlig bollmottagare som vi fått till ett hyfsat bra anfallsspel. Det näst bästa alternativet har varit Stina Blackstenius och jag skulle säga att tredje- och fjärdealternativen är Pauline Hammarlund och Kosovare Asllani.

22.30 är det avspark. Då får vi veta hur Sundhages elva står sig. Den ser ut så här i sin helhet: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Elin Rubensson – Schough, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Schelin – Jakobsson.

I den tyska elvan återfinns Dzsenifer Marozsan, som alltså inte är mer skadad än att hon kan spela med från start. Intressant. Så här ser den tyska elvan ut: Almuth Schult – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea Kemme – Melanie Behringer, Marozsan, Sara Däbritz – Anja Mittag, Melanie Leupolz – Alexandra Popp.

I bronsmatchen vann ett imponerande Kanada hur välförtjänt som helst med 2–1 mot Brasilien. Utöver målen hade Kanada två ramträffar, och John Herdman:s spelade stundtals ut det Brasilien som vårt svenska lag haft så svårt med.

Faktum är att jag tycker att Kanada har varit bäst av alla lag i OS. Men bäst får bara brons. Guldet går alltså till Sverige eller Tyskland.
Här är målen från bronsmatchen. Först det snygga 1–0-målet där Ashley Lawrence serverade Deanne Rose öpoet läge:

Sedan Christine Sinclair:s smarta löpning som gav 2–0. För passningen svarade Deanne Rose.

Slutligen Brasiliens reducering från Beatriz:

 

Guide till Sveriges första OS-final

Publicerad den av
12

Det är mindre än ett dygn till Sveriges största match någonsin i fotboll för damer. För nog måste väl kvällens OS-final rankas högre än VM-finalen 2003?

Tyskland är självklart favoriter i finalen, men vårt svenska lag har ju fixat dåliga odds i de två senaste matcherna, så inget är omöjligt.

I guiden inför semifinalerna fick jag fel i båda mina tips. Det har jag gärna igen… Däremot satte jag 42 av 44 spelare i startelvorna, vilket jag är rätt nöjd med. Fast ärligt talat var det inte några stora skrällar i laguppställningarna. Det känns faktiskt lite mer ovisst i elvorna inför finalen. Mer om det nedan.

22.30 Sverige–Tyskland
Tv/stream: Tv3, Viasat Sport, Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Sverige: 6, Tyskland: 2
Tips: 35–65.
Troliga startelvor: Sverige: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Elin Rubensson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Emilia Appelqvist, Lotta Schelin – Stina Blackstenius.
Tyskland: Almuth Schult – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea Kemme – Lena Goessling, Melanie Behringer, Sara Däbritz – Anja Mittag, Melanie Leupolz – Alexandra Popp.
Domare: Carol Anne Chenard, Kanada. Assisterad av Marie-Josee Charbonneau och Suzanne Morisset, båda Kanada. Fjärdedomare är Olga Marllin Miranda, Paraguay.

Tyskland har varit ett riktigt spöke för svensk damfotboll. I kväll hoppas vi på en rolig, svensk spökhistoria mot de regerande Europamästarinnorna.

Tyskland har totalt 10–2 i tävlingsmatcher mot Sverige. Eftersom Sverige och Tyskland nästan alltid varit seedade och båda kommer från Europa möts vi i princip aldrig i kval eller gruppspel, utan de tolv mötena i tävlingssammanhang har huvudsakligen handlat om om utslagsmatcher.

I Sveriges tre senaste mästerskapsfinaler har Tyskland stått i vägen för vårt landslag. Alla gånger har det blivit uddamålsförluster, två gånger efter golden goal. I kväll blir det inte golden goal, men det kan mycket väl bli förlängning.

Det är tyskorna som har vinnarkulturen och som därför får räknas som ganska klara favoriter i finalen. Att de dessutom har nio raka segrar i tävlingsmatcher mot Sverige påverkar förstås ytterligare.

De äldre spelarna i det svenska laget minns inte hur det är att vinna mot tyskorna i en viktig match. Däremot har de många minnen av tunga förluster – som från Gamla Ullevi i EM 2013 och från TD Place i Ottawa i fjolårets VM.

Lotta Schelin med Saskia Bartusiak i ryggen.

Lotta Schelin med Saskia Bartusiak i ryggen.

Till tyskornas fördel får även räknas att de gått runt på fler spelare. Bland utespelarna har bara Saskia Bartusiak och Melanie Behringer spelat mer än 400 minuter – båda har spelat alla tyskornas 450 minuter. I Sverige har åtta utespelare fler än 400 minuter hittills i OS. Här är den svenska speltiden inför finalen:

510 minuter: Hedvig Lindahl, Caroline Seger och Lotta Schelin.
498: Nilla Fischer.
437: Lisa Dahlkvist.
422: Kosovare Asllani.
420: Linda Sembrant.
419: Jessica Samuelsson.
416: Elin Rubensson.
309: Sofia Jakobsson.
274: Magdalena Ericsson.
248: Fridolina Rolfö.
160: Olivia Schough.
184: Stina Blackstenius.
120: Emilia Appelqvist.
103: Emma Berglund.
45: Jonna Andersson.
0: Hilda Carlén och Pauline Hammarlund.

Fortsätter vi leta tyska fördelar är en att laget faktiskt gjort flest mål av alla lag. Trots att laget har varit kritiserat, och inte hittat det spel man hoppats på, har man visat effektivitet. Totalt har Tyskland gjort tolv mål, att jämföra med Sveriges tre.

Men som bekant finns det inga spöken – och alla sviter har ett slut. Det svenska laget har agerat jättedödare två gånger i det här OS-slutspelet och borde inte darra inför det här finalmötet med tyskorna. Tvärtom borde vårt lag ha byggt upp ett starkt självförtroende.

Det är garanterat även en stor fördel för det svenska laget att det har tillbringat stora delar av spelen i Rio, och kan miljön. Tyskland kom till OS-byn från Belo Horizonte i går och har fått en hel del intryck att smälta de senaste dagarna.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Sverige har också en fördel i att Pia Sundhage gör sin tredje raka OS-final. Förhoppningsvis kan hon förmedla till sina spelare vad det handlar om. Ingen i den tyska truppen har upplevt en OS-final.

Rent fotbollsmässigt blir det intressant att se hur Sundhage balanserar laget. Att det blir 4-5-1 igen tar jag för givet. Jag gissar alltså att hon ställer upp som i semifinalen. Men det kan lika väl bli så att Sundhage väljer att återgå till att spela Sofia Jakobsson från start och att Emilia Appelqvist ställs åt sidan.

Frågan är hur djupt Sverige vågar backa i defensiven. Tyskland har ju lite andra spelartyper i sitt lag än USA och Brasilien. Jag tänker bland annat på nickstarka Alexandra Popp och på en hel hög riktigt vassa distansskyttar i Melanie Behringer, Sara Däbritz, Melanie Leupolz och möjligen Dzsenifer Marozsan, samt i de båda ytterbackarna Tabea Kemme och Leonie Maier.

Melanie Leupolz

Melanie Leupolz

Det finns alltså risker med att falla för djupt. Samtidigt vet vi att det svenska mittbacksparet är som bäst när de får jobba framåt. Trots de tyska hoten hade jag nog valt att fortsätta med samma typ av försvarsspel som i de senaste två matcherna. Det har lyckats klockrent och spelarna är trygga i arbetssättet. Vi får se hur Sundhage tänker.

Det är ju otroligt viktigt att Sverige inte kommer i underläge. Den svenska offensiven är ju lika svag som defensiven är stark.

Offensiven har blivit bättre sedan Sundhage insåg slutade spela Lotta Schelin som central forward och insåg att det behövdes en bollmottagare där. Både Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius har skött den rollen bra, och Schelin har kommit bättre till sin rätt i offensiven från kanten.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Personligen tror jag fortfarande att Sveriges offensiv hade vunnit ännu mer på att ha Schelin som inhoppare. Nu får hon lägga kopiöst med kraft i defensiven, där hon långa stunder agerar extra vänsterback. Det defensiva jobbet från början av matcherna kunde Sundhage låta någon annan göra, exempelvis Pauline Hammarlund eller Olivia Schough. Sedan kunde Schelin komma in efter typ 60 minuter, när övriga spelare börjar tröttna. Det borde innebära att hon skulle få extra effekt på sina långa löpningar.

Samtidigt inser jag att Schelin har rutin och att det kan finnas en psykologisk effekt av att ha henne på planen från start. Och jag tycker att hon har lyft sig under turneringen och nu gjort två bra matcher i slutspelet.
Hon slår en och annan farlig passning på egen planhalva, fast det vägs med råge upp av uppoffrande offensiva löpningar – och två straffar av högsta världsklass.

Tyvärr har jag sett Tyskland för lite för att kunna göra en djupare analys av lagets insats i OS. Den enda hela halvleken jag sett koncentrerat var den andra mot Australien, där man hade jätteproblem i försvarsspelet. Under de tyska slutspelsmatcherna har jag skrivit svenska segerkrönikor – och bara sett sista kvarten av vardera match.

Men jag har läst kommentarerna från Tyskland, kommentarer som varit långt ifrån positiva. Laget blev ifrågasatt redan när truppen presenterades och Lyonstjärnan Pauline Bremer inte bara ställdes utanför de 18, utan också utanför de 22. Bland annat tyckte sig bloggarkollega Rainer Fussgänger redan då kunna slå fast att det inte skulle bli tyskt guld. Vi får hoppas att han får rätt.

Rainer har även samlat tyska reaktioner på lagets finalplats. Flera av kommentatorerna tycker att utvecklingen inom damfotbollen går bakåt. Så är det förstås inte. De senaste åren har lagen i första hand utvecklats taktiskt och defensivt. Men det där brukar svänga, om något eller några år har de offensiva lagen hittat de vapen som behövs för att slå de som är defensivt skickliga.

Den tyska förbundskaptenen Silvia Neid gör sin sista match på jobbet i kväll. Hennes lag har trots allt sin styrka i offensiven, i effektiviteten. Svagheten finns i mittförsvaret. Där har man två tröga spelare i Annike Krahn och Saskia Bartusiak. Eftersom Neid gärna vill att ytterbackarna trycker upp högt är det tyska laget känsligt för löpningar in bakom det långsamma mittbacksparet. Det avslöjade Australien på skoningslöst sätt i gruppspelet.

Det är för övrigt lite konstigt att Neid, som har tillgång till så många talangfulla spelare, inte har lyckats bygga ett bättre mittbackspar. Bartusiak spelar ju numera mittfältare i Frankfurt och när Krahn flyttade hem från PSG var ingen av de tyska storklubbarna intresserad. Ändå har alltså Krahn och Bartusiak varit Neids förstaval.

Dzsenifer Marozsan

Dzsenifer Marozsan

Inför avspark har Neid fler besvär än mittbacksparet. Det tyska lagets tänkta storstjärna Dzsenifer Marozsan verkar nämligen missa matchen till följd av den muskelskada som gjorde att hon tvingades kliva av semifinalen i halvtid.

Jag skriver ”tänkta storstjärna” om Marozsan, för Lyonförvärvet med den grymma potentialen har ännu inte visat sin storhet i något seniormästerskap. I fjolårets VM åkte hon ut och in ur startelvan, och vad jag sett har hennes spel inte lyft i OS heller.

På så sätt behöver alltså inte Marozsans skada vara blytung för det tyska laget. Men för Neid handlar det om att välja vilken balansering hon vill ha på sitt lag. Jag gissar att Lena Goessling går in i elvan – och gör att tyskorna får en lite mer defensiv uppställning. Det offensiva huvudalternativet borde vara att Leupolz flyttar ett steg bakåt och att Mandy Islacker går in i startelvan.

Det är många spännande frågor inför finalen. Strax efter midnatt har vi alla svar. Förhoppningsvis har vi även fått en ny, svensk idrottsklassiker.

Slutligen också några få ord om bronsmatchen:

18.00 Brasilien–Kanada
Tv/stream: Tv10, Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Brasilien: 8, Kanada: 10
Tips: 55–45.

Kanada har chansen att försvara sitt OS-brons från London. Men Brasilien får räknas som knappa favoriter i den matchen, trots att Kanada har imponerat och trots att värdnationen inte gjort mål på drygt 300 minuter.

Läsning om en historisk finalplats

Publicerad den av
8

Man är fortfarande lite tagen efter gårdagens svenska bragd i Rio. Nu på förmiddagen har jag surfat runt lite och läst vad som skrivits om segern. Så här kommer en liten tidningskrönika.

Själv avbröt jag återigen min semester och skrev den här krönikan i BT. En kollega fick tag på Pia Sundhage som pratade om att spränga gränser.

I Göteborgs-Posten skrev Eric Hilmersson om svensk damfotbolls allra största stund. Han avslutade krönikan med följande ord om Sundhage:

”Hon har vunnit två raka OS-guld med USA. Nu har hon gett Sverige chansen att ta sitt första.
Aldrig mer kommer hon behöva försvara sitt ledarskap.
Aldrig mer.”

Där är vi inte överens. Klart att Sundhage ska behöva försvara sitt ledarskap, om hon leder laget åt fel håll. Men just nu finns det inte mycket att klaga på. Sundhage har anpassat taktiken efter spelarmaterialet på ett bra sätt. I semifinalen gillade jag att hon spelade Emilia Appelqvist från start istället för Sofia Jakobsson.

I Sydsvenskan kallar Kent Jönsson finalplatsen för svensk damfotbolls största framgång någonsin. Jag är beredd att hålla med. När vi var i VM-final 2003 slog vi i och för sig också Brasilien på vägen fram. Men nu har vi slagit oslagbara USA och Brasilien på bortaplan – det är vassare.

Även Johan Esk på Dagens Nyheter är inne på linjen om att finalplatsen är svensk damfotbolls största framgång genom tiderna. Han hyllar även Lisa Dahlkvist:

”Lisa Dahlkvist, det finns bara en sak att säga till dig:
Du är så otroligt, underbart cool.”

Och berättar om tystnaden på Maracana:

”När Lisa Dahlkvist vandrat iväg och hämtat bollen, promenerat till straffpunkten, kysst bollen och skickat den i mål och Sverige till lagets första OS-final…
…då blev det tyst. Jag visste inte att så många kunde låta så lite.”

I Svenska Dagbladet skriver Anders Lindblad om en historisk förvandling. Han utnämner Hedvig Lindahl till den genomgående bästa svenska spelaren i OS-turneringen.

”Lindahl var minutiöst förberedd på vilka straffskyttar Brasilien skulle skicka fram. Påläst och taggad. Och hon ‘gick rätt’ på alla fem straffarna. Knappast någon tillfällighet.”

I Aftonbladet skriver Jennifer Wegerup om en revansch för Sundhage. De har även ett tv-inslag där Robert Laul är rätt lycklig… Han tar upp frågan om framgången skall klassas som svensk fotbolls största framgång alla kategorier.

I Expressen tar Tomas Pettersson upp det faktum att den svenska taktiken sågas runtom i världen. Men som han skriver:

”Jag kan förstå att ni tycker att det är galet orättvist. Att Sverige spelar tråkigaste fotbollen i hela OS.
Men vet ni vad: Det skiter vi i.”

Slutligen ett Facebookinlägg. Jag hjälper Torbjörn Nilsson med hans Facebooksida. Under OS har han funderat lite kring svensk damfotboll. Här är hans tankar: