Kategoriarkiv: Linköpings FC

Tog med stöd från hockeylaget Linköpings HC över Kentys plats i allsvenskan inför säsongen 2004. Driver nu verksamheten på egen hand. Har tagit tre SM-guld (2009, 2016 och 2017) och fem cuptitlar (2006, 2008, 2009, 2014 och 2015). De största internationella meriterna är kvartsfinalplatserna i Womens Champions League 2011, 2015 och 2018.

Krönika över damfotbollsåret 2015

Publicerad den av
2

Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.

2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.

Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.

Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.

Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:

Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.

Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.

Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.

Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.

Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.

Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.

Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:

Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?

Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.

Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.

Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.

Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.

Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.

Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.

Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia Carlsson, Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.

Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.

Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:

Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.

Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.

Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:

Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…

Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:

Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:

Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.

Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…

Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.

Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.

Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…

Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:

”Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.”

Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.

Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.

Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.

Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.

Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.

Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?

Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.

Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.

Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.

Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.

Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.

Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:

Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:

”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”

Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.

Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.

Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.

En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.

Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:

Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.

Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:

Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:

Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…

Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:

Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:

Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.

Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.

Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.

Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:

Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:

Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.

Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.

Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.

Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.

Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.

Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.

Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.

Löfven svarade bland annat att:

”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”

Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…

Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.

Edwin Okon

Edwin Okon

Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:

”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”

Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.

Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.

Vägen till Mallbacken

Vägen till Mallbacken

Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.

Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…

Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.

När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.

Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.

Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.

Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.

Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.

Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.

Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:

* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
* Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.

Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.

Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.

Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.

Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:

Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:

Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.

Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.

Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.

Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.

Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.

Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:

Stephanie Roche i fokus

Stephanie Roche i fokus

Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhage att ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.

Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.

Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.

Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.

Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:

Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.

Gott nytt år.

Uppvisning när Rosengård tog guld

Publicerad den av
5

Det är bara att lyfta på den fiktiva hatten och sedan buga sig djupt och säga grattis till FC Rosengård. Vilken uppvisning guldgänget bjöd på i den sista omgången. Det blev ju inte ens spännande…

Det var tremålsskytten Natasa Andonova som hamnade i centrum, men oj vad bra Marta var. Hon är verkligen de stora matchernas spelare.

Eskilstuna visade kvalitet genom att också vinna sin avslutande måstematch mot Göteborg med 2–0. Det leder till nästa års Champions League. Stort grattis till ett av årets två stora skrällgäng.

Personligen lämnade jag guldstriden för att uppleva ett riktigt fotbollsdrama här i Borås. Där vann Bergdalens IK den helt avgörande kvalmatchen mot division 1 med 4–3 mot Göteborgs DFF. Bergdalen var tvunget att vinna och satte segermålet i 92:a minuten.

Jag gissar att det segervrål jag fick höra på Björkängsvallen var på ungefär samma nivå som det vrål som Mallbacken bjöd på när de fick höra slutresultatet på Zinkensdamm. Jag har bara sett ett mycket kort klipp därifrån, men jag blev glad i hela kroppen av att se Mallbackenspelarnas lycka.

Mallbacken har gjort en kanonsäsong och är väl värda att spela kvar i damallsvenskan 2016. Det hade Hammarby också varit. Stockholmslaget förlorar bara två hemmamatcher (mot de båda topplagen) och tar 18 poäng – ändå åker de ut. Grymt. Jag ser gärna Hammarby i damallsvenskan igen reddan 2017.

Här är en snabbgenomgång av damallsvenskan 2015:

1) FC Rosengård
Mitt tips: 1

Motsvarade favorittipsen och tog femte guldet på sex år. Men det var två olika Rosengård i början och slutet av serien. Bytet av tränare och offensiva nyckelspelare gick inte helt smärtfritt. Man var nere för räkning i guldstriden, men avslutade lysande med fyra raka segrar och fem raka hållna nollor. Bästa målskytten blev makedonska nyförvärvet  Andonova – som gjorde tolv mål på 13 matcher. För två år sedan trodde jag att hon skulle bli en sensation i Frauen-Bundesliga. Där fick hon aldrig sitt genombrott. Det kom i Malmö i stället…

Sannolikt kommer guldlaget att byggas om ytterligare i vinter. Vi får nog se ett rätt förändrat Rosengård till våren. Det blir en intressant silly season.

Det enda tråkiga med Rosengård är publikintresset. Dagens guldmatch räddade äran i publikligan och tog upp snittet till 1075. Men i övriga tio hemmamatcher har tyvärr snittet varit för dåligt, bara drygt 750 för Sveriges bästa lag.

2) Eskilstuna United
Mitt tips: 6

Delar priset för årets största skrällinsats med Piteå. Viktor Eriksson har fått ut maximalt ur en trupp som på förhand saknade världsspelare. Under året har dock skytteligavinnaren Gaelle Enganamouit vuxit ut till en sådan.

Laget är välbyggt och blir spännande att följa i framtiden, med ny tränare. För lagets starka publikstöd borgar för att man även i framtiden kan vara med och utmana i toppen. Det underbara publiksnittet på 2641 är ju faktiskt det som är allra roligast med Eskilstunas framgångar i år.

3) Piteå IF

Mitt tips: 5

Den andra stora skrällen. Piteå tog flest poäng av alla lag efter VM-uppehållet och var och nosade på en plats i Champions League. Även Pitegänget har ett starkt publikstöd (snitt på 1649), är välbyggt och har framtiden för sig. Jag känner mig lite stolt över att jag förutspådde att Piteå skulle stå för årets lyft i damallsvenskan.

Precis som Viktor Eriksson i Eskilstuna har Stellan Carlsson byggt ett starkt lag av ett på förhand rätt profillöst spelarmaterial. Under säsongen har dock en mängd Pitespelare blivit stora profiler, inte minst Pauline Hammarlund.

4) Linköpings FC
Mitt tips: 2

En av seriens stora missräkningar. Det kan dröja innan LFC får en bättre chans att vinna SM-guldet. Men trots att laget sett till säsongen som helhet haft den bredaste och mest samspelta spelartruppen slutar man fyra. Dessutom åkte man ur Champions League mot danska Bröndby. Om det inte hade varit för cupsegern skulle jag kallat det här för en fiaskosäsong. Cupen räddar äran för det lag som borde ha vunnit SM-guldet.

Känslan är att LFC behöver få in ytterligare en eller ett par riktiga karaktärsspelare till sin talangfulla trupp. Dagens 5–0-förlust visade att är lite för många som viker ner sig när det tar emot. Det blev förresten en väldigt tråkig avslutning på karriären för Charlotte Rohlin. Jag hade verkligen unnat henne en trevligare sorti, hon är verkligen grymt bra att ha och göra med. Men tyvärr var det hennes tavla som ledde till 1–0-målet som var början till raset.

5) KIF Örebro
Mitt tips: 4

Har haft en svagare trupp än i fjol. Det gick inte som man hoppats med de båda tunga nyförvärven. Hanna Folkesson skadade knät direkt och Lisa Dahlkvist stack till PSG under sommaren. Trots det slutar laget på en klart godkänd femteplats.

Tränare Rickard Nilsson kan lämna skutan med rak rygg. Klubbens ekonomi är på en sådan nivå att fjolårets andraplats känns som ett undantag. Örebro känns som ett lag som slåss om platserna 4–8 de närmaste åren.

6) Göteborg FC
Mitt tips: 3

Tillsammans med AIK årets stora fiaskolag. Slutar i och för sig på tabellens övre halva, men lämnar säsongen med minusmålskillnad. Det är inte godkänt för ett lag som skulle utmana om guldet.

Det har varit en del oro i laget under året. Gissningsvis får vi se rätt stora förändringar i Göteborg till nästa säsong. Inte minst behöver man hitta en stabil målvakt. Unga Fanny Lund har gjort några starka insatser, men hon har också gjort en handfull riktigt stora tavlor som kostat laget många poäng. I dag stod Kristin Hammarström i GFC:s mål. Kan man kanske få henne att göra en seriös comeback?

7) Kristianstads DFF
Mitt tips: 7

Hängde med hyfsat i våras, men har under hösten legat i ett ingenmansland mellan topp- och bottenstrid. Susanne Moberg lägger av och fick avsluta med att bli målskytt. Hon har varit en viktig traditionsbärare i KDFF och blir svår att ersätta.

Kristianstads riktiga bottennapp den här säsongen var gräsplanen. Den plan man annars brukar hylla var ju så usel att domaren som bekant tvingades stoppa matchen mot Örebro i somras. Ett annat bottennapp är publikintresset i Kristianstad. Årets snitt på 368 är icke godkänt.

8) Umeå IK
Mitt tips: 9

Dagens poäng förde upp UIK på åttonde plats på bättre målskillnad än Vittsjö. Åtta är en placering som väl motsvarar lagets kvalitet det här året, speciellt som man skakats av många skador.

Klubbens målsättning om att vinna SM-guld 2017 lär stanna vid en dröm. Visst finns det mycket talang i Umeå, men att en förening som var hotad av konkurs så sent som i somras, och som hela tiden har legat någon poäng ifrån nedflyttningsstriden, skulle kunna lyfta sig och bli ett guldlag nästa år. Nej, det händer inte. Det är dock väldigt viktigt för laget att Lina Hurtig har valt att stanna ett år till.

9) Vittsjö GIK
Mitt tips: 8

Var sex mål ifrån att infria mitt tips om en åttondeplats. Har varit lite för bra för att vara akut indraget i nedflyttningsstriden, men behöver lite mer tyngd för att kunna slåss om en plats på den övre tabellhalvan nästa år.

Antonia Göransson och Jane Ross har varit årets bästa målskyttar och är två spelare som man bör lägga kraft på att behålla.

10) Mallbackens IF
Mitt tips: 11

Sagan om laget från byn som inte finns på kartan får ett nytt kapitel i damallsvenskan. Kontraktet klaras med bara ett måls marginal. Mallbacken hänger kvar genom att man har varit bra på att kämpa till sig poäng hemma på Strandvallens gräs. Även om dagens poäng togs på konstgräs.

Laget har från början varit ödmjukt och spelat efter sina resurser. Men när jag såg laget live tyckte jag faktiskt att man var lite sämre organiserat i defensiven än jag hade uppfattat från tv-bilderna. Kan man jobba lika hårt och samtidigt bli bättre på att stänga ytan framför egen backlinje tror jag att Mallbacken även kan samla fler poäng på konstgräs nästa år. Men det är viktigt att man behåller traditionsbärare som Frida Broström och Mimmi Larsson.

Noterbart är att publiksnittet i byn med 80 invånare hamnade på 961 – det är förstås mer än godkänt.

11) Hammarby IF DFF
Mitt tips: 10

Åker ur med ett måls marginal. Det är vansinnigt grymt. Man har gjort en utmärkt säsong som nykomling och faller egentligen på att man kryssat mot AIK två gånger. Seger i en av de matcherna och man hade varit kvar i damallsvenskan även 2016.

Nu gäller det för klubbledning att behålla så många spelare som möjligt för att vara tillbaka igen 2017. En spelare som haft ett udda år är Anna Oscarsson. Hon åkte ur damallsvenskan i fjol med Jitex. I år har den Gotlandsfostrade mittfältaren vunnit F19-EM, men också åkt ur damallsvenskan med Hammarby – och spelat för det Jitex som åkte ur elitettan. Här snackar vi högt berg och djupa dalar…

12) AIK
Mitt tips: 12

En jättebesvikelse, trots att de motsvarade det lågt ställda tipset. AIK var ju nämligen mycket sämre än jag hade trott. Laget hade ingen som helst tyngd och gav upp redan i somras, när man släppte iväg Emma Lundh till norska LSK. Där spelade hon för övrigt från start i dag när laget säkrade guldet i toppserien. Grattis.

Man får alltså kolla efter spelare som lämnat för att hitta glädjeämnen i AIK. Jag är inte säker på att höstens upplaga räcker för att slåss om en plats topp två i elitettan. Känslan är att AIK behöver bygga om sitt lag. De behöver även bygga engagemang, för årets publiksnitt på 285 är långt ifrån godkänt.

* Det var damallsvenskan 2015. Sedan några timmar tillbaka är silly season igång. Känslan är att alltså den kan bli rätt silly framför allt i Rosengård. .

Utanför Sveriges gränser har alltså LSK säkrat det norska ligaguldet i dag. Utöver Emma Lundh spelade även Mimmi Löfwenius från start när Arna-Björnar besegrades med 4–1. Förstås skickas även ett grattis till Löfwenius.

* I tyska Frauen-Bundesliga var det riktigt konstiga resultat i dag. På fem matcher gjorde inget lag fler än ett mål. Det konstigaste resultatet var att Wolfsburg föll hemma mot SC Sand. Serbiska Jovana Damnjanović, som provtränade med Linköping häromåret, gjorde målet just innan paus.

Även Frankfurt tappade poäng. Det blev bara 1–1 borta mot nykomlingen Werder Bremen. Däremot vann Bayern München sin match med 1–0 sedan Nicole Rolser gjort målet redan i första minuten. Bayern leder nu serien med tre poäng före Frankfurt. Wolfsburg är sex poäng bakom, medan Turbine Potsdam ligger kvar på nedflyttning – trots att man tog en poäng i dag.

* I Frankrike blev Sofia Jakobsson enda svenska målskytt den här helgen. Hon gjorde kvitteringsmålet till 1–1 när Montpellier vann prestigemötet borta mot Juvisy med 2–1. För Lyon och PSG blev det storsegrar. Ada Hegerberg blev tvåmålsskytt igen för Lyon. Den 20-åriga norskan har nu gjort 13 mål på sju omgångar. Noterbart är att bara tre lag – Lyon, PSG och Montpellier – har gjort fler.

Tankar inför det damallsvenska avgörandet

Publicerad den av
Svara

14.30 smäller det. Personligen kommer jag att se det damallsvenska avslutningsdramat i efterhand i kväll. Det blir kvalfotboll på plats i eftermiddag först.

Men så här cirka tre timmar innan avspark tänkte jag bjuda på lite tankar kring avgörandet. Guldstriden först.

Det här talar för att FC Rosengård tar guldet:

* Att man leder serien med 1,5 poäng.
* Att man har en vana av att vinna. Laget har vunnit damallsvenskan tre av de fyra senaste åren, och har alltså en vinnarkultur.
* Att Eskilstuna även har en Champions Leagueplats att spela för, och att man sannolikt inte blir tvåa om man förlorar. Eskilstuna har alltså även något att vinna på kryss.
* Att man vet att det bara är seger som betyder något i dag. En poäng är inget värd för Rosengård, vinner man inte kan man lika gärna förlora, för då sätter LFC press på Eskilstuna.
* Att Göteborg är ett lag med kapacitet och som har chansen att sno poäng i Eskilstuna.

Det här talar för att Eskilstuna United tar guldet:

* Publikstödet. Eskilstuna har överlägset bäst publikstöd i damallsvenskan och kommer att notera årets största publiksiffra i dag.
* Att Linköping har satt käppar i Rosengårds hjul förr.
* Att Linköping kan spela avslappnat.
* Att Rosengård föll senast man hade en liknande guldmatch på hemmaplan i sista omgången – mot Tyresö 2012. Vid klubbens senaste två SM-guld har segern redan säkrats innan slutomgången.

…Och några tankar om nedflyttningsstriden:

Det här talar för att Mallbackens IF hänger kvar:

* Att man har ett måls försprång. En uddamålsförlust kan alltså räcka för att hänga kvar om Piteå samtidigt vinner i Stockholm.
* Att Hammarby möter Piteå, seriens formstarkaste lag. Piteå har dessutom chans att spela till sig en plats i Champions League.
* Att man har lättare motstånd än Hammarby. Umeå är klart sämre än Piteå och har dessutom flera tunga skador. Ett motiverat Mallbacken bör alltså ha hyfsad poängchans i dag mot ett ojämnt Umeå.

Det här talar för att Hammarby IF DFF hänger kvar:

* Hemmaplan. Hammarby förlorar väldigt sällan på Zinkensdamm. Bara två förluster hittills i år. I dag förväntas dessutom stor publiktillströmning, något som kan lyfta laget.
* Formen – och karaktären. Bajen har kommit igen från underlägen och tagit fyra poäng på de två senaste omgångarna. Något som de kan ha nytta av i dag.
* Att Mallbacken är svagt på konstgräs. Man har bara tagit poäng av svaga AIK på det underlaget.
* Att Mallbacken tappat i defensiv stabilitet på sistone. Laget som bara släppte in 19 mål de första 16 omgångarna (knappt 1,2 per match) har nu släppt in 15 (3 per match) på de senaste fem. Det finns alltså möjlighet för Hammarby att hänga kvar på en knapp förlust – om Mallbacken samtidigt förlorar med större marginal.

Anteckningar från ett toppmöte

Publicerad den av
Svara

Gårdagens toppmöte fick en förlorare men ingen riktig segrare. Förloraren var Linköping som förlorade chansen att kunna vinna SM-guld och är dessutom plötsligt väldigt långt ifrån Champions League.

Visst kan Göteborg slå Eskilstuna, speciellt om det kommer in nerver i spelet – vilket det lätt gör i en match som gäller SM-guldet. Men med tanke på hur det har sett ut tidigare på säsongen är givetvis Eskilstuna klara favoriter till att vinna sin match i slutomgången.

Det är ju dock återigen Rosengård som toppar tabellen och de är också favoriter i sin hemmamatch mot LFC – om än mycket knappa sådana. Det finns anledning att återkomma till guldstriden senare i veckan.

Nu tänkte jag återvända till gårdagens toppmöte.

Under matchen skrev jag ner lite noteringar. Jag tänkte redovisa dem här:

Första halvlek, LFC:
* Stina Blackstenius gör ett utmärkt jobb som bollmottagare. Är hela tiden spelbar på ytan framför Uniteds backlinje. Hon är dock inte lika rörlig i straffområdet, blir lätt stillastående och passiv när laget kommer runt på kanterna.
* Pernille Harder är fantastisk när hon får komma rättvänd. Helt klart LFC:s överlägset vassaste vapen.
* Claudia Neto är en mästare på att vända upp och bli rättvänd. Har hela tiden underbara instick till Harder, instick som är grunden till LFC:s anfallsspel.

Första halvlek, Eskilstuna:
* Det är Gaelle Enganamouit som slår lagets öppnande passningar. Även om hon gör det bra är det ju hon som borde vara mottagare av dem.
* Mittfältet är väldigt glest och passivt. Ger Harder, Neto och Blackstenius jätteytor centralt.
* Malin Diaz spelar väldigt kort och defensivt. Söker nästan bara passningar till närmaste medspelare, oftast till närmaste medspelare i sidled eller bakåt i planen. Tycker att hon borde kunna bjuda på fler instick a la Neto. Petra Larsson är enda mittfältare som slår lite längre passningar.
* Backlinjen försvarar sig väldigt bra på LFC:s inlägg/inspel. Glodis Viggosdottir och Vaila Barsley försvarar förstaytan på ett klockrent sätt.

Andra halvlek, LFC:
* Neto och Harder försvinner ur matchen långa stunder.
* Laget hittar sina öppningar på kanterna. Men inläggen är usla. Tveksamma och lösa. Hade behövt slås med mer kraft för att skapa oro i Eskilstunas straffområde. Även hörnorna är för lösa, går inte att ha snö på bollen mot nickstarka lag som Eskilstuna.
* Kristine Minde är väldigt nyttig, men måste jobba på sina inspel och avslut. Veka.

Andra halvlek, Eskilstuna:
* Diaz är längre in i banan och mer delaktig. Spelar dessutom framåt. Fortfarande inga instick, däremot flera fina djupledsbollar mot forwards. Kliver fram.
* Olivia Schough, som kom snett i första halvlek, hittar nu bra löpningar. Och bra avslutningslägen.
* Emelie Lundberg är inte spektakulär, men verkar väldigt trygg och stabil. Ger ett gott intryck.

Det var lite anteckningar från min plats framför tv:n. Vi hörs.

Eskilstunas guldläge, Bachmann, oro i Göteborg och mycket mer

Publicerad den av
5

Det har gått ett tag sedan förra inlägget, och som jag förvarnat riskerar det att bli viss oregelbundenhet i bloggandet den närmaste tiden.

Det har hänt en hel del sedan senast, här är lite tankar kring en del av de här sakerna. Först till Kopparbergs/Göteborg FC. Där jäser det tydligen både i omklädningsrum och i ledning. Jag har nåtts av uppgifter från flera oberoende källor om stort missnöje med både tränare Stefan Rehn:s coachning och med flera spelare.

Det mesta talar för att GFC kommer att genomgå en rejäl förvandling i vinter. Som ni kanske minns gjordes ju en stor förändring av spelartruppen så sent som inför förra säsongen. Göteborg har knappast kännetecknats av kontinuitet de senaste åren.

Så till den damallsvenska guldstriden. Den kan ha avgjorts i onsdags. Då lämnade nämligen Ramona Bachmann Rosengård med omedelbar verkan. I Kvällsposten sa vd Klas Tjebbes så här:

”Vi önskar Ramona lycka till och detta var en riktigt bra övergång för vår del, säger han.”

Ni fick alltså bra betalt?

”Exakt. Det är klart att detta hjälper till inför vårt Champions League-spel i höst. Vi är glada.”

Personligen tycker jag inte att någon inom svensk damfotboll har anledning att vara glad över Bachmanns flytt. Den är nämligen en ganska tydlig slutpunkt för svensk damfotbolls storhetstid på klubbsidan.

Fram tills i onsdags har Sverige alltid haft något lag som kunnat utmana i Champions League, eller i alla fall haft ambitionen att göra det. Nu är den tiden förbi. Rosengård har givit upp och tvingas sätta större fokus på att få ihop ekonomin än på att konkurrera internationellt.

Det går förstås inte att Sverige aldrig mer kommer att ha något lag som slåss om slutsegern i Champions League – konkurrensen på toppen är trots allt rätt begränsad.

Men numera är de damallsvenska lagen tyvärr hjälpligt frånkörda av kollegorna i Frankrike och Tyskland. Dessutom håller England på att passera.

Så sent som på den damallsvenska upptaktsträffen 2012 tyckte huvuddelen av de närvarande spelarna och ledarna att vår svenska serie var bäst i världen. Drygt tre år senare finns det nog ingen som tycker att damallsvenskan är bättre än Frauen-Bundesliga och D1 Feminine. Dessutom har NWSL kommit igång, en liga som också tveklöst är bättre än damallsvenskan.

2012 var jämnheten det som framhölls som främsta faktorn bakom damallsvenskans storhet. Sedan dess har damallsvenskan knappast varit jämn. Tyresö och Rosengård har dominerat totalt sedan dess.

Men nu när storlagen har fått ge upp kampen mot tyska och franska storklubbar är jämnheten tillbaka. När jag kikade på Eskilstuna–Kristianstad förra helgen satt jag och funderade på om Eskilstuna kunde vinna SM-guld.

Jag kom fram till att svaret på frågan var JA. Efter Bachmanns flytt har den uppfattningen stärkts. Eskilstuna kan bli svenska mästarinnor 2015. Det är till och med så att Eskilstuna numera får räknas som den huvudfavorit.

Kolla bara deras återstående program: AIK (b), Vittsjö (h), Hammarby (b), Piteå (b), Mallbacken (b), Linköping (b) och Göteborg (h).

Visst är bortamatcherna mot Piteå och Linköping två av seriens svåraste uppgifter. Men i de fem övriga matcherna har United goda segerchanser.

Rosengårds återstående program ser ut så här: Piteå (b), Kif Örebro (h), Göteborg (b), Hammarby (b), Umeå (h), AIK (b), Linköping (h). Det känns lite tuffare än Eskilstunas.

Till Kvällsposten säger Klas Tjebbes att han tycker att Rosengård lätt har damallsvenskans bästa trupp. Jag tycker nog att Linköping har en lika bra trupp. LFC:s spelschema ser ut så här: Umeå (h), Mallbacken (h), AIK (b), Göteborg (h), Kristianstad (b), Eskilstuna (h), Rosengård (b).

Även Piteå har kvar chansen att ta hem guldet, men jag tror att det står mellan de andra tre lagen.

Det som talar för Linköping är att laget har det bästa spelschemat, där de kan få två guldfinaler i de två sista omgångarna. Det som talar mot LFC är att laget är något ojämnt och att man ibland har svårt att få hål på motståndarna.

Det som talar för Rosengård är att laget har stor rutin av guldstrider – man har en vinnarkultur. Det som talar mot Malmölaget är att man inte är framme i sitt lagbygge. Det spel som byggde på att firma Bachmann, Marta, Therese Sjögran och Anja Mittag fixade målen går det inte längre att falla tillbaka på. Efter VM-uppehållet har man bara tre segrar på sju omgångar. Med ny tränare och en återigen rubbad balans i truppen finns det många frågetecken kring Rosengård.

Min fundering kring Eskilstuna under förra helgen handlade framför allt om hur laget kan hantera den press som det innebär att vara inblandat i en guldstrid. Det frågetecknet kan vi inte räta ut förrän efter seriens slut. Även om flera av spelarna har varit inblandade i guldstrider är klubbens orutin det stora minuset. Det stora pluset är publikstödet.

För frågan är om det inte vore det bästa som kunde hända svensk damfotboll om en klubb med så härligt stort publikstöd som United tar hem guldet. Ett annat plus för Eskilstuna är deras sätt att spela fotboll. Deras spel bygger på stabilitet, organisation och styrka på fasta situationer, saker som är ganska lätta att bibehålla även i nervösa matcher.

En hyperintressant match spelas redan 14.00 i dag. Då tar Piteå emot Rosengård och vid hemmaseger får jag räkna in norrbottniskorna i nästa inlägg om seriösa guldkandidater.

En timme senare spelas Mallbacken–Kristianstad, en match som är nästan lika viktig för bottenstriden.

I elitettan rusar Kvarnsveden vidare mot damallsvenskan med hög hastighet. Gårdagens 2–0-seger mot Hovås Billdal var Borlängegängets nionde raka seger. Totalt har man 16 segrar och ett kryss på de 17 senaste matcherna. Imponerande.

* Därmed har det blivit dags för en liten genomgång av det som händer på den internationella scenen. I USA är det numera klart vilka lag som spelar slutspel i NWSL. Det blir Seattle, Chicago, Washington och Kansas.

Rachel Buehler skriver autografer

Rachel Buehler skriver autografer

När det stod klart att Portland missade slutspelet meddelade Rachel van Hollebeke (tidigare Buehler) att hon avslutar sin karriär för att satsa på läkarstudier.

Om någon undrar varför jag tycker att Seattles Kim Little är en av de två–tre bästa spelarna i världen tycker jag att man skall kolla på det här klippet:

* I Europa tilldelades Celia Sasic som väntat priset som bästa spelaren i Europa säsongen 2014/15. Lite ovanligt att en före detta spelare tilldelas priset, men inte desto mindre rättvist.

Tvåa kom Amandine Henry och trea Dzsenifer Marozsan. Här är hela topplistan. Caroline Seger blev bästa svenska på nionde plats. Det väcker frågan om vem som kommer att få diamantbollen i höst. Seger borde ligga bra till, men juryn hittar säkert något skäl att återigen ge den till Lotta Schelin…

* I Tyskland är Frauen-Bundesliga igång. Jag såg första timmen av premiären Bayern München–Turbine Potsdam i fredags. Under den period jag såg tyckte jag att Potsdam var det bättre laget. Men på slutet vände München till 3–1-seger. Bilder därifrån finns här.

Skotska solomål är melodin för tillfället. Dels Kim Littles läckta 3–0-mål från Seattle, dels Lisa Evans 1–1 mot Potsdam.

Bayerns 3–1-mål är för övrigt riktigt fotbollsgodis. Hela vägen från speluppbyggnaden nere vid egen kortlinje till de läckra inlöpen på Evans inlägg.

Flera av Wolfsburgs åtta mål mot Jena är också fotbollsgodis. Se dem här.

* Jag hinner inte sätta ihop någon guide kring Frauen Bundesliga eller kring franska D1 Feminine som startar i eftermiddag. Men utmärkta bloggen Spelare 12 har guider både till den tyska och den franska ligan. De rekommenderas varmt.

I Tyskland kommer det att stå mellan Wolfsburg och Bayern, med Frankfurt som första utmanare. Min känsla säger att Nilla Fischer få höja pokalen till våren, men det kommer att bli tajt.

I Frankrike är Lyon som vanligt klara favoriter och PSG är lika klara tvåor. Mycket talar för att guldstriden avgörs i deras båda inbördes möten.

 

Bélanger till sargat Rosengård

Publicerad den av
9

FC Rosengård ersätter Anja Mittag med kanadensiska VM-spelaren Josée Bélanger. Hon är alltså värvad som forward, men i VM spelade Bélanger högerback.

Min bild av kanadensiskan är att hon är en energispelare av hyfsad klass. Men hon är väldigt långt ifrån den nivå Anja Mittag håller. Väldigt långt ifrån.

Jag såg att Alva Nilsson kastade ut följande fråga på twitter efter cupfinalen:

”Frågan är om vi inte börjat se slutet på Rosengård-eran?”

Svaret på det är väl både ja och nej. De kommer ju knappast vara lika överlägsna i Sverige de kommande åren och de kommer inte heller att vara ett hot mot topplagen nere på kontinenten. Däremot är det inte omöjligt att de kommer att vinna fler SM-guld, för de kommer sannolikt trots allt att ha en av Sveriges starkaste trupper flera år framöver.

Men något som känns solklart är att storhetstiden för svensk klubbfotboll på damsidan  snart är ett minne blott. Tyskland och Frankrike glider ifrån oss med allt högre hastighet och inget talar för att våra klubbar kan ta ikapp det försprång som skapats.

Framför allt är det ju en ekonomisk fråga. De budgetar som de stora klubbarna i Frankrike och Tyskland har att röra sig med är större än de budgetar som många herrallsvenska klubbar har.

Rosengårds vd Klas Tjebbes säger så här till TT i dag:

”Damfotbollen är på uppgång ute i Europa och därmed även lönenivåerna. Vi kan inte, och vill inte, konkurrera med de lönerna. Vi måste våga se verkligheten.”

Risken är tyvärr uppenbar att vi aldrig mer kommer att se ett svenskt lag med en så vass startelva som den Rosengård hade i våras. Framöver kommer inte världsspelare som Mittag, Marta och Ramona Bachmann att spela i damallsvenskan – i varje fall inte under sin storhetstid.

Bachmann konstaterade för övrigt i Sydsvenskan häromdagen att hon vill vidare till en riktig storklubb. Så passa på att njuta av den fantastiska schweiziskan i höst. Sedan lär det dröja innan hon är tillbaka på svensk mark. Hon sa för övrigt så här apropå ryktet om att hon var aktuell för Wolfsburg:

”Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är sugen på att spela i någon av storklubbarna en dag. Men det gäller inte bara Wolfsburg. Alla de stora klubbarna, som Paris och Lyon, har helt andra förutsättningar än de som finns i allsvenskan.”

Jag var inne på att tiden höll på att rinna ifrån svensk klubbfotboll när Kosovare Asllani valde PSG för tre år sedan. Det är alltså än mer aktuellt nu.

Jag säger inte att damallsvenskan kommer att rasa ihop totalt, för det tror jag verkligen inte. Däremot tror jag att alltså inte att vi kommer att ha råd att locka utländska världsstjärnor på samma sätt som de senaste åren.

Vi kommer att få nöja oss med spelare på väg upp mot världstoppen, vilket i och för sig inte är det sämsta.

En sådan är förresten Stina Blackstenius.

Jag har massor av projekt i luften samtidigt för tillfället. Därför hinner jag inte se lika många matcher och inte heller skriva lika många inlägg som normalt.

Men jag såg i alla fall huvuddelen av den andra halvleken i söndagens cupfinal. Inför avspark höll jag Linköping som knappa favoriter. Fast det var förstås innan jag visste att varken Bachmann eller Sara Björk Gunnarsdottir skulle kunna vara med. Hade jag vetat det hade jag ökat LFC:s favoritskap till 70–30.

Rosengårds trupp är ju rätt tunn numera. Man ställde i och för sig upp med en konkurrenskraftig startelva, men med den skadebelastning man hade skulle det ändå ha varit en liten skräll om man lyckats vinna mot Linköping i Linköping.

Jag såg alltså inte den första halvleken, men det hindrar inte att jag njutit flera gånger av Linköpings 1–0-mål. Målet kom efter en lysande framspelning från passningsgeniet Pernille Harder.

Men som jag ser det var det ändå till 95 procent Stina Blackstenius mål. Det är hennes fina löpning som gör att Harder kan slå passningen. Blackstenius har nämligen tidigt klart för sig att Emma Berglund har klivit upp för högt i planen och lämnat en stor yta bakom sig. Redan innan Harder har fått bollen har Blackstenius påbörjat sin djupledslöpning.

Den härliga speluppfattning som F19-landslagets superstjärna uppvisar gör Harders jobb enkelt. När väl passningen har nått Blackstenius sneddar hon förbi Berglund för att kunna avsluta med högerfoten och ha motståndarna på sin vänstersida. Ett riktigt klassmål.

Målet går för övrigt att njuta av 1,10 in i det här klippet:

Det är sådana aktioner som gör att jag känner att Blackstenius är redo att tas med i Pia Sundhage:s nästa landslagstrupp. 19-åringen visar här att det inte bara är genom sin fysik som hon ligger långt före sin jämnåriga. Hon har även tillräcklig smartness att på egen hand löpa bort en trebackslinje bestående av rakt igenom mästerskapsspelare.

Av det jag såg var Linköpings seger för övrigt odiskutabel. Dessutom var publiksiffran 5602 åskådare härlig att se. Det man undrar sig är varför laget har så svårt att locka publik i damallsvenskan. Där har man totalt på alla vårmatcher bara haft 3 465 åskådare.

För LFC väntar för övrigt en ny hyperviktig hemmamatch i kväll. 19.00 kommer Piteå till Linköpings Arena. Vinnarna i den matchen har häng i det damallsvenska guldracet.

I kväll spelas även två matcher med stor betydelse för bottenstriden. De båda lagen just över nedflyttningsstrecket, Umeå och Hammarby, möts och har chansen att skapa andrum. Samtidigt som de spelar mot varandra håller de garanterat minst en gemensam tumme för Örebro borta mot Mallbacken.

För Värmlandslaget kan det vara den här veckan som avgör om man spelar i damallsvenskan eller elitettan nästa år. Förutom kvällens match väntar ju nämligen även hemmamatch mot AIK på söndag.

Slutligen tillbaka till Rosengård. Till TT säger sportchef Therese Sjögran så här om klubbens forwardsvärvning:

”Josée är precis den spelartyp vi har letat efter.”

Sjögran slutade förresten igen i söndags – sa hon. Vågar vi tro på det den här gången?

 

Cupfinaler, Bachmann, nytt Frankrikeproffs och lite till

Publicerad den av
1

Helgens höjdpunkt är förstås morgondagens svensk cupfinal mellan Linköping och Rosengård. Det är en vidöppen match, där LFC kanske ändå får räknas som knapp, knapp favorit trots att man står på två raka förluster.

Orsaken är att man har hemmaplan och att man har 3–0 i matcher mot Rosengård på Linköping Arena. Men favoritskapet är som sagt mycket, mycket litet.

15.00 i morgon är det avspark. Matchen direktsänds av SVT1. Hos Rosengård är det ett litet frågetecken för Ramona Bachmann som stukade foten senast mot Eskilstuna.

Det florerade för övrigt rykten i veckan om att Bachmann skulle vara på väg till Wolfsburg. Det dementerades dock från Rosengårdshåll.

* Det spelas även en damallsvensk match i morgon. Det är en riktig ödesmatch för AIK, som tar emot Vittsjö. Skall AIK har en chans att hinna ifatt Hammarby eller Umeå måste Solnalaget dels vinna matcherna mot de tre bottenkonkurrenterna, dels måste man vinna hemmamatcher mot lag som Vittsjö

* I elitettan har Kvarnsveden ryckt åt sig en lucka i toppen. Borlängelaget har tolv segrar och ett kryss på de 13 senaste omgångarna och är nu sex poäng och 15 mål före trean LB07. Laget anförs av Tabita Chawinga från Malawi som har gjort 24 mål. Räkna med att Chawinga spelar i ett större sammanhang än elitettan nästa år.

På den andra damallsvenska platsen ligger förhandsfavoriten Djurgården. De har dock bara en poäng till LB07 och två till Hovås Billdal. Inom sex poäng bakom Djurgården finns även IFK Kalmar och Sirius.

Här spelas två mycket viktiga sexpoängsmatcher i helgen, dels i dag när IFK Kalmar tar emot Hovås Billdal, dels i morgon då LB tar emot Djurgården.

* I USA:s NWSL vann Sky Blue i natt med 2–0 borta mot Houston Dash. Därmed är fem lag inom tre poäng i kampen om den sista slutspelplatsen. När lagen har mellan fyra och sex matcher kvar är det egentligen bara Boston Breakers som känns som borta ur kampen.

De två topplagen Seattle Reign och Chicago Red Stars kan vara rätt säkra på sina platser i semifinalerna. Även trean Washington Spirit ligger väldigt bra till. Men i övrigt är det alltså öppet race. I princip alla matcher i de kommande omgångarna är således hyperviktiga. Kul.

* Premiärerna i de stora europeiska ligorna i Tyskland och Frankrike dröjer ända tills månadsskiftet. I väntan på dem fick vi i veckan en sjätte svenska i D1 Féminine. Det var mittbacken Maria Karlsson som lämnade italienska Brescia för Saint-Etienne. Karlsson sällar sig därmed till den lilla skara svenska spelare som spelat i högstaligan i minst fyra olika länder. När hon debuterar för Saint-Etienne har hon spelat i Sverige, England, Italien och nu Frankrike.

Utöver Karlsson har även Kicki Bengtsson (Sverige, USA, Japan och Norge) och Louise Schillgard (tidigare Fors: Sverige, Spanien, Australien och England) spelat i fyra olika högstaligor.

De har en överkvinna, för såvitt jag kan komma på är Sofia Jakobsson värst i den här kategorien, hon har nämligen spelat i fem högstaligor; Sverige, Ryssland, Tyskland, England och Frankrike. Om jag har glömt någon svensk spelare som spelat i minst fyra länders högstaligor får ni gärna höra av er.

* Till England, där det har varit en tung vecka för Notts County.  I jämna WSL försämrade laget i onsdags sina möjligheter att vinna ligan när man föll hemma mot jumbon Bristol Academy med 1–0.

Samma förlustsiffror blev det ju även i förra helgens FA-cupfinal inför 30710 åskådare på Wembley. Där gjorde sydkoreanska Ji So-Yun målet, men det var Eniola Aluko bakom det mesta för vinnande svensklaget Chelsea.

Hedvig Lindahl spelade hela matchen, medan Marija Banusic blev cupmästarinna från bänken.

* I Asien har slutspelet i Östasiatiska mästerskapet spelats i veckan i form av ett gruppspel mellan Japan, Kina, Nordkorea och Sydkorea. Det avgörs faktiskt nu på förmiddagen när Sydkorea utan Ji So-Yun möter Nordkorea. Matchen står 0–0 efter tio minuter. Båda lagen stod på full poäng inför avspark. I nuläget leder Nordkorea på målskillnad, vilket innebär att de tar hem guldet vid kryss mot sin södra granne.

Ett ungt japanskt lag och ett VM-betonat Kina är nollpoängare och gör upp om bronset i eftermiddag, svensk tid.

 

Sundhage svingar igen

Publicerad den av
7

I dag har vår förbundskapten återigen stått för anmärkningsvärd kritik. I Aftonbladet skyller Pia Sundhage bristen på starka svenska innermittfältare på de damallsvenska toppklubbarna – och på seriens utlänningar.

Jag gillar att Sundhage pratar från hjärtat och säger vad hon tycker. Men jag börjar bli vansinnigt trött på att hon hela tiden hittar andra att skylla på. Var är självkritiken? Och jag kan inte hjälpa det, men jag får SD-vibbar när hon gång på gång ger damallsvenskans utlänningar skulden för alla svenska misslyckanden.

Jag tycker dels att det är dags för Sundhage att sluta svinga åt alla möjliga håll, inte minst för hennes egen skull. När man har kritiserats för att ha dåliga relationer med de damallsvenska klubbarna är det ju knappast taktiskt att kritisera toppklubbarna på minst sagt lösa grunder.

Jag tycker även att Sundhage borde försöka presentera lite konstruktiva lösningar på alla de problem hon lyfter fram och kritiserar andra för. För hon kan väl ändå inte mena att allt skulle lösa sig för svensk damfotboll om damallsvenskan till 100 procent bestod av svenska spelare?

Så till dagens kritik. Om Sundhage hade nöjt sig med att konstatera att vi har tunt med klasspelare på centralt mittfält hade jag hållit med. Det är ett faktum. Men här har hon ju själv varit med och urholkat urvalet genom att göra om Nilla Fischer till mittback.

Men Sundhage nöjer sig inte med konstaterandet. Hon kritiserar de damallsvenska klubbarna för att inte ta hand om de talanger som finns, en kritik som hade gjort mig riktigt förbannad om jag varit damallsvensk klubbledare:

”De som var med och var framträdande 2012 – till exempel Malin Diaz – har inte slagit i taket i allsvenskan än, tyvärr. Upp till 19 år gör vi väldigt bra resultat, men vi är dåliga på att ta de spelarna till allsvenskan. Där måste vi bli klart mycket bättre om vi ska hänga på de andra länderna.”

Kommer ni ihåg laget som spelade mot Spanien i EM-finalen 2012? Det såg ut så här: Jessica Höglander – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Jennie Nordin, Magdalena Ericsson – Therése Boström (Jonna Andersson, 34), Petra Andersson, Lina Hurtig (Julia Wahlberg, 113), Malin Diaz – Pauline Hammarlund (Fridolina Rolfö, 104) och Elin Rubensson.

Tolv de här 14 spelarna tillhör damallsvenska lag, många av dem har bärande roller. Lag som Eskilstuna, Örebro och Piteå har satsat svenskt på innermittfält och lyckats bra. Vad mer kräver Sundhage av klubbarna?

Vilka spelare är det hon saknar i de damallsvenska lagen? I dagens seriefinal startade fyra svenska spelare på centralt mittfält. Det kan man knappast klaga på.

Nu vet jag inte var Sundhage drar gränsen för topplag. Men jag kollade antal matcher och speltid på svenska innermittfältare i de sex lag som just nu ligger på damallsvenskans övre halva.

Det är möjligt att Sundhage tycker att de här spelarna är för dåliga, men hon kan knappast klaga på deras speltid. Här är listan:

* FC Rosengård:
Ebba Wieder, 3 matcher, 188 minuter

* Eskilstuna United:
Petra Larsson, 11 matcher, 970 minuter
Malin Diaz, 11 matcher, 932 minuter
Elin Wahlström, 8 matcher, 380 minuter
Sofie Persson, 7 matcher, 546 minuter

* Linköpings FC:
Ingen

* Piteå IF:
Josefin Johansson, 8 matcher, 720 minuter
Emilia Appelqvist, 11 matcher, 990 minuter
Irma Helin, 10 matcher, 748 minuter

* Göteborg FC:
Lisa Ek, 7 matcher, 417 minuter
Filippa Curmark, 10 matcher, 760 minuter

* Kif Örebro:
Lisa Dahlkvist, 6 matcher, 470 minuter
Michelle De Jongh, 9 matcher, 684 minuter
Hanna Folkesson – korsbandsskadad

När man hör Sundhages utspel om att ungdomarna inte får rätt möjligheter i damallsvenskan är det lätt att fundera över hur hon tycker att det ser ut i hennes A-landslag? Ger hon själv ungdomarna chansen?

Det tycker ju inte jag.

Jag ställer mig gång på gång frågan om hur det kommer sig att Tyskland kan släppa fram yngre spelare än Sverige? Vi har ändå vunnit F19-EM två av de fyra senaste upplagorna, medan Tyskland inte har vunnit någon. Senast de vann var för fem år sedan, ändå hade de betydligt många fler spelare som var födda 1993 eller senare i sin VM-truppen än Sverige.

Jag skulle gärna vilja se hur Sundhages idealmodell för svensk damfotboll ser ut.

Om den innebär att de damallsvenska topplagen skall tvingas vara fullspäckade av 18–21-åringar sänker vi nivån på serien rätt rejält. Jag hade en twitterdiskussion för något år sedan med dåvarande Rosengårdstränaren Jonas Eidevall, där han konstaterade att U23-landslaget skulle få kämpa för att hänga kvar i damallsvenskan om de spelade där.

Jag tycker att det är rimligt att vi använder oss av samma framgångsrika modell som i Tyskland och Frankrike – alltså att de unga talangerna matchas in i högsta serien via de klubbar som ligger närmast under ligans topplag. När de klarar av att spela bärande roller i de lite mindre klubbarna är de redo att ta nästa steg, till toppklubbarna.

I Frankrike har exempelvis en stor talang som Claire Lavogez gått via Henin-Beaumont och Montpellier för att nu som 21-åring ta klivet till Lyon. Och i Tyskland lämnar nu Sara Däbritz Freiburg för mästarinnorna Bayern München.

Dags för Sundhage att kliva åt sidan

Publicerad den av
17

Hjärnan hade rätt, det där som malde i bakhuvudet var inget att lyssna på. Sverige är utslaget ur VM – och det med besked.

Tyskland var bättre på allt och tog sin största mästerskapsseger mot Sverige någonsin. Jag har inte orkat gå igenom arkiven, men kan det var väl även Sveriges största mästerskapsförlust alla kategorier?

I min kommentar till morgondagens e-tidning ifrågasätter jag om Pia Sundhage skall fortsätta som förbundskapten. Sundhage har valt vägen – men den har inte lett laget till målet.

Tvärtom är det här ett av Sveriges två sämsta VM någonsin – kanske det allra sämsta. Det är andra gången vi kommer trea i gruppen och andra gången vi inte spelar kvartsfinal. Första gången var 2007  – då laget ut i gruppspelet. Men då vann vi en match, och även då var vi bland de 16 bästa. Det var ju bara med 16 lag då.

Det mesta talar dessutom för att vi för första gången någonsin missar en OS-turnering. Det finns ju ett litet hopp, men känslan är väl att Frankrike och ytterligare en europeisk nation (utöver England) kommer att ta sig till kvartsfinal.

Sedan slutsignalen har jag varit nere i den mixade zonen och lyssnat på en mängd spelare och ledare. Jag frågade Anja Mittag hur det kändes att avsluta kompisen Therese Sjögran:s karriär. Hon gillade inte riktigt den frågan, utan sa:

”Det var inte jag – det var hela det tyska laget. Det var lite Sveriges fel, hade de spelat bättre i gruppspelet hade de inte behövt möta oss nu.”

Jag frågade en tårögd Sjögran den klassiska frågan, hur känns det? Svaret blev:

”Det är mest tomhet just nu. Jag kommer väl att bryta ihop senare, men… Det är sista matchen och att vi förlorar och åker ut på det här sättet – det är aldrig roligt. Men nu är det över.”

Jag pratade med Charlotte Rohlin – som även hon har gjort sin sista landskamp. Hon menade att hon inte kommer att ändra sig – inte ens om miraklet inträffar och Sverige går till OS.

”Det är så väldigt ledsamt och tråkigt – inget kul alls. Hade önskat att det blev ett bättre slut, det hade jag verkligen gjort. Jag är absolut inte redo för att åka hem. På något sätt har jag kanske inte fattat att det är slut heller. … Det känns bara så jävla tomt att lämna.”

Lotta Schelin var rakryggad och skyllde inte ifrån sig. Hon konstaterade att hon har gjort allt vad hon kunde, att den fysiska formen känns bra – men att hon inte har fått spelet att stämma. Jag tyckte att hon gjorde sin bästa VM-insats i dag. Men till ingen nytta.

Det finns förstås anledning att analysera vidare det här framöver. Nu tänkte jag dock packa ihop mina grejer och förbereda mig för hemresa. Tidigt i morgon bitti, kanadensisk tid, flyger jag hem. Kanske att jag kommer åt att blogga lite under mellanlandningarna, annars hörs vi när jag är hemma – vilket är måndag.

Eller, just det ja. Innan jag sätter punkt härifrån Ottawa kanske ni undrar vem jag tycker skall ta över efter Sundhage. Jag tycker att det är dags för förbundet att slå Tony Gustavsson en signal.

 

Pettersson Engström på väg till Kanada

Publicerad den av
2

Med frågetecken både för Emma Berglund och Charlotte Rohlin har Pia Sundhage kallat in Kif Örebros Marina Pettersson Engström. Örebrobacken flyger omgående över till Kanada, i första hand som reserv.

Marina Pettersson Engström

Marina Pettersson Engström

Det kan vara en ren säkerhetsåtgärd. Men visst signalerar det att läget kan vara värre med Berglund och Rohlin än man velat berätta. Jag funderade lite över varför Sundhage hyllade Amanda Ilestedt så mycket efter gårdagens match, det var ju en match där jag tyckte att Rosengårdsbacken var långt ifrån klockren. Men känslan i dagsläget är att Ilestedt och Nilla Fischer just nu är vårt mittbackspar i VM och Sundhage tog chansen att försöka bygga självförtroende hos VM-debutanten.

Det enda som känns säkert med det här är att Sundhages försvarsproblem fortsätter.

En helt annan sak som fick mig att höja på ögonbrynen i går var hur högt bollen studsade på den tätlinjerade planen. Så höga studsar har jag aldrig sett på de moderna konstgräsplaner som vi har haft här i Borås på Borås Arena.

Underlaget i Kanada kändes högst tveksamt. Förhoppningsvis är det inte på sådant omodernt konstgräs som VM skall spelas.

Uppehåll i damallsvenskan – då stiger VM-febern

Publicerad den av
1

Damallsvenskan är framme vid uppehållet och vi kommer att få se en del förändringar i trupperna. Att Rosengård tappar Anja Mittag och Therese Sjögran och får in Potsdams tekniker Natasa Andonova istället.

Klart är även att Lisa Ek lämnar Göteborg med förhoppning om spel utomlands, att amerikanskorna Monica Dolinsky och Katie Bethke lämnar Mallbacken samt att Hammarby för förstärkning av Jitextalangen Anna Oscarsson. Det kommer säkert att presenteras fler förändringar i olika spelartrupper den kommande tiden.

Anna Oscarsson

Anna Oscarsson

Sportsligt är det upplagt för Rosengård i toppen medan det ser mörkt ut för AIK i botten. Fast resultaten i den sjunde omgången var sådana att spänningen lever vidare både i botten och toppen. Även om Rosengård står på full poäng har man mot sig att nästan hela startelvan skall iväg och spela VM. Det blir alltså ett stort slitage på många spelare och truppen är inte jättebred.

Trots en upptakt med närmast extrem måltorka ligger Linköping fem poäng bakom och skuggar Malmölaget. Eftersom LFC har kvar båda sina inbördes möten med Rosengård har ju faktiskt även östgötskorna guldet i egna händer.

I toppen är Eskilstuna och Kristianstad plusvarianterna medan Göteborg har inlett lite svagare än väntat.

I botten tog AIK sin första poäng – en på alla sätt mycket välkommen sådan. Det var förstås otroligt viktigt att spräcka nollan innan uppehållet. Det var även otroligt viktigt att ta poäng av Hammarby – ett av de lag som skulle kunna bli en räddningsplanka i bottenstriden.

Nu har AIK ”bara” fem poäng upp till fast mark. Det är inget omöjigt avstånd, även om det blir svårt att ta in. Mest för att alla andra lag har känts stabilare än AIK så här långt – och att man måste passera två för att hänga kvar.

Nykomlingen Hammarby har inlett oväntat stabilt genom att ta poäng i fyra av sju matcher. Eftersom det bara blivit en seger är ändå avståndet ner till nedflyttningsplats bara tre poäng.

Besvikelsen i botten är Kif Örebro som i och för sig har drabbats av tunga skador. Men trots det tycker jag att sex poäng på sju omgångar är en jättemissräkning för fjolårets tabelltvåa. Umeå inledde svagt, men har ryckt upp sig de senaste omgångarna och känns inte längre som ett bottenlag. Det gör inte heller stabila Piteå.

Sara Björk Gunnarsdottir

Sara Björk Gunnarsdottir

I skytteligan är det tre Rosengårdsspelare på pallen och en fjärde delar fjärdeplatsen. Ramona Bachmann leder på sex mål närmast före Mittag och Marta som båda har gjort fem. På fjärdeplatsen finns de båda fyramålsskyttarna Sara Björk Gunnarsdottir och Pauline Hammarlund. Noterbart här är att Olivia Schough är enda svenska VM-spelare som har gjort fler än ett mål. Och då hämtas ju ändå 14 utespelare från damallsvenskan.

Nu flyttas fokus från seriespelet och riktas närmast till 100 procent mot VM. I dag flyger det svenska laget över till Kanada, vilket gör att VM-febern kommer att öka betydligt.

I går kväll spelade en av mina guldfavoriter träningsmatch, nämligen Frankrike. Man vann med 2–1 mot Ryssland efter att Gaetane Thiney gjort båda målen. Jag hann kika lite på matchen och min känsla var att rätt många av de franska spelarna var rädda om benen – något som gjorde att laget inte spelade så bra som de kunde ha gjort. Dock var fransyskornas seger trots det odiskutabel. Den borde tvärtom ha varit flera mål större.

En pizza för Seger och Asllani

Publicerad den av
4

I dag kallade PSG till presskonferens på Frankrikes ambassad i Stockholm. Där presenterade klubben en svensk sponsor, Billys. Caroline Seger och Kosovare Asllani var med och marknadsförde färdigmatsföretaget. Seger sa enligt TT:

”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”

Välj själv om du tycker att det är positiv eller negativ reklam för produkten…

För egen del fick nyheten om samarbetet mellan PSG och Billys mig att tänka på den här reklamfilmen, fast den här gången utan någon glimt:

Framöver skall alltså Seger, Asllani och Zlatan Ibrahimovic med sina namn hjälpa till att sälja Pan-pizzor och diverse andra typer av färdigmat i Sverige. Det känns väl inte så nyttigt och det är bara att hoppas på att trion inte själva äter för många pizzor…

* Från tveksamma reklamavtal till tveksam ekonomi i damallsvenskan. Tydligen har Kristianstad och Kif Örebro återigen hamnat i ekonomiska trubbel. Ingen av klubbarna har fått godkänt av förbundets licensnämnd utan de måste lämna in likviditetsplaner.

Tyvärr är det ju ingen nyhet att de här klubbarna brottas med sin ekonomi. Tråkigt att de aldrig kan få ordning på kassorna. Frågan är ju hur många år som förbundet har tålamod.

Sportsligt har de båda klubbarna haft rätt motsatta säsongsupptakter. När drygt en fjärdedel av serien är spelad är KDFF fin tabelltrea med tolv poäng – laget måste räknas som seriens mest positiva överraskning så här långt. Kif är däremot en av seriens missräkningar. Flera tunga skador har gjort att man bara har förmått samla ihop sex poäng.

Rosengård går som tåget i toppen och man vann klart rättvist i den tidiga seriefinalen mot Eskilstuna i söndags. Linköpings 2–1-seger mot Örebro gör att LFC trots sin knackiga seriestart nu är uppe på andraplatsen. Avståndet upp till fullpoängaren Rosengård är fem poäng.

Det avståndet skulle nästan kunna kännas ointagligt om man inte visste att det kommer att bli förändringar i Rosengårds trupp under sommaren. Det kan innebära problem för mästarinnorna, även om Malmöklubben just nu verkar ostoppbar.

Dags att vara realist kring VM-laget

Publicerad den av
8

Om ett par veckor sätter jag mig på ett plan som tar mig mot Winnipeg, Kanada. Det skall bli grymt kul – och spännande.

Vårens landskamper har dock gjort att jag skruvat ner förväntningarna rätt rejält. Tar vi oss till OS får vi nog vara glada. Pia Sundhage:s lagbygge har ju skakat gång på gång och även om laget även gjort flera bra insatser har man saknat den jämnhet som behövs i ett mästerskap.

I går fick vi veta vilka spelare som skall försöka upprepa och helst förbättra succén från Tyskland 2011. Som jag skrev då blev jag besviken på hur truppen är formerad. Den besvikelsen hade jag gemensamt med nästan alla andra damfotbollstyckare.

Nu ingår det ju i vårt jobb att sticka ut hakan. Och en sak skall klargöras direkt.

I ett mästerskap är det oftast cirka 15 utespelare som får betydande speltid. Det är framför allt hur de 15 utespelarna presterar som är avgörande för hur det går för laget.

Kring de 15 spelarna finns en stor enighet. Vi tyckare är alltså överens med Sundhage om kärnan i VM-truppen.

Däremot tycker jag och många andra att Sundhage tänkt fel kring uttagningen av de fyra–fem sista spelarna. Mer om det strax. Först tänkte jag bara repetera hur truppen ser ut:

Målvakter (3):
Hedvig Lindahl (Chelsea, England), Carola Söberg (Kif Örebro) och Hilda Carlén (Piteå).

Backar (8):
Elin Rubensson (Göteborgs FC), Sara Thunebro (Eskilstuna), Lina Nilsson, Emma Berglund och Amanda Ilestedt (FC Rosengård), Jessica Samuelsson och Charlotte Rohlin (Linköping) och Nilla Fischer (VfL Wolfsburg).

Mittfältare (7):
Caroline Seger (PSG, Frankrike), Linda Sembrant (Montpellier, Frankrike), Lisa Dahlkvist (Kif Örebro), Emilia Appelqvist (Piteå), Malin Diaz och Olivia Schough (Eskilstuna) och Therese Sjögran (FC Rosengård).

Forwards (5):
Lotta Schelin (Lyon, Frankrike), Sofia Jakobsson (Montpellier, Frankrike), Kosovare Asllani (PSG, Frankrike), Jenny Hjohlman (Umeå IK) och Emma Lundh (AIK).

Reserver:
Marija Banusic (Chelsea, England) och Mimmi Löfwenius (LSK Kvinner, Norge).

I min värld bör de spelare som placeras längst ut på bänken i truppen bestå av några jokrar – alltså spelare som kan ändra en matchbild – och några framtidsnamn. Med tanke på skadesituationen hade jag förstått om Sundhage hade valt 17+2 säkra kort och nöjt sig med två jokrar och två framtidsnamn.

Det blev dock varken några jokrar eller framtidsnamn. Visst är jokrarna Banusic och Löfwenius med på listan – men de båda spelarna är ju i nuläget inte aktuella för inhopp i några matcher. Istället väljer Sundhage att fylla ut bänken med spelare som Lundh (född 1989), Appelqvist (1990), Schough och Carlén (1991) samt Thunebro (1979).

Jag tycker inte att någon av de här spelarna håller VM-klass i nuläget. Jag känner inte heller att någon av dem kan ändra en matchbild och jag tror inte att någon av dem kommer att ingå i stommen i ett framtida landslag.

Vår förbundskapten pratar gärna om hur viktigt det är att ha rutin. Jag är den förste att hålla med om att rutin är oerhört viktigt. Men jag menar att det är Sundhages ansvar att ge rätt spelare den nödvändiga rutinen. Med sin uttagning hade hon chansen att ge tre–fyra svenska framtidsspelare den bästa erfarenheten av alla – mästerskapserfarenhet.

För skall man ändå ha med spelare som styrkemässigt ännu inte är uppe på VM-nivå kan man ju faktiskt tänka lite längre. Det gjorde inte Sundhage, utan hennes val föll på Thunebro och ett gäng okej allsvenska spelare i 25-årsåldern. Synd.

Framförallt förvånar den överraskande uttagningen av Lundh. Hur gick resonemanget där? AIK-forwarden har varit halvskadad och har bara gjort två mål på sina 22 senaste damallsvenska matcher. Det är knappast något som kommer att skrämma upp VM-nationers backar.

Nu får förstås gärna Emma Lundh och de andra svenska VM-spelarna som jag har ifrågasatt täppa igen käften på mig i Kanada. Det är till och med önskvärt – vi behöver nog få till ett par rejäla genombrott i mästerskapet för att det skall bli succé.

Dags att ta ett litet skutt från rutin till realism. I Eric Hilmersson:s krönika från dagens Göteborgs-Posten går att läsa:

”Det höjdes några kritiska röster som menade att Sundhage är feg som inte ger fler unga spelare chansen. Själv talade hon om realism.”

Låt oss vara realistiska i det läge som landslaget befinner sig i. Vårens stora problem har varit försvarsspelet. Backlinjen har fått mycket skit, men tänker man på vilken typ av spelare som befinner sig framför i planen så saknas det elaka bollvinnare på mittfältet. Varken Seger, Sjögran/Diaz eller Jakobsson/Asllani har försvarsspel som sina främsta egenskaper.

Där är plötsligt skadade Lisa Dahlkvist det stora hoppet – och Linda Sembrant andrahandsalternativet. Är det realistiskt att tro att vi kan får VM-framgång med de lösningarna?

Jag tycker att det känns som att Sundhage spelar ett mycket högt spel här.

Men saken är ju den att det trots allt finns en annan elak bollvinnare i truppen, en spelare med betydligt mer mittfältsvana än mittback Sembrant – jag tänker förstår på Nilla Fischer. Samma Fischer som varit lysande som mittback i välorganiserade Wolfsburg under vintern har under samma period darrat i landslaget.

Nu är omskolningen av Fischer vår förbundskaptens baby. Men Pia Sundhage har redan börjar riva upp sitt tänkta spelsätt. Och om hon tittar förutsättningslöst på sin VM-trupp kommer hon att inse att den innehåller betydligt fler dugliga mittbackar än centrala bollvinnare. Därmed borde det alltså vara mest realistiskt att använda Fischer som…

Musovic – en vinnare hursomhelst

Publicerad den av
Svara

I kväll har Zećira Mušović bloggat om morgondagens trupputtagning. Hon menar att hon blir en vinnare hur det än går:

”Antingen får jag uppleva ett VM med damlandslaget, eller så får jag ta min efterlängtade student. Jag kommer att må fantastiskt hur det än blir.”

Klart är ändå att 18-åringen helst står över studentfirandet:

”Jag kan sitta där med Pia och ta ett glas mjölk och ha på mig den vita mössan efter att ha vunnit mot USA den 12:e juni.”

Hon har en skön ton i sin blogg, målvaktstalangen. Den här typen av bloggar finns inte inom herrfotbollen.

Apropå VM-trupper har Holland i dag presenterat sin trupp. Den innehåller som väntat fyra damallsvenska spelare; Loes Geurts, Manon Melis och Lieke Martens från Göteborg samt Kirsten van de Ven från Rosengård.

I damallsvenskan tog Piteå en skalp i dag genom att slå Eskilstuna med 3–0 på bortaplan och Linköping vann borta mot Mallbacken med 1–0. Mallbacken visade dock kvalitet. När både Mimmi Larsson och Madelen Janogy är på planen tycker jag att värmländskorna är riktigt vassa. För Eskilstunas del var det förstås inget bra att tappa känslan av att vara osårbar i försvarsspelet inför bortamötet med Rosengård.

Schelin först till 200 mål

Publicerad den av
Svara

Säga vad man vill om Lotta Schelin, men mål det gör hon i mängder.

I går gjorde hon fyra när Lyon vann med 14–0 i den betydelselösa matchen mot nedflyttningsklara Arras. 8–0-målet var hennes mål nummer 200 i Lyon – ingen har nått den drömgränsen förr. Stort.

Inför omgången var ju den enda frågan som återstod egentligen vem som skall vinna skytteligan. Schelins fyra mål innebär att hon nu leder på 32 mål, fyra fler än tvåan Eugenie Le Sommer och sex fler än trean Ada Hegerberg.

Schelins målnotering är hennes bästa någonsin och att Lyon har gjort 144 mål visar väl att laget fortfarande är det klubblag med klart högst högstanivå i Europa – och sannolikt även i världen.

Schelins 32 mål är den fjärde bästa noteringen sedan D1 Feminine startades säsongen 2002/03. Nu har hon en omgång kvar att utöka sin målskörd, men för att få kliva upp på prispallen för flest mål under en säsong i D1 Feminine krävs att hon gör fyra till i sista omgången. De bästa målnoteringarna är nämligen:

42 mål: Sandrine Bretigny, Lyon, 2006/07
38 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2004/05
36 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2005/06
32 mål: Lotta Schelin, Lyon 2014/15

Som den besserwisser man ibland är så tänkte jag här påpeka att nästan hela Medie-Sverige i går gick ut med den felaktiga uppgiften att Lyon säkrade guldet i och med gårdagens seger. Så var det ju inte.
Eftersom det är inbördes möten går före målskillnad i D1 Feminine var Lyon redan klara mästarinnor inför avspark. Guldet firade man ju alltså redan efter 6–0-segern borta mot Rodez den 28 mars. Däremot fick man pokalen och sina medaljer i samband med den här matchen. Lägligt, eftersom man då kunde fira med hemmasupportrarna.

* Så till damallsvenskan. Jag har inte hunnit se någon av helgens matcher, men noterar att både Linköping och Göteborg har fått igång målskyttet. LFC:s 4–0-seger i kväll mot AIK måste ha varit vansinnigt skön för laget efter den senaste tidens måltorka.

Göteborgs tre mål på matchens första 29 minuter vid 3–0-segern mot Hammarby lär också ha lättat oroliga supportrar efter lagets darriga start. Elin Rubensson gjorde sin damallsvenska debut för GFC och blev målskytt direkt.

Linköping och Göteborg ligger nu trots allt trea och fyra i tabellen. De är dock redan långt bakom de två fullpoängarna Rosengård och Eskilstuna. Rosengård fortsätter att vräka in mål. I de tre första omgångarna gjorde de alla sina 13 mål efter paus. Mot Piteå satte man fyra före sidbytet. Det ser ut att ha varit rena uppvisningen. Den största godbiten är ju Ramona Bachmann:s fantastiska assist till Sara Björk Gunnarsdottir:s 4–0-mål:

Rosengård imponerar alltså framför allt genom blixtrande offensiv och 18 gjorda mål på fyra omgångar – alltså 4,5 i snitt. Konkurrenten i toppen Eskilstuna United har ”bara” gjort sju mål framåt. United imponerar istället huvudsakligen genom noll insläppta mål.

Jag har kollat in Eskilstuna alldeles för lite i serieupptakten för att ge någon mer ingående analys av deras 3-5-2-uppställning. Men det lilla jag har sett har laget presterat ett småtrevligt passningsspel. Mot Kristianstad i lördags kom mål en från distans, framför allt drog Petra Larsson i väg ett härligt vådaskott på en lätt studsig passning:

http://www.tv4play.se/iframe/video/3177602?starttime=0

Mötet mellan Rosengård och Eskilstuna den 17 maj kan bli en riktigt höjdare. Hoppas även det blir en publikmässig höjdare. För publikt har säsongsupptakten varit en besvikelse. I kväll var bara 208 åskådare på Linköpings match och bara 513 såg Kristianstad–Eskilstuna i lördags – det trots att det var fri entré. Tråkigt.

* Slutligen en snabbkoll på våra utlandsproffs. Schelin är nämnd. Även Sofia Jakobsson blev målskytt i helgen. Hon gjorde ett av Montpelliers mål vid 3–1-segern mot Juvisy.

I England tog sig Chelsea med Hedvig Lindahl i målet och Marija Banusic på bänken i dag till final i FA-cupen genom att besegra Manchester City med 1–0. Målet gjordes i slutskedet av sydkoreanska storstjärnan Ji So-Yun. I finalen som spelas den 1 augusti väntar Notts County.

I Italien vann Verona med Stephanie Öhrström med 1–0 mot tabelltrean Mozzanica, vilket innebär att Verona behåller guldgreppet inför slutomgången. Man leder med en poäng före Brescia, där ju Maria Karlsson spelar.

I norska toppserien leder mästarinnorna LSK på full poäng och noll insläppta mål efter fem omgångar. Det är knappast anmärkningsvärt. Däremot är det lite märkligt att laget bara har gjort sex mål framåt, man har alltså tagit fyra 1–0- och en 2–0-segrar. Mimmi Löfwenius har haft speltid i alla fem matcherna, fyra har hon spelat från start.