Kategoriarkiv: VM i fotboll 2011

VM i fotboll för damer i Tyskland spelades mellan 26 juni och 17 mars 2011. Till slut vann Japan guld, med USA som tvåa. Trea kom Sverige, och fyra blev Frankrike.

Mitt tips: nytt OS-guld till USA

Publicerad den av
Svara

Vi närmar oss det stora avgörandet i OS-fotbollen. Det är mindre än ett dygn kvar tills USA–Japan gör upp i finalen på Wembley inför en bit över 80000 åskådare.

Därmed har det också blivit dags för den stora finalguiden. Den innefattar förstås också bronsmatchen.

I semifinalerna lyckades jag pricka samtliga 44 spelare i startelvorna. Jag tror att samma 44 även startar i morgon.

Här är guiderna:

* Bronsmatch: Kanada–Frankrike
City of Coventry Stadium, 14.00 (svensk tid)

Lagen möttes tidigare i år i finalen av Cypern cup. Då vann Frankrike med 2–0. Bilder från den matchen finns här.

Och på pappret skall Frankrike vara lite bättre än Kanada. Men har kanadensiskorna hunnit slicka såren efter den tunga förlusten mot USA så finns skrällchans.

För fransyskorna var ju i det här läget i fjol också. Då föll de ju som bekant snöpligt mot Sverige. Det debaclet kan finnas i bakhuvudet. Och i augusti är Kanada som bekant ett väldigt mycket bättre lag än de var vid lagens senaste möte i mars.

Slutligen så är ju världens bästa spelare, Christine Sinclair, i en makalös form. Frankrikes hetaste spelare i OS har varit nickstarka mittbacken Wendie Renard, som ju var centimetrar från att kvittera på övertid mot Japan.

När det gäller startelvorna skall Desiree Scott enligt tidningsuppgifter vara i speldugligt skick. Och duon Sinclair och Melissa Tancredi som riskerar bestraffning för sina kommentarer kring domaren efter semifinalen får sina eventuella straff efter OS. Alltså tror jag att Kanada startar som senast.
Och även om Eugenie Le Sommer gjorde ett fint inhopp senast så tror jag att hon får börja på bänken, och att Frankrike alltså också startar som mot Japan.

Tipset: Frankrike är favorit till 65–35.
Domare: Jenny Palmqvist, Sverige
Troliga startelvor:
Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Elise Bussaglia – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.
Kanada: Erin McLeod – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.

USA:s startelva

USA:s startelva mot Japan i Halmstad

* Final: USA–Japan
Wembley Stadium, 20.45 (svensk tid)

De båda lagen möttes på Commerzbank Arena i Frankfurt i VM-final för ett drygt år sedan.
Då var USA överlägset bäst, spelmässigt sett. Jag vill minnas att jag i första halvlek noterade 11–1 till USA i klara målchanser. Men Japan försvarade sig fantastiskt bra, och det var 0–0 i mål.

Men när USA hade tagit ledningen genom inhopparen Alex Morgan blev amerikanskorna nervösa. Japans första kvittering (Aya Miyama) var en gåva av det amerikanska försvaret. Minns jag rätt var det lagkapten Christie Rampone som slog en riktig indianare rakt upp i planen.

Och efter att Abby Wambach hade nickat in 2–1-målet blev amerikanskorna återigen nervösa. Och i förlängningens slutminuter kunde Homare Sawa klacka en hörna via Wambach till 2–2.

Japanskorna var verkligen hypereffektiva i den finalen.

Jag tar upp den eftersom många har fått för sig att Japan var det bättre laget i fjol. Att de dominerade. Så var de inte. Japan hade ett fantastiskt försvarsspel, och massor av tur. Och så var de bättre på att lägga straffar.

Jag tar även upp den eftersom jag anar att OS-finalen kan bli en liknande tillställning. Alltså offensiva USA mot defensiva Japan. Mycket talar för det, med tanke på hur lagen har spelat på vägen fram till finalen.

Jag tror att den där VM-finalen kan spöka rätt rejält i amerikanskornas huvuden, om de inte får tidig utdelning. För den har redan spökat rätt rejält.

För efter VM-finalen hade Japan ett ganska stort mentalt övertag på USA. I de två första matcherna lagen emellan efter VM vann japanskorna en, och spelade oavgjort i en.
USA var skakat. Och hade inte lagen mötts i Halmstad i juni hade jag räknat Japan som storfavoriter.

Men i trenationsturneringen i Sverige vann ju USA med hela 4–1, och amerikanskorna fick med sig massor av självförtroende från överkörningen i Halmstad. Jag skrev om den matchen både här och här.

Jag var på plats på Örjans vall, och pratade med ett par av amerikanskorna efteråt. De verkade så lättade allihop. Här är några citat:

Lauren Cheney:

”Det här en självförtroendestärkare för oss. Vi har haft problem med Japan i ett par matcher på rad, så att få slå dem med 4–1 så nära spelen betyder mycket för vårt självförtroende inför OS.”

Hope Solo:

”Den här segern var väldigt viktig. Vi har haft onödigt stor respekt för Japan i de senaste matcherna, och backat hem och låtit dem göra det de är bra på – rulla boll. Nu klev vi upp, var aggressiva – och vågade spela vårt spel.”

Japanskorna var förstås tvärtom väldigt bekymrade. Lagkapten Aya Miyama sa så här till mig:

”I dag var USA bäst i världen, och vi var inte så bra. Vi måste spela tuffare. Nu är vi nästan i chock. Men vi kommer att bli bättre. Det finns förklaringar, som att vi var trötta.”

Får USA ett tidigt mål kommer amerikanskorna säkert att ha rejält med nytta av Halmstadsmatchen. För då finns risken att japanskorna börjar tänka negativa tankar.

Fast står japanskorna emot ett tag tror jag de har det mentala övertaget. Det är ju ändå värt att notera att i matchen i Halmstad saknade Japan sina viktiga mittbackar Azusa Iwashimizu och Saki Kumagai. Med dem tillbaka blir japanskorna klart mycket svårare att göra mål på.

Till Japans fördel talar även fysiken. Det här är sjätte matchen på 16 dagar, och Japan har vilat sina nyckelspelare i en match. Och man slapp spela förlängning i semifinalen, som USA gjorde.

Dessutom har ju faktiskt Japans målvakt Miho Fukumoto varit turneringens klart bästa målvakt. Fortsätter hon att storspela har Japan skrälläge igen.

För visst vore väl en japansk seger en skräll? USA prenumererar ju på OS-guld, och man har den klart bredaste truppen.

Framför allt har de Wambach och Morgan som forwards. Tillsammans har de gjort sju mål i OS. Det trots att Morgan har missat i massor. Men jag tror kanske att segermålet på tre minuters övertid i förlängningen mot Kanada kan göra att det släpper för Morgan.

Och jag tror faktiskt att Pia Sundhage kommer hem till Sverige om någon vecka som dubbel olympisk mästarinna.

Mest för att USA har så många matchvinnare. Det vimlar ju av vinnarskallar i truppen. Morgan och Wambach är nämnda. Megan Rapione klev fram två gånger i semifinalen. Och minns att Carli Lloyd avgjorde OS-finalen för fyra år sedan i förlängning.

Så USA är mina favoriter på förhand. Men som jag har varit inne på i det här inlägget kan det mentala övertaget vandra mellan lagen beroende på matchutveckling.

Och som jag var inne på i går så har även USA:s fantastiska lag svagheter. Framför allt i form av ett väldigt offensivt balanserat lag med Shannon Boxx vid sidan. För hon startar väl ändå inte i finalen?
Och kan Japan hitta in med bollar till smarta Yuki Ogimi i ytan mellan USA:s backlinje och mittfält så lär det här bli riktigt intressant.

Visst skall väl det här bli riktigt kul?

Tipset: USA är favorit till 60–40
Domare: Bibiana Steinhaus, Tyskland
Troliga startelvor:
USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan.
Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Aya Miyama, Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi, Nahomi Kawasumi – Shinobu Ohno och Yuki Ogimi.

Dags för Dennerby att lämna – men Seger borde ha väntat

Publicerad den av
Svara

Den viktigaste frågan kring landslaget den närmaste tiden lyder: Dennerby, eller inte Dennerby?

Frågan har varit uppe flera gånger tidigare, och har nu alltså blossat upp igen. Nytt är att den är initierad från spelarhåll den här gången. Caroline Seger sa rakt ut efter förlusten mot Frankrike att det kan vara dags för något nytt.

Uttalandet är intressant på många sätt. Så många att jag knappt vet var jag skall börja.

Caroline Seger

Caroline Seger

Men jag börjar med att hylla Segers mod. För låt oss spola tillbaka bandet till maj månad. Då skrev jag ett inlägg här på bloggen som väckte uppmärksamhet, Var är damfotbollens starka röster?

Efter det följde en debatt, där jag i det här inlägget lanserade just Seger som en tänkbar damfotbollsdebattör.

Nu har hon visat att hon i alla fall har modet att ge damfotbollen stora rubriker.

Men jag vet ändå inte om jag jublar så mycket över hennes tajming.

För jag kan spontant säga att min första tanke när jag läste om utspelen var att det kanske behövs en förbundskapten som vågar ta bort just Seger ur startelvan.
Mer om det senare.

Efter förlusten mot Frankrike hade jag helst sett att Seger rannsakat sig själv, och sina lagkamrater. För det var inte i första hand Thomas Dennerby:s fel att vi åkte ur OS. Det var spelarna som inte presterade.
Den berättigade tränarkritiken kunde Seger ha sparat till ett bättre tillfälle, där den dessutom fått större genomslag. För nu drunknade hennes utspel i all annan OS-bevakning.

Så till själva frågan om Dennerbys framtid. Jag är också av uppfattningen att det är dags att byta förbundskapten. Det behövs något nytt.

Fast sanningen är ju att jag i år inte har så hemskt mycket kritik att komma med mot förbundskaptenen.
Tvärtom har jag tyckt synd om Dennerby, vars jobb gjorts näst intill omöjligt av alla skador. Sanningen är ju att det lag han har att jobba med inte är bättre än så här.

För i vilken av årets landskamper har Sverige visat olympisk medaljkapacitet?

Visst har Dennerby gjort misstag. Det största är valet av sista utpost – att han stått fast vid Hedvig Lindahl. För tyvärr har ju hon gång på gång visat att hon inte är någon internationell toppmålvakt.

Medan USA, Japan, Frankrike, Tyskland med fler har målvakter som vinner matcher åt sina lag så kan jag inte minnas när Lindahl senast vann en viktig mästerskapsmatch åt Sverige. Har hon någonsin gjort det?
Visst, hon var väldigt bra mot USA i fjolårets VM. Fast den räknas inte, för i praktiken var det en betydelselös match.

Och vad värre är. Lindahl har gjort missar, som lett till att vi har förlorat viktiga matcher.

När man väljer sista utpost föredrar jag att man satsar på någon som är stabil, som sällan gör enkla misstag. Och därför förordar jag Kristin Hammarström.
Så vem som än blir förbundskapten efter OS, så hoppas jag att denne ger Göteborgs målvakt förtroendet.

Nu, med facit på hand kan man även ha synpunkter på Dennerbys spelsystem. Ju mer jag tänker på det, desto mer känns det som att det nog hade varit bättre att kört 4-4-2 med Lotta Schelin och Sofia Jakobsson som forwards. Och med Lisa Dahlkvist och Nilla Fischer som centrala mittfältare.
Fast det här är egentligen ingen kritik mot Dennerby. För med tanke på hur truppen såg ut i våras så förstår jag att han satsade på att köra med 4-2-3-1.

Han gjorde det för att göra plats för alla i trion Fischer, Dahlkvist och Caroline Seger, vilket kändes klokt.

Men det visade sig att Seger inte är tillräckligt bra för att klara uppgiften som nummer tio. Seger är bolltrygg, och hon håller ofta högsta världsklass i 10–15 minuter per match. Men kan hon inte åtminstone dubbla den tiden så tycker jag nog att hon snarare är en spelare för bänken än för startelvan. För jag håller Dahlkvist och Fischer högre än Seger.

Brasilien hänger inte med – Japan till semifinal

Publicerad den av
Svara

Japan är klart för semifinal. Nadeshiko – som laget kallas – visar att fjolårets VM-guld inte var en engångsföreteelse.

För Brasilien ser framtiden betydligt mycket mörkare ut. Damfotbollen har utvecklats i en väldigt positiv riktning de senaste fyra åren. Fast Brasilien har stått still.
I fjol föll man i kvartsfinal i VM. Nu åkte laget för första gången ur ett OS i samma runda. Tidigare har det blivit två silvermedaljer och två fjärdeplatser.

Skall Marta med vänner återta sin plats bland världens topp fyra får de nog se till att skaffa sig en förbundskapten som kan lära dem försvarsspel. Varför inte låna in herrarnas gamle coach, Carlos Dunga?

För offensivt finns det inte mycket att gnälla på. På så sätt gjorde Brasilien nämligen en riktigt bra insats mot Japan. Kanske var det till och med brasilianarnas bästa match i turneringen.
Men defensivt visade sig återigen att laget är alldeles för svagt. Den uppställning man spelar med – 3-4-3 med man-man-markering – är inte speciellt gångbar i den moderna fotbollen.

Japan däremot är otroligt skickligt i defensiven. Laget har nu sju raka halvlekar i OS utan insläppt mål. Och minns att det var defensiven som ledde laget till fjolårets VM-guld. För både mot Tyskland och USA försvarade sig japanskorna mer än de anföll.

Offensivt är fortfarande Japan inte lika vasst som i VM. Men Yuki Ogimi fortsätter att storspela. Utöver 1–0-målet stod Potsdamforwarden för ett högklassigt förarbete till Shinobu Ohno:s 2–0.
Ogimi tog emot felvänd på vänsterkanten. Hon vände upp, slog en perfekt boll med vänstern. Ohno tog emot, utmanade sin back, flyttade bollen från höger till vänster fot – och lobbsköt, ribba in.

Det var en hel hög prestationer av högsta världsklass uppradade efter varandra. Alltså kort och gott, fotbollsgodis.

Med Frankrike, USA och Japan i semifinal kan jag nöjt konstatera att mina kvartsfinaltips sitter ett efter ett. Eller ja, helt nöjd är jag inte. Jag hade ju helst haft fel angående Frankrike…

Den sista kvartsfinalen börjar strax. Den blir kul. Ett vilt kämpande Kanada blir en svår nöt att knäcka för Storbritannien. Och efter publiksuccén på Wembley undrar man ju även om det blir fullsatt i Coventry?

Här är den stora guiden till kvartsfinalerna i OS

Publicerad den av
Svara

I min stora OS-guide tippade jag vilka åtta lag som skulle nå kvartsfinal i mästerskapet. Nu var det kanske inte jättesvårt, men jag är ändå lite nöjd med att jag fick maximala åtta rätt.

Där tippade jag även hur långt de olika lagen går. Mina semifinallag var USA, Frankrike, Storbritannien och Brasilien. Det tipset kan fortfarande slå in. Trots det tänker jag nu delvis revidera det inför kvartsfinalerna.

Här kommer den stora guiden till morgondagens fyra kvartsfinaler:

* Storbritannien–Kanada
City of Coventry Stadium, 20.30 (svensk tid)

Här möts två lag som har överraskat positivt hittills i OS. Både Storbritannien och Kanada är väldigt mycket bättre än vad folk runtom i Sverige tror.

Brittiskornas insats mot Brasilien var verkligen högklassig. Jag trodde ju i och för sig att de skulle gå långt i turneringen. Fast jag trodde att de skulle kämpa sig fram. Men de har verkligen spelat riktigt bra fotboll.
England har ett bra lag i grunden, och med Kim Little har man vuxit ytterligare. Båda ytterbackarna, Alex Scott och Stephanie Houghton, är hyperoffensiva. Ja, vänsterback Houghton ligger ju till och med delad tvåa i skytteligan.

Defensivt finns det inget att gnälla på hittills, trots att Ifeoma Dieke dragit av korsbandet och förstås missar resten av OS. För brittiskorna är ju faktiskt enda laget i turneringen som har tre nollor bakom sig.
Offensivt ser det också bra ut. När jag ser Storbritannien spela får jag en känsla av att de har ett extremt löpstarkt gäng. Många spelare springer kopiöst mycket. Yttermittfältaren Eniola Aluko springer dessutom riktigt snabbt.
Men det finns också passningsskickliga stöttespelare som Anita Asante och Kelly Smith.

Hos Kanada har trion Christine Sinclair, Sophie Schmidt och Melissa Tancredi imponerat mest i OS. Efter att ha sett Tancredi gång på gång leta passning när hon själv haft öppna lägen i Dalsjöfors under våren, hade jag aldrig gissat att hon skulle leda skytteligan i OS efter gruppspelet.

Men hon har varit glödhet i straffområdet hittills. De flesta kanadensiska målen har kommit på inlägg eller inspel. På den punkten har Kanada varit högklassigt. Både när det gäller kvaliteten på inläggen, och när det gäller inställningen i forwards löpningar in i straffområdet.

Kanada är ett stenhårt arbetande lag, som aldrig ger upp. Trots det tror jag på hemmaseger. Kanada har nämligen problem på mittbackssidan. Candace Chapman skadade vaden mot Japan i premiären, och har inte kunnat spela i de sista två gruppmatcherna. Även Emily Zurrer är skadad. Den senare har till och med strukits ur truppen, fast är med i Coventry som reserv.

Jag tror att Kanada fortsätter med den offensiva uppställning man hade mot Sverige. Den där man spelar med ett slags diamant på mittfältet, med Sinclair som spets. Och framför den två forwards, Tancredi och Jonelle Filigno. Den enda förändringen i startelvan jämfört med Sverigematchen tror jag blir att Karina LeBlanc kommer att vakta målet.

Tipset: Storbritannien är favorit till 65–35.
Troliga startelvor:
Storbritannien: Karen Bardsley – Alex Scott, Sophie Bradley, Casey Stoney, Stephanie Houghton – Karen Carney, Jill Scott, Anita Asante, Eniola Aluko – Kim Little och Kelly Smith.
Kanada: Karina LeBlanc – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.

USA:s startelva

USA

* USA–Nya Zeeland
St James’ Park, Newcastle, 15.30 (svensk tid)

USA var den givna guldfavoriten inför turneringen. Och inget har ändrats på den punkten. Trots att det var underläge med 2–0 redan efter en kvart i premiären mot ett starkt Frankrike har Pia Sundhage:s lag gått fram hur tryggt som helst. De var ikapp redan i paus, och förbi redan tidigt i andra halvlek.

USA har sådan anfallskraft, och sådan bredd i truppen, att de blir oerhört svårstoppade. Abby Wambach är bättre än på väldigt länge – kanske bättre än någonsin förr. Hon verkar väldigt vältränad och rörlig.

Bredvid sig har Wambach blixtsnabba Alex Morgan, som jag fortfarande tror kommer att vinna skytteligan till slut.
Som uppbackning har världens bästa anfallsduo bollskickliga lirare som Tobin Heath, Megan Rapinoe och Lauren Cheney. Försvarsspelet är fantastiskt. Backlinjen är högklassig, och längst bak står världens bästa målvakt, Hope Solo. Och på tre matcher hittills har man bara släppt till fem avslut mot eget mål.

På pappret skall USA köra över Nya Zeeland. Fast the Football Ferns är ett lurigt, och svårspelat lag. Och de vet att de kan stå emot USA:s stjärnor.
I januari ledde nämligen Nya Zeeland på bortaplan mot just USA fram tills en hemmadomare ordnade så att amerikanskorna kunde vända i slutminuterna.

Jag såg den matchen, och den måste ge Ferns rejält med energi och hopp. Defensivt är Ferns starka, med duktiga ytterbackarna Ria Percival och Ali Riley, och starka mittbacken Rebecca Smith. Även rutinerade målvakten Jenny Bindon har gjort ett fint intryck när jag sett henne. De höll emot Brasilien ända till slutminuterna, och gav även Storbritannien en hård match.

Att laget redan infriat sina mål, och slår ur underläge talar också för Ferns.

Allt annat talar dock för USA. Så jag tror knappast att vi får se Ferns köra sin haka igen, som de gjorde efter segern mot Kamerun i tisdags. Se den här.

Tipset: USA är trots allt favorit till 90–10.
Troliga startelvor:
USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Shannon Boxx, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan.
Nya Zeeland: Jenny Bindon – Ria Percival, Rebecca Smith, Abby Erceg, Ali Riley – Hannah Wilkinson, Hayley Moorwood, Katie Hoyle, Betsy Hasset – Amber Hearn och Sarah Gregorius.

Sveriges startelva mot USA

Sverige

* Sverige–Frankrike
Hampden Park, Glasgow, Skottland 13.00 (svensk tid)

Sverige är obesegrat, och har vunnit sin grupp. Frankrike åkte på en stjärnsmäll i premiären, och blev grupptvåa. Sverige vann, trots att man spelade en man kort under långt tid, när de här lagen möttes i bronsmatchen vid VM i fjol.

Trots det är Frankrike klara favoriter i den här kvartsfinalen.

Sverige först. Vårt lag är väldigt svårslaget, och har trots allt en bra stabilitet. På de nio senaste mästerskapsmatcherna har det blivit sex segrar, två kryss – och bara en förlust.

Vi är obesegrade i OS, och vår stjärna Lotta Schelin verkar vara på gång. Det borde vara med positiva vibbar man går in i slutspelet. Men med sig har laget också flera stora frågetecken.

Det gäller dels skadesituationen, där båda de centrala mittfältarna Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist dras med lite problem.

Det allra största frågetecknet gäller dock orken. Sveriges första halvlekar i turneringen har genomgående varit väldigt bra. Där har vi hållit högsta världsklass. Men efter paus har det sett väldigt mycket sämre ut, och det i varje match.

I sin blogg Nilssons nyanser på Expressens hemsida skrev Anders Nilsson för 1,5 månader sedan att det finns uppgifter från fjolårets VM på att spelarna i Japan och USA sprang 8–10 procent längre per match än de svenska. Här är en länk till det inlägget.

Jag hoppas inte det stämmer, för det skulle vara ett extremt underbetyg till träningsnivån i vårt svenska landslag. För tio procent är ju en gigantisk skillnad.
Man räknar med att fotbollsspelare springer 9,5–11,5 kilometer per match, lite beroende på roll i laget. Det innebär ju i så fall att de svenska spelarna springer 800–1150 meter kortare per man än Japans och USA:s.

Frankrikes lag känns närmast komplett. De bygger kring världens bästa klubblag, Lyon – och är mycket väl samspelta. Backlinje och målvakt är exempelvis rakt igenom Lyonspelare.

Offensivt kan man hota på många sätt. Man kan bygga långa anfall genom passningsskicklighet. Man har god skottstyrka från distans från Gaetane Thiney, Camille Abily och Elise Bussaglia – om hon spelar. Man har extrem snabbhet i Elodie Thomis. Man är bäst i världen på fasta situationer. Dels slår Abily, Sonia Bompastor och Louisa Necib fantastiska frisparkar och hörnor. Dels är mittbacksparet Laura Georges och Wendie Renard grymt starka i luftrummet.

Har inte Frankrike några svagheter då?

Jo, mittbackarna är lite långsamma. Och deras klubbkompis i Lyon, Lotta Schelin, vet förstås exakt hur hon skall göra för att ta sig förbi dem. Å andra sidan vet de exakt hur man stoppar Schelin också…
En annan svaghet i det franska laget, som det ofta pratas om är att de inte har någon toppforward av allra högsta världsklass. Men Marie-Laure Delie verkar vara i toppform, och har skött forwardsjobbet utmärkt hittills i OS. Så den svagheten känns inte så svag för tillfället…

Jag ser Frankrike som ett snäpp bättre än Japan. Vi är inte på något sätt chanslösa. Men samtliga svenska spelare måste spela på toppen av sin förmåga om det skall bli semifinal. Det gäller inte minst backarna, och kanske framför allt Hedvig Lindahl i målet.

Tipset: Frankrike favorit till 70–30
Troliga startelvor:
Sverige: Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer – Sofia Jakobsson, Caroline Seger, Marie Hammarström – Lotta Schelin.
Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Camille Abily – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.

Japans startelva

Japans landslag, Nadeshiko

* Brasilien–Japan
Millennium Stadium, Cardiff, Wales, 18.00 (svensk tid)

I den här kvartsfinalen möts två lag som känns svagare än i fjol. Inför OS tippade jag att Brasilien skulle nå semifinal, medan Japan skulle missa. Nu tänker jag ändra det tipset.

För visst, Japan är lite sämre än i fjolårets VM. Framför allt offensivt.
Defensiven är det svårt att gnälla på. Japanskorna har ju faktiskt bara släppt in ett mål i OS, och motståndarna har bara lyckats få till tio skott mot Miho Fukumoto i Japans mål.

Men som sagt. Offensivt har Japan varit trubbigt. Mot Sverige skapade man massor av chanser, men avsluten var svaga. Yuki Ogimi är i god form, men har ändå inte gjort något mål ännu i spelen.
Den stora skillnaden för Japan jämfört med i fjol är att då var Homare Sawa i sitt livs form. Hon kom rätt till nästan varenda boll kring motståndarnas mål. I OS har Sawa varit blek. Kanske har vårens nackskada minskat hennes mod i straffområdet.

Men trots Sawas tveksamma form håller jag Japan som favoriter mot Brasilien. För Brasiiens form är ännu mer tveksam.

Visst ser man att många spelare har fina offensiva kvaliteter. Marta, Cristiane, Francielle och Thais Guedes har alla kapacitet att kunna avgöra matcher. Men för att kunna anfalla måste man vinna bollen. Och på den punkten har Brasilien visat sanslös oförmåga.

Lagspelet är stundtals obefintligt. Men vann tursamt mot Nya Zeeland med 1–0. Och mot Storbritannien på Wembley fick man knappt låna bollen.
Där visade det sig hur otroligt oorganiserat försvarsspelet är. Backlinjens positionsspel var obefintligt. Det kändes som rena kaoset.

Som jag ser det måste Brasilien ta ledningen för att kunna vinna. De får förlita sig till att någon av deras vassa anfallsstjärnor gör en individuell prestation som ger laget energi. Och att de sedan kan backa hem, krympa ytorna och kontra på japanskorna.

Men så tror jag inte att det blir. Jag tror att smarta japanskor kommer att löpa bort Brasiliens backar, och riva upp stora sår i sydamerikanskornas defensiv. Och trots de tidigare problemen i offensiven kommer Japan att göra ett par mål.

Tipset: Japan är favorit till 60–40.
Troliga startelvor:
Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi – Aya Miyama, Nahomi Kawasumi, Shinobu Ohno – Yuki Ogimi.
Brasilien: Andreia – Erika, Aline Pellegrino, Renata Costa – Francielle, Ester, Formiga, Maurine – Thais Guedes, Cristiane och Marta.

Taktiskt Japan ordnade fram tuff svensk kvartsfinal

Publicerad den av
Svara

För mig hackades dagens match sönder av fälttävlansdramat. Jag älskar i princip all idrott på högsta världsnivå. Och hästhoppning – som ju är den avslutande grenen i fälttävlan – blir lätt infernaliskt spännande.

Så under första halvlek vilade hela tiden ett öga på resultatutvecklingen för våra ryttare. Under andra halvlek satt jag lätt besviken över att Sara Algotsson Ostholt var så sanslöst nära OS-guld.

Men jag noterade att Sverige gjorde två väldigt väldigt starka minuter i första halvlek, där det small två gånger. Kosovare Asllani hade andraassist till båda målen. Marie Hammarström var ännu mer inblandad i dem. Hon avslutade själv det första med en snygg volley, och hon slog det fina inlägget till Sofia Jakobsson vid 2–0.

I övrigt gladde Lotta Schelin med en utmärkt insats. Hon var långa stunder avskuren från resten av laget, men ville hela tiden ha boll. Och hon skapade faktiskt en del på egen hand mot fyra backar.

Offensivt gjorde även Johanna Almgren ett bra inhopp. Hon kom in i ett otacksamt läge, men vann bollen flera gånger på egen hand, och startade anfall. Trots det kommer de flesta nog att minnas hennes grova miss på Schelins förarbete på slutet.

Frågetecknen i laget den här gången handlade om orken. Hur väl tränade är egentligen våra centrala mittfältare? De orkade inte trycka upp laget i andra halvlek, utan föll tidigt väldigt långt bak i planen. Det såg inte bra ut.

Som jag ser det är 2–2 mot Kanada trots allt inget dåligt resultat. Kanada visade klass i dag. Melissa Tancredi har verkligen toppat formen, och Sophie Schmidt och Christine Sinclair är klasspelare. Men nu riskerar det bli USA nästa för kanadensiskorna. Det känns som en övermäktig uppgift. Kanada pressade i och för sig USA till förlängning i kvartsfinalen i OS för fyra år sedan. Men sedan dess har USA utvecklats ett par snäpp i rätt riktning.

Inför avspark skrev jag att Sverige skulle få bästa lottningen om vi spelade oavgjort. Så blev det inte. Jag tänkte inte på att Japans förbundskapten Norio Sasaki är en lurig herre. Genom att ställa över sju ordinarie spelare fick han ett så svagt lag att Japan spelade 0–0 mot Sydafrikas Banyana Banyana.

Därmed drog japanskorna vinstlotten, medan Sverige fick näst sämsta läge. För Sverige väntar nu nämligen med största sannolikhet Frankrike i kvartsfinalen. En match där jag ser fransyskorna som favorit med 70–30.
Vi slog ju som bekant dem i bronsmatchen vid fjolårets VM. Men sedan dess har Frankrike blivit bättre, och vi sämre. Så trots att vi vann gruppen så slår vi nu ur underläge.

Jag såg att det har diskuterats huruvida Sverige skulle ha hållit igen för att undvika gruppsegern. Med tanke på Japans agerande så var det ingen bra idé att försöka undvika gruppsegern. Hade vi lagt oss hade vi slutat trea, och riskerat att få möta USA.

Men jag ser inga problem med att agera taktiskt som Japan gjorde. I mästerskap handlar det om att vinna finalen. Vägen dit är snart glömd.

Pinsamt experttips

Publicerad den av
Svara

Nordkorea vann med 2–0 i den avslutande matchen den första OS-dagen. Det blev därmed rakt igenom favoritsegrar i damfotbollens första gruppomgång.

I fjol, när jag var på plats på VM så såg jag knappt några andra matcher än Sveriges. Nu har jag sett minst 20 minuter av samtliga de sex matcher som spelats. Och jag vet inte om jag sett något som överraskat så mycket.

Jag tänkte sammanfatta dag ett genom att sätta betyg på mig själv som expert. Minns att jag i den stora OS-guiden tippade vilka lag som når kvartsfinal, och hur de åtta skulle formera sina startelvor i premiären.

Först så kan man konstatera att resultaten följer mina kvartsfinaltips klockrent hittills. Det är Nordkorea som kan blanda sig i. Men jag har svårt att tro att de kan ta poäng av Frankrike eller USA. Och då räcker det nog med segrar för Kanada och Nya Zeeland mot Sydafrika respektive Kamerun för att säkra sina kvartsfinalplatser.

Hur lyckades jag då med laguppställningarna?

Här är facit, match för match:

Storbritannien: Tio rätt. Jag hade med Ellen White i min startelva. Men hon kom in först i halvtid. Den jag missade var formstarka Karen Carney.
Nya Zeeland: Alla rätt.

Japan: Alla tio utespelare rätt. Däremot fel på målvakten. Jag kände mig ju så såker på att Ayumi Kaihori, som ju kom med i världslaget i fjol, skulle få nytt förtroende. Men Miho Fukumoto har fått mer speltid på sistone, så helt överraskande var det inte.
Kanada: Även här alla tio utespelare rätt. Men fel på målvakten. När Karina LeBlanc vaktade målet i båda matcherna i genrepsturneringen i Schweiz var jag säker på att hon rankades som etta. Men det blev Dalsjöforsmålvakten Erin McLeod som fick förtroendet ändå.

Frankrike: Alla rätt.
USA: Alla rätt.

Brasilien: Två fel. Jag trodde på Rossiyankaduon Aline Pellegrino och Cristiane. Men båda fick stå åt sidan. Eller ja, Cristiane kom in i halvtid och gjorde ett mål. De två spelare jag missade i startelvan var Fabiana och Erika.
Kamerun: Tippade ej

Sverige: Två fel. Illa. Jag trodde på Annica Svensson och Kosovare Asllani, men det blev Lina Nilsson och Sofia Jakobsson.
Sydafrika: Tippade jag ej

Nordkorea: Tippade jag ej
Colombia: Tippade jag ej

Facit blev alltså full poäng på tre lag, och tio rätt på tre. Minst kunnig är jag som väntat på Brasilien – och på Sverige.
Trots fullt godkända 81 rätt av 88 möjliga känner jag att jag får gå och ställa mig i skamvrån. För att ha två fel på den svenska startelvan – det är pinsamt.

Sveriges startelva, premiärfrossa, Ek, Dalsjöfors och en megasmäll

Publicerad den av
Svara

Spelarna har tydligen fått startelvan i kväll. Vi andra får hålla oss till tåls några timmar till. Men visst känns det att OS är nära?

I mitt förra inlägg gissade jag ju på Sveriges startelva. Där chansade jag och satte in Kosovare Asllani på högerkanten i stället för Sofia Jakobsson.
Jag är dock långt ifrån säker på den punkten. Lång ifrån. För Thomas Dennerby har spelat Jakobsson hela våren. Men jag tycker att hon har känts vilsen på kanten, och att Asllani har kommit närmare och närmare en startplats.

I övrigt är det en riktig rysarmatch som väntar. Premiärer är ju inte svensk fotbolls bästa gren. När tjejerna i fjol vann en krampaktig historia mot ett svagt Colombia med 1–0 så var det damlandslagets första premiärvinst någonsin i ett VM eller OS.

Förhoppningsvis har den segern öppnat dörren för fler svenska premiärsegrar.
För Sydafrika är ett lag vi skall slå. Jag är väl medveten om att de afrikanska nationerna är bättre än man tänker sig, och att vi exempelvis haft jobbigt mot Nigeria i flera mästerskap.

Men Sydafrika gör sin allra första match i ett stort mästerskap i morgon.
Och även om vi också har många orutinerade spelare på planen så är vi bättre. Och tre poäng kan ju faktiskt innebära att kvartsfinalplatsen redan är klar.
Så det finns väldigt mycket i potten.

* Det händer ju saker vid sidan av OS också. Lisa Ek skrev på för LdB FC Malmö.
Oväntat. Men bra för Malmö, som visar att man tänker göra allt för att försöka hålla Tyresö bakom sig i höst.
Personligen undrar jag dock hur Malmö kan ha råd att värva nytt. Klubben var ju nyligen konkursmässig.

Jag har sett hur många av Göteborgs supportrar irriterats över att klubbledningen på kort tid nu släppt fyra högklassiga spelare (Lisa Dahlkvist, Ingvild Stensland, Linda Sembrant och Lisa Ek), varav tre till konkurrentklubbar.
Jag har ingen aning om hur snacket har gått vid förhandlingsbordet i GFC. Men jag vet att alldeles för många klubbledningar satsar med pengar de inte har. Och att Göteborg håller i sina slantar är väl trots allt klokt?

* En klubbledning som skriker efter pengar är den i Dalsjöfors. I dag framkom att det trots allt finns en liten gnutta hopp om att konkursen skall hävas.
I en annons i BT, och på sin hemsida, skriver klubben att man måste få in 1,5 miljoner före den 1 augusti.

Jag har funderat på varför klubben inte tagit till den här typen av rop på hjälp tidigare. Inte för att jag tror att de skulle ha lyckats. Men chansen hade ändå varit större om man ropat tre veckor innan deadline, och inte som nu bara ett par dagar innan.

Jag håller dock förstås tummarna för att Dalsjöfors överlever. Fast hoppet känns inte så stort. Vid lunchtid idag hade man fått in 6500 kronor…

* När jag häromdagen skrev att mina vitryska favoriter Molodechno verkar har vuxit in i vitryska Premier League Women visste jag inte vad jag pratade om. I dag blev det nämligen förlust med 21–0 mot Zorka-BDU. Ja, ni läste rätt – 21–0…

Bilder av Sverige–Japan

Publicerad den av
Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har gått ett tag, men jag tog ju lite bilder på Gamla Ullevi när Sverige föll med 1–0 mot Japan i den trenationsturnering som kallades Volvo Winners Cup.

Det var ett konstigt ljus på arenan, så det var svårfotat. Här är ett gäng bilder som blev okej.

Finns intresse för att se fler bilder av det svenska landslaget så har jag lagt upp bildspel från bronsfirandet i VM ifjol, från Algarve cup 2012 och från matchen Sverige–USA i Volvo Winners Cup.

Jag har även lagt upp två tidigare bildspel på Japans landslag, som ju kallar sig Nadeshiko. Dels från guldglädjen efter VM-finalen i fjol, dels från matchen Japan–USA i Volvo Winners Cup.

Och som vanligt när det är internationella bilder skriver jag även en kort introduktion på engelska.

* I were in Gothenburg, Sweden an saw the game between Team Sweden and Team Japan, The Nadeshiko the 20th of june. I had brought my camera and this is the result of the photo shoot.

I have twice before taken pictures of the Nadeshiko. You find the pictures from the Nadeshikos golden celebration after last years World Cup final in Frankfurt here. And pictures from the game Team Japan vs Team USA in Volvo Winners Cup do you find here.

If you’re intrested in more pictures of Team Sweden I have here from their World Cup bronze celebration, here from Algarve Cup 2012 and here from the match against Team USA in Volvo Winners cup.

Enjoy.

Kanonläge för Emma Berglund
Saki Kumagai
Homare Sawa
Sofia Jakobsson
Johanna Almgren
Sofia Jakobsson
Kozue Ando skjuter
Rumi Utsugi
Lina Nilsson och Megumi Takase
Byte: Caroline Seger ut, Johanna Almgren in.
Nilla Fischer nickar
Emma Berglund
Mizuho Sakaguchi och Homare Sawa
Nilla Fischer
Sofia Jakobsson
Ayumi Kaihori
Ett välkänt hårband…
Kozue Ando
Antonia Göransson mot Asuna Tanaka
Japan gör ringen
Megumi Takase
Aya Miyama, Caroline Seger och Kosovare Asllani
Jessica Landström
Megumi Kamionobe och Aya Sameshima
Stina Segerström och Caroline Seger
Saki Kumagai, Saori Ariyoshi, Asuna Tanaka och Miho Fukimoto
Sofia Jakobsson och Caroline Seger
Lina Nilsson
Susanne Moberg laddar.
Norio Sasaki och Mizuho Sakaguchi
Madelaine Edlund och Lotta Schelin
Japans lag bugar. Homare Sawa vinkar.
Asuna Tanaka
Yuki Ogimi skjuter
Nahomi Kawasumi utmanar Lina Nilsson och Sofia Jakobsson
Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro
Kozue Ando och Megumi Kamionobe
Kozue Ando
Aya Sameshima och Jessica Landström
Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist
Homare Sawa och Karina Maruyama
Lina Nilsson
Kozue Ando jagar Nilla Fischer
Rumi Utsugi
Shinobu Ohno
Lisa Dahlkvist i duell med Karina Maruyama och Megumi Takase
Ersättarna kör kvadraten
Homare Sawa i profil
Aya Miyama, Ami Otaki och Aya Sameshima
Japans målvakt Ayumi Kaihori
Sara Thunebro och Lotta Schelin
Lotta Schelin
Homare Sawa utmanar Linda Sembrant
Linda Sembrant
Sofia Lundgren och Hedvig Lindahl.
Kozue Ando och Kosovare Asllani
Megumi Kamionobe i fokus
Ami Otaki. Framför henne Aya Sameshima
Susanne Moberg
Lisa Dahlkvist laddar för ett inlägg
Vattenutdelning just innan avspark.
Johanna Almgren och Mizuho Sakaguchi
Madelaine Edlund och Annica Svensson
Glada japanskor tackar sina fans
Homare Sawa
Homare Sawa utmanar svenska mittbackar
Susanne Moberg
Ami Otaki och Yuki Ogimi
Emma Berglund

Hur kunde jag hamna här?

Publicerad den av
5

Som jag skrev i förra inlägget fyller den här bloggen ett år i dag. Under den tiden har jag ställt frågan i rubriken vid flera tillfällen. Hur kunde jag hamna här?

Ni som följt bloggen under året minns kanske att jag lovade i ett inlägg i våras att besvara en twitterfråga från Vittsjös klubbchef Markus Nilsson. Den handlade om hur ofta jag ser de olika damallsvenska lagen. Det har blivit hög tid att svara.

Samtidigt tänkte jag passa på att berätta lite om mig själv, min bakgrund och hur den här bloggen kom till.

Sanningen är den att jag inte på något sätt såg mig som någon damfotbollsexpert när den här bloggen startades för ett år sedan.
Visst, jag är uppväxt med damfotboll. Jag tror att jag från mitt barndomshems trädgård skulle kunna nå Ramnavallens närmaste hörnflagga på två stenkast.
Där spelade Kronäng i damernas högsta serie under min barndom. Dit kom Jitex, Öxabäck, Stenkullen, Nittorp och andra storheter. Där spelade även Kronängs och Byttorps herrlag sina hemmamatcher. Jag var oftast där. Och jag såg ingen skillnad på om det var män eller kvinnor som spelade. Jag såg bara fotboll.

Fast det är inom herrfotbollen och IF Elfsborg jag har min bakgrund. Efter att ha spelat i klubben upp till och med juniorlaget, blev jag sedan ganska direkt värvad till ledarstaben för just Elfsborgs juniorlag. Där ingick jag i sex år, och såg på nära håll spelare som Anders Svensson, Tobias Linderoth och Johan Wiland utvecklas till allsvenska stjärnor.
Under de åren fick jag en grundlig fotbollsutbildning som jag haft stor nytta av i mitt jobb som journalist.
För 1999 fick jag heltidsjobb på Borås Tidning, och lämnade Elfsborg. Man kan säga att jag bytte sida. Från att jobba för klubben, till att kritiskt granska den.

Under åren har jag aldrig slutat att titta på damfotboll. Jag har följt landslagets matcher, och damallsvenskan, via tv. Sedan 2007 har jag dessutom varit tränare för ett damlag i division fem. Så jag har under senare år haft bra koll på damfotboll på gräsrotsnivå.

Men på allsvensk nivå har det varit sämre. Problemet är ju det att vi inte hade något damallsvenskt lag i Boråstrakten från Öxabäcks sorti 1998 till Dalsjöfors oväntade debut ifjol.
Apropå Öxabäcks IF så skrev jag under hösten 1999 för övrigt dödsrunan över deras makalöst framgångsrika – och historiskt viktiga – damfotbollssektion.
Jag åkte till Antikhuset i Öxabäck och sammanfattade cirka 30 fantastiska år tillsammans med några av eldsjälarna i svensk damfotbolls barndom, Ebba Andersson, Kerstin Johnson och Anki Lindkvist. Åk förresten gärna till Antikhuset och se Kerstin Johnsons fina museum över svensk damfotbolls första storlag om du har chansen – det rekommenderas varmt.

Så till svaret på Markus Nilssons fråga.
Under fjolåret såg jag elva damallsvenska matcher på plats – vilket innefattade totalt tio lag. I år har jag sett fem lag på plats, och ytterligare fyra på tv. Det är egentligen för lite. Jag anser nämligen att man på ett år behöver se ett lag åtminstone fyra–fem gånger live för att ha så bra koll att man skall kunna kalla sig expert på det.

När det gäller landslaget känner jag däremot att jag har nått det stadium där jag kan kalla mig expert. Jag har nämligen varit på plats och sett elva landskamper på 13 månader.
Och det var just genom landslaget som den här bloggen först kom till. Den startades under VM i Tyskland, och var tänkt att stängas ner efter mästerskapet. Så blev det också. Först.

Men när man har följt 22 spelare på nära håll under närmare en månads tid, blir det lätt så att man även vill kolla hur det går för dem efteråt.
Och jag försökte göra det under hösten. Jag surfade runt på svenska sidor. Men upptäckte att informationen inte fanns någonstans.
Jag märkte att inte ens svensk damfotbolls viktigaste hemsida, http://www.damfotboll.com, följer våra största stjärnor. Vill man veta något om Lotta Schelin:s framfart i Lyon får man leta på franska sidor. För att följa Sofia Jakobsson får man plugga ryska. Och så vidare.

I slutet av september i fjol kände jag att jag själv kunde göra en insats. Så jag öppnade bloggen igen. Jag riktade in mig på hur våra utlandsbaserade landslagsspelare skötte sig. Och på EM-kvalet.

Damallsvenskan skrev jag inledningsvis inte så mycket om. De enda lag jag hade riktig koll på i höstas var ju Dalsjöfors Goif och landslaget.
Men det tar sig. Nu har jag även nått expertstatus på USA, Japan, Göteborg FC och Jitex.

När jag väl var i gång, och började närgranska svensk damfotboll märkte jag snabbt hur damfotboll.com blundar för allt som är negativt.
Ta bara den här veckans exempel. I måndags hade Dalsjöfors Goif en presskonferens där ledningen berättade om att klubben har gått 1,4 miljoner kronor back i år, att kassan är tom, och att alla lönutbetalningar har frusits.
Damfotboll.com berättar utförligt om alla Dalsjöfors matcher. Men att serieledarna i söderettan är i akut kris och riskerar konkurs, har inte nämnts med ett enda ord.

Jag funderade på varför det saknades kritisk granskning. Jag kom fram till att Damfotbollssverige är ganska litet, att alla är kompisar med alla, och ingen vågar säga obehagliga sanningar. Eller ens ställa kritiska frågor.
Själv känner jag inte så många i Damfotbollssverige att jag behöver vara rädd för att förlora några vänner. Så de frågor jag har snubblat över under resans gång har jag lyft fram.

Nu har alltså bloggen varit i gång i ett år. Det har varit väldigt roligt att dyka ner i en delvis ny värld. Men det har också tagit väldigt mycket mer tid och kraft än jag någonsin hade kunnat tänka mig.
Jag kommer att köra vidare så länge jag tycker det är kul, och så länge jag känner att bloggen fyller någon funktion. För skulle exempelvis damfotboll.com börja följa våra proffs – och ställa kritiska frågor – så blir ju min blogg överflödig.

I första hand är tanken att jag skall blogga fram till och med nästa års EM. Du hänger väl med?

En födelsedag jag inte trodde jag skulle få uppleva

Publicerad den av
3

I dag är det exakt ett år sedan Sverige spelade VM-premiär mot Colombia på BayArena i Leverkusen.
Det innebär samtidigt att den här bloggen fyller år för första gången. För det var ju där i BayArenas pressrum som den uppstod, med avsikten att ge BT:s läsare lite mer än bara den dagliga VM-bevakningen.

Här är det första inlägget. När det skrevs var tanken att bloggen bara skulle finnas under VM, för att sedan försvinna. Så blev det också först. För mellan den 27 augusti och 28 september skrev jag ingenting.
Bloggen återuppstod dock den 29 september. Varför tänker jag berätta i ett senare inlägg.

Nu skall jag uppehålla mig kring vad som har hänt under det här året. Att det hänt mycket kan man se på mig. För där i Leverkusen för ett år sedan såg jag ut så här:

Johan Rydén

Snaggad på BayArena

…och nu så här, ett (h)år senare:

Jag i juni 2012

Oklippt i Borås.

Hur har då det första bloggåret varit?

Inledningsvis skrev jag för några få tappra. Fram till årsskiftet snittade bloggen på färre än 50 sidvisningar per dag. Då hände det att jag undrade varför jag egentligen höll på med det här.
Men när trogna läsare hörde av sig med beröm gavs jag energi att köra vidare. Så ett stort tack för all feedback.

Under de tre första månaderna i år dubblades antalet sidvisningar, det dagliga snittet var alltså på över 100.
Sedan lossnade det på allvar när damfotboll.com tillfälligt lades ner. Sedan dess har bloggen bara fått fler och fler läsare för varje vecka. Och nu i juni har snittet legat på en bit över 400 sidvisningar per dag.

I går passerade bloggen 50000 sidvisningar totalt. I går krossades också det gamla rekordet för en dag. Det ökade från 668 till hela 1263. Glädjande.

Det är numera 18 personer som prenumererar på inläggen. Och det har blivit 109 kommentarer. Fast den siffran tycker jag är för låg. Kommentarer är kul, så tyck gärna till oftare…

Jag har skrivit hela 510 inlägg. Och har med glädje noterat att förbundsfolk, klubbledare, journalister och spelare har hittat till bloggen. Det är förstås också kul att proffs och landslagsspelare som Hedvig Lindahl, Sofia Jakobsson, Lene Mykjåland och Maria Karlsson har länkat till några av inläggen.

Nu går i och för sig de flesta direkt in på huvudsidan, vilket gör att det är svårt att veta exakt vilka inlägg som har haft flest läsare. Men här är i alla fall listan över de tio (eller snarare elva) mest klickade:

1) Sofie Andersson slår alla rekord
2) Bilder av USA
3) Så går det i silly season 2011/12
4) Jo, det är sant – Vittsjö kan hålla hela vägen
5) Sofia Jakobsson är en bloggare
6) Hammarströms bronsmål – det var höjdpunkten under 2011
7) Den stora guiden: Så hänger du bäst med på twitter
8) Underkänd – men extrainkallad till landslaget
9) Är Ronja yngst någonsin?
10) Sembrant om hur Lisa Dahlkvist använder musen
10) Här hittar du alla twittrande fotbollsstjärnor

Bland de där inläggen finns ett par av mina favoriter. Här är ytterligare några inlägg som jag är nöjd med:
* Bilder av svenskt bronsfirande
* Bilder av Japans guldfest
* Var är damfotbollens starka röster?
* Riktigt pinsam kunskapsmiss av förbundsbasen
* Med Bock blev det Juli(g)en för göteborgska rubriksättare

Fast allra mest nöjd är jag nog ändå med det här inlägget, som dock alldeles för få har läst:
* Bäst och sämst i VM 2011

Det är härmed dags att ta steget in i ett nytt år. För jag kör på ett tag till. Exakt hur länge får vi se. Men som namnet antyder så är avsikten att bloggen även skall få fira sin tvåårsdag. Vi hörs.

Håpo Sole och Heather Oh Really

Publicerad den av
Svara

USA har redan vunnit den trenationsturnering som räknas som För-EM.

Som jag skrev i det förra inlägget har USA verkligen imponerat. Framför allt i dag, då de spelade en lysande fotboll, och egentligen aldrig gav världsmästarinnorna från Japan en chans.

Men allt i För-EM håller inte världsklass. Inte ens nära. Och då tänker jag inte nämna publiksiffrorna mer än så här…

Jag har ifrågasatt förbundets arbete med EM 2013 så många gånger så att jag själv nästan börjar blir trött på det.
Men jag kan inte låta bli att kommentera arrangemanget i Halmstad.

Jag var på VM i Tyskland i fjol. Där togs allt på högsta allvar. Utöver att det var strul med internet-uppkopplingen på ett par av arenorna hade jag verkligen inget att klaga på. Inget. Allt var perfekt arrangerat. Helt enkelt superproffsigt.

Det var moderna arenor med stora, och rymliga mediautrymmen. Grymt proffsiga speakers. Och fantastisk service.

Så har det verkligen inte varit på den medeltida Örjans vall i Halmstad. Vid en dubbelkoll med Hallands-Postens reportrar på plats i dag så bekräftades uppgiften om att den lokala EM-organisationen provades under För-EM.

Och det gör mig orolig.

Hallands-Postens duo sa förresten även att speakern hade jobbat som engelsklärare. Fast det kan väl inte stämma? För i så fall riskerar ett par generationer Halmstadsbor ha problem med uttalet.

För speakerns insats var löjeväckande. Det var verkligen inte många japanska namn som blev rätt. Dåligt. Men värre var att han inte ens klarade av att säga vad amerikanskorna heter.

Jag är ingen mästare på fonetisk stil. Så jag skriver uttalet på mitt sätt. Men de här spelarna hade USA tydligen med sig till Halmstad:
* Håpo Sole
* Kristi Rampååne
* Sydney Le-Rå
* Heather Oh Really
* Lårin Cheni
* Abby Wåmmbasch
* Me-gan Rappin-jo-E.
Eller ja, Rapinoes namn uttalades även på ytterligare minst två sätt.

Eftersom de sällan har speakers i korpen är det kanske inte rätt att säga att mannen i Halmstad höll korpenklass.
Fast jag gör det ändå. För landslagen har med sig mediafolk som man kan fråga, så finns det ingen ursäkt för att kalla USA:s halvkända målvakt för Håpo Sole.

Så lova att den här pajasen inte sköter snacket under EM. Lova det för svensk fotbolls trovärdighets skull.
För som jag ser det finns det få saker i ett arrangemang som är mer pinsamma som speakers som inte kan uttala spelarnas namn på ett riktigt sätt.

Utöver den usla speakern så höll inte heller de bajjamajjor som fungerade som mediatoaletter någon EM-klass. Inte heller listorna över ackrediterade reportrar som låg i arenans entré. Eller mediaservicen i presscenter.
Ja, utöver att det var presskonferenser och mixad zone efter matchen, skulle jag nog säga att arrangemanget i Halmstad snarare påminde om det man stöter på vid division I-matcher än om det jag upplevde under VM i fjol.

Organisationskommittén har med andra ord hysteriskt mycket arbete att göra om EM 2013 ens skall vara värt att jämföra med VM 2011.

Tänkte inte på det…

Publicerad den av
Svara

När jag i går skrev om fördelningen av de 24 platserna till VM i Kanada 2015 glömde jag en grej som jag egentligen visste. Nämligen att Nordkorea är avstängt från nästa VM till följd av dopningsskandalen i förra årets mästerskap.

Det får mig att tycka att Asien också fått en plats för mycket. De borde ha haft 4,5 platser och Oceanien 0,5. Då hade vi troligen fått en playoffmatch mellan Asiens femma Thailand och Nya Zeeland. Och det hade känts rimligt.

Den överblivna platsen borde ha gått till Europa, som trots allt har tolv länder bland de 24 högst placerade på Fifas världsranking. Och trots att Europa bara hade fem av 16 platser i fjolårets VM stod vi för fyra av åtta lag i kvartsfinal, och två av fyra i semifinal. Så det hade varit högst rimligt med 9,5 europeiska platser – tycker jag. Nu fick vi åtta, vilket är ok, men inte mer.

Så här tycker jag det borde ha sett ut:

AFC (Asien): 4,5 platser. Har fått 5.
CAF (Afrika): 3,5 platser. Har fått 3.
CONCACAF (Nord- och Centralamerika): 2,5 platser. Har fått 3,5.
CONMEBOL (Sydamerika): 2,5 platser. Har fått 2,5.
OFC (Oceanien): 0,5 platser. Har fått 1.
UEFA (Europa): 9,5 platser. Har fått 8.
Värdnationen: 1 plats. Har fått 1.

Dennerby bör spela OS-elvan mot både USA och Japan

Publicerad den av
Svara

I går samlades det svenska landslaget inför den stundande trenationsturneringen.

Det är dock mer än bara två vänskapsmatcher mot de senaste VM-finalisterna som skall spelas. Det är ju i praktiken nu som OS börjar.

Thomas Dennerby har tagit ut de 22 spelare som han också tänker ta med till Storbritannien. 18 i truppen, och fyra som reserver på plats.
I och för sig läser jag på förbundets hemsida att Dennerby fortfarande håller en dörr öppen för Sara Larsson. Han säger:

”Hennes rehab har tagit lite längre tid än vi hoppats. Jag kommer att ha tät kontakt med Sara följande dagar. Det börjar närma sig deadline för henne att bli klar till OS.”

Men att Larsson skall hinna komma i OS-form känns inte trovärdigt. Tråkigt för henne, och för landslaget. Men vi måste satsa på nya spelare.

Dennerby brukar arbeta med kontinuitet när det gäller startelvan. Han tar alltså ut elva spelare, och sedan låter han dem spela i match efter match. Bara skador eller rejäla formsvackor kan ändra i elvan.
Från fjolårets succélag i VM är fem spelare borta. Det handlar om Larsson, Charlotte Rohlin, Linda Forsberg, Therese Sjögran och Josefine Öqvist.

På ett år skall alltså hälften av startelvans utespelare bytas ut.

Hittills har förbundskaptenen testat friskt. Men nu får det vara slut med prov. Med bara tre landskamper kvar till OS är det nu hög tid att välja vilka spelare som skall få förtroendet, och satsa på dem.

Framför allt gäller det här i mittförsvaret, där de utvalda bör ges 90 minuter i alla tre matcherna för att spela ihop sig.
Enligt svenskfotboll.se kommer Malin Levenstad och Emma Berglund bilda mittlås mot USA. Således bör de få förtroendet i OS också.

Dennerby konstaterar på förbundets hemsida att det blir hårt fokus på defensiven fram till OS.

”Med en bra defensiv blir också offensiven bra.”

Väljer man motståndare som USA och Japan så är det ofrånkomligt att man får träna försvarsspel. Och även om Berglund och Levenstad spelat i U-landslag ihop så skall det bli intressant att se hur de klarar sig mot två av världens tre bästa landslag.

Hur kommer då Dennerby att formera resten av startelvan?

Jag tror att han väljer att satsa på 4-2-3-1, även om han testade 4-4-2 i andra halvlek mot Skottland senast.
Även om jag själv kunde tänkt mig ett annat val är det självklart att Hedvig Lindahl kommer att vakta målet.
Ytterbackarna är också självklara. Där spelar Annica Svensson och Sara Thunebro.

De båda defensiva mittfältarna blir Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist. Här hissar jag dock två varningsflaggor.
Först tycker jag inte att det har lyst om Dahlkvist i Tyresö under våren. Visst måste några spela biroller i ett så stjärnspäckat lag. Men jag hade ändå hoppats mer av Dala. Förhoppningsvis toppar hon dock formen till OS, precis som hon gjorde till VM i fjol.
Fischer har sett riktigt trög ut i damallsvenskan, det jag sett henne. Och det går riktigt fort när USA och Japan trillar boll. Jag hoppas att Linköpingsspelaren hänger med. Jag kan inte säga att jag känner mig inte säker på det.

Som spjutspets är förstås Lotta Schelin självskriven. Hon är vår enda riktiga världsstjärna, och måste vara i absolut toppform i månadsskiftet juli/augusti om vi skall ha minsta medaljchans.

Det är bland de tre offensiva mittfältarna som det kan bli kamp om platserna. Men visst, systemet är byggt för att göra plats för Caroline Seger. Så hon kommer ju att spela centralt.
Sedan hoppas jag att Dennerby väljer att sätta Sofia Jakobsson och Antonia Göransson på varsin kant. De båda 90-talisterna var lite för tunna i VM i fjol. Men båda har under året vuxit ut till internationella toppspelare.
För mig är Jakobsson helt given till höger. Då vill man balansera laget så att vänstersidan blir lite mer defensiv. Och visst är även Göransson ett offensivt alternativ. Men hon har fått lära sig göra ett stort defensivt jobb i Potsdam. Och jag tror att hon är redo.

Tänker jag rätt? Och tänker jag som Dennerby? I morgon får vi ett första svar. Jag väntar spänt.

* I morgon i Halmstad är det ju USA som står för motståndet. Jag spekulerade ju här i huruvida USA:s spelare kommer att söka sig mot Europa efter OS.
De svenska lag som funderar på att värva amerikanskor kan med fördel använda sig av den här färska tv-intervjun med Hope Solo som lockbete. För bättre reklam för damallsvenskan går det väl knappt att få?

Vilket land blir först att säkra EM-biljetterna?

Publicerad den av
Svara

Medan Sverige, USA och Japan laddar inför OS med en på många sätt glödhet träningsturnering i Halmstad och Göteborg spelas även mängder av hyperintressanta tävlingslandskamper runtom i Europa.

Vår egen träningsturnering är förstås så het som en träningsturnering någonsin kan bli. Alla tre medaljnationerna från VM i fjol är med.
Och det är faktiskt de tre OS-lag som är högst rankade på Fifas världsranking som stöter på varandra. Även om jag själv för tillfället bara rankar Sverige som sjätte nation i OS.

Som vanligt har Svenska Fotbollförbundet inte direkt jobbat ihjäl sig för att marknadsföra evenemanget. Men jag hoppas att de åtminstone klarar av att nå över 5000 åskådare på Sveriges båda matcher. Allt annat vore pinsamt. Inte minst med tanke på att vi skall ha ett EM-slutspel i Sverige nästa år, och då kommer vi inte att ha så här namnkunnigt motstånd.

Vad kan vi förresten kunna att få för motstånd i nämnt EM?

Delvis kan den frågan besvaras under kommande vecka. Det skall spelas inte mindre än 27 EM-kvalmatcher från lördag till och med torsdag och Italien, Danmark och Holland kan alla tre bli EM-klara av egen kraft i veckan.

De mest intressanta matcherna är:
* Schweiz–Spanien i grupp 3, lördag 18.30
* Ukraina–Finland i grupp 5, på lördag 17.00
* Tjeckien–Österrike i grupp 7, på lördag 16.00
* England–Holland i grupp 6, på söndag 18.30
* Norge–Nordirland i grupp 3, på onsdag 18.00
* Finland–Vitryssland i grupp 5, på onsdag 18.00
* Slovakien–Ukraina i grupp 5, på onsdag 19.00
* Danmark–Tjeckien i grupp 7, på onsdag 19.30
* Irland–Skottland i grupp 4, på torsdag 20.30

Jag tippade EM-kvalet i slutet av oktober. Det tipset står sig fortfarande väldigt bra. Även om jag reviderade mitt tips i grupp 3 en månad senare.

Sedan november har jag däremot inte känt behov av att göra någon ändring i tipset. Senast jag gjorde någons större genomgång av läget i EM-kvalet var för övrigt i början av april.

Inför helgen kan det vara läge för en ny snabbgenomgång.

Grupp 1:
Italien kommer att vinna, och motsvara mitt tips. De kommer att säkra gruppsegern 100-procentigt redan på lördag genom seger mot Makedonien (hemma).
Ryssland tar andraplatsen. Sannolikt är det klart redan innan den 19 september, då man tar emot trean Polen hemma.

Grupp 2:
Även här kommer tipset att sitta klockrent. För det är i praktiken klart att Tyskland vinner före Spanien.
Spanien har chansen att få en direktplats till slutspelet i Sverige, som bästa tvåa. Men då krävs nog seger i den kluriga bortamatchen mot Schweiz på lördag. Fixar Ramona Bachmann, Lara Dickenmann, Ana Maria Crnogorcevic och de andra schweiziskorna att sätta en käpp i hjulet för Vero Boquete och de andra spanjorskorna så talar det mesta för att tvåan i grupp 6 blir bästa tvåa.

Grupp 3:
Är ihop med grupp 5 klart jämnast. Här är det fortfarande ett öppet race mellan Belgien, Norge, Island och Nordirland.
Jag tippade först Norge före Island, men kastade sedan om det tipset.
Gruppen kommer inte att avgöras förrän i september, då det spelas fyra inbördes möten mellan de fyra topplagen. Jag tror att matchen Norge–Island den 19 september kan bli helt avgörande om gruppsegern. Men för att det skall bli verklighet behöver Norge först slå Nordirland och Belgien.

Grupp 4:
Här motsvarar Frankrike mitt favorittips. Om Irland och Skottland kryssar på torsdag är fransyskorna redan helt EM-klara.
Kampen om andraplatsen i gruppen står just mellan Irland och Skottland. Torsdagens möte i Cork kan vara det som avgör.

Grupp 5:
Jämnaste gruppen ihop med grupp tre.
Jag har tippat Finland före Ukraina. Det tipset känns gångbart, även om både Slovakien och Vitryssland i högsta grad är med i kampen. Finland ställs mot Ukraina (borta) och Vitryssland (hemma) i veckan. Dessutom skall Slovakien ta emot Ukraina. Efter de tre matcherna kan det vara avgjort.
Men avgörandet kan också dröja till slutomgången den 19 september, då Finland tar etmo Ukraina och Vitryssland tar emot Slovakien.

Grupp 6:
Här har det handlat om två lag från första sekund – Holland och England.
Gruppen avgörs på söndag, då de lagen möts i Manchester. Jag tror på engelsk seger i matchen, och i gruppen.
Men Loes Geurts, Manon Melis, Kirsten van de Ven och de andra holländskorna har en bra chans att gå direkt till EM som bästa tvåa, även vid förlust.

Grupp 7:
Här motsvarar Danmark favoritskapet med eftertryck.
Danskorna kan säkra sin EM-plats på onsdag genom seger mot Tjeckien.
Andraplatsen står mellan Österrike och Tjeckien. Österrike anfört av Bayern Münchenkvartetten Carina Wenninger, Viktoria Schnaderbeck, Sarah Puntigam och framför allt Laura Feiersinger ligger före just nu. Gör de det även efter lördagens möte i Prag?

Slutligen. Här är återigen mina tolv EM-lag:
Värd: Sverige.
Gruppsegrare: Italien, Tyskland, Island, Frankrike, Finland, England och Danmark.
Bästa tvåa: Holland.
Från playoff: Ryssland, Spanien och Norge.
Det innebär att Skottland, Ukraina och Tjeckien åker ut i playoff.

Lotta Schelin – superstjärnan i det franska superlaget

Publicerad den av
1

Tänk en Champions Leaguefinal där en svensk är den stora stjärnan. I morgon 18.00 i Münchens Olympiastadion äger den finalen rum.
Fast här i Sverige har försnacket varit högst begränsat. Men här är en guide.

Utöver den stora stjärnan Lotta Schelin har vi fyra domare och ytterligare två tänkbara spelare från Sverige. Det finns alltså mycket blågult att titta på i årets största klubbmatch i världen.

Först är det ju grymt kul att Jenny Palmqvist har fått äran att döma finalen. Verkligen ett erkännande. Här är ett videoklipp med henne. Hon har med sig två svenska, assisterande domare i Anna Nyström och Helen Caro och fjärdedomaren Sara Persson.

Sedan har vi ju tre spelare i de båda lagen. Fast Frankfurtduon Jessica Landström och Sara Thunebro ligger väl inte speciellt bra till för att få någon större speltid.
Medan Thunebro nästan har fått spela dubbelt så mycket som Landström i ligan (804 minuter mot 467), så har Landström fått spela 305 minuter i Champions League, att jämföra med Thunebros 110. I seriefinalen mot Potsdam förra helgen och i lördagens cupfinal mot Bayern München har duon dock fått sitta kvar på bänken under hela matcherna. Och risken är överhängande att de blir utan speltid även i morgon.

Lyons Lotta Schelin kommer däremot att få spela. Utan att ha varit i Frankrike med någon febertermometer så tror jag att hon är mycket större där än här hemma. Schelin är ju superstjärnan i superlaget.

Kan man nå högre än så?

Fast här på svensk mark får hon sällan de rubriker hon förtjänar. Det är ju så tragiskt att inte ens damfotboll.com brukar ha koll på hennes matcher. Synd. För som jag ser det har Schelin varit lika bra som Marta det senaste året. Om inte bättre.
Lyons skyttedrottning borde ha en position i Sverige som motsvarar den Zlatan Ibrahimovic har bland herrarna. Men som bekant är vi långt därifrån.

Jaja. Lyon vann ifjol, har inte förlorat över 90 minuter på över två år – och är storfavoriter även i år. De vann franska cupen i söndags, och har gått som tåget genom Champions Leaguespelet.
Så här säger Schelin i den här intervjun på uefa.com:

”Vi har verkligen lyckats hålla en fantastisk nivå över flera års tid. Det här är vår tredje raka final, så naturligtvis känner jag att vi på något sätt måste ses som favoriter.”

Jag har själv inte sett någon av Lyons ligamatcher på tv, men däremot två Champions League-matcher, samt i en mängd klipp med highlights. Och det räcker för att ha blivit rejält imponerad.

För det säger väl sig själv att ett lag där spelgeniet Louisa Necib förpassas till bänken måste vara grymt bra. Hon var ju en av VM:s stora spelare i fjol, kom med i världslaget och nominerades till Ballon d’Or som en av världens tio bästa spelare.
Nu är hon alltså inte bland OL:s elva bästa…

Spelmotorn Amandine Henry har på kort tid blivit en personlig favorit i laget. Hon fanns inte med i Frankrikes VM-trupp ifjol, men har imponerat på mig, som spelskicklig, löpstark – och så stänkte hon ju in ett mäktigt distansskott i semifinalen.

Lyon har bara släppt in ett enda mål fram till finalen, och det var i hemmamötet med Potsdam. Fast det kom när dubbelmötet redan i praktiken var avgjort. Man slog ju de tyska mästarinnorna med totalt 5–1 – förstås ett grymt styrkebesked. Se klippet här ovan.
Och de siffrorna borde skrämma Frankfurt, som ju just föll med 3–1 mot Potsdam för tio dagar sedan.

Är Lyons form på topp så har Frankfurt hackat rejält de senaste veckorna. Jag har sett laget på tv en mängd gånger den här våren, och i deras två senaste matcher, dels den nämnda ödesmatchen mot Turbine Potsdam, dels cupfinalen mot Bayern München, har anfallsspelet varit riktigt blekt.
Dessutom tycker jag att målvakten Desirée Schumann är ett svagt kort på den här nivån. Hon känns inte minst tveksam i luftrummet på hörnor och inläggsfrisparkar. Lagets försvarsspel har inte heller mått bra av att rutinerade Saskia Bartusiak har darrat spelmässigt den senaste tiden.

Om Frankfurt skall kunna vinna den här finalen måste nog Kerstin Garefrekes och Dzsenifer Marozsan spela på sin absoluta maxkapacitet. Garefrekes är riktig vass i luftrummet, och således ett vapen vid fasta situationer. Marozsan är en personlig favoritspelare, med både god teknik och härlig kreativitet.

Att matchen spelas i Tyskland borde tala för Frankfurt. Men det är inte jättelångt från Lyon till München, så fransyskorna kan nog få hyfsat stöd också. Det blir för övrigt intressant att se hur hög publiksiffran blir. Jag har sett uppgifter på att drygt 35000 biljetter är sålda. Kul. Det här är ju för övrigt den första dammatchen någonsin på Olympiastadion.

Lyons tränare Patrice Lair till uefa.com:

”Det är en stor utmaning att försöka vinna mot ett tyskt topplag i Tyskland. De kommer att ha publikstödet som en tolfte spelare. Vi vet hur svårt det var att vinna titeln i fjol, men naturligtvis vill vi göra det igen.”

Frankfurt har i princip ingen chans att ta en plats i höstens Champions League i egna ligaspelet. Därmed är en seger i morgon den storsatsande klubbens chans att få vara med även nästa gång. Frankfurts tränare Sven Kahlert säger så här till uefa.com om det:

”Vi är väl medvetna om det. Och vi är övertygade om att vi har en chans att vinna.”

Här är de troliga startelvorna:

Lyon:
Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Wendie Renard, Sabrina Viguier, Sonia Bompastor – Amandine Henry, Shirley Cruz Trana – Camille Abily, Eugenie Le Sommer, Lara Dickenmann – Lotta Schelin.

På bänken: Celine Deville (målvakt), Laura Georges, Aurelie Kaci, Louisa Necib, Rosana och Ami Otaki.
Avstängd: Elodie Thomis.

Frankfurt:
Desirée Schumann – Ria Percival, Saskia Bartusiak, Gina Lewandowski, Meike Weber – Kerstin Garefrekes, Saki Kumagai, Melanie Behringer, Svenja Huth – Sandra Smisek, Dzsenifer Marozsan.

På bänken: Anne-Kathrine Kremer (målvakt), Sara Thunebro, Silvana Chojnowski, Jessica Landström och Ana Maria Crnogorcevic.
Skadade: Nadine Angerer, Ali Krieger, Kim Kulig och troligen Fatmire Bajramaj.

Hur går det då?
Jo, Lyon är klart bäst och vinner med hela 3–0. Lotta Schelin gör mål. Det gör även Wendie Renard, som nickar till i samband med en fast situation.

Matchen startar 18.00, och direktsänds av Eurosport. Sändningen startar 17.45. Spelet kan börja…