I dag kan Pia Sundhage vid två olika galor koras både till Sveriges bästa ledare 2013 och till världens bästa damfotbollstränare 2013. Det är förstås fantastiskt kul för svensk damfotboll.
Hos mig väcker nomineringarna dock i första hand frågan om hur bra Sundhages 2013 egentligen var?
Det skall direkt göras klart att frågan inte är ställd utifrån att jag skulle ha någon mer genomgripande kritik mot vår förbundskaptens ledarskap. Utan jag är i det stora hela nöjd med vad hon har uträttat.
Det jag funderar över är snarare om Sundhage gjorde så bra resultat under 2013 att det är motiverat att hon klassas som en av Sveriges fyra bästa ledare och som en av damfotbollsvärldens tre mest framgångsrika tränare under året. Är det?
Pia Sundhage
Listar man Sundhages sportsliga facit under 2013 ser det ut så här:
* EM-brons.
* Totalt 16 spelade landskamper, med facit: 10 segrar, fem kryss och en förlust. Här kan man räkna lite annorlunda då ett av kryssen – det mot Norge i Algarve – även kan räknas som förlust, eftersom Norge vann efter straffläggning. Målskillnaden på de 16 matcherna blev 40–11, givetvis exklusive straffläggning.
* Sverige inledde och avslutade året som sexa på världsrankningen. Vi var uppe som femma från juni till december.
Det är ju förstås ett väldigt bra facit. Dock är det ett facit utan någon riktig spets.
Tittar man mer noga på siffrorna är det lätt att konstatera att Sundhages Sverige har gjort vad man kunde förvänta – varken mer eller mindre.
Precis som föregångaren Thomas Dennerby:s landslag har Sundhages lag varit stabilt mot lägre rankade lag, men haft det jobbigt mot toppnationerna. Man kan möjligen säga att vi har närmat oss lagen framför oss i världstoppen en aning. Men jag vill nog vänta lite innan jag hugger den saken i sten. För vi spelade tre landskamper mot högre rankade lag under 2013, med följande facit:
* USA, 1–1 i Algarve cup. En match där USA hade bra kontroll efter Alex Morgan:s 1–1-mål i 56:e minuten. Känslan var att amerikanskorna kunde ha vunnit, om de bara gått för det. Men USA var väldigt nöjt med en poäng, eftersom det innebar säkrad finalplats.
Pia Sundhage och Alex Morgan
* Brasilien, 1–1 på Söderstadion. Ett Sverige, som var några veckor från EM ställdes på hemmaplan mot ett ungt, nytt brasilianskt lag. Ett Brasilien som var i början av prövostadioet på en rejäl generationsväxling.
* Tyskland, 0–1 på Gamla Ullevi. Ett haussat svenskt lag på hemmaplan inför drygt 15000 svenska supportrar mot ett skadedrabbat och ifrågasatt Tyskland. Visst skapade vi chanser för att göra något mål, men min uppfattning på plats var att det unga tyska laget vann rättvist.
Efter EM såg jag att ett antal ”herrfotbollsskribenter” tyckte att vi som bevakade turneringen hade varit för snälla mot Sundhage. Sverige hade tidernas chans att vinna EM-guld, men misslyckades. Aktuella skribenter tyckte att vi borde ha kritiserat förbundskaptenen, och kanske även att vi borde ha ifrågasatt om hon verkligen skulle få förtroende att fortsätta leda laget.
Jag höll, och håller med om att Sverige under EM hade tidernas chans att vinna en tung titel. Men jag håller inte med om att Sundhage borde ha fått hård kritik efteråt. Visst fanns det saker att ifrågasätta, som Birger Jacobsson-avhoppet. Men jag tycker i princip aldrig att man kan kräva att ett svenskt fotbollslandslag skall besegra supermakten Tyskland. Inte ens i ett hemma-EM. Utan Sundhages lag gjorde vad man kunde förvänta sig. Varken mer eller mindre.
Pia Sundhage gratulerar Silvia Neid.
Som jag ser det har Pia Sundhages viktigaste bidrag till det svenska damlandslaget ännu så länge inte varit sportsliga resultat, utan förmågan att få strålkastarna riktade mot henne och damfotbollen. Utan henne finns risken att EM hade blivit ett publikfiasko. För Sundhage var loket som drog EM-tåget. Hon tog ju så stort ansvar att tåget körde in i väggen efter mästerskapet.
Jag har inte koll på vilka grunder som man nominerar till priset Årets ledare vid kvällens svenska idrottsgala. Utifrån sportsliga resultat tycker jag inte att Sundhage borde ha varit nominerad bland de fyra kandidaterna. Men utifrån sin betydelse för sin sport så är hon tvärtom en självskriven vinnare. Frågan är vad juryn prioriterar.
Till Ballon d’Or nomineras man på sportsliga grunder. Där borde således inte Sundhage ha platsat på topp tre. Men gissningsvis lever hon här på de resultat hon gjorde med USA. Hon är ju regerande mästare, och i just Ballon d’Ors damklasser kommer man ju tyvärr långt på gamla meriter.
För mig är det för övrigt udda att inte USA:s förbundskapten Tom Sermanni fanns bland de tio som nominerades från början. Han har ännu inte förlorat någon match sedan han tillträdde. Facit är 13 segrar och tre kryss på 16 landskamper. Nog borde det slå högre än de resultat som exempelvis Skottlands nominerade förbundskapten Anna Signeul har gjort?
Och som jag ser det borde det var självskrivet att Even Pellerud skulle gå före Sundhage. För nog gjorde han bättre resultat under 2013? Norge kom ju före Sverige i båda de turneringar som lagen deltog i under året. Och medan hon tog EM-brons med Europatvåorna så tog Pellerud silver med Europas femte högst rankade lag.
Vilka vinner då? Jag tror inte på Sundhage får något av priserna. När det gäller Årets ledare känns det vidöppet mellan Arild Monsen (längdskidor), Per Mårts (ishockey) eller Lotta Neumann (golf).
När det gäller Ballon d’Or resonerade jag kring tänkbara vinnare i det här inlägget. Jag står fast vid att jag tror på Abby Wambach som världens bästa spelare, framför Marta och Nadine Angerer. Och jag tror och hoppas att Ralf Kellermann prisas för Wolfsburgs fantastiska trippel, och därmed slår Sundhage och Silvia Neid.
Galorna går att se på tv. Eurosport sänder Ballon d’Or-galan med start 18.30. Och Idrottsgalan sänds på SVT1 från 20.00.
Nadine Angerer
* En av de som kan vinna Ballon d’Or i kväll är ju Nadine Angerer. Hon meddelade nyss att hon kommer att spela i NWSL för mästarklubben Portland Thorns efter avslutad säsong i Australien. Thorns hade ju högsta snittpubliken av alla damfotbollens klubblag i världen i fjol – de snittade 13320 under grundserien. Med Angerer, Christine Sinclair och Alex Morgan i laget finns förutsättningar för fortsatt publiktillströmning även under 2014.
* När jag är ändå är inne på priser så passar jag på att rikta ett stort tack till damfotboll.com för att mitt namn nämndes i det inlägg där man rekommenderade experter på damfotboll till Svenska Fans fina sportjournalistpris Guldskölden. På det priset kan man förresten rösta fram till och med den 20 januari. Röstar gör man här.
* Slutligen noterar jag att Zlatangate inte har blåst över helt ännu. Dagens Nyheters krönikör Johan Esk tog upp ämnet i helgen, och han var nog helt rätt ute i hur världsstjärnans popularitet kommer att påverkas av hans tråkiga syn på damfotboll.
Och här är ett inlägg från amerikanska The Equalizer. De har kanske inte fått allt hundraprocentigt rätt. Men ändå intressant att se hur Zlatangate uppmärksammas utomlands.
På svenska känns ordet suspekt. Och i översättningen Guldbollen ger det herrfotbollsvibbar. Men i Norge är det inte bara män förunnat att vinna guldbollen.
I går tilldelades Ingrid Hjelmseth priset som 2013 års bästa fotbollsspelare i Norge. I vårt västra grannland går det alltså tydligen att jämföra herr- och damfotboll.
Ingrid Hjelmseth
Jag har letat efter en lista över hur fördelningen män/kvinnor ser ut historiskt sett, dock utan framgång. Är det någon som har listan över alla vinnare så välkomnar jag en länk.
Hur som helst känns Stabaeks målvakt som en självklar vinnare. Och faktum är att utnämningen får mig att vakna till. Jag har hela tiden känt att det har varit någon eller några spelare som fallit bort på alla listor över årets bästa spelare i Europa och världen. Någon eller några utöver exempelvis de som likt Ramona Bachmann och Shirley Cruz kommer från mindre framgångsrika nationer.
Jag borde ha tänkt på Hjelmseth. För jag hade ju faktiskt henne som förstamålvakt i mitt allstarlag från sommarens EM. Jag höll alltså norskan framför Nadine Angerer, som sedan dess prisats som Europas bästa spelare säsongen 2012/13 och som inom två veckor även kan ha utnämnts till världens bästa spelare 2013.
Låt vara att mitt allstarlag togs ut inför finalen, där ju Angerer räddade två straffar. Och Angerer var ju riktigt vass, och släppte bara in ett (själv-)mål på hela turneringen.
Men Hjelmseth hade mycket mer att göra under mästerskapet, och skötte det fantastiskt bra, med grym pondus och säkerhet. Nog borde väl Norge åtminstone haft någon spelare med på topp tio över Europas bästa spelare? Och den spelaren borde ha varit Hjelmseth.
Den norska målvakten räddade ju faktiskt Danmarks två första straffar i semifinalens straffavgörande, och var hjältinnan bakom Norges EM-silver. För det prisades för övrigt även det norska landslaget som årets lag vid gårdagens norska idrottsgala. Eller idrettsgalla som det heter på norska.
Norge
I den här webb-tv-intervjun med Hjelmseth efter gårdagens gala rankar hon lagpriset högre än gullballen. Men det måste man väl kanske säga om man vill framstå som en riktig lagspelare… Det länkade klippet inleds för övrigt med en kort intervju med före detta Göteborgsspelaren Ingvild Stensland.
Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.
Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.
Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.
Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.
Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.
Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.
Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.
Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.
Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.
Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.
Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.
Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.
Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.
Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.
Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.
Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.
Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:
Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.
Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.
Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.
Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.
Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.
Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…
Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.
Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.
Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma Berglund, Hanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till.För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.
Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.
Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.
Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.
Janni Arnth
Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.
Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:
”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”
Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.
Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…
Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.
Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.
Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…
Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.
Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.
Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.
Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.
Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:
Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:
Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.
Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:
Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:
Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:
Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:
Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.
Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:
Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.
Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.
Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:
Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.
Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.
Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.
Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.
Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?
Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.
Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.
Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:
Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.
Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.
Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.
Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.
Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).
Årets spelare: Den tolfte:
Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.
Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…
Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).
Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.
Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.
”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”
Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.
Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:
Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.
Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.
Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.
Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.
Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.
I dag presenterades de tre finalisterna i de olika kategorierna till Fifas pris till världens bästa spelare och ledare 2013, Ballon d’Or. I klassen för damfotbollstränare står det mellan Pia Sundhage och två tyskar – Silvia Neid och Ralf Kellermann.
Däremot har vi inget svenskt i finalen av spelarkategorien. Däremot har vi allsvenskt, då Marta är med som vanligt. Hon ställs mot Abby Wambach och Nadine Angerer, och mitt tips är att amerikanskan tar hem priset för andra året i rad.
Även om det nästan alltid är väldigt svårt att kora världens bästa spelare i lagsporter tycker jag att Ballon d’Or är kul. Fast priset är roligast på herrsidan, där det finns chans att göra ett riktigt val.
Inom damfotbollen är däremot möjligheterna att göra rättvisa val högst begränsade. Framför allt ett år som i år, då inga stora mästerskap har avgjorts.
Någon av er säger kanske att EM ju faktiskt har spelats i år. Visst är det så, men inom damfotbollen är ju Europa bara den tredje bästa kontinenten för tillfället, så bara en liten del av världens bästa spelare fanns med i Sverige. Alltså borde inte juryn till Ballon d’Or gå så hårt på resultaten i EM.
Juryn kan inte heller titta speciellt mycket på Champions League, eftersom den europeiska klubbfotbollen på damsidan inte står i särklass på samma sätt som bland herrarna. Tvärtom tror jag att topplagen i Asien och Nordamerika står sig väldigt väl i konkurrensen.
Således är det vansinnigt svårt att hitta rätt i damklasserna i årets Ballon d’Or. Vansinnigt svårt.
Inte blir det lättare av att väldigt få matcher är tv-sända, vilket gör att många av de som sitter i juryn sannolikt knappt har sett kandidaterna spela under året. Det är förstås en av orsakerna till att namnkunnighet är så viktigt här. Jag är helt säker på att Martas plats i topp tre helt och hållet beror på hennes namn. För hur många i juryn har sett henne spela i damallsvenskan i år?
Jag skrev om röstningsproblematiken redan i januari, när fjolårets priser delades ut. Läs det inlägget här.
Hur tycker jag då att det borde ha sett ur i år?
Bra fråga. För det här är alltså verkligen inte lätt. Börjar vi med tränarsidan så är det en kategori som alltid är sanslöst svår. För hur värderar man Tom Sermanni:s insats i USA? Hans landslag har inte förlorat i år, utan står på 13 segrar och tre kryss på 16 matcher. De har å andra sidan bara spelat träningsmatcher.
Sverige har också spelat 16 landskamper, med facit tio segrar, fem kryss och en förlust. Men Pia Sundhage vann kategorien i fjol, och kom sannolikt med igen i år på sitt namn. Även om hennes facit förstås trots allt är starkt.
De båda andra kandidaterna borde dock vara starkare. För Ralf Kellermann ledde ju uppstickaren Wolfsburg till en historisk trippel, och Silvia Neid blev ju Europamästarinna. Min röst tillfaller Kellermann, men jag skulle inte bli förvånad om Sundhage vann igen.
Bland spelarna är det ju intressant att Tysklands bästa spelare säsongen 2012/13 blev Martina Müller – och inte Angerer. Bästa spelaren (MVP) i USA:s liga NWSL blev Lauren (Cheney) Holiday – inte Wambach – och damallsvenskans bästa spelare blev Ramona Bachmann – inte Marta.
Själv har jag ju flera gånger i höst skrivit att jag tycker att Bachmann är bäst i världen för tillfället, och det står jag för.
Abby Wambach
I fjol tyckte jag Christine Sinclair var solklar världsetta, och Alex Morgan var tvåa. Fast det var Wambach som vann. I år har Wambach imponerat stort på mig varje gång jag sett henne i landslaget, och hon kom tvåa i MVP-omröstningen i NWSL. Därför skulle jag trots allt se henne som en värdig vinnare, om det blir hon som vinner även i år.
Jag har under dagen sett att flera svenska tyckare har velat ha in Lotta Schelin på topp tre. Den åsikten tycker jag är lite väl blågul. Visst har Schelin fantastisk målstatistik för 2013, och hon förtjänar sin plats på tio i topp. Men så högt som en av världens tre bästa spelare rankar jag henne inte.
Mitt topp tre under 2013 är istället Bachmann, Wambach och Yuki Ogimi. Fast som sagt, det har varit sanslöst svårt i år.
Tillagt i efterhand: För att förtydliga varför jag inte tycker att EM borde räknas speciellt högt i det här sammanhanget tänkte jag bara påvisa att europeiska spelares status har varit högst begränsad kontra spelare från andra världsdelar de senaste åren. Exempelvis har ingen europé varit på topp fem i Ballon d’Or varken 2011 eller 2012. 2011 fick spelare från Europa totalt 14 procent av rösterna, och 2012 gick 7,7 procent av rösterna till Europa. Skulle européerna i år ha passerat amerikanskor och japanskor i kvalitet bara för att det har varit EM?
Förra veckan inleddes franska Feminine Division 1. Det är en serie där det bara går att tippa ett segrarlag – Olympique Lyonnais.
Trots att det finns ytterligare tre riktigt bra lag i serien, och Lyon har gått lite minus under sommarens transferfönster så lär man vinna i år igen.
Lika självklart känns det att tippa PSG som tvåa. Laget har breddat truppen ytterligare med Laura Georges, Sara Gama och framför allt Marie-Laure Delie, och man kan kanske utmana Lyon.
Sara Gama
Trea och fyra lär Juvisy och Montpellier komma. Juvisy känns starkare än i fjol med nyförvärv som Laure Lepailleur, Sandrine Bretigny och andramålvakten i landslaget, Celine Deville.
Även Josefine Öqvist:s nya lag Montpellier har värvat intressant. Utöver svenskan har man hämtat Marina Makanza hos Freiburg och Jennifer Beattie hos Arsenal. Trots det tror jag laget får svårt att slå sig in på topp tre i tabellen.
Övriga åtta lag i serien är en bra bit bakom tätkvartetten. De lägger jag därför inte tid och kraft på här.
Då finns det fler intressanta lag i tyska Frauen-Bundesliga. Både i franska och tyska ligorna har vi i vinter tre svenska spelare. I Frankrike är det förstås utöver nämnda Öqvist också Lotta Schelin (Lyon) och Kosovare Asllani (PSG). I Tyskland är det Antonia Göransson (Potsdam), Nilla Fischer (Wolfsburg) och Sofia Jakobsson (Cloppenburg).
Precis som damallsvenskan är det en stor mängd utlänningar i Europas bästa liga, Frauen-Bundesliga. Inte mindre än 74 stycken när serien drar i gång i dag. Framba.de har gjort en genomgång – här finns hela listan.
Ingrid Wells och Louise Fors
På listan noteras att det är tolv amerikanskor i serien. Sist in var fjolårets Göteborgsspelare Ingrid Wells, som kontrakterats av Turbine Potsdam.
Flest amerikanska spelare har Bayern München – hela sex stycken. Bland dem finns hypertekniska Erika Tymrak, som man lånat in fram till jul. En riktigt intressant spelare, som fick debutera i USA:s landslag mot Mexiko häromdagen.
Även i Tyskland är det fyra lag som ligger lite före de andra. Fast avståndet ner till övriga lag är klart mindre än i Frankrike.
Känslan i år är att guldstriden kommer att stå mellan Wolfsburg och Frankfurt – de båda lag som byggt mest kring tyska spelare.
Vårens tvåa, Potsdam känns klart svagare än förra säsongen, och lär få slåss med Bayern om tredjeplatsen.
Almuth Schult
Wolfsburg får räknas som favoriter att försvara sin ligatitel. Man har kvar alla de viktigaste spelarna från det lag som vann trippeln i våras. Dessutom har man spetsat med Nilla Fischer och Almuth Schult.
Frankfurt har underpresterat flera år i rad nu. Ja, i princip ända sedan Birgit Prinz slutade. Men nu har man värvat Celia Sasic, och det borde kunna ge laget den spets man saknat de senaste åren. Frankfurt blir första utmanare till Wolfsburg.
Jag gissar också att förbundskapten Silvia Neid tycker att det är väldigt bra att forwardsparet Sasic och Dzsenifer Marozsan spelar ihop i klubblaget.
Att Nadine Angerer lämnar bör inte vara så kostsamt. För även om Angerer var lysande i EM så gjorde hon ingen vidare säsong i klubblaget i fjol. Desiree Schumann är en utmärkt ersättare, och kan kanske till och med göra Frankfurt mer stabilt.
Kampen om tredjeplatsen bör stå mellan de båda främlingslegionerna Potsdam och München. Jag tror att Bayern drar det längsta strået. Utöver sina sex amerikanskor har man tre duktiga spelare från Österrike samt de båda talangfulla tyska Europamästarinnorna Lena Lotzen och Leonie Maier.
Leonie Maier
Potsdam klarade andraplatsen med ett nödrop i våras, och har tappat Yuki Ogimi och duktiga målvakten Alyssa Naeher. Visst har de redan en bra ersättare till Naeher i Anna Sarholz, men sin japanska skyttedrottning får man svårt att ersätta.
Det är nog tanken att Ada Stolsmo Hegerberg skall få jobbet. Hon är ett stort framtidsnamn, men att hon redan skall kunna ersätta en världsspelare som Ogimi känns inte rimligt.
Potsdam blir således fyra. Freiburg var femma i våras, och bör ha bra chans att behålla den positionen. Deras unga Europamästarinnor Melanie Leupolz och Sara Däbrits är ett år bättre, och kan nog tillsammans fylla luckan efter flyktade Marina Makanza.
Från plats sex till elva känns det rätt öppet. Klart är att alla – inklusive de själva – tror att Sindelfingen kommer sist. Laget fick den vakanta plats som uppstod när Bad Neuenahr tvingades dra sig ur.
Men lag som Essen, Leverkusen, Jena och Duisburg kommer att slåss med nykomlingarna Cloppenburg och Hoffenheim om att undvika den andra nedflyttningsplatsen. Jag tippar att Essen och Leverkusen slåss om sjätteplatsen, medan Hoffenheim gör Sindelfingen sällskap ner i andraligan. Om nu inte något annat lag går i konkurs. Duisburg har ju exempelvis varit illa ute förr.
I dag börjar serien. För de som är intresserade, så här är alla övergångar i Frauen-Bundesliga.
Det blev inte värsta tänkbara lottning för de båda svenska lagen i Champions League. Fast det var inte så långt ifrån. Och vi riskerar att få kvartsfinaler till våren utan svenskt deltagande.
Att oseedade Tyresö skulle kunna få en tuff lottning redan i sextondelen visste man ju om. Och så blev det. De svenska mästarinnorna går in i turneringen med möten med franska PSG. Således stöter två av de klubbar som satsar hårdast mot Europatoppen på varandra redan i sextondelsfinal. Synd.
Jag såg att Uefas damfotbollsrapportör Paul Saffer utropade mötet som den tuffaste sextondelsfinalen i turneringens historia. Och så är det nog. Han ser för övrigt Malmös sextondelsfinal som tidernas näst tuffaste…
Tillbaka till Tyresö. Spontant ser jag det franska storlaget med spelare som Laura Georges, Kosovare Asllani, Marie-Laure Delie och Tobin Heath som ganska klara favoriter. I varje fall så länge Marta finns på skadelistan.
Kosovare Asllani
Skulle Tyresö ändå klara av PSG väntar lättare motstånd i åttondelsfinal. Där blir det nämligen danska Fortuna Hjörring eller italienska Tavagnacco som står för motståndet. Bra lag, men inte bättre än att Tyresö skulle vara megafavoriter.
Om Tyresö fick det svårt så var det rena mardrömmen för Malmö. Som seedat och svenskt lag i sextondelsfinalen – vilket innebar att de inte kunde lottas mot Tyresö – så skulle jag säga att norska LSK Kvinner var sämsta möjliga lotten. Lilleström är ett riktigt bra lag, som anförs av rutinerade Isabell Herlovsen. I mål har man duktiga finska EM-målvakten Tinja-Riika Korpela, och i truppen finns ytterligare fyra EM-spelare.
Tinja-Riikka Korpela
Som om det inte var nog med LSK i sextondelsfinal. När Malmös eventuella åttondelsfinal lottades fick man näst sämsta lottning. För vinnaren av Malmö och LSK väntar nämligen tyska mästarlaget Wolfsburg, som garanterat kommer att köra över estniska Pärnu i sin sextondelsfinal.
Skall Malmö kunna överleva vintern i Champions League krävs det att man konserverar den nuvarande toppformen, och gärna höjer sig ytterligare lite. För mot Wolfsburg krävs det att alla gör maxprestationer.
Dagens lottning innebär att det inte är orimligt att Sverige för första gången någonsin står utan representanter i vårens kvartsfinaler av Women’s Champions League. Och det skulle inte bero på att vi saknar bra lag – utan för att seedningen och lottningen är som den är.
Jag har tidigare sagt att Uefa bör titta över formerna för sin rankinglista på damsidan. Den åsikten står i högsta grad kvar efter dagens övningar.
Jag tycker även att dagens lottning visar behovet av man seedar lagen i minst en omgång till i Champions League. Kanske även över kvartsfinalerna.
I det här fallet tänker jag inte bara på det svenska utfallet, utan kanske framför allt på att en åttondelsfinal kommer att spelas mellan Europas två högst rankade lag, Olympique Lyonnais och Turbine Potsdam.
Samtidigt kommer ett av turkiska Konak Belediyesi, polska RTP Unia Racibórz, cypriotiska Apollon och österriskiska Neulengbach att spela kvartsfinal. Samt ett av isländska Thór, ryska Zorkiy, finska PK-35 och engelska Birmingham.
Hur rimligt känns det?
Borde inte Uefa sträva efter att ha kvar topplagen så länge så möjligt för att öka intresset för sin turnering? Vem vinner på att det kan bli tvåsiffriga resultat i kvarts- och semifinaler?
Spontant tippar jag att följande åtta lag överlever vintern: Bröndby, Neulengbach, PSG, Torres, Lyon, Zorkij, Wolfsburg och Arsenal.
Det innebär att vi på grund av bristfälligt seedningssystem skulle ha tappat lag som Potsdam, Malmö och Tyresö på vägen. Tråkigt.
Hoppas verkligen att EFD ligger på Uefa i frågan om seedning och lottning. Samt att de samtidigt lobbar för att de stora ligorna skall få med fler lag.
* Lotta Schelin fick inte priset som bästa spelaren i Europa. Hon fick nöja sig med bronsmedaljen. Den första vinnaren av ”UEFA Best Women’s Player in Europe Award” blev i stället Nadine Angerer, som vann närmast före Lena Goessling.
Utfallet känns rimligt då röstningen sammanföll med EM-slutspelet, där Angerer ju var tungan på vågen för Tyskland.
Sofia Jakobsson lämnar Chelsea, och går till tyska nykomlingslaget Cloppenburg. Det meddelar klubben på sin hemsida i dag.
I allra sista stund innan transferfönstret stängde skrev tydligen Jakobsson på för Cloppenburg, som vann den norra serien av tyska andraligan 2. Frauen-Bundesliga i våras. Då var lagets två främsta målskyttar polska Agnieszka Winczo och makedonska Gentijana Rochi.
Efter uppflyttningen har klubben nu satsat på att värva två mer etablerade forwards. Utöver Jakobsson har man även knutit till sig pålitilga målsytten Mandy Islacker från Duisburg. Islacker gjorde 15 mål i fjol, och slutade med det trea i skytteligan bakom Yuki Ogimi (18) och Conny Pohlers (16).
Jag måste säga att jag blir lite förvånad över Jakobssons nya flytt. Även om det varit lite av fiaskostämpel på Chelseas storsatsning så känns ändå Londonklubben mer intressant än en tysk nykomling. Å andra sidan är ju Frauen-Bundesliga klart bättre än WSL, och Jakobsson får nu spela mot riktigt bra lag och spelare varje vecka. Så det här är kanske ett bra val.
Några kommentarer från Jakobssons sida har jag inte sett ännu. Så vi får väl vänta och se hur hon har tänkt med det här bytet.
Utöver Jakobsson värvade Cloppenburg också i sista stund svenskans före detta lagkompis i Rossiyanka och Chelsea, den brasilianska mittfältaren Ester.
Tyska Eurosport har för övrigt beslutat sig för att börja sända matcher från Frauen-Bundesliga från och med den här säsongen. Huruvida det innebär att vi även kommer att kunna se de matcherna från Sverige återstår att se. För nu har vi ju tre svenska spelare i serien. Utöver Jakobsson förstås också Antonia Göransson (Potsdam) och Nilla Fischer (Wolfsburg).
Dock verkar tyska förbundet fortsätta visa matcher på DFB-tv. I varje fall ligger högintressanta matchen Wolfsburg–Bayern München inne i tablån på lördag klockan 13.00.
Lotta Schelin
* Klockan 12.30 lottas Women’s Champions League. Lottningen kan man se live på uefa.com. I samband med lottningen får vi också veta om Lotta Schelin blir Europas bästa spelare, eller om titeln går till Nadine Angerer eller Lena Goessling.
I dag presenterade Uefa den trio som gör upp om det nyinstiftade priset som Europas bästa spelare, UEFA Best Player in Europe Award. Det kan bli svensk seger, för de tre finalisterna är Lotta Schelin, samt tyskorna Nadine Angerer och Lena Goessling.
Själv reagerade jag spontant över nomineringarna, och tänkte tillbaka på Ballon d’Or i vintras. Minns att Abby Wambach vann där, och blev världens bästa spelare 2012, trots att Alex Morgan hade valts till USA:s bästa spelare.
Nu kan vi få ett liknande utfall. För minns att Martina Müller nyligen fick det officiella priset som Tysklands bästa spelare 2012/13. Men trots att hon är bäst i Tyskland har hon minst fyra andra tyskor framför sig i kampen om Europas bästa spelare. Udda.
För Uefa presenterade i dag även vilka spelare som hamnade på platserna fyra till tio, nämligen:
Siffran efter namnen är antal röstpoäng spelaren fått.
Röstningen har avgjorts i två omgångar. Först röstade de tolv förbundskaptenerna för EM-nationerna samt de åtta tränare som ledde lagen som spelade kvartsfinal i Champions League. De 20 tränarna/förbundskaptenerna valde ut fem spelare vardera, som de gav 5, 4, 3, 2 respektive 1 poäng.
De tio spelare som fick högst poäng gick vidare till final, där 18 journalister har fått rösta på tre spelare vardera, med poängfördelningen 5, 3 och 1. Och det är poängen från journalisternas röstning som syns här ovanför.
Jag funderade lite på vilka spelare jag hade nominerat, och kom fram till att jag hade haft Kessler före Goessling. Men Angerer och Schelin hade nog stått även på min lista.
I varje fall om kriterierna är som i Ballon d’Or. Där väger nämligen titlar tungt, samt avgörande insatser i stora finaler. Är det så även här riskerar Schelin att få det tufft att vinna.
För Schelin vann skytteligorna i EM och i franska ligan – vilket förstås är bra meriter. Men när det kom till avgörandet i EM spelade hon ingen huvudroll. Hon var också långt ifrån någon centralfigur i Champions Leaguefinalen.
Lotta Schelin
Angerer däremot har inte haft någon vidare säsong i ligan, men hennes insatser under hela EM-slutspelet lär ju väga riktigt tungt. Där spelade hon ju verkligen en avgörande roll i de viktiga matcherna. Inte minst i finalen.
Nadine Angerer
Frågan är ändå om inte Goessling har tyngst meriter från säsongen av de tre. Hon har alltså vunnit EM, Champions League, den högst rankade ligan (Frauen-Bundesliga) och den mest prestigeladdade cupen (DFB-pokal). Fyra tunga titlar. Dessutom gjorde hon en kanonmatch i EM-finalen, där hon garanterat hade blivit matchens lirare om inte Angerer hade räddat två straffar. Dessutom blev Goessling matchens lirare i Champions Leaguefinalen.
Lena Goessling
Jag ser ändå Angerer som favorit. Men det känns rätt öppet, och det skall bli intressant att se hur juryn väljer.
Vinnaren presenteras den 5 september, i samband med lottningen av vinterns Champions League.
Tittar man på de tio namnen på listan är det förstås kul att Sverige har en finalist, och att vi har ytterligare två spelare bland Europas sju främsta spelare. Samtidigt bör man här betänka att det var fyra svenskar bland de 20 som tog fram listan, vilket förstås är en stor fördel för våra spelare.
Frankrike hade tre röstande, medan Tyskland, England, Italien och Ryssland hade två vardera, och exempelvis Norge bara har haft en, vilket kan förklara att EM-finalisten inte har fått med en enda spelare.
Och personligen kan jag inte förstå hur Caroline Seger kan hamna sexa på den här listan. Hade jag bara fått välja mellan Europas centrala mittfältare hade jag lätt hittat ett tiotal som gått före Seger. Två sådana namn är Katrine S Pedersen och Ingvild Stensland. Två andra är Camille Abily och Kim Little. Och…
(Inlägget är uppdaterat 7/8 med korrekt info om hur röstningen gått till)
Som jag nämnt har jag riktat kameran åt både det ena och det andra under EM. Det tar sin tid att gå igenom alla bilderna, och jag har börjat med de senaste. Så här är mina bilder från Friends Arena och EM-finalen mellan Tyskland och Norge:
EM:s triumfbåge
Friends Arena efter finalen
Spår efter Europamästarinnorna
Tyskland
Angerer, domartrion och Stensland.
Trine Rönning har just missat från straffpunkten
Nadine Angerer vrålar ut sig glädje över straffräddning nummer ett
Nadine Angerer har räddat första straffen
Svenja Huth
Lund, Haavi och Kaurin.
Anja Mittag
Anja Mittag
Emilie Haavi
Elise Thorsnes
Lene Mykjåland
Lene Mykjåland
Lene Mykjåland
Isabelle Linden
Tyskorna väntar på slutsignalen
Slutsignalen har ljudit – Tyskland är mästare.
Tysk guldglädje
Tyskland firar guldet
Ingrid Hjelmseth
Deppiga norskor
Silvia Neid
Tysk guldglädje
Maren Mjelde
Celia Okoyino da Mbabi och Nadine Angerer
Norskorna tackar publiken
Norskorna tackar publiken
Even Pellerud
Nora Holstad Berge
Leni Larsen Kaurin
Even Pellerud på väg upp på podiet
Norge på väg upp på podiet.
Toril Akerhaugen och Trine Rönning.
De norska silvermedaljörerna
Celia Okoyino da Mbabi och Luisa Wensing är glada.
Nadine Kessler håller pokalen
Norge ser på när Tyskland höjer pokalen
Pokalen vandrar mellan tyskorna
En fotograf förevigar vinnare och tvåor.
Alla ville fota tyskorna.
Mästarinnorna i fokus.
Ada Hegerberg intervjuas
Solveig Gulbrandsen
Solveig Gulbrandsen
Bianca Schmidt
Nadine Kessler
Annike Krahn
Nadine Kessler
Celia Sasic
Svenja Huth
Svenja Huth
Isabelle Linden
Isabelle Linden
Norge
Ingrid Hjelmseth
Ingvild Stensland
Ada Stolsmo Hegerberg
Cathrine Dekkerhus
Caroline Graham Hansen
Laura Benkarth
Marita Lund
Marita Lund
Toril Akerhaugen och Leni Kaurin
Celia Sasic
Marit Christensen
Ingvild Stensland
Cathrine Dekkerhus
Ada Stolsmo Hegerberg
Solveig Gulbrandsen
Cathrine Dekkerhus
Cathrine Dekkerhus
Anja Mittag
Anja Mittag
Domarteamet lett av Cristina Dorcioman.
EM-finalen 2013 på Friends Arena
Solveig Gulbrandsen från straffpunkten.
Europamästarinnorna 2013.
Välkommen till finalen
Finalplanen
Två EM-bussar på väg mot Friends Arena.
This is my pictures from Friends Arena in Solna, Sweden and the final between Germany and Norway in the 2013 European championship in women’s football.
Hier können sie meine Bilder von Friends Arena in Solna, Schweden, und die Finale in der Europameisterschaft im Frauenfußball 2013 gegen Deutschland und Norwegen sehen. Die DFB-frauen gegen Fotballjentene.
Tyskland och Frankrike kom till Sverige som stora guldfavoriterna i EM. Det slutade på rätt olika sätt för deras respektive förbundskaptener.
Medan Silvia Neid och hennes spelare hyllades av tusentals supportrar i Frankfurt vid hemkomsten i går fick Bruno Bini i dag sparken.
Till Tyskland först. Där togs alltså mästarinnorna emot av ett stort antal människor på Frankfurter Römer. Tv-klipp från firandet finns här och här.
I det andra klippet påstår för övrigt speakerrösten att det var Sverige som stod för motståndet i finalen. Kanske inte så klockrent… I det klippet ser man även hur en av lagkamraterna (Bianca Schmidt?) drar igång en hyllning av målvaktshjälten, Nadine ”Super-Natze” Angerer.
I Frankrike fick alltså Bruno Bini ta ansvaret för den fjärde raka medaljmissen i ett stort mästerskap. I de båda senaste har han haft tillgång till ett av de tre bästa lagen, men ändå missat pallen.
Jag tycker att han har matchat sitt lag väldigt konstigt. I stället för att bygga en stomme med stjärnorna från Lyon, valde han att bygga anfallsspelet kring andra spelare, och krydda med Lyonspelarna. Det var något jag stod väldigt frågande till – och sannolikt även det som blev hans fall.
Nu gjorde ju Laure Boulleau ett utmärkt EM som vänsterback. Men det kändes ändå konstigt att Sonia Bompastor, en av världens bästa på den positionen, tvingades agera tv-expert – istället för att vara på planen.
Sonia Bompastor
Bini ersätts av Philippe Bergeroo, som var den framgångsrik målvakt på 1980-talet. Han gjorde tre A-landskamper för Frankrike, och ingick i de franska mästerskapstrupperna vid EM 1984 (guld) och VM 1986 (brons).
Bergeroo har alltså redan något som ingen fransk spelare på damsidan har lyckats fixa – mästerskapsmedaljer. Kanske är han mannen att bryta barriären, och kanske ta fransyskorna upp på pallen redan vid VM i Kanada om två år?
Hope Powell
Apropå förbundskaptener så har det ju spekulerats i att även Hope Powell skall tvingas sluta i England efter lagets totalfiasko i EM. Ännu sitter hon dock kvar. Fast hur länge till?
EM:s allstarlag har just presenteras, och det innehåller fyra svenska spelare – vilket förstås är kul.
Josefine Öqvist
Fast just kan inte säga att jag håller med Uefas jury om att Caroline Seger och Josefine Öqvist förtjänar att ta plats på lagets mittfält. Jag tycker ju att det borde vara självklart att Nadine Kessler och Ingvild Stensland i stället skulle ha haft de båda svenskornas platser.
Att ettan och tvåan i skytteligan, Lotta Schelin och Nilla Fischer, skulle få plats kändes däremot självklart. De hade jag ju förresten även med i det allstarlag jag tog ut innan finalen.
Jag och Uefas kommitté är överens om samtliga tre målvakter. Sedan varierar det mer, delvis beroende på att jag verkligen tog ut två spelare på varje position enligt 4-4-2, alltså två högerbackar, fyra mittbackar och så vidare. Uefa har däremot tagit ut sju backar, sju mittfältare och sex forwards, och av de sju backarna är det exempelvis fem mittbackar.
Vi är ändå överens om fem av sju backar, om tre av sju mittfältare och om tre av sex forwards. Totalt sett tycker jag att Uefa har fått ihop en bra trupp. Fast jag saknar alltså Keßler och Stensland. Dessutom tycker jag att Kosovare Asllani borde ha en plats bland turneringens sex bästa forwards. Med sina fem poäng (ett mål och fyra målpass) slutade hon ändå tvåa i turneringens poängliga.
Backar: Saskia Bartusiak och Annike Krahn (Tyskland), Laure Boulleau och Wendie Renard (Frankrike), Marit Fiane Christensen och Maren Mjelde (Norge) samt Nilla Fischer (Sverige).
Mittfältare: Lena Goessling och Dzsenifer Marozsan (Tyskland), Solveig Gulbrandsen (Norge), Louisa Necib (Frankrike), Josefine Öqvist och Caroline Seger (Sverige) samt Katrine S Pedersen (Danmark).
Lena Goessling
Forwards: Veronica Boquete (Spanien), Melania Gabbiadini (Italien), Eugenie Le Sommer och Gaetane Thiney (Frankrike), Celia Okoyino da Mbabi (Tyskland) och Lotta Schelin (Sverige).
Under hela EM har jag haft kameran med mig, och jag har riktat den mot både det ena och det andra.
Eftersom det har varit så mycket jobb har jag hittills bara lagt upp en bråkdel av de bilder som jag tagit. Tanken med allt fotande har delvis varit för att öka bildbanken här i bloggen, delvis har det varit att träna fotografering.
Jag är bara amatörfotograf, och har en utrustning som hade fått proffsen att gråta. Sannolikt flera av bilderna också. För de är av lite varierande kvalitet.
Eftersom jag har ganska mycket bilder på de svenska spelarna har visst fokus legat på att fota de andra lagen. Och även om jag vet att jag strör en del salt i svenska sår så är ju Tyskland rätt aktuellt i dag. Därför lägger jag här upp mina bilder på Tyskland från onsdagens semifinal:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Och här är de en och en:
Dzsenifer Marozsan
Josephine Henning
Simone Laudehr
Leonie Maier
Silvia Neid
Lena Goessling
Domarna i EM-semifinalen
Dzsenifer Marozsan
Annike Krahn
Sara Däbritz
Lira Alushi
Nadine Kessler
Melanie Behringer
Laura Benkarth
Almuth Schult
Luisa Wensing
Camp Sweden
Sara Däbritz
Jennifer Cramer
Nadine Angerer
Nadine Angerer
Svensk klunghörna
Dzsenifer Marozsan
Dzsenifer Marozsan
Jennifer Cramer
Lotta Schelin med Saskia Bartusiak i ryggen.
Saskia Bartusiak
Lena Goessling
Lena Goessling
Annike Krahn
Nadine Angerer
Bianca Schmidt
Sara Däbritz
Bianca Schmidt
Lira Alushi
Fatmire Alushi
Josephine Henning
Melanie Behringer
Melanie Leupolz
Melanie Leupolz
Svenja Huth
Lena Lotzen
Lena Lotzen
Melanie Leupolz
Tyskland redo för planstormning.
Slutsignalen har just ljudit.
Glädje och sorg efter slutsignalen.
Pia Sundhage gratulerar Silvia Neid.
Kristin Hammarström
Tysk segerglädje
Tysk segerdans
Sverige tackar publiken
Nadine Angerer intervjuas
Dzsenifer Marozsan intervjuas.
Glada tyskor firar segern.
Glada tyska spelare.
Annike Krahn kramar Lotta Schelin.
Sara Däbritz
För eventuella tyska besökare gör jag ett försök att även skriva en kort introduktionstext på tyska:
Diese sind meine Bilder von der deutschen Nationalmannschaft im Frauenfußball, die DFB-Mädels. Die Bilder sind von der Halbfinale gegen Schweden in der Europameisterschaft 2013. Deutschland hat das Spiel in Göteborg (Gamla Ullevi) mit 1–0 gewonnen.
Och en liten engelsk introduktion:
This is my pictures of the German women’s national team. The pictures are taken at Gamla Ullevi in Gothenburg during the semifinal in Euro 2013 against Sweden. Germany won the game with 1–0.
Tyskland vann finalen med 1–0 efter mål av Anja Mittag. Den stora guldhjältinnan hette dock Nadine Angerer – som tog två straffar.
Solveig Gulbrandsen från straffpunkten.
Enligt Uefas officiella statistik var det 3–2 till Norge i klara målchanser – fast det var inte den final som jag såg. För i den var det 8–4 i målchanser till Tyskland.
De siffrorna skvallrar om att den tyska segern totalt sett var rättvist. Men efter att ha träffat Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen i den mixade zonen vet jag åtminstone två spelare som känner att det borde ha slutat annorlunda.
Framför allt Gulbrandsen fick verkligen kämpa för att jobba sig förbi alla närvarande reportrar. Att hon trots allt stannade och berättade om sin olycka för alla som önskade är beundransvärt.
I skytteligan vann Lotta Schelin närmast före Nilla Fischer, och med Louisa Necib som trea. Den prisutdelningen slarvade dock Uefa bort rätt rejält. När de båda svenska vinnarna offentliggjordes hade minst 30000 av de 41301 åskådarna lämnat Friends Arena. Klantigt.
Nu skall jag skriva ihop mina texter till morgondagens tidning. Det finns anledning att återkomma med betydligt fler synpunkter inom en inte alltför lång framtid.
I dag har jag alltså presenterat mitt allstarlag i BT. Från den trupp jag tog ut inför EM har sju spelare motsvarat förväntningarna, nämligen Nadine Angerer, Wendie Renard, Nadine Kessler, Louisa Necib, Elodie Thomis, Veronica Boquete och förstås Lotta Schelin.
En match återstår, och efter kvällens övningar kanske jag vill ha in ytterligare några tyska eller norska spelare. En kvartett som är nära är Kristine Hegland, Saskia Bartusiak, Simone Laudehr och Dzsenifer Marozsan.
Simone Laudehr
Hårdast konkurrens var det helt klart i mittförsvaret, där jag tvingades välja bort flera högklassiga spelare. Även målvakter fanns det flera bra som inte fick plats, den som var närmast var ryska Elvira Todua.
Svårast att hitta kandidater var det på vänsterkanten. Och faktum är att jag utöver Schelin också tyckte att det var svårt att hitta forwards. Ada Hegerberg har varit bra, och får plats i startelvan. Men egentligen kanske hon inte är redo för ett allstarlag ännu.
Det om bakgrunden. Här är startelvan i mitt allstarlag:
Ingrid Hjelmseth – Maren Mjelde, Nilla Fischer, Renard, Laure Boulleau – Melania Gabbiadini, Nadine Kessler, Katrine S Pedersen, Lena Lotzen – Schelin och Hegerberg.
Katrine S Pedersen
Och här är bänken:
Målvakter: Stina Lykke Petersen och Nadine Angerer.
Backar: Theresa Nielsen, Sif Atladottir, Marit Fiane Christensen och Leonie Maier.
Mittfältare: Louisa Necib, Ingvild Stensland, Solveig Gulbrandsen och Elodie Thomis.
Forwards: Veronica Boquete och Kosovare Asllani.
Kosovare Asllani
Den självklara frågan nu är, vilka har jag glömt?
Apropå allstarlag finns det ett till (uttaget av Niklas Jarelind) i slutet av det här blogginlägget.
Det blir Norge som möter Tyskland i EM-finalen på söndag. Det tycker jag är bra, inte minst för själva finalens skull.
Känslan är nämligen att den rätt ineffektiva danska passningsfotbollen hade passat tyskorna som handsken, medan norskornas täta defensiv blir en rejäl utmaning för Silvia Neid:s lag. Inte minst då man redan har förlorat mot Norge en gång i den här turneringen. Då vann Norge trots att man ställde över flera ordinarie spelare.
Dagens semifinal är rätt lätt att referera. Norge (Marit Fiane Christensen) gjorde ett skitmål på en hörna i matchupptakten. Mariann Gajhede Knudsen nickade in kvitteringen i slutminuterna. Däremellan hade Danmark bollen i 84 minuter…
Men trots att bollinnehavet stundtals måste ha varit 80–20 i dansk favör så var det bara 17–13 i avslut efter 120 spelade minuter. Och faktiskt 6–3 i avslut mot mål till Norge. Fotboll handlar inte om att ha bollen mest – utan om att ha den bäst.
Ingrid Hjelmseth
Det slutade med straffläggning. Där visade Ingrid Hjelmseth det jag redan sa efter två omgångar – att hon är turneringens bästa målvakt. Så klart är Nadine Angerer en utmanare om titeln. Men i min värld leder Hjelmseth den kampen inför finalen.
Han hade i och för sig en fördel av att ha sett danskorna skjuta straffar mot Frankrike. Men att rädda de två första straffarna är ändå väldigt imponerande. Danmarks målvakt Stina Lykke Petersen gjorde en jättetavla vid det norska ledningsmålet. Men hon visade sedan klass och karaktär genom att följa upp missen med två riktiga kanonräddningar.
Lykke Petersen är totalt sett ett stort danskt utropstecken. Det finns fler, men totalt sett var danskorna för uddlösa. Att bara prestera tre avslut mot mål på det stora övertaget man hade i dag är inte tillräckligt.
Dessutom hade det känts fel om Danmark vunnit straffläggningen. Då hade de fått spela final utan att ha vunnit en enda match under ordinarie tid, eller under förlängning.
Maren Mjelde
I Norge imponerar även backlinjen. Even Pellerud har verkligen hittat rätt där. Fast det var i sista stund. För minns hur extremt darrigt mittförsvaret kändes i Linköping i juni. Nu är backlinjen plötsligt rena muren. Och Maren Mjelde som inte hade spelat högerback i en enda match inför EM, borde nu vara aktuell för en plats all star team i sin helt nya position.
Slutligen måste dagens seger ändå ha kostat hysteriskt mycket kraft för Norge. Lägg till att Tyskland har fått en extra vilodag inför finalen – och det redan stora tyska favoritskapet blir ännu större.
En blogg om internationell damfotboll 