Tidigare i dag har Pia Sundhage presenterat startelvan till morgondagens träningslandskamp mot Skottland.
Det var en till tio elftedelar väntad elva. Eller, med det tråkiga beskedet att Elin Rubensson är skadad och riskerar att missa OS-kvalet, var det väl en helt väntad elva. Det är ju också sannolikt den elva som skall ta oss till OS.
Den ser ut så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Lotta Schelin, Olivia Schough, Sofia Jakobsson.
Det som blir intressant i morgon är att se hur man har utvecklat anfallsspelet under den här senaste veckan. Mot Danmark i höstas hade vi riktigt vasst kontringsspel, men hade svårt mot ett uppställt försvar. Bättre nu?
Lagmässigt är ju även backlinjen intressant. Den är byggt på tyngt, mer än på snabbhet. Mot ett ordinarie Skottland hade det kunnat bli intressant att se hur vi hanterar snabba Lisa Evans. Men nu saknar ju skotskorna sin speluppläggare och storstjärna Kim Little, så känslan är att Evans inte kommer att få så många bollar att jobba med.
På spelarfronten är det ganska många som man är spänd på att se. De mest intressanta är först och främst nykomlingen i startelvan, Appelqvist. Utöver henne kommer jag att titta extra på om Seger fortsätter att vara lika rak i sitt spel som mot danskorna, om Schough har konserverat sin höstform och hur Schelin ser ut. Lite kul blir det allt ändå.
Matchen börjar 18.00. Den direktsänds i TV12, sändningen startar 17.30. Senare på tisdagskvällen spelas en minst lika intressant match, nämligen Norge–Frankrike. Den sänds både i fransk och norsk tv. Tyvärr kommer jag inte att kunna se den, men ni som kan har en tänkbar stream här. Avspark är 21.00 och känslan är att det kan bli en sevärd match.
* Apropå OS-kvalet har Holland tidigare i dag återigen besegrat Danmark. Den här gången blev det 2–1 efter holländska mål av Vivianne Miedema och Danielle van de Donk. Nederländskorna fortsätter att imponera.
* Och apropå Kim Little är hon och Melbourne City FC klara för Grand Final i Australiens W-league. Men det krävdes straffläggning för att slå ut Brisbane Roar, där Sofie Persson spelade från start. Persson hade dock bytts ut vid straffläggningen.
I dag har två av våra motståndare i OS-kvalet visat fin form. Det är Holland och Norge som fortsätter att rada upp segrar. Nederländskorna besegrade Danmark med 2–0 medan Norge gick på knock mot Rumänien. Det blev seger med 6–0 efter två mycket tidiga mål och 5–0 i halvtid.
Nu kan man ju ha invändningen att Rumänien inte är något toppmotstånd. Men de är betydligt bättre än Moldavien, som Sverige bara besegrade med 3–0 i fjol. Så det är ändå ett styrkebesked av norskorna att göra sex mål samt att kunna avgöra matchen på ett tidigt stadium.
Norge startade med följande elva: Cecilie Fiskerstrand – Ingrid Moe Wold, Marita Skammelsrud Lund, Nora Holstad Berge, Elise Thorsnes – Kristine Minde, Maren Mjelde, Trine Rönning, Emilie Haavi – Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg.
Noterbart var att in från bänken kom comebackande Ingvild Stensland. Med henne och Graham Hansen har norskorna två trumfkort som inte var med i VM.
Ingvild Stensland
Som jag skrivit förr ser jag Norge som favoriter i OS-kvalet. De imponerade i VM, och slarvade bort åttondelsfinalen mot England. Och på pappret har norskorna en starkare trupp nu än de hade i Kanada. På tisdag spelar Norge mot Frankrike, då får de en riktig värdemätare.
Sverige har ingen riktig värdemätare innan OS-kvalet. Fast på tisdag får vi i alla fall ett litet formbesked. Då får vi antagligen också veta vilken elva Pia Sundhage tänker satsa på mot Norge i OS-kvalpremiären.
Under veckan har ju vårt landslag varit samlat i Göteborg. Jag har bara följt samlingen via media. Där har jag noterat några överraskande saker. När Sundhage lanserade den nya 4-3-3-uppställningen till de första EM-kvalkamperna spelade vi med en backlinje bestående av Elin Rubensson, Linda Sembrant, Nilla Fischer och Magdalena Ericsson.
Magdalena Ericsson
Nu verkar däremot Ericsson stå utanför startelvan. När Amanda Ilestedt tvingades lämna truppen på grund av skada, och ersattes av Jonna Andersson, sa assisterande förbundskapten Lilie Persson så här till förbundets hemsida:
”Hon kommer in som vänsterback, det är en spelare med en bra vänsterfot. Magdalena Ericsson går in som mittback för Amanda.”
Från att ha varit förstaalternativ på vänsterbacken för någon månad sedan verkar alltså Ericsson nu i första hand vara backup i mittförsvaret tillsammans med Emma Berglund. Visst låter det lite udda. Eller? Troligen innebär det här att Sundhage och Persson till slut har valt att spela Jessica Samuelsson som vänsterback.
I övrigt är det ju platsen som tredjekugge på innermittfältet som är vakant. Det troliga är att den går till Emilia Appelqvist, men osvuret är bäst när det gäller Sundhages uttagningar.
Kosovare Asllani
Den fråga som var mest på tapeten inför samlingen var ju Kosovare Asllani och hennes vara eller icke vara i landslagstruppen. I dag presenterades Asllani som nyförvärv i Manchester City.
Nu har alltså forwarden en ny klubbadress. Men det känns ändå inte som att Asllani spelar OS-kval i Rotterdam om en dryg månad. Minns att Sundhage sa så här när hon tog ut den nuvarande truppen:
”Det här är ju en bra fotbollsspelare. Om hon bestämmer sig, blir hel och frisk – och vältränad. Och hamnar i en klubb som gillar att spela – då är Kosse med till OS.”
Till OS. Inte till OS-kvalet. I en Expressenartikel i veckan om konkurrensen på forwardssidan säger Sundhage så här om Asllani:
”Ju äldre och klokare hon blir kanske hon inser att mittfältare är rätt position för henne.”
Personligen tyckte jag att det var ett närmast förbluffande uttalande när jag läste det. Det känns som ytterligare en indikation om att Asllani, som för ett år sedan var Sundhages förstaval bredvid Lotta Schelin, numera är långt ifrån vårt landslag.
Synd, för vi hade behövt en smart tia som Asllani bland alla djupledslöpande forwards.
Personligen är jag lite nyfiken på hur Asllani är att ha i ett lag. Kanske att det nya Englandsproffset uppfattas som lite besvärlig att hantera? Det kändes ju exempelvis inte på något sätt positivt att hon var hemma i Sverige och tränade samtidigt som hennes dåvarande klubb PSG spelade sin sista match innan jul.
Men mer än ett litet frågetecken kan jag inte bistå med i den här frågan. Klart är däremot att Asllani inte står högst på listan över Sundhages favoriter. För då hade forwarden varit i Göteborg i dag – och inte i Manchester.
* Dags för en kort koll på helgen. Ligamässigt är det semifinalerna i Australiens W-league som är mest intressanta. Det spelas i övrigt lite landskamper. Bland annat skall USA ta emot Irland, och så är fyrnationsturneringen i kinesiska Shenzhen i gång. Där vann Kina och Sydkorea mot Mexiko respektive Vietnam i veckan. I morgon spelar Kina–Vietnam och Sydkorea–Mexiko. Det spelas även en EM-kvalmatch på söndag. Då åker Spanien till Makedonien för att ta tre säkra poäng.
* Slutligen berättade jag nyligen om en liten twitterdebatt kring huruvida herrfotbollens storklubbar skulle tvingas använda delar av sina Uefa-bidrag till att hålla damlag. Här är ett debattinlägg från EFD i frågan.
Under torsdagskvällen meddelade Boston Breakers i amerikanska NWSL att man har gjort klart med Louise Schillgard – före detta Fors. Det var en skräll.
Även om jag har funderat lite över om hon inte skulle kunna vara aktuell för comeback, hade jag aldrig tänkt att det skulle bli i USA. Fast den nya Bostontränaren Matt Beard hade Schillgard i Liverpool och vet vilken spelartyp han får. Däremot vet ju ingen vilken matchform ex-landslagsspelaren är i.
Kul ändå att vi får fler spelare i intressanta NWSL. Kul också att en talangfull spelare som Lollo Schillgard tar upp karriären igen efter cirka 1,5 års uppehåll. Jag tyckte att hon lade skorna på hyllan alldeles för tidigt.
Schillgard är en av många svenska spelare som gärna tittar utomlands. NWSL blir hennes femte högstaliga efter damallsvenskan, spanska ligan med Espanyol, australiska W-league med Western Sydney Wanderers och då engelska WSL med Liverpool. Såvitt jag vet har ingen annan svensk damfotbollsspelare varit i fler högstaligor.
Däremot har Sofia Jakobsson varit i lika många. Hon har spelat i Ryssland (Rossiyanka), England (Chelsea), Tyskland (Cloppenburg) och Frankrike (Montpellier).
Två spelare har varit i tre ligor plus damallsvenskan, nämligen: Maria Karlsson, England (Doncaster), Italien (Verona och Brescia) samt Frankrike (St Etienne) och Kicki Bengtsson i USA (Carolina Courage och San Diego Spirit), Japan (Suzuyo Shimitzu) och Norge (Athene Moss).
Ytterligare ett gäng spelare har varit i två olika utländska ligor. De jag kommer på är:
* Jessica Landström; USA (Sky Blue FC) och Tyskland (Frankfurt).
* Amelie Rybäck; Frankrike (Lyon) och Norge (Stabaek).
* Kosovare Asllani; USA (Chicago Red Stars) och Frankrike (PSG).
* Ximel Bladh; Cypern (Konstantias) och Ryssland (Voronezh).
* Olivia Schough; Tyskland (Bayern München) och Ryssland (Rossiyanka).
* Caroline Seger; USA (Western New York Flash) och Frankrike (PSG).
Tidigare i veckan har Emma Lundh presenterats som nyförvärv av Schillgards tidigare klubb, Liverpool. Det innebär att Lundh kommer upp på listan över spelare som spelat i två ligor utanför damallsvenskan. Hon var ju i norska LSK under hösten.
Känslan är att antalet svenska spelare i utländska ligor bara ökar. Och personligen tycker jag att det bara är bra för våra spelare att känna på andra miljöer. De tar med sig nyttiga erfarenheter hem till landslaget och till damallsvenskan.
Jag roade mig med att försöka sätta ihop en lista över samtliga svenska spelare som skall spela i högstaligor utomlands i år. Spontant hittade kom jag på 21* spelare, men jag är rätt säker på att jag har missat någon eller några. Jag välkomnar därför gärna tips som gör den här listan komplett:
Tyskland:
Nilla Fischer, Wolfsburg
Frankrike:
Lotta Schelin, Lyon
Sofia Jakobsson, Montpellier
Linda Sembrant, Montpellier
Caroline Seger, PSG
Lisa Dahlkvist, PSG
Maria Karlsson, St Etienne
USA:
Antonia Göransson, Seattle Reign
Louise Schillgard, Boston Breakers
England:
Hedvig Lindahl, Chelsea
Emma Lundh, Liverpool
Maja Krantz, Notts County
Kosovare Asllani, Manchester City*
Italien:
Stephanie Öhrström, Verona
Lisa Ek, Fiorentina
Israel:
Mia Emelie Lugner, Hapoel Ironi Petah Tikva**
Snart kommer sannolikt Kosovare Asllani upp på listan också. Hon har ju lämnat PSG, men sagt att hon med största sannolikhet kommer att spela utomlands under 2016.
* Tillagt i efterhand: Under fredagen blev Asllani presenterad som nyförvärv hos Manchester City. Listan växer i antal. Kan nog bli några till under pågående transferfönster.
** Tillagt i efterhand: Spelare som kommit upp på listan genom tips från er som läser bloggen. Tack. Listan är nu 24 spelare lång.
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.
2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.
Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.
Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.
Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:
Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.
Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.
Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.
Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.
Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.
Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.
Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:
Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?
Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.
Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.
Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.
Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.
Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.
Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.
Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia Carlsson, Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.
Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.
Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:
Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.
Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.
Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:
Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…
Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:
Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:
Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.
Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…
Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.
Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.
Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…
Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:
”Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.”
Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.
Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.
Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.
Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.
Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.
Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?
Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.
Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.
Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.
Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.
Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.
Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:
Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:
”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”
Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.
Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.
Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.
En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.
Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:
Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.
Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:
Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:
Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…
Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:
Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:
Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.
Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.
Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.
Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:
Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.
Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.
Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.
Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.
Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.
Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.
Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.
Löfven svarade bland annat att:
”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”
Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…
Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.
Edwin Okon
Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:
”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”
Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.
Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.
Vägen till Mallbacken
Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.
Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…
Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.
När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.
Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.
Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.
Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.
Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.
Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.
Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:
* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
* Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.
Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.
Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.
Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.
Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:
Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:
Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.
Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.
Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.
Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.
Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.
Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:
Stephanie Roche i fokus
Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhageatt ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.
Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.
Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.
Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…
Manuellt sprinklersystem i Ottawa
Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.
Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:
Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.
Dagens inlägg börjar i USA, där det har hänt mycket den senaste veckan. Först nåddes vi av den riktigt tråkiga nyheten att en av de amerikanska fansens största favoriter, Megan Rapinoe, har dragit av korsbandet i ena knät och sannolikt missar OS.
Visst finns det en chans att Rapinoe är återställd till OS-turneringen, men sannolikheten att hon ändå kommer med i USA:s trupp känns väldigt liten. Jag har inte kollat om det är samma i Rio, men i senaste OS-turneringen bestod ju trupperna bara av 17 spelare. Med en så liten trupp finns det ingen plats att chansa med spelare som inte är i 100-procentig matchform.
Apropå USA valde spelarna att bojkotta den landskamp som skulle ha spelats på Hawaii mot Trinidad och Tobago i helgen på grund av dåligt underlag. Det är ett beslut som lär leda till att US Soccer väljer framtida matcharenor och underlag med större omsorg.
Fortsätter vi i USA är det här en intressant artikel om hur amerikanskorna vann sommarens VM-guld. Jag tycker att det är intressant att Jill Ellis inte kallar sina reserver för reserver eller avbytare, utan väljer att kalla dem matchbildsförändrare.
Jag gillar också att hon motiverade valet av att byta in Kelley O’Hara i semifinalen mot Tyskland med:
”You know, we need a bitch: Get Kelley.”
Det svenska landslaget har lidig av att de saknat tillräckligt många bitchiga spelare. Får se om Pia Sundhage kan hitta någon lösning på den saken framöver.
* Så till Frankrike. Där har de nu kommit halvvägs i ligan – och den lever faktiskt. Tacka skrällaget Montpellier för det. I helgen spelade man 0–0 mot Lyon och såg till att spänningen lever. Inför avspark hade Lyon 40 raka segrar i ligan. Montpelliermatchen var faktiskt Lyons blott andra poängförlust i ligan på fyra år. Fantastiskt.
Faktum är att både Lyon och Montpellier är obesegrade efter elva omgångar. Dessutom har de båda lagen visat en fantastisk defensiv och bara släppt in varsitt mål. Att Lyon skulle vara så starkt är knappast överraskande. Men att man skulle utmanas av Montpellier hade jag inte trott.
Starkt av Linda Sembrant, Sofia Jakobsson och de andra. Speciellt som man tappade sitt franska affischnamn från förra säsongen Claire Lavogez till Lyon.
Montpellier är två poäng bakom Lyon. Ytterligare en poäng bakom återfinns PSG. Där händer det saker nu. Amerikanska jättetalangen Lindsey Horansatte bollen snyggt ribba in när hon gav laget ledningen i 5–0-derbyt mot Juvisy i helgen. Det var Horans sista mål för PSG – åtminstone för den här gången.
För att ha chansen att slå sig in i USA:s OS-trupp flyttar Horan nu hem till Portland Thorns, där hon ersätter Alex Morgan. Thorns offensiv ser som vanligt otroligt intressant ut. Utöver Horan har man forwards som Jodie Taylor och Christine Sinclair och offensiva mittfältare som Tobin Heath, Allie Long och Dagny Brynjarsdottir.
Tillbaka till PSG. Horan lär inte vara den enda spelaren som lämnar den närmaste tiden. Uppgifter har gjort gällande att både Kosovare Asllani och Caroline Seger är på väg bort. När det gäller Asllani spred hon själv i dag den här länken om att hon vill bryta med PSG. Det blir intressant att se vart Asllani tar vägen. Kanske Tyskland eller USA?
Kollar man in skytteligan i halvtid av D1 feminine toppas den av Ada Hegerberg på 17 fullträffar. PSG:s Cristiane är tvåa på 11 medan två överraskningar delar på tredjeplatsen på 9 mål, dels 19-åriga Montpelliertalangen Marie-Charlotte Léger, dels bottenlaget Saint-Maur:s kamerunska forward Marlyse Ngo Ndoumbouk.
Alla svenska spelare i ligan utom Maria Karlsson har gjort mål. Svenskmålen fördelas så här: Lotta Schelin 7, Jakobsson 5, Asllani och Sembrant 2 samt Seger och Lisa Dahlkvist 1.
I Tyskland kommer Bayern München allt närmare guldet. Bara tio omgångar är spelade, men de regerande mästarinnorna leder numera med nio poängs marginal. Turbine Potsdam fick nämligen fart i helgen och spelade sannolikt bort Wolfsburg helt och hållet genom att vinna i Autostadt med hela 5–2.
Samtidigt vann Bayern München med 2–1 mot uppstickarna SGS Essen efter sent segermål från Sara Däbritz.
Under onsdagskvällen möts förresten Wolfsburg och Potsdam igen – nu i cupkvartsfinal. 18.00 spelar även Werder Bremen mot Bayern München i cupen. Den matchen tv-sänds, jag tror att den här länken funkar.
* Slutligen en liten koll på några landskamper som spelats sedan mitt förra inlägg:
Brasilien tog rejäl revansch på Nya Zeeland. Returen slutade med brasiliansk 5–1-seger. Nya Zeeland ledde i halvtid, men Brasilien vände i den andra halvleken – bland annat efter ett läckert långskott från Formiga. Bilder från matchen finns här.
Här är bilder från Nederländernas fina seger mot Japan:
Och här är bilder från EM-kvalmatchen Grekland–Frankrike 0–3:
I kväll är det dags för den årliga Fotbollsgalan. I kväll skall vi alltså uppröras över konstiga utnämningar och prioriteringar.
Som ni märkt har jag ännu inte lyckats sätta punkt på min utlovade, långa genomgång av Danmarksmatchen. Stora delar är skriven, men den får vänta lite till. Vänta får även ett grepp på silly season, där det inte minst har hänt mycket spännande i Göteborg. Men som sagt, det får bli lite gala emellan.
Det är fel att säga att jag upprörs av något som har med idrottsgalor att göra. Men jag förvånas över att juryn på damsidan har lyckats att helt gå förbi Ramona Bachmann i nomineringarna. För att uttrycka det rakt – här odugligförklarar juryn sig själv.
Ramona Bachmann
Bachmann är uttagen bland de tio kandidaterna till världens bästa spelare 2015, hon kom med i världslaget efter VM och hon har haft svensk klubbadress i 9,5 av de tolv månader som galans priser täcker. Under de månaderna gjorde hon nio mål på 13 damallsvenska matcher för Rosengård. Vad mer behöver man säga?
Vid en genomgång av nomineringarna noterar jag snabbt att de stämmer dåligt med hur Pia Sundhage matchar sitt landslag.
På målvaktssidan är vinnaren given. Där tar Hedvig Lindahl högst välförtjänt hem glasbollen efter en lysande säsong. Hilda Carlén och Emelie Lundberg är med som statister.
Hedvig Lindahl
När det gäller backar är Nilla Fischer den enda som är självskriven i landslaget. Hon är dock inte nominerad. Det är istället Faith Ikidi, Amanda Ilestedt och Linda Sembrant. Noterbart här är att Ilestedt var bra i VM, men är numera så petad att hon inte ens fanns med på bänken i sin senaste landskamp, den mot Polen. För Sembrant är det tvärtom. Hon fick inte plats som back i VM-truppen, utan åkte till Kanada som mittfältare. Nu är hon dock tillbaka i Sundhages startelva, och blev dessutom bästa svenska målskytt i sommarens VM.
Vem vinner då? Det känns öppet mellan Ikidi och Sembrant. Tvingas jag rösta gör jag det på Ikidi. Men juryn brukar vara gulblå, så Sembrant får nog priset.
Faith Ikidi
Årets mittfältare borde alltså heta Ramona Bachmann. Med henne utanför nomineringarna lär Caroline Seger ta hem kulan. Hennes VM var var blekt, hennes landslagsvår också. Men hon var bra i PSG och avslutade landslagsåret lysande mot Danmark. Claudia Neto är enda utmanaren, för Malin Diaz är bara med som utfyllnad. För min del hade Neto gärna fått vinna, men så tror jag inte att det blir.
Caroline Seger
Slutligen då årets forward. Där har juryn överraskat genom att inte nominera årets bästa målskytt i landslaget, tillika skyttedrottningen i franska ligan, Lotta Schelin. Det tycker jag personligen är rätt med tanke på Schlins usla VM. Men Schelin gjorde ändå fler mål än nominerade Sofia Jakobsson i både landslaget och franska ligan under det senaste året.
Jag gissar att just Jakobsson tar hem priset. Själv har jag dock henne först på tredje plats. Min vinnare är Gaelle Enganamouit, knappt före Pernille Harder.
Gaelle Enganamouit
I kategorin årets genombrott faller min röst på Michelle De Jongh alla dagar i veckan. Jag tycker egentligen att det borde vara självklart att Örebros talang skall ha priset. Hon har verkligen fått ett jättegenombrott. När året startade hade hon inte gjort en enda damallsvensk match från start. Redan direkt klev hon fram som stöttespelare i Kif Örebro. Dessutom var hon hyperviktig i det svenska EM-guldlaget i F19.
Dock tror jag inte att juryn tänker som jag. Tvärtom gissar jag att Pauline Hammarlund kommer att få glasbollen. Hon har lyft sig rejält i år och förtjänar någon form av pris. Men att ge en spelare som gör sin sjätte damallsvenska säsong det här priset känns egentligen fel. Hos juryn är nog dessutom Stina Blackstenius första utmanare. Även hon är självklart värd att prisas, men för mig har alltså De Jongh stått för årets genombrott.
Pauline Hammarlund
Årets tränare borde bli Stellan Carlsson, i första hand utmanad av Viktor Eriksson. Här kan man ju faktiskt tycka att Markus Tilly borde ha varit med. Rosengård stod på sju segrar och ett kryss när han sjukskrev sig. Martin Sjögren är den tredje kandidaten, han bör vara chanslös.
Stellan Carlsson
Den sista kategorin där det fanns nomineringar var Damallsvenskans mest värdefulla spelare. Det priset tilldelades Pernille Harder redan i förrgår, i konkurrens med Enganamouit och Ikidi. Personligen tycker jag att alla tre hade varit välförtjänta vinnare.
Pernille Harder
Slutligen är vi då framme vid Diamantbollen. Som jag ser det bör den tilldelas Hedvig Lindahl. Hon var tillsammans med Therese Sjögranbästa svenska spelare i VM. Utöver det har Lindahl varit stabil hela landslagssäsongen och på klubbnivå har hon lett Chelsea till ligatiteln i England. Jag har ingen inblick i den engelska ligan och har inte sett hennes insatser där. Men Chelsea har släppt in minst mål, och Lindahl har stått alla minuter utom åtta. För mig känns det som att hon är den givna vinnaren.
Nu har ju inte jag och juryn varit speciellt överens de senaste åren. I fjol tyckte jag ju att Nilla Fischer var den givna vinnaren, ändå fick Lotta Schelin diamantbollen.
Tittar man bara på siffror skulle Schelin kunna vinna i år också. Hon vann den franska skytteligan på imponerande 34 mål den säsong som avslutades i våras. Hon gjorde dem på 1501 minuters speltid – alltså ganska exakt ett mål per spelad halvlek.
På perioden från förra Fotbollsgalan till dagens har hon gjort 31 mål – också det väldigt starkt. Dessutom är Schelin bästa målskytt i landslaget under aktuell period med sju mål. Hon skuggas av Sofia Jakobsson på sex. Nu lär ju Schelins svaga VM diska henne från att vinna dagens diamantboll.
Däremot har jag en liten känsla av att Caroline Seger ligger bra till. Även hon gjorde ett rätt svagt VM. Men Seger är en favoritspelare hos Pia Sundhage och hon spelade en viktig roll när PSG gick till final i Champions League. Seger själv missade ju förresten finalen på grund av avstängning. Dessutom avslutade ju Seger landslagssäsongen på bästa sätt. Och tyvärr lägger oftast juryer lite för stor vikt vid aktuell form. Här är det ju hela säsongen som skall bedömas.
En annan spelare som kan ha en liten chans på vinst är Sofia Jakobsson. Men rimligen går alltså bollen till Lindahl.
* Slutligen några synpunkter på juryn till diamantbollen. Nu har jag inte sett årets sammansättning på papper, men det brukar vara två journalister från Sydsvenskan samt förbundskaptenen och en eller två ytterligare representanter för förbundet och/eller EFD.
Sydsvenskan var inte på plats under sommarens VM. Nu känner jag inte igen alla deras reportrar, men jag har inte heller har sett någon från tidningen på de senaste EM-kvalkamperna. Att de skall rösta utifrån vad de sett på tv känns lite beige. Det känns också som att förbundskapten Sundhages röst därmed väger tyngre än någonsin i år.
Jag är nyss hemkommen från Göteborg där jag har sett Sverige göra en lovande insats och vunnit med 3–0 mot Polen.
Dock skall direkt sägas att polskorna inte var bra nog för att testa vårt lag på riktigt, därför nöjer jag mig med att kalla dagens insats för just lovande.
När Pia Sundhage presenterade truppen till den här landslagssamlingen konstaterade jag att den innehöll fler spelare från det lag som vann F19-EM 2012 (åtta) än från VM-bronstruppen 2011 (sju). Övriga i truppen skulle man viss rätta kunna kategorisera som F20-VM-spelare från 2010.
Eftersom Sofia Jakobsson ingick både laget i F20-VM 2010 och i VM 2011 delar jag hennes assist mellan de båda lagen – även om hennes roll var betydligt större 2010 än 2011.
Oavsett var man placerar Jakobsson är det lätt att konstatera att 2012 års Europamästarinnor har visat klass under den här samlingen. Utöver målen från Pauline Hammarlund, Lina Hurtig och Malin Diaz stod ju dessutom Fridolina Rolfö för ett som dömdes bort för offside.
Det borde också vara lätt att konstatera att 2012-gänget borde ha fått spela en större roll i sommarens VM. Det verkar ju Sundhage också tycka, även om hon inte säger det rakt ut.
Visst är det stor skillnad på motståndet i VM och i EM-kvalet, men nog står Sundhage för ett underkännande av sin egen VM-trupp när hon väljer att starta både mot Moldavien och Polen med två spelare som för några månader sedan inte fick plats bland de 26 som sändes till Kanada?
Det båda jag avser är förstås Magdalena Ericsson och Lina Hurtig som båda har tackat för det nya förtroendet genom att göra starka insatser – på numera ovana positioner. Jag snackade lite med dem efter dagens match. Båda var förstås väldigt nöjda, mest strålade det kring Ericsson.
Magdalena Ericsson
Mitt i glädjen konstaterade hon att det lär bli dragkamp om hennes position framöver. Martin Sjögren har ju spelat henne som mittback, medan Sundhage vill åt Ericssons vänsterfot från ytterbacksplats. Här kan det uppstå en situation som liknar den Elin Rubensson har.
Lina Hurtig
Det mest intressanta kring Hurtig var att hon gjorde klart att hon kommer att spela i damallsvenskan även 2016. Dock säger hon sig inte ha bestämt vilken klubb hon kommer att tillhöra. Dragkampen om Hurtig lär bli svensk silly seasons stora snackis.
De nya spelarnas framfart var alltså det stora glädjeämnet i dag. Deras insatser gjorde att man lätt glömde att Sverige bara lyckades spela till sig en enda målchans i den första halvleken.
Vi skapade dock totalt fyra målchanser före paus, men precis som i VM var det huvudsakligen vid fasta situationer som det blev farligt. Firma Ericsson/Hurtig fixade ju också 1–0-målet på hörna.
Under halvleken tyckte jag mest att tremannaanfallet sprang in i varandras ytor. Olivia Schough och Sofia Jakobsson visade dock energi, medan Lotta Schelin så långt var klart sämsta svenska spelare.
I paus funderade jag på om inte Sundhage borde byta ut Schelin. Som väntat blev det dock inte så, och Lyonstjärnan lyfte sig ett par klasser i den andra halvleken.
Efter att firma Jakobsson/Schough hade fixat 2–0-målet kändes det helt avgjort. Polen öppnade sig mer och Sverige kunde till slut ta sig upp i 10–0 i målchanser.
Schoughs 2–0-mål var för övrigt intressant. Live tyckte jag att Jakobsson gjorde fel i förstaläget som inte väntade in en överlapp från Jessica Samuelsson. Men med facit är det svårt att klandra Montpellierspelaren.
I den första halvleken reagerade jag över att forwards var alldeles för sugna att löpa mot bollen. När vi hade högeranfall var ofta alla tre över på högersidan, med följden att det inte fanns någon i straffområdet när inläggen kom.
Olivia Schough
Men den här gången hade Schough dröjt sig kvar i bortre ytan och kunde på något konstigt, men snyggt sätt skicka upp bollen i nättaket.
Som bekant har jag länge ifrågasatt Olivia Schoughs position i landslaget. Jag kan inte säga att jag är helt övertygad nu heller, hon måste prestera mot starkt motstånd först. Men kan hon att visa den klass hon gjorde i dag även mot topplag kommer jag snart att tvingas backa.
Offensivt var det alltså en klart lovande insats i dag. Defensivt var det däremot inte något som helst kvalitetstest. Visst visade Ewa Pajor klass vid några tillfällen, men Wolfsburgspelaren var alldeles för ensam och fick oftast bollen väldigt långt ifrån målet.
Testerna på hur 4–3–3-spelet klarar sig i defensiven får vi vänta på. Det första står Danmark för om en månad. Det blir intressant.
För i dag noterade jag att Sverige tryckte upp sina ytterbackar högt och ofta spelade något som liknade 2–3–2–3 i anfall. De två längsta bak var Nilla Fischer och Linda Sembrant – alltså två bollskickliga men något långsamma mittbackar.
Med en så offensiv uppställning får man inte tappa bollen på mittfältet mot starka lag, för då kommer vi att vara väldigt sårbara i kontringarna.
Fast när jag nu går och lägger mig är det inte oron för defensiven jag tar med mig – det är glädjen över att en ny generation har flyttat fram sina positioner i landslaget.
Det har ju gått ett litet tag sedan Sverige fick åka hem från Kanada. Sedan dess har jag match för match gått igenom de spelarbetyg jag satte på de svenska spelarna. Utifrån de betygen har jag givit var och en ett totalbetyg för mästerskapet.
Det är bara två spelare som jag tyckte når upp till betyget bra, Hedvig Lindahl och Therese Sjögran.
De flesta defensivt inriktade spelarna kommer undan med godkänt betyg. Tyvärr svek de offensiva spelarna. Värst var det med Lotta Schelin – som jag ser som Sveriges allra sämsta spelare i VM.
Hon ursäktade sig under mästerskapet med att hon blev ensam på topp när Sverige valde att spela med ett lågt försvarsspel. Så är det. Frågan kom bland annat upp även häromdagen när Schelin satt med i TV4:s VM-studio. Hon är självkritisk i klippet och verkar ha funderat en hel del över varför det gick som det gick.
Tyvärr tycker jag att annars utmärkta Hanna Marklund kunde ha ställt frågan om Schelin kände sig isolerad på ett annat sätt. Det hade varit intressant att få en mer konstruktiv analys av rollen som ensam spjutspets.
Apropå det har jag suttit och studerat Alex Morgan så mycket det har gått via tv-rutan. I USA:s sista matcher har ju laget spelat lågt med Morgan som ensam forward.
Jämför man Sverige–Tyskland med USA–Tyskland vann tyskorna bollinnehavet med 51–49 i båda matcherna. USA backade ofta hem med tio spelare och lämnade Morgan ensam på mittlinjen.
Trots det är skillnaden mellan matcherna gigantisk. Mycket för att Morgan hela tiden var ett hot mot den tyska backlinjen.
Trots att hon varit ensam har Morgan vunnit bollar och skapat lägen. Visst har USA:s stjärnforward gjort färre mål än hon brukar. Men hon har gjort ett stort jobb för laget genom att springa smart och genomtänkt.
När USA har rensat har ofta Morgan räknat ut var bollen skall hamna. Ibland har hon vunnit närkamperna, andra gånger har hon jobbat fram inkast eller frisparkar åt laget. Och när det varit läge för spel i djupled har Morgan löpt in i de ytor där motståndaren varit som mest sårbar.
Det om det. Här är mina VM-betyg på de svenska spelarna. Jag tar gärna emot synpunkter:
3: Therese Sjögran
Det här är en stark trea. Lagets ålderkvinna avslutade nämligen sin landslagskarriär med flaggan i topp. Hon prickade formen perfekt och var totalt sett bästa svenska utespelaren. Det var på hennes fina hörnor och frisparkar som vi skapade våra få målchanser.
3: Hedvig Lindahl
Är i sitt livs form och slåss med Sjögran om priset till bästa svenska spelaren i VM. Känns både säkrare och stabilare än hon varit tidigare. Går egentligen inte att lasta för något av de åtta baklängesmålen.
2,5: Lisa Dahlkvist
Gjorde ett utmärkt VM med tanke på sin skadebakgrund. Nyttig arbetsmyra på mitten. Tror faktiskt inte jag har sett henne så formstark sedan 2011.
2,5: Amanda Ilestedt
Sista backen in i truppen blev ganska omgående ordinarie i mittförsvaret. Var inte felfri, drog bland annat på sig en slarvig straff mot Mittag. Men med tanke på förutsättningarna gjorde hon en mästerskapsdebut med mersmak. Var inte minst ett farligt vapen på offensiva hörnor.
2: Elin Rubensson
Är fortsatt väldigt oslipad i defensiven och gjorde ett flertal felbedömningar. Väger upp ofta upp bristerna genom att vara offensivt vass. Visade hög klass som yttermittfältare mot Tyskland. Med tvekan godkänd.
2: Nilla Fischer
Godkänd, men ändå en besvikelse. Skulle bära den svenska backlinjen, men vacklade flera gånger. Hade bland annat en väldigt tuff defensiv andra halvlek mot Nigeria. En halvlek som slutade med en ödesdiger kramp.
2: Sofia Jakobsson
Godkänd för sin otroliga vilja och för att hon jobbade fram många hörnor. Sprang otroligt mycket, men måste jobba både på spelförståelse och bolltouch. För många av löpningarna var i blindo – och mottagningar och passningar satt långt ifrån alltid där de skulle.
2: Linda Sembrant
Var mycket oväntat Sveriges vassaste anfallsvapen. Tvåmålskytt trots begränsad speltid och bara tre avslut – det är grym effektivitet. Offensiven är värd ett högre betyg, men defensiven drar ner det. Stod nämligen för ett vansinnigt dyrt misstag vid Nigerias 3–3-mål.
2: Jessica Samuelsson
Är lysande i det defensiva duellspelet. Men offensivt finns det väldigt mycket att förbättra. Är nämligen lättpressad i och med att bollmottagningarna inte alltid sitter samt att passningsprecisionen har gigantisk förbättringspotential.
1,5: Lina Nilsson
Underkänd som ytterback, godkänd som yttermittfältare. Då blir snittbetyget 1,5. Blandade och gav i VM. Var exempelvis helt uppsnurrad mot Nigeria, men gjorde en kanoninsats mot USA.
1,5: Caroline Seger
Motsvarade inte förväntningarna som svensk spelmotor. Höll i och för sig i bollen, men spelade alldeles för ofta i sidled eller bakåt. När passningarna gick framåt var det ofta med onödigt hög risktagning.
1,5: Emma Berglund
Når inte upp till godkänt betyg, delvis på grund av yttre omständigheter. Kom in i VM med skadesviter, något som ledde till ödesdiger kramp i premiären. Fick sedan en ovan roll som högerback mot Tyskland. Hade tyvärr sämre passningsspel än jag tänkt mig.
1: Kosovare Asllani
Underkänd. Hamnar på det här betyget mycket på grund av sina skadeproblem. Men även för att hon placerades på fel position. Kosse är ingen yttermittfältare – det syntes tydligt mot Nigeria.
1: Olivia Schough Hade en otacksam uppgift. Spelade bara en halvlek, det i ett svenskt lag som krampade mot Nigeria. Sprang och ville mycket, men lyckades inte uträtta något konstruktivt.
1: Lotta Schelin
Lyckades inte få till ett enda riktigt avslut mot mål på sina fyra VM-matcher. Visade lite kvalitet i åttondelsfinalen mot Tyskland, men var ändå inte nära den nivå som hon visade för fyra år sedan. En stor besvikelse.
Efter ett herrmästerskap i fotboll brukar fler än hälften av alla förbundskaptener bytas ut av ett eller annat skäl.
Eftersom engagemanget för damfotbollen är mycket lägre brukar även de förbundskaptener som leder lag som misslyckas rejält i mästerskap kunna rädda sig kvar på jobbet.
Det tar sig ibland udda uttryck. Spaniens spelare skrev ett öppet brev efter att laget åkt ut VM, ett brev där de krävde att få en ny förbundskapten. De skriver att uppladdningen inte var tillräckligt bra, att man inte hade tillräcklig koll på motståndarna samt att förtroendet för Ignacio Quereda som har haft jobbet i 27 års tid var förbrukat.
Vad jag sett sitter dock Quereda kvar på sin post ännu så länge.
Faktum är att fram till i dag hade jag inte läst om ett enda land som bytt förbundskapten efter VM. Men i dag kom nyheten från Nigeria att coachen för Super Falcons, Edwin Okon har gjort sitt.
Edwin Okon
På ett sätt är jag inte alls förvånad, Okon ger knappast något helprofessionellt intryck. Men lite ledsen blir man allt, för han är en underbar profil. Okons presskonferenser under VM var exempelvis ren underhållning.
Okons kontrakt gick ut samtidigt som Nigeria åkte hem från Kanada. Okons assistent Christopher Danjuma tar över som interimscoach och leder Super Falcons i det afrikanska OS-kvalet.
* Nu lite klubbfotboll mitt i allt VM-snack. Rosengårds tyska målvakt Kathrin Längert är skadad och blir tydligen borta i fyra–fem veckor. Därmed blev klubbens beslut att stoppa Zecira Musovic från spel i F19-EM plötsligt klockrent. Det kan ju nämligen bli avgörande i den damallsvenska guldstriden.
* En annan intressant nyhet på klubbsidan är att Sofia Jakobsson och Linda Sembrant fått en intressant ny klubbkompis i Montpellier. Det är Brasiliens tekniska vänsterspelare Andressa Alves som i dag har skrivit på för klubben. Med tanke på att man tappar Claire Lavogez till Lyon behöver Montpellier fylla på med kreativa krafter.
Den svenska startelvan har kommit – och den innehåller fyra mittbackar. Jag skrev i min matchguide om Pia Sundhage:s varning för Alexandra Popp och om hur duellen mellan Popp och Elin Rubensson var den som oroade mig mest. Där och då slog tanken mig att ”Sverige kanske spelar med en fembackslinje med tre mittbackar i morgon.”
Sedan föll den tanken bort ur mitt huvud. Fast den fanns kvar i Sundhages. Alldeles precis kom nämligen startelvan och den antyder en 5-3-2-uppställning även om laget är uppsatt 4-4-2. Utöver tre mittbackar i backlinjen har man ju även plockat in Linda Sembrant istället för Lisa Dahlkvist. Den sistnämnda ändringen överraskar mig mer. Jag tycker att Dahlkvist har varit en av våra bästa spelare i VM. Men hon har kanske fått ont igen.
Här är Sveriges elva, som den officiellt är uppställd: Hedvig Lindahl – Emma Berglund, Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Jessica Samuelsson – Rubensson, Sembrant, Caroline Seger, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Lotta Schelin.
Den tyska elvan blev däremot precis som jag trodde i min matchguide, alltså: Nadine Angerer – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea Kemme – Simone Laudehr, Lena Goessling, Melanie Leupolz, Alexandra Popp – Celia Sasic och Anja Mittag.
Ovisshetens tid går mot sitt slut. I väntan på de resultat som avgör landslagets VM-öde körde man en träning i dag. Avbytarna och inhopparna tränade fotboll på Clareview Arena medan startelvan körde i pool på annan plats. Pia Sundhage var inte med på någon av träningarna, hon satt på hotellet och analyserade Australienmatchen.
Vi i media följde träningen på Clareview, där det mest dramatiska var att Charlotte Rohlin träffades av en boll från Linda Sembrant, tappade en plomb, fick näsblod och fick kliva av. Det sista Rohlin gör i landslagsdress kan alltså vara att få en boll i huvudet…
Efter träningen var det en liten pressträff. Där pratade Lilie Persson om anfallsspelet mot Australien.
”Vi vet ju hur vi skall ta oss ner i motståndarnas sista tredjedel, vi vet hur vi skall ta oss ut på kanterna. Men sedan från kanterna måste det ju hända någonting också. Är det fem minuter kvar så slår man in bollen, man håller inte på och lirar runt, det blir man inte så skrämd av som motståndare. Jag tycker att vi gjorde det lite för lätt för Australien i går. Vi hade pratat om att pumpa in bollar och attackera i straffområdet, det är bara att titta på våra hörnor vad som händer. Det är klart att vi skall göra det i spelet också, men det gör vi inte riktigt.”
Det är väl bara att hålla med. Fast det finns en stor invändning och det är att på hörnorna är det nickstarka spelare som Amanda Ilestedt, Nilla Fischer och Caroline Seger som befinner sig i straffområdet. Lotta Schelin och Sofia Jakobsson är inte alls samma hot i luftrummet.
Med tanke på det kanske Sverige borde ha bytt in någon nickstark spelare som forward på slutet. Eftersom det hade varit ett vågspel att röra det trots allt stabila mittlåset hade kanske Linda Sembrant varit ett alternativ.
Det om det.
Utöver Persson var det Kosovare Asllani som hamnade i centrum på dagens pressträff. Hon berättade att laget kommer att följa nattens matcher på sina hotellrum. Här i Edmonton är det förresten inga nattmatcher, utan avspark är 14.00 och 17.00 lokal tid – alltså snarare eftermiddagsrysare.
Kosovare Asllani
Asllani var inte så nöjd med lagets situation:
”Vi är ändå topprankat och vi ska gå vidare. Därför känns det lite surt att invänta andra resultat. Det känns konstigt att säga det, men man hoppas ju att vi får hjälp.”
Hon sa också att hon tycker att Brasilien vore dumma om de inte vilar folk.
”Men man hoppas att deras reserver vill komma in och visa någonting. På det sättet finns chansen. Det finns ju andra resultat som också kan gå in. Något måste gå in. Fy faan alltså, jag vill inte ens tänka på det.”
Om resultaten går med Sverige i natt tror Asllani att laget kan få en rejäl skjuts i rätt riktning. Först säger hon:
”Jag tror att om vi går vidare med hjälp av något annat lag kommer vi att gå väldigt långt. Om vi får Tyskland tror jag att vi kan slå dem. Jag vill gärna möta Tyskland. Det är alltid jämna matcher, självförtroendet har växt för varje gång vi mött dem.”
Sedan tar hon i ytterligare:
”Jag vill säga att om vi går vidare från det här går vi hela vägen. Det är min magkänsla. Jag vill inte säga för mycket, men jag har en bra känsla. Ni kanske skrattar åt det om vi inte går vidare ur gruppen, men om man får en extra chans tror jag att man offrar ännu mer och vill ännu mer.”
Själv ser hon sig i nuläget som inhoppare.
”Förhoppningsvis att skadan blir bättre och bättre och att man kan få mer och mer speltid. I går kändes det bättre än det gjort på ett tag, men det går i omgångar.”
Efter sista frågan satte sig Asllani i en trappa med Aftonbladets Kristoffer Bergström:s dator i knät. När Olivia Schough såg det utbrast hon:
”Kosse skriver sina egna artiklar.”
Det kanske är bästa chansen för spelarna att få med de citat de vill…
Men tillbaka till Asllanis uttalande om att Sverige kan gå hela vägen. Det kan man förstås. I utslagsmatcher är det otroligt viktigt att inte hamna i underläge, inte minst med tanke på hur svårt Sverige haft att skapa målchanser i spelet.
Men försvarsspelet har ju sett bättre och bättre ut, så visst finns skrällchansen. Men kolla på slutspelsträdet i föregående inlägg. Efter Tyskland väntar sannolikt gruppsegraren i E, vilket jag fortfarande tror blir Frankrike. Och i semifinal blir det sannolikt USA igen. Det är inte den lättaste lottningen som väntar. Å andra sidan kan finalen bli ”lättaste” matchen i slutspelet…
Jag har haft kameran med mig när jag åkt runt och kikat på träningar, presskonferenser och matcher. Det har dock inte blivit så mycket tid att kolla igenom de bilder som tagits. I dag har jag dock haft lite tid över, så ovan rullar nu ett bildspel med alla de bilder jag hunnit ta fram. De föreställer lite av varje…
Dagens presskonferenser var intressanta. Det känns som att båda lägren tror rätt säkert på seger på tisdag. Och personligen tycker jag att det är naturligt. Båda lagen visade klass senast och har positiv energi med sig in i matchen.
Jag kommer att erbjuda mer uppsnack inför matchen i morgon. Då har förresten Sverige sin officiella matchpresskonferens klockan 02.15 på natten svensk tid. Det är inte många medier som får med något därifrån…
I går var det däremot bättre. Då fick vi i media tillgång till samtliga spelare, vilket är väldigt positivt. Hoppas det händer fler gånger. Då var det lite fokus på skadorna.
Det står nog ganska klart att varken Emma Berglund eller Kosovare Asllani kommer att vara aktuella för spel i de kommande matcherna. Asllani pratar om sin frustration över skadan i den här artikeln. Hon säger bland annat:
”Jag räknar inte med att få starta. … Det är klart att det är störande. För det är ju VM och man vill vara tillgänglig för att spela 90 minuter. Det som är mest irriterande är att man inte får ut allt som man vill.”
Och om sin insats i premiären:
”Fy, fan – katastrof! Man får ju andra förutsättningar när man inte är hel. Passningar som jag aldrig brukar slå bort slog jag bort i premiären.”
En tredje spelare som är borta från spel ett tag är Emilia Appelqvist, som fått en spricka i underarmen och nu går gipsad.
Det är ju svårt att veta hur Berglund och Asllani kände sig inför och jag har svårt att klandra dem för att de ville chansa – självklar vill man hysteriskt gärna spela i ett VM. Men nog känns det som att Sverige hade vunnit och redan varit klart för slutspel om vi spelat med elva friska spelare från start? Alltså borde de inte funnits med i startelvan.
Slutligen, här är mina nya bilder igen, en och en. Och för mina utländska läsare: Here’s my pictures taken from Winnipeg and the Women’s World cup in football (soccer) 2015. It’s pictures both of Team Sweden, The Matildas of Australia and of US WNT. Enjoy.
Då har jag lämnat Winnipeg och checkat in i Edmonton. Det här verkar vara en lite modernare och trevligare stad. Jag har lämnat gästvänliga Melanies radhus långt ut i förorterna och bor numera på hotell mitt i stan.
Jag har varit kritisk till Winnipeg – och det är ingen stad man längtar tillbaka till. Men jag känner ändå att jag behöver säga att jag trivdes allt bättre där när jag började få lite grepp om sakerna. Den lugna och fina villastadsdel där jag bodde var exempelvis väldigt trevlig. Och jag förvånades lite av att alla hälsade artigt när jag tog promenader bland husen.
I går var det resdag. Jag satt på Winnipegs flygplats ihop med både den svenska och den australiska truppen. Så där från distans verkade det vara bra stämning i båda gängen – förklarligt eftersom båda gjorde goda resultat i fredags.
Jag gillar verkligen hur spelarna ställer upp när unga supportrar kommer fram och vill ha bilder. Jag såg hur en cirka tioårig tjej gick fram till Lotta Schelin och bad om ett foto. Då samlade Lotta ihop ytterligare några spelare och ordnade så att den lilla tjejen fick ett minne för livet. Guldstjärna till Schelin där.
På planen har hon haft det tuffare. Faktum är att vår storstjärna har lägst snittbetyg av alla de som jag har betygsatt i BT i de båda matcherna. Där ser snitten ut så här:
4,0: Therese Sjögran.
3,0: Hedvig Lindahl, Lisa Dahlkvist, Jessica Samuelsson (betygsatt i 1 match) och Amanda Ilestedt (1).
2,5: Elin Rubensson, Caroline Seger och Nilla Fischer.
2,0: Lina Nilsson, Emma Berglund (1) och Linda Sembrant (1).
1,5: Lotta Schelin.
1,0: Kosovare Asllani (1) och Olivia Schough (1).
Senast funkade defensiven utmärkt. Däremot skapade vi inte en enda riktigt farlig chans i spelet. Vi har alltså bara spelat oss till en målchans på två matcher. Skall Sverige kunna gå långt i VM krävs det att vi får till målchanser på annat än bara fasta situationer.
Och då måste Schelin hitta rätt. Både mot Nigeria och USA tycker jag att hon varit alldeles för passiv och stillastående i mitten. Jag eftersöker fler löpningar ut mot kanterna för att dra isär motståndarnas backlinje och på så sätt göra det lättare att hitta luckor för genomskärare.
Jag ser i Expressen att krönikör Tomas Pettersson också hoppas att Schelin skall vakna. Och att vårt forwardsess försvarar sig med att hon ofta lämnas ensam. Det känns som ett rätt blekt försvar. Schelin vet väl mycket väl att det är så här det är i mästerskap. Mot starka motståndare får lagen inte 25 öppna målchanser som Lyon kan ha i franska ligan. I mästerskap måste man ta de halmstrån som kommer. Och i det svenska laget är det Schelin som skall göra det.
Förhoppningsvis hittar hon rätt mot Australien på tisdag (natten mot onsdag svensk tid).
Apropå Australien tänkte jag hälsa på dem i dag. Jag läser i Expressen att:
”Australien är välkänt för att vara ett atletiskt lag – men med vissa brister i tekniken.”
Jag har sett båda The Matildas matcher på plats och det är knappast det atletiska jag imponerats av – det är det snabba och fantastiskt läckra passningsspelet. Samt den goda grundteknik som de flesta spelarna har. GP:s Eric Hilmersson sa till mig att ”Australien spelar som Sverige vill spela.”
Det är ett citat jag definitivt skriver under på.
Slutligen ett lästips. Under flygningen från Winnipeg satt jag och en mycket lång, men fantasiskt detaljerad artikel om OS-semifinalen 2012 mellan USA och Kanada. Det är grym läsning – jag gillar inte minst delen där de kanadensiska spelarna berättar om hur Abby Wambach hela tiden bearbetar domaren. Har du en stund över finns länken här.
Jag sitter på Investor Group Field i Winnipeg och väntar på andra halvleken mellan USA och Australien.
Och jag börjar känna oro för vårt svenska lag. Sett till dagens matcher är Sverige nämligen den här gruppens sämsta lag.
På ett sätt kan vi förstås vara besvikna över att Sverige tappade en ledning i slutminuterna mot Nigeria. Men sett till hela matchen hade jag 8–5 i målchanser till Nigeria och fyra av de svenska kom på hörnor. Linda Sembrant:s 3–2-mål var alltså enda chansen vårt lag skapade i spel.
Vi skall alltså vara tacksamma att vi fick med en poäng från första omgången. Framför allt oroade det att laget varken var bra offensivt eller defensivt. Backlinjen kändes stabbig och Lotta Schelin blev avklädd av två tuffa markeringsbackar.
Personligen reagerade jag över bytet i halvtid. Att man tog ut Kosovare Asllani var inte så konstigt, men jag frågade Pia Sundhage varför hon inte bytte in Jessica Samuelsson för att säkra defensiven och istället flyttade upp Lina Nilsson ett steg.
Sundhage menade att det kunde vara oroande för Nilsson att hamna på en ny position igen när hon hade haft en tuff halvlek. Möjligen, men personligen tycker jag att det är oförklarligt att man släpper in Olivia Schough i det läget. Vi ledde ju med 2–0 och behövde stabilitet.
Stabilitet lär behövas i de två kommande matcherna också. För i första halvleken i den pågående matchen har Australien visat vilket fantastisk bra lag man är. Vänsterkanten med Caitlin Foord och Sam Kerr är grym och Emily van Egmond och Katrin Gorry äger centralt mittfält. Länge såg USA stabbigt ut, men på slutet av halvleken visade man sin tyngd. Fast det är tydligt hur USA saknar bollvinnare på mittfältet. Det måste Jill Ellis göra något åt om klackens ”I believe that we will win” skall slå in i det här mästerskapet.
Det är 5–3 i målchanser till Australien och 1–1 i mål. Oavsett hur det här slutar har Sverige en väldigt jobbig väg till slutspel. Jag får återkomma med fler funderingar kring Sveriges premiär senare. Nu börjar strax den andra halvleken här.
Om ett par veckor sätter jag mig på ett plan som tar mig mot Winnipeg, Kanada. Det skall bli grymt kul – och spännande.
Vårens landskamper har dock gjort att jag skruvat ner förväntningarna rätt rejält. Tar vi oss till OS får vi nog vara glada. Pia Sundhage:s lagbygge har ju skakat gång på gång och även om laget även gjort flera bra insatser har man saknat den jämnhet som behövs i ett mästerskap.
I går fick vi veta vilka spelare som skall försöka upprepa och helst förbättra succén från Tyskland 2011. Som jag skrev då blev jag besviken på hur truppen är formerad. Den besvikelsen hade jag gemensamt med nästan alla andra damfotbollstyckare.
Nu ingår det ju i vårt jobb att sticka ut hakan. Och en sak skall klargöras direkt.
I ett mästerskap är det oftast cirka 15 utespelare som får betydande speltid. Det är framför allt hur de 15 utespelarna presterar som är avgörande för hur det går för laget.
Kring de 15 spelarna finns en stor enighet. Vi tyckare är alltså överens med Sundhage om kärnan i VM-truppen.
Däremot tycker jag och många andra att Sundhage tänkt fel kring uttagningen av de fyra–fem sista spelarna. Mer om det strax. Först tänkte jag bara repetera hur truppen ser ut:
Backar (8): Elin Rubensson (Göteborgs FC), Sara Thunebro (Eskilstuna), Lina Nilsson, Emma Berglund och Amanda Ilestedt (FC Rosengård), Jessica Samuelsson och Charlotte Rohlin (Linköping) och Nilla Fischer (VfL Wolfsburg).
Mittfältare (7): Caroline Seger (PSG, Frankrike), Linda Sembrant (Montpellier, Frankrike), Lisa Dahlkvist (Kif Örebro), Emilia Appelqvist (Piteå), Malin Diaz och Olivia Schough (Eskilstuna) och Therese Sjögran (FC Rosengård).
Forwards (5): Lotta Schelin (Lyon, Frankrike), Sofia Jakobsson (Montpellier, Frankrike), Kosovare Asllani (PSG, Frankrike), Jenny Hjohlman (Umeå IK) och Emma Lundh (AIK).
Reserver: Marija Banusic (Chelsea, England) och Mimmi Löfwenius (LSK Kvinner, Norge).
I min värld bör de spelare som placeras längst ut på bänken i truppen bestå av några jokrar – alltså spelare som kan ändra en matchbild – och några framtidsnamn. Med tanke på skadesituationen hade jag förstått om Sundhage hade valt 17+2 säkra kort och nöjt sig med två jokrar och två framtidsnamn.
Det blev dock varken några jokrar eller framtidsnamn. Visst är jokrarna Banusic och Löfwenius med på listan – men de båda spelarna är ju i nuläget inte aktuella för inhopp i några matcher. Istället väljer Sundhage att fylla ut bänken med spelare som Lundh (född 1989), Appelqvist (1990), Schough och Carlén (1991) samt Thunebro (1979).
Jag tycker inte att någon av de här spelarna håller VM-klass i nuläget. Jag känner inte heller att någon av dem kan ändra en matchbild och jag tror inte att någon av dem kommer att ingå i stommen i ett framtida landslag.
Vår förbundskapten pratar gärna om hur viktigt det är att ha rutin. Jag är den förste att hålla med om att rutin är oerhört viktigt. Men jag menar att det är Sundhages ansvar att ge rätt spelare den nödvändiga rutinen. Med sin uttagning hade hon chansen att ge tre–fyra svenska framtidsspelare den bästa erfarenheten av alla – mästerskapserfarenhet.
För skall man ändå ha med spelare som styrkemässigt ännu inte är uppe på VM-nivå kan man ju faktiskt tänka lite längre. Det gjorde inte Sundhage, utan hennes val föll på Thunebro och ett gäng okej allsvenska spelare i 25-årsåldern. Synd.
Framförallt förvånar den överraskande uttagningen av Lundh. Hur gick resonemanget där? AIK-forwarden har varit halvskadad och har bara gjort två mål på sina 22 senaste damallsvenska matcher. Det är knappast något som kommer att skrämma upp VM-nationers backar.
Nu får förstås gärna Emma Lundh och de andra svenska VM-spelarna som jag har ifrågasatt täppa igen käften på mig i Kanada. Det är till och med önskvärt – vi behöver nog få till ett par rejäla genombrott i mästerskapet för att det skall bli succé.
Dags att ta ett litet skutt från rutin till realism. I Eric Hilmersson:s krönika från dagens Göteborgs-Posten går att läsa:
”Det höjdes några kritiska röster som menade att Sundhage är feg som inte ger fler unga spelare chansen. Själv talade hon om realism.”
Låt oss vara realistiska i det läge som landslaget befinner sig i. Vårens stora problem har varit försvarsspelet. Backlinjen har fått mycket skit, men tänker man på vilken typ av spelare som befinner sig framför i planen så saknas det elaka bollvinnare på mittfältet. Varken Seger, Sjögran/Diaz eller Jakobsson/Asllani har försvarsspel som sina främsta egenskaper.
Där är plötsligt skadade Lisa Dahlkvist det stora hoppet – och Linda Sembrant andrahandsalternativet. Är det realistiskt att tro att vi kan får VM-framgång med de lösningarna?
Jag tycker att det känns som att Sundhage spelar ett mycket högt spel här.
Men saken är ju den att det trots allt finns en annan elak bollvinnare i truppen, en spelare med betydligt mer mittfältsvana än mittback Sembrant – jag tänker förstår på Nilla Fischer. Samma Fischer som varit lysande som mittback i välorganiserade Wolfsburg under vintern har under samma period darrat i landslaget.
Nu är omskolningen av Fischer vår förbundskaptens baby. Men Pia Sundhage har redan börjar riva upp sitt tänkta spelsätt. Och om hon tittar förutsättningslöst på sin VM-trupp kommer hon att inse att den innehåller betydligt fler dugliga mittbackar än centrala bollvinnare. Därmed borde det alltså vara mest realistiskt att använda Fischer som…
En blogg om internationell damfotboll 