I går samlades landslaget i Spanien, därmed är ett hyperintressant landslagsår i gång. Det som gör året hyperintressant är att det ju först är Pia Sundhage:s sista vår som förbundskapten, sedan EM-slutspel och därefter kommer Peter Gerhardsson in och skall sätta sin prägel på laget lagom till VM-kvalet.
Men innan jag går in på landslaget några ord om lördagens franska toppmöte. Jag har inte sett matchen, och förstår att Stina Blackstenius kanske inte gjorde någon toppinsats, rent spelmässigt sett. Men Blackstenius har visat sig vara en makalös vinnare. En spelare som är bäst när det gäller.
För kan man göra en bättre debut i franska ligan än att sänka PSG med ett 2–1-mål i 88:e minuten? Det är bara att buga sig, ta av hatten och så vidare. Har ni inte sett målet finns det här:
Som grädde på moset gjorde ju dessutom Sofia Jakobsson Montpelliers första mål till 1–1. Det var Jakobssons 14:e ligamål den här säsongen. Hon behåller därmed ledningen i skytteligan, ett mål före Eugenie Le Sommer.
Det är lite oklart vilken betydelse Montpelliers seger har för ligan. På franska förbundets hemsida står PSG på 30 poäng, lika många som Lyon och Montpellier. Det tyder på att det ännu inte är helt säkert att Parislaget kommer att tappa segern mot Albi plus ytterligare en poäng.
Om PSG slipper poängavdrag får Montpellier trots allt svårt att ta en Champions Leagueplats. Men blir det poängavdrag ligger svensklaget nu mycket väl till för att sno andraplatsen.
Det om franska ligan. Nu tillbaka till landslaget. I går prisades det som Årets lag vid Idrottsgalan. Det är förstås värt en gratulation.
Vid galor är det bara medaljer och titlar som gäller. Samma sak när man tittar tillbaka på gamla tider. Hur medaljerna har bärgats spelar mindre roll.
Så när man om tio år ser tillbaka på Pia Sundhages tid som svensk förbundskapten är det OS-finalen man kommer att komma ihåg. Inte att Sverige har haft sin sämsta ranking någonsin och gjort sitt sämsta mästerskap någonsin under Sundhage. Inte heller att Sverige blivit grupptreor två gånger samt att hon bara lyckats leda vårt landslag till en trepoängare på tio matcher i världsomspännande mästerskap.
Skulle nu Sundhage kröna sin tid på jobbet med en EM-final i sommar kommer hon att lämna posten som tidernas mest framgångsrika svenska förbundskapten. Det känns väldigt konstigt med tanke på hur hon misslyckats med att utveckla laget rent spelmässigt.
Nu har hon dock en sista chans att även lyckas få till ett bra spel. Att få till ett lag som kan vinna matcher, inte bara ett lag som är bra på att inte förlora.
Som det sett ut det senaste året ser jag Sverige som fjärdehansfavorit i EM. Tyskland, Frankrike och England känns alla som klart starkare lag på pappret. Kollar man in den senaste publicerade Europarankingen ligger dessutom Norge före oss.
Att det är just England och Norge som väntar nu i januarilandskamperna känns ju därför väldigt intressant. Och här var det nära att jag hade skrivit så här: ”Synd bara att vi som är intresserade inte kommer att kunna se matcherna.”
Men.
När jag nu surfade in på svenskfotboll.se för att kolla om någon kanal huggit på matcherna möttes jag av det glädjande beskedet att förbundet kommer att sända båda två. Jag har ju gnällt massor av gånger på förbundet för att de tidigare inte sänt den här typen av matcher.
Nu blir det äntligen premiär. Det är verkligen otroligt kul.
Inte minst för att det blir spännande att se hur Sundhage väljer att spela, och om/hur hon kommer att använda Katrin Schmidt.
På förhand känns det som att Sverige måste ha maximalt flyt om det skall bli ny mästerskapssuccé till sommaren. Likadant flyt som i OS. För när man tittar tillbaka på silvret i Rio är det ju faktiskt så att slutspelslottningen var lite av jackpot. I kvartsfinalen väntade USA, ett lag som Sverige haft relativt lätt för på senare tid. Ett lag som dessutom hade lite skadeproblem – och allt att förlora.
Och i semifinalen väntade ett hemmalag som vunnit mot Sverige med 5–1 i gruppspelet och också hade allt att förlora. Sedan gruppmatchen hade viktiga Cristiane fått skadeproblem.
Sundhage verkar ju vara en person som är kompis med Fru Fortuna, så kanske att det kan bli svensk succé i Nederländerna till sommaren.
När jag träffade vår förbundskapten för en intervju i december frågade jag henne om hur hon tänker när hon bygger ett lag. Det blev ett otroligt långt och ganska svårläst svar. Sundhage är ju speciell eftersom hon hoppar mellan resonemang och ibland avbryter sig själv med inskjutna satser.
Jag tänkte ändå att någon kanske är intresserad av vad hon sa, så här är svaret i sin helhet. Det innehåller trots allt en del intressant ledtrådar kring hur hon tänker:
”Det beror det på vilka spelar vi har. Om du tänker på att få ut det mesta utav fotbollsspelare. När jag kom 2013 är Lotta (Schelin) i ropet och (Caroline) Seger i ropet, att försöka hitta deras bästa position. Och sedan är det ju några fotbollsspelare som inte hamnar på sin bästa position, men vad kan passa? Där börjar själva, vad är materialet, vad är att tillgå? Och när jag då upptäcker att det är väldigt mycket speed, mer än i USA faktiskt, det är bara att rabbla upp de snabba fotbollsspelarna som skall sättas i bra positioner. Då funderar jag över spelarna, rollen och hur kan få ihop det här. Sedan fladdrar det i väg i spelidén då, om man börjar med anfallsspelet.”
”Jag har hela tiden, jag var i USA där det är mycket markeringsinslag. Vi spelar någon form av positionsförsvar, det är jag uppvuxen med – efter ett tag – vi hade ju libero på min tid. Men när jag kom till USA, tänkte jag att ‘Jag är bättre på att lära när det gäller 4-4-2’, och jag började i den änden när det gäller försvarsspelet.”
”Sedan kan man spela annorlunda i anfallsspelet, det är olika utgångspositioner så. Och det har jag tagit med mig, att, och det kommer att bli så här under, förmodligen under EM, för det finns, man kan ringa in två och två och du har ett förhållandesätt till andra, och det kanske inte är det enkla sättet att lära eller att förstärka att förädla, men för mig är det det. Jag är uppvuxen med det, jag kan tänka mig vilka frågor som kommer, vilka problem som uppstår, bla bla bla så.”
”När jag då har fladdrat iväg i anfallsspelet, man kan göra så här, vad är tendenserna inom damfotbollen? Och så börjar jag: ‘Okej, försvarsspelet kommer att se ut så här,’ och det är ganska lätt för svenska spelare att förstå, de kan sitt 4-4-2. När det spelas anfall mot försvar tittar vi på avstånd, avstånd och den stora frågan är att sätta press, hur fort det går och ta den pressen eller vara noga med avstånd. Antingen in i press eller avståndet. Vi säger så här, var är hotet, i straffområdet och utanför straffområdet gör vi många olika saker, reglerna är klara. Jag tycker att det är ganska givet, de skall bara göra som vi säger. Därför blir det dåligt ibland, jag menar om du tänker det här målet mot Australien, den långa passningen. Vi står ju rätt, men vi agerar sent. Så de principerna, när vi fått ett lugn i det här så vill vi gärna.”
”Nu har vi kommit till det, vad är det bästa för vårt anfallsspel, och om jag har pratat om speed, för det går i vågor, var är vi lyckosamma, hur skapar vi målchanser, vi pratar om några siffror, nollvision att tappa boll där, eller antal löpningar i straffområdet, det skall vara över 100, kan det blir ännu fler. Har antalet passningar inom laget betydelse eller inte, så vi använder alltså statistiken. När det gäller nu, med det läge vi är med anfallsspelet så vrider och vänder vi på en massa saker för vi börjar i den änden med kantspelet. Och tittar man på en bild som kommer tillbaka till mig gång efter annan det är när Tysklands sistapassning i sista tredjedelen, den kommer från hela 65 meter, eller 68 – pang, bom, hela vägen. Vi har på kanterna, och det är inte så att den går ut så, utan den går ganska rakt. Alltså vi använder kanterna och speed. Tittar man på Brasilien när de spelar mot Kanada i match om tredje pris, då har de också överallt, fram och tillbaka, tekniska fotbollsspelare. Medan Kanada har rakt, den bilden kommer tillbaka till mig gång efter annan.”
”Håkan Ericson sa på presskonferensen (när januaritruppen presenterades) att ‘avslutande passning från centrala delen, det var det som…’ Då funderar jag på ‘vad har vi?’ Det är frågan om vi har de spelarna, precis nu, vi har inte tänkt färdigt, men var är vi framgångsrika, jo det är med vår speed och snett inåt bakåt. Men att bara gå direkt dit, det är för enkelt, de har läst oss nu. Så vi behöver först spela ut, in och ut igen. I stället för att få en rak passning skall det vara mycket mer vinkel. Det vi kommer att jobba jättemycket med är spelvändningar. För alla lag är så välorganiserade i dag och damfotbollen blir mycket mer organiserad i försvarsspelet, och då behöver vi spelvändningar. När vi tittar på anfallsspelet så är det lite roligt då för att, för att komma dit ut så måste vi få motståndarna att vara lite smalare, vi måste spela in. Och det där när vi spelar in, och tappar boll – helvete. Men spelar vi in och det blir större yta här ute och bollen ut igen – då är det bingo. Och det är det här vi skall försöka reda ut hur mycket kan vi spela in, eller skall vi gå rätt på betan dårå. Hela det här är ju en lång process.”
”Jag fick en väldigt bra fråga: ‘Om inte Sverige har de tekniska spelarna, vad innebär det för att spela in?’ Det är en väldigt bra fråga, och då är frågan hur kan vi hjälpa när vi letar, vi behöver något som heter återerövring, vi behöver bli bättre på det, för bollen kommer att slås fel någon gång, ta tillbaka den, och då måste vi ha närhet till spelare, så det vet vi med all säkerhet. Och så tänker vi så här, ja vi skall ha närhet, men vad faan vi skall ju vända spelet också, vi skall hinna med det också. Det här med vända spelet, då isolerar du en spelare där borta, skall de hinna över – hm, ibland, ibland inte, så det blir nästan motsatsförhållanden då vad.”
”Jag har precis sett om OS-matchen Brasilien–Kanada och jag tycker inte att det var någon bra fotbollsmatch, om man tänker på kvalitet, vad jag hoppas på skall bli nästa läge i damfotbollen. Men Kanada, de vet precis vad de skall göra. De spelar tufft och de tar vara på sina målchanser. Och det lär alla lag behöva göra, vi får ju inte så många målchanser, frågan är om vi kan skapa fler. Men det hela är en process alltså, och att ställa frågor till spelarna, vad behöver du i anfallsspelet? I försvarsspelet är det ganska, jag skall inte säga svart och vitt, men det är på ett annat sätt i alla fall.”
Dina trupper, går du mycket på hur spelarna passar ihop, eller är det de 25 bästa spelarna i Sverige du tycker du har tagit ut nu?
”Som du kanske har märkt har vi olika uttagningar varje gång, det är knappt samma någon gång. Och det är medvetet för jag vill förändra gruppen, och vi vet var vi har. Jag skall ta ett exempel, Josefine Johansson nu, hon är inte med, vi vet vad vi får av henne ganska väl, så skulle något hända eller någon inte spela bra fotboll vet vi vad vi får. Men nu prövar vi någonting annat, det är själva uttagningen. Det andra är att startelvan, då gäller det att hitta vilka spelare som passar ihop. Mer så än att detta är de tre bästa mittfältarna. För det måste finnas en balans i laget också, så klart. Jag börjar lite, defensivt–offensivt, men det defensiva det kan dom, om de bara ändrar lite grand inställning här inne och förväntning. Och vi behöver mer av offensiva kvaliteter, tycker jag. För att vi har offensiva spelare som Lotta, vad har hon? 80/20 kanske? Men i spelet så var det tvärtom, i hur hon spelar, så man kan inte bara titta på spelarens egenskap, du måste också lägga till spelarens roll också.”
En blogg om internationell damfotboll 