Kategoriarkiv: Fotbollslandslaget för damer

Sveriges landslag i fotboll för damer. Främsta meriterna är OS-silver 2016, VM-silver 2003 samt VM-brons 1991 och 2011. Dessutom en mängd EM-medaljer, varav ett guld – 1984.

Var hamnar Jakobsson?

Publicerad den av
Svara
Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson

Jag fick i går frågan om jag vet var Sofia Jakobsson kommer att spela i höst och vinter. Svaret är väl egentligen nej.

Men under OS fick jag uppfattningen om att hon skulle bli kvar i Rossiyanka. Fast lite har man ju börjat undra nu när den ryska Supreme Division har dragit igång, och Jakobsson fortfarande är kvar hemma i Örnsköldsvik.

På sin twitter skrev hon så här i måndags:

”Just nu har jag inget kontrakt det kommer att lösas de närmaste dagarna!”

Men eftersom hon står kvar som nummer 80 i spelartruppen på Rossiyankas hemsida tippar jag trots allt att hon till slut förlänger sitt kontrakt där.

Vi får se vad det tipset är värt…

Mina tips för dagens två kvartsfinaler i F20-VM var väl ok så tillvida att jag hittade rätt segrare. Fast jag hade inte trott att Mexiko skulle pressa Nigeria hela vägen till förlängning. Mexikanskorna var tveklöst bättre än jag trodde.
Japan vann däremot planenligt med ett par måls marginal mot Sydkorea.

I morgon blir det väldigt intressant att se om USA har en växel till nu när det är utslagning. Amerikanskorna har verkligen inte imponerat så här långt.

Dags för kvartsfinaler i F20-VM

Publicerad den av
Svara

F20-VM har nått fram till kvartsfinaler. De två första spelas i morgon, torsdag, på förmiddagen, och de två andra spelas fredag förmiddag.

Här är mina tips, och korta analyser av lagen:

* Torsdag 9.00, svensk tid, Tokyo: Nigeria–Mexiko
Nigeria är favoriter till 90–10.

Nigeria har visat riktigt hög klass, och skall bara vinna det här. Storstjärnan Desire Oparanozie har varit lysande, på allt utan att göra mål. Men hon skapar mängder av chanser åt lagkamraterna. Inte minst åt fyramålsskytten Francisca Ordega.
Även Esther Sunday är en offensiv spelare som jag tycker om.

Defensivt finns det som vanligt brister hos nigerianskorna. Fast inte så stora som man är van vid. Framför allt är jag imponerad av målvakten Ibubeleye Whyte som gjort ett säkert intryck – och faktiskt hållit nollan i turneringen. Hon var utbytt på grund av skada när Nigerias nolla sprack.

Motståndarna Mexiko har redan överträffat alla förväntningar. De har sin A-landslagsmålvakt Cecilia Santiago att luta sig mot. Dessutom har forwarden Sofia Huerta klivit fram i avgörande ögonblick. Men nu är det slut för gamle landslagsbacken Leo Cuellar:s lag. Nigeria går till semifinal.

* Torsdag 12.30, svensk tid, Tokyo: Japan–Sydkorea
Japan är favoriter till 65–35.

Japan är tillsammans med Tyskland mina favoritlag i turneringen. Japanskorna spelar fantastisk fotboll när de får liret att stämma. Framför allt har den alltid leende teknikern Yoko Tanaka blivit en favorit. Men även bland annat Hikaru Naomoto, Hanae Shibata, Mina Tanaka och Kumi Yokoyama har imponerat.

Japan har ett riktigt fint passningsspel, och bör kunna vinna den här matchen. Fast de har svagheter i defensiven. De saknar mittbackar av högsta klass, och laget har darrat i eget straffområde. Det gjorde man bland annat mot Nya Zeeland.

Sydkorea är en sämre kopia av Japan. Fast inte jättemycket sämre. Tyvärr tvingades stjärnan Yeo Minji kliva av i första matchen. I stllet har Jeoun Eunha klivit fram och gjort tre mål. Hon måste nog fortsätta att visa effektivitet om koreanskorna skall kunna skaka Japan.

För fotbollens skull – och för publikintresset i turneringen – så hoppas jag att läckert spelande japanskor lirar semifinal i nästa vecka.

* Fredag 9.00, svensk tid, Saitama: Tyskland–Norge
Tyskland är favoriter till 80–20

Tyskland spelar precis som Japan en väldigt fin fotboll. De har en hel hög spelare med fullgoda offensiva kvaliteter. Jag har tidigare hyllat Dzsenifer Marozsan, men även Annabel Jäger, Melanie Leupolz, Ramona Petzelberger och Lena Lotzen har vuxit ut till personliga favoriter under turneringen.

Tyskorna höll nollan i gruppspelet, trots att de var i en tuff grupp med USA, Kina och ett duktigt Ghana. Här står Norge inför en riktigt tuff utmaning.

Inte minst då Norges defensiv har varit svag. Man har lämnat stora ytor mellan lagdelarna, och har en ganska långsam backlinje. I den här matchen måste man nog starta försvarsspelet ganska lågt. För man får inte bjuda passningsskickliga Tyskland på ytor. För då kommer det att gå fort.

När Norge kommer upp i planen finns däremot stor potential. Offensivt har Norge ett helt gäng guldkorn i det här laget. Man har hela fyra imponerande skyttar. Caroline Graham Hansen och Emilie Haavi har varsin högerkanon, och Andrine Stolsmo Hegerberg och Guro Reiten har underbar känsla i sina vänsterfötter.

Dessutom har man en nickstark forward i Melissa Bjånesöy. Och en riktigt smart straffområdesspelare i Ada Stolsmo Hegerberg. Den senare är bara 17 år, men leder ändå skytteligan i norska toppserien i stor stil. Jag har njutit av att se henne jobba i straffområdet. Hon är smart, och ser oftast till att komma in först på den yta hon tagit sikte på.

Den allra bästa norska spelaren är ändå en annan 17-åring, nämnda Graham Hansen. Hon har redan ett jättestort register. Jag hörde att Eurosports brittiska kommentatorer jämförde henne med Caroline Seger. Jag skulle säga att det är en komplimang till Seger. För den unga norskan är mer löpstark, och kan skapa mer på egen hand än vår svenska landslagsspelare. Skall Norge kunna skrälla måste Graham Hansen ha en kanondag.

Fast jag tror att Tyskland vinner med två–tre måls marginal.

* Fredag 12.30, svensk tid: Nordkorea–USA
Nordkorea är favoriter till 65–35

USA har verkligen inte imponerat på mig. De har valt att köra hårt med genomgående löpare, och lämnat de passningsskickliga bollhållarna hemma i USA. Visst, Maya Hayes är duktig, och ytterligare några spelare har potential.

Fast jag har väldigt svårt att tro att det här amerikanska laget skall kunna skaka Nordkorea. För koreanskorna är bra, riktigt bra.

Deras skyttedrottning Kim Un Hwa har redan gjort sju mål – och tagit ett järngrepp om skytteligan. Hon fick inte spela med A-landslaget i OS. Däremot bokfördes hela nio av de andra nordkoreanska spelarna för OS-matcher i somras. Det handlar om målvakten O Chang Ran samt utespelarna Kim Nam Hui, Yun Song Mi, Pong Son Hwa, Kim Su Gyong, O Hui Sun, Kim Un Hyang, Jon Myong Hwa och Yun Hyon Hi.

Inget snack om annat än att Nordkorea har det mest rutinerade laget i årets F20-VM. Och minns att USA:s A-landslag bara slog Nordkorea med 1–0 i OS.
USA:s F20-lag är väldigt mycket sämre än Pia Sundhage:s gäng. Därför får Nordkorea revansch på fredag.

Europa tappar mark – hur kan vi vända trenden?

Publicerad den av
Svara

Efter OS, när det är dags att hitta en ny svensk förbundskapten, så handlar delar av debatten om damfotbollens utveckling.
Debatten känns extra aktuell nu när F20-VM pågår i Japan – turneringen där framtidens stjärnor visar upp sig.

Därför tänkte jag i två inlägg delge lite tankar kring hur jag ser på utvecklingen.

Innan jag går vidare tänkte jag slå fast att jag tror att Sverige har goda förutsättningar att tillhöra de cirka tio nationer som kommer att slåss om internationella medaljer de kommande tio åren. Varför kommer jag mer gå in på i nästa inlägg.

Det här kommer mer att handla mer om utvecklingen kontinent för kontinent.

Jag väljer att synliggöra den genom tabeller över snittpoäng i tre mästerskap – OS 2008, OS 2012 och F20-VM 2012. Tabellerna visar varje kontinents snittpoäng i mästerskapen – och notera att poängberäkningen gäller resultat efter 90 minuter i slutspelsmatcher.

OS 2008
1) Europa            1,79 poäng per match – 25 poäng/14 matcher
2) Sydamerika     1,56 – 14/9
3) Nordamerika   1,50 – 15/10
4) Asien              1,31 – 17/13
5) Oceanien        0,33 – 1/3
6) Afrika              0,00 – 0/3

OS 2012
1) Nordamerika    2,25 – 27/12
2) Europa             1,64 – 23/14
3) Asien               1,55 – 14/9
4) Sydamerika      0,86 – 6/7
5) Oceanien         0,75 – 3/4
6) Afrika               0,17 – 1/6

F20-VM 2012 – efter två gruppspelsomgångar.
1) Oceanien         2,00 – 4/2
2) Asien               1,75– 14/8
3) Nordamerika   1,67 – 10/6
4) Europa            1,25 – 10/8
5) Afrika              1,00 – 4/4
6) Sydamerika     0,50 – 2/4

Jämförelsen mellan de två senaste olympiska fotbollsturneringarna visar på tre tydliga trender. Den ena är att Nordamerika, Asien och Oceanien (Nya Zeeland) är på väg uppåt. Den andra att Europa och Afrika ligger kvar på ungefär samma nivå. Och den tredje är att Sydamerika har en väldigt negativ trend.

Vi tar det världsdel för världsdel.

Det är tydligt att Sydamerika är den världsdel som har det jobbigast att hänga med i utvecklingen. Framför allt är det Brasilien som tappar mark. Och även om Colombia kommer sakta men säkert på A-lagsnivå så är utvecklingen i världsdelen som helhet väldigt negativ.
För bakom Brasilien och Colombia finns inget. Argentinas insats i F20-VM, med 0–6 och 0–9 i de två första matcherna, är ju exempelvis direkt pinsam.

Afrika har haft det tungt på seniornivå både i fjolårets VM och i årets OS. Men i F20-VM gör både Nigeria och Ghana det riktigt bra. Problemet här är att spelarna inte har några riktiga ligor att utvecklas i. Följden blir att de riskerar att tappa i utveckling mot spelare från andra världsdelar. Det lär därför dröja innan Afrika kan konkurrera om medaljer i seniormästerskap.

I Oceanien flyttar Nya Zeeland hela tiden fram positionerna. De visade kvalitet redan i VM, följde upp genom att göra ett starkt OS med ett ungt lag.
Nu har de även ett av de yngre lagen i F20-VM, och har inlett på ett imponerande sätt. Målskytten Rosie White är redan på väg in i A-landslaget, och målvakten Erin Nayler har potential att bli en riktig världsmålvakt. Nya Zeeland har en given plats i alla mästerskap framöver, och kan mycket väl komma att spela medaljmatch i VM eller OS de kommande tio åren.

Nordamerika upplever ett fantastiskt fotbollsår. USA tog fler poäng i årets OS än vad de själva och Kanada tog ihop för fyra år sedan. Och då vann ju ändå USA guld även 2008.
Jag har trots det läst både svenska och amerikanska experter som anser att USA inte hänger med i utvecklingen. Jag håller inte med. För om man jämför USA:s OS-lag 2008 med det 2012 så ser i alla fall jag en makalös utveckling.
Lagen är byggda på olika sätt. I årets USWNT finns betydligt fler bolltrygga lirare än det gjorde i guldlaget för fyra år sedan.
Som jag ser det finns USA fortfarande i damfotbollens framkant. Tillsammans med framför allt Japan leder amerikanskorna utvecklingen.
Och USA drar med sig sina grannländer Kanada och Mexiko, som genom att ofta ställas mot bästa möjliga motstånd, också hela tiden flyttar fram sina positioner.
Både Kanada och Mexiko har för övrigt intressanta talanger i sina F20-lag, även om de båda nu riskerar att missa kvartsfinalspelet i F20-VM.

Den snabbaste utvecklingen sker dock i Asien. Där går Japan i täten. Men även Sydkorea, Nordkorea och Kina hänger på. Och Australien finns där strax bakom. De asiatiska nationerna spelar högkvalitativ, passningsorienterad och njutbar fotboll. Under F20-VM har jag med glädje sett att såväl Japan, Nordkorea som Sydkorea har fantastiskt bolltrygga juniorer.
De ligger hysteriskt långt före exempelvis oss i Sverige. Eller i Europa som helhet för den delen.
De asiatiska A-landslagen lider dock av att klassen på deras ligor är för ojämn. Spelarna får helt enkelt för få riktigt bra matcher mot starkt motstånd varje säsong. Japan har löst problemet genom att huvuddelen av deras spelare har varit i USA eller Europa och varit proffs.
Om de bästa spelarna från Nord- och Sydkorea också kommer ut i världen och spelar tuffa matcher varje vecka, så kommer de nationerna garanterat snart vara uppe på Japans nivå.

Slutligen då Europa. Samtidigt som Asien och Nordamerika utvecklas positivt tappar de europeiska nationerna mark. Det är inget stort tapp, men ändå märkbart bland annat genom att det inte blev någon europeisk medalj i OS.
Och tittar man på det F20-VM som pågår i Japan nu så har Europas representanter varit högst ojämna. Schweiz är redan utslaget, och Italien är illa ute.
Däremot har Tyskland stundtals imponerat. De har faktiskt ett lag som kan gå hela vägen. Och Norge visade offensiv klass i dag. De har verkligen tre offensiva supertalanger i Caroline Graham Hansen och systrarna Andrine och Ada Stolsmo Hegerberg.
Men frågan är om den trion kan bli världsspelare hemma i toppserien. Mer funderingar kring det i ett senare inlägg.

Slutligen. Japan har utvecklats genom att skicka sina bästa spelare till Europa och till USA. USA har utvecklats genom att ta in tränare från Europa. Hur skall då Sverige göra för att ta nästa steg?

Här är en tanke.

Vi har ju skickat en infiltratör till USA. En kraft som alla verkar vilja hämta hem. Pia Sundhage har unik kunskap om hur man har jobbat på andra sidan Atlanten. Den erfarenheten kan vara guld värd de kommande åren.

Tycker verkligen Asllani att Sverige är topp tre?

Publicerad den av
Svara
Kosovare Asllani

Kosovare Asllani passar

Läser i dagens Aftonbladet att Kosovare Asllani tycker att Sverige borde vara en av världens tre bästa nationer inom damfotbollen.

Hon säger så här om Thomas Dennerby:

”Han har haft många år som förbundskapten, det var dags för någonting nytt. Det svenska damlandslaget behöver en vinnare som tar över så vi kan klättra på världsrankningen.”

Hon får den här följdfrågan: vad tycker du är en rimlig nivå för Sverige?

”Absolut topp tre. Det har vi material för. Det är en vinnare som behövs. Sedan får ni gissa vem det är.”

När jag träffade Asllani inför damallsvenskan tyckte hon att det var självklart att vår svenska serie är världens bästa.
Jag tycker att det är kul med självförtroende. Men det gör ju inget om man har lite verklighetsförankring.

För sanningen är ju den att Sverige för tillfället inte är nära topp tre i världen. Där finns USA, Japan och Tyskland. Och de tre är i särklass.

Efter den trion kommer inget. Sedan kommer Frankrike, Brasilien, Kanada, Sverige och England. Det innebär att vi när vi har en formtopp kan vara med och slåss om medaljer. Som i VM i fjol.

Men att det normala är att vi åker ut i kvartsfinal, som i årets OS.

Och när det gäller damallsvenskan har jag ju ganska många gånger konstaterat att vår svenska liga ligger en bra bit bakom tyska Frauen-Bundesliga i kvalitet. Vi slåss med franska feminine division 1 om andraplatsen i Europa, och världen. Och det är ju förstås inte dåligt.

Men vi har för få internationella storstjärnor i damallsvenskan för att kunna ta den riktiga kampen med den tyska ligan. Bara det att vårt eget stora affischnamn, Lotta Schelin, spelar i Frankrike är ju dålig reklam.

Men det är även så att ingen av de 54 spelare som lämnade OS med medalj kring sin hals spelar i damallsvenskan. Ingen av spelarna i fjärdeplacerade Frankrike heller. Alltså ingen av de 72 spelare som gick längst i OS. Ingen.
Och tittar man på de fem länder som ligger högst på den nya världsrankingen så är det bara tre toppspelare från någon av dem som spelar i damallsvenskan, nämligen Marta, Elaine och Anja Mittag.

Vi har alltså ändå många duktiga utländska spelare i vår serie. Men tittar vi på de bästa spelarna från världens bästa landslag så spelar knappt någon av dem sin klubbfotboll i Sverige. Tyvärr.

Dennerby slutar – då är jakten på Pia i gång

Publicerad den av
Svara
Thomas Dennerby

Thomas Dennerby

Valet var väntat, och enkelt. Thomas Dennerby slutar som förbundskapten.

Sedan Caroline Seger:s – och i viss mån även Lotta Schelin:s – svidande kritik efter kvartsfinalförlusten mot Frankrike i OS har Thomas Dennerby:s dagar som svensk förbundskapten varit räknade.

Spelare som Dennerby byggt sitt lag kring ville inte ha kvar honom. Då hade han både gjort sig själv och svensk damfotboll en otjänst genom att försöka stanna kvar.

Jag har tidigare skrivit om att Dennerby är en man som det är svårt att tycka illa om. Han är genomtrevlig, och nästan alltid glad. Men också att det var dags för ett byte.

Visst, den nya förbundskaptenen får inte lång tid på sig inför EM på hemmaplan. Men som jag också skrivit så bör ett nytt lagbygge inte genomföras på allvar förrän efter EM. För då väntar ju två år utan stora mästerskap.

Vem kommer då efter Dennerby?

Det namn som i princip alla ha överst på sin lista är Pia Sundhage. Hon kommer förstås att få frågan. Och om hennes högsta dröm är att bli svensk förbundskapten skall hon förstås slå till. Om det däremot är att bli första kvinna att träna ett manligt elitlag bör hon vänta. Jag resonerade kring det i det här inlägget.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

När jag här gick igenom vilka förändringar jag vill se i landslaget det kommande året nämnde jag tre andra tänkbara kandidater:

* Torbjörn Nilsson
* Magnus Wikman
* Tony Gustavsson

Jag har nu under dagen på olika ställen att även sett de här namnen florerat i olika tidningar:

* Martin Sjögren
* Calle Barrling
* Andreé Jeglertz
* Stefan Rehn
* Hope Powell
* Elisabet Gunnarsdottir

Oavsett vem det blir så står denne någon inför en väldigt stor, och svår utmaning. För damfotbollen i världen utvecklas i hysteriskt hög takt för tillfället. Och det är knappast Sverige som leder utvecklingen. Trots det kommer den nya förbundskaptenen förväntas ta medalj i alla mästerskap.

Thomas Dennerby kunde inte trolla. Vi får hoppas att den nya förbundskaptenen kan det…

Utlänningarna som lyfter svensk damfotboll

Publicerad den av
2

Debatten om svensk damfotbolls framtid är i gång i diverse forum och på twitter.
Väldigt ofta möts jag av åsikten att alla utlänningar i damallsvenskan står i vägen för våra unga talanger.

Den får mig att bli väldigt förvånad, för personligen tycker jag att det är precis tvärtom.

Utan alla utlänningarna skulle damallsvenskan tappa rejält, och den skulle dra med sig svensk damfotboll på landslagsnivå i fallet.
Det är ju bara att se på hur det är i Norge. Där är utlänningarna lätträknade i toppserien. Och norsk damfotboll har ju haft en lysande utveckling de senaste åren. Eller hur?

För ärligt talat. Hur många svenska spelare av hög damallsvensk klass finns det?

Personligen uppskattar jag mellan tummen och pekfingret siffran till 60, varav en handfull spelar utomlands.
Men genom att lägga till 67 utländska spelare, där nästan alla utom amerikanskorna tillhör sina nationers landslag, har vi nästan fyllt upp en rakt igenom högklassig damallsvenska med tolv lag.

Ta bort de 67 utlänningarna, och vi får fylla på med lika många svenska spelare av hyfsad eller låg damallsvensk klass.
Som brev på posten blir det en massa fler ojämna matcher, och så kommer önskemålet om att skära ner serien till sex eller åtta lag.

Och då får ju inte våra unga talanger mer speltid. Bara sämre motstånd.

För vi skall ju i stället vara extremt tacksamma över att våra unga talanger får chansen att dagligen träna med, och varje vecka matchas både med och mot, spelare av hög internationell klass.

Så utlänningarna i damallsvenskan är ett rakt igenom positivt inslag, så länge de håller så hög klass som de gör nu. Det är ju tack vare dem som damallsvenskan är en av världens fem bästa ligor. Och jag skulle inte tacka nej om ytterligare ett gäng världsstjärnor dök upp i Sverige.

Däremot är det ett problem för våra talanger att Uefa har stoppat Sveriges upplägg med farmarlag, och med korttidsutlåningar. Det leder till att vi för tillfället har väldigt många spelare som i princip aldrig får någon speltid.
Att lösa den gåtan är otroligt viktigt. Här har Svenska Fotbollförbundet och klubbarna genom EFD kanske sin viktigaste uppgift för tillfället.

Jag har för övrigt gjort en sammanställning av alla damallsvenskans utlänningar. Jag har tagit med samtliga som tillhör, eller har tillhört, någon damallsvensk klubb under säsongen. Och jag tror inte att jag glömt någon. Eller?

* AIK                             2
Maija Saari (Finland)
Lori Chalupny USA)

* Djurgården                4
Gudbjörg Gunnarsdottir och Katrin Jonsdottir (Island)
Renée Slegers (Holland)
Annika Kukkonen (Finland)

* Jitex                          6
Minna Meriluoto, Katri Nokso-Koivisto, Leena Puranen och Annica Sjölund (Finland)
Christina Julien (Kanada)
Kristine Lindblom (Norge)

* KIF Örebro                5
Susanna Lehtinen och Sanna Talonen (Finland)
Edda Gardarsdottir (Island)
Sarah Michael (Nigeria)
Stephanie Labbé (Kanada)

* Göteborg FC             5
Ingrid Wells, Christen Press, Camille Levin och Yael Averbuch (USA)
Anita Asante (England)

* Kristianstads DFF    6
Sif Atladottir, Katrin Omarsdottir och Gudny Björk Odinsdottir (Island)
Johanna Rasmussen (Danmark)
Becky Edwards (USA)
Sophie Schmidt (Kanada)

* Linköpings FC          8
Linda Sällström (Finland)
Manon Melis (Holland)
Lisa De Vanna (Australien)
Nora Holstad Berge och Ingrid Schjelderup (Norge)
Karen Bardsley (England)
Mariann Gajhede Knudsen och Pernille Harder (Danmark)

* Ldb FC Malmö          8
Ramona Bachmann (Schweiz)
Katrine Veje och Christina Öyangen Örntoft (Danmark)
Thora Helgadottir och Sara Björk Gunnarsdottir (Island)
Anja Mittag och Katrin Schmidt (Tyskland)
Ali Riley (Nya Zeeland)

* Piteå IF                     7
Ann-Mari Dovland och June Pedersen (Norge)
Faith Ikidi (Nigeria)
Jennifer Nobis (USA)
Hallbera Gisladottir (Island)
Anna Westerlund (Finland)
Lydia Williams (Australien)

* Tyresö FF                 5
Marta Viera da Silva och Elaine Moura (Brasilien)
Line Röddik Hansen (Danmark)
Veronica Boquete (Spanien)
Kirsten van de Ven (Holland)

* Umeå IK                   4
Ogonna Chukwudi och Rita Chikwelu (Nigeria)
Tuija Hyyrynen och Pernilla Nordlund (Finland)

* Vittsjö GIK                7
Loes Geurts och Mandy van den Berg (Holland)
Kirsty Yallop (Nya Zeeland)
Kendall Fletcher, Danesha Adams och Brittany Bock (USA)
Ifeoma Dieke (Skottland)

Totalt handlar det om 67 utländska spelare, fördelade på följande länder:

1) Finland 12
2) USA 10
3) Island 9
4) Danmark 6
5) Norge 5
Holland 5
7) Nigeria 4
8) Kanada 3
9) Australien 2
Brasilien 2
England 2
Tyskland 2
Nya Zeeland 2
14) Skottland 1
Spanien 1
Schweiz 1

Fotnot. Efter listans tillkomst har ytterligare två utländska spelare anslutit till damallsvenska klubbar, nämligen Meghan Klingenberg (USA, Tyresö) och Margret Lara Vidarsdottir (Island, Kristianstad). Alltså totalt 69 utlänningar i damallsvenskan 2012.

Schelin spelar efter männens förutsättningar – inte sina egna

Publicerad den av
2
Lotta Schelin

Lotta Schelin

I går lyssnade jag på Lotta Schelin, och hennes utmärkta Sommar i P1. Missade du programmet så finns det här. Det är absolut värt en lyssning.

Jag reagerade dock på hur hon resonerade kring synen på damidrott i allmänhet, och på damfotboll i synnerhet.

Även om Schelin har rätt i mycket, så jag tycker att hon är snett ute på ett antal viktiga punkter.

Först några synpunkter på hennes utläggning kring könsfördelningen på tidningarnas sportsidor. Jag håller med om att det finns mycket att göra där.
Men. När Schelin jämför antal bilder på män och kvinnor på sportsidorna, och kommenterar med…

”Det är skrämmande ibland när jämlikhet och jämställdhet sägs vara en grundpelare i vårt samhälle.”

…då missar hon något viktigt.

Tidningarnas uppgift är inte i första hand att ha 50 procent artiklar och bilder om män, och 50 procent om kvinnor, på sportsidorna.

Tidningarna är vinstdrivande företag, som skall till 100 procent erbjuda det läsarna vill ha. Och hade det varit så enkelt att män bara ville läsa om män, och alla kvinnor ville läsa om kvinnor, då hade 50–50-uppdelningen varit relevant.

Men tyvärr för Schelin så är både manliga och kvinnliga läsare väldigt mycket mer intresserade av herr- än av damfotboll. Väldigt mycket mer.
Det kan man enkelt konstatera genom att exempelvis jämföra publiksiffrorna i herr- och damallsvenskan.
Och jag vet inte hur många fotbollstjejer jag hört säga att de inte tycker om att se på damfotboll, för att den håller så mycket lägre klass än herrvarianten.

Då var vi hastigt och lustigt inne på synen på damfotboll.

Och visst, jag förstår att det är väldigt jobbigt att hålla på att försvara sin sport mot en massa skit. För damfotbollen får verkligen hysteriskt mycket orättvis kritik.
Och på den nivå Schelin utövar damfotboll är den inte dålig. Inte alls.

Men jag tycker att Schelin, och många med henne, sticker ner huvudet i marken. Hon låter häcklarna omöjliggöra den högst relevanta debatten om hur man bäst utvecklar damfotbollen.

Debatten om hur man gör för att locka fler åskådare.

Om hur man kan gå tillväga för att göra damfotboll till en mer attraktiv produkt.

Hon konstaterar i sin slutkläm i ämnet att damfotbollen inte är identisk med herrfotbollen. Och innan dess har hon också sagt att:

”Jag vill bara utöva den sport jag älskar, och göra det efter mina förutsättningar – inte männens.”

Som jag ser det bygger båda uttalandena på ett feltänk.

För damfotbollen är ju identisk med herrfotbollen. Det finns inga skillnader i regler eller material. Eftersom alla fotbollsregler är gjorda av män, för män, så tvingas Lotta Schelin som det är nu att helt och hållet spela fotboll efter männens förutsättningar – inte efter sina egna.

Under OS-finalen twittrade landslagstjejen i handboll, Angelica Wallén så här:

”Undra hur damhandbollen hade sett ut om vi, precis som damfotbollen spelade med samma bollstorlek som herrarna!”

Jag frågade om hon hade velat testa herrboll, eller om hon var nöjd med att spela med en mindre bollstorlek än männen. Hon svarade så här:

”Nej nej ingen herrboll! Då hade det inte blivit många skott på mål från mig.”

Genom att spela med mindre boll har damhandbollen blivit mer attraktiv för publiken eftersom tjejerna kan skjuta bättre. Och Wallén verkar i alla fall nöjd med att reglerna har anpassats efter kvinnors fysiska förutsättningar.

Lotta Schelin slår däremot bort förändringar av exempelvis bollstorlek inom damfotbollen med det här uttalandet:

”Varför skall vi göra förändringar för att få ett mer liknande spel det herrarna utövar?”

Jag tycker att hon formulerar helt fel fråga. Glöm herrfotbollen, och försök i stället hitta svaret på frågan om hur damfotbollen kan bli så attraktiv att den lockar storpublik även mellan mästerskapen.

För det är damfotbollens viktigaste fråga för tillfället.

Jag säger inte att jag har alla svar, men jag tycker inte att man skall kväva diskussionen, utan låta den föras. För jag är helt övertygad om att damfotbollen hade sett annorlunda ut än vad den gör i dag, om den hade skapats av kvinnor.

Jag har för övrigt varit inne på ämnet tidigare, i det här inlägget. Och snuddat vid det i det här.

Önskvärda förändringar i landslaget inför EM

Publicerad den av
6

Startelvan mot Tyskland i Algarve cup

Den 10 juli nästa år inleds EM i Sverige. Eftersom det känns som att Thomas Dennerby varken kan, eller vill vara kvar som förbundskapten innebär det att den nya kaptenen har mindre än elva månader på sig att bygga nytt.

Jag vet att många tycker att det skall rensas rejält i landslaget nu efter OS. Jag tillhör inte den gruppen.
Att bygga ett nytt lag är nämligen inget man gör i en handvändning. Det tar väldigt lång tid, och det krävs mycket testande att få alla bitar att falla på plats.

Sverige lyckades med konststycket i VM i fjol. Och Kanada lyckades i OS i år.
Men i båda fallen hade det testats på ganska många sätt innan bitarna föll på plats. För Sverige gjorde de flesta det precis innan VM med Annica Svensson och Lisa Dahlkvist. Men den sista biten, Josefine Öqvist, hittades inte förrän i tredje VM-matchen.

För Kanada var det delvis slumpen som fick pusslet att gå ut. Flera skador i backlinjen tvingade fram förändringar. Och det var först i tredje gruppmatchen, den mot Sverige, som coach John Herdman hade sitt färdiga medaljlag. I det ingick genidraget att plocka in Jonelle Filigno, som fick göra det defensiva jobbet åt Christine Sinclair och Melissa Tancredi.

Men att börja experimentera vilt med den svenska elvan nu känns inte som någon bra idé. Utan stommen måste komma från VM- och OS-lagen. För så långt efter topplagen är vi ändå inte. Inte om alla är skadefria.

En huvudfråga är vem som skall leda laget. Pia Sundhage är förstås drömnamnet. Fast är det sannolikt?
Bakom Sundhage är kandidaterna inte jättemånga. Magnus Wikman är ett namn som förekommit. Jag tycker att det låter intressant.
Ett annat spännande namn är Tony Gustavsson, som ju bara skrivit korttidskontrakt med Tyresö. Mer om det kommer förresten i ett senare inlägg. Ett fjärde namn som hade känts klockrent är Torbjörn Nilsson.
Ja, jag vet att det hade varit önskvärt med en kvinna. Men tyvärr står inte de kvinnliga kandidaterna på kö.

Vem som än tar över så behövs det förstås en del förändringar. Som jag ser det är de här de viktigaste:

1) Nygammalt spelsystem
Jag tror att det är dags att återgå till 4-4-2, för att få bättre spets på vårt kontringsspel. Nästa år har vi förhoppningsvis tre fullgoda forwardsalternativ i Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Josefine Öqvist, och då bör vi köra med två utpräglade forwards.
I övriga lagdelar ökar konkurrensen när den nu skadade trion Charlotte Rohlin, Sara Larsson och Therese Sjögran kommer tillbaka.
Och så hoppas jag att Antonia Göransson äntligen får chansen att spelas in rejält på vänsterkanten. Jag förstår att hon fick begränsad speltid i OS, för hon hade tappat formen. Hennes topp inträffade i februari/mars i år, då hon höll högsta världsklass. Men på sikt tror jag exempelvis mycket mer på Göransson än på hyllade Kosovare Asllani.

2) Målvaktsbyte
Det här är en viktig punkt. Hedvig Lindahl har haft sina chanser, och bör ställas åt sidan. Tyvärr är återväxten på målvaktssidan ganska dålig, men en av Sofia Lundgren eller Kristin Hammarström bör erbjudas jobbet.
Jag förordar Hammarström. Inte minst då Lundgren verkar vackla lite i sin satsning. Enligt den här artikeln i Corren tvekar hon på en fortsättning i landslaget.

Bakom Lundgren, Hammarström och Lindahl ser det tråkigt nog rätt tunt ut. Jag har sett att journalister vill matcha fram Jessica Höglander. Jag har bara sett henne en gång, och det gav inga som helst landslagsvibbar. I alla fall inte de närmaste åren.
Då sätter jag större tro till Sussie Nilsson i AIK. Kan hon snart vara redo att ta nästa steg, tro?

3) Infasning av framtidsspelare
Det är läge att fasa ut ett antal bänkspelare ur truppen, och satsa på nya, yngre. Jag ser gärna att Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och kanske även Lina Hurtig och Elin Rubensson erbjuds plats i EM-truppen. De är framtidens stjärnor, och bör få chansen att se och lära för att vara redo att bära landslaget till och i VM 2015.

OS-spelare som jag är tveksam till i framtidens landslag är i första hand Susanne Moberg, Jessica Landström, Madelaine Edlund och Lina Nilsson. Men jag har även svårt att få in Caroline Seger i 2013 års svenska landslag.
Våra två bästa matcher under VM 2011 var segrarna mot USA och Frankrike. De båda hade gemensamt att vi spelade dem utan Seger i laget.
Och utan att jag känner Seger speciellt nära så känns hon inte som någon som sprider positiv energi från bänken. Hon bör alltså ingå i startelvan, eller inte vara med alls.
Men jag vet att Seger är en av de starkaste ledarna i dagens lag. Det kommer således att krävas rejält med mod från den nya förbundskaptenen för att välja bort henne.

* Slutligen ett tips till de unga talanger, som drömmer om att bli landslagsspelare: satsa på att bli ytterback.
Det här tipset gäller både killar och tjejer. För vi har väldigt tunt beställt på positionen. Sannolikt mest för att de bästa spelarna i alla ungdomslag placeras i centrallinjen. Ytterbackar blir oftast de som inte duger till något annat.
Följden är att medan det ser ut att kunna bli mördande konkurrens på mittbackspositionen till hemma-EM så är kölistan till ytterbacksplatserna jobbigt kort. Den blir ännu kortare om Sara Thunebro gör allvar av sitt hot att sluta i landslaget.

Sverige i OS 2012, del 2 – betygen

Publicerad den av
2

Det är dags för den andra delen av två i min genomgång av Sveriges insats i OS. I del 1 hade jag ett lagperspektiv.
Nu är det dags för spelarbetygen. Jag har valt att köra med en tiogradig skala, mest för att en sådan ger lite mer spridning än den klassiska femgradiga.

Men innan betygen, här är Sveriges poängliga i OS:

1) Marie Hammarström  1+3
2) Lotta Schelin               2+0
Nilla Fischer                    2+0
4) Lisa Dahlkvist             1+0
Sofia Jakobsson             1+0
6) Lina Nilsson                0+1
Sara Thunebro                0+1
Caroline Seger                0+1
Notering: Jag har inte givit Sofia Jakobsson assist till Nilla Fischers 1–0-mål mot Sydafrika. Det hade hon nog kunnat få av snällare bedömare.

Och här är då betygen:

Tio
–

Nio
–

Åtta
–

Sju
–

Sara Thunebro

Sara Thunebro

Sex
* Sara Thunebro
Speltid: 360 minuter
Hon skulle vara ringrostig efter en säsong i Tyskland med mycket bänknötande. Men hon gjorde en stabil turnering, med matchen mot Japan som lysande höjdpunkt. Har sagt att hon överväger att sluta i landslaget nu. Känns inte som något bra beslut. ”Thunis” behövs även i hemma-EM.

Fem
* Marie Hammarström
Speltid: 334 minuter
Valet av Hammarström i startelvan ifrågasattes av många. Och visst, vid en första anblick kan det se kantigt och långsamt ut. Men skenet bedrar. För vänsteryttern blev faktiskt inte bara svensk poängdrottning. Med sin fina vänsterfot var hon inblandad i alla Sveriges tre mål mot kvalificerat motstånd. Dessutom gjorde Hammarström ett viktigt jobb i defensiven. En lagspelare som sällan får rubriker, men som är väldigt nyttig.

* Nilla Fischer
Speltid: 203 minuter
Lagkaptenen var en av få spelare som visade den järnvilja som krävs för att kunna gå hela vägen i ett mästerskap. Trots skadeproblem gjorde Fischer två mål, och hon var nära att göra ett tredje – och ta Sverige till förlängning i kvartsfinalen.

Emma Berglund

Emma Berglund

* Emma Berglund
Speltid: 360 minuter
Mittbacken var på många sätt truppens utropstecken. Lugn, stabil och positionssäker är hon helt klart en spelare att bygga framtidens mittförsvar kring. Är stark i luftrummet och således dessutom ett vapen på offensiva fasta situationer.

* Linda Sembrant
Speltid: 360 minuter
Gjorde precis som Berglund en stabil turnering. Sembrants brist på snabbhet syntes ibland, fast blev inte alls så kostsam som man kunde befara. Tvärtom spelade ”Sempan” smart och ställdes inte inför så många rena löpdueller. Är en duktig passningsspelare, och är också riktigt stark i luftrummet.

Fyra
* Lotta Schelin
Speltid: 343 minuter
Har fått mycket kritik, och var väl i viss mån en besvikelse. Mest för att vi ställde vårt stora hopp till henne, och hoppades att hon skulle få typ en åtta eller nia i betyg. Det levde inte Schelin upp till. Hon hade stora problem felvänd. Möjligen var hon plågad av sin vadskada.
Men man skall betänka att Schelin ofta lämnades helt ensam mot tre eller fyra backar. Och tittar man på höjdpunkter från de fyra matcherna ser man att hon ändå skapade några målchanser per match. Både åt sig själv, och åt laget.

* Thomas Dennerby
Med tanke på alla skador inför OS var det inget lätt lagbygge Dennerby hade. Sverige har inte direkt ett överflöd av spelare som klarar sig på högsta internationella nivå. Men Dennerby gjorde ändå ett klart godkänt jobb. Hans stora miss var valet av målvakt.

* Kosovare Asllani
Speltid: 139 minuter
Gjorde ett riktigt bra inhopp mot Japan, och hade andraassist till båda målen mot Kanada. Är en duktig, kreativ spelare. Men behöver nog bli ännu lite starkare för att klara sig på internationell nivå. Väger fortfarande lite för lätt i många dueller.

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Tre
* Lisa Dahlkvist
Speltid: 304 minuter
Viljan fanns där, och den håller högsta världsklass. ”Dala” försökte verkligen, men fick inte samma lyft som i VM. För det hackade i passningsspelet. Och så var hon olycklig i kvartsfinalen. Först missade hon ett fantastiskt nickläge vid ledning 1–0. Sedan var hon alldeles för passiv i förstaläget vid Frankrikes 2–1-mål.

* Annica Svensson
Speltid: 172 minuter
Defensivt skicklig. Klarade sig bra mot Japan, trots att japanskorna ofta kom med två eller tre spelare på hennes kant. Var nära att fixa fram en svensk straff i den matchen. Gjorde sedan en stabil insats i kvartsfinalen, där hon borde haft en assist på sitt fina inlägg till Dahlkvist.

* Sofia Jakobsson
Speltid: 316 minuter
Bra på att utmana sin back, och skaffa den lucka som krävs för att komma till skott. Men måste jobba mycket på passningsspelet. Hennes förstatouch håller nämligen inte internationell klass. Och för att kunna ta nästa steg behöver hon kunna vägga sig förbi motståndare också. Defensivt kändes hon vilsen som yttermittfältare.

* Johanna Almgren
Speltid: 120 minuter
Vårens skada ställde till det, och Almgren hittade inte tillbaka till den fina form hon hade i mars. Hon gjorde ett bra inhopp mot Kanada, där hon vann flera bollar, och spelade väl. Men missade chansen att bli matchvinnare.

Lina Nilsson

Lina Nilsson

Två
* Lina Nilsson
Speltid: 192 minuter
Hade ett fint assist till 1–0-målet mot Kanada, och är duktig i offensiven. Men en back som har så uppenbara problem med att försvara är inte redo för internationella mästerskap. Se bara hennes agerande vid Kanadas 1–2-reducering. Hon är alldeles för mycket bolltittare. Det är inte acceptabelt att helt missa Tancredis löpning där.

* Caroline Seger
Speltid: 360 minuter
Spelsystemet konstruerades för hennes skull. Men det stod tidigt klart att Seger inte klarar rollen som svensk tia. Hon är briljant i korta stunder, men försvinner sedan helt ur matcherna under alldeles för långa perioder. Och var inblandad i alldeles för få målchanser framåt. Föll dessutom hem i planen för mycket, och blev varken ett offensivt hot, eller understöd till Lotta Schelin.

* Hedvig Lindahl
Speltid: 360 minuter
Gjorde en utmärkt insats mot Japan. Men bjöd på tavlor både mot Sydafrika och Frankrike. Den första kostade inte så mycket, den andra gjorde att Sverige fick åka hem. Viktigast för en målvakt är att vara stabil, och ta alla bollar som man bör ta. Kan man krydda det med några kanonräddningar är det lysande. Lindahl tar tyvärr inte alla de bollar hon skall ta. Och då är betyget inte heller godkänt.

En
–

Antonia Göransson (speltid: 29 minuter) och Madelaine Edlund (8 minuter) spelade för kort tid för att få betyg. Sofia Lundgren och Malin Levenstad spelade inte alls.

Jag vill klargöra att jag sett matcherna på tv. Jag sätter egentligen helst inte betyg från tv:n, för man missar ganska många löpningar när man inte ser matcher live.

Sverige i OS 2012, del 1

Publicerad den av
1

OS är slut, och det känns tomt att inte ha ett gäng idrottshöjdpunkter på allra högsta nivå att se fram emot i kväll.
Men vem vet, om några dagar så kanske man har kommit in i vardagslunken igen?

Men jag är ju inte helt klar med OS ännu. Bland annat har jag ju utlovat en stor genomgång av den svenska insatsen.

En sådan har genomgång kan man göra på flera olika sätt. Jag har efter lite funderande valt att dels göra en analys av den lagmässiga insatsen. Dels en betygsättning av spelarna.
För betygssättningen har jag valt en tiogradig skala. Mest för att få lite mer spridning än vad det blivit om jag hade kört den klassiska, femgradiga. Men den delen kommer separat.

För här är genomgången av den mer lagmässiga insatsen. Och den var ganska mycket som jag väntat mig.
Minns att jag inför turneringen rankade Sverige som sjätte bästa lag. Efter OS är vi passerade av Kanada, och alltså nere på sjunde plats.

Jag trodde alltså på kvartsfinal, men förstås hoppades på bättre.
Högre förväntningar än så tycker jag inte att man kunde ha inför turneringen. För vårt nuvarande landslag är inget pålitligt semifinallag i VM och OS.

För låt oss skruva tillbaka klockan till början av juni förra året. Då hade vi turligt kvalat in till VM. För ni minns väl hur Charlotte Rohlin med två nickmål räddade oss borta mot Danmark hösten 2010?
Vi stod där inför VM med väldigt lågt ställda förväntningar. Många experter trodde att laget skulle få åka hem redan efter gruppspelet. Optimisterna pratade om kvartsfinal.

Jag tillhörde de med väldigt lågt ställda förväntningar. Jag hade i och för sig kollat schemat för grupptvåan, och trodde att det möjligen kunde bli en kvartsfinal i Dresden. Men sedan skulle jag och laget få åka hem.

Ni minns ju hur det slutade.

Svensk bronsglädje

Men minns ni vägen fram? För även om Sverige vann fem av sex matcher var det inte sprudlande champangefotboll vårt lag bjöd på. Först besegrades ett svagt Colombia med 1–0 efter en högst krampaktig insats. Sedan slog vi Nordkorea med 1–0. Spelmässigt var det många steg i rätt riktning, men hade inte Sara Thunebro agerat räddande ängel på mållinjen hade vi haft kniven mot strupen i avslutningsmatchen mot USA.

Just matchen mot USA ser många som en höjdpunkt. Och visst var den det, om vi bara tittar resultatmässigt. För sanningen är ju att det på många sätt var en turseger. Minns att TV4:s expertkommentator Pontus Kåmark fick löpa gatlopp för att han var kritisk i matchens slutskede. Men på vissa punkter hade han ju rätt. Spelmässigt var vi chanslösa i andra halvlek.

Mot Australien i kvartsfinalen hade vi 2–0 redan efter en kvart. Det hann i och för sig bli darrigt under en period. Men totalt sett var det en säker seger.
I semifinalen mot Japan fick vi en drömstart med tidigt ledningsmål. Men japanskorna nötte ner oss. Och när Hedvig Lindahl hade en usel dag så försvann chansen att försvara oss till final. Japan vann hur klart som helst med 3–1.

Bronsmatchen mot Frankriken var svängig. Vi var riktigt illa ute. Men till slut vann vi på ren vilja. Och förstås på ett kanonskott i krysset.

Men VM-bronset tog vi alltså inte i första hand på skönspel. Bronset var frukten av stenhårt arbete, vilja och ett par spelare som presterade på den absoluta toppen av sin förmåga. Lotta Schelin var lysande, Lisa Dahlkvist hade sitt livs fotbollsmånad och mittbackarna Sara Larsson och Rohlin var fantastiska.

Jag känner att den här tillbakablicken är nödvändig för att sätta årets prestation i rätt ljus. För sedan det överraskande VM-bronset hade fem meriterade spelare försvunnit ur startelvan.

Josefine Öqvist var gravid, Linda Forsberg hade tvingats sluta och duon Rohlin och Therese Sjögran var båda korsbandsskadade. Dessutom hade Sara Larsson så lite speltid efter sin hälskada att förbundskapten Thomas Dennerby inte vågade chansa med henne i truppen.

Halva det landslag som nästan ingen trodde på ett år tidigare var alltså borta. In hade fem spelare kommit som var mer eller mindre oprövade på högsta internationella nivå.
Trots det såg många nu plötsligt vårt lag som första utmanare till USA och Japan om OS-guldet. Jag förstod det inte inför OS, och gör det fortfarande inte.

För som jag ser det var Sveriges insats alltså varken bättre eller sämre än väntat. Det var godkänt, alltså en tvåa på femgradig skala. Det lyfte aldrig, men det var heller inget fiasko.

Jag tycker trots allt att Dennerby gjorde ett klart godkänt jobb inför och under OS. Det är väl målvaktsfrågan där vi inte alls är överens. Och så tycker jag att han borde ha spelat Annica Svensson som högerback i samtliga matcher. Men annars tycker jag inte att Dennerby gjorde några stora fel.
Det var helt enkelt hans spelarmaterial som inte höll högre klass.

Alla matcherna i OS följde ungefär samma formel. Det var bra, eller i alla fall ok, svenskt spel före paus – och ganska dåligt efter.
Jag tänkte inte på det så mycket i fjol. Men faktum var ju att Sverige även i VM inledde matcherna starkt, och blev sämre ju närmare slutsignalen vi kom.

När det pratas fysträning får man alltid höra hur bra tränade spelarna är. Men är de verkligen det?
För alla andra lag verkar ju ha bättre ork. Det hade varit spännande att se hur det ut i en jämförelse med de andra lagen. Det hade även varit intressant att se en jämförelse av löpmeter, dels internt mellan spelarna i laget, dels mot andra lags spelare.

Spelarkritiken kommer alltså i ett separat inlägg. Men jag kan ju redan nu konstatera att få svenska spelare presterade på den absoluta toppen av sin förmåga under OS. Det lyste inte om Lotta Schelin. Hedvig Lindahl gjorde avgörande misstag – inte avgörande räddningar. Lisa Dahlkvist var en bra bit från 2011 års VM-form, och så vidare.

Men positivt var att det nykomponerade mittbacksparet Emma Berglund och Linda Sembrant gjorde en utmärkt turnering. De fick minimal tid att spela ihop sig, men gjorde ett utmärkt arbete. Faktum är att de egentligen inte kan lastas för ett enda av de fem baklängesmål som vi åkte på.

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Defensivt såg det till stora delar rätt så okej ut. Fast det var ju det här med orken. För ju längre matcherna led, desto närmare eget mål hamnade vi.
Matchen mot Japan var ett typexempel. Vi stod upp fantastiskt bra i första halvlek. Men vi var egentligen illa ute från minut i den andra, och jag räknade till 7–2 (0–0) i japansk favör när det gällde heta målchanser.

Av de mål vi släppte in kom två på fasta situationer, två på fina inlägg och ett på en lobb från långt håll. Två av dem var rena målvaktsmisstag.

Offensiven följde samma mönster som defensiven. I upptakten av matcherna gjordes det många djupledslöpningar. Och det var många som ville ha bollen.
Starten på turneringen var makalös. Tre svenska mål på 21 minuter – en liknande rivstart har inget lag tidigare fått på ett mästerskap.
Men ju längre matcherna led, desto färre löpningar. Och det innebär ju dessutom färre spelalternativ för bollhållaren.

Med trötta spelare som har få spelalternativ är det logiskt att passningskvaliteten sjunker. Och då blir förstås anfallsspelet lidanade. Och Sverige gjorde sex mål i de första halvlekarna, men bara ett i de andra.
Mest frustrerande var att vi inte ens lyckades få till en sista anstormning mot Frankrike i kvartsfinalen. Utöver en målchans för Nilla Fischer orkade vi oroa fransyskorna alls efter paus.

Spelsystemet 4-2-3-1 har kritiserats efteråt. Och när det blir till 4-5-1 med en helt avskuren forward så är det inte bra. Men att det blev så är inte systemets fel, utan spelarnas. För de agerade inte som de borde.
Den som spelar centralt av de tre offensiva mittfältarna måste ligga högt i planen, och ge understöd åt forwarden. När Caroline Seger spelade i den rollen föll hon hem för långt, och hjälpte inte Lotta Schelin tillräckligt mycket.
Jämför med hur Louisa Necib jobbade i samma roll för Frankrike. Necib fanns hela tiden högt upp i planen, och var ett offensivt spelalternativ.

Med vår offensiva mittfältare för långt tillbaka i planen fick inte snabba duon Schelin och Sofia Jakobsson tillräckligt många djupledspassningar att jobba med.
Faktum var ju Sverige vassaste vapen offensivt sett var Marie Hammarström:s vänsterfot. Den var inblandad i fler än hälften av våra mål, bland annat alla de tre målen mot kvalificerat motstånd.

Marie Hammarström

Marie Hammarström

Känslan efter OS är att vi hade varit vassare i offensiven om vi hade spelat 4-4-2 med Schelin och Jakobsson som forwardspar. Hade jag varit förbundskapten hade jag i alla satsat på det.

Men hur jag ser på framtidens landslag får blir ett senare inlägg.

I det här inlägget återstår bara länkar till bildklipp med höjdpunkter från de fyra svenska matcherna. Klippen är förstås lätt svenskvänliga. För sett till det från Japanmatchen kan man ju tro att Sverige hängde med bra efter paus…

* Sverige–Frankrike 1–2
* Sverige–Kanada 2–2
* Sverige–Japan 0–0
* Sverige–Sydafrika 4–1

Handen på hjärtat, visst bör Sundhage nobba Sverige?

Publicerad den av
1

När skall Pia Sundhage ta över som svensk förbundskapten?

Frågan har varit uppe rätt ofta de senaste åren. Och sedan Sverige åkte ur OS i fredags har den blivit hyperaktuell. Så aktuell att den till och med lämnade sportsidorna och kom upp på ledarplats i Aftonbladet.

Aftonbladets ledare om Sundhage

Den här sidan var lämpligt nog inne i Aftonbladet i torsdags, alltså på finaldagen. I går hade sedan varje svensk tidning med lite självaktning sportkrönikor på samma tema.

Och i dag var Sundhage hos SVT och fick svara på frågor. Klippet finns här. Jag har inte sett det ännu, och det är 20 minuter långt.

Men jag har förstått att Sundhage återigen sa att det är en dröm att bli svensk förbundskapten. Men att hon också sa att hon skall prata med USA:s förbund i dag, och att hon har ett drömjobb som det är nu – och att resursfrågan är avgörande för hennes framtid där.

Sverige verkar alltså inte stå högst på hennes önskelista i nuläget.

Och jag tycker i så fall att det är helt rätt.

För jag tycker att det är hög tid att en kvinna får ta över som chefstränare i ett elitlag inom herrfotbollen. Inte för att jag tycker att allsvenskan är mer prestigefylld än OS och VM med USA, för det gör jag förstås inte – inte alls.
Men det finns barriärer som är viktigare att medaljer.

Jag tror att barriären bör brytas i Sverige – eller möjligen i USA. Och den kvinna som är närmast att göre det är just Pia Sundhage.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Så länge hon är kvar hos USA:s landslag är hennes marknadsvärde som högst. USA är bäst, har överlägset flest toppspelare, och dessutom inga riktigt stora mästerskap förrän VM om tre år. Det gör att Sundhage kommer att kunna leva på sitt OS-guld i flera år.

Tar hon över efter Thomas Dennerby som förbundskapten för det svenska landslaget kan marknadsvärdet däremot sjunka snabbt.
Visst kan Sverige ta EM-medalj nästa år. Men det är långt ifrån säkert. Och vid missad medalj är hon plötsligt väldigt långt ifrån glödhet.

Jag har förstått att Sundhage själv är sugen på att bryta barriären. Och för damfotbollen skulle det vara ett mycket viktigare steg än att Sverige får en ny förbundskapten.

Jag hoppas verkligen att någon klubb är beredd att ge Sundhage chansen. Gais hade ju mått bra av hennes entusiasm. Och Örebro. Plus ganska många fler.

Och efter det, när barriären är bruten – då vill jag att Pia Sundhage blir svensk förbundskapten. Visst vore det stort?

Fotboll som blir ljuv musik

Publicerad den av
2

Snart avspark i OS-finalen. Finaler blir förstås alltid klassiker. Så räkna med att även kvällens blir det.

Räkna också med att det kommer att göras musik om finalen.

En talangfull tjej som jag tror heter Abby O’Connor har nämligen skrivit en mängd egna texter om flera av USA:s OS-matcher.

Min favorit är ”Won’t End it Tied (USWNT)” om semifinalen mot Kanada. Musiken är Katy Perry:s ”The One That Got Away”.

Om samma match har O’Connor även skrivit den här texten till Justin Bieber:s ”Never Say Never”.

Och här, här, här och här är några låtar till.

Men det är inte bara supportrar som leker ihop musikvideos under OS.
Jag har tidigare inlägg länkat till USA:s landslags egen musikvideo, ”Party in the USA”.

Men USA är inte det enda laget i OS som har ägnat sin fritid till att sätta ihop musikvideos. Här är länkar till tre till:

* Storbritannien
* Kanada
* Nya Zeeland, Football Ferns

Det svenska laget har inte gjort någon video. Däremot har jag ju tidigare uppmärksammat Olivia Schough:s hyllningsvideo ”Fotbollsdamerna”.

Almgrens auktion mot cancer

Publicerad den av
Svara
Johanna Almgren

Johanna Almgren

Det är halvtid i bronsmatchen. Den första halvleken har varit chansfattig. Frankrike har haft mest boll, men har missat alldeles för många passningar på offensiv planhalva.

Kanada har legat bra i defensiven, och försökt kontra. Men mer än ett läge vardera har det inte blivit.

Därför tänker jag använda halvtidspausen för att lyfta Johanna Almgren:s auktion för att stötta Cancerfonden.

Det började häromdagen med att Almgren själv lade upp ett gäng OS-prylar, bland annat en egen matchtröja, till försäljning på sin blogg. Där började budgivningen i ganska liten utsträckning.

Men sedan dess har fler spelare lagt till saker. Caroline Seger, Malin Levenstad och Lotta Schelin samt Tobias Hysén och Anders Svensson tillhör dem som skänkt tröjor, skor och annat till auktionen.

Stort av alla spelarna.

Budgivningen pågår på bloggen fram till i morgon, klockan 12.00. Varför inte passa på att stötta kampen mot cancern, och samtidigt få en läcker, äkta OS-pryl?

Sundhage har också brister

Publicerad den av
2
Pia Sundhage

Pia Sundhage

För att undvika missförstånd vill jag direkt slå fast att jag är en stor beundrare av Pia Sundhage. Hon är en fantastisk människa, och en stor fotbollstränare.

Hon är alltid tillmötesgående när man träffar henne. Och att hon mitt under OS ställde upp och chattade på http://www.bt.se i en timma och 32 minuter är helt makalöst. Har du förresten missat chatten finns den här.

Jag skulle gärna alltså se att Sundhage tar över vårt landslag nu efter OS. Och jag hoppas verkligen att hon snart blir den första kvinnan att träna ett herrlag på elitnivå.

Men. Skulle det mot förmodan vara hon som är vår nästa förbundskapten innebär det inte automatiskt att Sverige blir världsettor. Inte ens nära.

Sundhage är en inspiratör och glädjespridare. Och hon har gedigna kunskaper i ämnet fotboll. Men hon kan inte trolla. Och hon tar inte alltid ut det allra bästa laget, eller truppen.

Sverige kommer inte att börja spela kortpassningsfotboll á la Japan bara för att vi får ny förbundskapten.
Minns att vi tog VM-brons i fjol på hårt arbete, en stark defensiv – och vassa kontringar. Den som tar över efter Thomas Dennerby gör förstås bäst i att bygga sitt spel kring de styrkor som finns i vårt landslag. Alltså stabilitet och kontringsspel.

Kollar vi på Sundhages jobb i USA är det inte på något sätt jämförbart med hur det skulle bli i Sverige. USA har en hel hög duktiga spelare i varenda åldersgrupp. De skulle säkert kunna sätta ihop fem–sex landslag som skulle kunna konkurrera om medaljer i OS.

Sverige har vissa åldersgrupper där inte en enda spelare håller på internationell nivå. Stor skillnad.

I USA har Sundhage kunnat handplocka spelare efter sin fotbollsfilosofi. I Sverige skulle hon i mycket större utsträckning få välja spelsätt efter spelarmaterialet.

Och trots att USA i morgon gör sin tredje raka stora mästerskapsfinal under Pia Sundhage så gör även hon misstag. Och omdiskuterade laguttagningar.
Det finns rätt många experter i USA som exempelvis inte håller med Sundhage om att den fyrbackslinje hon spelar med i OS är den bästa.

Och i OS nu har hon chansat med en extremt offensiv trupp. Den chansningen höll på att fälla laget i semifinalen.
För sedan truppens enda defensiva mittfältare, Shannon Boxx, fick problem med ena baklåret har USA:s lag blivit framtungt. Eller skall jag i stället säga att det är för offensivt balaserat, med hela sju spelare som är mer offensiva än defensiva.

I Boxx frånvaro spelar Carli Lloyd och Lauren Cheney på centralt mittfält. Båda är i första hand offensiva. Och ingen av dem lyckades få tag på Christine Sinclair i den farliga ytan mellan backlinje och mittfält senast.

Att USA dessutom har en omskolad forward i Kelley O’Hara som vänsterback utnyttjade också Kanada framgångsrikt. O’Hara brukar ju oftast mest få anfalla. Hon har sällan satts på svåra defensiva prov. Och när Kanada började ställa svåra frågor – då ställdes O’Hara svarslös flera gånger.

Offensivt bytte Sundhage spelsystem till 4-2-3-1 med Abby Wambach som ensam forward efter fjolårets VM. Trots att Alex Morgan var bättre än Wambach hela vintern så krävdes det en hel hög stormatcher från ”Baby Horse” – som hon kallas – innan hon fick sin välförtjänta startplats. Det var ju först i samband med Algarve Cup som Sundhage ändrade tillbaka till 4-4-2, och gav plats för både Morgan och Wambach.

Men trots att USA troligen får spela med sin framtunga uppställning även i torsdagens final så tror jag att de vinner. De vinner trots att Japan nu har sett var svagheterna finns.
Jag tror på Sundhages lag som guldmedaljörer eftersom offensiven är så stark att den kompenserar de defensiva bristerna.

Dags för Dennerby att lämna – men Seger borde ha väntat

Publicerad den av
Svara

Den viktigaste frågan kring landslaget den närmaste tiden lyder: Dennerby, eller inte Dennerby?

Frågan har varit uppe flera gånger tidigare, och har nu alltså blossat upp igen. Nytt är att den är initierad från spelarhåll den här gången. Caroline Seger sa rakt ut efter förlusten mot Frankrike att det kan vara dags för något nytt.

Uttalandet är intressant på många sätt. Så många att jag knappt vet var jag skall börja.

Caroline Seger

Caroline Seger

Men jag börjar med att hylla Segers mod. För låt oss spola tillbaka bandet till maj månad. Då skrev jag ett inlägg här på bloggen som väckte uppmärksamhet, Var är damfotbollens starka röster?

Efter det följde en debatt, där jag i det här inlägget lanserade just Seger som en tänkbar damfotbollsdebattör.

Nu har hon visat att hon i alla fall har modet att ge damfotbollen stora rubriker.

Men jag vet ändå inte om jag jublar så mycket över hennes tajming.

För jag kan spontant säga att min första tanke när jag läste om utspelen var att det kanske behövs en förbundskapten som vågar ta bort just Seger ur startelvan.
Mer om det senare.

Efter förlusten mot Frankrike hade jag helst sett att Seger rannsakat sig själv, och sina lagkamrater. För det var inte i första hand Thomas Dennerby:s fel att vi åkte ur OS. Det var spelarna som inte presterade.
Den berättigade tränarkritiken kunde Seger ha sparat till ett bättre tillfälle, där den dessutom fått större genomslag. För nu drunknade hennes utspel i all annan OS-bevakning.

Så till själva frågan om Dennerbys framtid. Jag är också av uppfattningen att det är dags att byta förbundskapten. Det behövs något nytt.

Fast sanningen är ju att jag i år inte har så hemskt mycket kritik att komma med mot förbundskaptenen.
Tvärtom har jag tyckt synd om Dennerby, vars jobb gjorts näst intill omöjligt av alla skador. Sanningen är ju att det lag han har att jobba med inte är bättre än så här.

För i vilken av årets landskamper har Sverige visat olympisk medaljkapacitet?

Visst har Dennerby gjort misstag. Det största är valet av sista utpost – att han stått fast vid Hedvig Lindahl. För tyvärr har ju hon gång på gång visat att hon inte är någon internationell toppmålvakt.

Medan USA, Japan, Frankrike, Tyskland med fler har målvakter som vinner matcher åt sina lag så kan jag inte minnas när Lindahl senast vann en viktig mästerskapsmatch åt Sverige. Har hon någonsin gjort det?
Visst, hon var väldigt bra mot USA i fjolårets VM. Fast den räknas inte, för i praktiken var det en betydelselös match.

Och vad värre är. Lindahl har gjort missar, som lett till att vi har förlorat viktiga matcher.

När man väljer sista utpost föredrar jag att man satsar på någon som är stabil, som sällan gör enkla misstag. Och därför förordar jag Kristin Hammarström.
Så vem som än blir förbundskapten efter OS, så hoppas jag att denne ger Göteborgs målvakt förtroendet.

Nu, med facit på hand kan man även ha synpunkter på Dennerbys spelsystem. Ju mer jag tänker på det, desto mer känns det som att det nog hade varit bättre att kört 4-4-2 med Lotta Schelin och Sofia Jakobsson som forwards. Och med Lisa Dahlkvist och Nilla Fischer som centrala mittfältare.
Fast det här är egentligen ingen kritik mot Dennerby. För med tanke på hur truppen såg ut i våras så förstår jag att han satsade på att köra med 4-2-3-1.

Han gjorde det för att göra plats för alla i trion Fischer, Dahlkvist och Caroline Seger, vilket kändes klokt.

Men det visade sig att Seger inte är tillräckligt bra för att klara uppgiften som nummer tio. Seger är bolltrygg, och hon håller ofta högsta världsklass i 10–15 minuter per match. Men kan hon inte åtminstone dubbla den tiden så tycker jag nog att hon snarare är en spelare för bänken än för startelvan. För jag håller Dahlkvist och Fischer högre än Seger.