Det är hög tid för min matchanalys av förlusten från i fredags. Som jag ser det väcker 0–2 mot ett något svårbedömt Brasilien en hel del frågor, men ger också många nyttiga svar till Pia Sundhage.
Så sent som i slutet av november dömde jag ut Brasilien och gissade att landet snart skulle ha fallit ut från topp tio på världsrankningen. Då, strax efter att man blivit överkört av Frankrike, såg jag Brasilien som chanslöst i det stundande världsmästerskapet.
Sedan kom deras hemmaturnering i december där de slog USA i en match och spelade oavgjort mot samma lag i finalen. Där såg man att Brasiliens offensiv fortfarande är så bra att man kan slå vilket lag som helst.
Där var jag dock ändå mycket osäker på deras försvarsspel, framför allt på deras backlinje. Den osäkerheten finns kvar, även om den har minskat en aning.
Brasiliens förbundskapten Vadão (Oswaldo Alvarez) är känd i sitt hemland för att vara taktiskt skicklig. Den här våren har han tagit hem nästan alla landslagsaktuella utlandsproffs och tränar sitt landslag som om det vore ett klubblag.
Att han redan har lärt sina spelare mycket om försvarsspel syntes tydligt mot Sverige. Brasilien spelade ju nämligen ett utmärkt presspel och stressade sönder det svenska passningsspelet.
En taktisk detalj som Brasilien körde var att koncentrera sin press på att ta bort Caroline Seger. Hon hade ofta två–tre motståndare runt sig och hennes halvlek var inte alls lika bra som de båda mot Tyskland. Genom att få bort Seger från de svenska uppspelen lyckades Brasilien ofta grusa det svenska spelet.
Caroline Seger
Det är här det blir intressant för Pia Sundhage. Hon ställde ju i princip upp med ett halvt B-lag från start och ett helt B-lag i den andra halvleken.
Sundhage har ju som bekant valt att jobba in ett nytt spelsätt byggt på bollinnehav. För att kunna spela med stort bollinnehav mot lag i världstoppen krävs det att hon ställer en mängd spelare med boll- och passningsskicklighet av världsklass på planen i varje match.
Vi och Sundhage fick nu se att många av spelarna i hennes trupp saknar de nödvändiga kvaliteterna. Framför allt hade vi en fyrbackslinje där samtliga fyra hade jätteproblem i speluppbyggnaden. Vi hade en backlinje med goda defensiva kvaliteter och god snabbhet, men det var inte en spelförande backlinje, något som var väldigt tydligt när massor av uppspel hamnade nere hos Brasiliens målvakt.
Som jag ser det behövs minst tre passningsskickliga backar för att kunna spela på innehav mot de åtta bästa lagen på världrankningen. Sundhage har fyra backar med bra passningsspel, men spelar hon alla dem samtidigt tar hon stora risker när det gäller snabbheten.
Jag tror att fler lag kommer att möta Sverige genom att krympa ytorna centralt, precis som Brasilien gjorde. Då krävs det spelskicklighet på kanterna, framför allt från ytterbacksposition. Jag tycker att Jessica Samuelsson skötte sig klart godkänt i fredags, även i passningsspelet. Men just nu förordar jag ändå bollskickligare duon Elin Rubensson och Lina Nilsson som ytterbackar.
Vad jag förstått lutar det åt att Sundhage startar med följande lag mot Kina i morgon: Carola Söberg – Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Nilsson – Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.
Utöver målvaktsposten är det här troligen Sundhages elva i VM-premiären. Det är för övrigt även den elva jag hade valt till 4–1–3–2-systemet.
Men frågan är om 4–1–3–2 verkligen är rätt för Sverige. Systemet förutsätter ju nämligen att vi inte drabbas av skador och avstängningar. Utöver sex–sju av de som ingår i startelvan finns det nämligen väldigt få svenska spelare som besitter den bolltrygghet och passningsskicklighet som krävs för spelsättet.
Hanna Folkesson
Bland annat känns det som att vi står och faller med Seger i den defensiva nyckelrollen på mittfältet. De tester som gjorts med Linda Sembrant i positionen tycker jag inte har lyckats och varken Folkesson eller Lisa Dahlkvist är tillräckligt bolltrygga. Sembrant hade exempelvis väldigt svårt med tempot när hon pressades av brasilianskorna i fredags.
Även om jag nu har ifrågasatt Sembrant i ett par inlägg tycker jag att hon har en given plats i VM-truppen.
Brasilienmatchen gav en del andra intressanta svar på spelarfronten, bland annat på målvaktssidan. Jag hann bli väldigt orolig när Hedvig Lindahl blev liggande. Första tanken var att det var den nyopererade axeln som hade fått sig en rejäl smäll. Jag lugnades dock ganska snabbt när jag såg att det var handen som fått ta smällen.
Synd dock att Lindahl sannolikt har spelat färdigt i Algarve. Hon behöver all matchträning hon kan få. Med några fler matcher i kroppen tror jag att hon hade räddat Marta:s frispark. Nu uppfattar jag det istället som självmål, alltså att Lindahl inte rör bollen innan den tar i stolpen. För att förtydliga är det dock den typen av självmål man har svårt att gardera sig mot, alltså inte någon tavla.
Jag känner mig normalt inte trygg med Söberg. Men i fredags gjorde Örebromålvakten en utmärkt insats. Hon tog allt hon skulle och lite till. Dessutom var hon nära att även rädda Andressa Alves straff. Söberg stärkte sina VM-aktier.
Trots det är jag glad över rapporter från Hammarbyhåll som säger att Sofia Lundgren ser stabil ut i sin comeback. En formstark Lundgren känns som en given spelare i VM-truppen.
Jenny Hjohlman
Utöver Söberg gav även Jenny Hjohlman signaler om att hon skall med till VM. Visst stod hon för en makalös miss på slutet, en miss som fick SVT att ställa frågan om det var tidernas grövsta i landslagssammanhang.
Det kanske jag inte tycker eftersom bollen studsade och ju kom högst oväntat. Men visst är det långt ifrån godkänt att avslutet gick utanför. Dock visade Hjohlman under sin halvlek att hon förmår skapa chanser på egen hand, vilket är positivt.
Några spelare lär däremot ha minskat eller till och med spelat bort sina VM-chanser. I halvtid sa Eurosports expertkommentator Elin Ekblom Bak att hon tyckte att Sara Thunebro hade gjort en bra första halvlek. Jag hade inte kollat in Thunebro speciellt noga, men kände inte att jag sett så mycket positivt från Eskilstunabacken. Efter paus följde jag Thunebro noga och det jag såg var långt ifrån positivt.
Hon hade stora problem att hänga med i defensiven och passningskvaliteten höll inte VM-klass. Som jag ser det är hon fjärde alternativ på ytterbackplats och det är inte rimligt att ta med en 36-åring på nedgång som fjärdealternativ. Sundhage borde välja någon yngre förmåga där i stället – exempelvis Linköpings Magdalena Ericsson.
Utöver Thunebro kollade jag extra på våra forwards efter paus. Hjohlman har jag redan plussat för. Antonia Göransson fick en knapp kvart på topp utan att göra något väsen av sig. De sista 30 minuterna spelade hon yttermittfältare – och var godkänd. Göransson är dock långt ifrån den form hon hade för två år sedan och Vittsjöspelaren behöver nog höja sig om det skall bli någon VM-biljett.
De sista dryga 30 minuterna var det Olivia Schough som spelade bredvid Hjohlman på topp. Schoughs insats var så slätstruken att Eurosports kommentatorspar aldrig upptäckte att hon var forward. Det är inget bra betyg.
Faktum är att Schough hela tiden har en tendens att nästan vara rätt. Hon är i närheten av situationerna, men samtidigt så långt ifrån att inget händer. Visst är Schough en kul tjej som sprider glädje i truppen, men för mig är hon ingen VM-spelare. Där är hon inte ens nära…
Marija Banusic
Marija Banusic uträttade klart mycket mer på sina tio minuter i tremannaanfall med Hjohlman och Schough än den sistnämnda på 30 minuter. Banusic gick in i nickdueller, slog en utmärkt högerhörna och hade en fin genomskärare. Hennes insats gav mersmak. Hon visade att hon vill med till Kanada.
Jag tror att det var Elfsborgs tränare Magnus Haglund som en gång sa till mig att de matcher han upplevt som fantastiska live alltid blir lite sämre när han ser om dem medan matcher han upplevt som kass blir bättre.
Jag satt på jobbet och ringde en massa samtal under den första halvleken mot Tyskland. När jag tittade upp på tv-skärmen på redaktionen upplevde jag att det antingen var tyska anfall eller svenska felpassningar.
Den bilden var klart missvisande. De första tre minuterna var riktigt svaga från svensk sida, eller framför allt från Linda Sembrant. Mittbacken kom helt fel in i matchen och orsakade båda baklängesmålen.
Men de sista 42 minuterna av halvleken var inte någon katastrof. Halvleken var inte bra, men inte heller usel. Jag hade totalt 5–1 i öppna målchanser till tyskorna i halvleken, alltså bara 3–1 under sista 42 minuterna.
Totalt sett tycker jag att det är en rätt svåranalyserad match. Klart är att Sverige var hypereffektivt efter paus. När Sofia Jakobsson satte 4–2-målet hade jag 7–5 i öppna målchanser till Tyskland. Alltså fyra mål på fem svenska chanser. Med sådan effektivitet i VM kan det bli guld…
Skall man vara kritisk kan man dock konstatera att Sverige länge hade väldigt svårt att skapa något på eget spel. Två av målen var ju rena bjudningar av Tyskland. 2–2 bjöd en matchotränad Nadine Angerer på och vid 4–2 gjorde de tyska mittbackarna en slät figur. Lägg till att 1–2 var turartat då Caroline Seger:s skott ändrade riktning.
I VM-slutspelet lär lär det tyska laget vara mer samspelt och inte bjuda på lika mycket. Möter vi dem då lär vi alltså behöva skapa mer på egen hand.
Dock kan man vända på det och konstatera att tyskorna inte heller lyckades skapa så mycket i spelet. Till slut vann vi nämligen målchanserna med 8–7 – vilket förstås är väldigt starkt.
Defensivt var det ju bara den där matchupptakten. Linda Sembrant kom billigt undan i Eurosports sändning. Men det var ju för att hon missade ett enkelt uppspel som 1–0 tillkom och det var Sembrant som kom helt fel i den nickduell mot Alexandra Popp som skapade det tre mot två-läge som ledde till 2–0. Montpellierbacken rusade även bort sig när tyskorna kom tre mot en i den andra halvleken. Sembrant bör alltså inte ha stärkt sin aktier i jakten på platsen bredvid Nilla Fischer i mittförsvaret.
I Eurosports sändning fick Elin Rubensson kritik för sitt agerande i samband med 2–0. Personligen har jag svårt att klandra Rubensson speciellt mycket där. Totalt sett tycker jag tvärtom att Göteborgsförvärvet gjorde en riktigt bra match.
Kollar vi övriga spelare så håller jag Caroline Seger som vår klart bästa spelare över 90 minuter. Seger var den enda på mittfältet som klarade av att hålla passningskvalitet när tyskorna pressade som hårdast. Jag har ofta varit lätt kritisk mot PSG-spelaren, men den här gången njöt jag av hur hon spelade sig ur alla situationer.
Jag tycker även att båda våra forwards var duktiga. Kosovare Asllani lyser av självförtroende och försöker göra något konstruktivt varje gång hon får bollen. Och Sofia Jakobsson var lysande. Det var verkligen en match där hennes arbetsförmåga kom till sin fulla rätt.
Faktum är att jag satt och funderade på om huruvida Lotta Schelin var saknad eller inte. Jag kom fram till att vi kanske till och med vann på att spela utan Lyonstjärnan. Schelin har ju en bättre bollbehandling och är kanske säkrare när målchanserna dyker upp, men det kopiösa arbete som Jakobsson lägger ner, det får man inte från Schelin.
Skönt också för laget att känna att det inte står och faller med anfallsesset, utan att det finns fullgoda alternativ.
I övrigt på spelarsidan tycker jag att Hedvig Lindahl gav ett väldigt gott och säkert intryck. Med tanke på hur målvaktssituationen är så var Lindahls säkra spel kanske det bästa beskedet av alla till Pia Sundhage från den här matchen.
Men det är klart att även vändningen är mentalt viktig. Att veta att det går att vinna trots 0–2 mot tyskorna är en vetskap som kan bli otroligt viktig framöver för landslaget. Jag tror faktiskt även att Rosengård kan ha nytta av den här segern när de ställs mot Wolfsburg i Champions League.
Det var lite tankar kring Tysklandsmatchen. Dags att sova lite innan det är dags att dra igång uppsnacket inför Brasilienmatchen.
Pia Sundhage har presenterat startelvan till morgondagens möte med Tyskland. Den ser ut så här:
Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jessica Samuelsson – Caroline Seger – Lisa Dahlkvist, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani.
Lotta Schelin har problem med nacksmärtor och migrän och får inleda Algarve cup från bänken. Hade hon varit med hade sannolikt Jakobsson spelat på högerkanten och Dahlkvist börjat på bänken, vilket i sin tur indikerar att Sundhage har bestämt sig för att Seger bakom Jakobsson, Folkesson och Sjögran är vårt VM-mittfält och att Schelin/Asllani är vårt VM-forwardspar.
Dessutom är Lindahl tillbaka i målet, något som känns naturligt. Allt talar ju för att hon är vår VM-målvakt även den här gången.
Det är i backlinjen frågetecknen finns. Som laget är uppställt på förbundets hemsida inleder Rubensson till höger och Samuelsson som vänster mot tyskorna. Jag hade nog spontant satt upp dem tvärtom, men kanske Sundhage resonerar att hon då går miste om Rubenssons fina inläggsfot.
Linda Sembrant
I mittförsvaret blir det Sembrant som tar plats bredvid Fischer. Det innebär att vi har ett mittbackspar som håller högsta världsklass i luften och som har ett utmärkt passningsspel. Däremot finns det stora frågetecken för snabbheten.
En annan notering man gör är att det är ett lag med ovanligt stor defensiv balans som Sundhage ställer upp med. Hon brukar balansera sina elvor väldigt offensivt – ofta lite väl offensivt enligt min mening. Men här gör hon alltså en kursändring. Om den är tillfällig återstår att se, men visst blir det intressant i morgon 17.00 att se hur vi står upp mot världsettorna från Tyskland?
Tidigare i dag presenterades truppen till bortamötet med Finland den 12 februari. Det var på många sätt väntade namn bland de 20 spelare som Pia Sundhage tog ut.
Genom att hon ökade med två från de 18 hon tog ut till Norgematchen i La Manga samt att Malin Reuterwall och Fridolina Rolfö är skadade gavs plats för samtliga inkallade reserver till den förra samlingen plus att Charlotte Rohlin tillkommer.
Lägg till att Hedvig Lindahl och Jessica Samuelsson också finns på skadelistan och vi behöver bara stryka en målvakt för att ha en klar VM-trupp med 23 spelare.
Det lär krävas rätt mycket för att någon utanför de här spelarna skall slå sig in. Ännu tuffare blir det att ta plats i startelvan, i varje fall för offensiva spelare. Både mittfältare och forwards känns ganska klara i nuläget, i backlinjen är det däremot fortfarande konkurrens, både om en mittbacks- och om båda ytterbacksplatserna.
Även om Sundhage försöker lägga en dimridå om vem som skall vakta målet så har Lindahl ett bra grepp om den platsen – bara hon blir frisk. Gissningsvis är det bara en supervår från Sofia Lundgren som kan ändra på den saken. Carola Söberg, Reuterwall och Hilda Carlén känns inte som några hot mot en frisk Lindahl.
När jag skriver att platser är klara i nuläget så tänker jag på laget till VM-premiären. Sedan vet vi väl alla att det sällan är premiärelvan som även spelar i en turnerings sista match, inte ens om man klarar sig utan skador. Vissa spelare växer, medan andra tappar. I VM 2011 minns vi exempelvis hur Josefine Öqvist snodde startplatsen bredvid Lotta Schelin från Jessica Landström under pågående mästerskap. Vem kan bli sommarens sensation?
När jag skrev det förra inlägget trodde jag inte att det skulle bli någon speciellt positiv slutrapport från årets första landskamp. Men det som såg så mörkt ut i halvtid blev till slut en 3–2-seger med en hel del positiva inslag.
Det bästa var förstås att vårt landslag fick känna att de kan vända underlägen mot hyfsat starka motstånd. I den andra halvleken gjordes också en hel del riktigt bra individuella prestationer, något som förstås är glädjande. Dock tycker jag inte att man skall ta till de överord om insatsen som noterats från en del håll, bland annat från förbundskapten Sundhage.
Om vi börjar med det negativa, alltså försvarsspelet i den första halvleken. Utöver de två målen var det ytterligare någon gång som Isabell Herlovsen sprang ifrån vår alltför högt stående backlinje. Då slogs bollarna dock mot hörnflaggorna, vilket innebar att det inte blev några farligheter.
TV12:s expert Malin Swedberg var inne på att backarnas höga positioner kan ha berott på att man är vana vid att ha Hedvig Lindahl bakom sig, en målvakt som jobbar väldigt långt ut. Det kan förstås ligga något i det, men jag har kollat målen igen och så långt ut som målvakten hade behövt vara för att avstyra dem jobbar knappast några målvakter – alltså inte ens Lindahl.
Trine Rönning
Vid det första målet läste Herlovsen spelet lysande och chansade på att Trine Rönning:s rensning skulle bli rak och lång – vilket den också blev. Den svenska backlinjen såg inte riskerna innan det var för sent. Eller. Här kunde Carola Söberg ha avstyrt om hon läst situationen bättre.
Att Söberg är långt ute i förstaläget tycker jag är helt i sin ordning. Men när Emma Berglund är så nära Herlovsen måste Söberg backa in i målet igen.
Vid det andra målet klandrar jag däremot inte Söberg. Hon har en bra position för att ta emot den hemåtnick som Nilla Fischer ser ut att vilja göra. När Fischer totalmissar innebär det samtidigt att Söberg hamnar i en hopplös position.
Fischers första halvlek är den sämsta jag sett henne göra i landslaget defensivt sett. Däremot gillar jag hennes bidrag till anfallsspelet, alltså att hon hela tiden försöker vara konstruktiv i sitt passningsspel, både det korta och det långa.
Mia Carlsson
Men trots Fischers svaga insats blev det Emma Berglund och Mia Carlsson som fick bära hundhuvudet. Jag trodde faktiskt att bytena i halvtid var förbestämda, men här blir det klart att Carlssons inte var det. Däremot säger Berglund här att hennes var en försiktighetsåtgärd.
Den slutsats man kan göra av det här är att Carlsson är borta ur diskussionen om vem som skall vara vänsterback i VM. För om Pia Sundhage tänker ge Carlsson chansen fler gånger var bytet väldigt opsykologiskt. Det sätter nämligen en sanslös press på Carlsson nästa gång hon kliver in på planen i landslagsdressen. Onödigt. Det var det negativa.
Nu till det positiva. Allra mest positiv var Hanna Folkesson. Hon var bäst i den första halvleken och tillhörde de bästa även i den andra, vilket totalt gör henne till matchens lirare.
Den som fixade vändningen var dock Kosovare Asllani som själv gjorde två mål och dessutom hade ett läckert assist. Asllanis andra halvlek är alltså ännu ett stort glädjeämne. Har du inte sett målen finns de för övrigt på det här klippet.
Personligen gladdes jag även ganska rejält över Lotta Schelin:s insats. Jag upplevde det som att hon inte blev lika stillastående och passiv som i många av de senare landskamperna. Schelin var ofta på språng, något som ledde till flera bra chanser och till slut även till ett mål.
Framför allt är Schelins löpning vid 3–2-målet ett stort glädjeämne. Jag tycker ju som bekant att hon alltför ofta startar sina löpningar i mitten och springer ut mot hörnflaggorna. Hon börjar alltså vid en mittback och springer in bakom en ytterback. Vid 3–2-målet började Schelin ute hos den norska högerbacken och sprang in bakom mittbackarna. Det är precis den löpning jag vill se henne göra mycket oftare.
Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72
Även om det var mer slumpartat den gången gjorde Schelin även samma löpning vid det friläge som Ingrid Hjelmseth räddade via stolpen. Plus ytterligare någon gång. Lovande.
Att även Pia Sundhage vill se Schelin springa mer blev tydligt när tv-kommentatorerna rapporterade att Sundhage skrek på Lotta att mata djupledslöpningar de sista tio minuterna.
Mitt minne av Schelin från VM 2011 var att det blev målchanser i princip varenda gång hon fick bollen. Hon var rörlig och kom ofta rättvänd in i straffområdet. Den Schelin tycker jag mig inte ha sett speciellt ofta de senaste åren. Men i den här matchen såg jag hoppfulla tendenser. För skall Sverige lyckas i VM måste vi ha en Lotta Schelin som hela tiden är ett hot mot motståndarnas backlinje.
Vad var då den här insatsen värd?
Det är faktiskt en rätt svår fråga. Ser man till laguppställningarna skall Sverige nog vinna med fler än ett mål. Vi hade nämligen det närmaste en VM-elva vi kan komma i dagsläget, medan Norges lag var väldigt reservbetonat. Dessutom hade vi fem spelare i startelvan som är i tävlingssäsong. Norge hade såvitt jag kan se ingen. Till norsk fördel fanns å andra sidan att de haft några fler träningar tillsammans inför matchen medan Sverige bara hade haft ett pass.
Ingvild Stensland
Kollar vi vilka spelare lagen saknade var vi utan två bärande spelare i Lindahl och Caroline Seger. Norge saknade däremot en hel hög nyckelspelare. Bland de elva som spelade flest matcher i VM-kvalet för Pelleruds gäng saknades Nora Holstad Berge, Ingvild Isaksen, Caroline Graham Hansen, Elise Thorsnes och så nöjde sig Ada Stolsmo Hegerberg med att hoppa in den sista halvtimman.
Utöver den kvintetten har man ordinarie lagkaptenen Ingvild Stensland på väg tillbaka efter en korsbandsskada. Norge var alltså ganska långt från sin förstauppställning, medan vi var ganska nära. Oavsett kvaliteten på det norska laget skall vi dock vara nöjda med att ha vänt 0–2 till 3–2 och inlett VM-året 2015 med en seger.
I en artikel i Expressen i dag säger Pia Sundhage att hon tror att hon får sparken om Sverige misslyckas i sommarens VM:
”Då åker jag ut med huvudet före. Det borde jag göra. Det står i förbundets strategidokument att det är medalj som gäller. Jag har svårt att se att jag överlever om vi förlorar en kvartsfinal.”
Jag tror faktiskt att hon har fel och att hon absolut kommer att sitta kvar även vid förlust i kvartsfinal, i varje fall om laget kvalar in till OS. För klarar vi OS-kvalet lär Sundhage knappast behöva vara rädd för sin sysselsättning fram till och med mästerskapet 2016.
Thomas Dennerby
Minns att Thomas Dennerby hängde kvar på jobbet trots fiaskoinsatser både i VM 2007 och i EM 2009. Visst, det är kanske nya tider nu men Sundhages namn är fortfarande så stort i Damfotbollssverige att jag tror att hon har råd med ett misslyckande. Det som möjligen skulle kunna förändra situationen är om spelarna tappar förtroendet för henne.
I kväll fick vi veta vilka spelare som har Sundhages förtroende. Hennes startelva till morgondagens match mot Norge ser nämligen ut så här:
Carola Söberg – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Mia Carlsson – Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Lotta Schelin, Kosovare Asllani.
Om det hade varit VM-premiär i morgon hade vi alltså ställt upp med aktuell elva. Det är till nio elftedelar samma elva som Sundhage ställde upp med i förra årets två viktigaste matcher, de båda VM-kvalmatcherna mot Skottland.
Det är således ingen tvekan om att det här även är den elva Sundhage hade spelat om det hade varit VM-premiär i morgon.
Den ena ändringen från Skottlandsmatcherna är naturlig, det handlar om att opererade Hedvig Lindahl lämnar plats i målet för Carola Söberg.
Mia Carlsson
Den andra ändringen är både anmärkningsvärd och intressant. Det handlar förstås om att Mia Carlsson får förtroendet som vänsterback. Hon är så ny i landslagstruppen att förbundets hemsida inte har lärt sig att hon stavar efternamnet med C…
Jag skall ärligt säga att jag inte sett Kristianstadsbacken så ofta heller och att jag inte kan bedöma hennes kvaliteter som vänsterback. Däremot vet jag ju förstås att hennes huvudspel är av högsta klass, vilket är intressant. Och ytterbacksplatserna är ju öppna för tävling under våren så Carlsson kommer garanterat att ha ögonen på sig i morgon.
Om någon undrar spelade Lina Nilsson och Sara Thunebro i varsin Skottlandsmatch i fjol. Det är alltså på deras bekostnad som Carlsson kommer in i Sundhages förstaelva.
En annan intressant notering är att Sundhage har valt att spela vidare med det 4–1–3–2-upplägg som hittills har funkat väldigt dåligt mot starkt motstånd. Vi får hoppas att det vänder i morgon.
I morgon är det Tjugondag Knut och då dansas julen ut. Under julgransplundringen kan man slå på TV12 och se Sveriges första landskamp VM-året 2015.
Glädjande nog är alltså morgondagens landskamp mot Norge i La Manga tv-sänd. Just den här typen av matcher brukar annars spelas inför en mycket begränsad åskådarskara, vilket är tråkigt. Men beröm till de/den på förbund och TV12 som fixat att det blir fotboll till julgransplundringen. 18.30 är det för övrigt avspark.
Även om vi ännu är tidigt på säsongen men morgondagens möte med Norge kommer ändå att kunna säga ganska mycket om vad som väntar framöver. Pia Sundhage har ju nämligen varit ganska tydlig med att det breda testandet är över och att fokus under vårens matcher blir att spela ihop en startelva.
De 18 spelare som är med i La Manga och de tre som lämnat återbud är sannolikt tillsammans med Hedvig Lindahl och Jessica Samuelsson de 23 som i nuläget ligger närmast en VM-resa. För övriga gäller det att övertyga Sundhage om sin kvalitet under våren.
Klart är nog också att det skall väldigt mycket till om någon utanför de 23 skall lyckas slå sig in i startelvan till VM-premiären mot Nigeria den 8 juni 22.00. Alltså måste exempelvis en spelare som Charlotte Rohlin göra en supervår om hon skall vara aktuell.
De positioner som känns mest ovissa är hur backlinjen skall formeras. Nilla Fischer är förstås given, medan det finns flera alternativ på övriga tre platser. En första indikation på hur Sundhage tänker kommer sannolikt redan i kväll – om hon nu presenterar sin startelva lika tidigt som hon brukar.
Nilla Fischer
I ett lagbygge behöver man förstås många olika typer av spelare och personligheter. I mitt inlägg om USA nyligen skrev jag om vikten av att ha vinnartyper på planen när det avgörs. Som jag ser det är vinnartyper en bristvara inom svensk damfotboll. Jag snackar om spelare som är beredda att offra allt för att vinna, spelare med järnpsyke som kliver fram och bär sitt lag när det är illa ute.
Som jag ser det har vi bara en sådan vinnare – och det är Fischer. Det är inte lätt att hitta någon mer under våren, för spelare med sådan inställning växer inte på träd. Under VM 2011 visade Lisa Dahlkvist att hon kan ikläda sig den här rollen. Tyvärr har hon inte fortsatt att utvecklas till den stora ledare som man hoppats.
En spelare som har mycket skalle är Lisa Ek. Den här GP-intervjun säger ganska mycket om vilken inställning hon har. Spontant ser jag inte Ek som VM-spelare, i varje fall inte i nuläget. Hon är ju ändå 32 år och har varit väldigt skadeförföljd. Men skulle hon visa form under våren vore hon ändå en intressant joker genom sitt psyke.
Lisa Ek
För som sagt, när Sundhage letar spelare till sin VM-trupp är det i första hand järnpsyken hon skall leta efter.
Det är för övrigt även en uppgift för förbundskaptenerna på flick- och juniorsidan att leta upp de spelare som har starkast psyke. Som jag ser det är det kanske den allra viktigaste uppgiften om vi skall kunna ta ytterligare ett litet kliv och bli en seriös utmanare om guldmedaljerna i de stora mästerskapen.
* Det spelades en del fotboll i helgen som var. Bland annat drog fyrnationsturneringen i kinesiska Shenzhen igång. Den är intressant eftersom samtliga fyra lag även kommer att spela i VM. I den inledande omgången vann Kanada med 2–1 mot Sydkorea medan Kina och Mexiko spelade 0–0.
Jag såg stora delar av den andra halvleken i Kinas match. Där skapade kinesiskorna chanser för att göra ett par mål. Effektiviteten var dock dålig, något som jag upplever som ett genomgående problem för Kina, Sydkorea och Nordkorea – tre bollskickliga lag som liknar varandra på många sätt.
Mexiko var väldigt blekt, men bjöds kanske på matchens allra bästa chans av den kinesiska backlinjen. Den och andra höjdpunkter från matchen går att se på den här länken.
* Franska D1 Feminine återstartade i helgen efter sitt korta juluppehåll. Där blev både Lotta Schelin och Caroline Seger målskyttar. Båda gjorde mål som betydde 3–0. Schelins kom i 9–0-segern mot bottenlaget Issy, medan Seger fastställde slutresultatet i det prestigeladdade Parisderbyt mot Juvisy.
PSG:s seger innebär att Juvisy nu kan glömma spel i Champions League till hösten – om inte reglerna för turneringen görs om. D1 Feminine är för övrigt rätt tråkig i år. Utfallet hittills sammanfattas bäst så här:
* Lyon har vunnit alla matcher.
* PSG har vunnit alla matcher utom den mot Lyon.
* Juvisy har vunnit alla matcher utom de fyra mot Lyon och PSG. * Övriga lag gör upp om fjärdeplatsen.
I toppen av skyttligan tätnade det ytterligare sedan Eugenie Le Sommer blev tremålsskytt för Lyon. Det är just suveräna serieledarnas tre forwards som gör upp om titeln. Schelin och Le Sommer leder på 21 mål, ett före Ada Stolsmo Hegerberg. Fjärdeplatsen delas av Kosovare Asllani och Gaetane Thiney på tio mål, alltså tio bakom Hegerberg.
* Slutligen är det ikväll som vi får veta vem som får Ballon d’Or och koras till världens bästa spelare 2014. Vi får också veta om Stephanie Roche blir första kvinna att vinna Puskas Award, priset till årets snyggaste mål i världen. Eurosport sänder Fifagalan med start 18.15.
Wolfsburg ser ut att förstärka med Yuki Ogimi. Därmed förstärker de tyska serieledarna också greppet om topplaceringen på alla Europas klubbrankinglistor.
Nu kring jul och nyår har noterat två färska sådana listor. Dels har utmärkta svenska bloggen Spelare 12 kommit med sin senaste rankning. Dels har nya sidan Women’s Football Daily gjort en rankning.
Båda bygger på den senaste tidens resultat. Ändå är de rätt olika.
Spelare 12 har följande tio i topp:
1) Wolfsburg
2) Bayern München
3) PSG
4) Lyon
5) Rosengård
6) Turbine Potsdam
7) FFC Frankfurt
8) Juvisy
9) LSK Kvinner
10) Göteborgs FC
Women’s Football Dailys lista bygger på ett brett statistiskt underlag som förklaras här. Listan har följande tio lag i toppen:
1) Wolfsburg
2) Lyon
3) PSG
4) FFC Frankfurt
5) Rosengård
6) Turbine Potsdam
7) Juvisy
8) Bayern München
9) LSK Kvinner
10) Stabaek
Det går att ha många synpunkter på listorna. Den matematik som gör att två norska lag hamnar på tio i topp gör mig lätt kritisk. Och även om PSG slog ut Lyon ur Champions League tycker jag inte det är rimligt att Parisklubben rankas före Lyon. Men man får ju ta sådana här rankinglistor för vad de är – en kul grej.
Den enda rankinglista som har egentlig relevans är ju Uefas officiella och den bygger ju bara på Champions League, vilket gör den högst missvisande.
Personligen har jag funderat lite över vilka lag som har högst potential i Europa. Alltså vilka som skulle vinna om alla lag alltid presterade på toppen av sin förmåga.
Jag är rätt övertygad om att Lyon är etta och Wolfsburg tvåa på en sådan lista, även om Wolfsburg knappar in om de gör klart med Ogimi. Sedan borde Rosengård vara heta kandidater till tredjeplatsen.
Utöver rankinglistorna presenterade häromdagen fyra av de personer som ligger bakom podden Women’s Soccer Zone sina toppspelare från 2014 i det så kallade #ZoneAwards. De tog ut världens bästa spelare lagdel för lagdel samt bästa unga spelaren, bästa managern och bästa matchen. Eftersom de fyra har olika nationalitet, täcker sportens två bästa kontinenter och bevakar olika ligor tycker jag att listorna är lite intressanta.
Alla fyra var överens om att Champions Leaguefinalen var 2014 års bästa match. Där har jag inte heller någon avvikande synpunkt.
Hedvig Lindahl
När det gäller världens bästa målvakt i fjol fick faktiskt Hedvig Lindahl och Almuth Schult två röster vardera. Där har jag svårt att instämma, även om jag måste säga att målvaktsbiten var svår under fjolåret. I min ranking var Hope Solo trots allt högst placerade målvakten, men det var långt ifrån överlägset. Andra namn som flashade förbi var bland annat Alyssa Naeher och Erin McLeod.
Även i kategorin bästa back hade vi svensk representation i form av Nilla Fischer som fick tre röster medan Lara Dickenmann fick en. Här är jag helt enig med juryn då jag ju hade just Fischer och Dickenmann som de två högst placerade backarna på min rankning.
Årets mittfältare delades med två röster vardera på Kim Little och Louisa Necib. Det stämmer ju också ganska bra med min ranking där Little, Nadine Kessler, Shirley Cruz, Veronica Boquete, Carli Lloyd och Necib i nämnd ordning var de högsta placerade mittfältarna.
Intressant att fyra olika spelare fick röster som årets forward; Amy Rodriguez, Eugenie Le Sommer, Christen Press och Vivianne Miedema. Le Sommer och Press var med på min lista, Miedema just utanför medan Rodriguez inte nämndes. Trots viss överensstämmelse är det den positon där jag står längst ifrån Women’s Soccer Zones jury. Jag hade ju Gatene Thiney, Lauren Holiday och Anja Mittag som mina toppar.
Ada Stolsmo Hegerberg
Bästa unga spelare är en kul kategori. Jag räknar ung spelare som 20 år eller yngre. Där hade jag Miedema i topp närmast före Ada Stolsmo Hegerberg och Asisat Oshoala. I #ZoneAwards föll rösterna på fyra olika spelare. Hegerberg och Miedema var med liksom Pauline Bremer och Leah Williamson.
Managerkategorien väljer jag att lämna därhän, för den är ju närmast omöjlig för en utomstående att bedöma. Röster där gick dock till Ralf Kellerman, Maren Meinert, Laura Harvey och Mark Parsons.
Slutligen fick Kessler tre röster som världens bästa spelare 2014 alla kategorier. Tydligen fick man inte rösta på samma spelare i två olika kategorier, för då skulle ju Kessler även ha vunnit mittfältskategorien. Den fjärde rösten tillföll Boquete. Här röstar jag som bekant på Kim Little.
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg. Det har alltså blivit dags för bloggens stora årskrönika.
Jag har ju tidigare sammanfattat 2014 med diverse statistik och en genomgång av utmärkelser. Här kommer en mer spretig genomgång av damfotbollsåret 2014. Trevlig läsning.
Årets afrikanska mästarinnor: Nigeria. Afrikas stora damfotbollsnation gjorde som de brukar – vann Afrikanska mästerskapen och kvalade in till VM. Det var Nigerias nionde seger av elva möjliga i mästerskapet. I finalen av afrikanska mästerskapet besegrades Kamerun med 2–0:
Årets asiatiska mästarinnor: Japan hade blivit världsmästare och tagit OS-silver, men något asiatiskt mästerskap hade man inte vunnit. Inte förrän i maj då man vann ett något brandskattat mästerskap. Dels för att Nordkorea var avstängt, dels för att japanskorna spelade utan flera av sina bästa Europaproffs. Det hindrade dem alltså inte från att ta hem titeln.
Årets autobahn: VM-kvalet blev en lätt resa för svensk del. Även om landslagsåret väckte många frågetecken går det att glädjas åt hur smidigt det gick i alla tävlingsmatcher, inklusive de båda mot huvudmotståndaren Skottland. Facit i VM-kvalet blev full poäng och 32–1 i målskillnad – bara Tyskland, Frankrike och England hade bättre tabellrader. Vi släppte inte in ett enda spelmål. Baklängesmålet kom nämligen på straff från Kim Little. Framåt gjorde Lotta Schelin tolv och Kosovare Asllani fem mål.
Årets Bagdad-Bob: Den i Tyresö som skrev det här på klubbens officiella hemsida i mitten av januari när man presenterade fyra nyförvärv från Brasilien:
”Som supporter känner du till vår 7-års vision som där den sportsliga delen 2005 döpte till ‘Från lingonserien till Champions League’. En sjuårsplan där de viktigaste fundamenten var att ta oss tillbaks från div.3 till Allsvenskan från 2006 till 2010, vinna SM-guld 2012, konkurrera om slutsegern i Champions League 2013/2014 och säkerställa fortsatt spel i Champions League 2014/2015. En plan som vi med hårt arbete, kreativt tänk och såklart lite tur lyckades ro i land till fullo.”
Årets bojkott: Flera damallsvenska klubbar protesterade mot alla landslagsläger genom att inte släppa sina spelare till landslagets januariläger med följden att lägret fick ställas in.
Årets bortglömda pris: Vid galan Caf Awards i januari där Afrikas bästa spelare 2013 prisades glömde man bort att kora världsdelens bästa damfotbollsspelare. Precis som 2010 delades det bara ut priser till män.
Agerandet får den kritiserade svenska fotbollsgalan att framstå som ett under av jämställdhet. Till Caf Awards i januari, 2014 års pris delas ut har man dock tre nomineringar i damklassen; Annette Ngo Ndom (Kamerun), Asisat Oshoala (Nigeria) och Desire Oparanozie (Nigeria) – så det ser ut att bli bättring.
Årets bäst när det gäller 1: Den underskattade japanska mittbacken Azusa Iwashimizu klev fram när Asiatiska mästerskapen skulle avgöras. Först nickade hon in segermålet i semifinalen mot Kina i förlängningens andra övertidsminut. Sedan gjorde hon enda målet i finalen mot Australien – även det på nick. Vi snackar tvättäkta guldhjältinna.
Årets bäst när det gäller 2: Marta Vieira da Silva. Tyresös och Rosengårds stjärna hade en halvdan säsong i damallsvenskan, men när hon verkligen hamnade i världens fokus var hon på topp. Marta gjorde två mål i Champions Leaguefinalen, satte Rosengårds guldmål och smällde in tre spektakulära mål mot USA på hemmaplan i december.
Tidigare fattade jag inte hur Marta kunde vara en av tre finalister i Ballon d’Or, men för dem som inte ser henne i damallsvenskan framstår lätt hennes 2014 som en succésäsong.
Årets bäst när det gäller 3: VfL Wolfsburg. Sedan 2013 har det tyska storlaget spelat fyra direkt avgörande matcher om stora titlar – och vunnit allihop.
De vann den tyska cupfinalen i fjol. De har vunnit två raka Champions League-finaler – den ena som stor underdog, den andra efter att ha haft ett 2–0-underläge i paus. Dessutom vann man en direkt avgörande seriefinal mot Frankfurt i Frauen-Bundesligas sista omgång i våras. Frankfurt hade tagit guld på kryss, men Wolfsburg vann med 2–1 sedan Alexandra Popp gjort segermålet i 89:e minuten.
Årets bästa spelare: Kim Little, Skottland och Seattle Reign. Läs mer här.
Årets cupmästarinnor: Linköpings FC.
Cupsegrare 2014 blev också bland annat FFC Frankfurt, Olympique Lyonnais, LSK Kvinner, Manchester City (WSL cup), Arsenal (FA-cupen), Tavagnacco, Barcelona, Ferroviária och NTV Beleza/Urawa Reds – finalen i japanska Empress cup spelas i morgon, alltså den 1 januari.
Årets dragkamp: Stod om den holländska megatalangen Vivianne Miedema. I juni stod det klart att Bayern München hade vunnit måldrottningens namnteckning. Miedema har vid 18 års ålder bland annat redan gjort 43 mål i Uefas olika turneringar på flick- och seniornivå – fler än någon svensk spelare genom tiderna. Rätt imponerande av en 18-åring…
Årets fiasko 1: Tyresö FF.
Årets fiasko 2: Även om fiasko kanske är ett hårt ord i sammanhanget placerar jag Lyons respass ur Champions League här. Som jag ser det har Lyon fortfarande störst potential av alla lag i Europa och kanske även i världen. Trots det åkte man ur WCL redan i åttondelsfinal för andra året i rad.
Årets folkfester: Ett mycket glädjande besked för damfotbollen under hösten har varit de fantastiska publiksiffror som noterats för landslag runt om i världen. Landslagen väcker verkligen engagemang.
Några exempel på fantastiska publiksiffror är de 22000 som såg Trinidad och Tobago–Ecuador i VM-playoff, de 45619 på Wembley som såg vänskapsmatchen England–Tyskland, de 13109 som såg Holland–Italien i VM-playoff och de 18000 i Ho Chi Minh-staden som såg Vietnam–Thailand göra upp om en VM-plats.
Årets fotomodell: Alex Morgan var återigen med i Sports Illustrateds klassiska baddräktsnummer. På fotbollsplan fick hon däremot inte mycket uträttat. Skador stoppade forwardsstjärnan under större delen av säsongen.
Årets förvandlingar: Båda de damallsvenska lagen från Göteborgsområdet genomgick metamorfoser inför seriestart. Jitex hade bara en spelare kvar från 2013 års trupp, dåvarande reservmålvakten Jennifer Falk. Hos Göteborgs FC var kontinuiteten något bättre, fyra av de elva som spelade flest matcher 2013 ingick även i årets trupp.
Årets hemliga projekt: Det bistånds- eller möjligen utbildningsprojekt i Afrika som skulle ge Tyresö årliga miljonintäkter.
Årets (näst-)jumbo: Jitex BK – kom sist i damallsvenskan med noll poäng. Mölndalslaget lät bara Sunnanå vara 2000-talets sämsta lag i ett år. Men trots sina noll poäng kom ju Jitex bara näst sist…
Årets konkurs: Se årets fiasko 1.
Lydia Williams
Årets korsbandsskador: Glädjande nog var det mycket lugnare på den här fronten i damallsvenskan jämfört med de senaste åren. Helt förskonad från skadeeländet var förstås inte damfotbollen heller 2014. Några av de drabbade var Linda Sällström, Leonie Maier, Lena Lotzen, Saskia Bartusiak, Gaelle Thalmann, Lydia Williams, Leena Khamis och Diana Matheson.
Årets kvalhjältinna: Vivanne Miedema. Holland vann med totalt 3–2 i avgörande VM-playoff mot Italien och den redan nämnda 18-åringen gjorde alla tre målen. Dessutom blev hon både skyttedrottning och MVP när Holland vann F19-EM för första gången. Världens bästa junior kunde självklart även varit med under vinjetten årets bäst när det gäller här ovan.
Årets lag: VfL Wolfsburg.
Årets landslag: Tyskland – vann tolv av 13 landskamper under året och avancerade i december till förstaplatsen på världsrankingen. Tyskland toppar även herrankningen – det är första gången någonsin något land är världsetta både bland herrar och damer. Tyskornas enda förlust i år kom mot Frankrike.
Just fransyskorna kommer på andra plats i en årsrankning av landslag genom säsongsfacit 13–3–1 på årets 17 landskamper. De placeras marginellt före Japan som noterade 13–4–2 under 2014.
Årets långkörare: Therese Sjögran som under hösten kom upp i 200 A-landslamper. Hatten av… Under samma rubrik skall förstås även USA:s Christie Rampone vara med. Hon passerade fantastiska 300 landskamper under hösten.
Årets längsta inkast: Irlands mittback Megan Campbell måste tillhöra de kvinnor som kastar längst i världen. Hennes inkast är vassa anfallsvapen och höll på att ge irländskorna en skrällpoäng mot Tyskland i våras. En domartavla i minut 85 och en målvaktstavla i minut 90 gav dock Tyskland en tursam 3–2-seger.
Årets mest annorlunda förslag: Medan andra vill minska antalet lag i damallsvenskan till åtta eller tio föreslår den före detta Rosengårdstränaren Jonas Eidevall istället en utökning till 16 lag – allt för att ge fler unga talanger chansen. Ett intressant sätt att se på saken.
Årets mål 1: Franska talangen Claire Lavogez mål mot Costa Rica i U20-VM är årets mål på många sätt. Såväl framspelningen som avslutet håller sanslöst hög klass:
Årets mål 2: Charlyn Corral bjöd på årets mest spektakulära volleymål när hennes Mexiko slog Jamaica i det nordamerikanska VM-kvalet. Godbiten kommer 2,30 in i det här klippet:
Men även Jamaiacas 1–0-mål av Donna-Kay Henry är snyggt och sevärt…
Årets mål 3: En kandidat till årets skott stod Katrina Gorry för i australiska W-leauge:
Gorry prisades tidigare i höst som Asiens bästa spelare 2014. Jag gissar att huvudorsaken var just hennes fantastiska distansskytte. Utöver det häpnadsväckande ovan satte hon två läckra skott i Asiatiska mästerskapen:
Årets mål 4: Årets sologenombrott var kanske det här som Marta stod för mot USA nu i december. Det är förstås 2–2-målet 48 sekunder in i klippet som avses:
Årets mål 5: Manchester Citys Toni Duggan tog snyggt emot bollen med bröstet innan hon drog i väg den volleykanon som innebar att Chelsea tappade det engelska ligaguldet till Liverpool. Det här är alltså på många sätt ett riktigt guldmål:
Årets mål 6: Eugenie Le Sommer tog också bollen med bröstet, men lät den studsa innan hon drog till mot Nya Zeeland. Den godbiten kommer sist i det här lilla kollaget med snygga franska landslagsmål från året som varit:
Årets mål 7: Christine Nairn utmanar Gorry i klassen årets skott. Amerikanskan skickade i väg en bomb för sitt Melbourne Victory i W-league:
Årets mål 8: En utmanare i kategorin årets skott i Sverige stod Eskilstunas Elena Sadiku för mot AIK. Det kommer 45 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 9: Även Kristianstads Therese Björck vill ha ett ord med i spelet i kampen om årets svenska skott 2014. 3,45 in i det här klippet kommer bomben som definitivt sköt bort Göteborg från Champions Leaguechansen:
Årets mål 10: Lotta Schelin gjorde flest mål i det svenska landslaget under året, hon gjorde också det snyggaste när hon styrde in 3–0 mot Bosnien med en yttersidesklack. Det målet kommer 1,45 in i det här klippet:
Årets mål 11: Erika Tymrak bjöd på en retfull tunnel och skickade in bollen högt via bortre stolpen. Det målet placeras dock bara som femma i kavalkaden över årets 20 snyggaste mål i NWSL – en kavalkad du kan se nedan. Redan nämnda Christine Nairn stod för årets mål enligt klippet och visst är det ytterligare en glödhet kandidat till årets skott hon bjuder på…
Årets mästare i Concacaf: USA gjorde som de brukar, vann det nord- och mellanamerikanska mästerskapet. Det var amerikanskornas sjunde seger på nio försök. I finalen besegrades Costa Rica med hela 6–0 efter fyra mål av Abby Wambach. Det var ett lite udda mästerskap eftersom de regerande mästarinnorna Kanada inte kom till spel då de redan är klara för nästa års VM-slutspel.
Förra årets mål: Hösten 2013 satte Stephanie Roche drömmålet som hela damfotbollsvärlden hoppas skall vinna Puskas Award, priset som går årets mål i världen. Har du inte röstat kan du göra det här till den 12 januari. Njut av det här:
Årets mästare: FC Rosengård, VfL Wolfsburg, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Urawa Reds, Melbourne Victory, LSK Kvinner, Liverpool FC, FC Twente, Fortuna Hjörring, PK-35 Vantaa, Stjarnan, Brescia, Ferroviária med fler.
Svenska spelare som vann mästerskap utomlands under 2014 var Nilla Fischer, Lotta Schelin, Mimmi Löfwenius och Jessica Samuelsson. Fischer vann även Champions League, medan Schelin och Löfwenius även blev cupsegrare i sina respektive länder.
2015 års första mästarinnor: Canberra United. Finalen i 2015 års mästerskap spelades ju redan innan jul. 2014 års final spelades i februari – då var Jessica Samuelsson alltså med och höjde pokalen tillsammans med lagkamraterna i Melbourne Victory.
Årets nitlott 1: VM-lottningen blev en stor besvikelser. Sverige lottades in i den allra tuffaste gruppen tillsammans med USA, Australien och Nigeria.
Årets nitlott 2: FC Rosengård fick svårast möjliga väg till en eventuell final i Champions League. I kvartsfinal väntar regerande mästarinnorna Wolfsburg och i en eventuell semifinal lär PSG stå för motståndet.
Årets nykomlingar 1: FC Rosengård. Det blev SM-guld direkt under klubbens nya skepnad.Tidigare har man vunnit fem guld som Malmö FF och tre som LdB FC Malmö. Totalt nio SM-guld – flest av alla.
Årets nykomlingar 2: Även klassiska FCR 2001 Duisburg kom till spel under ny skepnad under 2014. Numera heter 2009 års Champions Leaguemästare MSV Duisburg. Det är lagets fjärde skepnad. Tidigare har man hetat FC Rumeln-Kaldenhausen, FCR Duisburg 55 och alltså FCR 2001 Duisburg.
Årets nykomlingar 3: Damallsvenskans stora glädjeämne 2014 hette Eskilstuna United. Nykomlingen var respektlös och låg länge på tabellens övre halva. Men framför allt vann man publikligan med fina 1940 åskådare i snitt. Eskilstuna var huvudorsaken till att publiksnittet i damallsvenskan höjdes till 836 – upp me nästan 100 personer från 2013 års notering på 741.
Årets ord: Moratorium eller moratorieackord var i alla fall nya ord för mig, ord som spelade en stor roll i svensk damfotboll i våras.
Årets mest oväntade juryutslag: Det stod Diamantbollen-juryn för. I nästan alla andra rankingar över 2014 hamnar Nilla Fischer före Lotta Schelin, men inte här. Schelin vann sin fjärde raka Diamantboll, medan Fischer får nöja sig med att ha vunnit Champions League och korats till den tredje bästa spelare i Europa säsongen 2013/14 av Uefa.
Årets (sämsta) prioritering: Gjordes av TV4 som med kort varsel valde att ta bort hyllningen av Therese Sjögran vid Fotbollsgalan.
Årets publiklag: Portland Thorns förstås. 2013 års NWSL-mästarinnor är ensamma i damfotbollsvärlden om att ha haft femsiffrigt publiksnitt någon säsong. Nu har man haft det två år i rad. 2013 års snitt på 13320 fick nämligen se sig besegrat. 2014 snittade Thorns 13364 åskådare – bra jobbat. Man slog även amerikanskt ligarekord när 19123 personer såg Portland–Houston i en vanlig lunkmatch. Makalöst.
I Europa hade Wolfsburg bäst siffror i den senaste färdigspelade serien. De dubbla tyska mästarinnorna snittade 2933 säsongen 2013/14, mest eftersom fina 12464 räknades in till den rena guldfinalen mot Frankfurt i sista omgången. I höst har dock Turbine Potsdam gått om, man har 2207 mot Wolfsburgs 1777.
Årets reklamfilm: Det är nog den här, även om det är lite oklart vad filmen gör reklam för…
Årets rättsfall: Låt oss kalla det konstgräsgate – rättsfallet där ett flertal spelare från olika länder har stämt Fifa för att de planerar att spela Kanada-VM på konstgräs.
Från svensk del har protesterna varit rätt beskedliga, även om flera spelare står bakom stämningen. Men med tanke på att damallsvenskan i mycket stor utsträckning spelas på konstgräs borde underlaget passa vårt svenska lag mycket bra.
Årets selfie: Den togs av Sverigedemokraternas ungdomsförbund i Almedalen ihop med Pia Sundhage och Erik Hamrén. Sedan uppstod en storm i ett vattenglas.
Årets skalp: Vårt landslag slog världsettan USA med 1–0 i Algarve. Det var en match som hade mycket av det man vill se i VM nästa år; en stabil defensiv, en målvakt (Hedvig Lindahl) som presterade på toppen av sin kapacitet, Lotta Schelin som matchhjälte mot en toppnation – dessutom efter nickmål:
Årets skyttar: Katrina Gorry och Christine Nairn. Har du kollat klippen som ligger under årets mål ovan förstår du varför.
Årets stipendiat: Den titeln tillfaller Pia Sundhage som tog tjänstledigt från jobbet som svensk förbundskapten under januari månad för att sticka till USA och verka som gästprofessor vid Bethany College i Lindsborg, Kansas.
Årets storm i ett vattenglas: När det blev klart att den så kallade baddräktskungen Panos Papadoupolos skulle stötta Jitex uppstod en udda diskussion om kvinnliga fotbollsdräkter. Jag fattade ingenting.
Årets svenska målrekord: Lotta Schelin är uppe i 73 mål för Sveriges A-landslag – fler än någon annan. Bra jobbat.
Årets sydamerikanska mästarinnor: Brasilien gjorde som de brukar – vann Copa America Feminina. Det var sjätte segern av sju möjliga för Sydamerikas damfotbollsstolthet. Slutspelet avgjordes i år som gruppspel, men den sista matchen mot Colombia blev ändå som ett slags final. Den matchen slutade 0–0 ett resultat som innebar brasiliansk trofé.
Mästerskapet avgjordes utan några av segrarlandets stora stjärnor. Varken Marta eller Debinha var exempelvis med i guldlaget. Däremot ingick de båda före detta Tyresöspelarna Thaisa och Tamires (Rilany) i finalelvan.
Årets sämsta resebudget 1: När Trinidad/Tobagos Soca Princesses åkte till USA för att spela Concacaf:s VM-kval kvala skickade förbundet med spelarna matchkläder, varsin flygbiljett samt en resekassa på totalt 500 dollar. Alltså drygt 3500 kronor i kassa för hela laget. Några bollar, koner, sjukvårdsmaterial eller annan utrustning fick man inte. De 3500 kronorna skulle dessutom räcka till mat och husrum.
Deras amerikanska, gratisarbetande förbundskapten Randy Waldrum bad om donationer via sitt Twitterkonto den 8 oktober:
Randy Waldrum ber om donationer för sitt lag.
Trots de usla förutsättningarna höll det på att leda hela vägen till VM för The Soca Princesses. Mer om det i ett annat inlägg.
Årets sämsta resebudget 2: Tyresö hade inte råd att åka till Champions Leaguefinalen i Lissabon utan Svenska Fotbollförbundet fick gå in och ge ett förskott för att rädda den svenska representationen i årets match i Europa.
Årets sämsta seedningssystem: Det är det Uefa använder när man seedar till Champions League. Upplägget bör omgående göras om. Hur snett det nuvarande systemet slår går det att läsa om här.
Årets utspel 1: Kosovare Asllani var inte nöjd med förbundskapten Sundhages laguttagningar. Vid 3–0-segern mot Polen i augusti fick Asllani sitta på bänken i den första halvleken. Till TT kommenterade PSG-stjärnan petningen så här:
”Hade jag hetat något annat och skrattat och dansat så kanske jag spelar.”
Årets utspel 2: Susan Varli gick till attack mot Calle Barrling vid månadsskiftet februari/mars. Varli menade att spelare med utländsk bakgrund var chanslösa i svensk damfotboll. Hon syftade framför allt på landslagen, men breddade kritiken en aning genom det här citatet:
”Zlatan sa nyligen att det inte går att jämföra damfotboll och herrfotboll. Jag håller med till hundra procent. Om han hade varit damspelare i Sverige skulle han blivit petad i division fem.”
Årets sämsta värvning: Fabiana. Tyresö hade redan ett rejält underskott när man den 14 januari presenterade fyra dyra brasilianska nyförvärv. Affischnamnet var Fabiana – som man inte lyckades få spelklar. Klubben betalade alltså fet lön i ett halvår till en spelare som inte spelade en enda minut. Svårslaget.
Fabiana
Årets tack för allt 1: Jenny Palmqvist. Sveriges i särklass bästa damfotbollsdomare någonsin slutade. Hon är redan saknad.
Jenny Palmqvist
Årets tack för allt 2: Josefine Öqvist. Enda svenska spelaren som gjort mål i två VM-semifinaler tackade för sig i somras. En underbar personlighet som också är rejält saknad.
Josefine Öqvist
Årets tack för allt 3: Johanna Almgren. Damfotbollens ansikte utåt på Västkusten tvingades till slut ge upp kampen mot knäskadorna. Självklart är hon saknad, inte minst som traditionsbärare i Göteborg FC. Men Almgren kommer tillbaka som tränare. Redan 2015 ser vi henne leda Kungsbacka DFF i elitettan. Spännande.
Några andra spelare som har slutat under 2014 är Lori Lindsey, Madelaine Edlund och Emmelie Konradsson. Tack för allt.
Årets tränarbyte: Det mest uppmärksammade tränarbytet var tveklöst när USA sparkade Tom Sermanni i början av april. Han fick gå direkt efter en 2–0-seger mot Kina.
Det var resultaten i Algarve cup som fick det att koka över för förbundsledningen. Där föll USA ju både mot Sverige och Danmark och kryssade mot Japan. 5–3-förlusten mot danskorna innebar dessutom rekord i antalet insläppta mål för det amerikanska damlandslaget. Det anmärkningsvärda i det hela var att Sermanni inte hade förlorat en enda match inför Algarve cup och att han fick kicken utan att ha coachat laget i en enda tävlingsmatch. Sermannis facit blev 18 segrar, fyra kryss och bara två förluster på de 24 matcher han ledde USA.
Årets tusing: När Kosovare Asllani satte 1–0 på straff borta mot Nordirland i VM-kvalet i början av april innebar det att en milstolpe passerades. PSG-stjärnan gjorde nämligen vårt landslagsmål nummer 1000.
Årets tv-debacle: Ingen av de två första semifinalerna i Champions League tv-sändes. Ett gigantiskt bakslag för europeisk damfotboll. Mest udda att ingen kanal var intresserad av heta tyskmötet Potsdam–Wolfsburg.
Årets udda uttagning: Sverige spelade F19-EM utan Marija Banusic. Varför fick vi inte veta.
Årets uppmaning: Pia Sundhage:s systerson Tomas Örn berättade i BT om förbundskaptens möte med Zlatan Ibrahimovic:
”Hon är ju skön Pia. Damlandslaget möter Frankrike i Paris den 8 februari. Pia var på Zlatan om att han skulle komma dit och snacka lite. Och att han skulle ta med sig cykeln…”
Årets usch vad nära: Närmare ett VM-slutspel än Trinidad och Tobagos Soca Princesses var går det inte att komma. Med Kvarnsvedens Ahkeela-Darcel Mollon i laget fick man tre chanser att kvala in.
Först föll man efter straffläggning mot Costa Rica, sedan efter förlängning mot Mexiko. I båda de matcherna slog T&T ur underläge. I det avgörande playoffmötet med Ecuador var Trinidad favoriter. Inte minst efter 0–0 på bortaplan.
Returen inför fantastiska 22000 åskådare i Port of Spain dominerades totalt av hemmalaget. Ecuador fick sin första målchans i 92:a minuten – och gjorde mål. Ecuador klart för VM med 1–0.
Årets utvandrare: Ett flertal svenska spelare har valt andra landslag än Sveriges. I våras kom beskedet att Sunnanåmålvakten Sussie Nilsson valde Serbien framför Sverige. Och trion Eldina Ahmic, Iris Kadric och Amna Lihovic har alla spelat VM-kval för Bosnien – två av dem var med på Gamla Ullevi tidigare i år.
Årets världsmästare: Tyskland vann F20-VM efter 1–0 mot Nigeria i finalen och Japan vann F17-VM efter finalseger mot Spanien med 2–0.
Årets vallöfte: Inför riksdagsvalet skrev ett av våra större partier in damfotbollen i sitt partiprogram. Men vad är det egentligen de ska verka för?
”31. Fi ska verka för att Sverige får en kvinnlig proffsliga inom ishockey och fotboll.”
Årets värvning: Den gjorde Rosengård som lade beslag på Marta i somras och förlängde kontraktet med ytterligare tre år nu i höst. Nu trängs världsstjärnor som Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag i samma anfallsuppställning. Hyfsat…
Det var min genomgång av 2014. Förhoppningsvis har jag fått med allt viktigt, men ibland ser man inte skogen för alla träd. Vilket som, nu blir det nyårsfirande. Vi hörs igen 2015 – VM-året 2015. Gott slut.
Hedvig Lindahl har skrivit på för engelska Chelsea. Den nyheten meddelar klubben på sin hemsida.
Chelsea, då med Emma Wilhelmsson i laget, missade ju snöpligt guldet i WSL tidigare i höst. De föll mot Manchester City i sista omgången samtidigt som Liverpool vann med 3–0 mot Bristol. Därmed tog Liverpool guldet på två måls bättre målskillnad.
Nu satsar Chelsea för att ta den åtråvärda titeln nästa år. Utöver Lindahl har man i höst gjort klart med Arsenals irländska landslagsback Niamh Fahey, snabba yttern Gemma Davison och mittfältaren Millie Bright.
I går blev det klart att Göteborg värvar intressanta finska forwardstalangen Adelina Engman och att Hammarby snor talangfulla mittfältaren Julia Karlenäs från nykomlingskollegan Mallbacken. Så här lagom till jul har det alltså blivit lite fart på årets damallsvenska silly season.
Om vi lämnar Sverige och kollar utomlands så presenterade Wolfsburg i dag en prestigevärvning i Potsdams kreativa mittfältare Julia Simic.
Här är målen från helgens omgång i franska ligan, där alltså bland annat hade en fullträff från Lotta Schelin:
Så till fyrnationsturneringen i Brasilien. Här är höjdpunkter från finalen, valda av USA:s fotbollsförbund:
Och här är lite bilder från prisutdelningen:
Slutligen till Australien. Här är bilder från när Canberra United vann ligafinalen och blev 2015 års mästarinnor. Australien har även tagit ut 2015 års första landslagstrupp. Med tanke på att vi har dem i VM kanske den kan vara lite intressant att kolla in.
För andra året i rad handlar eftersnacket till Fotbollsgalan om brist på jämställdhet – och om Therese Sjögran.
Det pyr hos damfotbollsfolk, och jag har i dag sett en mängd förslag allt från att bryta sig ur och skapa ett eget förbund med egen gala till att damfotbollen skall bojkotta nästa års gala. Jag förstår att förslagen dyker upp men jag ställer mig inte bakom dem.
Visst är Svenska Fotbollförbundet på många sätt blint för genusfrågan. Deras brist på känsla är närmast pinsam.
Samtidigt måste man ge Fotbollförbundet beröm för att de satsar mer på damfotboll än nästan alla andra nationers fotbollsförbund. SvFF har under lång tid tagit medel från herrfotbollen och satsat på damerna. Jag kan inte hur fördelningen ser ut för tillfället, men känslan är att det troligen skulle vara ett ekonomiskt självmål av damfotbollen att skapa ett eget förbund.
En bred bojkott av nästa års gala känns inte heller som något bra förslag. Det är ju just vid galan som förbundets brist på känsla blir påtaglig. Det är vid galan som trycket på förbundet att förbättra sig i könsfrågan blir som störst. Misstagen blir ju så mycket tydligare när herr- och damlandslaget står sida vid sida.
Det stora problemet här är ju dock inte själva galan. Utan det är hur svensk fotboll i allmänhet brister i respekt mot tjejer. Hur dam- och flicklagen anses vara mindre värda. Alla vi som är verksamma inom damfotbollen ser det ofta och det finns på alla nivåer. Från högsta förbunds- till lägsta föreningsnivå. Från Karl-Erik Nilsson till styrelserummen i de minsta landsbygdsföreningarna. Från elitfotbollen till gärdsgårdsserierna.
Tyvärr är de tvåkönade fotbollsföreningar i landet som håller tjejerna lika högt som herrarna väldigt lätträknade. Häromåret hade jag en spelare i mitt division 4-lag som tidigare hade spelat i näst högsta divisionen. Hon sa:
”Det bästa här är att man verkligen känner att tjejerna är lika mycket värda som killarna. Det har jag aldrig känt tidigare. I min förra klubb gick herrlaget i division fem före oss tjejer, trots att vi spelade i division 1.”
Att komma åt den inställningen kommer att ta ytterligare väldigt många år. Visst är det vansinnigt tråkigt att gång på gång bli trampad på. Men jag vidhåller att Fotbollsgalan är svensk damfotbolls bästa årliga möjlighet att påtala bristen på ojämlikheten inom svensk fotboll. Att damfotbollen har mycket större nytta av galan mer än vad galan har av damfotbollen.
I dag har alltså förbundsfolk och tv-producenter gjort bort sig med ogenomtänkta uttalanden. Förhoppningsvis lär de sig till nästa gång. Förhoppningsvis är allt lite bättre nästa år.
***
För övrigt gjorde Sydsvenskan ett genidrag genom att blåsa på med FC Rosengårds kritik mot galan, för det gjorde att kritiken mot tidningens och Fotbollförbundets val av vinnare av Diamantbollen hamnade i bakvattnet.
Jag såg att Mats Bråstedt på Expressen tycker att Lotta Schelin var rätt val. I övrigt verkar de flesta hålla med mig om att Nilla Fischer borde ha vunnit. Det gjorde även den jury som tog ut Europas bästa spelare i somras. Där fanns ju Fischer med bland de tre finalisterna, medan Schelin slogs ut ”i semifinal”.
Visst är målskytte viktigt i fotboll, men det är inte allt. Att prisa Schelin för att hon slog målrekord totalt i landslaget är konstigt. Det är väl bara årets insatser som skall räknas in? Och det rekordet kommer hon ju förbättra varje gång hon gör mål i landslaget framöver. Skall det då också räcka för att få Diamantbollen varje år?
Schelin har gjort ett matchvinnande mål i landslaget i år, 1–0-målet borta mot Polen. Det räcker inte för att vinna Diamantbollen i min värld.
Personligen tycker jag faktiskt att Therese Sjögrans 200 landskamper är en mer imponerande notering än Schelins 73 mål – speciellt som huvuddelen av målen kommit i träningsmatcher eller mot blåbärslag.
Som forward i ett lag av världsklass är det Schelins jobb att göra mål mot blåbärsnationer. Det är lika självklart som att Hedvig Lindahl skall hålla nollan mot dem. Det har Lindahl gjort i alla årets tävlingsmatcher utom en. Borta mot Skottland släppte hon in en straff. Den noteringen är ju faktiskt också lika imponerande som Schelins antal mål framåt.
Grattis Lotta Schelin till Diamantbollen 2014. Och till målrekordet i landslaget.
Men personligen tycker jag inte att rekordet borde ha räckt för att koras till Sveriges bästa fotbollsspelare 2014. Speciellt inte som Schelin hade en riktigt tung vår.
Schelins styrka ligger i målskyttet. Men hon gjorde bara ett ligamål efter jul och rasade i franska skytteligan. Dessutom hade hon liten torka i landslaget under våren. Visst kom hon i gång i somras och har åter gjort många mål i höst.
Men medan förra året var ett fiasko för Lyon i Champions League stod Nilla Fischer och Wolfsburg där med WCL-pokalen i maj. Dessutom var Fischer med och vann Europas bästa liga, Frauen-Bundesliga. Och Fischer har 32 raka tävlingsmatcher i klubb- och landslag utan förlust. Schelin har bara 22 – och hon spelar dessutom i en mycket ojämnare liga.
I min värld var det självklart att det skulle bli tronskifte på Diamantbollstronen. Tyvärr delades inte den uppfattningen av juryn som gjort som galenskapsgymnasten Flemming Fartland från Luxemburg gjorde i de romerska ringarna – de har fastnat i vinkelvolten…
Jag noterar för övrigt i mitt twitterflöde att min uppfattning om Diamantbollen delas av stora delar av det twittrande damfotbollssverige. Framför allt tycker jag synd om Nilla Fischer som hade varit den rätta segrarinnan.
Nu var hon inte den enda som lurades på ett välförtjänt pris i kväll. När det gäller de övriga damfotbollspriserna besannades min farhåga om vad det innebär att ha en jury till stor del bestående av svenska förbundskaptener, som måste anses vara jäviga. Priserna till målvakt, back, mittfältare och forward gick också till svenska landslagsspelare i Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Caroline Seger och Lotta Schelin. Grattis till er fyra.
Men till juryn måste jag säga att ni visade er vara pinsamt hemmablinda. Är det ens någon mening med att ha utländska kandidater nästa år? För som Patrik Larson uttryckte det på twitter:
”Kan man inte bara ta med de där glasbollarna till respektive landslagssamling? Det är ju ändå solklart vilka som får dem.”
Men nog om det här. Det var ju bara en gala – och det är ju inte galakläder som fotbollsturneringar och -serier avgörs. Det är på planen, och där fick ju Fischer sin välförtjänta pokal.
Om ett par timmar drar tv-sändningen från Fotbollsgalan igång (20.00 på Tv4).
Det är en gala som på många sätt är helt oviktig. Det avgörande för vilka som är bäst i fotboll är ju vilka som vinner titlarna på planen, inte vilka en utvald jury tycker har varit bäst.
För damfotbollen har dock Fotbollsgalan blivit en av de allra viktigaste händelserna varje år. Det är ju vid den här galan som jämställdhetsfrågan inom fotbollen får som störst fokus. Vem har exempelvis glömt Tina Lovesan (som då hette Nordlund) och hennes insats vid galan 2000? Hon är väl förresten den enda spelaren som är mer förknippad med galan än med sina fotbollsframgångar?
Även fjolårets gala satte fokus på jämställdhetsfrågan. Bilgate och dess efterföljare Zlatangate blev ju en av fjolårets mer omtalade saker i Idrottssverige.
Årets gala har föregåtts av nya jämställdhetsfrågor. Det är galans placering i tid som stått i fokus. Medan datumet är perfekt för herrlandslaget, som har samling inför landskamper, ligger galan dåligt, bara några dagar innan avgörande Champions Leaguematcher för damerna.
Det gör att varken Lotta Schelin, Caroline Seger eller Kosovare Asllani kommer att vara på plats i kväll. Ett tag diskuterade även svenska mästarinnorna Rosengård att stå över.
Jag förstår självklart att Champions League-lagen tycker att galan ligger dumt. Men som jag ser det är alternativen för damfotbollen att antingen kämpa för en ändring av damfotbollskalendern eller att bita i det sura äpplet. Ändringen i kalendern skulle vara att precis som herrfotbollen flytta ett landskampsfönster till mitten av november.
För på många sätt ligger ju trots allt fotbollsgalan perfekt som den ligger, bara dagar efter avslutad säsong. Och det är ju som sagt för damfotbollen som galan egentligen betyder mest.
Att bojkotta galan, eller att skapa en egen som jag såg någon föreslå vore förödande. För utöver datumet är ju upplägget perfekt. Zlatan Ibrahimovic gör jobbet som dragplåster och hjälper till att ge damerna rejält med tid i rampljuset på bästa sändningstid. Däremot skulle en egen damfotbollsgala antagligen få hållas i ganska rejäl medieskugga.
Så till den oviktiga delen, själva priserna. Här är mina vinnare i kväll:
Stephanie Labbé
Årets målvakt: Stephanie Labbé, Kif Örebro. Släppte in minst mål av alla i damallsvenskan och höll nollan flest gånger. En av de viktigaste orsakerna till att Örebro spelar i WCL nästa år.
Det stora utmanaren är Hedvig Lindahl, som vann damallsvenskans målvaktsliga mycket knappt framför Labbé. Däremot är Hilda Carlén bara utfyllnad, nomineringen av henne känns faktiskt väldigt konstig. På vilka grunder är hon med här?
Nilla Fischer
Årets back: Nilla Fischer, VfL Wolfsburg. Dagens mest självskrivna vinnare, även om jag personligen tycker att hon var ännu mer överlägsen ifjol. Men med en tysk dubbel på meritlistan är Fischer självskriven vinnare. Linda Sembrant och Lina Nilsson har gjort bra säsonger, men är ändå inte nära att vinna.
Caroline Seger
Årets mittfältare: Caroline Seger, Paris Saint-Germain. Det här är den i särklass tuffaste kategorien, och alla tre kandidaterna är värdiga vinnare. Jag är ju en stor beundrare av Ramona Bachmann, och jag gillar att en lagspelare som Mariann Gajhede Knudsen finns med som kandidat. Min motivering till valet av Seger är att jag tycker att hon vuxit in i rollen som defensiv mittfältare i landslaget på ett bra sätt. Sedan är det förstås ingen nackdel att hon var med och tog Tyresö till Champions Leaguefinal.
Anja Mittag
Årets forward: Anja Mittag, FC Rosengård. Har en fantastisk damallsvensk säsong bakom sig och är ordinarie i det tyska anfallet. Känns faktiskt som en självskriven vinnare även om Lotta Schelin som vanligt gjort mål i nästan varenda match hon spelat. Tredje kandidaten Manon Melis är just bara trea i den här kategorien. Även om det inte är så bara i det här sammanhanget.
Malin Diaz
Årets genombrott: Malin Diaz, Eskilstuna United. Det här är ett pris som känns väldigt konstigt. Årets kandidater är alla etablerade damallsvenska spelare. Diaz gjorde sin femte säsong i högsta serien, de andra kandidaterna Fridolina Rolfö och Magdalena Ericsson gjorde sina fjärde. Rolfö gjorde för övrigt nio mål i damallsvenskan redan 2011 för Jitex. I år gjorde hon ”bara” åtta för Linköping. Som jag ser det har varken Rolfö eller Ericsson stått för något genombrott i år. Däremot har Diaz först tagit plats i Tyresö och sedan börjat nosa på en startplats i landslaget. Därmed borde hon alltså få fotbollsgalans mest krystade pris.
Årets tränare: Rickard Nilsson, Kif Örebro. Känns också som en självklar pristagare. Nilssons förvandling av Kif från nedflyttningshotat konkursbo till ett Champions Leaguelag med fantastisk försvarsorganisation är naturligtvis värd att hyllas. Även Viktor Eriksson och Martin Sjögren är duktiga lagbyggare, men i år tar Nilsson priset.
Nilla Fischer
Diamantbollen: Nilla Fischer, VfL Wolfsburg. Min röst har fallit på Fischer även 2012 och 2013. Blir det tredje gången gillt? Som vanligt är det Lotta Schelin som är motkandidaten. Men även om Schelin gjort massor av mål även i år så har hennes säsong inte varit lika guldglänsande som de tre senaste. Framför allt bör det vara Fischers Champions League-titel som fäller avgörandet. De två senaste åren har jag gått mot strömmen med mina tips. I år är däremot Fischer storfavorit hos spelbolagen.
Om några timmar vet vi hur det gått.
Innan jag sätter punkt om galan tycker jag dock att det är värt att fundera lite kring de juryer som tar ut vinnarna. Den består av fyra förbundskaptener (Pia Sundhage, Lilie Persson, Calle Barrling och Anneli Andersén), fyra experter som samtliga är före detta landslagsspelare (Anette Börjesson, Hanna Marklund, Frida Östberg och Malin Swedberg) samt en representant för EDF (Karolina Westberg). Spontant känns det som att risken för jäv är uppenbar med en sådan jury. Förbundskaptenerna ser ju garanterat hellre en svensk vinnare än en utländsk.
Allra sist tycker jag illa om att sprida felaktigheter och jag skäms varje gång jag blandar ihop fakta. I senaste inlägget var jag helt ute och reste i frågan om varför Katrin Schmidt lämnar Rosengård för Hammarby. Det beror på studier och inte det jag först skrev.
Rätt skall vara rätt. Samtidigt vill jag passa på att tacka er uppmärksamma läsare som snabbt ser till att korrigera mina eventuella tavlor. Ni är värdefulla.
I morgon är det återigen tyskt toppmöte. 18.00 kan man se Wolfsburg ta emot Bayern München på svenska Eurosport och på DFB-tv. Det är förstås en riktigt spännande match.
I väntan på den, och på torsdagens damallsvenska toppmöte mellan Göteborg och Rosengård tänkte jag bjuda på mina bilder från den senaste landslagssamlingen. Alltså både från mötet med Bosnien-Hercegovina och från mötet med Skottland.
Här är de som bildspel, håll till godo:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Och här är de en och en:
Svensk målglädje
Sverige klart för VM 2015
Klara för VM
Skönt budskap
Pia Sundhage
Lycklig Lindahl
Firar VM-platsen
Sverige firar
Anna Signeul och Joanne Love
Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72
Rachel Corsie
Elin Rubensson
Frankie Fantom-Brown
Kim Little
Ifeoma Dieke
Frankie Fantom-Brown
Caroline Seger jagar Kim Little
Hayley Lauder
Caroline Seger och Kim Little
Jennifer Beattie
Caroline Seger
Sofia Jakobsson jagar Kim Little
Rachel Corsie
Elin Rubensson
Lotta Schelin
Pia Sundhage
Teodora Albon
Gemma Fay
Hanna Folkesson
Nilla Fischer
Sofia Jakobsson
Skottland
Rachel Corsie
Nicola Docherty
Megan Sneddon
Eilish McSorley
Emma Mitchell
Nicola Docherty
Anna Signeul
Anna Signeul och Kim Little
Joanne Love
Caroline Weir
Kim Little
Ann-Helén Grahm
Jessica Samuelsson
Malin Diaz
Amna Lihovic
Marija Banusic klackar
Jubel över 2-0
Hanna Folkesson
Olivia Schough
Sveriges bänk
Svensk hörna
Linda Sembrant
Sara Thunebro
Kosovare Asllani
Olivia Schough
Eldina Ahmic
Kosovare Asllani
Lidija Kulis
Nikolina Dijakovic
BH Fanaticos
See my pictures of Scotland WNT from the WWC qualifier agains Sweden on Gamla Ullevi in Gothenburg in september 2014. Sweden won the game with 2–0.
Jag har sett ganska många matcher den senaste tiden, men tyvärr har jag inte orkat eller hunnit skriva några inlägg här i bloggen. Förklaringarna till det är hårt tryck på jobbet, slutspurt i bokprojektet (som det går att läsa om på den här länken) parallellt fotboll både som spelare och ledare.
Känslan är att inläggen återigen kommer att bli betydligt mycket tätare från och med nu. För valrörelsen är numera över för min del, boken snart i försäljning och en knäskada har antagligen avslutat min säsong som spelare.
Och i morgon tänker jag åka ner till Göteborg och kolla när landslaget tar näst sista steget mot VM. Det kan bli ett målkalas mot Bosnien-Hercegovina, men jag räknar inte med det. Däremot räknar jag med en en säker svensk seger. Tipset säger 3–0, men jag är egentligen även nöjd med en uddamålsseger – för det är ju bara de tre poängen som spelar någon roll.
Pia Sundhage ställer upp följande elva: Hedvig Lindahl – Lina Nilsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Caroline Seger – Olivia Schough, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Kosovare Asllani och Lotta Schelin.
Det är ett lag som skall slå Bosnien-Hercegovina lätt. Men det är inget lag för VM 2015, i varje fall inte om Sundhage tänker spela offensiv fotboll. För mot starkt motstånd måste man spela ett väldigt lågt försvarsspel om man skall kunna ställa upp med den backlinjen.
Diskussionen kring elvan kan vi återkomma till inför onsdagens avgörande match mot Skottland. För Sveriges kvalgrupp kommer inte att avgöras i morgon.
Då kommer däremot avgörandet i några andra grupper. Nämligen:
* I grupp 1 kommer Tyskland att säkra sin VM-plats genom bortaseger i gruppfinalen mot Ryssland.
* I grupp 2 kommer Spanien att säkra gruppsegern genom bortaseger mot Rumänien.
* I grupp 5 kommer Norge att säkra biljetterna till Kanada genom att bortaslå Albanien.
* I grupp 7 kommer Frankrike att säkra sin VM-plats genom bortaseger mot Finland.
Som bekant har Schweiz redan vunnit grupp 3 och England tagit hem grupp 6.
På onsdag kommer alltså det med största sannolikhet bara att avgöras vilka som vinner grupp 4 samt vilka som får spela playoff. Läget i playoffstriden skrev jag senast om här.
Sveriges match sänds på Tv4 med start 15.30 i morgon. Den går även att se här. Länkar till andra matcher lägger jag upp här allteftersom jag hittar sådana:
En blogg om internationell damfotboll 