Bara tre länder har tidigare blivit Europamästarinnor i fotboll; Sverige, Norge och Tyskland. Och bara fem länder har spelat EM-final; de tre nämnda plus England och Italien.

2017 har vi haft ett skrällarnas mästerskap som kommer att ge oss ett fjärde mästarlag, och som redan givit två nya finalister. Det handlar om två länder där damfotboll intressemässigt sett är en mycket liten sport, men där det har varit fina tittarsiffror på de senaste matcherna.

Men både i Nederländerna och Danmark är det väldigt lång bit att vandra innan de exempelvis är uppe på samma intressenivå som i Sverige. Jag har ju tidigare skrivit om att EM gått ganska spårlöst förbi i vardagsmiljön i värdnationen. När jag körde mellan arrangörsstäderna såg jag mycket lite som vittnade om det pågående mästerskapet.

Exempelvis såg jag inte en enda skylt längs vägen till Deventer. Inte heller till Rotterdam, Utrecht eller Breda. Det var bara precis vid arenorna man kunde ana att det pågick ett EM-slutspel.

Medialt har jag ju konstaterat att det var fler svenska journalister än nederländska på plats på de nederländska pressträffarna inför kvartsfinalen. Och när man bläddrade i tidningarna i värdnationen under mästerskapets inledning fick man leta efter artiklar om EM. Det var fokus på cykel (Tour de France), VM i simning – där det nederländska damlandslaget i vattenpolo fick betydligt större uppmärksamhet än det i fotboll, samt förstås på herrfotboll.

Nu har det ändå blivit ett uppsving, fast knappast någon hysteri. I dag har jag kollat sportsajterna för de stora nederländska tidningarna De Telegraaf, Allgemeine Dagblad och de Volkskrant.

Alla har artiklar inför EM-finalen, men på de två första sajterna ligger får man scrolla och leta lite efter dem. Det är VM i friidrott (Daphne Schippers), herrfotboll och volleyboll som får störst utrymme. Bara hos de Volkskrant är det fokus på damfotbollen.

Men publiken har i alla fall tagit landslaget till sina hjärtan. Det har varit utsålt på alla hemmalagets matcher, vilket visar att arrangören kunde ha valt större arenor för mästerskapet. Och faktum är att Nederländerna har haft bra publiksiffror på sina landskamper på senare år.

Även i Danmark är intresset för EM-finalen stort. Den danska tilldelningen av biljetter sålde slut på mindre än en halvtimme.

Det var lysande också lysande tittarsiffror i Danmark under semifinalen mot Österrike, fler än 25 procent av befolkningen såg exempelvis straffläggningen.

Kanske kan det leda till ett nödvändigt lyft för damfotbollen. Läser man den här artikeln inser man att dansk damfotboll rent intressemässigt ligger 20 år efter Sverige. Det är alltså tyvärr väldigt långt till någon mer varaktig, dansk damfotbollshausse.

Men den här söndagen kommer i alla fall folket i Nederländerna och Danmark att vara bänkat för att se EM-finalen. Här är min stora guide till den:

EM-final 2017: Nederländerna–Danmark
Söndag 6 augusti 17.00
Spelas på De Grolsch Veste, Enschede – en arena som under EM kallas FC Twente Arena.

TV: SVT 1 och Eurosport 1.
Tips: 60–40

Troliga laguppställningar: Nederländerna: Sari Van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Anouk Dekker, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van den Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Danmark: Stina Lykke Petersen – Theresa Nielsen, Simone Boye Sörensen, Stine Larsen, Cecilie Sandvej – Sanne Troelsgaard Nielsen, Sofie Junge Pedersen, Maja Kildemoes, Katrine Veje – Nadia Nadim, Pernille Harder.

Domare: Esther Staubli, Schweiz

Inbördes möten: I tävlingssammanhang är det 4–3 i segrar till Danmark. Ingen tävlingsmatch har slutat oavgjord. Totalt har lagen mötts 21 gånger. Danmark har elva segrar, Nederländerna sex. Fyra gånger har det blivit oavgjort. Målskillnaden är 32–13 i dansk favör. Dock har Nederländerna vunnit lagens tre senaste möten.

Nederländerna
Världsrankning: 12 – har som bäst varit rankat som nummer 11.

Turneringen i siffror:
Fem raka segrar, 9–1 i målskillnad.
Avslut 65–53
Avslut mot mål: 24–15
Passningar till rätt adress: 1 337 – 267 per match

Kommentar: Inför avspark i EM gav jag värdnationen fem procents chans att ta guld och 30 procents chans att ta medalj. Medaljen är ju redan säkrad, och guldchansen har ökat rejält.

Nu får Nederländerna räknas som knapp, men klar guldfavorit. Huruvida det är bra återstår att se, för det har ju inte gått så bra för de lag som burit favoritskapet i de tidigare utslagsomgångarna.

Tittar vi på laget har förbundskapten Sarina Wiegman-Glotzbach gjort ett fantastiskt jobb. Hon var assistent 2014–16 och tog över huvudansvaret i januari efter Roger Reijners, som avgick i december i fjol.

Under sina sju månader på jobbet har Wiegman-Glotzbach byggt om landslaget på ett fantastiskt bra sätt. Hon har plockat bort flera äldre spelare ur både trupp och startelva och satsat på yngre. Hennes arbete med landslaget gör henne till en het kandidat till att vinna priset som världens bästa damfotbollstränare under 2017. En tävling där hon i första kommer att utmanas av Danmarks Nils Nielsen, Österrikes Dominik Thalhammer, Englands Mark Sampson och kanske framför allt Australiens Alen Stajcic.

Som sitt närmaste stöd har Wiegman-Glotzbach rutinerade Foppe de Haan, som är mest känd för att ha lett Heerenveens herrlag under fler än 15 säsonger.

Under EM har man sluppit skador och tränarduon har också valt att spela med i princip samma startelva i alla fem matcherna. Det är bara på ena mittbackspositionen som man gjort någon ändring. Där har Stefanie van der Gragt varit förstavalet, medan tidigare lagkaptenen Mandy van den Berg har gjort några gästspel.

Man måste ju säga att det har varit mycket modig coachning att plocka bort sin lagkapten. När det gäller backlinjen är det ju intressant att man dels har en tidigare mittfältare i Anouk Dekker som mittback och att man har Ajax nummer 10, Desiree van Lunteren, som högerback. Ja, högerbacken spelar i en tia-roll i klubblaget.

Wiegman-Glotzbachs allra mest geniala drag har dock varit att satsa fullt ut på Jackie Groenen (efternamnet uttalas Schronen) bredvid Sherida Spitse. Som jag ser det har Groenen varit EM:s klart bästa spelare. Kvaliteten i hennes passningsspel är det som har burit det nederländska laget.

Och trots att Groenen ser liten och tunn ut är hon en utmärkt närkampsspelare. Sannolikt för att hon har en bra tajming samt en låg tyngdpunkt. Här har hon säkert hjälp av att hon varit en framgångsrik judoka under ungdomsåren. Jag skrev ett inlägg om Groenens bakgrund tidigare under mästerskapet, det hittar ni här.

Trots att det varit Groenen som burit det nederländska laget känns det som att det är kvartetten Lieke Martens, Danielle de Donk, Shanice van de Sanden och Vivianne Miedema som fått de flesta rubrikerna under mästerskapet. Det handlar om en kvartett som bidrar till ett otroligt snabbt djupledsspel, en kvartett där alla har potential att bli matchvinnare.

Personligen har jag tyckt att Nederländerna fått lite för mycket beröm för att spela en posivit anfallsfotboll. Visst inledde man EM med tre halvlekar med härligt anfallsspel, men efter det har man inte anfallit speciellt mycket.

Faktum är att Nederländerna totalt sett har kommit till färre avslut per match än vad Sverige gjorde. I alla sina tre senaste matcher har värdnationen stannat på nio avslut, alltså ett var tionde minut. Det tycker jag inte är speciellt offensivt.

Däremot har det nederländska laget visat på fantastisk kvalitet i avsluten, och på taktisk förståelse. Fast det senare är inte alltid värt applåder. Jag tycker exempelvis inte att det var speciellt vackert när van de Sanden mot England sprang ner och ställde sig vid hörnflaggan i en kontring tre mot fyra innan matchuret nått 82,30. Inte vackert, men taktiskt.

Fast framför allt är det kvaliteten som skall lyftas fram. Kolla siffrorna för nederländska avslut här ovan. Nederländerna har alltså 65–52 i avslut totalt och 24–15 i avslut mot mål. Det är förstås otroligt bra gjort att sätta nio mål och bara släppa in ett med de siffrorna.

Det är oftast offensiven som lyfts fram, men att bara ha släppt in ett mål när man haft 52 avslut mot sig – det är väldigt bra. Det tyder på att man ligger nära, och är bra på att störa motståndarna i avgörande ögonblick.

Till offensiven. I de tre nederländska matcher jag har sett så noga att jag räknat klara målchanser har de haft tre, fyra respektive fyra chanser – och gjort sex mål. Det är en otroligt bra effektivitet.

Jämför man med Sverige behöver Nederländerna nästan bara hälften så många avslut för att göra mål. Sverige behövde 13,5 avslut per mål, medan Nederländerna har behövt 7,2.

En intressant notering är att Sverige faktiskt har slagit fler passningar till rätt adress per match än ”bollsäkra” Nederländerna (304 mot 267). Den stora skillnaden är ju förstås att Nederländerna har mycket bättre kvalitet på sina passningar kring straffområdet, samt att Nederländerna har varit skickligare på att få sina avslut mot mål (24 mot Sveriges 13).

Just kvaliteten kring motståndarnas straffområde blir självklart Nederländernas nyckel även i finalen. Kanske får vi se något mästerverk av det här slaget igen. För alla moment i det här målet kan man njuta av hur många gånger som helst.

I finalen har Nederländerna en stor plusfaktor på Danmark – och det är publiken. Förutom extra energi kommer den säkerligen leda till att de orange får några frisparkar extra. Kanske blir publiken tungan på vågen i en på förhand rätt öppen match.

Danmark
Världsrankning: 15 – har som bäst varit rankat som nummer 6.

Turneringen i siffror:
Tre ”rena” segrar, en straffseger och en förlust, 4–2 i målskillnad.
Avslut 63–89
Avslut mot mål: 25–25
Passningar till rätt adress: 1 523 – 285 per match (omräknat till 90-minutersmatcher).

Kommentar: Danmark kom till EM med en 3–4–3-uppställning. Den blev snart justerad till 4–4–2, vilket blev nyckeln till större stabilitet för Nils Nielsens lag.

Danmark slår ur underläge i finalen. De har lägst världsranking av de båda finallagen, och inför turneringen gav jag danskorna två procents chans till guld och 20 procents medaljchans.

Danmark är närmast efter Nederländerna det lag som har haft de snabbaste och bästa offensiva omställningarna. Mycket beroende på lagkaptenen Pernille Harder. Med sin fantastiska inställning och arbetsmoral har hon burit sitt lag. Dock skall jag säga att jag inte tyckt att hon varit så bra som man hoppats i avgörande lägen. Harder har ju exempelvis inte gjort något mål fram till finalen.

Målen är spridda på fyra olika spelare. Ett av dem har smarta Nadia Nadim gjort. När forwarden kom till EM hade hon precis tagit sig genom en period av skadebekymmer. Det märktes, för hon startade trögt men har vuxit in i turneringen.

Faktum är ju att Danmark bara har gjort fyra mål på fem matcher. Man har levt på den defensiva stabilitet man fick i samband med bytet till 4–4–2. Kollar man siffrorna på avslut har danskorna alltså haft 89 avslut mot sig. Bara två har gått in, det ena på straff, det andra på en rejäl tavla från annars lysande målvakten Stina Lykke Petersen.

I samtliga fem matcher har Danmark haft färre avslut än sin motståndare. Och det är bara mot Belgien och Österrike som danskorna haft större bollinnehav.

Fram växer alltså en bild av ett danskt lag som bygger mer på snabba omställningar än på långa anfall. Något som borde passa det nederländska mittförsvaret rätt dåligt.

När de här båda lagen möttes förra gången rev danskorna upp stora hål i det nederländska försvaret, framför allt i den andra halvleken. Jag räknade totalt till sex 100-procentiga målchanser för Danmark. Men avsluten var inte 100-procentiga, det fanns en anledning till varför den nederländska målvakten Sari van Veenendaal prisades som matchens lirare i den matchen. Och när inte hon räddade sköt danskorna över eller utanför.

I finalen måste danskorna hitta högre kvalitet i avsluten än senast.

Det faktum att Nederländerna vann gruppmatchen med 1–0 kan vara en av danskornas största tillgångar. Det kan smyga sig in en lite farlig känsla i hemmalaget att ”det här skall vi klara av”.

Medan Nederländerna har kunnat spela med samma manskap i alla matcher har Danmark nu tre tunga skador i truppen, vilket har gjort att man varierat en del i elvan. Med två mittbacksskador har forwarden Stine Larsen gått ner i mittförsvaret och skött uppgiften lysande.

Den senaste skadan, det avslitna korsbandet på Line Sigvardsen Jensen, ställer till det inför finalen. Washingtonmittfältaren har ju ansvarat för balansen på det centrala mittfältet på sistone. Nu står förbundskapten Nielsen inför frågan om han skall spela med Sofie Junge Pedersen, Nanna Christiansen eller Sanne Troelsgaard bredvid Maja Kildemoes på centralt mittfält.

Om valet faller på Junge Pedersen eller Christiansen kommer Troelsgaard flyttas ut på högerkanten. Om Troelsgaard flyttas in centralt blir det Frederikke Thögersen som får chansen på högerkanten.

En annan fråga är om Nielsen vågar fortsätta spela med relativt långsamma Line Röddik Hansen på vänsterbacken mot snabba van de Sanden. Jag tror inte det, utan gissar att Cecilie Sandvej får chansen igen, precis som förra gången mot Nederländerna. Eftersom man redan har Katrine Veje på den kanten, en spelare som inte är direkt känd för att göra ett 100-procentigt arbete i defensiven, behöver man spela den back som har störst chans att klara van de Sanden en mot en.

Defensivt är annars Rosengårdsförvärvet Simone Boye Sörensen den danska nyckelspelaren. Hon har gjort en kanonturnering. Hon är passningssäker, bra på att driva fram bollen och står oftast rätt. Dessutom avgjorde hon straffläggningen i semifinalen.

Och skulle det gå till straffläggning även i finalen, då är Danmark en het kandidat. Man har ju nämligen världens bästa straffmålvakt i Stina Lykke Petersen. Hittills i EM har hon räddat tre av de sex straffar hon haft emot sig. Eftersom två dessutom har gått över har hon bara släppt in en. Så gissningsvis vill Nederländerna avgöra inom 120 minuter.

Slutligen satt jag på Sparta stadion i Rotterdam när Nils Nielsen höll presskonferens efter lagens första möte. Förutom att det inte var en enda dansk journalist i rummet förvånades vi alla närvarande över Nielsens första svar.

”Jag är glad att Nederländerna vann, för värdnationen behöver gå långt i det här mästerskapet.”

Han fick frågan om han verkligen var glad över att hans lag förlorade. Då förtydligade han att:

”Jag är förstås gladast om både vi och Nederländerna går vidare.”

Nu har båda lagen gått vidare hela vägen till finalen, och man undrar ju hur glad Nielsen är om hans lag förlorar även den andra gången mot värdnationen…

Det var min guide till EM-finalen. Innan jag sätter punkt för inlägget ett litet tillägg till det förra inlägget. Där hade jag ju synpunkter på ökningen av diverse olika tråkigheter som exempelvis tröjdragningar.

Det riktiga skräckexemplet stod ju Sarah Zadrazil för mot Pernille Harder. Österrikiskan visade ändå lite skön glimt när hon kommenterade ett klipp med tröjdragningen så här:

”Jag rörde henne knappt”