Etikettarkiv: Kim Little

En tråkig men ändå positiv 0–0-match

Publicerad den av
2

Så här en stund efter den dödstråkiga andra halvleken mellan Sverige och Kina är det lätt att vara kritisk och negativ.

Men kan ni tänka er, i dag är jag ändå rätt positiv. Klart mycket mer positiv än de spelare, ledare och tv-experter som man hört uttala sig om dagens svenska 0–0-insats.

Jag har nämligen sett en hel del lovande saker under de här två inledande landskamperna i Algarve cup. Och trots att den svenska finalchansen är mycket liten inför måndagens avslutande matcher är det länge sedan jag var så positiv över det svenska spelet.

Det är ju inte nu i Algarve vi skall vara som bäst. Vi skall hitta ett vägvinnande spel till sommarens EM, och jag hoppas att Pia Sundhage och Lilie Persson ser samma saker som jag.

Pia Sundhage och Lilie Persson

Pia Sundhage och Lilie Persson

Vad är det då som jag har sett som gör mig positiv? Jo, först och främst två hållna nollor mot lag som var i kvartsfinal både vid VM 2015 och i fjolårets OS-turnering. Kina åkte ur VM 2015 med 1–0 mot USA och man åkte ur OS 2016 med 1–0 mot Tyskland, det är alltså en stark motståndare, som sällan släpper in många mål.

De båda svenska nollorna har inte varit extremt tursamma, utan det känns som att Sundhage äntligen har lyckats hitta en grundtrygghet i sitt lag. En grundtrygghet som ju exempelvis inte fanns i fjolårets OS-turnering. I dag skapade bara Kina en målchans mot det uppställa svenska försvaret.

Två andra väldigt positiva saker i dag var att jag såg en Caroline Seger som hela tiden försökte spela bollen framåt, och en fortsatt pigg Lotta Schelin. Jag hade totalt 5–2 i klara målchanser till Sverige, alla från den första halvleken och tre av de svenska kom på hörnor.

Caroline Seger

Caroline Seger

Nu var det ju tillfälligt avbrott på SVT under matchens tio första minuter så jag kan ha missat något, men det verkar inte som att det skapades något farligt i någon riktning under de minuterna.

Den första halvleken tyckte jag i stora drag var väldigt bra. Jag var klart med positiv i halvtid än Seger och Lilie Persson, när de intervjuades av SVT. Båda var kritiska mot uppspelen, och visst håller jag med om att det var för dålig klass på ”förstaserven” flera gånger.

De svenska spelarna slarvade med enkla passningar på egen planhalva flera gånger. Dessutom spelade backarna med alldeles för hög risktagning många gånger. Ofta handlade det dessutom om ett väldigt onödigt risktagande, eftersom man slog svåra passningar i situationer där bollmottagaren ändå var felvänd. Risker kan man ta i uppspelsfasen om passningen kan leda till en målchans. Annars bör man jobba med riskminimering i backlinjen under uppspelsfas.

Men det fanns även en hel del positivt i uppspelsfasen, som Magdalena Eriksson:s långa uppspel. Den här gången var det inga ”lycka till-bollar”, utan oftast passningar med bra adress. Eriksson visade att hon vill vara första utmanare till ordinarie mittbacksparet Nilla Fischer och Linda Sembrant.

Det som gör mig mest hoppfull efter de här två matcherna är ändå hur det sett ut när Sundhage minskat ner på antalet djupledslöpare på planen och i stället satsat på fler boll- och passningssäkra spelare. Under de perioderna Sverige bara haft två djupledslöpare på planen har laget varit bra och skapat mycket. Jag tänker dels på den första halvtimmen av den andra halvleken mot Australien, dels på den första halvleken i dag.

Att matcherna blir lite ryckiga beror ju på att spelschemat är tajt och man måste rulla på spelare för att inte utsätta dem för extremt skaderisk. Det positiva här är ju att många spelare får chansen att visa upp sig, och att Sundhage får möjlighet att testa att spelar olika spelare tillsammans. Hittills tycker jag att hon har matchat sin trupp smart och bra i Algarve.

Två spelare som har stärkt sina aktier rätt rejält hittills är Schelin och Hanna Folkesson. Jag hade gärna sett ett mittfält med Folkesson, Seger, Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist bakom Schelin och Fridolina Rolfö i sista matchen i turneringen. Det tycker jag känns som absolut bästa offensiva uppställningen just nu.

Det tror jag också är den uppställning som skulle ha bäst möjlighet att föra en match, vilket ju är något vårt lag av tradition har väldigt svårt med.

I den andra matchen i vår grupp vann Australien med 3–2 mot Nederländerna efter 3–0 i paus. Alla The Matildas mål kom på fasta situationer, antagligen bara för att täppa till käften på mig efter förra inlägget…

Vid Emily Gielnik:s hörna rakt i mål till 1–0 fick Australien både hjälp av vinden och av en svag målvaktsinsats från Loes Geurts. Gielnicks frisparksmål och Alanna Kennedy:s nick är däremot båda högklassiga. Det är även Sherida Spitse:s frispark till 3–2.

Resultaten innebär att Sverige leder gruppen, men får svårt att nå finalen. Det är ju de två bästa gruppsegrarna som får spela final och Spanien och Kanada står båda på full poäng. Kanada vann med 2–1 mot Ryssland i dag och känns redan i praktiken finalklart, de har ju kvar att möta slagpåsen Portugal i sista matchen.

För Spanien väntar Island på måndag, en match där spanjorskorna får räknas som storfavoriter. I dag besegrade man nämligen Norge med klara 3–0. Ett respektingivande resultat, även om norskorna bytt ut stora delar av sitt lag från onsdagens 1–1-match mot Island.

I övrigt i Algarve i dag har Japan besegrat Island med 2–0. Den lilla U20-VM-stjärnan Yui Hasegawa gjorde båda målen, de går att se här. Dessutom gjorde Danmark hela 6–0 på Portugal.

I Cypern cup är Belgien lite av skrällgänget. I dag besegrade man Sveriges blivande EM-motståndare Italien med hela 4–1.

https://www.youtube.com/watch?v=g8SEDy3Bw54

Jag den sista halvtimman. Där satte italienskorna en mycket hög men farlig press, för när belgiskorna kom förbi blev det vidöppet. Det var också Belgien som hade de farliga målchanserna – och gjorde ett snyggt mål – under den kvarten.

Belgien inledde med att spela 2–2 mot Schweiz, och har nu chans att ta sig till final. I Cypern cup har nämligen inget lag fler än fyra poäng efter två gruppomgångar. Målen från Belgien–Schweiz går att se här:

https://www.youtube.com/watch?v=B0A1xH0Dr5o

Just Belgien och Schweiz samt Österrike, Sydkorea, Irland och Wales står på fyra poäng med en gruppmatch kvar att spela.

Målen från onsdagens match mellan Skottland och Nya Zeeland finns på klippet nedan, det handlar om mål från Jane Ross, Erin Cuthbert och Kim Little för skotskorna samt Rosie White och Amber Hearn för Football Ferns.

 

En kombinerad fram- och tillbakablick

Publicerad den av
Svara

Det har blivit hög tid att sammanfatta det landslagsuppehåll som löpt över delar av de två senaste veckorna. Men först en liten koll på vad som händer i helgen.

Det är en rätt lugn lördag, med få matcher i toppligorna. Ett undantag är Bayern München–Duisburg som sänds på aktuell länk klockan 14.00. I övrigt händer det mest intressanta i andraligorna under lördagen. Jag tänker dels på att avgörandet närmar sig i elitettan, dels på att matchen Everton–Bristol City kan bli helt avgörande för vilken av klubbarna som går upp i högsta engelska ligan.

I elitettan säkrar Hammarby en omedelbar återkomst till damallsvenskan om Stockholmslaget tar fler poäng än Växjö i morgon. Annars kommer kampen leva in i slutomgången. I den näst sist omgången åker Hammarby till ett Sundsvall där hemmalaget slåss för nytt kontrakt, medan Växjö besöker formstarka Kungsbacka.

I botten blir det antingen QBIK eller Sundsvall som följer med Älta och Sunnanå ner i division I. Läget är rätt dystert för QBIK som är tre poäng bakom Sundsvall och har två svåra matcher kvar; LB07 borta och Hovås Billdal hemma.

Det om lördagen, nu till söndagens matcher. Och det är då det händer, bland annat är det full omgång i damallsvenskan. Men även några intressanta toppmatcher utomlands, som:

14.00: Wolfsburg–Frankfurt.
14.00 Stabaek–LSK – LSK kan säkra ligaguldet.
15.00 PSG–Montpellier.

Men det är förstås damallsvenskan som står i mitt fokus, och i första hand är det ju bottenstriden som är intressant. Där startar Umeå–Göteborg och Kvarnsveden–Kristianstad 14.00 medan Mallbacken–Linköping drar igång en timme senare.

Alla de tre bottenlagen slår ur rejält underläge på söndag. I våras hade jag givit Kristianstad bra poängchans i Borlänge, men i höst har Kvarnsveden varit så starkt att hemmalaget får räknas som rätt stora favoriter. Noterbart är ju att Tabitha Chawinga varit glödhet sedan klubben förstärkte sin offensiv. Forwarden från Malawi har gjort mål i de fem senaste allsvenska matcherna och är nu uppe på tredje plats i den damallsvenska skytteligan. Starkt.

Jobbigast läge har trots allt Mallbacken, men laget har långt ifrån givit upp. Här kan man höra hur Julia Karlernäs ser på klubbens chanser att hänga kvar i högsta serien.

I övrigt från damallsvenskan noteras ett par viktiga kontraktsförlängningar. Mest anmärkningsvärt är väl att Lisa Dahlkvist blir kvar i Örebro även över 2017 års säsong.

Även Kvarnsveden är i full gång med att förlänga med sina nyckelspelare. I går blev det klart att sommarvärvningen från Ghana, Elizabeth Addo, stannar i Borlängeklubben i ytterligare två säsonger. Kvarnsveden har ju sedan tidigare gjort klart med Chawinga för 2017. Man jobbar även på att behålla amerikanskorna Tiffany Weimer och Megan Toohey. Dessutom har man nu besök av slovenska landslagsspelaren Lara Ivanuša.

I övrigt på spelarfronten väntas Stina Blackstenius lämna besked om sin fotbollsframtid under den närmaste veckan. Det blir ju ett högst intressant besked.

Blackstenius är ju för övrigt en av de svenska spelare som snart åker till Papua Nya Guinea för F20-VM. Trupperna börjar presenteras en efter en till mästerskapet, hela den svenska finns här. Den innehåller som bekant varken spelare från Rosengård eller Eskilstuna.

Tyvärr är det fler lag än Sverige som saknar bärande spelare. När Kanadas trupp presenterades fanns tyvärr inte storstjärnan Jessie Fleming med. Även Tyskland saknar sitt stora affischnamn, Pauline Bremer. Tyskorna har även drabbats av ett tungt avbräck då Leverkusens Nina Ehegötz dragit av korsbandet och missar såväl F20-VM som resten av säsongen.

Apropå F20-VM har vi en svensk huvuddomare med där också, Sara Persson. Henne träffade jag för en intervju i går. Den går att läsa här.

Innan det är dags för att gå igenom alla landskamper snubblade jag över en alarmerande text i DT, Dalarnas Tidningar. Den handlar om att juniorfotbollen snart är död i Dalarna, framför allt på flicksidan. Bland annat står det att:

”I flickornas F17-serie anmäldes elva lag inför seriepremiär, men bara fem fullföljde till sista omgången.”

Det var verkligen ingen rolig läsning.

Det var väldigt mycket roligare för damfotbollen i Portugal i tisdags. Då kvalade landslaget som 16:e och sista lag in till nästa års EM-slutspel. Fast det satt riktigt hårt åt i playoffmötet med Rumänien.

Båda matcherna slutade 0–0 efter 90 minuter. Och utan att ha sett tisdagens returmatch i Rumänien kan man nog slå fast att det var två jämnstarka lag som drabbade samman. Det var nämligen 14–14 i avslut, 6–6 i avslut mot mål och 10–8 i hörnor.

I förlängningen kom äntligen målen – ett åt vardera håll. Det innebär alltså att Portugal tar EM-platsen, på fler bortamål. Här ser man Portugals avgörande mål och lite firande på slutsignalen:

Utöver playoffmatchen mot EM har det spelats flera intressanta vänskapslandskamper de senaste dagarna. I en av dem drabbade två av de tre största guldfavoriterna, England och Frankrike, samman. Det mötet slutade 0–0:

Eftersom England inte var med i OS är det lätt att glömma bort fjolårets VM-bronslag. Men de har varit starkt hela det senaste året, och i tisdags vann man borta mot ett allt bättre Spanien med 2–1. Det var spanjorskornas första förlust sedan fjolårets VM och första hemmaförlust sedan januari 2014.

Även Nederländerna är ett lag som blir allt starkare. Minns hur nära det var att de snodde vår OS-plats i våras. Den senaste veckan har de har spelat två matcher. Det blev 4–2-förlust mot Tyskland och så krossade man Skottland med hela 7–0.

Skotskorna saknade i och för sig Kim Little. Men framför allt saknade man defensiv stabilitet. Faktum är ju att det skotska målvakts- och backlinjespelet stundtals var upprörande dåligt…

Ytterligare ett lag på frammarsch är Belgien. Under landslagsfönstret har man slagit Ryssland i två matcher, 3–0 och 3–1. De båda lagen finns i den lägsta lottningspotten när EM lottas den 8 november. Det känns väl ganska självklart att man hellre möter ryskorna än belgiskorna.

Höjdpunkter från de båda matcherna finns här:

https://www.youtube.com/watch?v=YZvhglCwPzQ

https://www.youtube.com/watch?v=Tphd8ycsL3k

Danmark och Island var i Kina för en fyrnationsturnering som även innehöll värdnationen och Uzbekistan. Det sistnämnda landet har inte gjort sig känt som någon stor damfotbollsnation, och föll också i alla tre matcherna. Men det blev bara 1–2 mot danskorna och 0–1 mot isländskorna, så Uzbekistan kanske är på gång att flytta fram sina positioner.

Kina vann turneringen på sju poäng, en före Danmark och tre före Island. Kinas segermål i den informella finalen (1–0-seger mot danskorna) gjordes av skickliga speluppläggaren Ren Guixin – alltså hon som missade OS på grund av en lårskada.

Slutligen till USA, där Jill Ellis nybygge tog två fyramålssegrar mot Schweiz, båda gångerna efter att det varit oavgjort i paus. Den första matchen slutade 4–0:

Och den andra matchen slutade 5–1:

Den bästa nyheten kring damfotbollen i USA är ändå inte de där resultaten, utan den här. Alltså uppgiften om att det verkar kunna sluta bra för Lauren Holiday, som nyligen genomgått en operation för hjärntumör.

Little flyttar ”hem” till Arsenal

Publicerad den av
Svara

Silly season har inte startat ännu, men Arsenal har redan gjort en av vinterns bästa värvningar. Man har nämligen gjort klart med Seattles lilla storstjärna Kim Little.

Skotska Little är 26 år spelade för just Arsenal perioden 2008–13. Nu återvänder hon till Londonklubben från och med januari. Den här värvningen är en maktdemonstration från Arsenal, framför allt gentemot sina engelska huvudkonkurrenter Manchester City och Chelsea. Men egentligen också mot alla storklubbar i världen. För jag gissar att i princip varenda en skulle vilja ha Little i sin trupp.

För amerikanska NWSL var det ett jättetapp. Man har på två säsonger nu tappat två av sina tre främsta offensiva spelfördelare i Little och Lauren Holiday. Kvar är Carli Lloyd, som ju dock blir 35 nästa år och sannolikt börjar se slutet på sin karriär.

I övrigt i dag har semifinalerna i F17-VM avgjorts. Det blir en rent asiatisk final sedan Japan besegrat Spanien med 3–0…

och Nordkorea betvingat Venezuela med samma siffror:

Göteborg, Vittsjö, Barsley, Boquete och Röddik

Publicerad den av
6

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har tyvärr inte kunnat vara på plats på så många damallsvenska matcher som jag hoppats hittills i år. Jag har huvudsakligen fått förlita mig till damallsvenskan.tv. Men i förra omgången var jag och såg Göteborg–Vittsjö. Det är därifrån bilderna i bildspelet ovan kommer.

Det var en jämn match, där slutresultatet 2–2 kändes logiskt och rättvisande. Tyvärr blev det en omgång där båda de matcherna jag koncentrerade mig på innehöll tveksamma domarinsatser.

Så var det på Valhalla, och så var det i matchen Umeå–Kristianstad. I Göteborg var det Vittsjö och framför allt Nkemjika Ezurike som drabbades. Som jag ser det skulle hon haft en solklar straff i slutet av den första halvleken. I stället fick hon gult kort för protest.

I Umeå var min uppfattning att hemmalaget skulle ha haft två straffar. Men domare som blåser för skitsaker ute på planen har tyvärr ofta tio gånger högre tröskel i straffområdet. Det är inte rimligt.

Tyvärr är min bild att orsaken ligger i att domarstandarden är för dålig. Domarna behärskar inte situationen, är osäkra – och struntar i att blåsa för solklara straffar för att de inte vill avgöra matcher. Men genom att undvika att blåsa straffar avgör de ju ändå matcherna. Tråkigt.

Vi får hoppas på bättre domarinsatser i helgen. Då är det för övrigt returmöte mellan Vittsjö och Göteborg. Där får vi även hoppas att Elin Rubensson är i spelbart skick. Det var ju trots allt lite oroväckande att hon tvingades vila förra helgen, en månad innan avspark i OS.

I övrigt i helgen är det två riktiga sexpoängsmatcher. Så länge det är så tätt i bottenstriden som det är nu kommer det att spelas sådana matcher i varenda omgång. Den här omgången är det Kristianstad–Djurgården i morgon och Kif Örebro–Mallbacken på söndag.

I morgondagens match har gästerna chansen att skapa distans till nedflyttningsstrecket och slippa vara akut indraget i nedflyttningsstriden under OS-uppehållet.

På söndag är det returmatchen mellan Kif Örebro och Mallbacken som är den där två nedflyttningshotade lag drabbar samman. Nya bloggen Hattrick hade för övrigt räknat på hur det gått i alla inbördes möten mellan laget på undre tabellhalvan.

Där har just Mallbacken varit sämst. De har så här långt tre kryss och två förluster mot bottenkollegorna. De siffrorna behöver nog värmländskorna förbättra i höst om de skall vara kvar i damallsvenskan även 2017. Kif Örebro är bäst i jämförelsen. De har nio poäng via två segrar och tre kryss mot övriga bottenlag. Viktigt.

Själv tänkte jag strunta i bottenstriden i helgen och istället ta en sväng till Linköping på söndag. Där spelar tabelltvåan LFC mot trean Piteå. Där spelar även en tredjedel av den svenska OS-truppen.

Under OS-uppehållet får Linköping för övrigt besök av färska spanska Copa dela Reina-mästarinnorna Atletico Madrid. Kanske att publiken då bjuds på ett sådant här konstnummer från Sonia Bermudez:

https://twitter.com/Futfem/status/746657110474227712

Atletico skall även till Eskilstuna för vänskapsmatch. United spelar sin match i aktuell omgång på måndag, hemma mot Umeå. I Eskilstuna verkar det finnas en debatt kring lagets utländska spelare.

En debatt som fått lagkaptenen Vaila Barsley att på Facebook ta bladet från munnen. Inlägget har rubriken:

”Jag är trött på att klassas som import”.

Läs det gärna, det är läsvärt.

När det gäller Eskilstuna kom i veckan nyheten om att stan kommer att få ett elitlag inom herrfotbollen, kanske till och med ett herrallsvenskt lag till nästa år. Hade jag suttit med i Uniteds ledning hade jag tyckt att det var rätt dåliga nyheter.

Förutom att kampen om kommunens sponsorer kommer att bli tuffare är ju nämligen risken uppenbar att damfotbollen kommer att hamna i skymundan. Och då riskerar man att tappa delar av sin stora publik, vilket vore vansinnigt tråkigt.

Men för Eskilstuna Uniteds skull får vi väl hoppas att jag är onödigt negativ, och att satsningen på herrfotboll på elitnivå ytterligare kan lyfta damfotbollen.

* Så lite noteringar om saker som hänt utanför Sveriges gränser. Först två nya klubbar för före detta Tyresöspelare. Först har Veronica Boquete i dag meddalat att PSG blir hennes nya klubbadress. En viktig värvning för ett brandskattat Parislag.

Sedan har även Line Röddik Hansen funnit en ny klubbadress. Hon var ju i Rosengård förra året. Under våren var hon med och vann Champions League med Lyon. Nu flyttar hon vidare till Spanien och Barcelona:

Kul förresten att Twitter har gjort det möjligt att bädda in tweets. Det lyfter inläggen.

* Så till helgens ligaspel runt om i världen. Som jag berättade i ett tidigare inlägg är det seriefinal i norska toppserien på söndag, när Avaldsnes tar emot LSK. Lagens första möte slutade 0–0. Blir det en vinnare den här gången kopplar den greppet om ligaguldet. Skulle det bli oavgjort har LSK övertaget i guldstriden. Avspark 14.00.

Länkar till sändningar från alla helgens matcher i toppserien hittar du här.

* I engelska WSL kan Hedvig Lindahl och Chelsea gå upp i serieledning på söndag genom seger mot målsnåla tabelltrean Birmingham. De senare har anmärkningsvärda målskillnaden 4–4 efter åtta spelade omgångar.

I och med att Manchester City med Kosovare Asllani, efter sex raka segrar, nu har noterat två raka kryss mot Liverpool har möjligheterna alltså öppnats för Chelsea. Det känns rätt klart att det är mellan de båda svensklagen som guldstriden kommer att stå.

* I USA:s NWSL är det full omgång i helgen. Serien är nu inne i ett skede där fyra omgångar skall spelas utan OS-spelare. Det öppnar för att det kan bli lite omkastningar i tabellen.

Spontant tycker jag att tabellfemman Seattle borde stå sig extra starkt den här perioden och således ha chansen att lyfta upp över slutspelsstrecket de kommande veckorna.

Den tanken bygger jag på att japanska stjärnmittfältare Rumi Utsugi ska debutera för dem i helgen. Laget har redan tidigare världsklassmittfältare som Jess Fishlock, Kim Little, Nahomi Kawasumi, Keelin Winters samt Megan Rapinoe i truppen, och bara Rapinoe är tänkt för OS. Seattle blir nog svårslaget framöver. De har för övrigt nyckelmatch borta mot trean Western New York Flash natten mot söndag svensk tid, avspark klockan 01.00.

Slutligen, här är återigen alla mina bilder från Göteborg–Vittsjö. Trevlig helg:

Linda Sällström
Jennifer Falk och Loes Geurts
Alexandra Benediktsson
Filippa Curmark
Linda Sällström
Catrine Johansson
Beata Kollmats
Sandra Adolfsson
Nkemjika Ezurike
Pauline Hammarlund
Stefan Rehn
Therese Björck
Elin Landström
Ifeoma Dieke
Thomas Mårtensson
Emmi Alanen
Annahita Zamanian
Rebecka Blomqvist
Freja Hellenberg
Rachel Mercik
Johanna Andersson

Lotta Schelin – en stor vinnare

Publicerad den av
3

Jag vet, det är någon dag sent – men det är dags att sammanfatta finalen av Champions League. Det är dags att hylla den fantastiska Lotta Schelin.

Ni som följer den här bloggen vet att det var ett tag sedan jag höjde Schelin till skyarna. Ni vet att jag flera gånger har påtalat hur utvecklingen har hunnit ikapp och till viss del även förbi henne.

Det har bland annat lett till att hon, som tidigare varit både lagets affischnamn och superstjärna, under sitt åttonde och sista år i Lyon har placerats på bänken i flera viktiga matcher. Även i torsdagens Champions Leaguefinal valde tränare Gerard Precheur elva andra spelare före Schelin.

Han körde för övrigt med en lite oväntad uppställning som jag skulle beskriva som 3-1-4-2: Sarah Bouhaddi – Amandine Henry, Wendie Renard (kapten), Griedge Mbock Bathy – Saki Kumagai – Pauline Bremer, Louisa Necib, Camille Abily, Amel Majri – Ada Stolsmo Hegerberg, Eugénie Le Sommer.

Den elvan ägde matchen under ordinarie speltid. Det var 1–0 i mål och jag hade 6–1 i heta målchanser till Lyon när Schelin byttes in. Under hennes elva ordinarie matchminuter på planen blev det bara en målchans – på den axlade Alexandra Popp in kvitteringsmålet.

Förlängningen blev jämn, 2–2 i målchanser (alltså totalt 8–4 till Lyon). Schelin hade en av Lyons chanser, men slog hål i luften när hon kom i vägen för Abilys nick.

Så kom straffläggningen – och plötsligt hamnade Lotta Schelin i fokus. Plötsligt var allt tryck på henne. Att slå en straff i en avgörande straffläggning är alltid en mental pers. Att slå en där du absolut måste göra mål är ännu jobbigare.

Schelin var verkligen tvungen att göra mål.

När vår svenska forwardsstjärna vandrade de dryga 40 meterna fram till straffpunkten för att skjuta sitt allra sista skott i Lyontröjan hade Wolfsburg slagit in sina två första straffar, medan Ada Hegerberg hade missat Lyons enda.

I det läget visade Schelin grym styrka. Hon klev fram och satte distinkt dit bollen. Det var ingen tvekan, ingen försiktighet.

Två räddningar från Sarah Bouhaddi senare var Schelins sagoslut verklighet. Hon lämnar Lyon som tidernas skyttedrottning. Man skojar inte bort hennes målsiffror – de är fantastiska. Men framför allt kan hon nu lämna Lyon som en stor vinnare. Som den som klev fram och tog ansvar när det som bäst behövdes.

Men det stannar inte där.

När jag har ifrågasatt Schelin har det varit fotbollstaktiska eller fotbollstekniska saker. När det gäller personligheten finns det inte mycket att kritisera. Inte mycket alls. Tvärtom är det svårt att hitta några andra idrottare med stjärnstatus som är så fantastiskt trevliga och tillmötesgående som Lotta Schelin. Hon är verkligen en fantastisk förebild.

Om ni inte förstår vad jag menar så titta på det här klippet från när Schelin tröstar sin före detta lagkamrat Elise Bussaglia, som missade sin straff. Det är bara stora vinnare och stora människor som gör så.

Finalens andra svenska spelare hade en dag som var omvänd från Schelins. Alltså en bra start, men ett tråkigt slut. För i ett defensivt Wolfsburg tyckte jag att Nilla Fischer gjorde en grymt bra match. Över 120 minuter var hon i mina ögon tyskornas bästa spelare.

Tränare Ralf Kellermann hade uppenbart jätterespekt för Lyons offensiva kantspel, framför allt till vänster, och satte därför upp laget i en 4-5-1 med Anna Blässe som vänsterytter på Ramona Bachmann:s bekostnad.

Startelvan såg ut så här: Almuth Schult – Lara Dickenmann, Nilla Fischer (kapten), Babett Peter, Isabel Kerschowski – Anna Blässe, Vanessa Bernauer, Elise Bussaglia, Lena Goessling, Alexandra Popp – Zsanett Jakabfi.

Visst ledde uppställningen till att man effektivt stängde Amel Majri och Lyons vänstersida. Däremot hade man svårt med Pauline Bremer på andra kanten, samtidigt som man inte fick något eget anfallsspel. Wolfsburg fick helt enkelt inte fast bollen högt upp i planen.

Men trots att det tyska laget var ganska statiskt tyckte jag att Nilla Fischer imponerade med sina uppspel. Såvitt jag kan minnas missade hon inte ett enda, tvärtom var det fantastisk precision i Fischers passningar.

Tyvärr slog hon en så svag straff att 120 minuters storspel lätt glöms bort. Tråkigt.

Intressant var att Wolfsburg både fick bättre defensiv kontroll och offensiv spets när Kellermann släppte handbromsen och satte in Bachmann och belgiska Tessa Wullaert samtidigt som man flyttade in Alex Popp centralt.

Då blev det ganska tydligt att Lyon går att såra på kanterna, framför allt på den franska högersidan, utanför Amandine Henry.

Åter till straffläggningen. När jag insåg vilka som skulle slå respektive lags sista straff blev jag inte direkt förvånad över utfallet. Jag har säkert luckor i kunnandet här, men jag minns bara en straff vardera från Elise Bussaglia och Saki Kumagai.

Bussaglias var en miss i underläge 2–1 i slutminuterna av OS-semifinalen mot Japan 2012. Kumagais var självklart hennes VM-guldstraff i Frankfurt 2011. Den ena hade alltså väldigt dåliga vibbar av sin karriärs viktigaste straff, den andra väldigt bra vibbar.

Ni vet ju hur det gick…

https://www.youtube.com/watch?v=0vjyoWHy2cw

Utöver Schelin lämnar alltså även Amandine Henry (Portland Thorns i USA) och Louisa Necib nu Lyon. Efter matchen avslöjades att Necib kommer att avsluta sin karriär med OS. Det gäller alltså att njuta av hennes bollbehandling under turneringen i Brasilien, för sedan är det slut.

Slutligen några ord om tv-bevakningen. Jag tycker ju att någon större svensk kanal borde ha varit intresserad av att sända en final där vi visste att det skulle bli en svensk segrare. När ingen av de större högg är det självklart bra att Eurosport visade matchen, men tråkigt att de inte hade något uppsnack, studio och inte heller någon expertkommentator. Dessutom tråkigt att de gick ur sändningen direkt efter straffläggningen så att vi inte fick se prisutdelningen.

Men, det här är väl den verklighet damfotbollen får leva med. För att ge tid till uppsnack och prisutdelning räckte det inte med att vi var 46 000 som kollade på WCL-finalen, Eurosports näst bästa siffra under maj månad.

I Frankrike hade man tydligen 4,7 miljoner tittare på matchen. Det är den typen av tittarsiffror som gör att kanalerna börjar slåss om sändningsrättigheterna.

Publiksiffran på arenan var för övrigt 15 117. Det tycker jag faktiskt är för dåligt. Här är förresten en länk med publiksiffrorna från den senaste finalerna i WCL.

Innan jag släpper finalen för nu är här det ögonblick vi inte fick se på tv i Sverige:

https://www.youtube.com/watch?v=3heZrhnSypc

* Så till helgens damfotboll runtom i världen. I kväll har det varit seriefinal i Norge. Det blev 0–0 mellan LSK och Avaldsnes – ett resultat som tajtar till det i tabelltoppen eftersom både Stabaek och Kolbotn smög sig närmare toppduon. Den norska seriefinalen direktsändes för övrigt av NRK i dag.

* I morgon är det svensk seriefinal. Den sänds tyvärr inte av någon etablerad svensk tv-kanal. Det tycker jag verkligen är extremt tråkigt. Jag vet inte vad det skulle ha kostat, men gissar att kanalerna hade fått matchen till en billig penning.

Nu är det enkameralösning på damallsvenskan.tv som gäller. Bra att matchen går att se, men nog är Rosengårds och Linköpings stjärnspäckade lag värda mer än så?

Fotbollsmässigt känns matchen öppen. Rosengård har det stabilare och jämnare laget och känns som klar favorit. Men LFC har ju en jättevass offensiv och det är ingen chock om de får med sig alla tre poängen hem.

I övrigt har det spelats två matcher i dag. Mallbacken föll med 3–0 hemma mot Göteborg, ett resultat som gör att värmländskorna är fast i bottenstriden, medan GFC på allvar blandar sig i kampen om tredjeplatsen.

Kvarnsveden och Djurgården spelade 2–2. Jag såg sista tio minuterna där gästerna kvitterade. Det målet gör att Djurgården håller ett betryggande avstånd neråt, medan Kvarnsveden missade chansen att få andrum.

I övrigt i helgen är det intressanta matcher där bottenlagen har hemmamatcher med poängchans, Kristianstad–Piteå och Umeå–Vittsjö. Varken Kristanstad eller Umeå har ännu tagit någon trepoängare. Kommer de i morgon?

* Annars är det färdigspelat i Tyskland och Frankrike. Och i England har WSL en månads uppehåll. Innan den engelska ligan tog semester tajtade det till sig i toppen. Liverpool lyckades nämligen sno poäng av Manchester City i onsdags, samtidigt som Chelsea vann med 2–1 mot Sunderland.

Därmed ser den haltande tabelltoppen ut så här:

Manchester City    7   15–0   19
Chelsea                6   16–8    15
Birmingham          7     4–4    11
Liverpool              7   13–13    8
Arsenal                 5      5–6     7

Birmingham presenterade för övrigt ett spännande nyförvärv i veckan. Den landslagsmeriterade, tyska forwarden Isabelle Linden lämnar Frankfurt för den engelska klubben. Jag tycker att hon är en intressant spelare, dock har hon inte lyckats i Frankfurt. Kanske kan det här miljöombytet få fart på karriären igen?

Arsenal var för övrigt i Seattle i torsdags och spelade 1–1 i en träningsmatch mot Seattle Reign.

* När jag slutligen vänder mig mot till USA och NWSL, är det just de två senaste årens suveräna grundseriesegrare Seattle Reign som står i fokus. Efter sex omgångar har det tidigare topplaget har kommit lite efter, man har fem poäng upp till slutspelsplats. Även om man drabbats av ett par tunga skador är det här förstås en riktig missräkning.

Natten mot måndag klockan 01.00 svensk tid väntar prestigematch borta mot ligans enda obesegrade lag, Portland Thorns. Se den här:

Apropå Seattle Reign blev det deras skotska storstjärna Kim Little som vann BBC:s pris till världens bästa spelare 2015/16. Det är förstås en välförtjänt seger för en spelare som tyvärr inte tillhör ett landslag som tar sig till de stora mästerskapen.

Intressant debatt om Rosengård

Publicerad den av
15

I mitt första inlägg efter semestern skrev jag om att Sara Björk Gunnarsdottir kommer att lämna Rosengård för Wolfsburg i sommar.

I det stycket skrev jag att jag inte tycker om den idé som Kvällspostens krönikör Jan Peter Andersson verkar förorda, att försöka göra Rosengård mer lokalt.

På mitt inlägg följde en intressant diskussion. Signaturerna Martin, Calle, Emilia, Noone och Sigge framförde alla sina synpunkter. En del av diskussionen blev en jämförelse mellan de vägval som gjorts av våra två nuvarande storklubbar, Rosengård och Linköping.

Jag tänkte nu gå djupare in i den debatten.

Allra först vill jag poängtera att jag tror att det gynnar hela damallsvenskan att Rosengårds ambition är att vara ett topplag i Europa – inte bara bäst i Sverige. Jag tror även att den ambitionen gynnar svensk damfotboll i stort – även om en och annan talang kommer i kläm.

Jag förstår att supportrar till andra klubbar kan känna irritation över Rosengårds kaxighet, men jag gillar verkligen att Malmöklubben siktar mot stjärnorna. Att de har en spelare som Marta i sin trupp är exempelvis till nytta för alla andra klubbar när de skall värva utländska spelare.

”Du får spela i samma liga som Marta”

Allt Rosengård gör är inte klockrent, men som jag ser det får klubben ofta lite orättvis kritik för sin höga målsättning.

Marta

Marta

Nu till de kommentarer som trillade in. Martin var först ut. Han undrade var Rosengård skulle stå om de inte längre hade råd att värva utländska toppspelare.

Det är en bra fråga. Jag tror att svaret är att FC Rosengård sannolikt fortsatt skulle stå sig väldigt starkt – nationellt. När det gäller talangutveckling är ju faktiskt Rosengård bäst i Sverige. Och så har det varit över en längre tid.

Utöver de egna unga produkter som man har i truppen spelar ju Rosengårdsprodukter viktiga roller i flera andra svenska toppklubbar.

De damallsvenska klubbarna är tyvärr väldigt dåliga på att skriva ut moderklubbar, fotbollsbakgrund och liknande info i sina spelarpresentationer. Men känslan är att ingen annan svensk fotbollsklubb har fostrat lika många spelare till årets damallsvenska som FC Rosengård.

Om någon har siffrorna får ni gärna bistå med dem.

Visst verkar det vara bra fart på flickfotbollen i Linköpingstrakten för tillfället. Men vad jag kan hitta har LFC inte en enda egen produkt i årets damallsvenska.

Frågan här är ju snarare, var skulle LFC stå om toppklubbarna på kontinenten öppnar plånboken och lockar över klubbens två–tre bästa spelare?

Hittills har LFC lyckats hålla ihop spelargruppen bra. Men ett sådant tungt spelartapp behöver inte ligga jättelångt fram i tiden. Mer om det i ett kommande inlägg om den silly season som dragit igång nere på kontinenten.

När man jämför Rosengård och Linköping skall vi också tänka på att Rosengård har vunnit SM-guld fyra av de fem senaste åren – bara dopade Tyresö lyckades besegra Malmöklubben en gång. LFC har inte slutat topp två någon av de aktuella säsongerna. Möjligen kommer Linköpings modell bära frukt i år, fast helt säkert är det inte.

Till nästa kommentar. Där var Calle inne på att Rosengård behöver stärka klubbens varumärke och skapa en större samhörighet med publiken.

Här har Sigge redan skrivit en hel del kloka saker. Det brukar ju heta att lokal förankring ökar publiksiffrorna – fast det stämmer sällan på annat än mycket låg nivå. På elitnivå vill publiken i första hand se framgångar.

Noterbart här är ju ändå att Rosengård är den enda av våra damallsvenska storstadsklubbar som har ett hyfsat publiksnitt. De senaste säsongerna har de hela tiden legat kring 1000. Faktum är ju att FCR trots allt har något fler åskådare än Linköping, som valt att satsa regionalt och svenskt.

Vidare till signaturen Emilia som tycker att Rosengård är en trist och själlös klubb, delvis på grund av alla namnbyten. Emilia är även inne på att Rosengård har svårt att hålla kvar sina spelare.

Här noteras först att även LFC har genomgått ett namnbyte. Minns att laget hette Kenty första gången de var upp i högsta serien.

Namnbyten är inget jag är speciellt förtjust i. Men jag inser ju att både namnbyten och spelartapp är följder av att klubbarna har bra spelare, men begränsad ekonomi.

Ju närmare Rosengård kommer kontinentens toppklubbar, desto mer attraktiva blir Malmöklubbens bästa spelare. Och när klubbar som PSG och Wolfsburg viftar med sedelbuntarna är det svårt för både enskild spelare och klubbledning att tacka nej.

Exempelvis har ju Anja Mittag varit tydlig med att hon trivdes väldigt mycket bättre i Rosengård än i PSG, men att lönen var så mycket bättre att hon kände sig tvungen att sticka.

Anja Mittag

Anja Mittag

När stjärnorna har stuckit har Rosengård gjort en och annan panikvärvning. Så är det, men totalt sett tycker jag nog att Malmöklubben skött spelarbiten på ett utmärkt sätt. Man har visat god fingertoppskänsla i sina värvningar och laget har blivit bättre och bättre de senaste åren.

LFC:s lag har däremot inte varit så bra att deras spelare blivit tillräckligt attraktiva – inte förrän nu. Men från och med den här sommaren kommer nog klubben att få jobba hårdare med att försöka hålla i sina bästa spelare.

Slutligen till Noones intressanta fråga om världens bästa innermittfältare. Jag står förresten fast vid att jag hade tagit ut Sara Björk Gunnarsdottir som första mittfältare om jag varit svensk förbundskapten och hon varit svensk.

När det gäller jämförelsen med Caroline Seger är den intressant. Seger är en av de spelare i världen som har störst potential. Hennes bollbehandling är ofta njutbar och hon är ganska bra på det mesta. Men Seger saknar några viktiga egenskaper som jag vill ha på ett mittfält – och som Björk Gunnarsdottir besitter.

Jag ser isländskan som en av världens allra bästa tvåvägsspelare. Även om hennes bollbehandling inte når Segerklass är Björk Gunnarsdottir den bättre av de två i offensivt straffområde. Hon är en bättre poängspelare, och det handlar mycket om offervilja. Dessutom är isländskan bättre i defensiven – både i luftrummet och som bollvinnare.

Med bara två centrala mittfältare tycker jag att det är svårt att få med Seger. Däremot är hon väldigt användbar på ett tremannamittfält, eftersom hon är ganska bra på det mesta – bland annat på att styra tempot i matcherna.

Till rankningen av världens bästa innermittfältare för tillfället. Här vill jag direkt dela in dem i tre olika typer: defensiva innermittfältare, offensiva innermittfältare och tvåvägsspelare.

Här är fem i varje kategori utan inbördes ranking:

Tvåvägsspelare:
* Amandine Henry, Frankrike
* Shirley Cruz, Costa Rica
* Aya Miyama, Japan
* Melanie Leupolz, Tyskland
* Sara Björk Gunnarsdottir, Island

Defensiva innermittfältare:
* Jessica Fishlock, Wales
* Lena Goessling, Tyskland
* Elise Kellond-Knight, Australien
* Morgan Brian, USA
* Maren Mjelde, Norge

Maren Mjelde

Maren Mjelde

Offensiva innermittfältare:
* Kim Little, Skottland
* Louisa Necib, Frankrike
* Carli Lloyd, USA
* Ramona Bachmann, Schweiz
* Pernille Harder, Danmark

Namn som hamnat just utanför listorna är Seger, Veronica Boquete, Melanie Behringer, Dzsenifer Marozsan och Lindsey Horan. Jag har säkert missat någon ytterligare som borde vara med, men det här är i alla fall 20 av världens allra bästa mittfältare.

Genomgång av massor av cuper

Publicerad den av
5

De senaste två veckorna har det spelats en mängd stora turneringar runt om i världen. För svensk del har förstås fokus legat på det europeiska OS-kvalet.

Jag tänkte återkomma med en djupanalys av den svenska insatsen, men i väntan på den kan vi fortsätta njuta av att vi fick den där tolfte och sista OS-platsen. Det är lite kul att kolla på det här holländska klippet från den avgörande matchen:

Nu pratas det redan om svensk medalj i Rio. Även om det i nuläget känns ganska långt borta med en svensk pallplats är det ju faktiskt trots allt betydligt lättare att ta medalj i ett OS än i ett VM.

Det är ju mycket svårare att kvala in till ett OS, men väl där är det närmare till medalj än i ett VM – det är ju helt enkelt färre bra lag i ett OS än i ett VM. Klarar man gruppspelet i Brasilien är man bara en kvartsfinal ifrån att få två medaljmatcher. Och gruppmässigt kan vi inte hamna i en svårare grupp än vi gjorde i VM.

Men, men. Hur stor medaljchans Sverige kommer att ha får vi vänta lite på att analysera. Lottningen den 3 april blir väldigt avgörande. Och innan dess blir lottningspotterna viktiga, det känns oerhört spännande att se hur Sverige placeras där. Blir det en Europapott, eller seedar man Brasilien, USA och Tyskland?

Det om framtiden. Nu dags att titta tillbaka på de här stora turneringarna som varit. Om vi börjar i det europeiska kvalet blev det precis så jämnt som jag hade förväntat. Det var bara en match där siffrorna rann i väg, i övrigt slutade med fyra uddamålssegrar och ett kryss.

Det var försvarsspelet som segrade. Sverige gjorde klart minst mål av alla fyra lagen, men släppte bara in ett och tog alltså OS-platsen på målskillnaden 3–1. Här är tabellen:

Sverige                3–1    7
——————————
Nederländerna     6–8    4
Schweiz               5–6    3
Norge                  5–4    3

Mitt tips blev däremot inget vidare. Jag placerade inte ett enda lag på rätt plats, och allt var Norges fel. De andra tre lagen satte jag i rätt ordning, men jag missade att Norge skulle bli kvalets stora besvikelse. Storstjärnorna Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg var precis så bra som jag hade trott, men resten av laget nådde inte den höga nivån man hade i VM.

Ändå är det värt att notera, både för min och Norges skull, att norskorna faktiskt hade OS-platsen i drygt 20 minuter i onsdags. Under de 20 minuter i den första halvleken där Norge ledde med 1–0 mot Schweiz och Nederländerna hade 1–0 mot Sverige satt mitt tips till 100 procent.

Det om det europeiska OS-kvalet. Nu till Asien. Där fanns också förutsättningar för ett riktigt rysarkval. Och visst var matcherna mellan de fem topplagen jämna, men totalt sett var ändå kvalet rätt ojämnt.

Australien och Kina gick nämligen som tåget och hade säkrat sina OS-platser redan med en omgång kvar att spela. Jag såg deras inbördes match (1–1), där båda lagen vilade viktiga spelare – men kvaliteten på spelet var klart högre än Sveriges matcher i Europas OS-kval.

Både Australien och Kina är på stark frammarsch och har nog sin topp i VM om tre år. Men båda lagen känns redan så starka att båda åker till Rio som klara medaljkandidater.

Inte heller i Asiens OS-kval kan jag vara helt nöjd med mitt tips. Det som var klockrent var att jag spikade att Sydkorea skulle ta fem poäng – det är jag nöjd med, och att Vietnam skulle bli poänglös jumbo. Sedan hade jag Australien på OS-plats och varnade för Kina.

Men jag hade ju inte räknat med att Japan skulle floppa på det sättet i ett kval på hemmaplan. Japans kvalinsats var verkligen en jätteflopp, så stor att förbundskapten Norio Sasaki avgick i onsdags.

Sasaki har gjort Japan till en supermakt inom damfotbollen och tråkigt att han klev av efter ett fiasko. Men för japansk damfotboll över tid behöver inte det här misslyckandet vara någon dålig sak. Tvärtom skyndar det här på den generationsväxling som var på gång.

Sasaki har mer eller mindre spelat med samma manskap sedan VM 2011, samtidigt som Japan haft fina framgångar i ungdomsmästerskapen. Det kommer alltså talanger underifrån och nu måste de få chansen.

Sluttabellen i Asiens OS-kval:

Australien     17–3   13
Kina               7–3    11
————————–
Japan          10–7      7
Sydkorea       6–5      5
Nordkorea     4–5      5
Vietnam       1–22      0

Noterbart är att det även här var defensiven som segrade. Australien och Kina var ju de lag som släppte in minst mål. Sedan kan man ju även i Australiens fall säga att offensiven segrade – för 17 mål på fem matcher är starkt.

Defensiven stod även i fokus i högklassiga nykomlingen She Believes Cup i USA. Där blev det fem uddamålssegrar (3x 1–0 och 2x 2–1) samt en 0–0-match.

USA vann premiärupplagan av sin turnering via tre uddamålssegrar och målskillnaden 4–1. Jag såg den första halvleken i finalen mot Tyskland. Det var där alla tre målen i 2–1-mötet föll.

Sett till bollinnehav var det ganska jämnt, men amerikanskorna hade mycket bättre spets på sina anfall än tyskorna. På klippet nedan med höjdpunkter nedan kan ni själva se vilka jätteproblem den tyska backlinjen hade med USA:s snabba anfallsspelare. Där kan ni även se att det amerikanska segermålet var en målvaktstavla från Almuth Schult.

När det gäller USA:s offensiv var Meghan Klingenberg lysande. Hon låg bakom väldigt mycket. En annan som var väldigt bra var Alex Morgan, som verkar vara på väg tillbaka till den toppform hon hade i OS för fyra år sedan. Hennes kvitteringsmål mot Tyskland är i högsta grad spektakulärt, kanske till och med en tidig kandidat till Årets mål 2016:

Och här är ett längre sammandrag från mötet mellan världens två bästa landslag:

Tyskland kom alltså tvåa, och försvarade sin världsranking. Känslan är dock fortsatt att man söker efter den rätta lagsammansättningen. Det finns massor av bra spelare, men Silvia Neid har inte lyckas knäcka koden till hur laget skall formeras för att få ut max.

England fortsätter att vara stabilt och starkt. Laget slutade på tredje plats efter uddamålsförluster mot USA och Tyskland samt 0–0 mot Frankrike. Det hade varit spännande att se Storbritannien i OS, det engelska laget förstärkt med Jessica Fishlock och Kim Little hade känts som en utmanare om guldet.

Frankrike är också en utmanare om OS-guldet. Fast för tillfället är laget tillbaka i gamla synder, trots massor av chanser lämnade man USA mållöst. Det är närmast ofattbart när man ser klipp från de tre matcherna. Kolla bara det här sammandraget från matchen mot USA:

Och nog borde fransyskorna även ha gjort något mål mot England. Speciellt hade man ju unnat Claire Lavogez att sätta sin bicycleta ribba in i stället för ribba ut. Den avnjuts 1.20 in i klippet nedan. Kolla förresten in underlaget i Boca Raton som turneringens två placeringsmatcher spelades på. Inte ens nära värdigt världens fyra bästa lag…

Turneringen blir förresten kvar minst till och med 2019, vilket kommer att urholka Algarve cup de kommande åren. Det innebär i sin tur färre chanser för vårt svenska landslag att stöta på de allra bästa lagen i världen – illa.

Årets urholkade Algarve cup fick trots allt en intressant final mellan Kanada och Brasilien. Den vann Kanada med 2–1. Fjolårets Vittsjöspelare Shelina Zadorsky inledde målskyttet med ett intressant klackmål på hörna. Möjligen var det inte klacken, utan sulan hon använde:

Kanada och Brasilien är ungefär som Sverige, lag som bör nå kvartsfinal i OS, och som har viss medaljchans med rätt lottning.

Island fortsätter att visa klass. Laget kom trea i Algarve efter segrar mot Danmark och Belgien i gruppspelet och mot Nya Zeeland i tredjeprismatchen. Det var 1–1 efter full tid och 7–6 efter straffar. För Nya Zeeland blev Amber Hearn först att komma upp i 50 mål för sitt land när hon gjorde 1–1-målet:

Belgien är ett lag på uppgång. De har en bra chans att kvala in till nästa års EM-slutspel. I Algarve slutade laget femma efter att ha krossat Ryssland med 5–0 i sista matchen. Belgien har vassa offensiva spelare i Wolfsburgs Tessa Wullaert (1–0-målet) och Juvisys Janice Cayman (2–0 och 5–0). Wullaert har inte fyllt 23 ännu – gör det i nästa vecka – men är redan landets främsta målskytt genom tiderna. Hon har gjort 26 mål på 41 landskamper.

Slutligen räddade Danmark äran en aning genom att säkra sjundeplatsen genom 3–1-seger mot Portugal.

Även Cypern cup var förstås rejält brandskattad i år. Där blev det lite överraskande final mellan Österrike och Polen, en final som Österrike vann med 2–1. Det österrikiska laget är utan poängförlust i EM-kvalet och man flyttar alltså sakta men säkert fram sina positioner.

Polen var den riktigt stora skrällen i Cypern cup. I gruppspelet slog man Tjeckien och Finland och kryssade mot Wales. Med tanke på att Polen vann F17-EM för några år sedan har polskorna talang att fylla på med. Kanske, kanske att de kan utmana Danmark om andraplatsen i den svenska EM-kvalgruppen?
Jag håller fortfarande danskorna som klar favorit att bli grupptvåa, men laget imponerar inte och får inte ha dåliga dagar när de möter Polen.

I övrigt i Cyperncupen blev Italien trea, Tjeckien fyra, Ungern femma och Wales sexa. Turneringens stora missräkning var Finland. Finskorna kom sist efter att ha förlorat med 2–0 mot Irland i matchen om sjunde plats. 2–0-målet gjordes för övrigt av Eskilstunas Louise Quinn:

Lagen möts även i EM-kvalet, där vann dock Finland på bortaplan med 2–0. Finland är på alla sätt på väg att tappa mark inom damfotbollen, men man har alltså ändå greppet om en EM-plats. Jag trodde på Irland när jag såg dem skaka Tyskland i VM-kvalet häromåret. Men man jobbar sig framåt i längre hastighet än förväntat.

En sjätte cup för landslag som spelats den senaste tiden var Istria cup. Där vann USA:s U23-lag sin grupp närmast före Frankrike medan Ungern B vann den andra gruppen före Sveriges nästa EM-kvalmotståndare Slovakien.

Slutligen till EM- och VM-kvalet för F17/99. Där blev det svenskt fiasko. I den avgörande matchen mot Norge föll Sverige med hela 6–0. Det innebar att det svenska laget slutade trea i gruppen med fyra poäng och målskillnaden 3–8. Det var det sämsta svenska kvalresultatet på länge. Tråkigt.

Från de två första matcherna lades det upp tv-klipp på förbundets youtubesida. Men Norgematchen verkar inte ha fastnat på film…

Slutligen några ord om helgens matcher. Efter den heta landslagsveckan väntar en ganska tråkig helg, där fem matcher i franska D1 Feminine är det mest intressanta som händer.

Det officiella världslaget och mycket mer

Publicerad den av
2

I går presenterades det internationella spelarfacket FIFPro:s första världslag för damer någonsin. Det handlade förstås om prestationer under 2015 och elvan såg ut så här:

Hope Solo – Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Johnston – Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama – Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.

Det är ett bra lag, åtta av de här spelarna fanns även med i mitt världslag för 2015, som jag presenterade här. Jag valde spelsystemet 4–2–3–1 och följande spelare: Solo – Lucy Bronze, Renard, Becky Sauerbrunn, Klingenberg – Miyama, Henry – Kim Little, Lloyd, Le Sommer – Sasic.

Föga oväntat har jag det senaste dygnet sett internationella damfotbollsjournalister ifrågasätta hur Bronze, Sauerbrunn och Little kan stå utanför det lag som spelarna själva tagit ut. Personligen tror jag att det beror på att spelarna gör som många av oss i media, de lyssnar mer på vad som sägs och skrivs än bildar sig en egen uppfattning.

De som följer det amerikanska landslaget verkar ju i princip helt eniga om att Sauerbrunn är lagets klart bästa back. Ändå har hon stått utanför såväl VM:s världslag, kandidaterna till Ballon d’Or och nu alltså även spelarfackets världslag.

I stället har alltså Julie Johnston lyfts fram. Och visst var hon en sensation i början av VM. Men alla internationella juryer verkar ha glömt att hon var den amerikanska som hängde i luften när VM avgjordes. I finalen vändes gjorde hon självmål och blev bortvänd vid Japans första mål. Och i semifinalen mot Tyskland orsakade hon straff vid 0–0 på ett klumpigt sätt. De två händelserna strök henne ur mitt lag.

Se förresten straffsituationen 35 sekunder i det här klippet:

Jaja. Åtta rätt av elva var ändå bra jobbat av FIFPro. Och en av idéerna med att ta ut sådana här lag är ju att de uppmärksammas och bli omdiskuterade av Besserwisser-typer som jag…

En av de uttagna var alltså Anja Mittag. Enligt den här intervjun i Sydsvenskan verkar hon längta tillbaka till Rosengård. Hon säger:

”Det är okej. Det går bra, men det är på ett annat sätt än i Sverige. I Malmö var laget mycket mer som en familj – så är det inte här…”

Apropå Rosengård och världslag fyller Marta i dag 30 år. Grattis. Hon nådde inte upp till världslagsnivå 2015, men hon är fortfarande de stora matchernas spelare och kanske kan hon kvala in bland världens allra bästa igen under 2016.

Man kanske kan säga att Marta fick en present från Marlene Sjöberg på 30-årsdagen. Göteborgsbacken har varit en av de svenska spelare som haft lättast för att försvara mot brasilianskan. Men i dag meddelade Sjöberg att hon lägger av. Tråkigt, för hon hade hängt med några år till.

Apropå Göteborg spelar de i morgon i Svenska cupen mot Linköping, avspark 15.00 på Valhalla. Det är förstås en jätteintressant match, som väcker en hel del nyfikenhet. Förutom att jag är spänd på många av spelarna är mina två huvudfrågor kring lagen: Hur bra är nya Göteborg? Var Linköpings målkalas mot Eskilstuna en tillfällighet?

I Göteborg gör Elin Rubensson sin första match för året. Hon gör det som ny lagkapten efter Sjöberg. Att Rubensson är tillbaka gör förstås att hon blir en het kandidat till en av de där två sista platserna i den svenska OS-kvaltruppen.

I Linköping saknas Renee Slegers. Enligt Corren är hon återigen skadad och hon kommer med största sannolikhet att missa OS-kvalet.

Till det kvalet har nu även Schweiz presenterat sin trupp. Av de 23 spelarna har 14 klubbadress i Tyskland och sju av de 14 spelar i de tre storklubbarna. Här är en länk till truppen.

Apropå OS-kvalet läste jag en intressant intervju med Pia Sundhage i DN. Inför VM trodde ju Sundhage på VM-guld. Och jag minns det här inslaget från TV4:s nyhetsmorgon där Sundhage hyllar den VM-trupp hon tagit ut dagen innan. Där sa Sundhage:

”Jag tror inte att jag gjorde något bra jobb i går på den här presskonferensen för att det pratades skador, det pratades om spelare som inte har spelat 90 minuter. Och vad jag ser framför mig är en centrallinje som är av stjärnklass. Vi har en målvakt som är väldigt, väldigt skicklig. Vi har en linje med Lotta Schelin längst fram, mittfältet där vi i förhållande med Tyskland, USA alla andra lag – där står vi väldigt långt fram.”

Och:

”Det svenska damlandslaget kommer alltså att göra en fantastisk VM-turnering. Tror och hoppas jag.”

Då ville inte Sundhage prata skador. I DN säger Sundhage nu:

”Trots skador hade vi målat upp en bild att ‘det kommer att gå ändå’, vilket det inte gjorde.”

Och:

”Vi satte aldrig mittbacksparet då (i VM), och det tror jag stressade oss allihopa. … Jag kände mig baklås i Kanada, för spelarna var inte friska.”

Det är väl tydligt att Sundhage har kommit till insikt med att inte ta med för många skadade spelare till en viktig turnering.

Det om det.

Utöver kul cupmatch i Sverige är helgens stora höjdpunkt på klubbnivå det tyska toppmötet Wolfsburg–Bayern München. Den spelas lördag klockan 12.15 och direktsänds på DFB-TV. Wolfsburg ligger tolv poäng bakom Bayern och Nilla Fischer:s lag måste förstås vinna om det skall kunna bli någon som helst spänning i den tyska guldstriden.

I Tyskland spelas även en intressant match på söndag, nämligen klassikermötet Potsdam–Frankfurt. För några år sedan hade det varit en given toppmatch, men mötet har falnat något de senaste två åren. Men visst finns det fortfarande en hel del laddning mellan de båda klassiska, rena damfotbollsklubbarna.

I Frankrike är lördagens derby och svenskmöte St Etienne–Lyon den mest intressanta matchen den här ganska tråkiga helgen i D1 Feminine. Däremot är det roligare i Italien där Fiorentina tappade serieledningen senast. Lisa Ek:s lag är nere som fyra och måste sannolikt vinna mot nya serieledarna Brescia om man skall ha chansen på guldet.

Lämnar vi den internationella klubbfotbollen och går tillbaka till landslagsnivån så kommer vi de närmaste timmarna att få två nya OS-lag. Redan 23.30 på fredagskvällen sparkar Kanada och Costa Rica i gång – se den här. Senare i natt är det dags för USA och Trinidad och Tobago. De matcherna snackade jag ju förresten upp i förra inlägget.

Jag avslutar med ett världsrekord. För har jag fattat saken rätt har Kvarnsvedens Lee Winroth nu även det officiella världsrekordet i marklyft. Vid tävlingar i Katrineholm skall hon ha lyft 190 kilo – 15 kilo över det tidigare rekordet. Imponerande.

Skotska guldhjältar i Australien

Publicerad den av
Svara

När Skottland var i Göteborg och mötte Sverige med ett B-betonat landslag laddade mittfältsstjärnan Kim Little och mittbacken Jennifer Beattie för australiska W-leagues Grand Final.

Kim Little

Kim Little

Medan landslagskompisarna gjorde en slät figur spelade Little och Beattie guldroller i finalen mot Sydney FC för sitt Melbourne City FC.

Beattie stötte in 1–0 på retur på en egen nick. Assist till Little, som slog inlägget. 2–0 gjorde Little själv på en läckert placerad frispark. Kyah Simon reducerade på straff innan matchen punkterades genom sena Melbournemål från Beattie Goad och Lisa De Vanna. Och ja, jag har stavat rätt – Beattie kan både vara ett för- och efternamn.

Melbourne City FC blev alltså årets första mästarlag. Klubben gick alltså obesegrad igenom sin första säsong någonsin. Se förresten alla finalens fem mål på den här länken.

Nu skall de australiska landslagsspelarna ladda för det förestående OS-kvalet. Det kvalet känns minst lika tufft som det europeiska. Utöver Australien skall Japan, Kina, Nordkorea, Sydkorea och Vietnam göra upp om två OS-platser.

* I Italien spelades det svensk- och toppmöte. Det vann Lisa Ek och Fiorentina mot Stephanie Öhrström och Verona med 3–1. Resultatet innebar att Verona föll från första till fjärde plats, en poäng bakom serieledande Mozzanica. Fiorentina ligger trea, ett mål bakom serieledarna och med färre gjorda mål än tvåan Brescia.

Som synes på klippet nedan var Öhrström chanslös på alla tre målen. Däremot var Fiorentinas schweiziska landslagsmålvakt Gaelle Thalmann snett ute vid ett par tillfällen.

* I Frankrike var det cupomgång. Lyon vilade nästan hela sin startelva, inklusive Lotta Schelin, när man vann sin match med 11–0 mot Châtenoy. PSG var inte lika reservbetonat när man besegrade Lorient med 6–0, men laget vilade båda sina svenska spelare. Även Linda Sembrant vilade. Däremot spelade Sofia Jakobsson hela matchen när Montpellier vann med 5–1 Toulouse.

Enda svensklaget som förlorade var St Etienne. De föll med 1–0 mot andraligalaget Vendenheim.

* Slutligen till Nordamerika där OS-kvalet nu bara är åtta dagar borta. Natten mot nästa torsdag drar det i gång, och både USA och Kanada presenterade sina kvaltrupper i slutet av förra veckan.

Heather O'Reilly i aktion

Heather O’Reilly

Noterbart i USA:s trupp var att rutinerade spelare som Christie Rampone och Heather O’Reilly var petade. Däremot var 17-åriga Mallory Pugh med. Det här är en tydlig signal om att Jill Ellis nu tar chansen att fullt ut göra en generationsväxling.

Tom Sermanni försökte ju göra en sådan härom året, men då var de äldre spelarna så starka att det ledde till att han fick sparken. Nu har Abby Wambach med fler slutat och gjort plats för föryngringen.

I den 20 spelare stora truppen finns inte mindre än sju spelare som inte var med i guldlaget i VM. Det innebär alltså att tio regerande världsmästare saknas. De sju nya spelarna är utöver Pugh, Emily Sonnett, Jaelene Hinkle, Samantha Mewis, Crystal Dunn, Lindsey Horan och Stephanie McCaffrey.

I Kanadas trupp ingick flera Sverigebekanta spelare, som exempelvis tilltänkta Rosengårdsmålvakten Erin McLeod och fjolårets damallsvenska spelare Shelina Zadorsky och Josee Belanger.

I truppen fanns också flera framtidsspelare. Jessie Fleming fyller 18 i mars, men känns ju redan rutinerad. Hon har ju dock redan varit med ett tag i John Hermans trupp. I OS-kvaltruppen fanns även ett par unga spelare som jag inte hört talas om innan. Jag tänker på Gabrielle Carle, som också är född 1998 och fyllde 17 i december. Och på Deanne Rose som är född 1999. Där fanns också 95:or som VM-spelarna Kadeisha Buchanan och Ashley Lawrence samt nykomlingarna Rebecca Quinn och Nichelle Prince.

Se hela truppen här:

Elvan som skall ta oss till OS

Publicerad den av
2

Tidigare i dag har Pia Sundhage presenterat startelvan till morgondagens träningslandskamp mot Skottland.

Det var en till tio elftedelar väntad elva. Eller, med det tråkiga beskedet att Elin Rubensson är skadad och riskerar att missa OS-kvalet, var det väl en helt väntad elva. Det är ju också sannolikt den elva som skall ta oss till OS.

Den ser ut så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Lotta Schelin, Olivia Schough, Sofia Jakobsson.

Det som blir intressant i morgon är att se hur man har utvecklat anfallsspelet under den här senaste veckan. Mot Danmark i höstas hade vi riktigt vasst kontringsspel, men hade svårt mot ett uppställt försvar. Bättre nu?

Lagmässigt är ju även backlinjen intressant. Den är byggt på tyngt, mer än på snabbhet. Mot ett ordinarie Skottland hade det kunnat bli intressant att se hur vi hanterar snabba Lisa Evans. Men nu saknar ju skotskorna sin speluppläggare och storstjärna Kim Little, så känslan är att Evans inte kommer att få så många bollar att jobba med.

På spelarfronten är det ganska många som man är spänd på att se. De mest intressanta är först och främst nykomlingen i startelvan, Appelqvist. Utöver henne kommer jag att titta extra på om Seger fortsätter att vara lika rak i sitt spel som mot danskorna, om Schough har konserverat sin höstform och hur Schelin ser ut. Lite kul blir det allt ändå.

Matchen börjar 18.00. Den direktsänds i TV12, sändningen startar 17.30. Senare på tisdagskvällen spelas en minst lika intressant match, nämligen Norge–Frankrike. Den sänds både i fransk och norsk tv. Tyvärr kommer jag inte att kunna se den, men ni som kan har en tänkbar stream här. Avspark är 21.00 och känslan är att det kan bli en sevärd match.

* Apropå OS-kvalet har Holland tidigare i dag återigen besegrat Danmark. Den här gången blev det 2–1 efter holländska mål av Vivianne Miedema och Danielle van de Donk. Nederländskorna fortsätter att imponera.

* Och apropå Kim Little är hon och Melbourne City FC klara för Grand Final i Australiens W-league. Men det krävdes straffläggning för att slå ut Brisbane Roar, där Sofie Persson spelade från start. Persson hade dock bytts ut vid straffläggningen.

Hon var bäst i världen 2015

Publicerad den av
6

Vi är inne på de allra sista dagarna av 2015 och traditionen säger att året skall sammanfattas. Det hör också till att göra listor, inte minst rankinglistor över världens bästa spelare.

Som bekant är det mer eller mindre omöjligt att sätta ihop en sådan lista som gör alla rättvisa. För hur jämför man en målvakt med en målskytt, en defensiv ytterback med en offensiv mittfältare, en spelare som superhet under VM med en som hållit en hög nivå hela året och så vidare.

Även om det är kul med listor tycker jag i grunden att det är mer rättvist att ta ut en drömelva. En sådan håller hemsidan womensoccerunited.com på att ta ut med hjälp av sina följare. Rösta du också. Jag ogillar i och för sig deras uttagningsprinciper, där varje röstande exempelvis bara får ta ut en mittfältare, en mittback och en forward. Men grundidén är bra, det saknas ju ett officiellt, årligt världslag för damer.

Personligen tog jag ut mitt eget världslag efter VM i somras. Det såg ut så här. När nu hela året skall sammanfattas ligger förstås stor vikt på VM, vilket gör att mitt världslag för kalenderåret 2015 har väldigt mycket gemensamt med VM-världslaget. Men några förändringar är på sin plats.

Kim Little

Kim Little

Framför allt måste Kim Little in. Skottland var ju inte med i VM, men Little dominerade i NWSL tidigare under året och nu dominerar hon i Australien.

Helst hade jag även velat få med både min favorit från i våras, Eugenie Le Sommer och höstens målmonster Ada Stolsmo Hegerberg. Men för att få ett lag som skulle kunna fungera i verkligheten blir det bara plats för en forward, och den platsen är som gjuten för Celia Sasic – trots att hon slutade i somras. Trots att Hegerberg även kan spela på en kant får hon nöja sig med en reservplats, precis som Louisa Necib och Ramona Bachmann, som båda ingick i min VM-elva.

Här är mitt världslag 2015 enligt spelsystemet 4–2–3–1: Hope Solo – Lucy Bronze, Wendie Renard, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Aya Miyama, Amandine Henry – Little, Carli Lloyd, Le Sommer – Sasic.

Det laget hade blivit svårslaget. Det innehåller många offensivt skickliga spelare, men laget har också tillräckligt många tvåvägsspelare för att kännas väldigt välbalanserat. Visst hade det varit roligt att få se den här elvan i verkligheten?

Utöver världslaget skall man ju naturligtvis även kora världens bästa spelare 2015. Det gjorde Fotbollskanalen i förra veckan. Här är placeringarna 20–11 och här topp tio. I grund och botten är Fotbollskanalens lista bra. Det måste jag ju tycka eftersom jag själv och Alva Nilsson har fått vara med och påverka utfallet.

De har dock gått 100 procent på Fifas utnämningar och har de tre finalisterna i Ballon d’Or som tre i topp. Det håller inte jag med om. Jag vill påminna om att VM var de stabila försvarens turnering och tycker att Fifa i sina nomineringar gav för liten cred till defensiv skicklighet.

Carli Lloyd trixar

Carli Lloyd trixar

När man rankar årets bästa spelare vill jag personligen helst att spelarna på listan skall ha varit bra under hela året. Samtidigt tycker jag att det är självklart att de som varit bäst när det gäller skall hållas högt. Därför tycker jag också att det är självklart att Carli Lloyd är världens bästa spelare 2015.

När USA skräddarsydde sitt spel efter Lloyd till kvartsfinalen mot Kina i VM tackade hon genom att visa att hon motsvarade förtroendet. Lloyd avgjorde både kvarts-, semi- och final. Bättre kan det inte bli.

Huvudutmanaren var Sasic. Men tyskan darrade i avgörandets ögonblick i VM. Minns att hon slog en straff utanför vid ställningen 0–0 i semifinalen mot USA – en miss som faktiskt kan ha kostat Tyskland VM-guldet. När Lloyd fick möjligheten från straffpunkten var hon däremot pardonlös.

Om Sasic hade fört tyskorna till VM-guld skulle hon toppat min lista, trots att hon slutade efter VM. Nu gör i stället hennes frånvaro från planen i höst att jag sänker henne några placeringar på min topplista.

Här är den lista över världens 20 bästa spelare som jag satte ihop till Fotbollskanalen:

1) Carli Lloyd, mf, USA/WNY Flash
2) Kim Little, mf/fw, Skottland/Seattle Reign
3) Becky Sauerbrunn, mb, USA/Kansas City
4) Amandine Henry, mf, Frankrike/Lyon
5) Celia Sasic, fw, Tyskland/Frankfurt/slutat
6) Aya Miyama, mf, Japan/Okayama Yunogo Belle
7) Hope Solo, mv, USA/Seattle Reign
8) Ada Stolsmo Hegerberg, fw, Norge/Lyon
9) Ramona Bachmann, mf/fw, Schweiz/Rosengård/Wolfsburg
10) Eugenie Le Sommer, fw/ymf, Frankrike/Lyon
11) Anja Mittag, fw, Tyskland/Rosengård/PSG
12) Meghan Klingenberg, yb, USA/Houston Dash/Portland Thorns
13) Louisa Necib, mf, Frankrike/Lyon
14) Lucy Bronze, yb, England/Manchester City
15) Wendie Renard, mb, Frankrike/Lyon
16) Lauren Holiday, mf/fw, USA/Kansas City/slutat
17) Lisa DeVanna, fw, Australien/Melbourne City
18) Shirley Cruz, mf, Costa Rica/PSG
19) Gaelle Enganamouit, fw, Kamerun/Eskilstuna United
20) Melanie Leupolz, mf. Tyskland/Bayern München

Här är fem spelare till som jag gärna hade fått med, men som föll på mållinjen:
Marta Vieira da Silva, mf/fw, Brasilien/Tyresö/Rosengård
Pernille Harder, mf/fw, Danmark/Linköpings FC
Jessica Fishlock, mf, Wales/Frankfurt/Seattle Reign/Melbourne City
Laure Boulleau, yb, Frankrike/PSG
Erin McLeod, mv, Kanada/Houston Dash

Den svenska spelare som var närmast att komma med var Hedvig Lindahl. Så, vad tycker ni? Har jag rätt, eller är jag helt ute och reser?

Sawas suveräna avslut

Publicerad den av
2

God fortsättning.

I natt drog den internationella damfotbollen i gång igen efter några dagars juluppehåll. Den gjorde det med japansk cupfinal och två ligamatcher i Australiens W-league.

Finalen i Kejsarinnans cup (Empress’s cup) mellan Inac Kobe Leonessa och Albirex Niigata var speciell eftersom det var superstjärnan Homare Sawa:s allra sista match.

Och vilken fantastisk avslutning hon gav sig själv. Inför 20 379 åskådare vann Kobe med 1–0 och målet, det nickade Sawa själv in på en hörna från Nahomi Kawasumi efter 32,38:

https://www.youtube.com/watch?v=VZcC2E2hs5o

Sawa har alltid varit otroligt bra på väldigt mycket. Men en sak som imponerat extra mycket på mig är hennes tajming i luftrummet. Trots att hon är kortväxt har hon nickat in väldigt många mål. Orsaken är förstås att hon är väldigt bra på att läsa bollbanan. Kolla på klippet ovan hur hon är den enda som direkt inser var bollen kommer att dyka ner och hur perfekt hon möter den med pannan.

Segern var Kobes femte på 2010-talet. Man vann även Empress’s cup fyra år i rad, 2010–13. Sawa lämnade alltså fotbollsplanen som den stora mästare hon vuxit ut till.

Själv bugar jag djupt inför en spelare som betytt enormt mycket för damfotbollen.

Veteranerna tackar alltså för sig nu på hösten, först Abby Wambach och nu även Sawa – två minnesvärda offensiva spelare. Det damfotbollsår som är inne på sina sista dagar har annars varit de välorganiserade försvarens år. Man skulle kunna illustrera det med många olika exempel, men det räcker väl med att påminna om att USA vann VM-guldet genom att man hade ett mycket tajt försvarsspel och bara släppte till 18 avslut mot mål på sju VM-matcher – och bara släppte in tre av dem.

Under hösten har vi även sett hur en ny generation spelare håller på att ta över på den stora scenen. Spelare födda 1995 eller senare. Skytteligorna i Champions League och franska ligan D1 Feminine leds av 20-åriga Ada Stolsmo Hegerberg på åtta respektive 22 mål. Tyska Frauen-Bundesliga leds i stor stil av Bayern München, vars bästa målskyttar är 20-åriga Sara Däbritz och 19-åriga Vivianne Miedama. Och flyttar vi blicken till andra sidan jordklotet gör 19-åriga Larissa Crummer jättesuccé i Australiens W-league.

Crummer spelar för laget som aldrig har tappat en poäng i en ligamatch, Melbourne City FC. Klubben är nybildad och fick direkt en plats i Australiens W-league. Efter nio omgångar har man full poäng och målskillnaden 31–3. Det är Crummer som gör målen. Hon leder skytteligan överlägset med sina elva fullträffar – ligarekordet ligger på 15. Crummer var med i Australiens VM-trupp i somras och fick göra två inhopp, bland annat spelade hon 27 minuter i 1–1-matchen mot Sverige.

I Melbourne City har Crummer grym uppbackning. I mål står Linköpingsbekantingen Briana Davey, i backlinjen finns Australiens båda VM-backar Stephanie Catley och Laura Alleway, på mittfältet Lisa De Vanna samt de båda lånen från Seattle, Jess Fishlock (är även assisterande tränare) och Kim Little – två av mina absoluta favoritspelare. Med den uppställningen känns det som att Melbourne City hade varit en intressant utmanare om SM-guldet, om klubben spelat i damallsvenskan.

Efter 13 omgångar i Frankrike står Ada Hegerberg alltså på 22 mål. Rekordet i D1 Feminine är från säsongen 2006/07 då Sandrine Bretigny gjorde 42 mål. Hegerberg måste alltså öka takten ytterligare efter årsskiftet om hon skall bli tidernas målskytt i ligan. Det hindrar inte att norskan kan se tillbaka på ett fantastiskt år. Jag har många gånger hyllat henne för hennes rörelsemönster inne i straffområdet. Det här klippet höjdpunkter från året innehåller verkligen mycket fotbollsgodis:

https://www.youtube.com/watch?v=KwYwGTv8s9E

Lotta Schelin har som bäst gjort 34 mål, det gjorde hon förra säsongen. Vår svenska storstjärna gav sig själv en utmärkt julklapp genom att göra fyra mål i årets sista match, 10–0-segern mot Nimes. Hon fick till ett äkta hattrick på nio minuter när hon gjorde målen som betydde 3–0, 4–0 och 5–0. Det andra är ett nickmål av en typ Schelin sällan gör. Kul att se.

Även om några av målen är riktiga skitmål är det bra för Schelin och landslaget att hon får känna känslan av att göra mål så ofta som möjligt inför OS-kvalet. Se Schelins mål, samt två från Hegerberg, på det här klippet:

Ballon d’Or – och Örebro får besök av Dahlkvist

Publicerad den av
5

KIF Örebro stöter på en gammal bekant i åttondelsfinalen av Champions League. Lisa Dahlkvist och PSG kommer nämligen på besök. Det är en drabbning där Örebro är kraftiga underdogs.

Jag bedömer PSG som favoriter till minst 90–10. FC Rosengård var ju seedat i lottningen och fick därför en klart lättare lottning. Mot italienska Verona finns en mycket god segerchans, uppskattningsvis även här cirka 90–10.

Seedningen var en riktigt god nyhet, eftersom den innebär att storlagen inte kan stöta på varandra förrän i kvartsfinal. Tyvärr lyckades Uefa lotta de på pappret starkaste lagen bland de oseedade (Chelsea, LSK Kvinner – möjligen kan Örebro också räknas in här) mot riktigt toppmotstånd. Chelsea stöter på Wolfsburg och för LSK väntar Frankfurt.

Synd för de engelska och norska mästarinnorna som med annan lottning hade haft bra chans att nå kvartsfinal. I övrigt blev det följande matcher: Twente–Barcelona, Brescia–Fortuna Hjörring, Slavia Prag–Zvezda och Atletico Madrid–Lyon.

I dag har Fifa presenterat de tio kandidaterna till priset som världens bästa spelare 2015, det som på herrsidan kallas Ballon d’Or. Årets nomineringar känns i stora drag rätt ok.

Fast visst förekom det några konstiga uttagningar. Den konstigaste var att i mina ögon världens bästa back 2015, Becky Sauerbrunn, inte finns med. Det gör däremot Kanadas talang Kadeisha Buchanan. Inget ont om Buchanan, som är duktig. Men hon är inte en av världens tio bästa spelare.

Noterbart är att det rakt igenom handlar om spelare från VM. Därmed missar återigen Kim Little chansen till nominering. På listan finns inte heller någon från bronslaget England. Här är de tio lyckliga i bokstavsordning:

Nadine Angerer (Tyskland/Brisbane Roar/Portland Thorns)
Ramona Bachmann (Schweiz/FC Rosengård/Wolfsburg)
Kadeisha Buchanan (Kanada/West Virginia University)
Amandine Henry (Frankrike/Olympique Lyonnais)
Eugénie Le Sommer (Frankrike/Olympique Lyonnais)
Carli Lloyd (USA/Houston Dash)
Aya Miyama (Japan/Okayama Yunogo Belle)
Megan Rapinoe (USA/Seattle Reign)
Célia Šašić (Tyskland/1.FFC Frankfurt)
Hope Solo (USA/Seattle Reign).

Spontant hade jag tagit bort Angerer, Buchanan och Rapinoe och ersatt dem med Sauerbrunn, Little och Lucy Bronze.

Nu är det ju i och för sig rätt oväsentligt i år vilka som är nominerade. Det är ju redan klart att priset kommer att gå till Carli Lloyd.

En svensk nominerades i ledarkategorien – Calle Barrling. Här lär ju priset gå till Jill Ellis, även om Mark Sampson borde vara en värdig utmanare.

Alla nominerade finns på den här länken.

Förtätad guldstrid och petad Schelin

Publicerad den av
Svara

Eskilstuna föll i Piteå samtidigt som Rosengård och Linköping vann. Förstås tråkigt för Eskilstuna, men fantastiskt för spänningen i guldstriden. Plötsligt är Linköping tillbaka på allvar.

Faktum är ju att två av lagen i den här striden, Eskilstuna och Linköping har saken i egna händer, medan Rosengård måste ha hjälp för att återigen få höja Kronprinsessan Victorias pokal.

Jag såg delar av Hammarby–Rosengård i går, en match där Malmölaget inte imponerade speciellt. Men de var ändå det bättre laget och de vann till slut.

Eskilstunas match i Piteå har jag spelat in, den skall jag se med spänning. I dag har Linköping kört över Göteborg. 4–0 blev det efter att Göteborg bjudit på tre av målen. Resultatet innebär att Göteborg som bäst kan bli femma – en jättemissräkning.

För LFC blir det däremot guld om laget vinner sina tre sista matcher. Piteå fortsätter att rada upp imponerande resultat. Jag har dock svårt att tro att man kommer att kunna passera två av de tre lagen framför och sno en Champions Leagueplats. Fast osvuret är bäst när det gäller skrällaget från norr.

I bottenstriden förbättrade Mallbacken sitt läge avsevärt. Man har nu fyra poäng ner till Hammarby under strecket. Känslan är ändå att det kommer att avgöras på Strandvallen om två veckor. Mötet Mallbacken–Hammarby har förutsättningar att bli en riktig nagelbitare. Jag har faktiskt lite funderingar på att ta en dagsutflykt upp i Värmlandsskogarna för att bevittna dramat live.

* Så en lite utblick i världen. I Frankrike vann Lyon stormatchen mot PSG med hela 5–0. Ada Hegerberg gjorde tre av målen. Resultatet gör att ligan redan på många sätt känns avgjord efter fyra omgångar.

Anmärkningsvärt här är att Lotta Schelin vad jag kan förstå är petad för första gången sedan hon kom till Lyon. Jag såg att hon fick agera inhoppare mot Guingamp inför landslagsuppehållet. Jag drog inga tyngre slutsatser av det eftersom Lyon ofta har kört ett slags rullande schema.

Men det rullande schemat brukar inte gälla i toppmatcherna, där spelar man med bästa laget. Så när vår svenska forwardsstjärna nu även var sidsteppad mot PSG är det en signal om att hon inte längre är förstavalet. Hon byttes in i 54:e minuten vid ställningen 3–0.

Både mot Guingamp och PSG har Lyons tränare Gérard Prêcheur startade med Hegerberg och Eugenie Le Sommer som forwards. Det förvånar egentligen inte mig, för jag ser båda som mer kompletta spelare än Schelin.

Genom åren har ju svenskan öst in mål i det franska storlaget, men jag har ju många gånger påtalat hennes brister i såväl speluppfattning som huvudspel. På de områdena är Le Sommer och Hegerberg betydligt bättre spelare. Schelin måste nog vräka in mål för att återta sin plats i startelvan.

I franska ligan blev för övrigt Linda Sembrant stor matchvinnare när hon satte Montpelliers segermål i 86:e minuten mot Maria Karlsson:s Saint Etienne. Montpellier vann med 1–0 och är tvåa bakom Lyon i tabellen.

* I England återstår det bara en omgång av WSL och det är fördel Chelsea. Svensklaget leder med två poäng och tre mål före Manchester City. I slutomgången på söndag spelar Chelsea hemma mot tabellfyran Sunderland medan Manchester City tar emot femman Notts County.

* I USA närmar vi oss den stora NWSL-finalen. Har jag rätt uppgifter är det avspark mellan Kansas City och Seattle Reign klockan 3.30 natten mot fredag. Det lär bli en högst sevärd match. Ihop med Lyon är Reign det lag jag njuter mest av att se för tillfället. Jag håller en tumme för att Kim Little med vänner får höja pokalen.

* I Japan är grundserien av Nadeshiko League nu färdigspelad. Serien vanns av NTV Beleza en poäng före Inac Kobe Leonessa. Nu tajtas tabelltoppen till inför mästerskapsserien. Avståndet mellan Beleza och Inac Kobe kvartstår dock. Övriga lag i mästerskapsserien är Vegalta Sendai, Jef United, Albirex Niigata och Urawa Reds.

Skytteligan i grundserien vanns av Yuika Sugasawa och Mina Tanaka, båda på tolv mål.

Totalt sett har publiksiffrorna sjunkit i japansk damfotboll de senaste åren. Men siffran 11865 på Inac Kobe mot Urawa Reds i senaste omgången är ju i alla fall i högsta grad lovande.

* Slutligen är Lilleström otroligt nära att återigen vinna toppserien. Laget behöver tre poäng på de sista fyra omgångarna för att säkra guldet på egen hand. Med tanke på att man bara har tappat fem poäng på de första 18 omgångarna kan vi redan skicka ett litet grattis till LSK. Det stora sparar vi till lördag.

Eskilstunas guldläge, Bachmann, oro i Göteborg och mycket mer

Publicerad den av
5

Det har gått ett tag sedan förra inlägget, och som jag förvarnat riskerar det att bli viss oregelbundenhet i bloggandet den närmaste tiden.

Det har hänt en hel del sedan senast, här är lite tankar kring en del av de här sakerna. Först till Kopparbergs/Göteborg FC. Där jäser det tydligen både i omklädningsrum och i ledning. Jag har nåtts av uppgifter från flera oberoende källor om stort missnöje med både tränare Stefan Rehn:s coachning och med flera spelare.

Det mesta talar för att GFC kommer att genomgå en rejäl förvandling i vinter. Som ni kanske minns gjordes ju en stor förändring av spelartruppen så sent som inför förra säsongen. Göteborg har knappast kännetecknats av kontinuitet de senaste åren.

Så till den damallsvenska guldstriden. Den kan ha avgjorts i onsdags. Då lämnade nämligen Ramona Bachmann Rosengård med omedelbar verkan. I Kvällsposten sa vd Klas Tjebbes så här:

”Vi önskar Ramona lycka till och detta var en riktigt bra övergång för vår del, säger han.”

Ni fick alltså bra betalt?

”Exakt. Det är klart att detta hjälper till inför vårt Champions League-spel i höst. Vi är glada.”

Personligen tycker jag inte att någon inom svensk damfotboll har anledning att vara glad över Bachmanns flytt. Den är nämligen en ganska tydlig slutpunkt för svensk damfotbolls storhetstid på klubbsidan.

Fram tills i onsdags har Sverige alltid haft något lag som kunnat utmana i Champions League, eller i alla fall haft ambitionen att göra det. Nu är den tiden förbi. Rosengård har givit upp och tvingas sätta större fokus på att få ihop ekonomin än på att konkurrera internationellt.

Det går förstås inte att Sverige aldrig mer kommer att ha något lag som slåss om slutsegern i Champions League – konkurrensen på toppen är trots allt rätt begränsad.

Men numera är de damallsvenska lagen tyvärr hjälpligt frånkörda av kollegorna i Frankrike och Tyskland. Dessutom håller England på att passera.

Så sent som på den damallsvenska upptaktsträffen 2012 tyckte huvuddelen av de närvarande spelarna och ledarna att vår svenska serie var bäst i världen. Drygt tre år senare finns det nog ingen som tycker att damallsvenskan är bättre än Frauen-Bundesliga och D1 Feminine. Dessutom har NWSL kommit igång, en liga som också tveklöst är bättre än damallsvenskan.

2012 var jämnheten det som framhölls som främsta faktorn bakom damallsvenskans storhet. Sedan dess har damallsvenskan knappast varit jämn. Tyresö och Rosengård har dominerat totalt sedan dess.

Men nu när storlagen har fått ge upp kampen mot tyska och franska storklubbar är jämnheten tillbaka. När jag kikade på Eskilstuna–Kristianstad förra helgen satt jag och funderade på om Eskilstuna kunde vinna SM-guld.

Jag kom fram till att svaret på frågan var JA. Efter Bachmanns flytt har den uppfattningen stärkts. Eskilstuna kan bli svenska mästarinnor 2015. Det är till och med så att Eskilstuna numera får räknas som den huvudfavorit.

Kolla bara deras återstående program: AIK (b), Vittsjö (h), Hammarby (b), Piteå (b), Mallbacken (b), Linköping (b) och Göteborg (h).

Visst är bortamatcherna mot Piteå och Linköping två av seriens svåraste uppgifter. Men i de fem övriga matcherna har United goda segerchanser.

Rosengårds återstående program ser ut så här: Piteå (b), Kif Örebro (h), Göteborg (b), Hammarby (b), Umeå (h), AIK (b), Linköping (h). Det känns lite tuffare än Eskilstunas.

Till Kvällsposten säger Klas Tjebbes att han tycker att Rosengård lätt har damallsvenskans bästa trupp. Jag tycker nog att Linköping har en lika bra trupp. LFC:s spelschema ser ut så här: Umeå (h), Mallbacken (h), AIK (b), Göteborg (h), Kristianstad (b), Eskilstuna (h), Rosengård (b).

Även Piteå har kvar chansen att ta hem guldet, men jag tror att det står mellan de andra tre lagen.

Det som talar för Linköping är att laget har det bästa spelschemat, där de kan få två guldfinaler i de två sista omgångarna. Det som talar mot LFC är att laget är något ojämnt och att man ibland har svårt att få hål på motståndarna.

Det som talar för Rosengård är att laget har stor rutin av guldstrider – man har en vinnarkultur. Det som talar mot Malmölaget är att man inte är framme i sitt lagbygge. Det spel som byggde på att firma Bachmann, Marta, Therese Sjögran och Anja Mittag fixade målen går det inte längre att falla tillbaka på. Efter VM-uppehållet har man bara tre segrar på sju omgångar. Med ny tränare och en återigen rubbad balans i truppen finns det många frågetecken kring Rosengård.

Min fundering kring Eskilstuna under förra helgen handlade framför allt om hur laget kan hantera den press som det innebär att vara inblandat i en guldstrid. Det frågetecknet kan vi inte räta ut förrän efter seriens slut. Även om flera av spelarna har varit inblandade i guldstrider är klubbens orutin det stora minuset. Det stora pluset är publikstödet.

För frågan är om det inte vore det bästa som kunde hända svensk damfotboll om en klubb med så härligt stort publikstöd som United tar hem guldet. Ett annat plus för Eskilstuna är deras sätt att spela fotboll. Deras spel bygger på stabilitet, organisation och styrka på fasta situationer, saker som är ganska lätta att bibehålla även i nervösa matcher.

En hyperintressant match spelas redan 14.00 i dag. Då tar Piteå emot Rosengård och vid hemmaseger får jag räkna in norrbottniskorna i nästa inlägg om seriösa guldkandidater.

En timme senare spelas Mallbacken–Kristianstad, en match som är nästan lika viktig för bottenstriden.

I elitettan rusar Kvarnsveden vidare mot damallsvenskan med hög hastighet. Gårdagens 2–0-seger mot Hovås Billdal var Borlängegängets nionde raka seger. Totalt har man 16 segrar och ett kryss på de 17 senaste matcherna. Imponerande.

* Därmed har det blivit dags för en liten genomgång av det som händer på den internationella scenen. I USA är det numera klart vilka lag som spelar slutspel i NWSL. Det blir Seattle, Chicago, Washington och Kansas.

Rachel Buehler skriver autografer

Rachel Buehler skriver autografer

När det stod klart att Portland missade slutspelet meddelade Rachel van Hollebeke (tidigare Buehler) att hon avslutar sin karriär för att satsa på läkarstudier.

Om någon undrar varför jag tycker att Seattles Kim Little är en av de två–tre bästa spelarna i världen tycker jag att man skall kolla på det här klippet:

* I Europa tilldelades Celia Sasic som väntat priset som bästa spelaren i Europa säsongen 2014/15. Lite ovanligt att en före detta spelare tilldelas priset, men inte desto mindre rättvist.

Tvåa kom Amandine Henry och trea Dzsenifer Marozsan. Här är hela topplistan. Caroline Seger blev bästa svenska på nionde plats. Det väcker frågan om vem som kommer att få diamantbollen i höst. Seger borde ligga bra till, men juryn hittar säkert något skäl att återigen ge den till Lotta Schelin…

* I Tyskland är Frauen-Bundesliga igång. Jag såg första timmen av premiären Bayern München–Turbine Potsdam i fredags. Under den period jag såg tyckte jag att Potsdam var det bättre laget. Men på slutet vände München till 3–1-seger. Bilder därifrån finns här.

Skotska solomål är melodin för tillfället. Dels Kim Littles läckta 3–0-mål från Seattle, dels Lisa Evans 1–1 mot Potsdam.

Bayerns 3–1-mål är för övrigt riktigt fotbollsgodis. Hela vägen från speluppbyggnaden nere vid egen kortlinje till de läckra inlöpen på Evans inlägg.

Flera av Wolfsburgs åtta mål mot Jena är också fotbollsgodis. Se dem här.

* Jag hinner inte sätta ihop någon guide kring Frauen Bundesliga eller kring franska D1 Feminine som startar i eftermiddag. Men utmärkta bloggen Spelare 12 har guider både till den tyska och den franska ligan. De rekommenderas varmt.

I Tyskland kommer det att stå mellan Wolfsburg och Bayern, med Frankfurt som första utmanare. Min känsla säger att Nilla Fischer få höja pokalen till våren, men det kommer att bli tajt.

I Frankrike är Lyon som vanligt klara favoriter och PSG är lika klara tvåor. Mycket talar för att guldstriden avgörs i deras båda inbördes möten.