Lång analys av ett svenskt EM-misslyckande

Det har tagit sin tid, men med en vecka tills Peter Gerhardsson presenterar sin första landslagstrupp är det förstås hög tid att äntligen publicera min sammanfattning av både Sveriges EM-insats, och av Pia Sundhage:s fem år som svensk förbundskapten.

Inlägget innehåller även lite funderingar kring hur Gerhardsson kan komma att ställa upp det svenska landslaget framöver. Men jag börjar med Sundhages fem år. Stora delar av sammanfattningen gjorde jag redan i det här inlägget från innan EM. Där skrev jag att:

”Efter EM är det dags att sätta slutbetyg på Sundhages tid vid rodret. Sett till det viktigaste – resultaten i mästerskap – är hon redan med beröm godkänd. Medalj i två av tre slutspel är ett väldigt bra facit. Skulle laget även få kliva upp på pallen i EM skulle jag säga att Sundhage är vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin.”

Nu har vi facit på allt, utom på vilken världsranking hon lämnar landslaget. Vi vet att det är OS-silvret som sticker ut som Sundhages stora prestation. Det resultatet rankar jag som svensk damfotbolls bästa någonsin, vilket resultatmässigt motiverar ett totalbetyg som är lite bättre än bara godkänt.

Det här inlägget fokuserar på sport, men innan jag går djupare in på det sportsliga är det ju värt att nämna att Sundhage gjort en mycket stor insats för svensk damfotboll när det gäller marknadsföring. Hon har synts i alla möjliga sammanhang och varit sportens ansikte utåt. På den punkten har hon verkligen varit mästerlig.

Men sanningen är ju att om man lyfter bort OS-silvret har det tyvärr varit fem medelmåttiga landslagsår under Sundhage. Fem år där vi har rasat till vår sämsta ranking någonsin, och där mästerskapsresultaten har varit blygsamma. Ett brons på två EM-slutspel är ett svagt facit sett till Sveriges tradition, där vi historiskt sett har tagit medaljer i åtta av tolv Europamästerskap. Och VM-insatsen i Kanada var ju ett jättefiasko – den sämsta svenska mästerskapsinsatsen någonsin.

I det länkade inlägget ovan noteras att hårt kritiserade företrädaren Thomas Dennerby har bättre facit än Sundhage i alla typer av matcher, utom utslagsmatcher i stora mästerskap. Där slutade Dennerby på 2–4 och Sundhage på 3–4. Det är alltså de båda härliga straffsegrarna mot USA och Brasilien som gör att Sundhage hos de breda massorna trots allt kommer att bli ihågkommen som en framgångsrik förbundskapten.

Spelmässigt finns det däremot inte så mycket att ta med sig från de här fem åren. Sundhage har inte lyckats sätta någon personlig prägel på det svenska landslagets spelsätt. Nästan alla hennes idéer till förändringar har misslyckats.

Nilla Fischer

Den taktiska förändring som har blivit lyckad är omskolningen av Nilla Fischer till mittback. Däremot har alla försök att hitta ett bättre offensivt spel varit fiaskoartade och Sundhage lämnar ett landslag i behov av stor översyn.

Sundhages arbetsmetodik, som utgår från spelare och inte från spelsätt, har helt enkelt inte funkat i Sverige.

Grundupplägget har sett ungefär likadant ut Inför varje mästerskap. Sundhage har tidigt valt att satsa på elva spelare och sedan försökt få dem att spela ihop sig. Hon har ofta även presenterat något nytt spelsystem, men instruktionerna har varit luddiga, så luddiga att spelarna själva inte alltid verkar ha förstått hur de skall göra.

Efter att ha vunnit mot svaga motståndare i kvalen har de nya spelsystemen skrotats när de visat sig ihåliga mot starkare motstånd. Den här gången var det tänkta spelsystemet ett slags 4–4–2 med diamant i anfall, där Kosovare Asllani skulle ha den fria rollen, och ett rent 4–4–2 i försvar. Det upplägget skrotades efter Algarve, det ersattes av ett rent 4–4–2.

Kosovare Asllani

Under Sundhages inledande år var försvarsspel närmast en svordom. Sundhage besvarade alla frågor om försvar med att prata anfallsspel. Bristen på försvarstänk ledde till att det svenska laget tappade sin trygghet. Efter VM-debaclet 2015 tvingades Sundhage backa och försöka hitta tillbaka till det gamla försvarsspelet.

Spelarmässigt har Sundhage varit noga med att ha kontinuitet i startelvan. För de elva utvalda har det varit ett bra upplägg, de har kunnat känna närmast full trygghet. De har haft råd att göra både en, två och tre svaga insatser, och ändå fått fortsätta starta. Däremot har det varit närmast hopplöst för spelarna utanför elvan. De har behövt göra flera toppinsatser på rad för att ha en chans att utmana.

Eftersom det tar tid att spela ihop sig har de äldre spelarna haft stor fördel av Sundhages upplägg. De har ju redan spelat ihop under många år, och känner varandra. Det har gjort att nya spelare inte har givits någon riktig chans att slå sig in, vilket i sin tur har gjort att den nödvändiga generationsväxlingen har dröjt.

Caroline Seger och Pia Sundhage

Sundhage har hela tiden kramat sina favoriter, framför allt Caroline Seger och Lotta Schelin. Förbundskaptenen har inte vågat ta striden att konkurrensutsätta duon ens när de varit dåliga. På det sättet liknar hennes tid i Sverige den i USA. Även där körde Sundhage på med samma gamla spelare hela vägen och lämnade till sin efterträdare att genomföra en generationsväxling. När han, Tom Sermanni, började konkurrensutsätta de gamla stjärnorna blev de arga och såg till att han blev avsatt. Måtte det inte hända i Sverige också.

Här har Sundhage skyllt på att de yngre inte har hållit måttet, men som jag ser det har hon en stod skuld i sammanhanget, hennes arbetssätt har ju som sagt stängt ute nya spelare.

Följden har blivit att Sundhage under huvuddelen av sina fem år som svensk förbundskapten spelade med Thomas Dennerbys lag. I årets EM-slutspel hade Sverige samma stomme som Dennerby använde i OS 2012. De enda spelare som bytts bort är i princip de som fallit för åldersstrecket.

Sundhage har alltså varken utvecklat det svenska spelet eller genomfört någon förändring i truppen. Hon har hela tiden poängterat hur viktigt det är med rutin. Och visst är det viktigt med erfarenhet.

Men i årets EM-slutspel blev det tydligt att en ny generation spelare håller på att ta över i Europatoppen – jag tänker på de tidiga 90-talisterna. Som exempel var 13 av de 14 spelare som Nederländerna använde i EM-finalen födda på 1990-talet – bara Anouk Dekker är 80-talist. Och EM:s succélag Österrike använde bara en spelare under turneringen som var född på 1980-talet, Nina Burger – resten var 90-talister.

I Sundhages kvartsfinallag var däremot åtta av 13 spelare födda på 1980-talet. Sverige hade alltså bara fem 90-talister på planen i Doetinchem. Och då hör det till saken att Sverige har vunnit F19-EM med två årgångar 90-talister, medan Nederländerna bara har vunnit F19-EM en gång och Österrike aldrig varit topp fyra.

Ser man till den svenska prestationen var vi det fjärde högst rankade laget i Europa inför avspark, och det tycktes rimligt att Sverige borde då kunna ta sig till semifinal.

Även om det inte var oväntat att vårt lag skulle åka ut i kvartsfinal, det följde ju exempelvis både mitt och många av de damallsvenska tränarnas tips, måste resultatet räknas som ett misslyckande.

Kollar vi på Pia Sundhages EM-insats tyckte jag under själva slutspelet att hon på det stora hela att hon matchade laget bra. Hon ställde exempelvis det efter omständigheterna bästa möjliga laget på benen i kvartsfinalen. Däremot hade hon gjort misstag tidigare. Dels var ju bristen på spelidé förstås besvärande, dels borde hon ha rullat på mer folk under våren, så att hon hade skapat sig alternativ. Det är ju jättesvårt att redan i januari förutse vilka spelare som skall ha toppform i juli. Mer om det strax.

Först till ett stort frågetecken som väckts nu i efterhand. Som sitt första drag som svensk förbundskapten valde Sundhage hösten 2012 att peta Nilla Fischer som lagkapten och ge Lotta Schelin och Caroline Seger förtroendet. Trots att de båda tappat i kvalitet under de här fem åren har Sundhage alltså hela tiden byggt sin elva kring duon.

Inför EM betonade Sundhage vikten av att Schelin alltid var på planen, förbundskaptenen menade att det skulle skrämma konkurrenterna. Till Aftonbladet sa Sundhage så här om Schelin:

”Hon har den största respekten hos motståndarna. Jag känner själv ”YES” om man spelar mot ett gäng (Tyskland) och de byter ut (Dzsenifer) Marozsán. Men flyttar man henne finns hon fortfarande med på plan. Jag har mycket respekt för den känslan.”

Nu i efterhand har man förstått att det krävdes smärtstillande för att kunna hålla Schelin på planen. Utan att veta speciellt många omständigheter kring nackskadan känns det ju vansinnigt att låta Schelin spela 90 minuter i alla matcher. Så beroende av henne var inte Sverige att man behövde pressa henne maximalt.

Det hade ju exempelvis gått utmärkt att ta av Schelin efter 60 minuter mot Ryssland, och när man ändå vilade spelare mot Italien kunde ju Schelin ha sett den matchen från läktaren. Nu när man vet att hon inte kunde spela för Rosengård i den damallsvenska återstarten till följd av skadan undrar man ju lite hur Sundhage tänkte i frågan.

Sannolikt påverkades hon av att hon alltså hade bestämt sin EM-elva lång tid i förväg. I huvudsak var elvan redan klar i januari, något man ganska lätt kan se genom en tillbakablick på landslagsåret. Inför EM hade Sverige spelat tio landskamper under 2017, fyra spelare hade startat alla de tio landskamperna: Jessica Samuelsson, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist och Caroline Seger.

Så här ser fördelningen ut för övriga:
9 starter (3): Nilla Fischer, Linda Sembrant och Jonna Andersson.
7 starter (2): Hedvig Lindahl och Lotta Schelin.
6 starter (2): Fridolina Rolfö och Olivia Schough.
3 starter (1): Hilda Carlén.
2 starter (4): Elin Rubensson, Hanna Folkesson, Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius.
1 start (6): Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanna Glas, Pauline Hammarlund, Lina Hurtig och Josefin Johansson.

Som tillägg kan man konstatera att trion Lindahl, Schelin och Rolfö sannolikt hade haft fler starter om de inte haft skadefrånvaro.

Utav de elva som startade mot Tyskland i EM-premiären var Olivia Schough den enda som inte var tilltänkt för EM-elvan redan i januari. Då gällde fortfarande det modifierade 4–3–3-upplägget, och då stod Jakobsson och Blackstenius före Schough i kön. Men när spelsystemet istället började kallas 4–4–2 öppnades dörren för Eskilstunaspelaren.

Faran med Sundhages upplägg är alltså att det inte känner av formtoppar. På formfronten var det exempelvis helt rätt i mars att ha Stina Blackstenius vid sidan – hon var dålig då, medan Lotta Schelin såg pigg ut. I juli var det däremot tvärtom, då var Blackstenius den mest formstarka forwarden medan Schelin var blek, kanske delvis på grund av att hon alltså besvärades av sin nackskada.

Eftersom Sundhage hade byggt EM-laget kring Schelin och Caroline Seger blev läget problematiskt när ingen av dem visade sig hålla tillräcklig nivå i Nederländerna. Därmed tvingades Sundhage använda hela gruppspelet för att testa fram nya lösningar.

Det började dock bra för svensk del.

https://www.youtube.com/watch?v=ZXAGwH5ScJQ

Sverige–Tyskland 0–0 
Målchanser: 1–3
Avslut mot mål: 2–5
Avslut totalt: 10–16

Sundhage startade med den elva hon byggt upp under våren. Laget kämpade väl och tog en välförtjänt poäng mot ett rätt svagt Tyskland. Det var en poäng som gav rejäl råg i ryggen. Det var förstås en fjäder i hatten att kunna hålla nollan mot de regerande Europa- och OS-mästarinnorna.

Hedvig Lindahl och Linda Sembrant gjorde kanoninsatser och höll ihop det svenska försvarsspelet, som såg stabilt ut. Det som oroade var att man bara skapade en målchans samt att man bara hade två avslut mot mål. Dessutom höll bara en av Olivia Schough:s fem hörnor önskvärd nivå. För Sundhages del var det dessutom besvärande att den enda riktigt vassa svenska målchansen skapades av inhopparen Stina Blackstenius. Startelvan förmådde alltså inte få till en enda farlig målchans.

https://www.youtube.com/watch?v=m_0Ow15KRu8

Sverige–Ryssland 2–0 (1–0)
Målchanser: 12–0
Avslut mot mål: 5–3
Avslut totalt: 23–9

Det skall sägas direkt, av de 13 lag jag såg live i EM var Ryssland det klart sämsta. Flera av spelarna var väldigt långt ifrån någon mästerskapsklass.

Det hindrar dock inte att Sverige gjorde en stabil och bra insats i den här matchen. Vårt lag fick ryskorna att se ut som ett gäng från lägre divisioner.

Sundhage hade valt att anpassa sin elva efter motståndet och tagit in Magdalena Eriksson som vänsterback för att höja kvaliteten på hörnor och inläggsfrisparkar. Eriksson låg bakom sex av de svenska målchanserna, det var på en frispark från Eriksson som Lotta Schelin nickade in 1–0-målet.

Schelin startade för övrigt ihop med Stina Blackstenius den här gången. Efter pausvilan byttes Fridolina Rolfö in som forward, och Schelin fick testa att spela som yttermittfältare. Det var första testet av den uppställningen.

Det var dessutom ett lovande test, mycket eftersom Rolfö och Blackstenius visade prov på gott samarbete. Rolfö gick i och för sig mållös av planen, men i minut 57 var hon inte långt ifrån att göra Årets mål 2017. Hennes volleymottagning följt av volleyskott just över, var en otroligt läcker aktion. Blackstenius gick däremot inte mållös av planen. Hon kämpade in 2–0-målet på egen hand.

Den svenska segern var solklar. Känslan efteråt var ändå att Sverige borde ha gjort fler mål. Problemet var att kvaliteten på de svenska avsluten var för dålig. Det är inte godkänt att bara få fem av 23 avslut mot mål. Och att bara två av 23 gick in var ett annat svaghetstecken.

I och med att Tyskland vann med 2–1 mot Italien senare samma kväll var Sverige i praktiken kvartsfinalklart. Man hade exempelvis råd med en uddamålsförlust mot Italien i sista gruppmatchen.

https://www.youtube.com/watch?v=eggdvp4t4uc

Sverige–Italien 2–3 (1–2) 
Målchanser: 8–7
Avslut mot mål: 4–4
Avslut totalt: 13–12

Laguttagningen mot Italien blev mycket omdiskuterad, både under och efter EM. Med facit på hand går det att konstatera att Pia Sundhages lösning inte var den bästa möjliga för svensk del. Med facit på hand hade Sverige vunnit på att satsa allt på gruppsegern.

Jag försvarade dock Sundhages upplägg då, och jag försvarar det fortfarande. Nu vet vi att det hade räckt med svensk seger mot de redan utslagna italienskorna för att få möta Danmark i kvartsfinalen. Inför sista gruppomgången var det däremot inte lika givet. Sverige hade ju inte gruppsegern i egna händer, det skulle ju med stor sannolikhet bli en målskillnadsaffär mot Tyskland. Och alla vi som hade sett Ryssland live hade ju noterat hur vansinnigt svagt det ryska laget var.

Även om tyskorna inte hade imponerat i de två första matcherna kände jag att det fanns anledning att tro att Tyskland skulle kunna göra en mängd mål mot ryskorna. Med ett tidigt ledningsmål kunde det rinna i väg, och då riskerade vi hamna i ett läge där Sverige pressade sin startelva maximalt till ingen nytta.

Därför tyckte jag att det var rimligt att vila spelare inför kvartsfinalen. Det var även rimligt att testa några alternativa lösningar. Mest testades i backlinjen, där Elin Rubensson kom in som högerback och där Sundhage prövade Linda Sembrant och Magdalena Eriksson som mittbackspar.

Testerna i backlinjen skulle visa sig bli väldigt misslyckade, mycket beroende på en tidig miss från rutinerade Sembrant som skapade stor osäkerhet. Hon missade en mottagning efter 3,30 och serverade Daniela Sabatino till Italiens ledningsmål. Att hamna i underläge är något Sverige blivit mycket dåligt på under Sundhages ledning. Sista gången Sundhage fick vara med och vända underläge till seger var VM-genrepet mot Nederländerna i juni 2015. Och senaste gången Sverige ens tagit poäng ur underläge var i OS-kvalet i mars 2016, också då mot Nederländerna.

Det tidiga målet gav italienskorna massor av energi, medan den första halvleken var rent usel från svensk sida. Efter 45 minuter ledde Italien med 2–1 i mål och 5–2 i klara målchanser. Enda ljusglimten så långt var att Blackstenius fortsatte att visa klass. Det var hon som på egen hand fixade den straff Lotta Schelin gjorde 1–1 på.

I paus gjorde Sundhage två byten. In kom Lisa Dahlkvist och Fridolina Rolfö, och båda var väldigt bra. Framför allt den senare gjorde ett superinhopp. Direkt i halvlekens upptakt stod hon för ett läckert förarbete till 2–2-målet.

Sedan satt man bara och väntade på det svenska ledningsmålet. Det var långa stunder utspelning, och efter 80 minuter hade Sverige 6–0 i klara målchanser i halvleken. De bästa var en stolpnick från Blackstenius och en nick från Dahlkvist som räddades av en utespelare på mållinjen.

I 85:e minuten kom dock kallduschen. Efter ett missat uppspel i mitten av planen från Magdalena Eriksson kunde Italien göra 3–2. Sverige föll, och det blev kvartsfinal mot Nederländerna.

https://www.youtube.com/watch?v=EL3AGJoeBd8&t=2s

Sverige–Nederländerna 0–2 (0–1)
Målchanser: 3–4
Avslut mot mål: 2–2
Avslut totalt: 9–9

Sundhage hade testat klart med elvan, och skrotat den uppställning hon kört med hela våren. Schelin var nu flyttad till högerkanten och Schough till bänken. Förbundskaptenen valde att för första gången någonsin starta med Rolfö/Blackstenius som forwardspar.

Det var en grå och mulen lördag i Doetinchem, men lagom till hemmalagets segerfest glimtade till och med solen fram. Som svensk led man efter slutsignalen. Samtidigt gick det inte att undvika att få ståpäls av den fantastiska glädje som hemmalaget och -publiken visade. Och jag mår fortfarande väldigt bra varje gång jag hör ”Viva Hollandia”.

Det svenska laget mådde däremot inte så bra av hemmaspelarnas firande. I det läget kändes det dessutom som att Nederländerna hade varit helt överlägset i matchen.

Fast så här i efterhand var känns inte skillnaden som gigantisk. Den första halvtimmen var exempelvis relativt jämn. Visst kändes hemmaspelarna lite kvickare, men det var inte jättestor skillnad.

För andra matchen i rad var det ett svenskt misstag som blev förödande. Vid en frispark valde Hedvig Lindahl en helt galen placering bakom muren. Hon såg inte bollen, som Lieke Martens lugnt kunde vrida in i Lindahls hörn. Efteråt var vår målvakt med rätta rejält självkritisk.

Sverige inledde sedan den andra halvleken piggt och man skapade två kanonchanser under de första tio minuterna. Men här såg man skillnaden mellan Sverige och Nederländerna. Medan värdnationen hade mycket hög kvalitet på sina avslut missade de svenska spelarna målet. Ur fria lägen misslyckades nämligen både Rolfö och Blackstenius med att träffa inom ramen.

I 64:e minuten missade Rolfö dessutom en passning när det svenska laget var på väg framåt i planen. Nederländerna fick kontra mot ett svenskt försvar där bara de tvåa långsamma mittbackarna var på plats. Shanice van de Sanden sprang ifrån Sembrant på kanten och Vivianne Miedema sprang förbi Fischer i mitten. 2–0 var ett faktum.

I 80:e minuten fick Lotta Schelin en reducering bortdömd för knapp offside. I det läget stod det inte bara 2–0 i mål. Det stod även 2–0 i avslut mot mål.

Den stora skillnaden mellan Nederländerna och Sverige handlade alltså om kvalitet, såväl passningskvalitet som kvaliteten på avsluten. Vid de svenska träningarna reagerade jag på hur en stor mängd av skotten passerade utanför eller över målet, trots att spelarna då fick chansen att avsluta utan motståndare. Träffbilden var förstås ännu sämre i matcherna.

Vid en jämförelse mellan Sverige och Nederländerna under hela turneringen behövde mästarlaget 2,4 avslut för att få ett mot mål, Sverige behövde 4,2. Ännu större var skillnaden i avslut per mål. Nederländerna gjorde ett mål per 5,8 avslut, medan Sverige behövde hela 13,5 avslut per mål. Vi behövde alltså komma till mycket mer än dubbelt så många lägen som de nederländska spelarna.

Det är ju en otroligt stor skillnad.

En annan intressant notering är att Sverige faktiskt slog fler passningar till rätt adress per match än ”bollsäkra” Nederländerna – 304 mot 270. Den stora skillnaden är ju förstås att Nederländerna har mycket bättre kvalitet på sina passningar kring offensivt straffområde.

Att förbättra kvaliteten på det svenska passningsspelet och på avsluten är en stor utmaning för alla som jobbar med spelarutveckling inom svensk damfotboll.

Magdalena Eriksson

Här har inte minst landslagen stort ansvar, inte minst flicklandslagen. Där gäller det att satsa på rätt typ av talanger, och lägga fokus på rätt saker. I en intervju i Corren efter utträdet ur EM sa Magdalena Eriksson så här:

”I alla ungdomslandslag jag varit med i har det fokuserats på försvarsspel. Det har alltid varit så. Då är det klart att man inte riktigt vet vad man ska göra när man får bollen. Det hoppas jag att det blir ändring på. Det är dags att utveckla annat.”

Det är ju i och för sig inte fel att lära talangerna att försvara sig. Men felet görs om förbundskaptenerna dessutom väljer spelare för att spela försvarsspel. Förbundskaptenerna måste välja talanger utifrån speluppfattning, kreativitet och bollbehandling om Sverige skall kunna bli spelförande framöver. Inte efter fysik och defensiv kapacitet.

Sedan måste förstås talangerna slussas in i A-landslagstruppen. Här har Pia Sundhage varit en bromskloss. Hon har hellre valt att fylla de sista platserna i sina mästerskapstrupper med 26-åriga debutanter än med 19-åriga. Exempelvis hade Sundhage inför EM inte matchat in någon från Sveriges mest framgångsrika ungdomslandslag (96–97-kullen) i sin startelva.

En intressant notering är att Norges damfotbollschef Even Pellerud har lagt upp sin analys av EM och av den norska insatsen på NFF:s hemsida. Det vore spännande att se något liknande från den svenska damfotbollsledningen.

Åter till den nämnda Corren-intervjun med Magda Eriksson. Där säger hon att:

”Jag hoppas att vi ska kunna utveckla ett eget spel. Det behöver inte vara lika snyggt som Spanien, men ett spel som passar våra spelartyper. Inte bara ligga på kontring och hoppas på att motståndarna ska göra ett misstag.”

På den punkten har Peter Gerhardsson en stor utmaning framför sig. Det skall bli mycket spännande att se hur han tacklar utmaningen. Hela intervjun med Magdalena Eriksson går för övrigt att läsa via den här tweeten:

Mer om framtidens landslag strax. Först lite spelarkritik. Jag utgår ifrån de snittbetyg spelarna fick av mig under EM. Enligt min betygsättning var en reserv bäst av alla:

3,25:
Stina Blackstenius
287 spelminuter, 2 mål. Mina betyg: 3+3+4+3 – 13/4. Kom till EM som reserv, gjorde ett par kanoninhopp och snodde åt sig en plats i startelvan. Var klart mest effektiva forwarden genom att göra två mål, fixa en straff och ha en nick i stolpen. Totalt var hon inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser.

Måste ändå jobba på att få bättre kvalitet i sina bollkontakter. Borde nämligen gjort fler mål. Hade exempelvis chansen att kvittera mot Nederländerna, men sköt högt över. Dock är Blackstenius en av de forwards som Peter Gerhardsson bör bygga sitt lag kring.

Stina Blackstenius

3,00:
Kosovare Asllani
315 spelminuter. Mina betyg: 3+4+2+3 – 12/4. Gjorde en svag insats mot Italien, var annars klart bästa svenska mittfältaren i EM. Har jobbat upp sitt försvarsspel och därigenom gått ifrån att vara enbart offensiv till att blir en tvåvägsspelare. Gjorde nu nästan sina bästa insatser i defensiven, men visade då och då sin kreativitet, bland annat genom ett ribbskott mot Ryssland och en fin frispelning av Rolfö mot Nederländerna.

2,50:
Hedvig Lindahl
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+2+1 – 10/4. Gjorde en kanonmatch mot Tyskland, vilket drar upp snittbetyget. Men det förhindrar inte att känslan ändå var att Lindahl inte motsvarade de högt ställda förväntningar man hade efter fjolårets OS-succé. Det var ju tyvärr vår målvakt som gjorde misstaget som ledde till Nederländernas ledningsmål i kvartsfinalen – ett mål som ledde till den svenska hemresan. Där ställde Lindahl som nämnts upp muren fel vid en frispark. Misstaget till trots, Chelseamålvakten känns ändå fortsatt som klar svensk etta.

Lotta Schelin
360 spelminuter. Två mål (varav en straff). Mina betyg: 3+3+2+2 – 10/4. Schelin gjorde två mål på fyra matcher, vilket berättigar ett godkänt betyg. Dock tycker jag så här i efterhand att hon har hamnat för högt, det var ju egentligen bara mot ett extremt svagt Ryssland som Schelin skapade något. Enligt mina anteckningar hade hon inte en enda farlig målchans i de tre övriga matcherna. Då tänker jag på chanser hon skapade själv, och som inte vinkades av för offside. För hon gjorde ju ett straffmål mot Italien och ett offsidemål mot Nederländerna.

I efterhand har jag alltså sett att Schelin spelade EM med en nackskada, men fick smärtstillande för att klara matcherna. Hur det påverkade henne är oklart. Oklar är även Schelins framtid i landslaget. Hon har bristande speluppfattning och är därför vansinnigt svår att samarbeta med. Personligen ser jag Schelin som en framtida truppspelare, men inte som någon starter.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö
219 spelminuter. Mina betyg: 2+3+3+2 – 10/4. Jag gillar Rolfös spelstil, vilket syns på hennes snittbetyg. Det är nog nämligen Rolfös högsta snitt i EM, vad jag sett har alla andra medier givit Bayern Münchenspelaren klart lägre betyg än vad jag gjorde. Min motivering till det höga betyget är att hon betyder mycket för det svenska spelet, Rolfös fotbollshjärna ligger bakom mycket positivt. Exempelvis blev Stina Blackstenius mycket bättre när hon spelade med Rolfö. De båda hade för övrigt ett samarbete som jag inte sett hos svenska landslagsforwards under hela Schelineran.

Skall man vara kritisk var Rolfö lite av svensk syndabock mot Nederländerna. När hon frispelades av Asllani i början av den andra halvleken måste Rolfö få avslutet på mål. Måste. Och det var Bayern Münchenspelarens felpass som ledde till hemmalagets 2–0-mål. Ändå ser jag Rolfö som framtiden. Det gör ju för övrigt även Even Pellerud.

2,33:
Jessica Samuelsson
270 spelminuter. Mina betyg: 3+2+x+2 – 7/3. Samuelsson var som jag ser det vårens klart bästa spelare i landslaget, något som gjorde att man hade jättehögt uppskruvade förväntningar på henne inför EM. Hon var bra, men inte så strålande som man hade hoppats. Framför allt kom hon lite snett in i kvartsfinalen och drog på sig ett par farliga frisparkar och ett gult kort. Den ena frisparken var den som ledde till 1–0-målet. Samuelsson är dock ett givet framtidsnamn på den svenska högerkanten, hon har fortfarande sina bästa år framför sig.

Jonna Andersson
258 spelminuter. Mina betyg: 3+x+2+2 – 7/3. Linköpingsbacken var ifrågasatt inför EM, inte minst av undertecknad. Som synes på betygen tycker jag att hon skötte sig helt ok under mästerskapet. Hon klarade exempelvis försvarsspelet alldeles utmärkt både mot Tyskland och Nederländerna. Det mål som uppstod på hennes kant i kvartsfinalen kan inte Andersson lastas för. Hennes styrka finns ju dock i inläggsspelet, det fick vi dock inte se något av i EM, Andersson valde oftast att ta det säkra före det osäkra.

2,25:
Linda Sembrant
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+1+1 – 9/4. Inledde EM strålande och var bästa svenska spelare i de två första matcherna. Sedan gav hon bort ett ledningsmål i matchupptakten mot Italien och tappade mycket av sitt självförtroende. I kvartsfinalen hade hon problem att hänga med i tempot, precis som alla andra i den svenska centrallinjen.

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist
288 spelminuter. Mina betyg: 3+2+3+1 – 9/4. Brukar vara en mästerskapsspelare. Men den här gången lyckades hon inte toppa formen till mästerskapet. Gjorde ett fint inhopp mot Italien och en bra kämpainsats mot Tyskland. Men fick inte spelet att lyfta som det kan. Kändes stundtals väldigt långsam med bollen.

2,00:
Magdalena Eriksson
183 spelminuter. Mina betyg: x+3+1+x – 4/2. Erikssons vänsterfot är Sveriges bästa anfallsvapen, framför allt i samband med fasta situationer. Eriksson var inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser, alltså lika många som Blackstenius. Defensivt hade hon däremot en riktigt tung dag mot Italien, där hon var inblandad i de två sista baklängesmålen. Det blir intressant att se hur Gerhardsson tänker använda Eriksson.

Hanna Folkesson
134 spelminuter. Mina betyg: x+x+2+x – 2/1. Fick äntligen spela ett mästerskap. Gjorde också ett piggt inhopp mot Ryssland, där hon på kort tid var inblandad i en hel del. Startade i förlustmatchen mot Italien och gjorde en ok insats.

1,75:
Caroline Seger
315 spelminuter. Mina betyg: 3+2+1+1 – 7/4. Enligt mina anteckningar var Seger inte inblandad i en enda riktigt vass, svensk målchans under hela mästerskapet. Det är självklart långt ifrån godkänt för den spelare som Pia Sundhage byggt sitt mittfält runt.

Faktum är att Seger kändes ovanligt seg, hon hade exempelvis jätteproblem att hänga med i kvartsfinalen. Kanske var det ovanan vid att spela toppmatcher som lyste igenom, i Lyon hade hon ju bara spelat mot bottenlagen. Oavsett måste hon kliva upp ett par nivåer om det skall vara läge att satsa vidare på henne i landslaget framöver.

1,67:
Nilla Fischer
270 spelminuter. Mina betyg: 2+2+x+1 – 5/3. Så här i efterhand tycker jag nog att jag varit hård mot Fischer – hon hamnar väl lågt i snittbetyget. Visst slog hon ett par indianare och visst hade hon tempoproblem mot Nederländerna, men totalt sett tycker jag ändå att hon gjorde en godkänd turnering. Det man saknade var delaktighet i offensiven. Hon brukar ju göra något mål och skapa farliga chanser i samband med fasta situationer. Men den här gången kom inte Fischer lika rätt på hörnor och frisparkar som hon brukar.

1,50:
Elin Rubensson
124 spelminuter. Mina betyg: 2+x+1+x – 3/2. Hade en tung turnering. Kämpade bra i inhoppet mot Tyskland, men kom däremot helt fel som högerback mot Italien. Ovanan vid att spela på positionen blev övertydlig, Rubensson agerade i princip utan självförtroende från start i matchen.

1,33:
Olivia Schough
180 spelminuter. Mina betyg: 1+2+1+x – 4/3. Som ni säkert vet vid det här laget tycker jag inte att Schough har hållit landslagsklass det senaste året. Tyvärr var EM inget undantag, Eskilstunaspelaren var i mitt tycke Sveriges sämsta spelare i turneringen. Hon var också den enda av Sundhages elva utvalda som bänkades i kvartsfinalen. Något Schough själv faktiskt tyckte var logiskt.

Schough har i grunden ofta rätt bra tankar. Hennes problem är dock att hon saknar rätt tajming, vilket gör att hennes intentioner sällan leder till något konstruktivt. Min gissning är att hennes landslagsplats är i stor fara nu när det kommer en ny förbundskapten.

Ej betygsatta:
Pauline Hammarlund, 17 spelminuter.
Julia Spetsmark, 11 spelminuter.
Mimmi Larsson, 9 spelminuter.

Övriga spelare i truppen:
Hilda Carlén
Emelie Lundberg
Hanna Glas
Emma Berglund
Josefin Johansson

Dags att titta framåt. Dagen efter Sveriges utträde ur EM ställde jag frågan till Pia Sundhage om hur hon ser på framtiden för svensk damfotboll. Svaret blev en krönika av Simon Bank.

Sundhage svarade alltså att framtiden är ljus – men att man behöver göra en omvärldsanalys. Så är det. Sverige ligger fortfarande långt fram genom att vi har fler spelare än de flesta andra länderna i Europa. Och vi är numera det enda landet som alltid varit i EM-kvartsfinal, och dessutom det enda europeiska landet som tagit sig till alla VM och OS.

Men vår ranking är rekorddålig och vi har alltså ändå tappat ganska mycket mark mot många av de konkurrenterna. Självklart måste man fundera över hur man skall ta tillbaka den förlorade marken. Lite tankar kring det finns ovan, i avsnittet om Magdalena Erikssons Corren-intervju.

Den viktiga diskussionen handlar om hur talangerna utbildas. Tyvärr får ju fortfarande de manliga talangerna de bästa tränarna, damlagen har sällan råd att anställa högklassiga utbildare till sina talanglag.

Personligen kan jag tycka att Österrikes utbildningsmodell känns otroligt intressant. Den liknar väl på något sätt det upplägg vi hade i Sverige för 25 år sedan, där de största talangerna samlades på några få fotbollsgymnasium. Kanske att den nuvarande utbildningslösningen där vi tagit bort alla riksfotbollsgymnasium har varit ett dåligt utvecklingssteg?

Tyvärr verkar det inte föras någon debatt i damfotbolls-Sverige kring utvecklingsfrågor. I varje fall inte i offentligheten. Tråkigt.

En som har stor påverkan på utvecklingen är förstås Peter Gerhardsson. Båda gångerna när jag har träffat honom de senaste månaderna har han berättat om hur han har åkt runt och studerat hur de olika damallsvenska klubbarna spelar. Han har lite lätt bekymrat konstaterat att spelsätten spretar rätt rejält. Gerhardsson har ju nämligen sagt att han vill att spelarna skall ha roller i landslaget som så mycket som möjligt liknar deras roller i klubblagen.

Även om spelsätten alltså varierar skulle tyder väl en hel del på att Gerhardsson trots allt måste välja ett 4–4–2-upplägg. Fast så kommer förresten inte Gerhardsson att uttrycka sig. Han gillar nämligen inte att använda sifferkombinationer när hon pratar om olika spelsätt.

Sett till svensk tradition är 4–4–2 det givna upplägget. Men kollar man på vilket spelarunderlag som finns i vårt land känns det inte alls lika självklart.

Vi har ju nämligen ett överflöd på duktiga mittbackar och forwards, medan det är stor brist på kantspelare, både ytterbackar och yttermittfältare.

Därmed skulle jag säga att en 3–5–2-uppställning känns som det spelsätt som passar det svenska spelarmaterialet bäst.

Bloggen Spelare 12 har gått igenom vilka kandidater som finns, lagdel för lagdel. Jag tänker inte vara lika utförlig i det här inlägget, utan tänker nöja mig med att kasta fram lite namn.

På målvaktssidan är Hedvig Lindahl fortfarande självklar etta. De två främsta utmanarna bör vara Hilda Carlén och Jennifer Falk (när hon blir frisk igen).

I 3–5–2 skulle man kunna göra plats för tre mittbackar, alltså skulle Magdalena Eriksson kunna matchas in bredvid Nilla Fischer och Linda Sembrant. Där är även Emma Berglund, Amanda Ilestedt och kanske framför allt Nathalie Björn högaktuella namn.

Löpstarka Jessica Samuelsson är som klippt och skuren för att ta hand om högerkanten. Kanske att Elin Rubensson skulle kunna vara en bra backup. Till vänster skulle man önska en Antonia Göransson av 2012 års form. I väntan på att hon hittar tillbaka dit är Jonna Andersson sannolikt bästa alternativet. Men vill man ha en mer offensiv lösning tycker jag att Johanna Rytting Kaneryd är värd att testas. Djurgårdsspelaren växer alltmer ut till en personlig favorit.

Tittar vi på det centrala mittfältet är mina huvudnamn Katrin Schmidt, Lina Hurtig, Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Malin Diaz samt förstås även Caroline Seger och Lisa Dahlkvist. Till nästa år bör även Emilia Brodin vara aktuell. Här hoppas jag dock på sikt att spelare som Tove Almqvist, Ebba Wieder och Ellen Löfqvist skall kunna utmana.

När det gäller forwardssidan hoppas jag att Gerhardsson satsar på duon Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Andra spännande kandidater här är Marija Banusic, Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och bubblaren Anna Anvegård. Det är bland forwards som vi har störst konkurrens. Här finns ju även spelare som Pauline Hammarlund, Mimmi Larsson och varför inte Amanda Edgren?

 

Asllani mot Seger

Det har varit en rekordsommar här på bloggen. Juli är den månad som haft flest sidvisningar någonsin, med 39 914.

Det var cirka 2 500 fler visningar än under EM 2013 och 6 000 fler än under VM 2015 och OS 2017.

Dock hade bloggen ”bara” 9 473 unika besökare under juli, vilket är klart färre än exempelvis VM-månaden juni 2015, då hela 13 489 klickade in här.

Som det ser ut kommer 2017 att bli det klart bästa året någonsin på bloggen. Hittills har det varit närmare 181 000 sidvisningar i år (41 500 unika besökare), vilket ger ett snitt på cirka 25 000 per månad. Fjolåret är bästa året hittills, då stannade räkneverket på 228 950 visningar (19 079 per månad).

Kosovare Asllani

Och nu har vi slagit ett nytt rekord, det gällande flest kommentarer till ett inlägg. Inlägget det handlar om är det föregående, och debatten har framför allt handlat om Kosovare Asllani, och mer precist om hur bra nyförvärv hon är.

Mitt svar på den frågan är att hon borde vara ett väldigt bra nyförvärv. Så här på förhand känns det som att Asllani borde vara bättre för Linköping än Caroline Seger för Rosengård.

Caroline Seger

Åter till det strax. Först har jag funderat lite kring förändringarna i de båda topplagens trupper. Det ser ut så här:

Rosengård:
Ut: Lieke Martens (Barcelona), Amanda Ilestedt (Turbine Potsdam), Emma Berglund (PSG), Sofie Junge Pedersen (Levante), Hanna Persson (Bröndby) och Emma Pennsäter (lån, Bröndby).
In: Caroline Seger (Lyon), Simone Boye Sörensen (Bröndby), Glodis Perla Viggosdottir (Eskilstuna) och Jenna Hellstrom (Kent State).

Linköping:
Ut: Magdalena Eriksson (Chelsea) och Jessica Samuelsson (klubb ej klar).
In: Kosovare Asllani (Manchester City), Nicoline Sörensen (Bröndby) och Anna Oscarsson (Hammarby).

Med förlusten av Samuelsson och skadan på Janni Arnth har Linköping tyngre förluster i backlinjen än Rosengård. Däremot är det stort plus för LFC när det gäller offensiven.

Rosengård har tappat både Marta och Martens på mindre än ett halvår, det är en gigantisk förlust när det gäller kreativitet och mål/assist. Och som bekant är varken kreativitet eller mål/assist Segers stora styrka. Hon är duktigt på det korta passningsspelet samt att behandla och hålla i bollen samt på att styra anfallstempot. Däremot slår Seger väldigt få avgörande passningar.

Känslan är att det är Sanne Troelsgaard och Iva Landeka som måste kliva fram när det gäller avgörande passningar från mittfältet i Rosengård. Dessutom väntar Malmöklubben förstås på att Anja Mittag skall hitta sin ”gamla” form. I så fall har man en pålitlig poängspelare där.

I Linköping blir det intressant att se hur man ersätter Samuelsson. Ett alternativ är att spela Anna Oskarsson som ytterback. En annan lösning är att flytta ner allroundkunniga Kristine Minde får ge plats åt Asllani i anfallslinjen, och att norskan i stället får ansvar för högerkanten.

LFC har vunnit med 1–0 mot Hammarby i träningsmatch i kväll (Marija Banusic segerskytt). Jag har inte sett någon laguppställning, någon som vet hur LFC ställde upp?

När det gäller Asllani tycker jag att hon har tagit stora steg de senaste åren. Hon har gått från att vara en envägsspelare till att vara tvåvägs. Hon var dessutom en av Sveriges två–tre bästa spelare i EM. När det gäller hennes status i Manchester City var den väl dock inte jättehög.

Hon spelade bara från start i tre av sju matcher i vårens ligaspel. Och hon fick inte ens plats på bänken i FA-cupfinalen.

Däremot fick Asllani förtroende i Champions League. Hon startade i alla årets fyra matcher. I kvartsfinalerna mot Fortuna Hjörring blev hon utbytt i 67:e respektive 72:a minuten. Och i semifinalerna mot Lyon blev hon målskytt i, och spelade hela den första matchen. I returen blev hon utbytt i 69:e minuten.

I Linköping kommer Asllani att ha en större roll än hon haft i Manchester City, på så sätt är det ett klokt beslut att flytta hem. Det är nu hon skall visa att hon kan bära ett lag. Det blir spännande att följa.

Det blir även mycket spännande att se vilken påverkan Caroline Seger får på Rosengårds spel. Det blir även spännande att se hur mittfältet kommer att formeras. För Seger personligen är det ett naturligt val att flytta hem. Hon har inte fått speciellt mycket speltid i de stora matcherna för Lyon, utan har mest fått spela i ligan mot sämre lag. I Malmöklubben växer hennes roll rejält.

Det dröjer dock en vecka innan damallsvenskan drar igång igen. I morgon är det däremot sex matcher i elitettan. Den mest intressanta är den mellan fyran Kungsbacka och trean AIK. Det är matchen om vilket lag som skall ta upp jakten på andraplacerade Kalmar. Vid kryss i Kungsbacka börjar det se riktigt ljust ut för de båda Smålandslagen Växjö och Kalmar.

Växjö skall till Umeå på måndag. Där föll UIK häromdagen med 1–0 mot klubbens legendarer från tidigt 2000-tal. Att spela en sådan match mitt i säsongen känns ju lite lätt tveksamt. För det är förstås inte roligt för det nuvarande A-laget att ta stryk av ett veteranlag huvudsakligen bestående av spelare som lagt av. Att påminnas om att allt var bättre förr stärker knappast dagens spelare.

I dag har andra gruppspelsomgången i F19-EM spelats. Där åkte Sveriges banekvinnor från kvalet, Italien, på en riktig stjärnsmäll. Italienskorna föll med hela 6–1 mot Frankrike, ett resultat som innebär att italienskorna är utslagna.

I dagens toppmatch vann Tyskland med 2–0 mot Spanien i det som kan vara en försmak på finalen. Fast Nederländerna vill nog ha ett ord med i spelet. De vann mot England med 2–0 och har säkrat sin semifinalplats.

Slutligen tillbaka till EM. Uefa har nominerat turneringens tio snyggaste mål.

Personligen röstar jag på Vivianne Miedema mot England som etta, Ana Maria Crnogorcevic som tvåa och Jodie Taylor som trea.

Av rättighetsskäl lade Uefa inte upp några klipp från matcherna under turneringen. Men nu har man alltså börjat göra det. Utöver klippet ovan med de tio snyggaste målen har man även satt ihop en kavalkad av samtliga 68 mål från turneringen. Det klippet är på just under elva minuter, du ser det här:

Berglunds tillslag, målvaktstavlor och Italienchock

De här senaste dagarna har mästerskapströttheten slagit till. Jag har fått försöka använda tiden på bästa sätt för att klara det tuffa program som jag satt upp, med tio matcher på de 13 dagar jag kommer vara här nere i Nederländerna.

I går var jag i Breda och såg Schweiz–Frankrike 1–1 i grupp C. Mer om den gruppen strax, men jag tänkte börja med Sverige. Sedan förra inlägget har jag varit på två pressträffar, sett en ”avbytarträning” samt läst ikapp mig på vad som rapporterats kring Italienmatchen.

Och jag måste säga att jag är lite chockad över hur mycket kritik Pia Sundhage har fått för matchningen av laget. Det är nästan som att Italienmatchen anses ha varit viktig.

Nu, med facit på hand, är det klart att Sverige sannolikt på pappret hade fått en ”lättare” väg till finalen vid gruppseger.

Det troliga är ju att övre halvan blir:

England–Frankrike
Nederländerna–Sverige

Och den undre:

Tyskland–Danmark
Österrike–Spanien

Men det där visste inte Sundhage inför avspark i tisdags. Hon kunde inte heller ta för givet att det räckte med seger mot Italien för att vinna gruppen. Det fanns ju anledning att tro att Tyskland skulle kunna vinna med bra mycket större siffror än 2–0.

Sundhage valde att se till att det egna laget fick maximala förutsättningar inför slutspelet. Det tycker jag att hon borde få beröm för. Nu vet jag förstås inte hur England och Spanien matchar sina trupper i kväll, men av de sex lag som är framme i kvartsfinal har Sverige minst slitage på sina nyckelspelare. Det är något som vi bör ha nytta av nu när det inte längre går att spara spelare.

Till helgen nollställs ju allt, vid avspark i Doetinchem har Nederländerna inte någon sportslig nytta av att de tog nio poäng i gruppspelet och Sverige bara fyra. Det kommer att vara 0–0 och lika förutsättningar för båda lagen ändå.

Fysiskt kommer i stället Sverige att ha fördel av att de har matchat sina spelare klokare, medan Nederländerna har varit tvunget att slita stenhårt på sin startelva för att ta sig vidare. Möjligen jämnas det där ut av att Nederländerna har haft en vilodag mer.

Rätt många hävdar för övrigt att Danmark är en väldigt mycket lättare motståndare än Nederländerna. Det tycker inte jag. Dels tror jag att det är bättre för Sverige att möta Nederländerna, för svenska lag är bättre när de får slå lite ur underläge. Och mot värdnationen blir inte Sverige den klara favorit som många hade sett vårt lag som om vi ställts mot danskorna.

Dels såg jag gruppfinalen mellan Nederländerna och Danmark i Rotterdam i förra veckan, och visst var Nederländerna klart bäst de första 20 minuterna. Där stod hemmalaget för en imponerande startoffensiv, som gav ledning med 1–0 på en solklar, men onödig straff. Efter 20 minuter hade jag 3–0 i klara målchanser till Nederländerna.

Men efter 90 minuter hade jag 6–3 i klara målchanser till Danmark. Danskornas dominans under den andra halvlekens första 30 minuter var så stor att jag kände att Danmark är ett klart underskattat lag. Jag tror exempelvis inte att Tyskland skall jubla för mycket över att ställas mot Pernille Harder och de andra på lördag.

För svensk del på lördag gäller det att stå emot hemmalagets startoffensiv. Nederländerna har varit väldigt bra i matchupptakten på alla tre matcherna. Däremot har man tröttnat rätt rejäl på slutet. Tiden talar alltså för Sverige.

Dessutom har ju Pia Sundhage visat att hon är bra på att leda lag i utslagningsmatcher. Det är ju bara Tyskland som besegrat hennes svenska landslag i en direkt avgörande match.

Sedan Italienmatchen har Sveriges spelare fått ytterligare vila. I går var det rehab för de som spelade, medan övriga tio körde ett fotbollspass. I dag har alla fått träningsledigt.

Jag kikade på träningen i går, och utöver att Sundhage visade fin känsla när hon matade inlägg till forwards på slutet, var det Emma Berglund som fick min uppmärksamhet.

Eller snarare Berglunds fantastiska passningsteknik. Jag måste erkänna att jag inte hade tänkt på det tidigare. Men jag fick upp ögonen på uppvärmningen inför Italienmatchen, när Berglund och Nilla Fischer stod och slog korta passningar till varandra.

Medan Fischers bollar ofta hoppade och studsade gick nästan varenda passning från Berglund spikrakt. Bollen gled liksom fram på gräset och kom perfekt till Fischer.

På gårdagens träning stod jag och studerade spelarnas passningstillslag, och Berglunds var verkligen i särklass. Kul att se ett så vackert tillslag.

Det var däremot ingen riktigt vacker match jag fick se i Breda i går. Vackra bilder kom däremot ifrån Rotterdam, från Österrikes firande av sin gruppseger. De ser ut att ha kul, de österrikiska tjejerna:

Medan Österrike dansade sig till gruppsegern snavade sig Frankrike fram till andraplatsen. Man gjorde det via 1–1 mot Schweiz i en match där man tilldömdes en vansinnigt tuff målchansutvisning redan i 17:e minuten.

https://twitter.com/WSUasa/status/890299903662075905

Som grädde på moset gjorde Schweiz mål på frisparken. Det är för övrigt ett fantastiskt vackert nickmål. Ana Maria Crnogorcevic kan knappast få bättre träff med pannan.

Frankrike var utslaget i 56 spelminuter. Under den tiden hade man trots det numerära underläget stort övertag i bollinnehav. Men man skapade bara en riktig målchans, och känslan var att man inte hade den mentala styrka som krävdes för att kvittera. Men i minut 76 fick man frispark strax utanför straffområdet. Och där räddades Frankrike av en jättegroda från Schweiz målvakt Gaelle Thalmann på en frispark från Camille Abily.

Det blev 1–1. Österrike vann gruppen och får troligen möta Spanien i kvartsfinal. För Frankrike väntar med stor sannolikhet alltså England. Österrike spräckte för övrigt också sin målnolla vid 3–0-segern mot Island efter en anmärkningsvärd målvaktstavla.

Gudbjörg Gunnarsdottir, som varit lysande tidigare i turneringen, hanterade den blöta bollen som en badrumstvål, och gav Sarah Zadrazil öppet mål.

Island och Schweiz åkte ut. I schweiziskornas fall berodde det mest på förlusten mot Österrike i öppningsmatchen. I går i Breda visade för övrigt Ramona Bachmann den supernivå som gjorde att jag kallade henne världens bästa spelare för några år sedan. Bachmann har ju varit nere i en svacka under en längre tid. Men i går fanns det där igen, det där otroliga rycket.

Bachmann är för övrigt precis den spelare Frankrike hade behövt. För som det franska laget har uppträtt i de två matcher jag har sett vet jag inte hur de skall kunna skaka England. Frankrike har inte lyckats göra ett enda spelmål ännu. Deras tre mål i turneringen har kommit på straff, hörna och frispark. Och det värsta är att fransyskorna har haft otroligt svårt att ens komma till målchanser i spelet.

Väntad elva – men inte den man hoppats på

Pia Sundhage har presenterat den elva som startar mot Mexiko i morgon 18.15 på Falcon Alkoholfri Arena i Falkenberg, och på TV12.

Det är en helt väntad, och i min uppfattning rätt tråkig startelva. Den ser ut så här:

Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna AnderssonKosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Olivia SchoughLotta Schelin, Fridolina Rolfö.

Sundhage har en filosofi att inte ändra på sin elva i första taget. Därför lär det här bli de elva spelare som även spelar mot Tyskland om 1,5 veckor. Och därför har jag hela tiden trott att veckans många spekulationsartiklar om forwardsfrågan har varit slöseri med spaltutrymme.

Jag har nämligen inte en sekund trott att Sundhage skulle ändra sig från duon Schelin/Rolfö. Men för Sundhages del har det förstås varit bra, för fokus har flyttats från lagets svagheter till en ickefråga.

Personligen hade jag hoppats, men inte trott, att Sundhage skulle välja att testa alternativa lösningar på vänsterkanten. Som jag ser det har varken Jonna Andersson eller Olivia Schough hållit landslagsklass under våren. Om jag hade varit Sundhage hade jag testat andra lösningar redan nu inför EM-slutspelet. Fast Sundhage resonerar aldrig så, hon ger sina utvalda, elva startspelare fullt förtroende – i varje fall fram till och med den första mästerskapsmatchen. Det är först efter svaga mästerskapspremiärer som hon har rört runt i startelvan.

Mexiko är inte ett motstånd av allra högsta världsklass, vilket gör att den svenska backlinjen inte kommer att testas speciellt hårt. Men faktum är ju att alla de alternativ som Sundhage har på vänsterbacksplatsen har olika typer av defensiva brister. Jag tänker på Andersson, Hanna Glas, Elin Rubensson och Magdalena Eriksson.

Därmed är det de offensiva kvaliteterna som borde avgöra vem av dem som spelar. Där hade jag gärna sett att Eriksson fått chansen att prova en match som vänsterback nu inför EM. Man vill ju framför allt gärna ha henne på planen för att slå hörnor och inläggsfrisparkar.

Nu talar ju det mesta för att Schough kommer att få ansvar på det området, vilket inte känns så bra. Schough brukar ha hörnor som är ok – men inte sådana som håller högsta internationella klass. Nu är det EM som gäller, och där räcker det inte med fasta situationer som är ok. Med tanke på hur svårt vårt landslag har haft att göra mål det senaste året har vi inte råd att tappa i kvalitet på hörnorna.

På mittfältet har jag förstått att Pauline Hammarlund har fått spela en hel del på kanten under lägret. Jag ser både Hammarlund och Elin Rubensson som mer intressanta alternativ än Schough som vänsterytter.

Som ni redan har förstått kommer mitt fokus under morgondagen i första hand vara riktat mot duo Andersson/Schough. För mig är det i första hand de båda som skall bevisa att de håller klassen.

I andra hand kommer jag att kolla på inlöpen i Mexikos straffområde. Tajming och kompromisslöshet i inlöpen kommer att bli otroligt viktiga faktorer under EM.

När det gäller Mexiko är laget placerat på plats 26 på världsrankingen, placeringen bakom Ryssland. Man har haft duktiga ungdomslandslag på senare år, och är på väg uppåt. Men dagens lag skall inte ha något att sätta emot Sverige. Normalt vinner vi med något eller några måls marginal.

När det gäller det mexikanska laget såg jag det här till synes välgjorda reportaget om den på Island baserade duon Bianca Sierra och Sandra Stephany Mayor i går. Jag har faktiskt inte hunnit läsa det, men det verkar väldigt intressant och har hyllats av många.

Apropå landslaget och morgondagens landskamp är Emma Berglund nu presenterad som PSG-spelare de kommande två åren.

I förrgår presenterade PSG ett annat nyförvärv, nämligen Christiane Endler från Chile. Kul att det kommer fram duktiga spelare från nya länder.

Det spelas två landskamper med EM-intresse redan i kväll. Skottland tar emot Irland 20.30, och en halvtimma senare spelas den högintressanta matchen Frankrike–Belgien.

I går spelades en match som fick ett mycket oväntat resultat. Österrike slog nämligen Danmark med 4–2, och sett till det danska förbundets klipp med höjdpunkter var de österrikiska segersiffrorna klart i underkant.

Danmark ställde upp med sin till synes allra bästa elva och fick verkligen något att tänka på inför sin EM-premiär mot just Belgien nästa söndag.

Det händer grejer i Rosengård

FC Rosengård i mars 2016

Spelmässigt verkar Rosengård ha fått upp flytet. Över de fem senaste omgångarna har Malmölaget tagit flest poäng i serien, 13. Det är en poäng mer än Linköping och fyra fler än LB07 och Djurgården.

Rosengård har dessutom hållit nollan i fyra av de fem matcherna, och verkar som sagt ha hittat rätt.

Därför kommer sommaruppehållet högt olämpligt för Rosengård. Inte minst eftersom det verkar bli en rejäl utseendeförändring på spelartruppen. Och vid stora förändringar är det inte ovanligt att det hackar lite innan man fått balans i elvan. Och med fem poängs avstånd upp till Linköping tål inte Rosengård mycket hackande.

Vad är det då som händer i Malmöklubben?

Klart är att Amanda Ilestedt lämnar för tyska Turbine Potsdam och att danska Sofie Junge Pedersen inte får förlängt kontrakt. De båda avtackades i går. Klart är också att Simone Boye Sörensen anländer ifrån Bröndby.

Emma Berglund

I dag avslöjades först den för klubben positiva nyheten att Anja Mittag förlängt sitt kontrakt med två år. Dessutom har Sydsvenskan kommit med två betydligt sämre nyheter för Rosengård. Dels att PSG vill köpa Emma Berglund, dels att Barcelona vill köpa Lieke Martens.

För Berglund skulle det kunna vara ett lyft att komma till den franska storklubben. Jag tycker inte att hennes utvecklingskurva har pekat åt rätt håll de senaste två åren. Kanske kan en flytt bidraga till ett välkommet lyft för mittbacken.

För Martens ser utvecklingskurvan mycket mer positiv ut. Det gör i sin tur att förlusten av den nederländska stjärna känns tyngst för klubben. Det innebär inte att det är bra att tappa halva backlinjen på en gång.

Rosengård tappade man ju även Marta precis innan avspark i damallsvenskan. Klubben situation börjar alltmer likna hur det ser ut i toppklubbar i exempelvis Nederländerna och Frankrike på herrsidan. Alltså att de får räkna med att de kan bli söndervärvade i varje övergångsfönster. Tråkigt.

Kanske kan det här avgöra den damallsvenska guldstriden. För nu talar ju det mesta för att den kommer att stå mellan Linköping och Rosengård – om det nu blir någon strid. LFC har ju varit väldigt stabilt. Östgötarna har inte vunnit med lika överlägsna siffror som i fjol, men de har i alla fall vunnit nio av tio matcher, vilket är mycket imponerande.

För Rosengård väntar en tuff bortamatch i Piteå innan EM-uppehållet. Den spelas på torsdag, samtidigt drabbar Eskilstuna och Linköping samman. Det är Eskilstunas chans att återigen ta sig in i guldstriden.

Den elfte omgången startar redan i morgon. Då tar formstarka Djurgården emot formsvaga jumbon Kif Örebro. Det rimliga tipset är en säker etta. Men i årets damallsvenska verkar det inte finnas så många säkra tips vid sidan av Linköping.

Ett annat säkert tips är att Tabitha Chawinga gör mål i varenda match. Och skall man tro Kvarnsvedens tränare Jonas Björkgren finns det hopp om att målfesten fortsätter året ut. Som jag skrev i förra inlägget, ta chansen ni som har möjligheten att se henne live innan hon flyttar söderut.

I elitettan det också ett bergsäkert tips – Växjö DFF. I dag vann fullpoängaren borta mot Uppsala med 4–0 efter två mål av skytteligaledaren Anna Anvegård, som dock själv bara trodde att hon gjort ett. Växjö kommer att ha minst sex poäng ner till strecket efter elva omgångar.

Det har även spelats en toppmatch i Norge i kväll. För andra gången på två veckor vann Lilleström med 1–0 mot en toppkonkurrent. I kväll var det Stabaek som föll. LSK leder med fem poängs marginal efter halva toppserien. I skytteligan är LSK:s Guro Reiten i topp med elva mål. Hon är tre före Röas Lisa-Marie Utland.

Slutligen höll jag på att glömma ytterligare en positiv sak från Malmö – publiksiffran på gårdagens derby. 3307 åskådare är årets hittills bästa siffra i damallsvenskan. Jag hade kanske hoppats på ännu fler, men över 3000 är ju ändå bra.

Någon som känner sig överraskad?

Den svenska EM-truppen är presenterad. Det blev nästan exakt som jag förutspådde i förra inlägget. Enda ändringen var att Lina Hurtig valdes bort på grund av att hon varit för skadeförföljd. Det gjorde att både Julia Spetsmark och Josefin Johansson kom med. Kul för dem, men tråkigt för Hurtig som får fortsätta att vänta på sitt första mästerskap. Under Pia Sundhages ledning har 22-åringen bara varit nära.

Julia Spetsmark

Eftersom Hurtig gjorde ett kort inhopp för Linköping i helgen trodde jag att hon skulle komma med. När hon har varit frisk har hon ju varit med i startelvan efter OS.

Jag tror dessutom att Hurtig hade bidragit mer än vad Spetsmark och Johansson kan göra. Här hoppas jag förstås att jag har fel, men känslan är att Hurtig mer är en internationell spelare än de båda andra.

Lina Hurtig

Jag har förresten nu i efterhand kollat sändningen för SVT. Den gav tyvärr inte mycket. Pia Sundhage och Lilie Persson behövde ju knappt svara på några vettiga frågor. På radion hörde jag att man undrade om Hurtig, dessutom fick Sundhage motivera uttagningen av skadade Elin Rubensson, som ju inte spelade för Göteborg i helgen. De frågorna hade varit på sin plats även hos SVT.

Radiosvaren från Sundhage var för övrigt att Hurtig varit för mycket skadad, men förhoppningsvis blir en viktig spelare under Peter Gerhardsson, samt att Rubensson är på väg tillbaka och beräknas vara helt frisk till nästa landslagsläger.

Är det här då en trupp som kan vinna EM? Svaret är att ja, den kan vinna. Fast det är inte så stor chans. Jag ser Frankrike, England, Tyskland och Spanien som de fyra största favoriterna. Där bakom finns det ytterligare några lag som med rejält med flyt kan gå hela vägen. Bland de lagen finns Sverige, Norge och Nederländerna.

Så vi kan drömma och hoppas inför EM-slutspelet. Bara vi inte drömmer för mycket…

Här är för övrigt truppen som helhet:

Målvakter:
Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.

Backar:
Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Emma Berglund och Hanna Glas.

Mittfältare:
Caroline Seger, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Olivia Schough, Hanna Folkesson, Elin Rubensson, Josefin Johansson och Julia Spetsmark.

Forwardar:
Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Pauline Hammarlund och Mimmi Larsson.

* Slutligen till något helt annat. Amerikansk damfotboll har sorg i dag. Den framgångsrika förbundskaptenen Tony DiCicco har nämligen gått bort i en ålder av 68 år. DiCicco ledde USA 1994–99 och vann både VM och OS med landslaget. Vila i frid.

Här är en text om honom.

Förvänta dig inga överraskningar i kväll

19.30 i kväll presenterar Pia Sundhage sin EM-trupp. Presskonferensen sänds av SVT2. Den ska även gå att se på Fotbollskanalen.

Speciellt spännande lär det dock inte bli. Efter snart fem år med Sundhage vet vi ju att hon går stenhårt på sin grupp och att det är ålder, rutin och förmåga att sprida glädje som är viktigaste parametrarna när bänkspelare väljs ut.

Därför fick ju exempelvis då 36-åriga Therese Sjögran den sista platsen till hemma-EM för fyra år sedan på bekostnad av flera unga talanger. Just det valet blev ju dock succé. Däremot tyckte jag att flera av de spelare som fick åka med till VM i Kanada för två år sedan åkte på rent turistvisum. De var varken aktuella för spel i mästerskapet, eller för ett framtida landslag.

Nu behöver ju inte Sundhage tänka det mista på framtiden, vilket gör att chansen att några unga talanger finns med på kvällens lista är närmast obefintlig. Som det sett under våren är det nog egentligen bara 1,5 mittfältsplatser som Sundhage funderat över. Resten har varit klart sedan länge.

Så här kommer truppen att se ut:

Hedvig Lindahl

Målvakter:
Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.

Här vore det en jätteskräll om någon annan än de tre nämnda togs ut. Zecira Musovic var med i kampen i våras, men är nu borta. Personligen hade jag helst sett att Göteborgs Jennifer Falk funnits med i truppen, men nu är ju hon borta på grund av hjärnskakning, vilket gör det lätt att strunta i henne.

Sveriges fyrbackslinje

Backar:
Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Emma Berglund och Hanna Glas.

Här känns det självklart att Sundhage tar ut de sex första. Och Glas har varit första inhoppare på ytterbacksplats, vilket bör göra att hon tar den sjunde och sista platsen. Personligen hade jag gärna sett Nathalie Björn i truppen, men hennes lilla chans till uttagning försvann nog med skadan på senaste landslagssamlingen.

Carli Lloyd med Caroline Seger i ryggen

Mittfältare:
Caroline Seger, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Olivia Schough, Hanna Folkesson, Elin Rubensson, Lina Hurtig och Julia Spetsmark (Josefin Johansson).

De sex första är självklara. Jag tror nämligen att Rubensson har en given plats, även om hon är skadad. Jag tror även att Hurtig har en plats, hon har stått högt på Sundhages lista sedan OS – vilket bör innebära uttagning. Men här har nog Sundhage funderat lite.

Den sista mittfältsplatsen är den enda som känns öppen. Men inte mer än att det lär stå mellan Spetsmark och Johansson. Eftersom Sundhage velat ha med någon form av ”skräll” i sina truppen tror jag att Spetsmark får chansen. Det innebär i sin tur att Josefin Johansson återigen skulle hamna precis utanför en mästerskapstrupp. Personligen tycker jag att Katrin Schmidt borde ha haft en självklar plats i truppen, men så lär det inte bli.

Fridolina Rolfö, Mimmi Larsson och Josefin Johansson

Forwards:
Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Pauline Hammarlund och Mimmi Larsson.

Det känns självklart att de här fem finns med i truppen, även om Larsson gjorde en svag insats mot USA på senaste samlingen.

Jag kommer inte att ta ut någon egen EM-trupp den här gången, det känns inte meningsfullt. Däremot har jag lekt lite och tagit ut ett gäng lag som Peter Gerhardsson skulle kunna har som utgångspunkt när han tar ut sina första trupper i höst.

Här är sex alternativa landslagselvor uttagna utifrån lite olika utgångspunkter:

Lirarlandslaget:
Zecira Musovic – Ronja Aronsson, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Lina Nilsson – Johanna Rytting Kaneryd, Lina Hurtig, Irma Helin, Tove Almqvist – Malin Diaz och Marija Banusic.

Det fysiska laget:
Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Elin Rubensson – Hanna Folkesson, Petra Johansson, Lisa Dahlkvist, Katrin Schmidt – Stina Blackstenius och Mimmi Larsson.

Dörrknacklandslaget (de som står precis utanför startelvan):
Hilda Carlén – Lina Nilsson, Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanna Glas – Hanna Folkesson, Petra Andersson, Emilia Appelqvist, Lina Hurtig – Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius.

Utmanarlandslaget (de som aldrig riktigt fått chansen):
Jennifer Falk – Hanne Gråhns, Marina Pettersson Engström, Mia Carlsson, Nathalie Björn – Sandra Adolfsson, Katrin Schmidt, Petra Johansson, Julia Roddar – Amanda Edgren – Mimmi Larsson.

Veteranlandslaget (30+):
Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Linda Sembrant, Marina Pettersson Engström, Lina Nilsson – Nilla Fischer, Sandra Adolfsson – Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Katrin Schmidt – Lotta Schelin.

Ungdomslandslaget (21 eller yngre):
Zecira Musovic – Ronja Aronsson, Nathalie Björn, Sejde Abrahamsson, Freja Olofsson – Ebba Wieder, Ellen Löfqvist – Johanna Rytting Kaneryd, Anna Anvegård, Tove Almqvist – Stina Blackstenius.

Veronica Boquete

* Det var lite lek med namn. Jag antar att Spaniens förbundskapten Jorge Vilda inte lekte när han tog ut sin EM-trupp. Men noterbart är att han inte har med storstjärnan Vero Boquete bland sina 23 spelare. Det är ingen jätteskräll, för vårens uttagningar har antytt att det skulle bli så.

Likväl hajar man till när ett land utelämnar sin allra mest meriterade spelare i en mästerskapstrupp. Och man kan ju slå fast att Vilda och Pia Sundhage inte har gått i samma skola, för risken att Sundhage skulle strunta i att ta ut Sveriges motsvarighet till Vero, Lotta Schelin, i en landslagstrupp är ju obefintlig.

Även utan Vero är dock den spanska truppen otroligt stark. Det här är faktiskt ett lag som skulle kunna gå hela vägen i sommar:

* Slutligen har Rosengård gjort klart med Amanda Ilestedt:s ersättare i mittförsvaret. Man fortsätter att satsa danskt. Malmöklubbens nya mittback är nämligen den danska EM-spelaren Simone Boye Sørensen – ett mycket spännande förvärv.

Hela den danska EM-truppen finner du här.

 

Bilder av Sverige–USA 0–1

Jag hade med mig kameran till Gamla Ullevi i torsdags. Här är drygt 100 bilder från matchen, dels som bildspel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dels som en stor mosaik:

Here are my pictures from the friendly between Team Sweden and US WNT the 8th of june 2017 on Gamla Ullevi in Gothenburg. US WNT won with 1–0.

Ett vansinnigt onödigt baklängesmål

I kväll hade jag gärna anslutit till de 5037 på Malmö IP, men det fick bli jobb på basket, en riktigt jämn och spännande SM-kvartsfinal i Kinnahallen i stället.

Därifrån hade jag inte mycket koll på vad som hände i Malmö, det enda jag sett från matchen är några artiklar samt det här klippet med höjdpunkter:

Vad jag förstått har årets hemmakvartsfinal väldigt mycket gemensamt med fjolårets. Då åkte Rosengård på en skada på en nyckelspelare, Erin McLeod. I år var det Lotta Schelin som tvingades av. Schelin drog baklåret, något som brukar innebära tre–åtta veckors frånvaro beroende på hur illa det är. EM bör alltså inte vara i fara, däremot borde nästa veckas retur vara körd. Och det är ett tungt bakslag för Malmöklubben.

Förra året bjöd dessutom Rosengård på ett onödigt baklängesmål när Lina Nilsson tog med hands i eget straffområde. I år bjöd man ännu värre när Emma Berglund drällde med bollen framför eget mål.

Förra året lyckades dock Rosengård resa sig från 1–0-förlust på hemmaplan och ta kvartsfinalen till förlängning och straffar. Och faktum är ju, skall man förlora på hemmaplan i europeiska cupspel är 1–0 bästa resultatet.

Grov domartavla, briljant Harder och stolt bloggare

Kvartsfinalerna i Svenska cupen bjöd på ganska väntade resultat. De tre klara favoriterna vann, och den ovissa matchen avgjordes på straffläggning.

Därmed har vi kvar Linköping, Kvarnsveden, Djurgården och Rosengård i turneringen.

Men Rosengård kom undan med blotta förskräckelsen i Piteå. Hemmalaget skulle ju ha haft straff i matchens slutskede. Jag såg att Piteå-Tidningens bloggare kallade det otur att inte hemmalaget fick domslutet med sig.

Så kan man se det. Jag ser det snarare som en mycket svag domarinsats. Att ingen av tre domare kan se det där tydliga regelbrottet är för dåligt. För jag hoppas verkligen inte att det var av feghet som den självklara straffen uteblev…

Vilket som är det alltid lika tråkigt att konstatera det, men här avgjorde dåliga domare matchen. Straffsituationen kommer för övrigt 4,10 in i klippet. Just innan, 4,00 faller Amanda Ilestedt:s segermål:

https://www.youtube.com/watch?v=MsZHkH7cGps

Noterbart från matchen var att Piteå ställde upp sitt lag 3–4–3. Det där kan ju förstås likaväl bli 5–4–1, ändå intressant att ett rätt utpräglat 4–4–2-lag som Piteå under Stellan Carlsson testar nya vägar.

Kollar man in Rosengårds elva vilades Marta från start på grund av en överansträng ljumske. I övrigt matchade Jack Majgaard Jensen det han anser är sin starkaste elva för tillfället. Det innebar följande spelare (vet inte om jag ställt upp dem helt rätt): Zecira MusovicLina Nilsson, Ilestedt, Emma Berglund, Ali RileyAnita Asante, Ebba WiederLieke MartensElla Masar McLeod, Sanne TroelsgaardLotta Schelin.

Noterbart alltså att Wieder går före en sannolik startspelare i EM, Hanna Folkesson. Rosengårdstränaren uttalade sig om petningen av Folkesson i Sydsvenskan inför förra helgens träningsmatch mot LFC:

”Hon har lyckats bra i landslaget men har haft det svårt att övertyga hos oss. Hanna har mer att visa.”

Det blir spännande att se vilken elva Rosengård mönstrar mot Barcelona på onsdag. Får danska Troelsgaard ge plats åt Marta då?

Wieder är alltså ett spännande namn i Rosengård. Wieder är även ett spännande namn i Bayern München. I dagens tyska toppmatch fick nämligen två spelare födda i juni 2000 speltid för Bayern. Forwarden Verena Wieder (född 26 juni 2000) byttes in på slutet, medan mittfältaren Sydney Lohmann (19 juni 2000) spelade från start. Av de båda 16-åringarna imponerad Lohmann mest, hon visade att hon är en spelare att lägga på minnet. Lohmann imponerade framför allt med en god förstatouch och förmågan att slå sin motståndare. Hon blir spännande att följa.

Bayern förlorade dock med 2–0, mycket beroende på en briljant Pernille Harder som gjorde det första och spelade fram till det andra. Se höjdpunkterna här.

Jag skall villigt erkänna att jag varit lite tveksam till alla ohämmade hyllningar av Harder de senaste åren. Att hon har en underbar bolltouch har jag inte tvekat på, men jag har tyckt att hon varit lite tunn, och att hon vikt ner sig i avgörande lägen. Därför har jag funderat på hur hon skulle klara sig i den tuffa tyska ligan.

Men nu är det bara att bocka och buga. Harder har inlett tiden i Wolfsburg fullständigt lysande. Hon har fått ett lag som jag tyckt varit lite stelt och tråkigt det senaste året att blomstra. Känslan är att Wolfsburg faktiskt kan få uppleva en fantastisk vår. Man är favoriter i cupen, har bra läge på ligaguldet och kan mycket väl fälla Lyon i Champions League. Det dubbelmötet i kvartsfinalen blir något i hästväg.

För Bayern ser det däremot lite mörkare ut. Avståndet upp till serieledande Turbine Potsdam är nu sex poäng, och till tvåan Wolfsburg har man fyra pinnar. Risken finns att man missar höstens upplaga av Champions League – om man inte vinner den pågående förstås…

Den tyska skytteligan har sannolikt Frankfurts Mandy Islacker redan avgjort. Hon gjorde alla tre målen i dag när Essen besegrades med 3–0. Totalt har Islacker nu gjort 16 mål – dubbelt så många som tvåan Vivianne Miedema.

I Frankrike går Lyon mot ett nytt guld. De senaste veckorna har alla hot mot Caroline Seger:s lag försvunnit. Först blev det spikat att PSG fråntas fyra poäng för att man missat att sätta upp en spelare i startelvan i premiäromgången. Sedan föll PSG borta mot Olympique Marseille med 2–0 i går, vilket gör att Lyon nu leder med sju poäng med sex omgångar kvar. Guldstriden är alltså avgjord.

Däremot skiljer numera bara en poäng mellan PSG och Montpellier i kampen om andraplatsen. Stina Blackstenius visade vägen för Montpellier med sitt tidiga 1–0-mål när Guingamp besegrades med 2–0 i dag.

Noterbart i den franska skytteligan är att Sofia Jakobsson ligger kvar på andraplatsen, bara ett mål bakom ledande Eugenie Le Sommer, det trots att den långtidsskadade svenskan inte spelat sedan i januari.

Vid en fortsatt rundtur i Europa konstaterar jag att Kosovare Asllani var bänkad i Manchester Citys första tävlingsmatch för året. Här har vi ytterligare en landslagsmittfältare som kommer att få kämpa för sin speltid i vår, för nu har ju Carli Lloyd anslutit till City.

City vann med 1–0 efter ett segermål från Lucy Bronze som jag sätter under vinjetten ”målvaktstavla”:

I FA-cupen noteras att prestigederbyt på herrsidan mellan lagen från norra London, Arsenal och Tottenham, inte är lika intressant i damfotbollen. Arsenal vann nämligen med 10–0 mot lokalkonkurrenten i dag.

Nästa anhalt blir Italien, där Patrizia Panico i veckan kommer att bli historisk. Hon hoppar nämligen in som förbundskapten för Italiens U16-landslag för pojkar i veckan. Det är förstås ett otroligt stort steg i Italien – och i världen, att ett pojklandslag leds av en kvinna.

När leder en svensk kvinna för första gången ett herr- eller pojklandslag?

Slutligen är jag väldigt stolt den här helgen, av flera skäl. Först passerade som bekant bloggen en miljon sidvisningar, sedan fick en av spelarna från det division IV-lag jag tränar i Borås debutera för Barcelona FA i högsta ligan i Cypern.

Amanda Kjöllerström är namnet på Sveriges senaste utlandsexport. Hon har alltså gått direkt från ett mittenlag i division IV till tabelltrean i Cyperns förstaliga. Det är snabbt marscherat. Och det gör hennes före detta tränare omåttligt stolt.

När hon spelade för min klubb gjorde hon sådana här mål:

Sundhage går hårt på sina nyckelspelare

16.00 är det avspark i Sveriges sista gruppspelsmatch i Algarve cup, och Pia Sundhage väljer att matcha sin tänkta startelva hårt.

Sverige startar nämligen så här: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna AnderssonHanna Folkesson, Lisa Dahlkvist, Caroline SegerKosovare AsllaniPauline Hammarlund och Lotta Schelin.

Det laget ligger nära den elva jag skulle ha tagit ut om jag toppat laget utifrån de två första matcherna i Algarve. Men jag skulle inte ha toppat laget till dagens möte med Nederländerna, jag skulle inte ha vågat det.

Jag noterar att Martin Sjögren redan startat med 22 olika spelare i Algarve, något som kanske inte är ett framgångsrecept rent resultatmässigt, men man ger många spelare chansen att visa upp sig, och man minskar skaderisken på nyckelspelarna. I de två första matcherna har jag noterat att Sundhage faktiskt har rullat på fler spelare än hon brukar, vilket jag tycker är positivt.

Men nu faller Sundhage tillbaka i gamla synder, och matchar sina nyckelspelare hårt – något som inte brukar vara så populärt bland spelarnas klubbar. Skaderisken ökar ju med flera hundra procent när man spelar fler än en match i veckan. Hittills har det blivit en skada i Algarve, Elin Rubensson ådrog sig en medelstor bristning i baksidan av vänsterlåret.

Dagens match blir den tredje på mindre än fem dygn, hittills har Sundhage givit sina spelare följande speltid:

180: Seger
162: Samuelsson
159: Andersson
156: Dahlkvist
152: Schelin
135: Asllani
90: Lindahl, Hilda Carlén, Sembrant, Fischer, Folkesson, Magdalena Eriksson, Emma Berglund och Olivia Schough.
66: Stina Blackstenius
61: Rubensson
47: Lina Hurtig
51: Hammarlund
45: Fridolina Rolfö
21: Hanna Glas
18: Hanne Gråhns
7: Mimmi Larsson
0: Zecira Musovic

Dagens match lär mer likna den mot Australien än den mot Kina. Det holländska laget har mycket fart i offensiven, inte minst genom hypersnabba Shanice van de Sanden. Man har också en av världens vassaste forwards i Vivianne Miedema. Nyckeln till offensiven brukar vara Sherida Spitse:s passningsspel, hennes högerfot är även ett hot i samband med fasta situationer.

Lika farliga som holländskorna är i offensiven, lika sårbara kan de vara i defensiven. De trycker oftast upp backlinjen väldigt högt och spelar lite chansartat. Nu brukar Sverige vara bra på att se till att matcher inte blir vidöppna, men som sagt, dagens tillställning borde bli något helt annat än den stängda historian mot Kina.

Seger är ett måste för att Sverige skall ha chansen att spela final i Algarve. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg är det troliga att inte ens en storseger kommer att räcka, för Kanada och Spanien har varsin finalplats i sina händer inför dagens matcher.

Redan 12.00 spelar U23-landslaget mot Japan. Den matchen går att se här.

Det är kanske ingen nyhet, men det blir bara tajtare och tajtare i världstoppen. I lördags kväll vann England med 1–0 borta mot USA, det var första gången på 29 år som England höll nollan mot USA.

Och glädjen i det engelska laget efter Ellen White:s segermål var verkligen fantastisk. Kolla och njut, det är som om de vunnit en OS-final. Njut även av Lucy Bronze:s ribbskott. Jag tror hon drar till bollen på volley, men det är svårt att se, det kan även vara precis på uppstuds – vilket som är det grym svårighetsgrad på det skottet:

På svensk mark, och i den här bloggen, handlade förra veckans damfotbollsdebatt mer om tröjor med budskap än om fotboll. Här är ett både läs- och tänkvärt inlägg i den debatten från Olof Lundh.

Ytterligare funderingar inför Sverige–England

Snart dags för avspark i årets andra landskamp för svensk del. Precis om Norgematchen sänds mötet med England på svenskfotboll.se. Det är gratis, bara man skaffar sig ett inlogg. Avspark är 18.00.

När jag skrev förra inlägget hade jag bara startelvan, nu vet vi även vilka som sitter på bänken respektive läktaren. På läktarplats finns bland annat Michelle De Jongh och Katrin Schmidt – synd att inte De Jongh får chansen att debutera. Noterbart också att Emma Berglund står utanför matchtruppen, ett tecken på att hon just nu räknas som fjärdealternativ på mittbackspositionen, en signal om att Magdalena Eriksson – som börjar på bänken igen – passerat i rangordning.

Jag har nu förresten kollat igenom Norgematchen. Den spontana analysen är att Sverige var helt utan anfallsspel. Den svenska passningskvaliteten höll alldeles för dålig nivå, alldeles för dålig. Där var norskorna det klart bättre laget.

När det gäller passningsspelet kan man förstås välja att skylla på matchovana efter några månaders uppehåll. Men det förklarar ju inte varför Norges passningsspel var bättre än vårt. Norge har ju färre spelare som är i säsong än vi.

Den första halvleken hade Sverige varken anfalls- eller försvarsspel. Efter paus blev vårt försvarsspel mycket mer aggressivt. Om vi hade haft ett passningsspel värt namnet borde vi ha fått till flera bra kontringar efter paus. Men faktum är att vi väl bara hade en enda omställning som ledde till avslut på mål. Även om det var Schmidts farliga skott som styrdes i ribban är det för svag utdelning.

Det blir intressant att se om vi får till ett bättre kontringsspel med den 4–3–3-uppställning som aviserats i kväll.

* Det är ju som bekant fler landslag som är i gång nu i dagarna. I går kryssade Danmark och Skottland för andra gången på några dagar. Det danska ledningsmålet var frukten av svagt skotskt försvarsarbete.

* På temat svagt försvarsarbete sorterar vi även in Kinas första mål i dagens 5–0-seger mot Ukraina.

* Frankrike vann med 2–0 mot Sydafrika häromdagen. Snackisen kring det franska laget är dock att supertalangen Delphine Cascarino har drabbats av en knäskada under träning på landslagslägret. Lyonspelaren skall enligt uppgift missa resten av säsongen. Där försvann sannolikt en attraktion från sommarens EM-slutspel.

* Slutligen en inhemsk notering. Känslan är att elitettanklubben Hovås Billdal är illa ute. I somras var laget på väg mot allsvenskan efter en stabil vår. Kommande säsong får man nog kämpa för att hänga kvar i elitettan.

Man har nämligen tappat flera bärande spelare, och på sin hemsida annonserar klubben efter testspelare. Det är tyvärr inget lovande tecken. Vi får hoppas att man inte rasar ihop helt, för Hovås Billdal är en intressant klubb, med massor av unga talanger. Man var ju exempelvis i SM-final för F19-lag i november.

Genomgång av damallsvenskan 2016

Den damallsvenska säsongen 2016 är över, vi har gratulerat Linköping till guldet, beklagat att Umeå och Mallbacken tvingas lämna samt hälsat LB07 och Hammarby välkomna in i finrummet till nästa år.

Årets damallsvenska var en ojämn serie. Det kan man inte minst utläsa av lagens olika målskillnader. Där noteras att bara fyra lag slutade på plusmålskillnad.

När jag tippade tabellen inför avspark i april delade jag in serien så här: två lag slåss om guldet, fem lag slåss om övriga topplaceringar och fem lag kämpar för att hänga kvar.

Det blev inte riktigt på det viset, utan serien delades istället i fyra delar. Det var två lag som var helt överlägsna i toppen och tre lag som var avhängda i botten. Däremellan blev det två grupper, en om tre lag som gjorde upp om de två sista medaljerna och en grupp om fyra lag som slogs om den sista platsen på tabellens övre halva.

När man kollar mitt tips lyckades jag bara pricka placeringen för ett lag, Kristianstad. Även om jag bara var en placering ifrån på sex lag, kan jag inte ge mig själv godkänt.

När det gäller publiksnittet stannade det på 815, vilket var en minskning från fjolårets 907.

Nu när spelarna gjort sitt på planen drar den mest intensiva säsongen igång för sportkommittéer och styrelser. Många spelare sa tack och hej i lördags, och nu har silly season dragit i gång på allvar.

Här är lite tankar lag för lag kring säsongen som varit, och om framtiden:

1) Linköpings FC
Mitt tips: 2

När jag tippade trodde jag inte LFC besatt den jämnhet och vinnarinstinkt som krävs för att vinna SM-guld. Oj, vad fel jag hade.

Laget har i år visat både fantastisk jämnhet och grym vinnarinstinkt. Man har dessutom klarat sig bra på skadefronten. Att gå genom en serie utan förlust är alltid imponerande, att göra det på högst nivå är makalöst bra. Makalöst bra är även poängskörden på 62 av 66 möjliga. Det innebar att segermarginalen till slut blev klara tio poäng.

Inför säsongen satte jag även frågetecken på målvaktssidan, men Cajsa Andersson klarade sig bra och höll nollan hela elva gånger.

LFC är värda alla hyllningar för insatsen den här säsongen. Fler tankar om varför man tog guldet finns i det här inlägget.

Klubben är även värd hyllningar för hur den jobbar med att göra talanger till landslagsspelare. Det är imponerande att se hur spelarna tar för sig på högsta nivå.

Däremot kan jag inte rakt igenom hylla klubbens arbetssätt. Jag kan nämligen inte släppa att LFC (och Göteborg) gör minimalt för den grundläggande talangutvecklingen. Man har ju bara två lag (A och F19) och saknar helt ungdomsverksamhet.

Man jobbar istället med att värva in juniorlandslagsspelare, ofta spelare som redan har etablerat sig i damallsvenskan. Där sköter man alltså förädlingsprocessen på ett utmärkt sätt, men jag föredrar ju utan tvekan föreningsmodeller där man tar ansvar för hela processen från flick- till världsspelare.

Det om det. Nästa år skall man återigen på allvar utmana världsspelarna i Champions League – en turneringen där man misslyckades förra året.

Om det skall bli succé den här gången krävs det att man gör en bra vinter på spelarfronten. Klart är att Mariann Gajhede Knudsen slutar.

Mariann Gajhede Knudsen

Mariann Gajhede Knudsen

Sedan väntar vi ju alla på besked från toppduon i skytteligan, Stina Blackstenius och Pernille Harder. Blackstenius sa först att hon skulle berätta om framtiden innan avresan till Papua Nya Guinea, men så blev det inte. Vi och LFC lär få avvakta några veckor till i den frågan.

I båda fallen lär ju LFC knappast kunna matcha de löner som europeiska toppklubbar kan erbjuda. Klubben kämpar ju med att få ihop sin ekonomi. Det handlar alltså mycket om att spelarna skall vara lockade av den sportsliga utmaningen att även föra klubben till framgång i Champions League.

När det gäller Harder går det knappast att hitta en likvärdig ersättare. Den typen av lirare växer ju liksom inte på träd… Och Blackstenius skulle nästan vara lika svår att täcka upp för. De båda gjorde ju tillsammans 42 mål – fler än tio av seriens lag.

Spekulationerna kring tänkbara nyförvärv är i gång. Lina Hurtig är det som känns mest troligt på kort sikt. Utöver henne har även Tabitha Chawinga nämnts, men hon lär bli dyr då hon har löpande kontrakt med Kvarnsveden. Även Kosovare Asllani kopplas till klubben. Hon har sagt att hon längtar hem, men även hon har kontrakt som löper över nästa år.

2) FC Rosengård
Mitt tips: 1

Jag hade Rosengård som stor guldfavorit. Det tipset fanns det ingen anledning att ändra efter våren, där jag tycket att man var seriens bästa lag.

Hösten blev tyngre, och till slut var det hela tio poäng upp till guldplatsen. Dock berodde det inte huvudsakligen på att Rosengård var dåligt. I fjol vann klubben guldet på 51 poäng. I år samlade man 52 poäng – och var ändå långt efter. Linköping var helt enkelt var bättre den här gången.

För Rosengård kostade det förstås att tunga nyförvärvet Gaelle Enganamouit knappt hunnit spela i den vita dressen ännu. Att Sara Björk Gunnarsdottir lämnade i somras är en annan viktig faktor till att Malmöklubben tappade lite stabilitet under hösten. Dessutom hade man ett slitsamt spelschema, som bidrog till att man inte orkade haka på LFC.

Enganamouit, Andonova och Marta

Enganamouit, Andonova och Marta

På plussidan fanns Marta, som var fantastisk hela året. Snacket om att hon är slut kan vi glömma, för i år har vi verkligen fått se den gamla Marta igen. Visst har stjärnan haft en hel del skador de senaste åren, vilket hållit henne tillbaka. Men att hon inte är lika överlägsen som för tio år sedan beror mer på att övriga närmat sig än att Marta tappat.

Känslan är att det blir en ganska lugn silly season för Rosengård, alltså att klubben är rätt nöjd med vad man har. Det är väl på målvaktssidan man behöver göra bredda. Där var det lite darrigt under året.

Man har förstås talangfulla Zecira Musovic. Hon är en av de svenska målvakter som har potential att dominera i luftrummet – vilket framtidens damfotbollsmålvakt måste kunna. Alltså är hon en av kandidaterna till att ta över efter Hedvig Lindahl. Musovic vågar gå ut, och hon blir allt bättre på de höga bollarna. Lovande.

Rosengård har även intressant, egenfostrad talang i truppen. Under hösten har jag sett en mycket intressant utveckling hos Ebba Wieder. 18-åringen kom till klubben som tioåring, och hon växer för varje gång man ser henne. Hon borde vara aktuell för att bli A-landslagsspelare redan under 2017. Den som tar över efter Pia Sundhage nästa sommar borde ta sig en rejäl titt på Wieder.

3) Eskilstuna United
Mitt tips: 4

United tappade bara en placering jämfört med ifjol. Trots det var laget klart svagare i år. Man lyckades inte fullt ut fylla hålen efter Petra Johansson (Larsson) och Gaelle Enganamouit.

Mimmi Larsson

Mimmi Larsson

Visst var Mimmi Larsson ett piggt nytillskott som tillsammans med Marija Banusic täckte upp för de 18 mål Enganamouit gjorde i fjol. Duon Larsson och Banusic gjorde nämligen exakt 18 mål ihop, fördelat på tolv respektive sex.

Det blev ”bara” sju färre mål än i fjol. Då slutade man på 50 poäng och målskillnaden 41–15. I år blev det 38 poäng och 34–26 i mål. Som synes låg en stor del av problematiken i defensiven. Landslagsmålvakten Emelie Lundberg saknade den stabilitet jag upplevde att hon hade i fjol.

Ändå förstås starkt att till slut lägga beslag på det lilla silvret. En orsak är förstås att man fortsätter att vara väldigt starka på fasta situationer. Och i publikligan fortsätter man att vara ett guldlag. Där blev det seger med ett snitt på fina 1 897. Bra jobbat.

Nu väntar en spännande vinter, där man plötsligt har fått konkurrens om sponsorerna av nya herrallsvenska laget AFC. Det blir spännande att se var det innebär för Uniteds spelarbudget.

Rita Chikwelu

Rita Chikwelu

Om pengar finns borde man satsa hårt på att hitta en pådrivare på centralt mittfält. En drömvärvning hade nog varit Umeås Rita Chikwelu.

4) Piteå IF
Mitt tips: 3

Piteå fortsätter att vara ett mycket stabilt och svårspelat lag. Trots att man tappade landslagsspelare som Emilia Appelqvist och Pauline Hammarlund inför säsongen och ersatte med klart mindre namnkunnigt folk blev det andra raka medaljen.

Anmärkningsvärt är att man slutade fyra med minusmålskillnad. Det säger en hel del om hur ojämn årets damallsvenska har varit. Det säger också en hel del om att Piteå tagit hem åtta uddamålssegrar samtidigt som man åkt på några stora förluster, med 0–4 på Strandvallen i Mallbacken som värsta smällen.

På hösten var Pitelaget extra stabilt. Det blev i och för sig förlust i Göteborg i sista omgången, men inför den matchen hade man nio raka utan förlust. Starkt.

Starkt är också att man behåller greppet om publiken, årets snitt på 1 125 räckte till tredjeplats i publikligan.

Inför säsongen åkte man alltså på några tunga tapp på spelarsidan. Dessutom drog Hanna Pettersson av korsbandet. Man valde att ersätta svenskt – och man gjorde det bra.

Ronja Aronsson

Ronja Aronsson

Piteå är den klubb som har flest spelare i F20-VM i Papua Nya Guinea. Och av dem som är där borde duon Ronja Aronsson och Ellen Löfqvist snart även knacka på dörren till A-landslaget. Aronsson är en av våra allra mest intressanta ytterbackar och Löfqvist växer på centralt mittfält.

När jag såg henne i somras tyckte jag att hon spelade rätt försiktigt. Men i Göteborg i lördags såg jag att Löfqvist är väl värd nomineringen till årets genombrott. Hon är smart i det defensiva positionsspelet och hittar fram med alltfler konstruktiva passningar. Spännande.

Nyckeln till Piteås framgång är alltså stabiliteten. Den personifieras av Hilda Carlén, som är en mycket stabil allsvensk målvakt, och Faith Ikidi, som är en klippa i mittförsvaret. Mittfältet är också stabilt med spelare som Löfqvist, Josefin Johansson och Irma Helin.

Noterbart är att Piteå inte verkar nöjt med spetsen i anfallsspelet. För lagets hetast spelare på senhösten, Tempest-Marie Norlin, får inget nytt kontrakt. Kanske att man här spanar mot grannen Umeå och deras djupledslöpare Jenny Hjohlman.

Viktigt för Piteå är förstås också att få behålla sina sörlänningar, inte minst målvakt Carlén.

5) Kopparbergs Göteborg FC
Mitt tips: 6

Göteborg slutade långt ifrån den strid om Champions Leagueplats som man drömde om i våras. Lagets förvandling de senaste åren är för övrigt anmärkningsvärd.

2014 kom man på tredje plats i tabellen, tre poäng från andraplatsen. Man hade ett publiksnitt på 723 personer. Sedan dess har man nu tappat alla sina äldre spelare, plus publiken och medieintresset i Göteborg. Känslan är att det kan ta flera år innan KGFC klarar av att utmana om guldet igen.

Under säsongen har de båda utländska inslagen i truppen, Loes Geurts och Andrine Stolsmo Hegerberg lämnat, och i lördags gjorde veteranerna Sara Lindén och Anna Ahlstrand sina sista matcher. Därmed är bara tränare Stefan Rehn och duon Catrine Johansson och Beata Kollmats kvar av laget från 2014. För klubbledningen blir det förstås extra viktigt att vårda kulturbärarna Johansson och Kollmats.

Beata Kollmats

Beata Kollmats

För man kan säga mycket om Göteborg FC, men kontinuitet är inte ett ord som passar in på klubbens verksamhet de senaste åren.

På kuppen har man alltså även tappat publiken. Årets snitt på 378 är rent ut sagt odugligt. Men trenden har varit fallande, man hade bara 472 i fjol. Dessutom har nu Göteborgstidningarna minskat sin bevakning av laget ganska rejält. I slutet av säsongen har GP bara skrivit några rader per match.

En orsak är förstås den stora genomströmningen av spelare. Klubben har inte lyckats profilera sina stjärnor som man gjorde för några år sedan. Klubbledningen står alltså inför rätt många utmaningar inför framtiden.

Det blev alltså till slut en femteplats, men man kunde lika gärna blivit trea. En svag period med fyra raka förluster i september förstörde medaljdrömmarna. Tolv poäng på de sista fem omgångarna räckte inte för att nå pallen.

Offensivt levererade nyförvärvet Pauline Hammarlund under hela året. 22-åringen slutade sexa i skytteligan på tolv mål. Lindén gjorde en stark säsong och låg med sitt spelsinne bakom väldigt mycket konstruktivt. Där har man en intressant ersättare i truppen i Annahita Zamanian. Hon har verkligen fin blick för spelet och blir spännande att följa. För att vara aktuell för större uppgifter än damallsvenskan måste nog dock 18-åringen även lära sig att försvara.

Annahita Zamanian

Annahita Zamanian

Det riktigt stora glädjeämnet i Göteborg är ändå målvakten Jennifer Falk. Hon når fina 86 i räddningsprocent och är därmed etta i seriens målvaktsliga. Sju nollor på 15 matcher imponerar också. I lördags kollade jag in Falk lite extra. Hon är kort, men väldigt modig. Jag imponerades bland annat av hur bra hon hanterade June Pedersen:s vassa hörnor. Som jag ser det måste Falk in i landslagstruppen på allvar nu direkt. Göteborgsmålvakten är redan nu den som är närmast Hedvig Lindahl.

6) Djurgården
Mitt tips: 12

45 procent av experterna på den damallsvenska upptaktsträffen placerade Djurgården i mitten av tabellen. Jag satte Stockholms representat på sista plats.

De 45 procenten fick rätt – jag var däremot helt fel ute. Trots en svag start tog sig Djurgården upp på tabellens övre halva – trots att man slutade på minusmålskillnad.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Det här var helt enkelt ett fint lagbygge, där man prioriterade defensiv stabilitet. Med nyförvärv som Gudbjörg Gunnarsdottir, Emilia Appelqvist och Katrin Schmidt trodde jag också att man skulle klara försvarsspelet bra. Men jag satte stora frågetecken för forwardssidan.

Där gav Mia Jalkerud mig svar på tal. Hon gjorde nio mål och visade att hon håller i högsta serien. Bra jobbat. Spetsar man truppen med ytterligare någon vass forward kan nog Djurgården ta ännu något steg nästa år.

En fråga som hängt med ett tag är hur det går med Schmidts svenska medborgarskap. Är hon aktuell för landslaget under 2017?

Det tråkigaste med Djurgården är att det tyvärr knappt är någon som bryr sig om laget. 4139 hade varit årets näst bästa publiksiffra – om den gällt en match. Tyvärr handlar summan om samtliga Djurgårdens åskådare under hela säsongen.

Man kom nämligen sist i publikligan med svaga snittet 376. Faktum är att DIF hade tre av seriens fyra sämsta publiksiffror. Damallsvenskan har verkligen det svårt att hävda sig i storstäderna.

7) Vittsjö GIK
Mitt tips: 5

Jag trodde att Vittsjö skulle kunna bli en av årets stora positiva överraskningar. Det blev man väl kanske inte. Tvärtom känns det som att det nordskånska laget har smugit sig genom den här säsongen. Man har varken varit fågel eller fisk – det har hela tiden varit mittemellan.

Våren bestod bland annat av en del tränarstrul. Halvvägs hade man bara två poäng ner till nedflyttningsstrecket. På hösten fick man tidigt marginal till bottenstriden och kunde spela avslappnat.

Clara Markstedt

Clara Markstedt

Man saknade länge någon utpräglad målskytt a la Jane Ross, men Clara Markstedt fick i alla fall igång målskyttet på hösten och blev till slut bäst med sex fullträffar. Linda Sällström var näst bäst med fem.

När jag sett laget har Sandra Adolfsson varit utropstecknet. Hon har gjort stor nytta på mittfältet, både som bollvinnare och pådrivare.

8) Kif Örebro
Mitt tips: 7

Laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden i ungefär halva serien. Under hösten skaffade Örebro sig dock en såpass stor marginal att man kunde spela avslappnat.

Under sommaren gjordes ett tränarbyte när Giorgos Papachristou lämnade och Martin Skogman kom in. Bytet skulle vara en del av ett mer långsiktigt organisationsarbete. Skogman fick utöver träningen också ansvaret för bland annat scoutingen.

Jag gissar att han scoutat forwards i höst, för klubbens bästa målskytt Melissa Tancredi (åtta mål) lägger ju nämligen av. Slutar gör även Tancredis landsmannina från Kanada Marie-Eve Nault. Kanske att man redan har Tancredis ersättare i truppen, eller hur är statusen med Sarah Michael?

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

Viktigt för klubben var förstås att Lisa Dahlkvist stannar även över 2017. Det beskedet ger Kif en stabil ryggrad på mittfältet, där man ju även har talangfulla Michelle De Jongh.

Noterbart är att Örebro är en av de klubbar Pia Sundhage gärna kollar lite extra på när hon skall nominera landslagsspelare. I år har ju exempelvis Hanne Gråhns och Julia Spetsmark fått debutera i A-landslaget.

9) Kvarnsvedens IK
Mitt tips: 11

Borlängelaget imponerade under sin premiärsäsong. Framför allt gjorde man en riktigt stark höstsäsong, där man faktiskt inte var speciellt långt ifrån sjätteplatsen. Om inte Kristianstad hade kvitterat i 94:e i näst sista omgången hade sista matchen mot Djurgården varit om en plats på övre halvan.

Kvarnsveden inledde starkt, men fick inte riktigt den utdelning i poäng som man förtjänade sett till spelet. Flera gånger åkte man på kostsamma och sena baklängesmål. Efter halva säsongen var avståndet ner till nedflyttning bara fyra mål.

Under sommaren agerade klubben och stärkte upp offensiven med Tiffany Weimer och Elizabeth Addo. Och elva omgångar senare hade marginalen till nedflyttningsstrecket vuxit till hela tio poäng. Starkt.

Tränare Jonas Björkgren tyckte att de experter som kommenterar damallsvenskan borde få sparken med tanke på hur dåligt man tippade hans lag. Jag vet inte om jag täcktes in av kritiken, men tänker inte sparka mig själv som bloggare än på ett tag…

Man kan ju förstås inte skriva om Kvarnsveden utan att nämna Tabitha Chawinga. Hon blev till slut trea i skytteligan på 15 mål – vilket var exakt hälften av lagets fullträffar. Om hon hade haft samma uppbackning under våren som hon hade på hösten, då tror jag hon hade kunnat vinna hela skytteligan.

Chawinga är kontrakterad över nästa år, och klubben jobbar hårt på att även förlänga med övriga nyckelspelare. Personligen tycker jag att de borde lägga kraft på att hitta en stabil målvakt, för jag tycker att det trillat in lite för många enkla baklängesmål. Med en bättre sistautpost kan Kvarnsveden helt klart vara ett lag för övre halvan nästa år.

10) Kristianstads DFF
Mitt tips: 10

KDFF kämpade sig kvar till slut. Och jag tycker att man var väl värda att hänga kvar, rent sportsligt. Ekonomiskt sett är jag däremot betydligt mer kritiskt inställd till klubben.

Men vi tar sporten först. Man har haft jätteproblem med målskyttet hela vägen. Halvvägs hade man gjort minst mål av alla. Så långt spelade man ofta rätt bra och skapade chanser för en klart bättre tabellplacering. På hösten tyckte jag att man tappade lite av de fina spelet, men man höll sig ändå på rätt sida strecket under större delen av tiden.

Men tränare Elisabet Gunnarsdottir och de andra kunde som bekant inte andas ut förrän efter en helt avgörande ångestmatch mot Umeå i sista omgången.

Elisabet Gunnarsdottir

Elisabet Gunnarsdottir

Nu har klubben både fått nytt kontrakt och elitlicens, men man har fått kämpa stenhårt för båda. Ekonomiskt har det genomförts ett stålbad under säsongen, och nu måste man ha handbromsen åtdragen i sin satsning.

Klubben kan helt enkelt inte bygga ett lag som saknar täckning i budgeten en gång till. Det måste vara slut på alla kriser om man skall få tillbaka trovärdigheten hos hemmapubliken. För det lag som hade drygt 800 åskådare i snitt 2011 och 2012 har nästan haft hälften de senaste två åren. Det trots att man har flera Skånederbyn nuförtiden.

11) Umeå IK
Mitt tips: 8

2000-talets svenska och europeiska storklubb hade som mål att vinna SM-guld 2017. Och visst kan det bli guldhattar om ett år, men inte i allsvenskan utan i elitettan.

Själv tippade jag UIK som åtta inför serien, men jag varnade för att man kunde åka ut om skadeeländet fortsatte. Det gjorde det.

Damfotbollsstaden Umeå hade två klubbar i högsta serien säsongen 2008. Umeå Södra FF åkte ur damallsvenskan det året och ur elitettan 2014. Klubben hade problem med ekonomin och bytte skepnad tidigare i år. Man heter numera Team Thorengruppen och kom i år tvåa i division I Norrland.

Även UIK har stora problem med ekonomin. Dessutom verkar man ha en svag klubbledning, som stod för ett uppmärksammat tränarbyte i somras. Ekonomiska och organisatoriska problem är inga bra saker att ha med sig i bagaget när man skall resa ner en division.

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson

Fotbollsmässigt spelade man länge naivt i årets serie. Man hade en risktagning i passningsspelet som var för stor. Ofta föll man på eget grepp i matcherna. Jag hörde att Hanna Folkesson efter sista omgången menade att laget inte var förtjänt av att åka ur. Jag skulle nog säga att hon har fel. UIK anno 2016 var helt enkelt inte tillräckligt bra.

Nu väntar en väldigt viktig vinter för klubben. En ödesvinter.

Eftersom Pia Sundhage gillar UIK har man en mängd spelare som är på gränsen till landslaget. Alla dem riskerar man nu att tappa. Kvartetten Folkesson, Lina Hurtig, Hanna Glas, Jenny Hjohlman är förstås högintressant för andra klubbar. Det kan sannolikt även målvakterna Malin Reuterwall och Tove Enblom vara.

Malin Reuterwall

Malin Reuterwall

Viktigast av alla är nog ändå Rita Chikwelu, kan UIK bygga laget kring henne i elitettan finns hoppet om en snabb återkomst. Men med ihålig plånbok är det svårt att bygga lag.

Det som är positivt är dock att UIK har en mycket bra egen verksamhet, och att man har många talanger att plocka upp underifrån. Vi får hoppas att saker och ting faller ut väl, för då klubben man ha nytta av att få göra en återstart i en lägre serie. Men som sagt, en väldigt viktigt vinter väntar.

12) Mallbackens IF
Mitt tips: 9

Den värmländska klassikerklubben var för svag både längst fram och längst bak. Man lyckades aldrig ersätta varken Jennifer Falk eller Mimmi Larsson. Därför spelar man i elitettan 2017.

Det borde svida extra mycket för Julia Karlernäs, som nu har åkt ur damallsvenskan tre av de fyra senaste åren.

Sarah Bergman

Sarah Bergman

Klart nu är att man tappar Sarah Bergman, som aviserat att hon vill spela kvar i damallsvenskan. Sannolikt blir man även av med flera av sina utländska spelare. En viktig punkt är att hitta en stabil målvakt, för bristfälligt målvaktsspel har varit en av de stora faktorerna till att laget åker ut.

Mallbacken har åkt ur allsvenskan förr – och kommit tillbaka. För en liten klubb från en liten ort blir det dock svårare och svårare att hävda sig. Men förhoppningsvis finns det tillräcklig kultur och tillräckligt engagemang och kunnande för att åter skapa ett allsvenskt lag.

I lagbygget blir det viktigt att behålla en kulturbärare som Frida Broström samt värmländska produkter som Karlernäs och Emelie Andersson. En annan nyckel till framgång i elitetttan vore att få ha kvar Madelen Janogy. Hon gjorde fem mål i år, men skulle garanterat vara ett kanonbra vapen i elitettan.

Det är förstås tråkigt för Värmlandsfotbollen att QBIK åkte ur elitettan. Men för Mallbacken är det nog trots allt inte negativt, det borde ju ge viss fördel på spelarmarknaden.

Skytteligan:

Slutligen några ord om skytteligan. Tio i topp fick ju följande utseende:

Pernille Harder

Pernille Harder

1) Pernille Harder 23 mål (2:a i mitt tips)
2) Stina Blackstenius 19 mål (4:a)
3) Tabitha Chawinga 15 mål (6:a)
4) Marta Vieira da Silva och Ella Masar McLeod 13 mål (7:a respektive ej med på mitt tips)
6) Pauline Hammarlund, Lieke Martens och Mimmi Larsson 12 mål (5:a, ej med på tipset respektive nämnd som bubblare)
9) Kristine Minde 11 mål (ej med på mitt tips)
10) Mia Jalkerud 9 mål (ej med på mitt tips)

I mitt tips lyckades jag alltså pricka in fem av de tio på topplistan – det är jag inte nöjd med. Min etta, Gaelle Enganamouit, hade garanterat varit med om hon inte blivit knäskadad. Men annars har jag inte mycket att försvara mig med.

Det är förresten tre svenska spelare på topp tio, det är bättre utfall än vi haft de senaste åren. Innan jag sätter punkt tänkte jag lista lite fler svenska spelare, och våra landslagsspelare:

13) Felicia Karlsson 7 mål
14) Marija Banusic och Clara Markstedt 6 mål
16) Bland annat Fridolina Rolfö och Lotta Schelin 5 mål
34) Bland annat Emilia Appelqvist, Olivia Schough, Julia Spetsmark och Michelle De Jongh 3 mål
50) Bland annat Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanne Gråhns, Lina Hurtig, Amanda Ilestedt, Elin Rubensson och Irma Helin 2 mål
78) Bland annat Tove Almqvist, Jonna Andersson och Jessica Samuelsson 1 mål

Av de som fått speltid i A-landslaget i år blev följande mållösa i allsvenskan: Lisa Dahlkvist, Josefin Johansson, Lina Nilsson, Hanna Folkesson, Petra Andersson, Nathalie Björn och Malin Diaz.

Upp till bevis för Hilda Carlén

Jag har haft en långhelg så späckad av jobb att jag inte hunnit ägna en enda minut åt damfotbollen. Jag har bland annat fortfarande inte hunnit se något av Sverige–Iran.

Däremot har vissa resultat flashat förbi på sociala medier. Jag har exempelvis noterat att det blev 0–0 mellan Portugal och Rumänien i första mötet av EM-playoffet. Returen spelas i Rumänien i morgon, och det känns fortfarande som en rätt öppen historia. Jag hade Portugal som 60–40-favoriter inför första matchen. Nu har istället rumänskorna en liten fördel, typ 55–45.

Apropå Portugal har jag även noterat att vårt F18-landslag gick igenom första EM-kvalrundan till nästa års F19-EM utan poängförlust. Det blev 1–0-seger i går i gruppfinalen mot just Portugal. Ebba Hed gjorde målet. Höjdpunkter går att se här.

I kväll 19.00 spelar Sverige bortamatch mot Norge. Den svenska startelvan har släppts under förmiddagen, och innan jag analyserar den har jag sett höjdpunkter från nattens match mellan USA och Schweiz. Jill Ellis håller på att testa rejält, och årets succéspelare från NWSL har visat framfötterna i de båda matcherna mot schweiziskorna.

I den första gjorde Lynn Williams mål i första minuten i sin landslagsdebut. I natt var det Kealia Ohai:s tur att göra en likadan succédebut. Inbytt i A-landslaget för första gången i 81:a minuten. Målskytt i 82:a:

Ohais mål fastställde slutresultatet 5–1 (1–1) till USA, efter att Schweiz tagit ledningen tidigt. Men det var inte bara debutanter som utmärkte sig för USA i dubbellandskamperna. Gamla Carli Lloyd visade i natt att hon fortsatt har bra kvalitet i högerdojjan. Det var hon som gjorde både 1–1 och 2–1. 1–1-målet var spektakulärt, kolla bara här:

Så till Norge–Sverige och den svenska startelvan. Den ser ut så här:

Hilda CarlénJessica Samuelsson, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna AnderssonElin Rubensson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger Kosovare Asllani Sofia Jakobsson, Olivia Schough.

Jag sätter alltså upp laget 4–3–1–2, till skillnad från Pia Sundhage som kallar det 4–3–3 och har placerat Asllani som central forward i sin uppställning. I de landskamper med det nya spelsättet som jag sett har verkligheten legat mycket närmare min formation. Vi får se hur det ser ut i kväll.

Hedvig Lindahl skadade tydligen knät i går på träning, och har lämnat truppen. Det verkar inte vara någon allvarligare skada, men den öppnar ju för de som är närmast bakom vår givna förstemålvakt. Pia Sundhages första backup har det senaste dryga året varit Carlén. I dag får Pitemålvakten sitt första riktiga test i landslagsdressen. Det blir intressant att se hur hon klarar det.

Hilda Carlén

Hilda Carlén

Personligen tycker jag inte att Carlén är en landslagsmålvakt. Jag anser att den som vaktar vårt A-landslagsmål måste behärska spelet i luftrummet – och det gör inte Carlén. Däremot är hon utmärkt på skott och närspel. Och hon verkar vara en riktigt skön personlighet – jag gillar verkligen hur engagerad hon är på bänken.

Totalt sett sätter jag ändå ett frågetecken efter hennes namn. Men jag skulle bli väldigt glad om jag får sudda bort frågetecknet, om hon alltså kan bevisa att hon är en tänkbar framtida förstemålvakt. För vi behöver konkurrens om målvaktshandskarna i landslaget. Det finns talanger bakom Lindahl, men det är ändå ingen som riktigt utmanar vår förstemålvakt.

I backlinjen är det Linda Sembrant och tre gånger Linköping. Här blir det förstås mest intressant att följa hur Magda Eriksson och Jonna Andersson klarar sig mot starkt motstånd. Noterbart att Eriksson får chansen före Rosengårdsduon Emma Berglund/Amanda Ilestedt – har det möjligen blivit en ändring i Sundhages turordning här?

När det gäller backlinjen är det ju annars vänsterbacksplatsen som är akilleshälen. Det är ju bara att hoppas på att Andersson kan lära sig att försvara, annars kommer nog nödlösningen Rubensson att få vikariera som vänsterback igen i EM nästa år.

Apropå backlinjen är jag för övrigt lite bekymrad över att Nilla Fischer numera så ofta lämnar återbud till landslaget. Räknar jag rätt är väl det här fjärde gången på ungefär ett år.

Mittfältet känns det inte som att man behöver diskutera så mycket. Det känns rätt självklart. Däremot finns det anledning att specialstudera vårt anfallspar i dag. Jag tycker att varken Jakobsson eller Schough under året har gjort insatser som motiverat en plats i startelvan. Båda har rent ut sagt varit för dåliga i landslagsdressen. För Schough har det handlat om att hon inte fixar tempot i matcher mot bättre motstånd, för Jakobsson handlar det mycket om bristande samarbetsförmåga. Ändå har de hela tiden haft Sundhages förtroende.

På senaste tiden har dock båda visat god målform i klubblagen. Kanske kan de även bjuda på en positiv säsongsavslutning i blågult? Jakobsson har ju exempelvis gjort mål i samtliga ligamatcher i Frankrike hittills i höst.

När det gäller Norge är det ju alltid trevligt att se fantastiska duon Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg i aktion. De kommer garanterat att sätta vårt svenska försvarsspel på prov.

19.00 börjar alltså matchen, och har jag tolkat sakerna rätt skall den gå att se gratis här. Men jag är långt ifrån säker på att det är gratis. Däremot är jag säker på att det är gratis att se den här med norsk kommentator.

Jag hade valt ett annat forwardspar

svenskfotboll.se har Pia Sundhage presenterat den elva som skall representera Sverige borta mot Danmark i kväll i årets sista tävlingslandskamp, tillika den avslutande EM-kvalmatchen. Avspark är 19.00 och matchen direktsänds på Tv12.

Så här i tider när över 90 procent av svenska folket vill ha kvar Sundhage är det inte så inne att ifrågasätta henne. Men jag blev trött när jag såg den elva hon ställer upp med, framför allt är det återigen forwardsvalen som gör mig lite besviken. Jag skriver återigen för att frågan har varit uppe många gånger tidigare i år, bland annat här och här.

Så här ser dagens startelva ut: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Amanda Ilestedt, Emma Berglund, Jonna AnderssonCaroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emilia AppelqvistKosovare AsllaniOlivia Schough och Sofia Jakobsson.

Jag vet att vår förbundskapten har en förkärlek till Schough och Jakobsson, men personligen tycker jag inte att Sundhages favoriter förtjänar forwardsplatserna sett till vad de uträttat under 2016. Tillsammans har dagens forwardspar gjort ett landslagsmål i tävlingsmatcher under året, trots rejält med speltid. Det var i och för sig ett viktigt tävlingsmål som Schough gjorde, det som tog oss till OS.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson

Framför allt vänder jag mig mot att Jakobsson återigen får starta, även om jag är medveten om att Danmarks backlinje har brister i snabbheten. Men kvickheten till trots har Jakobsson ett mycket svagt år bakom sig. Hon är alltså mållös i tävlingssammanhang med landslaget, trots 736 spelade minuter som forward/kantspelare. Bara ytterbackarna Elin Rubensson och Jessica Samuelsson har sämre facit av alla svenska utespelare.

Jag har lättare att förstå valet av Schough, som var pigg i första halvlek senast mot Slovakien, men det hade ändå känts mycket fräschare om Sundhage hade valt att satsa på vassare framtidsnamnen Stina Blackstenius och Pauline Hammarlund från start, eller varför inte testa Mimmi Larsson när chans gives?

Jag har förresten suttit och räknat ihop årets landslagsstatistik, speltid och mål. Här följer några listor, först skytteligan för 2016 med tre matcher kvar att spela:

I efterhand har det lagts till vilken motståndare målen gjorts mot. Kursiv stil innebär tävlingsmatch, kursiv och fet stil innebär OS-match eller OS-kval.

4 mål:
Fridolina Rolfö (varav 3 i tävlingsmatcher) – Polen, 2x Moldavien, Japan.
Lotta Schelin (2) – Skottland, Polen, Japan, Brasilien.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö

3 mål:
Stina Blackstenius (3) – Slovakien (b), USA, Tyskland.
Kosovare Asllani (3) – Polen, 2x Moldavien.
Pauline Hammarlund (1) – 2x Skottland, Slovakien (h).

2 mål:
Emilia Appelqvist (2) – Slovakien (b), Slovakien (h).
Olivia Schough (1) – Nederländerna, Japan.
Lisa Dahlkvist (1) – Skottland, Norge.

1 mål:
Amanda Ilestedt (1) – Polen.
Caroline Seger
(1) – Schweiz.
Nilla Fischer (1) – Sydafrika.
Linda Sembrant (1) – Slovakien (b).
Emma Berglund (1) – Moldavien.
Magdalena Ericsson (0) – Skottland.
Sofia Jakobsson (0) – Skottland.
Samt ett självmål, som kom på hörna från Ericsson.

Här är listan över speltid i landslaget under 2016. Totalt under året har landslaget spelat 1 410 minuter, varav 1 230 i tävlingsmatcher:

Hedvig Lindahl, Stina Blackstenius och Jonna Andersson.

Hedvig Lindahl, Stina Blackstenius och Jonna Andersson.

1) Hedvig Lindahl, 1 320 minuter – varav 1 140 i tävlingsmatcher (1:a)
2) Lisa Dahlkvist, 1 254 – 1 093 (2:a)
3) Caroline Seger. 1 200 – 1 050 (3:a)
4) Nilla Fischer, 1 134 – 954 (5:a)
5) Lotta Schelin, 1 123 – 1 006 (4:a)
6) Jessica Samuelsson, 1 052 – 947 (6:a)
7) Linda Sembrant, 1 005 – 870 (7:a)
8) Elin Rubensson, 934 – 844 (8:a)
9) Olivia Schough, 888 – 771 (9:a)
10) Sofia Jakobsson, 844 – 736 (11:a)
11) Kosovare Asllani, 805 – 760 (10:a)
12) Magdalena Ericsson, 746 – 656 (12:a)
13) Emma Berglund, 522 – 477 (13:e)
14) Emilia Appelqvist, 516 – 437 (14:e)
15) Stina Blackstenius, 491 – 401 (15:e)
16) Fridolina Rolfö, 486 – 366 (16:e)
17) Jonna Andersson, 405 – 315 (17:e)
18) Pauline Hammarlund, 286 – 268 (18:e)
19) Lina Nilsson, 121 – 91 (19:e)
20) Josefin Johansson, 120 – 90 (20:e)
21) Hilda Carlén, 90 – 90 (20:e)
21) Amanda Ilestedt, 90 – 90 (20:e)
23) Malin Diaz, 45 – 45 (23:a)
24) Hanne Gråhns, 12 – 12 (24:a)

Slutligen då listan över hur effektiva spelarna har varit, redovisat i spelade minuter per mål. Endast utespelare är medräknade.

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt

1) Amanda Ilestedt, 90 (90/1) – även 90 (90/1) i tävlingsmatcher (1:a)
2) Pauline Hammarlund, 95 (286/3) – 268 (268/1) i tävlingsmatcher (6:a)
3) Fridolina Rolfö, 122 (486/4) – 122 (366/3) i tävlingsmatcher (2:a)
4) Stina Blackstenius, 164 (491/3) – 134 (401/3) i tävlingsmatcher (3:a)
5) Emilia Appelqvist, 258 (516/2) – 219 (437/2) i tävlingsmatcher (4:a)
6) Kosovare Asllani, 268 (805/3) – 253 (760/3) i tävlingsmatcher (5:a)
7) Lotta Schelin, 281 (1 123/4) – 503 (1 006/2) i tävlingsmatcher (8:a)
8) Olivia Schough, 444 (888/2) – 771 (771/1) i tävlingsmatcher (10:a)
9) Emma Berglund, 522 (522/1) – 477 (477/1) i tävlingsmatcher (7:a)
10) Lisa Dahlkvist, 627 (1 254/2) – 1 093 (1 093/1) i tävlingsmatcher (14:e)
11) Magdalena Ericsson, 746 (746/1) – 656 (656/1) i tävlingsmatcher (9:a)
12) Sofia Jakobsson, 844 (844/1) – inget mål på 736 minuter i tävlingsmatcher (20:e)
13) Linda Sembrant, 1 005 (1 005/1) – 870 (870/1) i tävlingsmatcher (11:a)
14) Nilla Fischer, 1 134 (1 134/1) – 954 (954/1) i tävlingsmatcher (12:a)
15) Caroline Seger, 1 200 (1 200/1) – 1 050 (1 050/1) i tävlingsmatcher (13:e)
16) Hanne Gråhns, inget mål på 12 minuter, 12 i tävlingsmatcher (15:e)
17) Malin Diaz, inget mål på 45 minuter, 45 i tävlingsmatcher (16:e)
18) Josefin Johansson, inget mål på 120 minuter, 90 i tävlingsmatcher (17:e)
19) Lina Nilsson, inget mål på 121 minuter, 91 i tävlingsmatcher (18:e)
20) Jonna Andersson, inget mål på 405 minuter, 315 i tävlingsmatcher (19:e)
21) Elin Rubensson, inget mål på 934 minuter, 844 i tävlingsmatcher (21:a)
22) Jessica Samuelsson, inget mål på 1 052 minuter, 947 i tävlingsmatcher (22:a)

Jag tycker att det är listan över effektivitet som är intressantast när man väljer forwards. Sett till den borde Blackstenius och Hammarlund ha startat i kväll framför Asllani.

Men nu får alltså Schough och Jakobsson möjligheten att fixa till sina siffror. Vi får hoppas att de tar den chansen att visa att jag är fel ute och att vi får se ett starkt svenskt landslag mot Danmark.

Även om Slovakien var mer offensivt än väntat blir kvällens match det första riktiga, defensiva testet på Sundhages nya spelsätt. Det blir inte minst spännande att se om våra ytterbackar orkar trycka upp högt på kanterna, och samtidigt hålla rent defensivt. Jessica Samuelsson sa att hon fick ”löpa hem som en dåre” senast. Mot danskorna lär det inte bli mindre löpning. Och med tanke på det är det ingen nackdel att vi har två förhållandevis snabba mittbackar på planen i dag.

Jessica Samuelsson

Jessica Samuelsson

Även om jag räknade till 10–1 i klara målchanser mot slovakiskorna tyckte jag att Sverige var väldigt långsamt i anfallsuppbyggnaden. När man rullade i backlinjen använde i princip alla spelare två tillslag, ofta mer eller mindre stoppade man bollen med det första. Det gjorde att Slovakien oftast hann flytta över hela sitt lag vid spelvändningar. I dag hoppas jag på snabbare passningar i backlinjen. Jag har sett i Rosengård att Berglund och Ilestedt har kapacitet att slå crossen ut mot bortre ytterback.

I backlinjen kommer jag även att kolla extra på Jonna Andersson, både offensivt och defensivt. För tillfället är vänsterbacksplatsen en svensk akilleshäl. Om Andersson skall vara lösningen över tid behöver hon få snabbare kontroll på bollen än mot Slovakien, dessutom måste hon visa att hennes defensiv håller mot hyfsat motstånd. Det känns som att troligen Katrine Veje kan dyka upp på Anderssons kant, och då får LFC-backen anfalla med förnuft, för Veje fuskar ofta lite i defensiven och ligger på sniken.

På mittfältet behöver även Lisa Dahlkvist och Emilia Appelqvist bli lite snabbare med bollen. Jag tyckte att båda fick lite problem när Sverige låg tajtare och det därmed blev trängre på mitten. Det blir även intressant att se om Kosovare Asllani kommer att orka att ligga i 4–4–2 i försvar och kliva upp som offensiv spets i tilltänkta 4–3–1–2 i anfall.