Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå
Etikettarkiv: Hilda Carlén
Född: 13 augusti 1991 i Ystad.
* Målvakt med Öja FF som moderklubb. Främsta meriten är OS-silver 2016 (reservmålvakt, fick ingen speltid). Gjorde damallsvensk debut för Piteå 2014. Där blev hon kvar till och med säsongen 2017. Hade tidigare representerat LdB Malmö och Linköping utan att få speltid. Hade dessutom en säsong i Hammarby i näst högsta divisionen. Gick 2018 tillbaka till Linköping, men avbröt den säsongen på grund av graviditet. Har sedan inte återupptagit fotbollen. Spelade U20-VM 2010. A-landslagsdebut mot Finland den 12 februari 2015.
För någon timme sedan blev nomineringarna till Fotbollsgalan upp, och den kategori man förvånas mest över på damsidan är Årets forward.
Inte för att jag tycker att det är fel att Stina Blackstenius, Pernille Harder och Tabitha Chawinga är nominerade, utan mer eftersom fyra svenska förbundskaptener inte lyckas nominera någon av de spelare som är A-landslagets förstaval.
När förbundskaptenerna Pia Sundhage och Lilie Persson har haft tillgång till samtliga forwards i år har de som bekant prioriterat dem i följande ordning:
Sett till speltid byter Rolfö och Blackstenius plats, men så länge Rolfö var frisk låg hon före.
Ingen av de fyra forwards våra förbundskaptener tycker är bäst platsar alltså på galan. Visst är det uppseendeväckande?
Det kan ses som en liten knäpp på näsorna på Sundhage och Persson – men det udda här är ju att båda sitter med i juryn. Där återfinns förresten ytterligare två förbundskaptener i Anneli Andersén och Calle Barrling plus Victoria Sandell Svensson (EFD), och följande representanter för media: Johanna Frisk (Sveriges Radio), Malin Swedberg (TV4 och C More), Frida Östberg (SVT) och Pontus Kåmark (Viasat).
Så här har den juryn nominerat i de olika kategorierna:
Hedvig Lindahl
Årets målvakt: Hilda Carlén, Jennifer Falk och Hedvig Lindahl.
Lindahl bör vara den självklara vinnaren efter hennes insats i OS. Hon är också min huvudfavorit till diamantbollen – trots att hon vann den i fjol.
Nilla Fischer och Linda Sembrant
Årets back: Nilla Fischer, Jessica Samuelsson och Linda Sembrant. En bra kategori med tre starka kandidater. Min vinnare är Sembrant. Självmålet i OS-finalen är en skönhetsfläck, men i övrigt tycker jag att hon gjort en kanonsäsong.
Årets mittfältare: Lisa Dahlkvist, Caroline Seger och Marta Vieira Da Silva.
Det här priset måste gå till Marta. Hon har en fantastiskt säsong bakom sig, trots att det inte blivit några stora titlar.
Pernille Harder
Årets forward: Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga och Pernille Harder.
Det här är tre bra kandidater, men även om Blackstenius har varit bra tycker jag att det står mellan Chawinga och Harder. Där har jag ganska svårt att bestämma mig, men jag hade nog ändå lagt min röst på Harder – delvis med tanke på att det vore konstigt om hon och LFC lämnar galan utan något spelarpris.
Damallsvenskans viktigaste spelare: Tabitha Chawinga, Pernille Harder och Marta Viera Da Silva.
En fantastiskt högklassig kategori, där alla de tre nominerade hade varit värdiga vinnare. Återigen känner jag ändå att det står mellan Chawinga och Harder. Min uppfattning är att Chawinga har varit viktigare för Kvarnsveden än Harder för Linköping. Min röst går alltså till Chawinga.
Johanna Rytting Kaneryd
Årets genombrott: Cajsa Andersson, Ellen Löfqvist och Johanna Rytting Kaneryd.
Även här borde ju Tabitha Chawinga ha varit den självklara vinnaren. Hon är 20 år, debutant i damallsvenskan och flera klasser bättre än de nominerade kandidaterna. Eller är det möjligen så att det här priset bara kan gå till svenska spelare? Jaja. I Chawingas frånvaro röstar jag på Rytting Kaneryd som imponerat stort på mig under året.
Årets tränare: Stellan Carlsson, Yvonne Ekroth och Martin Sjögren.
Återigen en mycket bra och svår kategori. Alla de tre kandidaterna har gjort ett stortartat jobb med sitt spelarmaterial – och skulle vara värdiga vinnare. Jag tror att Sjögren kommer att få priset, men min röst går till Ekroth. Hon har gjort ett kanonjobb med det Djurgården som jag tippade sist i tabellen.
Diamantbollen:
Här finns inga offentliga nomineringar. Min uppfattning är alltså att Hedvig Lindahl bör få priset igen. Hon har varit den klart mest stabila spelaren sett över hela året.
Norge–Sverige har just slutat 0–0. Min statistik över målchanser säger 4–1 till norskorna, som även vann hörnorna med 6–1.
Det här var ingen rolig svensk Norgehistoria. Tvärtom. Det svenska laget gjorde en riktigt dålig match, offensivt sett. Det verkade inte finnas någon som helst tanke i spelet.
Efter förlusten mot Danmark för en månad sedan skrev jag att ”det kändes bekymmersamt att se hur fantasi- och uddlöst vårt lag var i dag.” Det var minst lika fantasi- och uddlöst i dag.
Sveriges backlinje
När vi hade bollen i backlinjen var det som att spelarna inte visste vad de skulle göra. Jag satt och funderade på vad det är Sverige söker i uppspelsfasen – tyvärr hittade jag inga svar. Jag börjar faktiskt undra om landslaget har någon spelidé. Har de?
Passningskvaliteten var stundtals riktigt dålig och spelarna stillastående, det känns ju som naturliga följder av att man inte har någon plan. Eller en följd av att den plan man har inte är genomförbar.
Känslan är att Pia Sundhage snart tvingas skrota även det här spelsystemet.
Känslan är även att om det skall bli framgång i EM får vi nog gå tillbaka till det som tog oss till OS-final, alltså ett lågt 4–5–1 och kontringar. För faktum var ju att det bara var när vi vann bollen i norsk uppspelsfas som det kändes någorlunda farligt.
Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.
Defensivt hade vi stora problem med matchens behållning, Caroline Graham Hansen. Hon var planens överlägset bästa spelare och tycktes ibland närmast ostoppbar. Trots det var ändå den svenska defensiven totalt sett ok. För vi lyckades trots allt trycka ut Graham Hansen mot kanterna, och hade samtidigt ganska god kontroll på Ada Stolsmo Hegerberg centralt.
Norge hade en vikarie som förbundskapten i dag, herrarnas U21-lagkapten Leif Gunnar Smerud. Det skall vi nog vara tacksamma för. Hade de haft en påläst kapten skulle de knappast ha slagit utåtskruvade hörnor. Då hade de vetat att Hilda Carlén har jätteproblem i luftrummet och packat in folk i målområdet på hörnorna. På den enda inåtskruvade norska hörnan följde också ett kaos i det svenska straffområdet. Där hade norskorna matchens bästa målchans.
Totalt sett får ändå Carlén ett bra betyg. Min princip är att en målvakt som håller nollan skall ha minst en trea, och det gäller förstås även för Pitemålvakten.
Backlinjen klarade sig alltså klart godkänt i defensiven. Offensivt var alltså uppspelen däremot långt ifrån bra.
Mittfältet inledde rätt piggt. Framför allt genom Elin Rubensson som hade några bollvinster som kunde ha lett till farliga chanser. Men ju längre matchen gick desto mer fick våra mittfältare jobba i tomrum.
För forwards var det en riktigt tung dag. Olivia Schough får ändå godkänt, hon hade en del bra intentioner, och jag blev nästan lika förvånad som hon när hon var första svenska bytet. Däremot sitter man numera och tycker synd om Sofia Jakobsson varje gång hon drar på sig landslagströjan. För i princip allt hon gör blir fel.
Nu har Pia Sundhage cirka tre månader på sig att analysera och fundera innan det är dags för nästa landslagssamling. Hoppas funderingarna kan leda till att någon bra julklapp till landslaget. Överst på min önskelista står det ”en spelidé.”
Jag har haft en långhelg så späckad av jobb att jag inte hunnit ägna en enda minut åt damfotbollen. Jag har bland annat fortfarande inte hunnit se något av Sverige–Iran.
Däremot har vissa resultat flashat förbi på sociala medier. Jag har exempelvis noterat att det blev 0–0 mellan Portugal och Rumänien i första mötet av EM-playoffet. Returen spelas i Rumänien i morgon, och det känns fortfarande som en rätt öppen historia. Jag hade Portugal som 60–40-favoriter inför första matchen. Nu har istället rumänskorna en liten fördel, typ 55–45.
Apropå Portugal har jag även noterat att vårt F18-landslag gick igenom första EM-kvalrundan till nästa års F19-EM utan poängförlust. Det blev 1–0-seger i går i gruppfinalen mot just Portugal. Ebba Hed gjorde målet. Höjdpunkter går att se här.
I kväll 19.00 spelar Sverige bortamatch mot Norge. Den svenska startelvan har släppts under förmiddagen, och innan jag analyserar den har jag sett höjdpunkter från nattens match mellan USA och Schweiz. Jill Ellis håller på att testa rejält, och årets succéspelare från NWSL har visat framfötterna i de båda matcherna mot schweiziskorna.
I den första gjorde Lynn Williams mål i första minuten i sin landslagsdebut. I natt var det Kealia Ohai:s tur att göra en likadan succédebut. Inbytt i A-landslaget för första gången i 81:a minuten. Målskytt i 82:a:
Ohais mål fastställde slutresultatet 5–1 (1–1) till USA, efter att Schweiz tagit ledningen tidigt. Men det var inte bara debutanter som utmärkte sig för USA i dubbellandskamperna. Gamla Carli Lloyd visade i natt att hon fortsatt har bra kvalitet i högerdojjan. Det var hon som gjorde både 1–1 och 2–1. 1–1-målet var spektakulärt, kolla bara här:
Hilda Carlén – Jessica Samuelsson, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Elin Rubensson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Kosovare Asllani – Sofia Jakobsson, Olivia Schough.
Jag sätter alltså upp laget 4–3–1–2, till skillnad från Pia Sundhage som kallar det 4–3–3 och har placerat Asllani som central forward i sin uppställning. I de landskamper med det nya spelsättet som jag sett har verkligheten legat mycket närmare min formation. Vi får se hur det ser ut i kväll.
Hedvig Lindahl skadade tydligen knät i går på träning, och har lämnat truppen. Det verkar inte vara någon allvarligare skada, men den öppnar ju för de som är närmast bakom vår givna förstemålvakt. Pia Sundhages första backup har det senaste dryga året varit Carlén. I dag får Pitemålvakten sitt första riktiga test i landslagsdressen. Det blir intressant att se hur hon klarar det.
Hilda Carlén
Personligen tycker jag inte att Carlén är en landslagsmålvakt. Jag anser att den som vaktar vårt A-landslagsmål måste behärska spelet i luftrummet – och det gör inte Carlén. Däremot är hon utmärkt på skott och närspel. Och hon verkar vara en riktigt skön personlighet – jag gillar verkligen hur engagerad hon är på bänken.
Totalt sett sätter jag ändå ett frågetecken efter hennes namn. Men jag skulle bli väldigt glad om jag får sudda bort frågetecknet, om hon alltså kan bevisa att hon är en tänkbar framtida förstemålvakt. För vi behöver konkurrens om målvaktshandskarna i landslaget. Det finns talanger bakom Lindahl, men det är ändå ingen som riktigt utmanar vår förstemålvakt.
I backlinjen är det Linda Sembrant och tre gånger Linköping. Här blir det förstås mest intressant att följa hur Magda Eriksson och Jonna Andersson klarar sig mot starkt motstånd. Noterbart att Eriksson får chansen före Rosengårdsduon Emma Berglund/Amanda Ilestedt – har det möjligen blivit en ändring i Sundhages turordning här?
När det gäller backlinjen är det ju annars vänsterbacksplatsen som är akilleshälen. Det är ju bara att hoppas på att Andersson kan lära sig att försvara, annars kommer nog nödlösningen Rubensson att få vikariera som vänsterback igen i EM nästa år.
Apropå backlinjen är jag för övrigt lite bekymrad över att Nilla Fischer numera så ofta lämnar återbud till landslaget. Räknar jag rätt är väl det här fjärde gången på ungefär ett år.
Mittfältet känns det inte som att man behöver diskutera så mycket. Det känns rätt självklart. Däremot finns det anledning att specialstudera vårt anfallspar i dag. Jag tycker att varken Jakobsson eller Schough under året har gjort insatser som motiverat en plats i startelvan. Båda har rent ut sagt varit för dåliga i landslagsdressen. För Schough har det handlat om att hon inte fixar tempot i matcher mot bättre motstånd, för Jakobsson handlar det mycket om bristande samarbetsförmåga. Ändå har de hela tiden haft Sundhages förtroende.
På senaste tiden har dock båda visat god målform i klubblagen. Kanske kan de även bjuda på en positiv säsongsavslutning i blågult? Jakobsson har ju exempelvis gjort mål i samtliga ligamatcher i Frankrike hittills i höst.
När det gäller Norge är det ju alltid trevligt att se fantastiska duon Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg i aktion. De kommer garanterat att sätta vårt svenska försvarsspel på prov.
19.00 börjar alltså matchen, och har jag tolkat sakerna rätt skall den gå att se gratis här. Men jag är långt ifrån säker på att det är gratis. Däremot är jag säker på att det är gratis att se den här med norsk kommentator.
På svenskfotboll.se har Pia Sundhage presenterat den elva som skall representera Sverige borta mot Danmark i kväll i årets sista tävlingslandskamp, tillika den avslutande EM-kvalmatchen. Avspark är 19.00 och matchen direktsänds på Tv12.
Så här i tider när över 90 procent av svenska folket vill ha kvar Sundhage är det inte så inne att ifrågasätta henne. Men jag blev trött när jag såg den elva hon ställer upp med, framför allt är det återigen forwardsvalen som gör mig lite besviken. Jag skriver återigen för att frågan har varit uppe många gånger tidigare i år, bland annat här och här.
Så här ser dagens startelva ut: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Amanda Ilestedt, Emma Berglund, Jonna Andersson – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emilia Appelqvist – Kosovare Asllani – Olivia Schough och Sofia Jakobsson.
Jag vet att vår förbundskapten har en förkärlek till Schough och Jakobsson, men personligen tycker jag inte att Sundhages favoriter förtjänar forwardsplatserna sett till vad de uträttat under 2016. Tillsammans har dagens forwardspar gjort ett landslagsmål i tävlingsmatcher under året, trots rejält med speltid. Det var i och för sig ett viktigt tävlingsmål som Schough gjorde, det som tog oss till OS.
Sofia Jakobsson
Framför allt vänder jag mig mot att Jakobsson återigen får starta, även om jag är medveten om att Danmarks backlinje har brister i snabbheten. Men kvickheten till trots har Jakobsson ett mycket svagt år bakom sig. Hon är alltså mållös i tävlingssammanhang med landslaget, trots 736 spelade minuter som forward/kantspelare. Bara ytterbackarna Elin Rubensson och Jessica Samuelsson har sämre facit av alla svenska utespelare.
Jag har lättare att förstå valet av Schough, som var pigg i första halvlek senast mot Slovakien, men det hade ändå känts mycket fräschare om Sundhage hade valt att satsa på vassare framtidsnamnen Stina Blackstenius och Pauline Hammarlund från start, eller varför inte testa Mimmi Larsson när chans gives?
Jag har förresten suttit och räknat ihop årets landslagsstatistik, speltid och mål. Här följer några listor, först skytteligan för 2016 med tre matcher kvar att spela:
I efterhand har det lagts till vilken motståndare målen gjorts mot. Kursiv stil innebär tävlingsmatch, kursiv och fet stil innebär OS-match eller OS-kval.
1 mål: Amanda Ilestedt (1) – Polen.
Caroline Seger (1) – Schweiz. Nilla Fischer (1) – Sydafrika. Linda Sembrant (1) – Slovakien (b). Emma Berglund (1) – Moldavien. Magdalena Ericsson (0) – Skottland. Sofia Jakobsson (0) – Skottland. Samt ett självmål, som kom på hörna från Ericsson.
Här är listan över speltid i landslaget under 2016. Totalt under året har landslaget spelat 1 410 minuter, varav 1 230 i tävlingsmatcher:
Hedvig Lindahl, Stina Blackstenius och Jonna Andersson.
Slutligen då listan över hur effektiva spelarna har varit, redovisat i spelade minuter per mål. Endast utespelare är medräknade.
Amanda Ilestedt
1) Amanda Ilestedt, 90 (90/1) – även 90 (90/1) i tävlingsmatcher (1:a)
2) Pauline Hammarlund, 95 (286/3) – 268 (268/1) i tävlingsmatcher (6:a)
3) Fridolina Rolfö, 122 (486/4) – 122 (366/3) i tävlingsmatcher (2:a)
4) Stina Blackstenius, 164 (491/3) – 134 (401/3) i tävlingsmatcher (3:a)
5) Emilia Appelqvist, 258 (516/2) – 219 (437/2) i tävlingsmatcher (4:a)
6) Kosovare Asllani, 268 (805/3) – 253 (760/3) i tävlingsmatcher (5:a)
7) Lotta Schelin, 281 (1 123/4) – 503 (1 006/2) i tävlingsmatcher (8:a)
8) Olivia Schough, 444 (888/2) – 771 (771/1) i tävlingsmatcher (10:a)
9) Emma Berglund, 522 (522/1) – 477 (477/1) i tävlingsmatcher (7:a)
10) Lisa Dahlkvist, 627 (1 254/2) – 1 093 (1 093/1) i tävlingsmatcher (14:e)
11) Magdalena Ericsson, 746 (746/1) – 656 (656/1) i tävlingsmatcher (9:a)
12) Sofia Jakobsson, 844 (844/1) – inget mål på 736 minuter i tävlingsmatcher (20:e)
13) Linda Sembrant, 1 005 (1 005/1) – 870 (870/1) i tävlingsmatcher (11:a)
14) Nilla Fischer, 1 134 (1 134/1) – 954 (954/1) i tävlingsmatcher (12:a)
15) Caroline Seger, 1 200 (1 200/1) – 1 050 (1 050/1) i tävlingsmatcher (13:e)
16) Hanne Gråhns, inget mål på 12 minuter, 12 i tävlingsmatcher (15:e)
17) Malin Diaz, inget mål på 45 minuter, 45 i tävlingsmatcher (16:e)
18) Josefin Johansson, inget mål på 120 minuter, 90 i tävlingsmatcher (17:e)
19) Lina Nilsson, inget mål på 121 minuter, 91 i tävlingsmatcher (18:e)
20) Jonna Andersson, inget mål på 405 minuter, 315 i tävlingsmatcher (19:e)
21) Elin Rubensson, inget mål på 934 minuter, 844 i tävlingsmatcher (21:a)
22) Jessica Samuelsson, inget mål på 1 052 minuter, 947 i tävlingsmatcher (22:a)
Jag tycker att det är listan över effektivitet som är intressantast när man väljer forwards. Sett till den borde Blackstenius och Hammarlund ha startat i kväll framför Asllani.
Men nu får alltså Schough och Jakobsson möjligheten att fixa till sina siffror. Vi får hoppas att de tar den chansen att visa att jag är fel ute och att vi får se ett starkt svenskt landslag mot Danmark.
Även om Slovakien var mer offensivt än väntat blir kvällens match det första riktiga, defensiva testet på Sundhages nya spelsätt. Det blir inte minst spännande att se om våra ytterbackar orkar trycka upp högt på kanterna, och samtidigt hålla rent defensivt. Jessica Samuelsson sa att hon fick ”löpa hem som en dåre” senast. Mot danskorna lär det inte bli mindre löpning. Och med tanke på det är det ingen nackdel att vi har två förhållandevis snabba mittbackar på planen i dag.
Jessica Samuelsson
Även om jag räknade till 10–1 i klara målchanser mot slovakiskorna tyckte jag att Sverige var väldigt långsamt i anfallsuppbyggnaden. När man rullade i backlinjen använde i princip alla spelare två tillslag, ofta mer eller mindre stoppade man bollen med det första. Det gjorde att Slovakien oftast hann flytta över hela sitt lag vid spelvändningar. I dag hoppas jag på snabbare passningar i backlinjen. Jag har sett i Rosengård att Berglund och Ilestedt har kapacitet att slå crossen ut mot bortre ytterback.
I backlinjen kommer jag även att kolla extra på Jonna Andersson, både offensivt och defensivt. För tillfället är vänsterbacksplatsen en svensk akilleshäl. Om Andersson skall vara lösningen över tid behöver hon få snabbare kontroll på bollen än mot Slovakien, dessutom måste hon visa att hennes defensiv håller mot hyfsat motstånd. Det känns som att troligen Katrine Veje kan dyka upp på Anderssons kant, och då får LFC-backen anfalla med förnuft, för Veje fuskar ofta lite i defensiven och ligger på sniken.
På mittfältet behöver även Lisa Dahlkvist och Emilia Appelqvist bli lite snabbare med bollen. Jag tyckte att båda fick lite problem när Sverige låg tajtare och det därmed blev trängre på mitten. Det blir även intressant att se om Kosovare Asllani kommer att orka att ligga i 4–4–2 i försvar och kliva upp som offensiv spets i tilltänkta 4–3–1–2 i anfall.
Det är mindre än ett dygn till Sveriges största match någonsin i fotboll för damer. För nog måste väl kvällens OS-final rankas högre än VM-finalen 2003?
Tyskland är självklart favoriter i finalen, men vårt svenska lag har ju fixat dåliga odds i de två senaste matcherna, så inget är omöjligt.
I guiden inför semifinalerna fick jag fel i båda mina tips. Det har jag gärna igen… Däremot satte jag 42 av 44 spelare i startelvorna, vilket jag är rätt nöjd med. Fast ärligt talat var det inte några stora skrällar i laguppställningarna. Det känns faktiskt lite mer ovisst i elvorna inför finalen. Mer om det nedan.
22.30 Sverige–Tyskland
Tv/stream: Tv3, Viasat Sport, Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Sverige: 6, Tyskland: 2
Tips: 35–65.
Troliga startelvor: Sverige: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Elin Rubensson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Emilia Appelqvist, Lotta Schelin – Stina Blackstenius.
Tyskland: Almuth Schult – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea Kemme – Lena Goessling, Melanie Behringer, Sara Däbritz – Anja Mittag, Melanie Leupolz – Alexandra Popp.
Domare: Carol Anne Chenard, Kanada. Assisterad av Marie-Josee Charbonneau och Suzanne Morisset, båda Kanada. Fjärdedomare är Olga Marllin Miranda, Paraguay.
Tyskland har varit ett riktigt spöke för svensk damfotboll. I kväll hoppas vi på en rolig, svensk spökhistoria mot de regerande Europamästarinnorna.
Tyskland har totalt 10–2 i tävlingsmatcher mot Sverige. Eftersom Sverige och Tyskland nästan alltid varit seedade och båda kommer från Europa möts vi i princip aldrig i kval eller gruppspel, utan de tolv mötena i tävlingssammanhang har huvudsakligen handlat om om utslagsmatcher.
I Sveriges tre senaste mästerskapsfinaler har Tyskland stått i vägen för vårt landslag. Alla gånger har det blivit uddamålsförluster, två gånger efter golden goal. I kväll blir det inte golden goal, men det kan mycket väl bli förlängning.
Det är tyskorna som har vinnarkulturen och som därför får räknas som ganska klara favoriter i finalen. Att de dessutom har nio raka segrar i tävlingsmatcher mot Sverige påverkar förstås ytterligare.
De äldre spelarna i det svenska laget minns inte hur det är att vinna mot tyskorna i en viktig match. Däremot har de många minnen av tunga förluster – som från Gamla Ullevi i EM 2013 och från TD Place i Ottawa i fjolårets VM.
Lotta Schelin med Saskia Bartusiak i ryggen.
Till tyskornas fördel får även räknas att de gått runt på fler spelare. Bland utespelarna har bara Saskia Bartusiak och Melanie Behringer spelat mer än 400 minuter – båda har spelat alla tyskornas 450 minuter. I Sverige har åtta utespelare fler än 400 minuter hittills i OS. Här är den svenska speltiden inför finalen:
510 minuter: Hedvig Lindahl, Caroline Seger och Lotta Schelin.
498: Nilla Fischer.
437: Lisa Dahlkvist.
422: Kosovare Asllani.
420: Linda Sembrant.
419: Jessica Samuelsson.
416: Elin Rubensson.
309: Sofia Jakobsson.
274: Magdalena Ericsson.
248: Fridolina Rolfö.
160: Olivia Schough.
184: Stina Blackstenius.
120: Emilia Appelqvist.
103: Emma Berglund.
45: Jonna Andersson.
0: Hilda Carlén och Pauline Hammarlund.
Fortsätter vi leta tyska fördelar är en att laget faktiskt gjort flest mål av alla lag. Trots att laget har varit kritiserat, och inte hittat det spel man hoppats på, har man visat effektivitet. Totalt har Tyskland gjort tolv mål, att jämföra med Sveriges tre.
Men som bekant finns det inga spöken – och alla sviter har ett slut. Det svenska laget har agerat jättedödare två gånger i det här OS-slutspelet och borde inte darra inför det här finalmötet med tyskorna. Tvärtom borde vårt lag ha byggt upp ett starkt självförtroende.
Det är garanterat även en stor fördel för det svenska laget att det har tillbringat stora delar av spelen i Rio, och kan miljön. Tyskland kom till OS-byn från Belo Horizonte i går och har fått en hel del intryck att smälta de senaste dagarna.
Pia Sundhage
Sverige har också en fördel i att Pia Sundhage gör sin tredje raka OS-final. Förhoppningsvis kan hon förmedla till sina spelare vad det handlar om. Ingen i den tyska truppen har upplevt en OS-final.
Rent fotbollsmässigt blir det intressant att se hur Sundhage balanserar laget. Att det blir 4-5-1 igen tar jag för givet. Jag gissar alltså att hon ställer upp som i semifinalen. Men det kan lika väl bli så att Sundhage väljer att återgå till att spela Sofia Jakobsson från start och att Emilia Appelqvist ställs åt sidan.
Frågan är hur djupt Sverige vågar backa i defensiven. Tyskland har ju lite andra spelartyper i sitt lag än USA och Brasilien. Jag tänker bland annat på nickstarka Alexandra Popp och på en hel hög riktigt vassa distansskyttar i Melanie Behringer, Sara Däbritz, Melanie Leupolz och möjligen Dzsenifer Marozsan, samt i de båda ytterbackarna Tabea Kemme och Leonie Maier.
Melanie Leupolz
Det finns alltså risker med att falla för djupt. Samtidigt vet vi att det svenska mittbacksparet är som bäst när de får jobba framåt. Trots de tyska hoten hade jag nog valt att fortsätta med samma typ av försvarsspel som i de senaste två matcherna. Det har lyckats klockrent och spelarna är trygga i arbetssättet. Vi får se hur Sundhage tänker.
Det är ju otroligt viktigt att Sverige inte kommer i underläge. Den svenska offensiven är ju lika svag som defensiven är stark.
Offensiven har blivit bättre sedan Sundhage insåg slutade spela Lotta Schelin som central forward och insåg att det behövdes en bollmottagare där. Både Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius har skött den rollen bra, och Schelin har kommit bättre till sin rätt i offensiven från kanten.
Lotta Schelin
Personligen tror jag fortfarande att Sveriges offensiv hade vunnit ännu mer på att ha Schelin som inhoppare. Nu får hon lägga kopiöst med kraft i defensiven, där hon långa stunder agerar extra vänsterback. Det defensiva jobbet från början av matcherna kunde Sundhage låta någon annan göra, exempelvis Pauline Hammarlund eller Olivia Schough. Sedan kunde Schelin komma in efter typ 60 minuter, när övriga spelare börjar tröttna. Det borde innebära att hon skulle få extra effekt på sina långa löpningar.
Samtidigt inser jag att Schelin har rutin och att det kan finnas en psykologisk effekt av att ha henne på planen från start. Och jag tycker att hon har lyft sig under turneringen och nu gjort två bra matcher i slutspelet.
Hon slår en och annan farlig passning på egen planhalva, fast det vägs med råge upp av uppoffrande offensiva löpningar – och två straffar av högsta världsklass.
Tyvärr har jag sett Tyskland för lite för att kunna göra en djupare analys av lagets insats i OS. Den enda hela halvleken jag sett koncentrerat var den andra mot Australien, där man hade jätteproblem i försvarsspelet. Under de tyska slutspelsmatcherna har jag skrivit svenska segerkrönikor – och bara sett sista kvarten av vardera match.
Men jag har läst kommentarerna från Tyskland, kommentarer som varit långt ifrån positiva. Laget blev ifrågasatt redan när truppen presenterades och Lyonstjärnan Pauline Bremer inte bara ställdes utanför de 18, utan också utanför de 22. Bland annat tyckte sig bloggarkollega Rainer Fussgänger redan då kunna slå fast att det inte skulle bli tyskt guld. Vi får hoppas att han får rätt.
Rainer har även samlat tyska reaktioner på lagets finalplats. Flera av kommentatorerna tycker att utvecklingen inom damfotbollen går bakåt. Så är det förstås inte. De senaste åren har lagen i första hand utvecklats taktiskt och defensivt. Men det där brukar svänga, om något eller några år har de offensiva lagen hittat de vapen som behövs för att slå de som är defensivt skickliga.
Den tyska förbundskaptenen Silvia Neid gör sin sista match på jobbet i kväll. Hennes lag har trots allt sin styrka i offensiven, i effektiviteten. Svagheten finns i mittförsvaret. Där har man två tröga spelare i Annike Krahn och Saskia Bartusiak. Eftersom Neid gärna vill att ytterbackarna trycker upp högt är det tyska laget känsligt för löpningar in bakom det långsamma mittbacksparet. Det avslöjade Australien på skoningslöst sätt i gruppspelet.
Det är för övrigt lite konstigt att Neid, som har tillgång till så många talangfulla spelare, inte har lyckats bygga ett bättre mittbackspar. Bartusiak spelar ju numera mittfältare i Frankfurt och när Krahn flyttade hem från PSG var ingen av de tyska storklubbarna intresserad. Ändå har alltså Krahn och Bartusiak varit Neids förstaval.
Dzsenifer Marozsan
Inför avspark har Neid fler besvär än mittbacksparet. Det tyska lagets tänkta storstjärna Dzsenifer Marozsan verkar nämligen missa matchen till följd av den muskelskada som gjorde att hon tvingades kliva av semifinalen i halvtid.
Jag skriver ”tänkta storstjärna” om Marozsan, för Lyonförvärvet med den grymma potentialen har ännu inte visat sin storhet i något seniormästerskap. I fjolårets VM åkte hon ut och in ur startelvan, och vad jag sett har hennes spel inte lyft i OS heller.
På så sätt behöver alltså inte Marozsans skada vara blytung för det tyska laget. Men för Neid handlar det om att välja vilken balansering hon vill ha på sitt lag. Jag gissar att Lena Goessling går in i elvan – och gör att tyskorna får en lite mer defensiv uppställning. Det offensiva huvudalternativet borde vara att Leupolz flyttar ett steg bakåt och att Mandy Islacker går in i startelvan.
Det är många spännande frågor inför finalen. Strax efter midnatt har vi alla svar. Förhoppningsvis har vi även fått en ny, svensk idrottsklassiker.
Kanada har chansen att försvara sitt OS-brons från London. Men Brasilien får räknas som knappa favoriter i den matchen, trots att Kanada har imponerat och trots att värdnationen inte gjort mål på drygt 300 minuter.
På tisdagen är det dags för semifinalerna i OS-turneringen. Och för andra gången någonsin är Sverige med. Vårt lag har nu två chanser att få med sig en historisk medalj från Rio.
En intressant sak med startfältet i semifinalerna är att ingen av medaljörerna från fjolårets VM är kvar. England lämnade wo, Japan föll redan i kvalet och USA åkte ju ut i kvartsfinalen. Det är för övrigt första gången någonsin som inte de regerande världsmästarna tar medalj i OS.
Att vi får tre nya medaljörer nu är ju också ett tecken på att konkurrensen i damfotbollsvärlden blir allt hårdare. Här är min guide till morgondagens drabbningar:
18.00 Brasilien–Sverige
Tv/stream: Tv3, Viasat Sport, Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Brasilien: 8, Sverige: 6
Tips: 75–25.
Troliga startelvor: Brasilien: Barbara – Poliana Barbosa, Rafaelle Souza, Monica Hickman, Tamires Dias Gomes – Andressa Alves, Formiga, Thaisa Moreno, Marta Vieira da Silva – Debinha, Beatriz Zaneratto.
Sverige: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Elin Rubensson – Sofia Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lotta Schelin – Stina Blackstenius.
Brasilien är självklart storfavoriter i den matchen. Inför storpublik på Maracana tror jag att det kan bli en ganska klar hemmaseger – om Brasilien får ett tidigt mål.
Men kan Sverige hålla emot i defensiven förbättras de svenska oddsen för varje minut. Jag har varit inne på varför i det här inlägget. Jämfört med USA är Brasilien vassare i offensiven, men också sämre i defensiven. Mot det brasilianska laget kommer det att öppnas fler kontringslägen än det blev mot amerikanskorna.
I kontringarna måste våra spelare vara effektiva. För får Sverige det första målet, då känns plötsligt finalchansen riktigt hyfsad. Då blir det stor press på Brasiliens lag. Riktigt stor press.
Trots att det blev 5–1 till Brasilien i lagens förra möte ger jag faktiskt svenskorna klart större chans i den här matchen än jag gjorde mot USA. Jag tror ju nämligen inte att svenskorna gör om misstaget att kliva upp och ge Brasilien ytor.
Faktum är ju också att Brasilien inte har gjort något mål sedan den där 5–1-segern. Deras målskytte har hackat utan Cristiane. Hon skadade ju sig senast mot Sverige, men är kvar i truppen. Jag hittar ingen info kring om hon är aktuell för spel mot Sverige, men gissar att man inte chansar med henne från start.
Även Fabiana känns som ett frågetecken. Hon haltade ju av i kvartsfinalen. Är hon frisk går hon in i stället för Poliana i startelvan.
För svensk del har försvarsspelet varit bra när Jessica Samuelsson och Linda Sembrant varit på planen. På deras tre matcher har det bara blivit ett insläppt mål, mot USA. Och försvarsspelet måste sitta.
Offensivt har Sverige visat att laget inte har kapacitet att skapa något mot samlade försvar i den här turneringen. Skulle vårt lag hamna i underläge är vi alltså väldigt illa ute.
Om det händer behöver vi ha forwards som kan nicka, så att vi kan lyfta upp chansbollar. Jag tycker ju faktiskt att Pauline Hammarlund borde finnas med i startelvan, men jag tror inte att Pia Sundhage kommer att röra sina ytterforwards.
Men skulle vi jaga kvittering, då måste nog Hammarlund vara inne på planen bredvid Stina Blackstenius. För det går inte att lyft bollar mot varken Sofia Jakobsson, Lotta Schelin eller Olivia Schough.
För svensk del är det definitivt en fördel att det var en extra vilodag mellan kvartsfinalen och semin. För Sverige har slitit hårdare på sin trupp än vad Brasilien har. Barbara, Monica och Andressa Alves är de spelare i Brasiliens lag som spelat samtliga 390 minuter hittills i OS. Många har dock fått rejält med vila. Förbundskapten Vadao valde ju nämligen att spela B-laget mot Sydafrika i sista gruppmatchen.
Här kan man ju konstatera att Sundhage inte har rullat så mycket som hon pratade om inför turneringen. I en stor intervju i Aftonbladet i maj fick vår förbundskapten frågan om det är omöjligt att peta Lotta Schelin. Så här framställs svaret:
Paus, Sundhage slingrar sig lite.
”Ingen är omöjlig att peta. Och vi kommer att spela tre matcher i hett klimat på kort tid, så Lotta kommer inte att kunna spela alla tre matcherna hela tiden. Men däremot kanske hon kommer att spela från start, ja.”
Det rimliga är alltså att Brasilien går till final. Men känslan är att Sverige har chansen att bli stora festförstörare. Hoppas att spelarna njuter av matchen. För på många sätt är det här den största match ett svenskt landslag har spelat sedan VM-finalen 2003.
Okej då, jag vet att vi har spelat semifinaler i OS och VM sedan dess. Men en semifinal i Brasilien mot Brasilien känns väl på många sätt som en större match än en semifinal mot Brasilien i Grekland eller en semifinal mot Japan i Tyskland. Eller?
Om någon sagt till mig för två veckor sedan att jag skulle tippa kanadensisk seger mot Tyskland i en utslagsmatch i ett stort mästerskap hade jag nog skrattat åt det.
Jag hade sett att Kanada har något spännande på gång. Men att bitarna skulle falla på plats så här klockrent redan från början i OS, det trodde jag inte.
Men här är vi. Det normala är förstås att Tyskland vinner det här. Det är tyskorna som har traditionen och som ligger klart högst på världsrankingen.
Men det är Kanada som är det enda 100-procentiga laget i den här turneringen. Det enda som vunnit fyra raka segrar under ordinarie tid. Och det är inga korplag man mött. På vägen till semi har man besegrat Australien, Tyskland och Frankrike. Alltså lag två, tre och fyra på världsrankingen.
Man vann alltså mot tyskorna senast, trots att man ställde upp med B-laget och trots att man kom i tidigt underläge.
Det känns även som att det är i Kanada man brinner mest för det här. Se bara lyckan i Christine Sinclair:s ögon efter segern mot Frankrike:
Det som imponerat mest är att Kanada spelat till sig segrarna. Den småfula kraftfotboll man tidigare stått för är som bortblåst. Numera spelar man sig fram, Kanada är ett av få lag i den här turneringen som klarar av att föra matcher. Det är verkligen sensationellt på många sätt. Inte minst för att det är en otroligt snabb förvandling som skett sedan fjolårets hemma-VM. Den har skett genom att förbundskapten John Herdman valt att föryngra truppen rätt rejält.
Kanadas svagheten finns i luftrummet, vid fasta situationer. Där är målvakt Stephanie Labbé väldigt osäker. Man har även tunt på backsidan eftersom Josee Belanger är avstängd i semifinalen och Allysha Chapman är skadad. I varje fall gick hon med mitella hon tittade på måndagens träning.
Styrkan finns i offensiven. Janine Beckie är blixtsnabb i djupled, hon lär vara en riktigt otäck bekantskap för de tröga, tyska mittbackarna. Och Sinclair är ju unik. Hon ser stundtals kantig ut, men oj vad effektiv hon är.
Tyskland då? Efter 6–1-segern mot Zimbabwe har laget hackat sig vidare. Man räddade kryss mot Australien i slutminuterna och föll mot Kanada. Sedan vann man med 1–0 mot Kina i kvartsfinalen utan att imponera. Där gjorde man segermålet med en man mer på planen, Kinas inhoppare Wang Shanshan fick sitt andra gula kort i minut 57.
19 minuter senare avgjorde Melanie Behringer. Fast Kina hann missa en straff innan slutsignalen ljöd. Tyskorna har alltså inte alls hittat något vägvinnande spel. Det måste man nog göra nu om det skall bli final. För Kanada är alltså turneringens jätteskräll.
När det gäller den tyska truppen har Svenja Huth gått in i stället för skadade Simone Laudehr.
OBS. Det här inlägget är uppdaterat med länkar till svenska landslagsspelares sociala medier som startats, eller jag hittat, även efter OS. Klicksiffrorna är dock från slutet av juli 2016.
Det verkar som att Aftonbladet är enda svenska media på plats på landslagets läger i Portobello. Kristoffer Bergström lämnar lite texter därifrån, som den här krönikan. Bladet har även det här fina bildspelet.
Expressen däremot verkar inte på plats. De använder sig dessutom bara av spelarnas egna bilder från sociala medier.
Just landslaget och sociala medier är rätt intressant. För någon vecka sedan reagerade jag över att en mängd svenska landslagsspelare mer eller mindre samtidigt stolt visade upp sina nya OS-skor på sociala medier.
Det är ju ett smart att visa tacksamhet mot sina sponsorer. Sociala medier är även ett bra sätt att kommunicera med sina fans. På det här området håller våra landslagsspelare verkligen en väldigt varierande klass.
Toni Duggan
I samband med att jag såg de där bilderna på alla nya OS-skor såg jag en artikel om att Toni Duggan var första engelska landslagsspelare på damsidan med sexsiffrigt antal följare på twitter (102 000) och på instagram (101 000).
Jag började fundera över hur det såg ut bland de svenska spelarna. Jag var förstås medveten om att de har förhållandevis dåliga siffror, delvis för att svenska är ett litet språk. Men jag ville ändå kolla hur de står sig mot spelare från andra länder – och hur de står sig inbördes.
Direkt kan man konstatera att de amerikanska spelarna inte bara är bäst på planen, de dominerar även på sociala medier. Affischnamnet Alex Morgan har exempelvis 2,8 miljoner gillaklick på sin facebooksida, hon har 2,45 miljoner följare på twitter och 3,7 miljoner följare på instagram.
Hope Solo har just över två miljoner gilla på facebook, drygt en miljon följare på twitter och 700 000 följare på instagram. Carli Lloyd och Megan Rapinoe är inte på Morgans eller Solos nivå, men Lloyd har 670 000 gilla på facebook, 712 000 följare på instagram och 564 000 på twitter. Rapinoe har just över 320 000 gilla på facebook, 400 000 följare på twitter och 500 000 på instagram.
Det finns även spelare i andra landslag som har väldigt bra siffror. Japanska forwarden Yuki Nagasato har exempelvis 194 000 följare på twitter. Den franska ytterbacken Laure Boulleau missar tyvärr OS på grund av skada. Hon tillhör de allra bästa fotbollsspelarna på att sköta sina sociala medier, hon jobbar hårt med sin facebooksida. Det är således ingen slump att den gillas av hela 515 000 personer. Hon har även 204 000 följare på twitter och 188 000 på instagram.
Melanie Leupolz
I Tyskland är Melanie Leupolz en spelare som lägger tid på sin facebooksida – den gillas av 81 000 personer. Hon har även 72 000 följare på instagram, men har ännu inte något konto på twitter.
Av Sverigebaserade spelare har Marta bra siffror. Hon har 190 000 gillaklick på sin facebooksida. Hon har även 230 000 följare på instagram.
Alla de nämnda spelarna har större antal följare än de svenska. Däremot står sig de mest omtyckta svenska spelarna bra i en nordisk jämförelse. Norska stjärnan Ada Hegerberg har 30 000 gillaklick på sin facebooksida, hon finns även på twitter, där hon följs av 13 500. Linköpings och Danmarks affischnamn Pernille Harder har 7 072 gillaklick på sin facebooksida, 5 320 följare på instagram och 1 136 följare på twitter.
När det gäller det svenska OS-laget kan man slå fast är att det inte är många som har egna sidor på facebook. Däremot finns de flesta spelarna på instagram och twitter – det är dock inte många av dem som har internationellt gångbara siffror på antalet följare.
En spelare står sig dock mycket väl i en europeisk jämförelse, Kosovare Asllani. Hon har nästan 60 000 följare på instagram och både drygt 33 000 gillaklick på facebook och följare på twitter – det är bra siffror.
Kosovare Asllani
Även Lotta Schelin, Caroline Seger, Olivia Schough och Nilla Fischer har bra siffror på instagram, Schelin har även väldigt bra på twitter. På facebook är det Sofia Jakobsson som är tvåa bakom Asllani.
Jag tänkte försöka hjälpa spelarna att få ett extra lyft genom det här inlägget. För här är en guide till hur du följer vårt OS-lag på sociala medier:
Lotta Schelin: instagram (18 700 följare) och twitter (31 400 följare). Det finns en facebooksida för Schelin, men jag tror inte att det är hon själv som sköter den. Den har knappt 3 100 gillaklick.
Olivia Schough: instagram (22 800 följare) och twitter (6 150 följare). Har inte någon facebooksida.
Sofia Jakobsson: facebook (24 650 gillaklick), instagram (11 500 följare) och twitter (4 900 följare).
Stina Blackstenius: instagram (3 500 följare) och twitter (680 följare). Har inte någon facebooksida.
Reserver:
Emelie Lundberg: instagram (1 130 följare) och twitter (451 följare). Har inte någon facebooksida.
Amanda Ilestedt
Amanda Ilestedt: instagram (5 540 följare) och twitter (2 411 följare). Har inte någon facebooksida.
Hanne Gråhns: har ett privat instagram (600 följare) och ett twitter-konto hon inte använder aktivt (13 följare). Har inte någon facebooksida.
Pauline Hammarlund: instagram (850 följare) och twitter (300 följare). Har inte någon facebooksida.
Innan jag sätter punkt för genomgången av sociala medier gäller det ju att passa på. Mig och den här bloggen följer man så här: facebook, instagram och twitter.
Slutligen har det varit en intressant träningsmatch inför OS i dag. Nya Zeeland vann med 4–1 mot Sydafrika, ett resultat som det gärna även får bli i svensk favör på onsdag…
Sydafrikas landslag slår faktiskt Sveriges på en punkt med stark koppling till det här inlägget – de har ett eget twitterkonto…
FT score in Rio, New Zealand defeat @Banyana_Banyana 4-1 in an international friendly to prepare for 2016 Olympics @SAFA_net@SasolSA
Torsdagens genrep i Kalmar gav vissa viktiga svar och väckte förhoppningarna om svenska OS-framgångar.
Faktum är att man just nu har mer hopp än på flera år. Med smart matchning av truppen och lite tur kan det bära riktigt långt. Jag skriver kan, för det rimliga är fortfarande att det roliga för Sverige tar slut i kvartsfinal.
Om det skall kunna bli succé i Rio har vi några riktiga nyckelspelare, som måste prestera. Och det handlar helt andra namn än de Pia Sundhage tänkte sig för bara några månader sedan.
Jag tänker förstås på Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö. Med den duon på planen samtidigt har Sverige den passningskvalitet och kreativitet som behövs för att få till ett riktigt vasst anfallsspel.
Extra glädjande är ju att Lotta Schelin vaknade till i duons sällskap. Trots hostattacker tycker jag att Schelin gjorde sin mest positiva insats i gulblått på mycket länge. Jag fick faktiskt lite 2011-vibbar.
Lotta Schelin
Det var alltså med huvudsakligen positiva känslor man körde hem från Kalmar i torsdags kväll. För första gången på flera år kändes Sverige både stabilt i defensiven och farligt i offensiven – utan att behöva förlita sig till fasta situationer.
Det här blir ett väldigt positivt inlägg. Efter en seger mot vice världsmästarna med 3–0 är det lätt att sväva i väg. Men innan jag svävar i väg skall jag slänga in några brasklappar. Här är de:
1) Japan hade sin svagaste startelva på många år – sannolikt under hela 2010-talet. Nya förbundskaptenen Asako Takakura bygger ett nytt lag inför VM 2019 och framför allt hemma-OS 2020. Av de 14 spelare som spelade i fjolårets VM-final var fem med i matchen i Kalmar. Och från det nybygge som spelade 3–3 mot USA härom månaden saknades fyra startspelare.
2) Japan gjorde bara tre byten, mot Sveriges sex. När avgörandet föll i slutet av matchen hade alltså Sverige tillfört mer energi till laget än det går att göra i OS. Dessutom hade Japan bytt ut både Rumi Utsugi och Yuki Nagasato – alltså två av sina fyra mest meriterade spelare.
3) Resultatet speglade inte matchbilden. Jag räknade till 6–5 (0–3) i målchanser. Framför allt var det lite darrigt i det svenska laget i den första halvleken.
4) Det brukar ju heta att ett bra genrep ger en dålig premiär. För svensk del i OS-sammanhang har det varit: ett bra genrep ger en dålig turnering. För när Sverige har tagit poäng i OS-genrepen har det inte gått speciellt bra i mästerskapet. En gång har Sverige nått semifinal i OS, det var enda gången vi förlorat i genrepet. Då, 2004, blev det dessutom storstryk – 4–0 till Norge.
Det var de brasklappar jag kunde komma på, dags att gå igenom själva matchen. Först blir det lite funderingar kring offensiven och defensiven, halvlek för halvlek. Därefter blir det spelarkritik, och funderingar kring matchningen i OS-turneringen. Nu kör vi:
Första halvleken:
Defensivt: Jag satt på en plats där jag hade väldigt bra koll på Sveriges backlinje i den första halvleken. Det var inledningsvis väldigt positivt, de första tio minuterna orkade vårt lag sätta bra press på japanskorna, vilket gjorde att det kändes rätt tryggt i backlinjen.
Jonna Andersson
Sedan upplevde att det blev en allt större osäkerhet bland de fyra, inte minst på vänstersidan. Där fick Linda Sembrant och Jonna Andersson det ganska snart rätt jobbigt. Fyrbackslinjens formation var ofta lite taggig. Nilla Fischer kändes inte trygg, utan föll ofta ner någon meter längre ner än övriga.
Osäkerheten i backlinjen berodde sannolikt delvis på defensiva brister längre upp i planen. Båda ytterforwards låg ganska högt, och lämnade stora ytor bakom sig. Japan utnyttjade framför allt ytan på vår vänstersida, alltså bakom Stina Blackstenius. I den ytan kunde offensivt skickliga högerbacken Saori Arioshi bädda för Japans två första målchanser.
Ett annat problem som skapade osäkerhet i backlinjen under halvlekens sista 35 minuter var att de bollskickliga japanskorna hela tiden sökte att spela in bollar i ytan mellan Sveriges backar och mittfältare. Den ytan växte för övrigt när våra mittfältare försökte kliva fram och sätta press på Japans duktiga innermittfältare Saki Kumagai och Mizuho Sakaguchi, samtidigt som Fischer ville falla.
Det skall dock sägas, att trots den lilla osäkerheten i backlinjen lyckades Japan bara skapa tre halvchanser i halvleken. Och faktum är ju att alla Japans fem målchanser i matchen avslutades med skott utanför, eller över. Hedvig Lindahl behövde alltså inte göra en enda kvalificerad räddning i matchen.
Elin Rubensson
Offensivt: Här kom vi bara nära i den första halvleken. Under de första tio minuterna, när Elin Rubensson orkade fylla på med djupledslöpningar från mittfältet, såg det väldigt lovande ut. Där hade vi tre ”nästan-chanser”. Alltså lägen/anfall som såg bra ut, men där det ändå aldrig blev riktigt farligt. Det fattades lite kvalitet inspelen i straffområdet.
Under resten av halvleken fick vårt lag jaga väldigt mycket boll, vilket tog energi i solen. Under de 35 minuterna hade vi ytterligare tre ”nästan-chanser”. Det fanns alltså lovande offensiva tendenser, men inte mer.
Noterbart här för övrigt är att vi knappt hade en enda fast situation i bra läge på hela matchen. I den första halvleken hade vi inte en enda hörna, i den andra en från vänster – i 82:a minuten. Vi hade knappt heller några inläggsfrisparkar där vi kunde flytta upp våra nickstarka mittbackar. Det är rätt ovanligt.
Andra halvleken:
Defensivt: Jag hade inte samma överblick över backlinjen efter paus. Men känslan var att fyran var mycket tryggare och lugnare, inte minst på vänstersidan. Där upplevde jag Emma Berglund och Magdalena Ericsson som stabila. Känslan var också att Fischer inte föll lika långt, och att ytan mellan backlinjen och mittfältet därmed var mindre än i den första halvleken.
Magdalena Ericsson
Totalt sett höll landslaget ihop laget bättre och kunde ligga lite högre upp i planen. Följden blev att spelarna inte behövde springa lika kopiöst i defensiven som före paus. Dessutom hade vi en uppställning som var bättre på att hålla i bollen, vilket gjorde att laget orkade ställa om och kontra vid bollvinster. De två sista målen var ju blixtsnabba omställningar efter centrala bollvinster. Även 1–0 var lite av en kontring, anfallet startades av en brytpassning från vänsterback Ericsson.
De två målchanser Japan hade efter paus kom i matchens slutskede, och båda uppstod på svensk högersida. Den sista troligen på grund av att Elin Rubensson är lite ovan vid att hålla offsidelinjen, och hamnade lite för högt.
Offensivt: Den här halvleken satt jag bra till för att studera anfallsspelet – och jag gillade vad jag såg. Mycket hängde på Kosovare Asllani:s entré i matchen. Med henne och Rolfö samtidigt på planen hade vi plötsligt en spelare i varje lagdel som kunde slå öppnande passningar.
Därmed fick vi mycket bättre kvalitet på anfallen. Asllani hade bland annat flera fina vändningar ut på vänsterkanten. Och så lyckades Lotta Schelin komma rättvänd med fart flera gånger. Det gjorde hon fyra gånger – varje gång blev det en bra målchans. Schelin var alltså inblandad i fyra av de sex svenska klara målchanserna. Positivt.
Målen kom som sagt på snabba omställningar. 1–0 var ett mönsteranfall där Magdalena Ericsson slog ett brytpass till Caroline Seger, som snyggt klackade vidare till Asllani. Hon släppte ut bollen till Olivia Schough på vänsterkanten. Schough utmanade sin back, och spelade tillbaka till Asllani. Kosse i sin tur slog en direktpass på foten på Schelin, som hade en bra förstatouch och avslutade distinkt på andratillslaget. Hög klass hela vägen.
Spelarkritik/duellerna:
Målvakt: Här är det ingen duell. Lindahl är ohotad, och hon uppträdde stabilt och tryggt. Jag måste förresten här säga att jag gillade det engagemang som Hilda Carlén visade på bänken. Kolla klippet ovan – Carlén är den som jublar mest vid varje mål. Den typen av stöd behövs från bänken.
Mittbackarna: Här vann Emma Berglund duellen mot Linda Sembrant. Det blev tryggare med Berglund, som dessutom hade ett bättre passningsspel. Sembrant kändes lite ringrostig, och var inte lika stabil som jag upplevt henne tidigare i vår.
Fischer kändes också ringrostig, och föll som nämnt tidigare lite väl tidigt. I duell- och passningsspelet var hon däremot bra.
Ytterbackarna: Magdalena Ericsson vann mot Jonna Andersson. Offensivt hade Andersson flera fina framstötar längs kanten, men defensiven var för svag. Jag gissar att hon nog ställs inför alldeles för få svåra prov i damallsvenskan, och därför inte får tillräcklig defensiv träning. För hennes tajming i man-man-duellerna var långt ifrån klockren. Där var Ericsson betydligt mer vältajmad.
Jessica Samuelsson
Till höger vann Jessica Samuelsson mot Elin Rubensson. Samuelsson var bättre defensivt, och kom fram oftare längs kanten. Dock var hon lite farligt ute vid en tackling mot Nagasato i straffområdet. Där var det inte långt ifrån straff. Till Rubenssons försvar är att hon fick springa mycket på mittfältet i den första halvleken, och det därmed var logiskt att hon inte orkade komma i framstöt på framstöt. Defensivt har Rubensson vissa brister i att hålla linjen. Det märktes på slutet, när Japan skapade två lägen på hennes kant.
Centrala mittfältet: Här vann Kosovare Asllani mot Elin Rubensson. Asllani klarade försvarsspelet oväntat bra, och hon har en kvalitet i de avgörande passningarna som lyfter laget. Med tanke på hennes insatser i de tre senaste landskamperna måste hon numera vara förstavalet i den offensiva rollen på mittfältet.
Emilia Appelqvist
Lisa Dahlkvist mot Emilia Appelqvist slutade oavgjort. Dahlkvist var bra defensivt, hon vann många bollar. Men ibland blir hennes passningsspel väl slarvigt. Det här var en sådan dag. Appelqvist sin tur gjorde ett helt ok inhopp.
Caroline Seger är mer eller mindre ohotad i sin roll. Hon var bra i torsdags, men inte bäst – som Sundhage ville göra gällande. Seger är bra på att lugna ner spelet, men ibland har hon onödigt högt risktagande på egen planhalva. Även om Japan noterades något eller några farliga bolltapp.
Fridolina Rolfö
Central forward: Fridolina Rolfö vann platsen. Det blev tydligt hur viktig hennes styrka är för det svenska anfallsspelet. Dessutom gillar jag skarpt hur hon söker luckan mellan motståndarnas mittback och ytterback för sina djupledspassningar.
Hennes insats vid 2–0-målet är högsta betyg. Först vunnen boll, sedan en utmärkt löpning där hon skapar en yta för Asllani att slå passningen, och på det ett klassavslut. Även assisten till 3–0 är högklassig.
Jag såg att Expressen skrev ”men räkna med Lotta Schelin i OS” som kommentar till Rolfös betygstrea mot Japan. Hoppas verkligen att Sundhage såg att Rolfö är bästa alternativet som central forward. Personligen är jag övertygad om att Stina Blackstenius är näst bästa alternativet centralt. Schelin är för dålig i det felvända spelet, och passar bättre på en kant.
Lotta Schelin och Kosovare Asllani
Kantforwards: Till höger vann Lotta Schelin en utklassningsseger mot Sofia Jakobsson. Jakobsson hade alldeles för dålig passningskvalitet. Hon måste verkligen jobba på sitt passningsspel, speciellt på sina passningar i fart. Ofta slänger hon liksom bara i väg bollen, till synes på chans. Men jag tycker ändå att Jakobsson var pigg första tio minuterna. Så långt värderade hon situationerna bra. Men sedan var det roliga slut, under resten av matchen tog hon massor av felbeslut.
Schelin var däremot ett stort glädjeämne. Ett stort och överraskande glädjeämne. Jag var bekymrad över hennes form efter att ha sett henne debutera i Rosengård. Men det här var något helt annat än hennes 70 minuter mot Djurgården.
Själv beklagade hon sig lätt efteråt över att inte orka springa lika mycket som vanligt. Personligen tycker jag inte att hon behövde beklaga sig. När det behövdes sprang hon – och gjorde det väldigt bra. När hon kommer från kanten, och ofta lite bakifrån, är det lättare för lagkompisarna att lägga bollen framför henne. Och när hon har bollen rättvänd med fart – då blir det oftast farligt. Jag har ju varit kritisk mot Schelin det senaste året, och det här trodde jag inte att jag skulle få skriva, men jag fick faktiskt lite 2011-vibbar kring Schelins insats. Och det är ju otroligt lovande.
Olivia Schough
Till vänster vann Olivia Schough mot både Jakobsson och Blackstenius. Framför allt gjorde Schough det bättre defensivt än de båda andra. Offensivt såg det inledningsvis rätt tunt ut. Men så blixtrade hon till några gånger – och var inblandad i två mål. Schough har inte imponerat på mig tidigare i år. Men det här var helt klart det bästa jag har sett henne prestera i år. Lovande.
Blackstenius hade problem i defensiven. Offensivt såg hade hon några bra intentioner, men det var en sådan där dag där bollarna inte studsade hennes väg. Jag tror att hennes viktigaste uppgift i OS blir att gå in som central backup för Rolfö. Blackstenius är också den ytterforward som kommer bäst till sin rätt mot lågt stående försvar, bland annat eftersom hon är bäst i luftrummet. Men jag måste sätta ett litet frågetecken för dagsformen. Det känns inte som att den är på topp.
Pia Sundhage
Slutligen några ord om förbundskaptenen. Inför OS-kvalet skrev jag så här:
”Direkt efter OS bör man ha en ny förhandling. Där är alternativen att antingen ge Sundhage förlängt över EM-slutspelet, eller byta ut henne direkt. Jag tycker nämligen att det är självklart att den som skall leda Sverige i EM nästa år också bör ha ansvaret i höstens båda EM-kvalmatcher.”
Det inlägget hette ”Vinna eller försvinna för Sundhage”. Det tycker jag i grunden fortfarande gäller, inte minst eftersom Sundhages kontrakt löper ut vid årsskiftet.
Fast jag är inte lika kritisk längre. Efter att ha drivit landslaget i fel riktning i några år börjar Sundhage hitta rätt. Hon har lett laget tillbaka till trygghet och stabilitet. Numera är det försvar med 4-5-1 som gäller, och anfall med något som liknar 4-2-4. Det är upplägg som passar den svenska truppen mycket bättre än de system Sundhage har försökt sig på de senaste åren.
Känslan är även att Sundhage börjar hitta rätt när det gäller Caroline Seger och Lotta Schelin. Tidigare har hon givit duon för stora roller. Båda är i grunden rollspelare, och väldigt bra om de får hålla sig till sina specialroller. Ingen av dem är dock någon stor speluppläggare, en roll de fått ikläda sig alldeles för ofta. Men mot Japan tyckte jag att det kändes som att både Seger och Schelin äntligen hade uppgifter som de behärskar – och då kom båda till sin rätt.
De viktigaste pusselbitarna i Sundhages lagbygge har fallit på plats i de senaste matcherna. Jag tänker på lagets nya speluppläggare; Rolfö och Asllani. Ingen av dem hade speltid i OS-kvalet. Rolfö blev kvar på bänken, medan Asllani stod helt utanför truppen. Nu åker duon till Rio som nyckelspelare.
Båda har förmågan att slå öppnande passningar, något som saknats i landslaget det senaste året. Men bakom Rolfö och Asllani är det rätt tunt. Malin Diaz och Lina Hurtig är väl i första hand de spelare som har kapaciteten att hitta den typen av passningar. Men ingen av dem är ju som bekant med i truppen. Jag tycker nog att det var rätt att hålla dem utanför de 18, men hade röstat för Diaz som reserv. Det hade ju varit bra att kunna få in en passningsfot till – om någon av Rolfö eller Asllani skulle bli skadad.
Under OS gäller det för Sundhage att visa att att hon besitter en fingertoppskänsla i coachningen. Det gäller att balansera laget rätt i de olika matcherna. Gruppseger är viktigt – men allra viktigast att gå vidare utan att slita för hårt på truppen.
Det är från och med kvartsfinalen det avgörs – och där gäller det att ha piggast möjliga lag. De lag som lyckas slita minst på sin trupp under gruppspelet kommer att ha störst chans i slutspelet. Här har Japan varit mästerligt i de tre senaste stora mästerskapen. De har rullat på fler spelare än övriga lag i gruppspelet – och gått till tre raka finaler.
I OS har Tyskland drömläge när det gäller hushållning av krafterna. De har Zimbabwe i öppningsmatchen. Där lär de vinna stort även med en B-betonad uppställning. Poäng mot Australien i andra matchen, och de kan återigen vila folk mot Kanada.
För svensk del är öppningsmatchen mot Sydafrika otroligt viktig. En klar seger där ger sannolikt att Sundhage större manöverutrymme i övriga matcher. Och som sagt, med fingertoppskänsla i coachningen och med lite tur med lottning och skador – då kan det bli en riktigt rolig svensk OS-turnering.
Jag tog en sväng till Linköping i dag för att kolla in LFC–Piteå – och samtidigt studera en tredjedel av den svenska OS-truppen.
När Piteå hade 2–0 efter tio minuter förstod man att det skulle bli en jämnare och mer intressant match än man vågat hoppas på. Det slutade ändå 3–2 till LFC, ett styrkebesked från hemmalaget.
Resultatet innebär att de båda topplagen LFC och Rosengård fortsatt är hundraprocentiga mot de tio lagen bakom i tabellen. Resultatet innebär också att topplagen är jämsides poängmässigt sett. Rosengård toppar dock tabellen med sju måls marginal.
I övrigt i dag vann Kif Örebro med 4–0 mot Mallbacken, ett resultat som innebär att Örebro tagit åtta poäng på de senaste fyra omgångarna och genom det skaffat sig lite andrum i bottenstriden. Man har plötsligt kortare avstånd till tredjeplatsen än till nedflyttning.
För Mallbacken innebar de fyra baklängesmålen att laget nu är under nedflyttningsstrecket. Fast det kan bli kortvarigt. Om Eskilstuna vinner i morgon hemma mot Umeå åker UIK åter ner på elfteplatsen. De ligger nämligen bara ett mål före Mallbacken.
Tillbaka till min lilla utflykt. Det var en match där man kunde ha valt många olika fokus. Mitt var att försöka specialstudera de sex OS-spelarna. Strax skall jag redovisa vad jag såg, spelare för spelare.
Först noteras att Piteå med lite mer flyt kunde fått med sig poäng hem. Under stora delar av matchen tyckte jag att det kändes som att man hade kontroll på Linköping. Ändå var hemmasegern till slut odiskutabel. Men både reduceringen och kvitteringen kom mitt i perioder där Piteå kändes stabilt.
Reduceringen kom för övrigt på en till synes feldömd hörna. Att släppa till hörnor var farligare än vanligt, för på planen fanns ju damallsvenskans två bästa hörnläggare, June Pedersen och Magdalena Ericsson. Det var väl därför ingen chock att tre av de fem målen kom på hörnor.
Fascinerande för övrigt hur makalöst offensivt Linköping ställer upp laget. Spelsystemet skall nog heta 4-2-3-1 eller 4-2-1-3, men offensivt såg det oftast ut som 2-4-2-2 med fyra centrala forwards. Jag pratade för övrigt med Fridolina Rolfö om hur olika forwardsrollerna är i landslaget och Linköping. Den intervjun kommer på bloggen framöver. Jag tog även ett snack med Magdalena Ericsson om hörnor. Även den intervjun håller jag på några dagar. Snart blir det ju fokus på herrfotboll i några timmar…
Men först några ord om de sex OS-spelarnas insatser i dag:
Hilda Carlén: Linköpings båda hörnmål drog en i övrigt utmärkt insats. Pitemålvakten måste jobba på sitt luftspel om hon skall bli en målvakt av internationell klass. Kanske att hon borde testa att träna med något herrlag för att få jobba upp tuffhet och tajming.
I övrigt i spelet ger hon ett stabilt intryck. För några veckor sedan anmärkte jag på att hon slog sina uppspel rakt till motståndarna. Så såg det inte ut senast jag såg henne, och även i dag kändes det som att hennes långa uppspel hade en tanke. En positiv utveckling.
Jessica Samuelsson: Testades knappt alls i defensiven. Offensivt kom hon runt på högerkanten många gånger. I den första halvleken tyckte jag att hon kladdade på bollen för många gånger, och därmed gjorde så att Pitespelarna hann komma i rätt positioner. I den andra halvleken slog hon fler tidiga inlägg på första tillslaget – och då blev det farligare. Kanske att hon borde slå dem lite hårdare, och lite lägre. Det är svårt för en forward att styra in ett inspel som kommer i knähöjd. Totalt sett en ok insats, inte mer.
Jonna Andersson: Var även hon närmast arbetslös i defensiven. Offensivt fick inte den damallsvenska assistdrottningen lika mycket utrymme på sin kant som Samuelsson till höger. Piteå i allmänhet och Ronja Aronsson i synnerhet gjorde ett bra defensivt jobb mot Andersson. Även vänsterbacken var således stabil utan att det lyfte.
Magdalena Ericsson: Spelade som vanligt mittback i LFC, och inledde sisådär. Hade dålig precision på sina första hörnor och slog assisten till Piteås 2–0-mål. Vid det baklängesmålet sattes hon dock i en mycket jobbig situation av egen målvakt och bör alltså inte lastas för det målet. Däremot får Ericsson ta fullt ansvar för 1–2-målet. Det var ju en hörna hon slog rakt i mål. Även 3–2-målet kom på en av hennes hörnor. Totalt sett en bra insats.
Fridolina Rolfö: Nickade in det 2–2-mål som vände matchen i hemmafavör. Efter det målet kändes det solklart att det skulle bli hemmaseger. Rörde sig smart och bra i ett tätt och välorganiserat Piteförsvar. Men hade ändå ingen klockren dag, spelmässigt sett. Bollarna satt inte riktigt så klistrade vid hennes vänsterfot som man är van att se. Men en forward som gör ett avgörande mål är förstås klart godkänd.
Stina Blackstenius: Hade inga stora ytor att jobba på. Jag gillar att hon vilar i offsideposition, bakom motståndarbackarna. Men gör man det måste man ta en rejäl båge när man skall löpa i djupled – annars blir man ju kvar i offsideläge. I dag låg Blackstenius kvar i offsideoposition lite för ofta. Och när hon äntligen fick sin jättechans sköt hon utanför. Det här var helt enkelt inte forwardstalangens dag.
Totalt sett alltså inga strålande formbesked från de sex OS-spelarna alltså. Men det är ju 3,5 veckor till avspark i Rio, så de har gott om tid att toppa formen.
När jag skrev inlägget om Australiens OS-trupp häromdagen, letade jag efter bilder på flera uttagna spelare. Trots att jag visste att jag hade fotat i princip hela Australiens VM-trupp i Edmonton i fjol hittade jag inte de bilder jag sökte.
Vid en mer noggrann koll visade det sig att jag faktiskt inte hade lagt upp bilderna här på bloggen. Det är i och för sig ett år sedan VM avslutades, men jag tänkte att det väl alltid är någon som kan vara intresserad av lite bilder från fjolårets mästerskap i Kanada.
Bland bilderna finns en på Carli Lloyd. Hon och Megan Rapinoe har båda varit långtidsskadade, men finns båda med i USA:s trupp inför lördagens möte med Sydafrika. Truppen består av 24 spelare, och 22 får åka med till Rio och OS.
Den spontana tanken var ju att förbundskapten Jill Ellis hade tagit ut Lloyd och Rapinoe utöver de 22 spelare (18 ordinarie och fyra reserver) som skulle utgöra OS-truppen om de båda stjärnorna inte kommer i speldugligt skick.
Vid en koll på 24-mannatruppen består den av tio backar, sex mittfältare och fyra forwards plus Lloyd och Rapinoe. Det känns alltså som att det är ett par backar som i första hand riskerar att sorteras bort.
När det gäller skador och OS-aktuella spelare har Frankrike drabbats av ett bakslag i och med att vänsterbacken Laure Boulleau missar spelen i Rio till följd av en knäskada. Tråkigt.
Slutligen. Här är alla de nygamla VM-bilderna en och en. Det handlar om bilder på Sverige, Australien, Schweiz, Kamerun och USA.
Caroline Seger
Carola Söberg
Hilda Carlén
Hedvig Lindahl
Nilla Fischer, Elin Rubensson och Olivia Schough
Emilia Brodin
Åskådare
Lotta Schelin
Levande skärmhållare när TV4 intervjuar Emma Berglund
Det är snart två dygn sedan Pia Sundhage presenterade sin OS-trupp. Det var som bekant en trupp med få skrällar, det finns ändå skäl att följa upp uttagningen.
Innan jag gör det tänkte jag passa på att berätta att jag fick mejl från förbundet i går. De tyckte att jag var fel ute i min kritik mot hur presentationen av truppen gick till. Och jag kan absolut hålla med om att några ordval i mitt inlägg var onödigt hårda. Jag borde ha sparat överorden till större missöden.
Det innebär inte att jag känner att jag var helt fel ute i min kritik. Inte alls. För när jag har surfat runt på landets större medier är det lätt att konstatera att presskonferensen fick minimalt genomslag. Det måste ha varit väldigt, väldigt länge sedan det skrevs så lite om en mästerskapstrupp. Bara en större tidning valde exempelvis att publicera en krönika om truppen, det var Sydsvenskan där Max Wimanuttryckte åsikten att truppen var framtung.
Wiman har förstås delvis rätt i det. Men bara delvis. Som jag ser det ligger bristerna i antalet klockrena defensiva alternativ på mittfältet. Wimans kritik om att det saknas mittbackar känns däremot direkt felaktig. 18-mannatruppen innehåller ju fyra spelare som är mittbackar till vardags, plus att Amanda Ilestedt är med som reserv. Och har jag fattat saken rätt kan man även under pågående turnering utan större problem byta in Ilestedt i truppen om någon blir skadad.
Amanda Ilestedt
När det gäller genomslag i media verkar det vara större från Lotta Schelin:s första träning med Rosengård, som just avslutats, än från Sundhages presskonferens. Nämnde Max Wiman har förresten redan producerat en krönika från träningen, den läser du här.
Tillbaka till OS-truppen. Jag tänkte gå igenom den den lagdel för lagdel:
Målvakter: Det är den klart tunnaste lagdelen, den där vi kan få riktigt stora problem. För fyra år sedan var jag lätt kritisk mot Hedvig Lindahl – det är jag inte längre. Hon har filat bort en del ojämnheter och är numera en stabil världsmålvakt. Hon är tveklöst den mest givna spelaren i startelvan.
Men. Tyvärr tror jag att det svenska hoppet står och faller med Lindahl. Skulle hon bli skadad är det nämligen vansinnigt tunt. Då känns det som att vi inte ens kan drömma om medalj. Men med en bra lottning i slutspelet och med Lindahl på topp finns det ändå viss medaljchans.
Hedvig Lindahl
Hilda Carlén och Emelie Lundberg är duktiga damallsvenska målvakter. Men båda är helt oprövade på internationell nivå, och min bild av dem är att de inte är redo för att spela i A-landslaget. Om Lindahl skadar sig och Carlén, som ju är första backup, får ta över kommer jag att vara orolig varje gång motståndarna slår in ett inlägg i Sveriges straffområde.
Personligen hade jag föredragit att Sundhage tagit med Sofia Lundgren och Jennifer Falk till Rio. Även om de båda också har vissa brister i luftrummet är Lundgren rutinerad och bättre rustad för internationell fotboll än de uttagna målvakterna. Falk tycker jag är det största framtidsnamnet på målvaktssidan just nu, hon leder ju dessutom den damallsvenska målvaktsligan överlägset.
Backar: Här ser det starkt ut. Visst finns det brister i snabbhet hos flera av de uttagna spelarna. Men med tanke på att landslaget har valt att backa lite och inleda försvarsspelet ganska lågt borde det inte bli något jätteproblem i det uppställda spelet. Däremot får vi se till att undvika att låta motståndarna komma till alltför många kontringar – för där kan vi vara sårbara.
Jag har inga synpunkter på de sex backar som är uttagna i 18-mannatruppen. Alla känns som rimliga val. Det är även rimligt att Ilestedt finns med bland reserverna. Däremot tycker jag att det finns anledning att ifrågasätta uttagningen av Hanne Gråhns. Ifrågasättandet sker inte utifrån Gråhns kapacitet – den har jag lite för dålig koll på för att ge en rättvis bedömning.
Men jag tycker att det är jättekonstigt att Sundhage väljer att plocka bort Lina Nilsson helt. Minns att Nilsson spelade från start i Sveriges senaste landskamp – mot Moldavien. Hon gjorde dessutom en kanonmatch. Ändå går Nilsson direkt från startelvan till att inte platsa bland 22 uttagna spelare.
Mittfältet: Bland de uttagna finns egentligen bara tre utpräglade, centrala mittfältare. Ändå tycker jag att Sundhage har gjort ett rätt bra val här. Det enda stora orosmomentet är väl egentligen Emilia Appelqvist:s hälsa. Skulle skadan göra sig påmind är Lisa Dahlkvist den enda utpräglade defensiva mittfältaren i truppen.
Emilia Appelqvist
För mindre än ett år sedan var jag förresten kritisk till att man satsade så hårt på Appelqvist. Det är jag inte längre. Här är det bara att konstatera att förbundskaptenerna hade mer rätt än jag. Jag tycker nämligen att Djurgårdenmittfältaren den senaste tiden har visat att hon börjar växa in i landslagskostymen på allvar. Hon är en spelare som sällan får rubriker, men som gör mycket nytta. Jag gillar hennes spelstil mer och mer för varje gång jag ser henne spela.
I våras ville jag gärna att Michelle De Jongh och Katrin Schmidt skulle ha tagits med i OS-truppen. Men känslan är att De Jongh varit lite för ojämn under våren, hon känns således inte redo för att tas ut bland 22 spelare ännu. Och Schmidt verkar inte ha blivit svensk medborgare ännu. Henne går det alltså inte att ta med, även om hon skulle lyfta truppen.
Det blir intressant att se hur hårt Sundhage kommer att matcha Kosovare Asllani. Som jag ser det kommer Manchester City-spelaren att bli vansinnigt viktig för vårt anfallsspel. Däremot är hon ju långt ifrån lika nyttig i defensiven, vilket riskerar att skapa stora problem med balansen mot starka motståndare.
Pauline Hammarlund, Kosovare Asllani, Lina Nilsson och Magdalena Ericsson diskuterar
Forwards: Ni som följer den här bloggen vet att jag har haft massor av synpunkter om forwardsvalen det senaste året. Det har inte ändrats. Jag hade valt att ta med Pauline Hammarlund i 18-mannatruppen på Olivia Schough:s bekostnad. Faktum är att jag även tycker att Schoughs klubbkompis Mimmi Larsson borde gå före Schough i turordningen.
Det hindrar inte det faktum att Sundhage har en intressant forwardsbesättning. Det viktigaste nu är hur hon matchar dem. Ännu så länge känns det som att trion Schough, Schelin och Sofia Jakobsson kommer att vara förstavalet in i OS-turneringen.
Det är verkligen upp till bevis för de tre. Det är både upp till bevis för dem som grupp att visa att de klarar av att jobba ihop och individuellt att visa att de kan få till målskyttet.
Inte minst Schelin måste visa att hon är värd den höga status som hon har bland supportrar och i media. Hon måste visa att hon kan bära landslaget.
Det var lite tankar om OS-truppen. Det är drygt en månad till avspark och jag lär få anledning att återkomma i frågan några gånger innan dess.
* Så till lite nyheter från de senaste dagarna. I damallsvenskan är Eskilstunas värvning av Chloe Logarzo en av de stora sakerna. Logarzo är spelklar först efter OS, hon är alltså inte med i kväll när United är i Piteå för att försöka stärka greppet om tredjeplatsen i damallsvenskan.
Jag skall erkänna att jag inte har någon jättetydlig bild av Logarzo, även om jag såg Australien i några OS-kvalmatcher tidigare i år. Där spelade hon från start i alla de tre viktiga matcherna, vilket tyder på hög kvalitet.
Det tyder också på att hon bör vara med i den australiska OS-trupp som nomineras på måndag. Dock gissar jag att Logarzo tappar sin plats i The Matildas startelva nu när Sam Kerr är frisk och tillbaka.
Kerr gjorde för övrigt en supercomeback för sitt Sky Blue FC i NWSL i helgen. Hon byttes in i minut 64 – och gjorde mål på sin första touch efter ett halvårs skadefrånvaro.
* Internationellt sett är Barcelonas värvning av Andressa Alves det mest intressanta som hänt. Värvningen väcker frågan om Barca nu på allvar tänker börja utmana på internationell nivå även på damsidan. Det blir spännande att se klubbens kommande drag.
* Slutligen kan jag inte undanhålla den här underbara tunnel som Arsenals spanjorska Vicky Losada bjöd på i 5–1-segern mot Sunderland i helgen. Njut av läckerbiten här.
Alldeles nyss presenterade Pia Sundhage de 18 spelare som skall spela i OS i Rio de Janeiro, och de fyra reserver som också får åka med.
Hon bjöd inte på någon överraskning bland de 18 – det var rakt igenom väntade namn. Däremot var det en skräll att Kif Örebros Hanne Gråhns kom med som en av de fyra reserverna. Hon gjorde det i första hand på bekostnad av Lina Nilsson, Josefin Johansson och Malin Diaz. Det tycker jag är en rätt konstig uttagning. Även om Gråhns är intressant hade jag föredragit någon av de två förstnämnda.
Personligen sitter jag dock mest och är förvånad över att Svenska Fotbollförbundet inte klarade av att få till någon sändning av trupputtagningen – inte ens på nätet. Det är helt enkelt riktigt dåligt. Ett bottennapp.
Tyvärr präglas vårt fotbollsförbund mest hela tiden av gubbar som tänker herrfotboll. Jämställdhetstänket är tyvärr högst begränsat.
Begränsad är även marknadsföringen av Sveriges bästa fotbollslandslag, damlandslaget. Det kan inte ha kostat mycket att sätta upp en kamera och streama uttagningen på svenskfotboll.se. Men så blev det inte. Antar att de inte tänkte på det. Eller att det räckte att köra presentationen inför unga talanger på elitflicklägret.
Jag tackar istället Aftonbladet och Emelie Fredriksson som liverapporterade från Halmstad, och gav mig möjlighet att följa uttagningen.
Men faktum är, när kvällstidningarna har bättre tänk kring damlandslaget än förbundet – då är det faktiskt rätt illa ställt på förbundskansliet.
Det om det. Tillbaka till truppen. Här är den i sin helhet:
Målvakter (2): Hedvig Lindahl och Hilda Carlén.
Backar (6): Jessica Samuelsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Emma Berglund.
Mittfältare (5): Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Elin Rubensson och Emilia Appelqvist.
Forwards (5): Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö.
De klubbar som har med flest spelare är Linköping med fem och så är det två vardera från Rosengård och Montpellier.
De fyra reservna blev: Emelie Lundberg (mv), Hanne Gråhns, Amanda Ilestedt och Pauline Hammarlund.
Resultaten i den tionde omgången har närmast inneburit en jackpot för alla de som vill ha maximal spänning på den damallsvenska tabellens nedre halva.
Umeå fick islossning och vann med 3–1 på Stockholms stadion. Jag såg en kort stund av matchen, och under den perioden var det Djurgården som kom i anfallsvåg på anfallsvåg. Dock utan att hitta rätt. Den officiella statistiken sa 19–3 i avslut på mål och 2–0 i avslut i målställning. Umeå gjorde dock alltså mål på alla de tre avsluten som gick inom ramen. Effektivitet…
Emilia Appelqvist kom in i halvtid för Djurgården, och satte hemmalagets reducering. Det bör ju innebära att hon är med i den OS-trupp som Pia Sundhage presenterar på tisdag.
Umeås seger innebär att laget nu bara har fyra poäng upp till Kif Örebro på sjunde plats i tabellen. Det har alltså tajtat till sig rejält i botten.
Örebro tog i dag en otroligt viktig trepoängare genom 1–0-seger borta mot Kvarnsveden. Sett till det länkade klippet var det inte välförtjänt sett till målchanserna, men det gäller ju att visa effektivitet när lägena kommer.
För Kvarnsveden var det en grymt tung förlust. Hemmaförluster mot bottenkonkurrenter brukar kosta.
Vittsjö är numera också på allvar indraget i bottenstriden. Dagens 1–0-förlust hemma mot Piteå innebär att det nordskånska laget nu bara är två poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Jag kollade matchen, och Vittsjö var rätt uddlöst. Även om de skapade chanser nog för att kunna få med sig minst en poäng satte de inte Hilda Carlén på mer än ett riktigt prov.
Jag kollade på stora delar av matchen, mest för att studera Carlén, som ju sannolikt blir Sundhages andraval på målvaktsposten på tisdag. Tyvärr sattes alltså inte Piteåmålvakten på så många svåra prov. Men positivt var att de ingripanden hon gjorde andades trygghet.
Däremot måste jag säga att jag tycker att hennes spel med fötterna borde kunna vara bättre. Hon förefaller nämligen vara både bolltrygg och ha ett fint tillslag – ändå har jag knappt sett henne slå ett enda långt uppspel med fötterna till rätt adress. Även när hon har tid att sikta skickar hon bollen rakt till motståndarnas backar, eller till inkast. Där finns stor förbättringspotential, inte minst med tanke på att hon hade minst ett tiotal sådana uppspel i dag.
På tisdag presenteras alltså OS-truppen. Sundhage har ju redan presenterat sin bruttotrupp, och känslan är att det inte ens är någon idé att spekulera. Det lär bli den trupp signaturen noone skrev i en kommentar till inlägget om bruttotruppen, sannolikt med de reserver jag svarade med då.
Om jag hade varit förbundskapten hade jag inte haft med Olivia Schough bland de 22 spelarna, men hon lär vara självskriven i Sundhages trupp. Dessutom hade jag haft Sofia Lundgren som andramålvakt, men eftersom hon inte är med i bruttotruppen blir det bara en randmarkering.
Det tråkiga är ju att Pauline Hammarlund lär hamna bland reserverna. Jag hade gärna sett henne som en av fem forwards i 18-mannatruppen.
Det om landslaget. Innan jag sätter punkt tänkte jag bjuda på en riktig godbit från Island – en kandidat till Årets mål 2016. Det är Sandra Stephany Mayor i Thor/KA som bjuder på en underbar cykelspark. Se och njut:
För er som är vakna när det här inlägget publiceras pågår en intressant match i NWSL, Orlando mot Portland. Två av seriens mer sevärda lag. Det var avspark 23.00. Du ser matchen här:
För tillfället ligger fotbollsfokus på herrfotboll. Men trots alla EM-matcher hann jag se en hel del av den damallsvenska omgång som spelades i helgen.
I lördags låg mitt fokus på Kvarnsveden–Umeå. Jag såg den första halvleken och några minuter av den andra. Det jag såg var ett Kvarnsveden som agerade klockrent efter sina resurser. De spelade rejält, med distinkta passningar och med låg risknivå på egen planhalva. Offensivt handlade mycket om Tabitha Chawinga, som Umeå inte fick grepp om.
För tillfället känns det som att Kvarnsveden skall kunna klara kontraktet. Med tre poäng i Kristianstad på lördag skulle läget ljusna ytterligare. Å andra sidan hänger alltså mycket på Chawinga. En skada på henne – och situationen skulle försämras rätt radikalt.
För Umeå ser det däremot riktigt mörkt ut. Umeå är ett bottengäng i år. Problemet är att det lag jag såg i lördags inte spelade som ett sådant. De hade hög risktagning på egen planhalva, och de spelade ett anfallsspel som de inte hade kapacitet att klara av.
Nu är jag förstås medveten om att UIK har stora skadeproblem. Men i lördags såg Umeå ut som ett lag för elitettan 2017. De har sämst målskillnad i serien med 7–19. Som jag ser de borde de lägga om sitt spel och anpassa sig efter den rådande verkligheten.
Lina Hurtig
Jag tycker att det borde vara naturligt för dagens UIK att spela en lite enklare fotboll. Bort med farliga kortpassningar på egen planhalva och börja istället slå långa uppspel mot Lina Hurtig, och bygg spelet kring det. Hurtig är en smart spelare.
Om UIK får tillbaka sina skadade stjärnor kan det vända. Även om avstånden i tabellen börjar öka är det trots allt inte så många trepoängare upp till den övre halvan. Och med lite medgång kan det bli ett lyft. Men som sagt, i nuläget borde Umeå anpassa sig efter verkligheten.
För det andra laget på nedflyttningsplats känns inte det som att det är spelet det är fel på. Kristianstad skapar tillräckligt med chanser för att vinna matcher. Jag har sett delar av lagets två senast matcher, och i båda har jag tyckt att KDFF varit det bättre laget. I båda matcherna har man dock lämnat planen mållösa – och som förlorare.
Elisabet Gunnarsdottir:s viktigaste uppgift inför den otroligt viktiga månad laget har framför sig är alltså att få sina spelare att hitta självförtroende i motståndarnas straffområde.
I söndags var det borta mot Djurgården som Kristianstad förlorade. Djurgården är seriens stora överraskning. Jag tippade som bekant Stockholmslaget på sista plats inför seriestart. Det tipset kan jag ju inte vara så nöjd med. Med tio poäng på de fyra senaste omgångarna är Djurgården nu tabellfyra. Bra jobbat.
Så till toppstriden. Där fortsätter Linköping och Rosengård att rada upp segrar mot övriga lag. Linköping vann med klara 4–1 i Piteå. Jag har bara sett höjdpunkterna från matchen, och på de bilderna kändes det som att Fridolina Rolfö fortsätter att visa toppform. Hon låg bakom flera av LFC:s mål. Pernille Harder gjorde ett hyllat inhopp med ett mål och ett assist. Men målet kändes väl ändå väldigt billigt, det skottet måste väl Hilda Carlén ta?
Sara Björk Gunnarsdottir
I Rosengård stod Sara Björk Gunnarsdottir i fokus i helgen. I sin sista hemmamatch på Malmö IP innan flytten till Wolfsburg gjorde den isländska mittfältsstjärnan ett mål (på straff hon själv fixat) och ett assist, plus att hon även spelade fram till självmålet.
Assisten till Emma Berglund:s 1–0-mål får Björk Gunnarsdottir dock inte tillgodoräkna sig, för som vanligt i damallsvenskan sattes passningspoängen på fel spelare. Skall det aldrig ta slut?
Hursom fick Björk Gunnarsdottir ett fint avslut, och Rosengård kändes fortsatt stabilt. Bara fyra insläppta mål på åtta omgångar är ett tecken på det. Sett till helgens matcher lär inte Malmöklubben släppa in något mål i nästa omgång heller. På onsdag spelar man nämligen borta mot svaga Umeå. Samma dag spelar Linköping hemma mot Vittsjö. LFC är förstås jättefavoriter att vinna den matchen.
Ett lag som har det riktigt tungt är Kif Örebro. Efter en stabil säsongsstart har man nu bara tagit en poäng på de fem senaste matcherna. Målskillnaden på de matcherna är deprimerande 2–14. Kanske kan vändningen komma mot Piteå på onsdag – annars riskerar Örebros snart att ligga jobbigt nära nedflyttningsstrecket.
Slutligen några ord om matchen Eskilstuna–Göteborg, en match jag sett i sin helhet. Där tvingades Olivia Schough byta med knäsmärta. Det är oklart hur allvarlig skada det handlar om, men det är ändå högst olyckligt att Schough dras med problem. Hon har varit formsvag nu på våren och behöver få spela för att hitta flytet. Mot Göteborg gjorde hon en slät figur – hon var väldigt långt ifrån någon OS-form.
Olivia Schough
Det var en match där Eskilstuna skapade mest (7–3 i klara målchanser), men där Göteborg och Jennifer Falk stod upp bra. På förhand var det trean och fyran som möttes. Och jag slogs av vilken enorm skillnad det är på spelkvaliteten mellan de två damallsvenska topplagen och de som jagar närmast bakom.
Faktum är att jag blev rätt besviken på många av de landslagskandidater som var på planen. Den enda av dem som kändes riktigt het var Malin Diaz – som ju också gjorde ett lovande inhopp mot Moldavien förra måndagen.
* Så några ord om helgens omgång i USA:s NWSL. Där var det redan tidigare fantastiskt jämnt i toppen. Nu är det ännu tajtare. Avståndet mellan ledande Western New York Flash och sexan Seattle Reign är sex poäng.
Längst ner i botten ligger svensklaget Boston Breakers, med fyra poäng och bara två gjorda mål. Ett av dem gjordes på straff av Louise Schillgard i helgen – förstås hennes första i NWSL. Se det här:
I morgon, måndag 17.45 (sänds av TV12) spelar Sverige hemma på Gamla Ullevi mot Moldavien, en match vårt lag bör vinna med minst 5–0. Har jag analyserat tabellerna rätt kan vi inte 100-procentigt säkra EM-platsen i morgon. Men i praktiken är det ju redan klart.
Pia Sundhage gör lite byten jämfört med torsdagens elva. Så här startar landslaget i morgon: Hilda Carlén – Lina Nilsson, Emma Berglund, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson – Elin Rubensson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani – Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Olivia Schough.
Tyvärr är ju motståndet så dåligt att det blir svårt att värdera olika spelares insatser. Men det finns ju en hel del intressant spelare i elvan. Framför allt blir det spännande att se vilken effekt det får på anfallsspelet att smarta Rolfö kommer in i tremannaanfallet. Det borde skapa bra uppspelsmöjligheter för Asllani och Rubensson.
Personligen hade jag helst sett att även Stina Blackstenius hade fått chansen från start istället för Schelin eller Schough. Mot köttmurar är det inte fel att matcha en fysiskt stark forward som murbräcka.
Spelskickliga Nilsson borde passa bra mot den här typen av motståndare, och vi får även in en bättre passningsfot centralt med Ericsson som mittback.
Slutligen får Hilda Carlén chansen i målet. Hon lär ju inte sättas på några större prov, förutom en och annan bakåtpassning. När jag såg henne i Piteå för ett tag sedan reagerade jag över att hennes uppspel/utsparkar hade väldigt dålig precision, de hamnade nästan hela tiden hos motståndarna. Vi får väl se om hon kan fixa den detaljen i morgon.
I övrigt i EM-kvalet har Schweiz numera säkrat sin plats i slutspelet. Det gjorde man genom 5–0-seger mot Tjeckien i förra veckan.
Ett land som också är EM-klart är Frankrike. Man vann bara med 1–0 hemma mot Grekland. Känslan det senaste halvåret är att Frankrike är tillbaka i gamla synder – alltså att laget är väldigt ineffektivt.
Kul att Frankrike verkar ha byggt upp ett bra intresse. Hela 24 835 åskådare såg den betydelselösa matchen där Eugenie Le Sommer gjorde det snygga segermål och dessutom hade två ramträffar:
Mer intressanta EM-kvalkamper från veckan var Norge–Österrike 2–2 och Skottland–Island 0–4. Kul att nya länder som Österrike flyttar fram positionerna, kul också att Island visar klass. Det är trots allt något stort med att ett så litet land kan göra så bra resultat i lagidrotter.
När det gäller uppladdning inför OS har USA mött Japan i nästan två matcher. Dagens möte bröts nämligen för oväder efter cirka 75 minuter. Då ledde USA med 2–0. Ledningsmålet var för övrigt ett solklart offsidemål av Julie Johnston. Tyvärr händer det lite för ofta att USA får den typen av mål godkände i sina hemmakamper. Tråkigt.
Det första mötet slutade 3–3. Där såg jag den första halvleken, och imponerade stort av det nya japanska laget. Deras anfallsspel var verkligen både vackert och effektivt – snabbt och vägvinnande. Exempelvis var Mana Iwabuchi:s 1–0-mål sevärt:
Noterbart från den matchen var att Japan spelade andra halvleken med decimerat manskap. När Yuki Ogimi fick sitt andra gula kort ledde man med 2–1. Man tappade segern på två målvaktstavlor. Det var för övrigt bara målvaktsinsatsen som inte imponerade på mig.
När man ser resultatet bör man ha i åtanke att USA bara hade släppt in ett mål tidigare i år. Och då har de ju bland annat mött Tyskland, England och Frankrike. Japan har verkligen redan börjat få ihop ett nytt, spännande lag. Däremot har USA brister när inte Carli Lloyd är tillgänglig. Som tur är för amerikanskorna verkar hennes rehab gå bra – i varje fall skriver hon så på sociala medier.
I övrigt har Kanada förlorat mot Brasilien med 2–0. Där gjorde Marta båda målen på Stephanie Labbé. Jag har inte sett matchen, men spontant känns Labbé istället för Erin McLeod i målet som en klar försämring för Kanada. Inte minst i luftrummet, där Labbé har haft det tufft i NWSL. Den matchen sågs för övrigt av strax under 26 500 åskådare i Kanada.
Ytterligare ett träningsresultat med OS-koppling är Australien–Nya Zeeland 2–0. Där blev Caitlin Foord tvåmålsskytt.
En blogg om internationell damfotboll 