Jag tänker inleda det här året med att dra lite i handbromsen. För jag antar att ni redan har hört det sägas eller skrivas: ”2013 – året då Sverige tar EM-guld”.
Så länge meningen uttrycker en målsättning eller förhoppning är den förstås mer än ok. För vi hoppas självklart på svenskt guld, precis som vi gör i alla stora mästerskap. Och laget måste förstås ha som mål att gå hela vägen.
Men när så kallade experter börjar utmåla Sverige som storfavorit till EM-guldet är det dags att sätta stopp. För den som ser vårt gulblå landslag som guldfavorit är nämligen inte speciellt insatt i europeisk damfotboll.
Som jag ser det tillhör vi i högsta grad medaljkandidaterna, och med den lottning vi fått har vi bra chans att ta oss till final. Men guldfavorit? Nej, den pressen förtjänar vi definitivt inte.
Minns ni eftersnacket till OS-turneringen i somras? Då sades det att Japan och USA hade dragit ifrån de övriga länderna i världen.
Jag sade emot alla de experter som framförde den åsikten.
För de glömde ju bort en av damfotbollens riktiga stormakter – Tyskland.
Tyskland – givna guldfavoriter i EM
Och visst var det lätt att glömma tyskorna i somras, eftersom de inte fick spela i OS. Men orsaken till att de missade OS var ju snarare att Europa har en usel modell för sitt kval, än för att laget inte var bra nog.
Ni minns säkert att det var Japan som spelade bort Tyskland från OS – och inte något av de övriga europeiska lagen som slogs om platserna.
Trots att tyskorna missade OS är de tveklöst Europas bästa lag, och de hör hemma i topp tre i världen tillsammans med USA och Japan. Under 2012 förlorade Tyskland inte en enda match. Och då mötte de ändå såväl Japan, USA, Sverige som Frankrike. Tyskland har genomgått en generationsväxling, och deras nya lag känns minst lika starkt som det dubbla VM-guldlag som bars av spelare som Birgit Prinz och Kerstin Garefrekes.
Är det förresten någon som minns när Tyskland senast förlorade en mästerskapsmatch (inklusive kvalmatcher) mot ett annat europeiskt land?
Man får ha bra minne.
För rätt svar är den 24 september 2000 – alltså snart 12,5 år sedan. Då föll tyskorna mot Norge med 1–0 i OS-semifinal.
Och skall man hitta senaste gången tyskorna förlorade en EM-match får man backa nästan 17 år – till den 5 maj 1996, då Norge vann med 3–1 i kvalet.
Faktum är att den matchen är den enda Tyskland har förlorat sedan EM började spelas vart fjärde år. I slutspel har tyskorna sedan dess noterat 18 segrar och tre kryss. Eller möjligen 19 segrar och två kryss, om man räknar in förlängningar. De har alltså inte en enda förlust i ett EM-slutspel. Inte en enda.
Visst har Sverige hemmaplan, men det hindrar inte att det är fullständigt självklart att Tyskland är gigantiska guldfavoriter i sommarens EM-slutspel.
Och att få slå ur underläge borde väl passa Sverige bra. Eller hur?
Fotbollsåret 2012 är slut. Det finns många sätt att sammanfatta det. Jag väljer modellen med korta rubriker för bloggens årskrönika. Hoppas det kan erbjuda en stunds nöje.
Här är årets…
Betyg på den svenska OS-truppen: Här är mina spelarbetyg, och här en mer allmänt hållen analys av landslagets insats i Storbritannien.
Bästa spelare: Christine Sinclair, som slog målrekord i OS, och förde Kanada till brons. Fast att hon varit bäst förstod inte juryn till Ballon d’Or…
Damallsvenska All star-team: Något officiellt sådant finns inte. Men hade jag fått sätta ihop ett skulle det förstås ha tagit guld. Och det skulle ha sett ut så här, med uppställning 4-3-3: Thora Helgadottir – Meghan Klingenberg, Faith Ikidi, Linda Sembrant, Line Röddik Hansen – Sara Björk Gunnarsdottir, Veronica Boquete, Nilla Fischer – Ramona Bachmann, Anja Mittag, Marta.
Ersättare: Kristin Hammarström (målvakt), Sif Atladottir, Ifeoma Dieke, Anita Asante, Pernille Harder, Kosovare Asllani och Christen Press.
Drömlottning: Den fick vi. För Sveriges EM-lottning är så 100-procentigt perfekt att den nästan känns tillrättalagd. Röda mattan ligger utlagd mot finalen på Friends Arena.
Elände: Alla korsbandsskador. Ett tag gick nästan ett korsband av per omgång i damallsvenskan. Så vansinnigt tråkigt. Rohlin, Dieke, Lindahl, Sjögran och Sembrant blev några av de tunga namnen på årets tråkigaste skadelista. Internationellt kan vi lägga till exempelvis Krieger och Bajramaj.
Framtidsnamn: De hittar vi i F19-landslaget som vann EM-guld i somras. Flera av namnen Rubensson, Ilestedt, Hurtig, Wahlberg, Diaz, Nordin, Rolfö med fler kommer säkert snart att vara välkända även bland massorna.
Frisparkar: För dem stod den japanska talangen Yoko Tanaka, som satte två frisparkar i samma match i U20-VM. En med högerfoten, och en med vänstern. Gör om det om du kan…
Mimmi Löfwenius
Glädjefnatt: Det drabbades Mimmi Löfwenius av efter hennes mål och assist mot Italien med F19-landslaget. Det här underbara klippet kan man se hur många gånger som helst. För övrigt kvalar väl hennes mål dessutom in som ett av årets läckraste solomål?
Hjärnsläpp: Det stod Ramona Bachmann för när hon tog med hands två gånger i Umeå, och blev stor syndabock när Malmö tappade SM-guldet till Tyresö.
Jag intervjuar Alex Morgan
Internationella genombrott: Alex Morgan. Inledde säsongen på bänken i USA:s landslag. Avslutar den som USA:s skyttedrottning, poängdrottning i OS, samt finalist i Ballon d’Or.
Japanska reklamfilmer: Jaja, några av dem kanske är från i fjol. Men jag är väldigt svag för japansk reklam. Är du det också finns här länkar till ett smörgåsbord av damfotbollsrelaterade, kommersiella klipp…
Kanonstart: Sveriges inledning i OS-turneringen. Efter 25 minuter hade vi 3–0 mot Sydafrika, och allt såg väldigt bra ut. Tyvärr var kanske de 25 minuterna våra bästa i London.
Konkurs: Boråslaget Dalsjöfors Goif ledde söderettan i stor stil, och var på god väg mot damallsvenskan, när man gick i konkurs.
Konstigaste petning: Frankrikes förbundskapten Bruno Bini som plötsligt inte längre ville ha med en av världens allra bästa vänsterbackar, Sonia Bompastor, i sitt lag.
Kriser: De var ekonomiska, och visade sig i var och varannan klubb i damallsvenskan. Värst drabbade var Kif Örebro och LdB FC Malmö. Men även Piteå IF, Linköping, Umeå och ytterligare några klubbar hade det kämpigt med att hålla budgeten.
Lundgren sågade
Kritik 1: För den stod Sofia Lundgren, som talade ur hjärtat när hon sågadeThomas Dennerby för hans agerande i målvaktsfrågan. Kritik 2: Pia Sundhage var skoningslös i sin kritik av de svenska insatserna i franska toppmötet PSG–Lyon. Både Lotta Schelin och Kosovare Asllani fick höra kännbara sanningar.
Kunskapsmiss: Den stod den nya förbundsbasen Karl-Erik Nilsson för, när han vid den damallsvenska upptaktsträffen inte visste skillnaden på Kronprinsessan Victorias och Susanne Erlandssons pokaler.
Kvotering: Den bjuder media på i slutet av varje år, då spelare som man knappt skrivit en artikel om under året plötsligt platsar på alla möjliga bästalistor. Allt för att kvotera in lite tjejer på listorna.
Hans Löfgren och Leif Edeborg
Lögn: Tyresö, som hela säsongen hävdade att ”Hans Löfgren har ingen funktion”, trots att han hela tiden hade en framträdande roll kring laget.
Mardrömsdebut: Stackars Tove Enblom fick chansen att vakta Djurgårdens mål borta mot Linköping. Då rasade lagets försvarsspel ihop fullständigt, och 17-åringen tvingades släppa in hela elva bollar.
Match: Den underbart svängiga OS-semifinalen USA–Kanada. I tuff konkurrens med finalen, USA–Japan.
Moraldiskussion 1: Den om huruvida Japans agerade i 0–0-mötet med Sydafrika i OS var inom ramarna för vad som är moraliskt tillåtet. Moraldiskussion 2: Den i Japan om huruvida det var rimligt att landets mediokra herrlag fick flyga business class, medan de regerande världsmästarinnorna fick fortsätta längre bak i samma plan, och sätta sig i ekonomiklass.
Mål 1: Kosovare Asllani, klackvolley i en träningsmatch mot Sundsvall i mars. Mål 2: Yuki Ogimi, volley mot Arsenal. Mål 3: Cristiana Girelli, trixar in 1–0 mot Lazio. Mål 4: Patricia Hanebeck sätter bollen i krysset mot Duisburg. Det handlar alltså om hennes 2–0-mål, som kommer med 1,40 kvar av klippet. Fast 1–0-målet är rätt snyggt det också.
Mörkläggning: Svenska Fotbollförbundet som verkade anstränga sig för att damlandslaget skulle spela sina träningslandskamper så långt ifrån rampljuset som det bara gick. Först dröjde de 8,5 månader efter VM-bronset innan man visade upp laget på hemmaplan. Sedan undvek man att ge direktrapporter från de matcher som spelades, som här mot Norge i januari. Eller som här mot Kina i Algarve cup.
Yuki, när hon hette Nagasato
Namnbyte 1: Yuki Nagasato blev Yuki Ogimi. Namnbyte 2: LdB FC Malmö blev FC Rosengård. Eller skall jag kanske snarare skriva att de snart blir FC Rosengård. Hur snart återstår att se…
Nedläggning: Den amerikanska proffsligan WPS, som lades ner i januari efter tre års verksamhet. I oktober stod det klart att det blir en ny liga i USA till nästa år, och för ett par veckor sedan meddelades namnet: NWSL.
Carli Lloyd
OS-hjältinna 1: Carli Lloyd. Avgjorde OS-finalen 2008. Gjorde det igen 2012. OS-hjältinna 2: Hope Solo. Var inte normalt briljant under hela OS-turneringen. Men när det blev final, och det skulle avgöras. Då var hon makalös.
Promenadseger: Nya Zeeland, som hade en pinsamt enkel väg till OS. Medan världstvåan Tyskland misslyckades i de europeiska kvalet, så behövde The Football Ferns bara vinna ett dubbelmöte med korpgänget Papua Nya Guinea. Vad det blev? Jo, totalt 15–0, via 8–0 och 7–0. Pinsamt var ordet.
Publiksuccé 1: OS-turneringen som drog massorna till arenorna. Finalen sålde ut Wembley, det gjorde även en gruppmatch. Och i USA drog fotbollstjejerna störst tv-publik av alla under OS. Publiksuccé 2: Champions League-finalen som lockade 50212 till Münchens olympiastadion. Läs mer om den här. Publiktapp: Publiksnittet i damallsvenskan, som sjönk trots att Marta lockade storpublik vart hon än drog fram. Lägg till landslagets usla publiksiffror, och EM känns som en livsviktig vågdelare.
Ramaskri: Uppstod när Djurgårdens ordförande Anders Emanuelsson framförde synpunkter om storleken på boll och mål inom damfotbollen. Det tog inte många minuter förrän debatten var kvävd.
Rubriknamn: Bor man mindre än en timmes bilresa från Göteborg älskar man lätt rubrikvänliga namn som Bock, Fiser och Pulver. Eller varför inte Horan, Skoda, Testa, Christ, Wakt, Botten eller Husballe? Ja, det finns fler. I ett inlägg i somras frossade bloggen i namn som är som gjorda för ordvitsar.
Skapar rubriker
Rubrikskapare: Här vinner Hope Solo i stor stil. Bland mycket annat noteras rubriker om dopning, girighet, ett omdiskuterat bröllop, en omtalad biografi – samt om en och annan hyfsad räddning…
Räddning 1: Hope Solo i OS-finalen. Hennes guldräddning på Mana Iwabuchi:s friläge i slutet av finalen ledde just till guld. Räddning 2: Solo igen. Nu mot Kanada i juni. Inte lika viktig som den första, men väl så spektakulär. Räddning 3: Sif Atladottir mot Tyresö. Isländskans fantastiska hemjobb och räddning när Marta rundat Lindahl är tveklöst årets räddning i damallsvenskan. Den kommer 1,50 in i klippet.
Skandal: Den som redan nämnde Hans Löfgren ställde till med i våras.
Smäll: Potsdamspelarna Stefanie Mirlach och Alex Singer gick båda kompromisslöst på samma boll i slutet av mötet med Frankfurt. Smällen som uppstod när de nickade ihop var inte att leka med. Här är lite info om följderna.
Marlene Sjöberg
Straffskytt: Marlene Sjöberg som njöt till fullo när hon i Göteborgs favör avgjorde cupfinalen från straffpunkten.
Succévecka: Veronica Boquete:s i oktober med EM-kvaldrama med lyckligt slut samt en mirakulös återkomst in i kampen om SM-guldet. Och utökar vi succéperioden till tio dagar så inrymmer den även själva guldet…
Tyresö jublar
Svenska mästarinnor: Tyresö FF förstås, som ju spurtade förbi LdB FC Malmö på den damallsvenska upploppsrakan. Men svenska spelare blev mästarinnor i andra nationer också. Sofia Jakobsson blev rysk mästarinna, Lotta Schelin fransk, Antonia Göransson tysk och Rebecca Johnson isländsk.
Sofie Andersson på språng mot nya mål
Svit 1: Lyon, som inte förlorade en enda tävlingsmatch på hela året. Och som totalt nu står på fler än 100 matcher i rad utan förlust under ordinarie tid. Svit 2: Sofie Andersson, som gjorde mål i 20 seriematcher i rad.
Sämsta försvar: Vitryska Molodechno, som slutade på målskillnaden 7–271 efter 27 omgångar i vitryska Premier League. De fyra största förlusterna var på 18–0, 19–0, 21–0 och 22–0. Kul att vara målvakt i det gänget…
Sämsta speaker: Han i Halmstad som skötte snacket under Volvo Winners Cup i somras. Han hade jätteproblem med båda japanska och amerikanska uttal. Så oproffsigt hoppas jag verkligen inte att speakerjobbet kommer att skötas i sommarens EM-slutspel.
Tränarkaruseller: Här vann Linköping knappt, men klart före Tyresö. TFF inledde säsongen med Stefan Fredriksson, som hoppade av, och ersattes av Leif Edeborg innan man avslutade med Tony Gustavsson.
Hos LFC var det snurrigare ändå. De började med kommandot Denise Reddy/Christian Andersson, bytte till Jörgen Petersson, som lämnade, och ersattes av Andersson, som i sin tur avslutade som assistent till årets sista huvudtränare, Martin Sjögren. Visst var väl det en riktig karusell…
Caroline Seger uttalar sig
Utspel: Det gjordes av Caroline Seger, som knappt hann gå av planen efter förlusten i OS-kvartsfinalen förrän hon krävde Thomas Dennerby:s avgång.
Utlänningar i damallsvenskan: 69 stycken blev det till slut, och de lyfte definitivt seriens kvalitet flera snäpp i positiv riktning. Bland annat var åtta av de tio spelare som gjorde flest mål utländska – bland annat tre i topp: Anja Mittag, Christen Press och Manon Melis.
VM-avancemang: Alla länder som kan spela fotboll i Nordamerika, Asien och Oceanien blev i praktiken VM-klara i början av juni när Fifa meddelade fördelningen av VM-platser till Kanada 2015.
Marta Viera da Silva
Värvning: Den av Marta förstås. Viktig, inte minst för intresset kring damfotbollen. Men även för Tyresö på vägen mot klubbens första SM-guld.
Världslag: Något officiellt sådant utses inte när det inte är VM-år. Men här är mitt lag, uppställt enligt 4-3-3. Och jag har byggt ett lag som jag tror skulle kunna fungera, och alltså inte bara satt upp de elva bästa spelarna: Hope Solo – Yukari Kinga, Wendie Renard, Christie Rampone, Stephanie Houghton – Camille Abily, Viola Odebrecht, Aya Miyama – Elodie Thomis, Christine Sinclair, Alex Morgan.
Ersättare: Miho Fukumoto (mv), Azusa Iwashimizu, Sonia Bompastor, Carli Lloyd, Megan Rapinoe, Marta, Yuki Ogimi, Celia Okoyino da Mbabi och Abby Wambach.
Återuppståndelse: Damfotboll.com, som lades ner i februari, men väcktes till liv igen i början av april.
Har jag missat något viktigt? Lägg gärna till den egen rubrik.
Lina Hurtig är en av spelarna i Pia Sundhage:s 28 spelare stora trupp till landslagets januariläger på Bosön. Det tycker jag om.
Avestatjejen Hurtig är en av Sveriges största talanger. Kanske den allra största. När Sundhage tar ut en bred trupp är förstås rätt att hon ger framtidsnamnen chansen. Jag tyckte ju att Hurtig borde ha varit med redan under det förra lägret på Bosön.
17-åringen sa i den här radiointervjun i fjol att hon skulle vara med i A-landslaget 2014 – om hon fick drömma. Det är inte omöjligt att drömmen slår in redan 2013.
I övrigt i truppen reagerar jag över att det återigen är tre 30-åriga målvakter. En eller två tycker jag är ok, men nog borde väl ändå någon lite yngre få chansen? Jag hade tagit med Sussie Nilsson eller Stephanie Öhrström på Carola Söberg:s bekostnad.
Borta ur den förra truppen är Sara Larsson och Jessica Landström. Någon motivering har jag inte sett. Jag gissar att det handlar om en föryngring. Att Landström är borta förstår jag rakt av. Hon har inte presterat på rätt nivå på länge.
Att Larsson är borta är jag mer splittrad till. Hon var lysande i VM i fjol, och har inte spelat sig ur laget. Hon är ”bara” 34 år nästa år, och det är ingen ålder för en mittback. Hennes rutin av mästerskap kan vara guld värd i ett hemma-EM. Samtidigt är det inte bra att ha en 34-åring på bänken. Fast jag hade definitivt haft med Larsson i en 28 spelare stor trupp.
En spelare som är med i truppen är Kosovare Asllani. Hon har haft en stark, och lång säsong, men har dippat lite i form på sistone. I går var hon bänkad i PSG, men byttes in i 82:a minuten. Nio minuter senare blev hon målskytt. Det målet finns mer på det här klippet.
Pia Sundhage har just tagit ut en 28 spelare stor landslagstrupp för nästa veckas träningsläger på Bosön. Här motiverar hon sina val.
Vid en genomläsning av truppen saknar jag ett par unga talanger. För det är ju i sådana här sammanhang som Sundhage har sin stora chans att öppna dörren på glänt för de som knackar på underifrån. Och visst är Amanda Ilestedt, Olivia Schough och Malin Diaz uttagna, vilket är kul. Fast i min värld är det ett rätt, och två fel. Ilestedt känns tveklöst redo för landslaget. Den uttagningen är alltså helt korrekt.
Amanda Ilestedt
Däremot ifrågasätter jag Schough och Diaz. När det gäller Diaz är det i och för sig på svaga grunder, för jag har bara sett henne på tv mot Tyresö och Malmö under hösten. Men där visade hon ingen landslagsklass. Inte ens nära. Tvärtom skrev jag i det här inlägget om att Diaz fortfarande spelar juniorfotboll.
Schough har kvaliteter, men är i nuläget långt ifrån någon A-landslagsspelare. Hon har ju fått kämpa rejält för sin speltid i Göteborg under året, och faktum är att hon bara spelat en enda hel allsvensk match i år. I övriga har hon blivit in- eller utbytt.
Jag har skrivit det förr, men upprepar gärna att de två unga talanger som jag tycker borde stå näst på tur för en landslagschans – efter Ilestedt och Elin Rubensson – ärLina Hurtig och Fridolina Rolfö.
Men när de inte får plats bland de 33 bästa spelarna nu så känns deras chanser att slå sig in i nästa års EM-trupp försvinnande små. Synd.
Jag skriver 33, eftersom det saknas fem självskrivna spelare. Jag tänker på skadade kvartetten Hedvig Lindahl, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant och Therese Sjögran, samt på Lotta Schelin som missar lägret för att hon skall spela inofficiella klubblags-VM i Japan.
Utöver Diaz, Schough och Ilestedt finns ett annat helt nytt namn med i truppen. Det är 29-åriga Carina Holmberg från Sunnanå, som utsågs till norrettans bästa spelare i år. Henne har jag ingen bild av, så huruvida den uttagningen är rätt eller fel får andra bedöma.
Som en markering i marginalen noteras att Nilla Fischer är uttagen som mittfältare. Det kan ju bara vara en felskrivning, men jag fick nog känslan av att Sundhage tänker att försöka spela in Fischer i mittförsvaret.
Jessica Samuelsson
Slutligen är nygamla Jessica Samuelsson också uttagen. Jag vet att många håller henne högt. Men jag är inte lika översvallande positiv. För att klara en ytterbacksuppgift på internationell nivå räcker det inte med att göra ett par offensiva framstötar. I de stora matcherna måste man göra rätt defensiva avvägningar. Där är jag tveksam till om Samuelsson är redo. Men å andra sidan är ju det här rätt sammanhang att lära sig. Så i en trupp av den här storleken förtjänar hon sin plats.
Här är hela truppen till lägret som hålls 22–26 november:
Målvakter: Sofia Lundgren, Kristin Hammarström och Carola Söberg.
Backar: Emma Berglund, Amanda Ilestedt, Emmelie Konradsson, Sara Larsson, Malin Levenstad, Lina Nilsson, Jessica Samuelsson, Stina Segerström, Annica Svensson och Sara Thunebro.
Mittfältare och forwards: Johanna Almgren, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer, Antonia Göransson, Marie Hammarström, Sofia Jakobsson, Caroline Seger, Malin Diaz Pettersson, Carina Holmberg, Olivia Schough, Madelaine Edlund, Jessica Landström, Susanne Moberg och Elin Rubensson.
I dag blev seedningen till EM klar. Och på de svenska drömlotterna står det Italien, Ryssland och Finland.
Seedningen följer inte den Fifaranking som jag redovisade i går, utan går efter Uefas egen rankinglista.
Det innebär dock ingen förändring av topp tre, utan Tyskland, Frankrike och Sverige är toppseedade. Sverige spelar ju som bekant i Göteborg och Halmstad. Tyskland har placerats i den grupp som avgörs i Småland (Kalmar och Växjö) medan Frankrike hamnar i Östergötland (Norrköping och Linköping)
I pott två blir det dock skillnad. Där återfinns England, Norge och Italien.
Övriga sex lag (Holland, Danmark, Island, Spanien, Finland och Ryssland) finns i pott tre.
Ordningen ovan är min egen ranking av lagens slagstyrka. Alltså är England mardrömslottningen från pott två, medan Italien är drömmen.
I pott tre känns Holland och Danmark som de svåraste lagen. Alltså innehåller en svensk mardrömsgrupp dem samt England.
Lottningen äger som bekant rum i Göteborg fredagen den 9 november klockan 18.30.
Sverige under Pia Sundhage har sparkat igång EM-förberedelserna. Se höjdpunkter därifrån på det här klippet. Men tre länder väntar fortfarande på sina biljetter till mästerskapsslutspelet i Sverige 2013.
I morgon och på torsdag får vi veta vilka tre länder det handlar om. Eller ja, det ser ju ut som att det skall bli favoritsegrar för Spanien, Island och Ryssland. Men osvuret är ju bäst.
I morgon 18.00 möts Spanien och Skottland i Madrid. Matchen direktsänds här. Från det här fylliga klippet med höjdpunkter från den första matchen på Hampden Park kan man ana sig till att spanjorskorna var minst dåliga då. Jag skriver minst dåliga eftersom 1–1-mötet inte ser ut att ha varit speciellt välspelat.
Jag såg också att Skottlands svenska förbundskapten Anna Signeul var upprörd över att hennes lag inte fick en andra straff. Som jag ser det skall hon vara glad att de ens fick en. För jag tycker inte att någon av de båda spanska handpåläggningarna är av sådant slag att de skall bedömas som straff.
Förutsatt att bollen tar på armen – vilket är svårt att slå fast på klippet – är däremot spanjorskornas straff rätt dömd. För där har den skotska försvararen så lång tid på sig att hon inte skall behöva få bollen på sin arm.
På torsdag spelar först Ryssland mot Österrike klockan 16.30. Där har ryskorna mer än bara ena benet i EM-slutspelet. 2–0 borta i St Pölten lät ju hur säkert som helst.
Men när man noterar att Österrike hade 12–3 i skott på mål, och 10–4 i hörnor så känns ju 0–2 som ett rent rån. Men effektivitet är ju en avgörande faktor i fotboll. Och ryskorna var verkligen effektiva. Det syns på det här klippet med höjdpunkter. Där kan man även ana viss orutin i Österrikes backlinje.
Själv njuter jag av den fina löpningen av Rysslands toppforward – jag tycker det ser ut som 2–0-skytten Natalia Shlyapina – vid lagets 1–0-mål. Se hur hon lurar i väg Österrikes mittback och öppnar en jätteyta för målskytten Olga Savchenkova mitt framför målet.
Slutligen leder ju Island med 3–2 efter bortamötet med Ukraina. Returen spelas på torsdag 20.30 i Reykjavik.
Det skall förstås väldigt mycket till för att isländskorna skall tappa det. För 3–2 är nästan ett lika bra resultat på bortaplan som 2–0.
3–0 mot Schweiz efter mål av Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani och Antonia Göransson. Det var vad man kan förvänta sig av landslaget. Varken mer eller mindre.
För Schweiz av aktuell standard är ingen riktig värdemätare. Inte alls. Ett lag som nyligen förlorat mot Rumänien och Kazakstan måste vi slå med några måls marginal. Och det gjorde vi ju.
Hur skötte sig då de spelare som fick chansen?
Det är svårbedömt, eftersom motståndet var för dåligt. Vi måste bygga ett lag som kan stå upp när motståndaren heter Tyskland, England eller Frankrike. Alltså när man även tvingas spela försvarsspel. I dag var det 98 procent anfallsspel.
Och kvaliteten på anfallsuppbyggnaden var ibland en bra bit ifrån EM-klass. Mot de tre nämnda nationerna hade vi garanterat åkt på många livsfarliga kontringar. Och sannolikt ett par baklängesmål.
Men till spelarkritiken:
Sofia Lundgren var felfri i målet. Hon ställdes i och för sig inte på så många svåra prov. Men hon jobbade långt ut, och avstyrde anfallen på ett tidigt stadium.
Nilla Fischer gjorde en utmärkt insats i mittförsvaret. Själv har jag sett matchen från tv:n vilket gör att man inte får någon helhetsbild. Men en kollega på plats på Myresjöhus arena var imponerad både av hennes positionsspel och av hennes rörelseschema. Lovande.
På mittfältet gjorde Johanna Almgren en stabil insats, med bra kvalitet i passningsspelet.
På topp vann Asllani matchen i matchen mot Jakobsson om platsen bredvid Lotta Schelin.
Slutligen visade våra båda kaptener och tänkta stjärnor, Schelin och Caroline Seger, väl däremot inte den stjärnstatus som Pia Sundhage vill tillskriva dem. Framför allt vill man se mer glädje och självförtroende i Schelins ögon. I dag tyckte jag att jag mest såg osäkerhet.
Pia Sundhage fick bästa möjliga start som svensk förbundskapten. Fint framspelad av Kosovare Asllani kunde Sofia Jakobsson ge Sverige ledningen redan efter 37 sekunder.
Men sedan?
Visst borde Sverige ha gjort något mer mål. Framför allt har Lotta Schelin haft två lägen som varit för bra för att missa båda.
Men totalt sett tycker jag inte att det har varit speciellt bra från svensk sida. Tvärtom känns det som att bristen på bollvinnare periodvis är ganska tydlig. Minns att Schweiz förlorat mot både Rumänien och Kazakstan i höst. Det är inga styrkebesked.
Och schweiziskorna tillåts periodvis både vårda boll, och komma i halvfarliga framstötar. Såväl Lara Dickenmann som Ramona Bachmann har haft farliga inspel.
Även om Sofia Lundgren inte behövt göra några räddningar, så har det sett lite passivt ut bakåt för svensk del.
För som jag ser det borde vi kunna sno bollen lite oftare av schweiziskorna i deras uppbyggnadsfas, och ställa om i farliga kontringar. I den första halvleken har vi nästan uteslutande haft anfall mot samlat försvar.
Pia Sundhage har presenterat sin första startelva som svensk förbundskapten. Den innehåller oväntade namn i alla lagdelar.
Här är en snabbanalys lagdel för lagdel.
När det gäller målvaktsfrågan trodde jag på Kristin Hammarström, men det är ändå ingen skräll att valet fallit på Sofia Lundgren. Motiveringen ”bäst på träning” känns dock inte så bra. För är det någon roll där träning och match är annorlunda så är det målvaktens.
I backlinjen spelar Nilla Fischer mittback i stället för Sara Larsson. Det var oväntat.
På mittfältet får Johanna Almgren chansen till höger. Som boråsare känner jag Almgren väl, och unnar henne all framgång. Det hindrar inte att jag är förvånad över att hon får starta. Jag trodde faktiskt att hon till och med riskerade att ställas utanför truppen.
På den andra kanten spelar Kosovare Asllani. Även det känns konstigt, då ”Kosse” uttalat att hon trivs bäst centralt. Samt att Marie Hammarström faktiskt var Sveriges särklassiga poängdrottning i OS. Nu får Hammarström inte ens chansen på bänken. Känns konstigt.
Slutligen får Sofia Jakobsson chansen att starta bredvid Lotta Schelin på topp. Det är ju ingen skräll.
Men min uppfattning är ändå att Sundhage har valt ett alldeles för offensivt balanserat lag. Sju offensivt orienterade spelare, och bara tre defensivt, kan möjligen funka mot Schweiz. Men för att vinna titlar behövs det fler än tre spelare som kan agera bollvinnare.
Startelvan i sin helhet: Sofia Lundgren – Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Sara Thunebro – Johanna Almgren, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani – Lotta Schelin, Sofia Jakobsson.
Avbytare: Kristin Hammarström, Annica Svensson, Sara Larsson, Antonia Göransson, Susanne Moberg, Emmelie Konradsson och Elin Rubensson.
Utanför matchtruppen står således Carola Söberg, Malin Levenstad, Stina Segerström, Marie Hammarström och Jessica Landström.
Pia Sundhage har redan tagit ut sina lagkaptener. Det blir Caroline Seger och Lotta Schelin. Jag förstår tanken, och hoppas att den faller väl ut.
Men under OS visade inte duon Seger/Schelin att de är kaptensämnen. Jag tänker på att att de gick ut omgående efter kvartsfinalförlusten mot Frankrike och ville ha byte av både förbundskapten och spelsystem.
Jag vill ha kaptener som tar fullt ansvar på planen. För sig själva, och för laget. Kaptener som inte skyller ifrån sig efter slutsignalen, utan står rakryggat och svarar på alla frågor.
Jag har således frågetecken för våra nya lagkaptener. Och jag är inte ensam.
Men jag förstår Pia Sundhages tankegång. Hon vill att Schelin och Seger skall vara lagets stjärnor. Och då måste hon ge dem fullt förtroende från början. Genom att ge dem bindeln sätter hon också press på dem att verkligen ikläda sig rollen som spelarna som bär vårt landslag. Jag hoppas verkligen att Sundhages tanke funkar.
Redan i mitten av augusti föreslog jag ju 4-4-2. Då föreslog jag även ett målvaktsbyte. Så blir det ju också, fast tyvärr blev framtvingat efter Hedvig Lindahl:s tråkiga korsbandsskada.
Kristin Hammarström
Jag blir mer och mer övertygad om att Kristin Hammarström är den målvakt som Sundhage bör satsa på. Utöver missen i supercupfinalen i våras har jag inte sett Hammarström släppa in ett enda ”lätt” mål i år.
I cupfinalen i förra veckan var hon tvärtom lysande. Och vi behöver en trygg målvakt, som är bäst när det gäller.
Sara Thunebro
I backlinjen fortsätter vi att ha stora problem på ytterbacksplatserna. Sara Thunebro är trots obefintlig speltid i Frankfurt ohotad på vänstersidan. Som jag ser det finns det inte ens någon som är nära att konkurrera ut Thunebro.
Till höger testade Thomas Dennerby några gånger att köra med Emma Berglund. Jag skulle gärna se att det testet återupptas. För till EM är ju Charlotte Rohlin förhoppningsvis tillbaka i form. Och då vill jag se Rohlin och Sara Larsson som mittbackspar.
Mot Schweiz hade jag helst sett Larsson ihop med Amanda Ilestedt. Men i Malmötalangens frånvaro får det duga med Larsson och Stina Segerström.
Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist.
Sundhage har pratat om att hon vill se mängder av löpningar, och att hon älskar när det går att spela på spelare som kommer bakifrån med fart. Det gör att jag formerar mittfältet så här: Antonia Göransson, Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist och Marie Hammarström.
Göransson har visat sig funka bra till höger i Potsdam. Hon är den ultraoffensiva spelaren på mittfältet. Hammarström är bolltrygg, och har en fantastisk vänsterfot. Hon var vår klart bästa poängspelare i OS, och bör beredas plats i laget.
Centralt bör vi satsa på två tvåvägsspelare. Därmed försvinner Caroline Seger ur startelvan.
På ett sätt är det synd. För jag älskar verkligen Segers bolltouch. Den är bäst i Sverige. Men hon måste öka sin arbetskapacitet. Och det rejält. Kan Sundhage få Seger att springa, då är Tyresömittfältaren högst välkommen tillbaka in i startelvan.
Kosovare Asllani och Lotta Schelin
Slutligen forwards. Här är Lotta Schelin given. Det har Sundhage redan sagt, och det håller jag förstås med om. Vem som skall spela bredvid är en intressant fråga. Jag har sett att vissa föreslår att vi skall köra med en utpräglad bollmottagare jämte Schelin.
Det tycker inte jag.
Vi såg på VM i fjol att Sverige blev som bäst med Josefine Öqvist bredvid Schelin. Alltså med två snabba djupledslöpare på topp. Det tror jag även är melodin framöver. Snabbhet är nämligen viktigare inom damernas fotboll än inom herrarnas.
En av de tunga orsakerna är att planen relativt sett är tio procent längre för damerna. Alltså är det svårare att krympa ytor inom damfotbollen.
Nu är Öqvist inte med i år. Men både Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är utmärkta alternativ. I dagsläget känns Asllani hetast, och hon bör få chansen mot Schweiz. Men framöver tror jag att Jakobsson kommer att ta platsen bredvid Lyonstjärnan.
Här är min önskeelva i sin helhet:
Kristin Hammarström – Emma Berglund, Sara Larsson, Stina Segerström, Sara Thunebro – Antonia Göransson, Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist, Marie Hammarström – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.
Och här är den startelva jag tror det blir:
Hammarström – Lina Nilsson, Berglund, Larsson, Thunebro – Sofia Jakobsson, Fischer, Caroline Seger, Göransson – Schelin och Asllani.
Slutligen noterar jag att landslaget börjat satsa på videoklipp a la USA. Det gör mig glad. Här är ett reklamklipp inför tisdagsmatchen, och här en intervju med Kosse.
Som väntat innehöll inte Pia Sundhage:s första landslagstrupp speciellt många skrällar. Det kändes ju ofrånkomligt att truppen skulle byggas kring de som varit med förr. Fast jag hade ändå hoppats på några fler nykomlingar.
De enda nya spelarna i den stora truppen är Carola Söberg (nygammal), Emmelie Konradsson (nygammal) och Elin Rubensson. Både Söberg och Konradsson är hittills bokförda för varsin landskamp.
Truppen är för övrigt uttagen av Calle Barrling – som framöver skall leda F19 och U23 – och den nya assisterande förbundskaptenen Lilie Persson.
Ledarna först. Persson skall fungera som assisterande förbundskapten med ansvar för anfallsspelet. Vem som skall ha ansvar för försvarsspelet är inte beslutat ännu. Kanske att Sundhage väntar ut Tony Gustavsson. Eller vad tror ni?
Så till själva presskonferensen. Där imponerade Sundhage precis lika mycket som väntat. Radiosportens Susanna Andrén twittrade så här:
”Just nu är också Sundhage inte bara förbundskapten utan också pressansvarig, moderator och så vidare… Underhållning.”
Så var det. Den enda missen från Sundhage var att hon kallade Caroline Seger för Carolina Seger, varvid Lilie Persson klev in och rättade.
Det var väl ingen fullträff, men i övrigt imponerade Sundhage alltså enormt.
Till SVT:s Chris Härenstam sa hon så här om hur hon kände sig:
”Det bubblar. Jag är fortfarande lite nervös. För jag vill göra något bra, jag vill vara en bra ambassadör för damfotbollen.”
På de punkterna behöver hon inte vara orolig. Oron borde ligga på att få laget att prestera på högsta nivå när det som mest behövs. Men det verkade Sundhage väldigt medveten om.
Något från SVT-intervjun – se den i sin helhet här – som jag tyckte om var de här orden:
”Det är en löpsport det här. Jag älskar spelare som kommer med fart bakifrån… …Så vi kommer att springa mycket.”
Huruvida det blir 4-2-3-1 eller 4-4-2 återstår att se. För det är inte bestämt ännu.
Ett annat viktigt citat var:
”Det är oerhört viktigt att vi kan få stjärnorna att lysa.”
Så är det. Om det skiner kring Lotta Schelin som det gjorde under VM, då växer Sveriges landslag med flera procent.
Till själva truppen. Jag hade ju gärna sett fler än två nya, unga spelare.
Carola Söberg
För även om Carola Söberg kanske är den tredje bästa målvakten i Sverige just nu, är hon 30 år. Om inte Söberg är tänkt som förstamålvakt, hade jag mycket hellre sett att Stephanie Öhrström eller Susanne Nilsson varit med som tredjenamn i truppen. Mycket hellre.
I backlinjen är det bara beprövade namn. Där saknas helt klart Amanda Ilestedt. Som jag ser det är Malmöbacken definitivt redo för landslaget. Synd att det dröjer till 2013 innan hon får chansen.
På mittfältet tillkommer Umeås Emmelie Konradsson. Det är en spelare som jag sett lite för lite i år för att ge en rättvis analys av. Bilden är bollskicklig, men lite långsam, men som sagt – analysen är långt ifrån fullödig.
Konradsson är en viktig spelare i Umeå, men spontant hade jag hellre sett att hennes lagkompis Lina Hurtig fått chansen att växa in i det landslag, där hon inom några år borde kunna vara en stöttepelare.
Elin Rubensson
Slutligen då forwards. Eftersom både Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani togs ut som mittfältare fick trion Jessica Landström, Madelaine Edlund och Susanne Moberg plats i truppen. Jag är tveksam till alla tre, alltså till att de håller på landslagsnivå.
Däremot är det kul att Elin Rubensson får chansen. Henne tror jag mycket på. Sundhage var härligt öppen på frågon om vad Malmötalangen är för typ av spelare:
”Det skall jag ta reda på.”
Många frågor återstår alltså att få svar på kring Pia Sundhages landslag. Några fler svar kommer kanske nästa tisdag, då den här truppen skall ta sig an Schweiz.
Truppen i sin helhet:
Målvakter (3): Kristin Hammarström, Sofia Lundgren och Carola Söberg.
Backar (7): Annica Svensson, Emma Berglund, Sara Larsson, Sara Thunebro, Lina Nilsson, Stina Segerström och Malin Levenstad.
Mittfältare (9): Antonia Göransson, Nilla Fischer, Marie Hammarström, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Johanna Almgren, Emmelie Konradsson,Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani.
I morgon tar Pia Sundhage ut sin första trupp som svensk förbundskapten. Hon har inte haft så mycket tid att åka runt och titta på spelare, så jag tänkte hjälpa henne lite på traven.
Här är ett förslag:
Målvakter (3): Kristin Hammarström, Sofia Lundgren och Stephanie Öhrström.
Backar (7): Annica Svensson, Emma Berglund, Sara Larsson, Amanda Ilestedt, Sara Thunebro, Lina Nilsson och Stina Segerström.
Mittfältare (7): Antonia Göransson, Nilla Fischer, Marie Hammarström, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Johanna Almgren och Fridolina Rolfö.
Forwards (4): Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani och Elin Rubensson.
Korsbandseländet verkar inte ha någon ände det här året. Alldeles nyss gick Tyresö FF ut med nyheten om att även Linda Sembrant har skadat korsbandet.
Grymt tråkigt för Sembrant själv förstås, men även för Pia Sundhage, som får färre alternativ i bygget av sin backlinje. Jag hoppas att Sundhage nu väljer att satsa på Amanda Ilestedt, men mer om kommande landslagstrupper senare.
Tillbaka till Sembrant, och hennes tråkiga skada. Hon blir den fjärde landslagsspelaren som drabbas av en korsbandsskada i år – den 14:e i damallsvenskan. Och det är nästan genomgående stora profiler som drabbats.
Jag har tidigare konstaterat att det skulle gå att sätta ihop ett lag som skulle konkurrera om en medalj i de stora mästerskapen av de skadade. Med Sembrant upp på den tråkiga listan förstärks den uppfattningen. Framför allt backlinjen skulle hålla högsta världsklass.
Här är återigen den tråkiga listan över alla – för jag har väl inte missat någon? – korsbandsskadade spelare i damallsvenskan:
Göteborg FC: Sara Lindén.
Jitex: Petronella Ekroth och Annica Sjölund.
Kristianstads DFF: Gudny Björk Odinsdottir och Hedvig Lindahl.
Linköpings FC: Charlotte Rohlin och Linda Sällström.
LdB FC Malmö: Frida Nordin,Therese Sjögran och Lisa Ek.
Piteå IF: Lydia Williams.
Tyresö FF: Linda Sembrant.
Vittsjö GIK: Ifeoma Dieke.
KIF Örebro: Jennie Wecksell.
Det är alltså bara AIK, Djurgården och Umeå som klarat sig undan korsbandsskador i år.
Tillagt i efterhand: På listan saknades Piteås Lena Blomkvist, och senare under året drog även Umeås Linda Molin av ett av sina korsband. Sembrant var alltså 15:e spelare att drabbas av skadan. Och totalt drabbades 16 under året. Eller 18. Där går siffrorna isär.
Som väntat var korsbandet av för Hedvig Lindahl. Därmed lär landslaget ha en ny förstamålvakt till nästa års EM-slutspel.
För det tar sex till åtta månader att komma tillbaka i speldugligt skick efter en sådan här smäll. Och sedan lär det ta ytterligare tid att hitta form och tajming. Så det skall väldigt mycket till om Lindahl blir förstemålvakt i hemma-EM.
Jag har ju förordat ett målvaktsbyte i landslaget. Fast jag hade ju inte velat att det skulle ske på det här sättet. För det här är väldigt tråkigt. För Lindahl själv förstås, och för Kristianstads DFF, men även för landslaget och damallsvenskan.
Listan över korsbandsskadade toppspelare bara växer. Jag gjorde nyligen en sammanställning. Se den här. Det hade gått att bilda ett lag med medaljchans i stora mästerskap av det gänget.
Och när man nu läser om att även Lisa Ek också vridit sitt ena knä blir man ju orolig att listan snart skall vara ännu längre.
* Hanna Ljungberg är kvar i toppen av den totala skytteligan för Europaspelet i ytterligare en vecka. Men mycket talar för att hon kan vara nedpetad någon position redan nästa torsdag, när returerna i 16-delsfinalerna är spelade. För både Anja Mittag och Conny Pohlers blev tvåmålsskyttar i dag. Därmed ser skyttetoppen numera ut så här:
1) Hanna Ljungberg, 39 mål
2) Inka Grings och Anja Mittag, 38 mål
4) Conny Pohlers, 36 mål
* LdB FC Malmö avgjorde för övrigt som väntat sin 16-delsfinal redan i bortamötet. 4–0 mot MTK Hungaria var väl ungefär vad man kunde vänta sig.
Sofia Jakobsson
Alla dagens bortalag tog för övrigt så klara segrar att dubbelmötena kan räknas som avgjorda. Det innebär att vi utöver Malmö även kan räkna med att få se Sparta Prag, Wolfsburg och Rossiyanka i åttondelsfinalerna. För Rossiyanka spelade Sofia Jakobsson hela matchen, dock utan att göra mål. Linnea Liljegärd ingick däremot inte i matchtruppen.
* I går var det genomgående jämnare resultat. En match som var rätt jämn, men där siffrorna ändå blev ojämna var Barcelona–Arsenal. Trots att hemmalaget skapade mycket i början, så vann gästerna med 3–0 efter mål av Jennifer Beattie, Jordan Nobbs och Katie Chapman. Se höjdpunkter från den matchen här.
Den minst jämna matchen var den i Finland. Se höjdpunkterna från Lyons målkalas mot PK-35 Vantaa här.
* Senaste matchen i damallsvenskan var Tyresös 4–0-seger borta mot AIK. Se Marta:s uppvisning här. För den brasilianska storstjärnan gjorde två mål och två assist – och är nu förbi Anja Mittag i toppen av damallsvenskans poängliga. Inte så dåligt av hon som av många ansågs vara damallsvenskans stora besvikelse i våras…
Apropå både damallsvenskan och Womens Champions League är LdB FC Malmö redan klart för nästa års upplaga. Och Tyresö behöver bara två poäng på de återstående fem omgångarna för att säkra sin plats. Så jämn är damallsvenskan anno 2012.
Och i bottenstriden kan all spänning vara borta redan på lördag. För vinner Kif Örebro mot Djurgården samtidigt som Kristianstad slår AIK så är båda Stockholmslagen körda.
En blogg om internationell damfotboll 