Alldeles nyss tog Pia Sundhage ut 21 spelare till OS-kvalet. Hon lämnade två öppna platser eftersom det finns skadeproblem i truppen. De två platserna förväntas fyllas om en vecka, av en back och en forward.
Den enda bland de 21 nu uttagna som inte var med i Göteborg och mötte Skottland är Göteborgs backförvärv Freja Hellenberg. Dock skulle hon ha blivit extrainkallad där i stället för Amanda Ilestedt, men Hellenberg var sjuk. Man kan är alltså säga att det som väntat är rakt igenom spelare från den senaste samlingen som är uttagna.
De spelare som var med i Göteborg, men som lämnades utanför nu är Jessica Samuelsson, Elin Rubensson, Ilestedt och Jenny Hjohlman. Dessutom saknas som väntat Kosovare Asllani. Sundhage sa så här om Manchester Cityspelaren:
”Kosovare Asllani – jag tycker att vi har bättre spelare just nu. Vi får se, vi har två platser kvar. Men hon behöver mer tid. Hon behöver lugn och ro.”
Hellenberg var kanske den lilla skrällen, om man nu kan prata om någon skräll här. Att Jonna Andersson får en ny chans kändes däremot rätt naturligt med tanke på att både Samuelsson och Rubensson är skadade.
När Andersson presenterades gick Sundhage händelserna i förväg:
”Hon tar en plats i OS-truppen”
Om det blir svenskt spel i OS lär det bara finnas max sju backplatser att slåss om, och då får nog Andersson det tufft. I varje fall om Samuelsson och Rubensson är friska.
Det är väl för övrigt i första hand en av de två som Sundhage hoppas kunna komplettera backuppsättningen i truppen med. När det gäller den sjunde forwarden blir det troligen någon av Hjohlman, Asllani eller Lina Hurtig. Andra spelare som skulle kunna ha chansen är Malin Diaz och Marija Banusic, kanske framför allt Banusic om hon fortsätter att ösa in mål i Eskilstuna.
Utan att ha sett henne hittills i år eller hört någon rapport om hennes insatser, hade jag inte haft något emot att få in Michelle de Jongh i truppen. Men Sundhage har valt att bara ta ut fem mittfältare. Och bland dem är jag högst tveksam till Petra Andersson, men Eskilstunas AIK-förvärv får gärna visa att hon hör hemma på A-landslagsnivå.
Jag följde presskonferensen via webb-tv. Det var en ganska vanlig Sundhagepresskonferens. Mantrat ”fart och fläkt” nämndes förstås vid tre–fyra tillfällen.
När Sundhage och Lilie Persson skulle gå igenom Skottlandmatchen inledde Persson med att hylla Olivia Schough:s passningsspel. Sedan hyllades även bland annat Lisa Dahlkvist.
Där reagerade jag över att först Persson konstaterade att förbundskaptenerna ansåg att Dahlkvist hade lyft sitt spel sedan hon flyttade till Frankrike. Någon minut senare sa Sundhage exakt samma sak, med nästan exakt samma ord. Det lät lite lustigt.
De har förstås rätt i att Dahlkvist har varit bra det senaste halvåret. Men som jag tidigare skrivit, hon var på väg in i formtoppen redan under VM i fjol. Som jag ser det är det alltså inte bara PSG:s förtjänst, utan lyftet inleddes redan i Kif Örebro.
Slutligen gick man igenom reglerna i kvalet. Det är inbördes möte som gäller före målskillnad. Därmed blir det ännu viktigare att inte förlora mot Norge i öppningsmatchen.
Skulle två lag hamna på exakt samma poäng, inbördes möte, målskillnad och antal gjorda mål går man i första hand på fair play och i andra hand på Uefa-ranking. Det blir alltså ingen lottning, vilket känns skönt.
Här är förresten OS-kvaltruppen i sin helhet – om man kan säga så när ytterligare två spelare skall till…
Målvakter:
Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.
Backar:
Lina Nilsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Emma Berglund och Freja Hellenberg.
Mittfältare:
Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emilia Appelqvist, Josefin Johansson och Petra Andersson.
Forwards:
Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Fridolina Rolfö, Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius.
Ibland skall man inte överge sin första känsla. Inför det nordamerikanska OS-kvalet hade jag ju Costa Rica som svag favorit till andraplatsen i grupp A, närmast före Mexiko.
Inför lagens inbördes möte i går hade jag ändrat mig och gav Mexiko 60 procents chans att bli tvåa. Det blev till slut ändå Costa Rica som tog andraplatsen efter 2–1-seger i natt.
Det innebär att Mexiko för första gången någonsin missa semifinal i ett nordamerikanskt mästerskapskval. Fast trots att Raquel Rodriquez – lägg förresten det namnet på minnet – gjorde både 1–0 och 2–0 för Costa Rica var mexikanskorna snubblande nära att komma ikapp.
I det som kan ha varit hennes sista tävlingslandskamp reducerade 37-åriga Maribel Dominguez på en spektakulär bicycleta. Då var det tolv minuter plus tillägg kvar för Mexiko att göra ett mål till – och ta semifinalplatsen. På övertid fick Dominguez chansen, men hon sköt utanför från fritt läge.
Matchens tre mål ser du här:
Resultatet innebär att Costa Rica ställs mot Kanada om den ena OS-platsen. Mexiko åker hem, och kanske innebär det här att Leo Cuellar har gjort sitt som förbundskapten.
I nattens andra match vann ett B-betonat USA med 10–0 mot Puerto Rico. I den matchen gjorde Crystal Dunn fem mål. USA kommer att möta Trinidad och Tobago eller Guyana i sin avgörande OS-kvalmatch. Puerto Rico var precis så dåligt som jag hade trott. De lämnade kvalet med tre storförluster och målskillnaden 0–25.
Så till Sverige. Rosengård har skadeproblem och i en artikel i Sydsvenskan berättar Therese Sjögran att klubben funderar på att värva in spelare på korttidskontrakt inför den stundande kvartsfinalen mot Frankfurt i Champions League.
Det är illa nog med åtta spelare på skadelistan. Men minst lika illa är att det inte verkar finnas pengar till några värvningar. Sjögran säger:
”Ska det ske, får det ske snabbt och så får vi lösa det ekonomiska i efterhand.”
De här korttidskontrakten kanske inte handlar om några jättesummor, och förhoppningsvis vet Rosengårdsledningen vad den håller på med. Men personligen reagerar jag varje gång jag ser att klubbar planerar satsningar med pengar som man hoppas skall komma in.
Kanada blev som väntat andra laget att säkra en plats i semifinal i Nordamerikas OS-kval. När Trinidad och Tobago besegrades med 6–0 gjorde Christine Sinclair sitt 159:e landslagsmål. Därmed är hon förbi Mia Hamm på listan över de som gjort flest landslagsmål genom tiderna.
Andra fortfarande aktiva spelare högt upp på listan är Patrizia Panico på sjunde plats (110 mål) och Marta på 14:e plats med 100 mål. Bästa svenska landslagsmålskytt är som bekant Lotta Schelin, hon står på 82 mål.
Här ser ni Sinclairs 159:e mål – som betydde 3–0, och Kanadas övriga fem:
Den andra matchen i gruppen bjöd på en liten överraskning. Guyana vände 1–0-underläge till seger med 2–1 mot Guatemala och efter slutsignalen firade de guyanska spelarna som om de vunnit VM-guld.
Guyana är ett lag som jag inte kan något om, men jag har förstått av kommentarer från folk som följer OS-kvalet mer noggrant än jag att de ser rätt bra ut, och faktiskt har en seriös chans att ta en semifinalplats på Trinidad och Tobagos bekostnad. Faktum är ju att Guyana ligger före T&T på målskillnad inför deras inbördes möte natten mot onsdag.
Guyanas spelartrupp innehåller inte några spelare med välkända klubbadresser. Segerskytten Alison Heydorn, som intervjuas en minut in i klippet nedan, spelar i en klubb i USA som heter Ann Arbor United. Och hon låter väldigt amerikansk i intervjun.
I natt avgörs vilket lag som kommer tvåa bakom USA i grupp 1, Mexiko eller Costa Rica. Inför kvalet trodde jag på Costa Rica, men nu känns det som att det är 60–40-fördel för Mexiko. De tar ju andraplatsen på kryss, och mexikanskorna visade mot USA att de är bra på att försvara sig.
Apropå OS-kval tar Pia Sundhage ut sin trupp till det europeiska OS-kvalet i morgon 14.00. Här kör hon lite funderingar inför kvalet. Jag vet inte hur många spelare varje lag får använda i kvalet. I själva OS består truppen av 18 spelare och fyra reserver. Men gissningsvis är det någon eller några fler än 18 i kvalet. Allt talar ju dessutom för att Sundhage tar ut de spelare som var med i Göteborg i januari.
Från Frankrike fick vår förbundskapten i helgen glädjande besked när Lisa Dahlkvist blev målskytt på passning från Caroline Seger. Dala gjorde 1–0-målet när PSG vann cupderbyt mot Juvisy med 2–0. Se målet här.
Även Sofia Jakobsson gjorde ett mål, hon satte 2–0 när Montpellier avancerade efter 3–0 mot Vendenheim. Däremot blev Lotta Schelin mållös när Lyon vann sin cupmatch med 12–0. Svenskan spelade den andra halvleken i en match där Eugenie Le Sommer gjorde hela fem mål. Vår blivande OS-kvalmotståndare Ada Stolsmo Hegerberg gjorde ett.
Apropå OS-kvalmotståndare gjorde Hollands Vivianne Miedema och Norges Caroline Graham Hansen varsitt 1–0-mål när Bayern München och Wolfsburg vann sina ligamatcher i helgen. Se Miedemas här och Hansens här.
I dag har Rosengårds kvartsfinalmotståndare i Champions League, FFC Frankfurt, spelat sin första ligamatch för året. Man vann med 3–1 mot Hoffenheim i en match som visades på DFB-TV. Jag såg nästan hela matchen – höjdpunkter här – och blev inte jätteimponerad av Frankfurt.
Deras styrka är deras styrka. Det är ett väldigt fysiskt lag som inte står för så mycket skönspel, men som däremot har offensiv tyngd. Jag tyckte att Hoffenheim hade ett bättre passningsspel, men Frankfurt var ändå en storlek större än sina motståndare. Rosengård får se upp i kontringar och vid fasta situationer. Fast oslagbart är definitivt inte det här Frankfurtlaget.
Slutligen lite tankar kring helgens matcher här i Sverige. Där är det ju i första hand Linköping–Eskilstuna som etsat sig fast. Nu har jag sett LFC:s åtta mål på klubbens Facebooksida.
Det är ju inga glädjande bilder för Eskilstuna. Inte på något sätt. Jag har ju fått lite synpunkter från er som sett matchen live i form av kommentarer på förrförra inlägget. Utifrån målen känns analysen att Petra Larsson och Sofie Persson har lämnat stora hål efter sig på Eskilstunamittfältet rimlig.
Kollar man på Linköpings åtta mål är ju nämligen fem av dem spelmål mot samlat försvar. Vid 1–0 och 3–0 får LFC alldeles för lätt komma rättvända på ytan framför Uniteds trebackslinje. Efter paus är den ytan stängd, då slår LFC istället Eskilstuna i djupled.
Det ser ut som att Eskilstunas tränare Viktor Eriksson har rätt mycket att jobba med under de två månaderna fram till seriestart. Nu är klippet väldigt utzoomat, men min känsla är dessutom att åtminstone tre av de åtta målen är bjudningar från landslagsmålvakten Emelie Lundberg.
Eskilstuna var inte det enda laget som lämnade en träningsmatch i helgen med väldigt negativ energi. Kif Örebro blev både besegrade och bestulna i Göteborg. Under matchen gjordes nämligen inbrott i Kif Örebros omklädningsrum. Tjuvarna länsade rummet på datorer, telefoner och andra värdesaker.
Enligt Mia Carlsson på Twitter är det inte första gången det är inbrott på Valhalla under match. Hennes Kristianstad skall ha blivit bestulna under en cupmatch i fjol.
Känns som att Valhalla IP har en hel del att göra på säkerhetssidan. Det här känns ju helt oacceptabelt.
I Örebro har det förresten startats en insamling till spelarna. Läs om den här.
Det var ju alltså en match också. Den vann Göteborg med 2–0. Nedan går det att se matchen i sin helhet. Målen kommer efter 11.30 genom Sara Lindén efter 11.30 och efter 38.40 genom Nathalie Persson. Det andra målet känns rätt billigt.
I andra matcher i helgen vann Piteå med 3–0 borta mot Hammarby i svenska cupen. I träningsmatcher vann Vittsjö med 3–2 mot Bröndby, Djurgården med 3–0 mot Ilves och så spelade Rosengård 3–3 mot Fortuna Hjörring.
Rosengård föll med 3–1 borta mot Manchester City i går. Som vanligt är det svårt att dra några större slutsatser av en träningsmatch.
Här kan man nog ändå slå fast att Rosengårds trupp är rätt tunn i år. Så tunn att Therese Sjögran var uppsatt som avbytare i Manchester. Sportchefen har ju sagt att karriären definitivt är över och att hon inte skall spela något mer. Känns kanske ändå inte hundraprocentigt definitivt…
Rosengård saknade viktiga spelare som Marta, Sofie Junge Pedersen, Amanda Ilestedt och Ella Masar McLeod. Utan de fyra ser Malmögänget ut att ha varit en nivå sämre än Manchester. I varje fall om man skall tro Citys klipp med höjdpunkter. Där noteras för övrigt att Citydebutanten Kosovare Asllani var den svenska spelare som var närmast att göra mål. Hennes skott tog dock i ribban.
Asllani verkar inte vara jättenära landslaget, i varje fall inte om man skall tro den här intervjun som gjordes i Manchester efter Rosengårdsmatchen. Där säger hon att hon inte tänker på landslaget överhuvudtaget. Ett intressant och lite anmärkningsvärt uttalande när Pia Sundhage var på plats.
Så till något annat. Jag gav Eskilstuna guldstjärna för sina tv-klipp med mål från träningsmatcherna. Guldstjärnor skall även skickas till Piteå, som också publicerar klipp med sina träningsmatchmål på youtube, som det här från segern mot Umeå:
Och den här kavalkaden från helgens överkörning av Sunnanå:
Gissar dock att klippen är tagna från en film som används för taktisk analys. Då vill man ha utzoomat för att se större ytor. För oss mer vanliga tv-tittare hade det dock inte gjort något om det var lite mer zoom på klippen.
I Frankrike var det två svenskmöten i helgen. PSG–Lyon 0–0 har jag redan skrivit om. Höjdpunkter från den matchen ser du här:
Även det andra svenskmötet blev oavgjort. Trots att Linda Sembrant nickade in sitt tredje mål för säsongen lyckades St Etienne skrälla till sig en poäng via 1–1. På klippet kan man se att bland annat Sofia Jakobsson hade ett par lägen att skjuta segern till Montpellier, utan att lyckas. Ser jag rätt är det Maria Karlsson som räddar på mållinjen vid en av de främsta målchanserna.
För Montpellier var poängtappet jobbigt. Lagets chans att sno andraplatsen i ligan minskade redan när PSG tog poäng av Lyon i fredags. Det här krysset gjorde att Champions Leaguechansen minskade chansen.
Slutligen ett klipp från förra veckans haussade träningsmatch mellan Bayern München och Arsenal i Sevilla. Den match som Londonlaget vann med 3–1.
Även om det bara är träningsmatcher har alltså engelska lag den senaste veckan slagit både de tyska och svenska mästarlagen. Kanske är det en signal om vilken väg internationell damfotboll håller på att ta. Eller?
I morgon kommer tydligen Pia Sundhage att vara på plats i England för att se Rosengårds träningsmatch mot Manchester City.
Förhoppningsvis var hon i Manchester redan i dag och såg hur Leicester spelar. De har ett grundspel som borde passa svenska landslag klockrent. De har en otroligt tajt defensiv och tar väldigt få risker på egen planhalva, när de kommer upp i planen är de bolltrygga, har sylvassa kontringar och gör hela tiden smarta löpningar in i straffområdet.
Jaja. Ursäkta den lilla utvikningen till herrfotbollen. I morgon kommer Sundhage sannolikt få se Kosovare Asllani spela. Det skulle kunna vara intressant, fast det finns ju egentligen inget som talar för att Asllani skulle tas ut till OS-kvalet ens om hon gör sitt livs match. Om Sundhage tar med några spelare som inte var med i Göteborg härom veckan till OS-kvalet underkänner hon ju sig själv.
Sundhage får för övrigt inte se så många svenska spelare heller. Enligt Sydsvenskan startar Rosengård nämligen så här: Zecira Musovic – Lina Nilsson, Anita Asante, Emma Berglund, Ali Riley – Ella Masar McLeod, Ebba Wieder, Sara Björk Gunnarsdottir, Lieke Martens – Natasa Andonova och Gãelle Enganamouit.
Jag vet alltså inte vad Sundhage kan väntas vara ute efter på sin Englandsresa, även om det förstås blir lite intressant att se hur ett engelskt topplag som Manchester City står sig mot de senaste årens damallsvenska suveräner.
City blev ju tvåa i WSL förra året och skall spela i Champions League till hösten. Fjolårets serietvåa Arsenal har i veckan spelat två matcher mot tyska topplag. I tisdags föll de mot Wolfsburg med 3–0, men i dag vann Arsenal med 3–1 mot Bayern München. Det är i och för sig bara träningsmatcher, men känslan är ändå att engelsk damfotboll håller på att flytta fram sina positioner.
Pia Sundhage
För svensk del är det ju ändå OS-kvalet som står i fokus den närmaste tiden. Och om förbundet är förståndigt är det vinna eller försvinna som gäller för Pia Sundhage.
Här tänker jag på att hennes kontrakt går ut vid årsskiftet, och att hon nuläget inte verkar intresserad av att förlänga. Därmed känns det solklart att om det inte blir OS-slutspel i sommar för Sverige bör man låta den som skall leda landslaget i nästa års EM-slutspel – för vi kommer att gå dit – ta över så fort som möjligt.
Om Sundhage däremot tar Sverige till OS skall hon självklart få fullfölja över mästerskapet. Fast direkt efter OS bör man ha en ny förhandling. Där är alternativen att antingen ge Sundhage förlängt över EM-slutspelet, eller byta ut henne direkt. Jag tycker nämligen att det är självklart att den som skall leda Sverige i EM nästa år också bör ha ansvaret i höstens båda EM-kvalmatcher.
Hoppas att förbundsledningen tänker som jag gör. Fast jag är inte helt säker på att det är så…
Radiosporten hade ett utmärkt inslag om förbundskaptensfrågan i onsdags. Hör det på den här länken. Där säger Sundhage att hon inte är intresserad av att förlänga det kontrakt som löper ut den 31 december i år. Om inte…
”Jag har stått i en OS-final – två stycken dessutom. Det är ju en euforisk känsla. Jag vet inte vad som händer då, när man mår så bra som man gör, får vinna tillsammans med andra. Då ställer någon en fråga: ‘Du, skall du inte vinna EM också, tillsammans med andra?'”
Som jag ser det är det rimliga att förbundet börjar sondera marknaden efter en ny förbundskapten redan nu – för att vara redo antingen efter OS-kvalet, eller efter OS.
Det finns ju för övrigt ingen som helst logik i att Sundhages kontrakt löper till den 31 december. Vem gjorde den förhandlingen?
Det rimliga är ju att man skriver kontrakt med förbundskaptenen över ett mästerskap, och inte bryter ett halvår innan ett mästerskapsslutspel.
I ovan länkat radioinslag försöker Marika Domanski Lyfors förklara varför man valde att skriva kontrakt med Sundhage till årsskiftet. Personligen tycker jag inte att Domanski Lyfors svarar på frågan, hon svamlar mest. Hennes snack om att det är många mästerskap i damfotbollen förklarar ju inte på något sätt varför man inte valde antingen OS eller EM som slutpunkt för Sundhage.
Dessutom säger Domanski Lyfors så här om EM skulle påverkas om det skulle bli byte på förbundskaptensposten vid årsskiftet:
”Man har ju oftast ett helt halvår på sig att förbereda sig inför mästerskapet. Om det skulle bli så tror jag inte att det skulle bli några problem med det.”
Personligen hade jag mycket hellre tagit över i augusti än vid årsskiftet. Ju längre tid man har att sätta sin prägel på laget, desto bättre. Sundhage själv tyckte ju inte att hon hann göra så mycket inför hemma-EM 2013. Och då tog hon ändå över i oktober 2012.
Jaja. Det finns anledning att återkomma i frågan. Förhoppningsvis först i samband med OS.
* Till något annat. Träningsmatcherna har ju kommit i gång. Eskilstuna United har i dag besegrat damallsvenska nykomlingen Djurgården med 1–0. Eskilstuna ligger numera i framkant på många plan inom svensk damfotboll.
Ett av de planen är att de snabbt lägger upp målen från sina träningsmatcher på youtube. Guldstjärna på det. Klubben skulle för övrigt få ytterligare en guldstjärna om de även bjöd på motståndarnas mål – även om det inte fanns något sådant i dag.
Här är dagens segermål från Malin Diaz:
* Apropå Djurgården gjorde de nyligen klart med Petronella Ekroth. Hon har tidigare spelat i damallsvenskan för Linköping, Tyresö, AIK, Jitex och Hammarby. Djurgården blir alltså hennes sjätte damallsvensk klubb, och det är bara två månader sedan Ekroth fyllde 26 år. Jag har ingen totalkoll bakåt i historien, men det kan väl inte vara många som hunnit med fler klubbar på så kort tid. Det kanske till och med är rekord?
Petronella Ekroth
Har ni exempel på spelare som överhuvud taget spelat damallsvenskt i sex klubbar eller fler får ni gärna skriva i kommentarsfältet.
* Djurgården har för övrigt gjort en del intressanta värvningar och visar att man tänker göra ett seriöst försök att hänga kvar. Den andra nykomlingen, Kvarnsveden, är närmast ett oskrivet blad för mig.
I dag hörde jag dock en intressant radiodokumentär om en av klubbens unga spelare, Lee Winroth. Den handlar om hur hon styrketränat bort en allvarlig skolios och 17 år gammal blivit så stark att hon utöver att hon i år slåss om speltid i damallsvenskan är uppe och nosar på världsrekordet i marklyft. Det är verkligen en prestation värd stor beundran.
Det är ofta bra att vända och vrida på saker så att man får se dem från flera olika vinklar. Oftast ser man bara fotbollsmatcher från ett håll. Som tränare ser man dem dessutom nästan alltid från marknivå.
När man får chansen att se sitt lag ur en ny vinkel upptäcker man ofta saker man inte sett tidigare. Själv fick jag en stor aha-upplevelse kring det damlag i division 4 som jag tränar när jag häromåret hoppade in som målvakt i en träningsmatch.
När det gäller vårt landslag får vi i media chansen att se de landskamper som spelas på Gamla Ullevi från två olika håll. Pressläktaren ligger nämligen på motsatt sida från tv-sändningarnas huvudkamera.
Även på Prioritet Serneke Arena var pressläktare och tv-kamera placerade på olika sidor. Dessutom var pressläktaren ganska långt ut till höger på sin sida, så man fick mycket bättre överblick över den ena planhalvan än den andra.
Vart vill jag nu komma? Jo, jag har nu även sett Sverige–Skottland på tv, och det var delvis en annan match än den jag såg på plats i Göteborg. Min bild på plats var att den andra halvleken var spelmässigt bättre än den första. På tv:n tycker jag nog att halvlekarna var ganska jämna.
Jag såg nu efteråt att Pia Sundhage föredrog forwardsspelet i den första halvleken. Jag tycker nog ändå att det stundtals gick lite för fort, och att spelarna själva inte hängde med. Synintrycket från arenan var att vi fick bättre balans när Fridolina Rolfö kom in och höll i bollen. Å andra sidan satt jag så att jag kom närmare forwards i den andra halvleken än i den första, vilket kan ha påverkat min syn på matchen.
Sundhage är för övrigt sig lik i sina positiva analyser och kommentarer:
På plats uppfattade jag inte hur bra Jessica Samuelsson var i den första halvleken. Jag satt helt enkelt för långt bort. Däremot hade jag Magdalena Ericsson precis framför mig och noterade att hon gjorde en helt ok halvlek – även om hon missade några inlägg. Hon missade däremot inte många passningar.
Det var tydligt att Skottland kände det svenska laget utan och innan. Man låg mycket tajtare i försvaret på den svenska vänsterkanten än på högersidan, sannolikt med tanken att släppa fram Samuelsson som ju har vissa tekniska brister, och samtidigt låsa Ericsson. Kul dock att Samuelsson visade att hon kunde utnyttja de ytor hon fick på ett så bra sätt.
Enligt min räkning vann Sverige målchanserna med 14–0 (7–0). Vid två av chanserna från den första halvleken kom vi inte ens till avslut, men jag tycker att man bör räkna in situationer där det borde ha blivit straff. Och visst missade väl den finska domaren att Lotta Schelin borde haft två straffar?
När jag nu kollade om matchen på tv granskade jag de här 14 målchanserna närmare och kollade vilka som var inblandade i speluppbyggnaden och räknade ihop vilka spelare som var inblandade i mest. Här är resultatet:
På plats tyckte jag att Lisa Dahlkvist var klart bästa svenska spelare i matchen. Den uppfattningen står jag fast vid även efter att ha sett matchen på tv. Dahlkvist var för övrigt bra redan i VM och har hållit hög nivå varje gång jag sett henne sedan dess. Hon ger mittfältet en defensiv trygghet, vilket är otroligt viktigt.
För mig är Dahlkvist den mest givna spelaren på mitten, den klippa som mittfältet saknade i det gamla 4-1-3-2-spelet. Hon äger ytan framför backlinjen, vilket gör att mittförsvaret kan känna större trygghet. Jag såg att Expressens krönikör ifrågasatte Dahlkvist, men det måste väl bygga på gamla iakttagelser. Eller?
Bilden av att Sofia Jakobsson gjorde en bra första halvlek lever också kvar. Däremot växer alltså Jessica Samuelssons insats, men även Emilia Appelqvist:s. På plats tyckte jag knappt att Djurgårdenförvärvet uträttade någonting offensivt. På tv såg jag att hon hade flera fina genomskärare ut mot högerkanten.
På plats tyckte jag att Stina Blackstenius kändes kantig och valpig, medan Fridolina Rolfö spelade moget och effektivt. Den uppfattningen lever kvar, men det går inte att snacka bort att Blackstenius trots allt var inblandad i väldigt mycket positivt.
Lotta Schelin får godkänt. Hon hade positiva tendenser i spelet, hon gjorde ett mål – och borde alltså ha haft två straffar. Utöver ett offsidemål i början av den andra halvleken kom Schelins första och enda avslut i matchen – i en 68:e minuten. Antalet avslut är inte godkänt, men det är förstås lysande att hon gjorde mål när chansen kom.
Att målet var efterlängtat märkte jag på Schelins föräldrar, som satt precis framför mig. När långpassningen kom från Dahlkvist utbrast pappa Schelin:
”Nu du, Lotta.”
Själv tyckte Schelin att det var ”sjukt gott” att slå Skottland.
Schelin måste nog fortsätta vara effektiv, för det finns spelare som knackar på dörren, som Pauline Hammarlund. För mig är hon verkligen den stora överraskningen inom svensk damfotboll det senaste året. Kul att hon ser ut att ha konserverat form och självförtroende även över vintervilan.
Min blick inför matchen var bland annat riktad mot Seger och Schough. Båda var godkända, men tyvärr visade ingen av dem storspelet från höstens Danmarksmatch. Seger var inte alls lika direkt i sitt spel. Jag tyckte att Schough var pigg och intressant när hon tog över Segers mittfältsroll och fick komma mer rättvänd, men hon hade för få avslut som forward.
Något som däremot såg väldigt positivt ut var försvarsspelet. Man stängde ytorna centralt och lät inte skotskorna spela in i mitten. Faktum var ju att Skottland i princip inte kom någonstans alls. Låt vara att det var ett skotskt lag utan storstjärnan Kim Little samt mittbackarna Jennifer Beattie och Ifeoma Dieke. Men ändå, jag bokförde inte skotskorna för en enda riktig målchans – vilket förstås är ett bra betyg till det svenska försvarsspelet. Skottland hade i och för sig ett läge på slutet, men avslutet kom ur så långt håll att jag inte räknade in det.
Linda Sembrant och Nilla Fischer höll ihop mittförsvaret på ett bra sätt. I början reagerade jag över att Fischer var slarvig i sitt passningsspel och satte ett par bollar bakom medspelare, vilket bromsade upp spelet. Men Fischer skärpte snart upp passningsspelet och var totalt sett riktigt bra.
På en så liten arena som Prioritet Serneke får man en ganska bra överblick över vilka som sitter på läktaren, i varje fall på den sida man själv befinner sig. Där fanns förstås en mängd Göteborgsspelare, lnågra från Mallbacken, någon från Rosengård och Linköping och en Eskilstunadelegation.
En av de spelare som var med i Eskilstunadelegationen var Marija Banusic. I helgen visade hon landslagsklass när hon gjorde två mål i 2–2-matchen mot Göteborg. Det första målet håller mycket hög klass. Se själv:
När Pernille Harder passerade pressläktaren passade jag på att stoppa henne och fråga lite om Nederländerna, som Danmark ju mötte två gånger häromveckan.
Hon började med att säga att:
”Jag tror att Sverige kan klara dem.”
Sedan konstaterade Harder att det finns en stor likhet mellan Holland och Danmark i att båda lagen verkligen försöker sig på att spela sig ur precis varenda situation – något som går att utnyttja.
Däremot skiljer sig danskor och holländskor åt i offensiven. Medan Danmark för tillfället saknar ett effektivt djupledsspel är Holland hyperfarligt i djupled med Manon Melis, Vivianne Miedema, Lieke Martens och Danielle van de Donk.
Man får alltså inte släppa till kontringar mot Holland. Harder konstaterade också att en nyckel är att inte ge Sherida Spitse ytor på centralt mittfält. Hon har en grym passningsfot, och om hon får tid att slå sina långpassningar in bakom backlinjen är man illa ute.
Här är det värt att notera att Skottlands enda riktiga läge i tisdags kom när deras defensiva mittfältare fick tid att slå en djupledsboll in bakom Fischer och Lina Nilsson, där Lizzie Arnot fanns. Hon var dock inte snabb nog för att lyckas utnyttja läget. Om däremot Martens eller Melis hade fått en sådan chans skulle jag nog ha blivit orolig.
Jag har just kommit hem från Göteborg och den svenska 6–0-segern i OS-kvalgenrepet mot Skottland. Det var en konstig match.
De första tio–tolv minuterna var bra från svensk sida. Sedan satt man och gäspade fram till minut 40. Under den perioden hann jag tänka flera gånger att ”skall det här laget kunna ta oss till OS?”
Sedan exploderade laget, och i halvtid var det plötsligt 3–0. Det lovande var förstås att målen fortsatte att trilla in även i den andra halvleken. Må vara att det var ett brandskattat Skottland vi mötte, motståndet var ändå bättre än exempelvis Moldavien – och att göra sex mål är alltid bra.
Trots det tror jag att Pia Sundhage lämnar Göteborg med minst lika många frågetecken som hon hade innan samlingen. Den andra halvleken var nämligen bättre än den första, spelmässigt sett. Och det känns inte helt lätt att hitta den optimala startelvan till den inledande nyckelmatchen mot Norge i OS-kvalet.
Klart är att Olivia Schough kom mycket bättre till sin rätt på mittfältet än som forward. Klart är också att anfallsspelet fick bättre kvalitet när Fridolina Rolfö kom in efter paus, att Pauline Hammarlund gjorde ett kanoninhopp och att Sofia Jakobsson var bästa forward i den första halvleken.
Faktum är att skall man gå på dagens match skall nog startelvan formeras så här:
Jag tycker att det var dött lopp mellan Samuelsson och Nilsson, att Schough klart överglänste Appelqvist och att Rolfö, Hammarlund och Jakobsson överglänste Schelin, även om Lyonstjärnan såg rätt vass ut efter sitt mål.
Nu slår klockan midnatt och det är läggdags. Men det finns anledning att återkomma till den här matchen de kommande dagarna. Då kommer jag även berätta lite om vad Pernille Harder tycker om våra kommande kvalmotståndare, Holland.
Tidigare i dag har Pia Sundhage presenterat startelvan till morgondagens träningslandskamp mot Skottland.
Det var en till tio elftedelar väntad elva. Eller, med det tråkiga beskedet att Elin Rubensson är skadad och riskerar att missa OS-kvalet, var det väl en helt väntad elva. Det är ju också sannolikt den elva som skall ta oss till OS.
Den ser ut så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Lotta Schelin, Olivia Schough, Sofia Jakobsson.
Det som blir intressant i morgon är att se hur man har utvecklat anfallsspelet under den här senaste veckan. Mot Danmark i höstas hade vi riktigt vasst kontringsspel, men hade svårt mot ett uppställt försvar. Bättre nu?
Lagmässigt är ju även backlinjen intressant. Den är byggt på tyngt, mer än på snabbhet. Mot ett ordinarie Skottland hade det kunnat bli intressant att se hur vi hanterar snabba Lisa Evans. Men nu saknar ju skotskorna sin speluppläggare och storstjärna Kim Little, så känslan är att Evans inte kommer att få så många bollar att jobba med.
På spelarfronten är det ganska många som man är spänd på att se. De mest intressanta är först och främst nykomlingen i startelvan, Appelqvist. Utöver henne kommer jag att titta extra på om Seger fortsätter att vara lika rak i sitt spel som mot danskorna, om Schough har konserverat sin höstform och hur Schelin ser ut. Lite kul blir det allt ändå.
Matchen börjar 18.00. Den direktsänds i TV12, sändningen startar 17.30. Senare på tisdagskvällen spelas en minst lika intressant match, nämligen Norge–Frankrike. Den sänds både i fransk och norsk tv. Tyvärr kommer jag inte att kunna se den, men ni som kan har en tänkbar stream här. Avspark är 21.00 och känslan är att det kan bli en sevärd match.
* Apropå OS-kvalet har Holland tidigare i dag återigen besegrat Danmark. Den här gången blev det 2–1 efter holländska mål av Vivianne Miedema och Danielle van de Donk. Nederländskorna fortsätter att imponera.
* Och apropå Kim Little är hon och Melbourne City FC klara för Grand Final i Australiens W-league. Men det krävdes straffläggning för att slå ut Brisbane Roar, där Sofie Persson spelade från start. Persson hade dock bytts ut vid straffläggningen.
Damernas Ballon d’Or 2015 går till Carli Lloyd – det var ett självklart val.
Visst är det väl lite tråkigt att den spelare som utnämnts till VM:s bästa alltid också vinner Ballon d’Or. Men samtidigt är det naturligt, då årets största turnering skall väga tyngst. Och i VM 2015 vägde Lloyd tyngst. Hon var ju målskytt i alla USA:s fyra utslagningsmatcher.
Lloyd blir den tredje amerikanska att ta hem priset efter Mia Hamm (2001 och 2002) och Abby Wambach (2012). Lloyd får priset för att hon är bäst när det gäller. Lloyd avgjorde OS-finalen 2008. Lloyd avgjorde OS-finalen 2012. Och hon ägde VM-finalen 2015.
Lloyd är sannolikt damfotbollens främsta vinnarskalle någonsin. Det var en märkbart rörd vinnarskalle som stod på scenen i Zürich för en stund sedan. Återigen som vinnare.
Hon tackade bland annat sin privata tekniktränare James Galanis som för 13 år sedan hade sagt att hon kunde bli bäst i världen – om hon ville.
Jag läste i en artikel i går att Galanis tycker att USA:s förbund US Soccer bara lyfter fram de marknadsmässiga spelarna, inte de som har störst genomslag på planen. Han sa:
”När Michelle Akers spelade var inte hennes namn i strålkastarljuset. Samma sak med Carli, med det är förbundets brist att de sätter fokus på andra spelare. De vill marknadsföra fotboll genom att sälja in sportens motsvarigheter till Anna Kournikova. Genom att inte använda Carli i marknadsföringen missar US Soccer att få ut budskapet att du inte behöver vara en pin-up-tjej för att fronta sporten.”
Det ligger förstås en hel del i det uttalandet. Det är ingen slump att spelare med modellkontrakt som Mia Hamm och Alex Morgan har lyfts fram i rampljuset.
Personligen tycker jag inte att det är fel att använda spelare som Hamm och Morgan för att sälja in sporten. Det är tvärtom naturligt. Vare sig man tycker det är bra eller dåligt så är det ett faktum att utseende säljer. Men det får inte bara bli utseende. Man får inte glömma karaktärsspelare som Carli Lloyd när sporten skall spridas, spelare som brinner för fotboll.
Jag har lyssnat på Lloyd i mixade zoner några gånger efter matcher, och hon är verkligen imponerande även vid sidan av planen – rak och verbal. Helt enkelt en utmärkt representant för damfotbollen.
Och för dem som tycker att Celia Sasic hade ett bättre år med skyttligasegrar i VM, Champions League och Frauen-Bundesliga. Visst, det är makalöst imponerande. Men jag är övertygad om att Sasic hade bytt bort de tre titlarna mot att få göra tre mål i en VM-final – och bli världsmästare.
När de båda möttes i VM-semifinalen slog de varsin straff. Lloyd gjorde mål på sin, medan Sasic slog sin utanför. Det avgör för mig. Lloyd gjorde ju för övrigt lika många mål i VM som Sasic, fast på längre speltid.
Och Lloyd var inte bara bäst i VM, hon gjorde 18 mål och 5 assist för USA:s landslag under 2015 – överlägset flest poäng av alla. Och då skall man ju betänka att Carli Lloyd i första hand är en offensiv innermittfältare – inte en forward.
Lloyd vann Ballon d’Or med 35.28 procent av rösterna. Tvåa var Sasic med 12.60 och trea Aya Miyama med 9.88 procent.
Sundhages röst på Rapinoe har jag svårt att förstå – jag fattar inte överhuvudtaget hur Rapinoe kunde vara med bland de nominerade. I övrigt har jag inga större synpunkter på den svenska röstningen. Vill du se alla röster finns här en länk till dokumentet med dem.
Världens bästa damfotbollstränare 2015 heter Jill Ellis. Det här tränarpriset känns tyvärr ännu mer förutsägbart än spelarpriset, det går ju alltid till den förbundskapten som vunnit årets största titel.
Ellis är självklart värd hyllningar för sin insats under VM. Jag skrev ju nyligen om hur hon byggde om sitt lag under pågående mästerskap – och till slut hittade rätt.
Det var bra gjort. Men Ellis hade tillgång till den bästa truppen, och på så sätt tycker jag att de båda andra nominerade hade varit väl så värdiga vinnare.
Fast Ellis vann en utklassningsseger, med 42.98 procent av poängen, vilket är ganska nära matchpoäng. Tvåan Norio Sasaki fick 17.79 procent och trean Mark Sampson 10.68 procent.
Det var som synes en ganska gulblå stämpel på den röstningen. Men det är kanske rimligt att man röstar på sina landsmän. Här är en länk till dokumentet med alla röster i tränarkategorien.
I förra inlägget samlade jag rätt mycket kritik mot Pia Sundhage, men såg också lovande tendenser. I dag kommer jag huvudsakligen med beröm – jag såg just Sundhage och blev lite glad. Jag tycker nämligen att hon gjorde ett mycket bättre intryck än på länge.
Sundhage har ju nyss presenterat sin första landslagstrupp för året. Det är en ovanligt viktig januaritrupp, eftersom det kommer att vara de här spelarna som även spelar i OS-kvalet. Det är ju på den här samlingen i Göteborg som man kan träna in saker. Inför själva OS-kvalet är tiden så kort att det inte finns tid för något trimmande av annat än enstaka detaljer.
Jag lyckades missa att det gick att se själva presskonferensen live. Men jag hann se Sundhage i en ganska lång intervju med Expressens Mats Bråstedt. Min uppfattning är alltså att hon gjorde ett mycket gott intryck och svarade bra på de allra flesta frågorna.
Jag reagerade över två svar. Det första och största frågetecknet sätter jag för svaret till varför att Kosovare Asllani inte finns med bland de 23 spelarna. Där hänvisade Sundhage till att Asllani saknar klubb – och att hon inte har spelat någon 90-minutersmatch på länge.
Det var dåligt påläst. Asllani spelade 90 minuter med PSG mot Le Roche-sur-Yon i ligan den 7 november. Det är rätt många uttagna spelare i Sundhages trupp som både har mindre tid av högkvalitativ fotbollsträning på sistone och längre period utan 90-minutersmatcher än Asllani. Det hade med andra ord varit ärligare av Sundhage att rakt ut säga att hon inte tycker att Asllani platsar.
I sammanhanget har man även den senaste tiden läst att Sundhage ställt krav på att Asllani måste ha klubb och speltid för att vara med i landslaget. Det är möjligen bekvämt på kort sikt, men på längre sikt är det inte något smart krav. Inte alls. Här riskerar ju Sundhage att ha målat in sig i ett hörn om någon bärande landslagsspelare plötsligt är bänkad eller utan kontrakt en period.
Det andra frågetecknet sätter jag för att Sundhage menar att det täta spelschemat i kvalet gör att man sannolikt kommer att behöva ha olika startelvor i de tre matcherna. Visst är det bra att följa upp hur spelarna reagerar på tätt matchande, för vissa spelare har svårt att prestera med tätt schema. Samtidigt känns det som lite överreaktion, för spelschemat i kvalet är inte tätare än vad det brukar vara på mästerskap.
OS-kvalet avgörs ju med tre matcher på sju dagar. I själva OS brukar det vara match var tredje dag – alltså ett tätare schema. I EM 2013 spelade Sverige fem matcher på 14 dagar, och både i OS och EM klarade huvuddelen av spelarna av att starta i alla matcher.
Men som sagt, i huvudsak imponerade Sundhage i Expressenintervjun. Hon verkade trygg och målinriktad och tog sig snyggt igenom övriga frågor. Jag tyckte bland annat att hon skötte det bra när hon på direkt fråga konstaterade att det var konstigt att OS-kvalet spelas på konstgräs när själva OS avgörs på gräs, men att det inte var någon idé att lägga mer energi på det.
Truppen då? Börjar vi med de som saknas så är det nämnda Asllani som får rubrikerna. Fast det var ju väntat att hon skulle vara petad. Jag reagerar mer över hur Sundhage har tänkt sig sitt tremannamittfält. Att Caroline Seger och Lisa Dahlkvist har varsin plats är ju självklart.
I EM-kvalet spelade Sundhage med Lina Hurtig som tredjelänk i de två första matcherna och med Petra Larsson i den sista. Ingen av dem finns med i dagens trupp. Det gör inte heller Malin Diaz.
Uttagna är istället Emilia Appelqvist, Josefin Johansson och debutanten Petra Andersson. Andersson har jag sett för lite i bra omgivning för att kunna bedöma. De andra två borde ligga före i turordningen. Både gjorde ett bra jobb i Piteå under 2015, men ingen av dem är prövad på hög internationell nivå. Det finns alltså stora frågetecken här.
Personligen hade jag hellre sett Michelle De Jongh i stället för Andersson. Men som sagt, min bild av Eskilstunaförvärvet är inte helt klar – hon kanske är klockren i den här positionen.
Bland forwards finns inga frågetecken. Det står helt klart att Sundhage går all in på snabba djupledslöpare i tremannakedjan. Av sju uttagna forwards är det egentligen bara Fridolina Rolfö som avviker från mallen.
Hela truppen finns här. Under den långa samlingen i Göteborg spelar man en match, mot Skottland den 26 januari.
Jag brukar inte ge några nyårslöften. Jag är även dålig på att önska mig saker till jul. Men nu när vi är inne i det nya året och julen lider mot sitt slut tänkte jag komma med lite önskningar. Det handlar om saker jag vill se under damfotbollsåret 2016.
Först och främst önskar jag ju mig förstås att vi får se Sverige i OS. Jag önskar också fortsatta tv-sändningar från damallsvenskan, genomgående högre publiksiffror i vår högsta serie samt att Rosengård tar sig minst till semifinal i Champions League.
Jag önskar mig dessutom att förbundet tar chansen i höst och marknadsför F20-laget rejält inför VM i Papua Nya Guinea. Det är verkligen en investering i framtiden. Med rätt marknadsföring kan man skapa profiler för många år framöver.
Huvuddelen av mina önskningar handlar dock om A-landslaget. Under helgerna gick jag igenom de pappershögar som jag samlat på mig under 2015. Då hittade jag den här artikeln från januari 2015:
Ur Expressen, 28 januari 2015
I den säger Lotta Schelin så här om förbundskapten Pia Sundhage:
”Jag skulle gärna se att hennes kontrakt förlängs efter 2016. Det fungerar fantastiskt bra med Pia och jag har svårt att se vem som skulle göra det bättre.”
Vår skyttedrottning sa det efter det svaga landslagsåret 2014. Sedan dess har vi haft 2015 – vårt sämsta landslagsår någonsin. Vi kom på 16:e plats i VM och vi rasade från femte till åttonde plats på världsrankningen – vår sämsta rankning någonsin vid ett årsskifte.
Naturligtvis är jag väl medveten om att Sverige kommer att dala längre ner på den rankningslistan framöver. Det blir en ofrånkomlig följd när andra större fotbollsländer börjar satsa på sina damlandslag. Men där är vi inte ännu.
Personligen tycker jag därför att det känns högst onödigt att fallet redan har påbörjats nu. Faktum är att fram till nästa VM känns åtta som en skamgräns. Längre får vi inte sjunka. Vi har tveklöst tillräcklig potential i svensk damfotboll för att hålla oss kvar som kvartsfinallag i de internationella mästerskapen ytterligare en bra tid framöver.
Som jag ser det är de två senaste årens ras till stor del Sundhages fel. Jag gjorde en ganska genomgripande analys i det här inlägget. Där påtalade jag utöver coachmissar under VM även hur det nya spelsätt, ”det bolltrygga landslaget,” som Sundhage införde efter EM 2013 kraschlandade. Samt hur hon misslyckats med att genomföra en generationsväxling.
Som bekant ansåg jag, och många med mig, att Sundhage borde ha tackat för sig efter VM i Kanada. Nu önskar jag mig att hon täpper igen käften på oss kritiker genom att bygga ett lag som inte bara tar sig till OS, utan som är med och utmanar om medaljer i Brasilien.
Jag önskar, men ännu så länge finns frågetecknen kvar. Och de är ganska stora. Faktum är att så länge Sundhage, med smärre modifikationer, körde vidare med det lagbygge som hon ärvde från Thomas Dennerby, så funkade det bra. Det var ju faktiskt inte långt ifrån att vi tog EM-guld sommaren 2013.
Men sedan Sundhage hösten 2013 skulle börja bygga på egen hand har det bara gått utför. De två senaste landslagsåren är kanske inte två helt förlorade år, men nästan. Nu finns det inte utrymme för fler misslyckanden, nu är det upp till bevis. Och det finns lovande saker. Jag återkommer till dem längre ner i inlägget.
Först några önskningar inför det landslagsår som inleds om bara några timmar med presentation av årets första trupp.
Jag önskar att Sundhage i sitt val av spelare och spelsystem inser vikten av defensiv stabilitet. Jag önskar också att hon riktar blåslampan mot sina äldre spelare. Blåslampan i det här fallet är att låta veteranerna utmanas om platserna av yngre talanger.
Här tänkte jag blicka lite mot Sundhages före detta arbetsgivare, USA. Ibland kan det krävas lite tur i ett lagbygge. För ett år sedan byggde USA:s lag fortfarande på veteraner som Christie Rampone och Abby Wambach. Dessutom togs Shannon Boxx tillbaka i truppen för att stadga upp mittfältet.
Pia Sundhage instruerar Christie Rampone
Rampone imponerade inte under våren, och när tänkta mittfältaren Julie Johnston gjorde ett par starka insatser i mittförsvaret fick 23-åringen förtroendet i VM. Den amerikanska defensiven var också stabil från start av mästerskapet.
Offensivt hade amerikanskorna däremot svårt att hitta rätt under inledningen av VM-turneringen. Förbundskapten Jill Ellis stod inför jobbiga val. Hon kände av kravet att spela med Abby Wambach, samtidigt som den forna storstjärnan inte längre var i 2011 års form. Det blev inte lättare av att Alex Morgan var på väg tillbaka från skada och inte i full matchform.
I de fyra första matcherna i VM fick Wambach stort utrymme. I gruppspelet spelade hon 90–23–90 minuter och gjorde segermålet i 1–0-segern mot Nigeria. Även i åttondelen mot Colombia fanns Wambach med i startelvan och spelade 69 minuter. I den matchen missade hon dock straff vid läget 0–0 – en straffmiss som sannolikt var jackpot för Ellis.
När USA även drog på sig två avstängningar inför kvartsfinalmötet med Kina tvingades Ellis tänka om, och nytt. En del av lösningen blev att peta Wambach. Från kvartsfinal och framåt var nationalhjälten bara inhoppare med begränsad speltid. Hon spelade fyra, tio respektive elva minuter i de sista tre matcherna – de där USA var vassa i offensiven.
Jag tar upp exemplet, för att jag hoppas att Pia Sundhage skulle göra samma sak. Men vad tror ni, hade hon vågat flytta på sina legendarer i ett VM? Och som nästa fråga, hade hon i sin trupp haft med den nya generationen, redo att ta över?
Jag är tveksam i båda fallen. Sundhage har valt rutin framför framtid i sina svenska mästerskapstrupper. Det var ju inte minst fallet i VM 2015, där varken Magdalena Ericsson och Lina Hurtig ingick bland de 26 spelare som var med över i Kanada. Däremot gick båda rakt in i startelvan i den första tävlingslandskampen efter VM.
Mot Danmark i höstas fanns dessutom Petra Larsson med i startelvan, en spelare som hade stått utanför de 33 som tagits med till VM och till den första EM-kvaltruppen.
I princip kan man säga att Sundhage ju underkände sina egna tidigare uttagningar när hon startade EM-kvalets viktigaste match med Larsson.
Petra Larsson
Det var ett litet stickspår. Tillbaka till rutin kontra framtid. Jag vill poängtera att Sundhage har rätt i att rutin är väldigt viktigt. Det är ingen tvekan om det. Det var ju faktiskt de två äldsta VM-trupperna som möttes i finalen.
Men. Det finns en risk hos äldre spelare att de blir lite bekväma. Speciellt om de kan känna sig säkra på sina platser. Det är därför viktigt att se till att nästa generation finns där och sätter blåslampan i baken på de rutinerade rävarna. Alltså att man försöker bygga trupper med både rutin och framtid.
Därför blir jag glad när jag läser om hur Jill Ellis har jobbat med Mallory Pugh. Ni kanske säger Mallory vem?
Jag skall ärligt erkänna att jag till för någon vecka sedan inte hade en aning om vem Mallory Pugh var. Nu vet jag att hon är supertalangen som fick vara med och känna sig för med USA:s A-landslag bara veckor efter att hon fyllt 17 år. Tillika bara veckor innan VM. Forwarden berättar om erfarenheten här:
Men det stannar inte vid en provträning. Sedan i tisdags har Jill Ellis samlat sitt landslag för årets första läger. Bland de 26 uttagna i truppen som skall förberedas för det stundande OS-kvalet finns 17-åriga Pugh. Supertalangen är naturligtvis inte i första hand med för att hon är tänkt för att spela årets stora seniormästerskap. Hon är med för att hon är framtiden. För att se och lära – och för att visa Alex Morgan och de andra att de måste se upp.
Jag skulle gärna vilja att Sundhage började göra som Ellis. Alltså låta unga talanger känna sig för i A-landslaget redan på tidigt stadium. Det kan räcka med en gästträning – bara de får känna att de är med i diskussionen.
Det innebär samtidigt att stjärnorna utmanas. Min känsla är att Sundhages så kallade stjärnspelare har haft det lite för bra i landslaget. Visst ställs de inför vissa utmaningar, men deras platser i elvan ifrågasätts aldrig.
Personligen hade jag gärna sett att man pressade Lotta Schelin att jobba på sin speluppfattning, Caroline Seger på sin effektivitet, Nilla Fischer på sin skärpa och så vidare. Att man vågade röra runt lite och fick toppspelarna att känna att de inte är självskrivna i landslagets startelva varje gång. Och inte minst våga att byta ut dem när de är dåliga. Det får ju dessutom den positiva bieffekten att spelarna på bänken ser att de har chansen.
Så till de positiva tendenserna. Ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att Sundhages 4-1-3-2-system föll på att det saknades bollvinnare framför backlinjen. Laget blev alldeles för känsligt för kontringar.
Men i fjolårets sista riktiga landskamp, den mot Danmark i EM-kvalet, ställde Sundhage upp med två bollvinnare på sitt tremannamittfält. Där fanns både Lisa Dahlkvist och Petra Larsson.
Tyvärr har ju Larsson hunnit lägga av sedan dess. Men förhoppningsvis såg Sundhage samma sak som jag gjorde i den matchen. Nämligen att det svenska kontringsspelet var klockrent med två centrala bollvinnare.
Nästan alla svenska målchanser tillkom på samma sätt – genom vasst försvarsarbete centralt i planen. Sverige utnyttjade danska bolltapp och ställde blixtsnabbt om till anfallsspel.
Med två bollvinnare bredvid sig fick Caroline Seger en ny, mer offensiv roll. Hon tackade genom att kanske göra sin bästa landskamp någonsin. Hon var helt enkelt lysande. Borta var de där alibipassen för tillbakaspel, passningar som bara gör att motståndarna hinner samla sitt försvar.
Mot Danmark var Segers förstatouch ofta en konstruktiv passning framåt. Dessutom tog hon själv ofta chansen och sprang i djupled. Om det var Sundhage som fått till det lyftet hos Seger har förbundskaptenen gjort ett bra jobb.
Visst är Danmark inne i en svacka, och laget saknar djupledsspel, vilket passade Sveriges backlinje utmärkt. Mittbackarna slapp att testas i rena löpdueller.
Man kan också ställa sig frågande till om det är så smart att spela med tre djupledsforwards i den nya 4-3-3-uppställningen. Jag hade gärna sett att vi fick in en spelare av Kosovare Asllani-typ bland forwards. Fast med hennes klubbsituation känns det tveksamt om hon kommer att vara aktuell till OS-kvalet.
Men som sagt, det fanns alltså både offensiva och defensiva ljusglimtar mot danskorna. Glimtar som väcker mitt hopp, även om OS-kvalet blir minst en nivå tuffare.
Kanske, kanske kan Pia Sundhage vara något på spåret som kan göra 2016 till ett riktigt kul landslagsår. Vad tror ni?
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.
2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.
Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.
Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.
Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:
Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.
Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.
Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.
Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.
Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.
Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.
Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:
Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?
Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.
Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.
Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.
Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.
Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.
Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.
Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia Carlsson, Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.
Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.
Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:
Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.
Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.
Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:
Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…
Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:
Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:
Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.
Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…
Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.
Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.
Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…
Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:
”Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.”
Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.
Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.
Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.
Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.
Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.
Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?
Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.
Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.
Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.
Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.
Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.
Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:
Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:
”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”
Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.
Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.
Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.
En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.
Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:
Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.
Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:
Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:
Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…
Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:
Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:
Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.
Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.
Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.
Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:
Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.
Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.
Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.
Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.
Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.
Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.
Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.
Löfven svarade bland annat att:
”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”
Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…
Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.
Edwin Okon
Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:
”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”
Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.
Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.
Vägen till Mallbacken
Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.
Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…
Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.
När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.
Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.
Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.
Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.
Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.
Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.
Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:
* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
* Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.
Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.
Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.
Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.
Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:
Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:
Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.
Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.
Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.
Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.
Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.
Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:
Stephanie Roche i fokus
Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhageatt ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.
Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.
Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.
Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…
Manuellt sprinklersystem i Ottawa
Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.
Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:
Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.
Dagens inlägg börjar i USA, där det har hänt mycket den senaste veckan. Först nåddes vi av den riktigt tråkiga nyheten att en av de amerikanska fansens största favoriter, Megan Rapinoe, har dragit av korsbandet i ena knät och sannolikt missar OS.
Visst finns det en chans att Rapinoe är återställd till OS-turneringen, men sannolikheten att hon ändå kommer med i USA:s trupp känns väldigt liten. Jag har inte kollat om det är samma i Rio, men i senaste OS-turneringen bestod ju trupperna bara av 17 spelare. Med en så liten trupp finns det ingen plats att chansa med spelare som inte är i 100-procentig matchform.
Apropå USA valde spelarna att bojkotta den landskamp som skulle ha spelats på Hawaii mot Trinidad och Tobago i helgen på grund av dåligt underlag. Det är ett beslut som lär leda till att US Soccer väljer framtida matcharenor och underlag med större omsorg.
Fortsätter vi i USA är det här en intressant artikel om hur amerikanskorna vann sommarens VM-guld. Jag tycker att det är intressant att Jill Ellis inte kallar sina reserver för reserver eller avbytare, utan väljer att kalla dem matchbildsförändrare.
Jag gillar också att hon motiverade valet av att byta in Kelley O’Hara i semifinalen mot Tyskland med:
”You know, we need a bitch: Get Kelley.”
Det svenska landslaget har lidig av att de saknat tillräckligt många bitchiga spelare. Får se om Pia Sundhage kan hitta någon lösning på den saken framöver.
* Så till Frankrike. Där har de nu kommit halvvägs i ligan – och den lever faktiskt. Tacka skrällaget Montpellier för det. I helgen spelade man 0–0 mot Lyon och såg till att spänningen lever. Inför avspark hade Lyon 40 raka segrar i ligan. Montpelliermatchen var faktiskt Lyons blott andra poängförlust i ligan på fyra år. Fantastiskt.
Faktum är att både Lyon och Montpellier är obesegrade efter elva omgångar. Dessutom har de båda lagen visat en fantastisk defensiv och bara släppt in varsitt mål. Att Lyon skulle vara så starkt är knappast överraskande. Men att man skulle utmanas av Montpellier hade jag inte trott.
Starkt av Linda Sembrant, Sofia Jakobsson och de andra. Speciellt som man tappade sitt franska affischnamn från förra säsongen Claire Lavogez till Lyon.
Montpellier är två poäng bakom Lyon. Ytterligare en poäng bakom återfinns PSG. Där händer det saker nu. Amerikanska jättetalangen Lindsey Horansatte bollen snyggt ribba in när hon gav laget ledningen i 5–0-derbyt mot Juvisy i helgen. Det var Horans sista mål för PSG – åtminstone för den här gången.
För att ha chansen att slå sig in i USA:s OS-trupp flyttar Horan nu hem till Portland Thorns, där hon ersätter Alex Morgan. Thorns offensiv ser som vanligt otroligt intressant ut. Utöver Horan har man forwards som Jodie Taylor och Christine Sinclair och offensiva mittfältare som Tobin Heath, Allie Long och Dagny Brynjarsdottir.
Tillbaka till PSG. Horan lär inte vara den enda spelaren som lämnar den närmaste tiden. Uppgifter har gjort gällande att både Kosovare Asllani och Caroline Seger är på väg bort. När det gäller Asllani spred hon själv i dag den här länken om att hon vill bryta med PSG. Det blir intressant att se vart Asllani tar vägen. Kanske Tyskland eller USA?
Kollar man in skytteligan i halvtid av D1 feminine toppas den av Ada Hegerberg på 17 fullträffar. PSG:s Cristiane är tvåa på 11 medan två överraskningar delar på tredjeplatsen på 9 mål, dels 19-åriga Montpelliertalangen Marie-Charlotte Léger, dels bottenlaget Saint-Maur:s kamerunska forward Marlyse Ngo Ndoumbouk.
Alla svenska spelare i ligan utom Maria Karlsson har gjort mål. Svenskmålen fördelas så här: Lotta Schelin 7, Jakobsson 5, Asllani och Sembrant 2 samt Seger och Lisa Dahlkvist 1.
I Tyskland kommer Bayern München allt närmare guldet. Bara tio omgångar är spelade, men de regerande mästarinnorna leder numera med nio poängs marginal. Turbine Potsdam fick nämligen fart i helgen och spelade sannolikt bort Wolfsburg helt och hållet genom att vinna i Autostadt med hela 5–2.
Samtidigt vann Bayern München med 2–1 mot uppstickarna SGS Essen efter sent segermål från Sara Däbritz.
Under onsdagskvällen möts förresten Wolfsburg och Potsdam igen – nu i cupkvartsfinal. 18.00 spelar även Werder Bremen mot Bayern München i cupen. Den matchen tv-sänds, jag tror att den här länken funkar.
* Slutligen en liten koll på några landskamper som spelats sedan mitt förra inlägg:
Brasilien tog rejäl revansch på Nya Zeeland. Returen slutade med brasiliansk 5–1-seger. Nya Zeeland ledde i halvtid, men Brasilien vände i den andra halvleken – bland annat efter ett läckert långskott från Formiga. Bilder från matchen finns här.
Här är bilder från Nederländernas fina seger mot Japan:
Och här är bilder från EM-kvalmatchen Grekland–Frankrike 0–3:
Vi är mitt inne ett internationellt fönster, ett fönster där vi fått indikationer om att vårens OS-kval kan bli ännu tuffare än man tänkt sig.
Jag har tidigare sett Norge som knapp men klar favorit närmast före Sverige och Schweiz, medan Nederländerna släpat efter. Oddsen skulle kunna skrivas som 30–25–25–20, där oddset på Nederländerna är så högt bara beroende på att de har hemmaplan.
Efter de här två senaste internationella fönstren är det nog dags att ta nederländskorna på fullt allvar i kvalet. För en dryg månad sedan besegrade man Frankrike med 2–1 på bortaplan. Att vinna i Paris är ytterst imponerande, även om det på klippet känns som en lite turlig seger:
I dag har Nederländerna visat att segern mot fransyskorna inte var en tillfällighet, och att Manon Melis, Lieke Martens med fler i högsta grad är en allvarlig kandidat till Europas sista OS-plats. De vann nämligen hemma mot Japan med 3–1 efter två mål av Melis och ett av Martens. Det har alltså blivit raka segrar mot Frankrike och Japan. Visst är det både imponerande och lite skrämmande?
Det svenska landslaget har ju som bekant varit samlat på Bosön under veckan. I dag föll man med 2–0 mot Stockholm P15 i en match som spelades över 3×25 minuter. Jag har inte sett något klipp från matchen och kan således inte ha några synpunkter, inte mer än att resultatet känns rätt rimligt.
Min känsla var försiktigt optimistisk efter Sveriges seger mot Danmark tidigare i höst. I veckan såg jag delar av matchen när danskorna vann med 1–0 borta mot Slovakien. Efter att ha sett den matchen måste jag nog värdera ner vår senaste seger. Danmark är nämligen inte bra för tillfället.
* Apropå Sverige och OS-kvalet uttalade Pia Sundhage i veckan kritik mot upplägget. Jag håller med om att det är orättvist att ha VM som kvalturnering eftersom man kan missa OS utan att ha förlorat mot ett enda europeiskt lag. Däremot håller jag inte med om Sundhages lösning om att införa en bronsmatch i EM.
Att OS-kvalet skulle hållas tre år innan turneringen och även innan VM-kvalet är påbörjat, det känns minst lika orättvist som att använda VM som kvalturnering. Jag tycker nog att en kvalturnering under våren är ok. Fast det mest rättvisa vore förstås att låta hela kvalet avgöras i den turneringen. Alltså att inte dela ut någon OS-plats i VM.
* Apropå OS-kval lottades det nord-, latin- och mellanamerikanska kvalet nyligen. I Concacaf-kvalet fick Kanada den enklaste gruppen, medan USA egentligen fick bäst lottning. De två OS-platserna går ju till de båda lag som vinner semifinalerna. Kanada har enklast väg till semi, men kommer sannolikt att få tuffare motstånd där än USA.
Grupperna blev: A: USA, Mexiko, Costa Rica och Puerto Rico. Grupp B: Kanada, Trinidad & Tobago, Guatemala och Guyana.
Kvalet spelas i Frisco, USA med start den 10 februari.
* Apropå lottning lottades ju kvarts- och semifinaler i Champions League i veckan. Rosengård hamnade på den tyska halvan. Man fick Frankfurt i kvarten och vinnaren av Wolfsburg och Brescia i en eventuell semifinal.
Det är självklart ingen drömlottning. Men med tanke på hur de tyska lagen har spelat i höst är det absolut inte någon omöjlig uppgift heller. Tyvärr är det nästan fyra månader till kvartsfinalerna, vilket gör att Frankfurt har gott om tid att hitta flytet, medan Rosengård inte har några tävlingsmatcher att spela ihop sitt nya lag på.
Brescia skall inte ha något att sätta emot Wolfsburg. Utgångstipset är alltså att det blir en heltysk semifinal, men gardera gärna med Rosengård.
På den andra halvan hamnade de båda franska lagen. Lyon fick den riktiga drömlotten, Slavia Prag, medan PSG ställs mot Barcelona. Här talar ju allt för en helfransk semi.
* I morgon 14.00 avslöjas vilka tre spelare som går till final i kampen om årets guldboll, Ballon d’Or för kvinnor. Då avslöjas också vilka mål som går till final i Puskas Award. Där är Carli Lloyd:s skott från mittlinjen i VM-finalen damrepresentant bland tio snygga mål.
Om man bara ser till skönhet är inte Lloyds mål någon vinnare. Men att göra ett sådant mål i en VM-final höjer värdet på det rejält.
* Det har alltså spelats ett stort antal landskamper den senaste veckan. Bland de träningsmatcher som spelats kan noteras att Tyskland och England spelade 0–0 och att Nya Zeeland vann med 1–0 mot Brasilien.
I EM-kvalet skrällde ju Turkiet i onsdags genom att ta poäng av Ryssland. Sedan dess har det varit fritt från skrällar. Även om Bosnien höll emot England i 69 minuter i dag. Att VM:s bronsmedaljörer bara vann med 1–0 hemma får ses som en framgång för det bosniska laget.
Frankrike gjorde ett par fina mål i 6–0-segern mot Albanien:
Det spelas fler matcher måndag och tisdag, med Schweiz–Tjeckien och Spanien–Portugal som de mest intressanta.
Tyvärr verkar det här EM-kvalet bli ganska ointressant. Kollar man grupp för grupp talar mycket för att topp två blir:
1: Island och Skottland.
2: Spanien och Finland. Här kan möjligen Irland eller Portugal utmana om andraplatsen.
3: Frankrike och Ukraina/Rumänien.
4: Sverige och Danmark.
5: Tyskland och Ryssland.
6: Schweiz och Italien.
7: England och Belgien.
8: Norge och Österrike.
Som bekant går ju alla gruppsegrarna och de sex bästa tvåorna direkt vidare. De två sämsta tvåorna spelar playoff om den sista EM-platsen. Nederländerna är ju redan klara som arrangör.
Till morgondagens EM-kvalmöte med Polen gör Pia Sundhage en förändring i sin startelva jämfört med bortamatchen mot Moldavien.
Det är Jessica Samuelsson som kommer in på Elin Rubensson:s bekostnad. Det är ett defensivt byte, något som jag spontant blev lite överraskad av. Men efter att jag tänkt igenom det lite inser jag att det nog är klokt att ställa upp med en snabb och defensiv back. De övriga tre i backlinjen är ju inte direkt blixtsnabba – och Polen har ju trots allt duktiga Ewa Pajor.
I övrigt hörde jag tidigare i dag Caroline Segersäga till SVT att:
”Jag hoppas att Polen öppnar upp i morgon så att vi får de ytorna (bakom deras backlinje), för då är vi som allra bäst.”
Jag förstår att hon hoppas på det, men hon skall nog inte hoppas för mycket. För gissa vilka ytor jag hade stängt först om jag hade varit polsk förbundskapten.
Seger skall alltså inte räkna med något större utrymme bakom den polska backlinjen. Speciellt inte som polackerna nu vet att det blir ett svenskt lag med tre rena djupledslöpare i forwardslinjen.
I länkad intervju efterlyste Seger också tajming och offervilja i straffområdet. Det skriver jag däremot som bekant under på.
Eftersom Sverige har tre duktiga huvudspelare på mittfältet kanske man skall satsa på att ha lite längre anfall och hålla inne inläggen lite så att minst en av mittfältarna hinner löpa in i straffområdet.
I grunden är jag dock förvånad över att Sundhage matchar tre djupledslöpande forwards. Jag tycker att det räcker med en sådan mot lag som Moldavien och Polen. Där behöver man istället minst en nickstark forward, helst två. Och helst två som vet hur man rör sig på smartast möjliga sätt för laget. Jag hade gärna sett att en av de två hette Stina Blackstenius. Nu är inte hon med i truppen, det är inte heller Kosovare Asllani som jag också helst hade sett på planen med sin smartness. Med befintlig trupp och 4-3-3 hade jag haft Pauline Hammarlund och Fridolina Rolfö på planen från start tillsammans med en av Schelin eller Jakobsson.
Nu startar Sverige i stället så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Lina Hurtig, Lisa Dahlkvist, Seger – Lotta Schelin, Olivia Schough, Sofia Jakobsson.
* I dag har det spelats en EM-kvalmatch. Där vann England med 8–0 borta mot Estland. Danielle Carter debuterade med att göra tre mål, 1–0, 7–0 och 8–0. Här snackar vi hyfsad debut…
* Just nu spelar Finland borta mot Irland. Det var en match där jag trodde att irländskorna skulle ha en ganska god chans att skaka finskorna. Det är också 3–3 i avslut mot mål med tio minuter kvar att spela. Dock har Finland gjort mål på två av sina tre avslut (Emma Koivisto och Linda Sällström), medan Tinja-Riikka Korpela håller nollan. Finland går alltså mot seger.
En blogg om internationell damfotboll 