I dag presenterades spelschemat för VM 2015 i Kanada. Och för första gången någonsin kommer en VM-final på seniornivå att spelas på konstgräs.
Finalen kommer att spelas på B.C. Place Stadium i Vancouver, med kapacitet för 55 000 åskådare, den 5 juli 2015. Och underlaget är alltså konstgräs. Läs mer om det här. Har jag fattat rätt skall fem av de sex arenor som används under VM ha konstgräs.
Hela spelschemat går att ladda ner via en länk i högermarginalen på Fifas officiella VM-sida.
Mallbacken samlas efter matchen.
Jag har ju utlovat en analys av Jitex och Mallbacken efter att jag var på Krokslättsvallen och såg deras inbördes träningsmatch i lördags. Och nu är det dags för analysen.
Att den har dröjt några dagar har delvis berott på att jag tyckte att det var en svårtolkad match. Där fanns nämligen en del bra saker, men även ganska mycket dåligt. Som bekant slutade det 3–2 till Mallbacken efter 1–1 i paus.
Den spontana känslan var att jag såg två av den kommande damallsvenskans bottenlag. Det känns som att Örebro och Sunnanå är två andra klubbar som riskerar att få slåss för sin existens i den högsta serien. Kanske kan även Vittsjö och Piteå dras ner i den damallsvenska bottendyn.
Jitex–Mallbacken var en konstig match på så sätt att lagens styrkor och svagheter var nästan otäckt lika.
I fjol var båda lagen väldigt starka defensivt sett. Defensiven var det vapen som tog Mallbacken upp från söderettan. De släppte bara in 14 mål på 20 seriematcher och två kvalmatcher.
Och Jitex höll sig kvar i damallsvenskan, mycket för att de var svåra att göra mål på. Bara de fyra topplagen släppte in färre mål än nian Jitex. Då tyckte jag att lagkapten Sofia Karlsson var lysande varje gång jag såg henne.
I lördags var det inga försvarsspelare som lyste. För båda lagen läckte bakåt. Jag anser att ett försvarsspel är dåligt när man släpper till rena frilägen.
Och sådana släppte båda lagen till – flera stycken. Bara i den andra halvleken var det 3–2 i frilägen till Jitex. De gjorde dock bara mål på ett av sina, medan Mallbackens båda ledde till mål. Det andra målet kom nämligen på ett lobbskott efter returen.
Frilägena avslöjade alltså båda lagens defensiva svagheter. Men de visade också på lagens vassaste vapen. Båda heter Mimmi L och är juniorlandslagsspelare, födda under våren 1994. Båda är riktigt snabba, och duktiga på att ta sig fram i djupled. Och båda gjorde mål i lördags.
Sofia Karlsson och Mimmi Larsson.
Mallbackens Mimmi Larsson såg ut att vara stark och riktigt målfarlig. Definitivt en spelare nykomlingarna kan kontra på.
Jitex Mimmi Löfwenius har redan två säsonger i damallsvenskan bakom sig. För två år sedan i Dalsjöfors, i fjol huvudsakligen i Göteborg. Jag förstod redan under året i Borås att det bara är en tidsfråga innan Löfwenius är en damallsvensk toppspelare. Känslan efter lördagens match är att tiden nu är mogen. Hon såg nämligen riktigt vass ut.
Mimmi Löfwenius ligger däckad efter kollissionen med Katie Fraine
Nu hör det till saken att Löfwenius blev utvisad i matchen, för två gula kort. Jag antar att det andra kortet var för protest. Jitexforwarden och domaren hade nämligen flera irriterade ordväxlingar.
Och jag förstår att Löfwenius var missnöjd med domaren. För denne blundande nämligen för en fullständigt solklar målchansutvisning på Mallbackens målvakt Katie Fraine i den första halvleken. Jag satt 15 meter från situationen. Och visar man inte rött kort för sådana överfall på fria spelare – då kan man sluta döma målchansutvisningar.
Så till lite spelarkritik. Över två gånger Mimmi blev jag väldigt imponerad av Mallbackens innermittfältare Julia Karlenäs. 20-åringen lär vi få se mycket av framöver. Hon är en naturlig ledargestalt på planen. Vill alltid ha bollen, och spelar sig elegant ur situationerna. Karlenäs vann matchen om mittfältet mot Jitex namnkunniga nyförvärv Emma Wilhelmsson.
Sammanfattningsvis så har alltså både Mallbacken och Jitex vassa vapen. Men tätar de inte till försvarsspelet kommer båda lagen att få det tufft i årets seriespel.
Fler bilder från matchen kommer i ett bildspel inom kort.
Sedan gårdagens förluster för Malmö och Göteborg har jag fått ett par genomtänkta kommentarer som i mångt och mycket handlar om den självbild svensk damfotboll på elitnivå målar upp av sig själv – och av sin sport.
Jag vill direkt slå fast att det naturligtvis påverkar gårdagens resultat att den franska ligan är i gång, och att Lyon och Juvisy har hunnit spelat ihop sina lag rejält. Medan Malmö och Göteborg håller på med sina lagbyggen. Matcherna hade kanske sett annorlunda ut om de spelats i maj i stället.
Det hindrar inte att diskussionen om självbilden är intressant. Det är ett ämne som jag på olika sätt avhandlat i många inlägg i den här bloggen.
Bland annat tog jag upp naiv taktik och övertro på damallsvenskans klass i det här inlägget från maj i fjol. Där hävdar en mängd landslagsspelare, och damallsvenska lagkaptener, att damallsvenskan är världens bästa serie. Det trots att damallsvenskan inte har haft något lag som överlevt kvartsfinal i Champions League sedan Umeå spelade semifinal säsongen 2009/10.
Naiviteten har kommit upp flera gånger sedan dess. Inte minst i går, då Malmö visade en sanslös övertro på sin kapacitet när de åkte till Lyon och trodde att man skulle kunna vinna genom att spela precis så som världens bästa lag önskade.
En av de nämnda kommentarerna kommer från Calle. Han skriver bland annat:
”I damallsvenskan verkar naivitet premieras och förespråkare för sporten ”damfotboll” hävdar lika slentrianmässigt som stolt att den är helt befriad från maskning och filmningar. Dessutom får jag ibland anledning att ifrågasätta vissa taktiska beslut när ett damallsvenskt lag skulle gynnas av att dra ner på tempot och bara spela av matchen, istället för att gå för ett tredje mål. Det verkar som att lagen prioriterar andra saker högre än att vinna matchen.”
Jag har samma erfarenhet. 2011 när jag bevakade Dalsjöfors i damallsvenskan inträffade följande: Boråslaget hade inlett serien otroligt svagt, och efter hemmaförlusten med hela 9–0 mot bottenkollegan Jitex bestämde tränare Staffan Thorstensson att något måste göras.
I stället för att få ut och bjuda upp till fotboll började Dalsjöfors spela efter sina resurser – ultradefensivt. De backade hem till strax utanför egen planhalva med åtta–nio spelare, och kontra på snabba Mimmi Löfwenius.
Då blev matcherna jämnare. Man föll bara med 1–0 mot Linköping, och man höll emot rätt länge mot topplagen Umeå, Göteborg och Malmö. Men efter matcherna såg jag att många av spelarna i Dalsjöfors skämdes över hur defensivt de spelade.
Följden blev att tränare Thorstensson fick sparken under sommaruppehållet. Då han hade 2,5 år kvar på sitt kontrakt fick klubben betala dubbla tränarlöner fram till sin konkurs ett år senare. Något som slog väldigt hårt mot klubben.
Man kan faktiskt lite hårddraget säga att Dalsjöfors Goif gick i konkurs för att man inte ville spela taktiskt.
Då trodde jag att skammen över att spela taktiskt var något som bara fanns i Dalsjöfors. När jag börjat följa damfotbollen närmare har jag noterat att det finns på väldigt många ställen.
I det länkade inlägget ovan säger exempelvis Emma Berglund efter 1–5 mot Tyresö följande om vilken målsättning Umeå hade för säsongen:
”Att vi vill spela underhållande fotboll. Och det tycker jag väl att vi gör stundtals.”
Underhållning verkar alltså i många fall vara viktigare än segrar. Det skulle förklara Malmös insats i går. För de bjöd ju upp till dans. Dock blev det inte den takt som det svenska laget hade tänkt sig…
Calle noterar även en ökning av filmningar, maskning och taktiska fuskknep inom internationell damfotboll. Så är det nog. Den som tror att sporten kommer att vara fri från sådant i framtiden lever nog i det blå. Med mer pengar i damfotbollen ökar även vikten av att nå resultat. Och ändamålet helgar tyvärr medlen.
En annan kommentar kommer från Evelina Johansson. Hon konstaterar att en kvartsfinalplats i Champions League ändå är en fullt godkänd insats av svenska lag. Hon skriver:
”Både Malmö och Tyresö värvar offensiva stjärnor på löpande band och pratar om att vinna CL, men den stora skillnaden gentemot Europatoppen är att lagens respektive fyrbackslinje är för svag. Jämför man med Lyon så är inte Tyresö och Malmö långt efter offensivt, men defensivt är det verkligen skilda världar.”
Så är det. Jag har framför allt många gånger huggit på Tyresös brist på defensivt skickliga backar. I damallsvenskan märks inte det så ofta. Men skall vårt mästarlag vinna Champions League nästa vinter så krävs det nog att de även köper in två–tre högklassiga backar.
Inför den här säsongen har jag även ifrågasatt Malmös extremt offensivt balanserade trupp. Lyon ställde samma fråga på planen…
Om jag hade hetat Pia Sundhage i dag hade jag nog haft lätt huvudvärk. För då hade jag ju i går fått se ett minst sagt avslöjande test på internationell nivå av mitt förstaval på högerbacksplatsen och en av mina mittbackar. Och resultat var inte sådant att en förbundskapten bara kan bortse ifrån det.
Nu skall det ju sägas att de inte fick så mycket hjälp av sitt mittfält – eller sin tränare. Men faktum kvarstår, våra landslagsbackar Lina Nilsson och Malin Levenstad blev i går förödmjukade av Lyons anfallare.
Sammanfattningsvis är det läge för ett kortfattat svar på frågan i rubriken. Och det är: Ja, i ganska många fall.
Kom hem från träningen och noterade på Uefas matchrapport att Juvisy vann mot Göteborg med 11–1 i avslut mot mål. Men att det bara blev 1–0 i mål – vilket innebär att GFC trots allt har en fullt rimlig chans att avancera.
Fast jag vill direkt påtala att 1–0 är ett klart sämre resultat än vad det kan verka. För GFC måste alltså göra ett mål på hemmaplan för att få förlängning, och två för att gå vidare. Däremot får man inte släppa in något. Regeln om bortaplansmål innebär ju att ett Juvisymål tvingar Göteborg att göra tre.
Jag tycker om aktuell regel. Jag hörde på superlive på Tv4sport i förra veckan att det argumenterades för att ta bort den ”förlegade” regeln. Jag antar att Olof Lund med fler älskar straffläggningar. För tar man bort regeln om bortaplansmål så kommer väldigt många fler europeiska cupmatcher att avgöras från straffpunkten. Jag föredrar att matcherna avgörs på planen, och då är regeln om bortaplansmål den bästa lösningen jag kan hitta.
Det var en utvikning. Tillbaka till Göteborgs match. Jag har förstått att Juvisy stundtals spelade ut Göteborg efter noter, och att Kristin Hammarström räddade laget. Landslagsmålvakten tog bland annat ett friläge från Camille Catala och räddade en straff från Gaetane Thiney via stolpen – men åt Julie Machart:s skott i krysset fanns inget att göra. Göteborg hade en bra kvart i den andra halvleken, och där skapade de trots allt flera högklassiga chanser att kvittera.
De rapporter jag fått stämmer bra med det här långa klippet med höjdpunkter från matchen. Däremot ser jag fler Göteborgsavslut mot mål än det enda som Uefa hade bokfört.
Totalt sett ser det ändå som att Göteborgslaget skall vara nöjt med att de bara föll med 1–0. För övrigt var det ju just vad jag tippade att matchen skulle sluta. Jag fick därmed fyra rätt av fyra möjliga när det gäller tipstecken. Och alltså helt rätt på ett resultat.
Trots att jag var långt ifrån rätt antal mål i Wolfsburgs och Lyons segermatcher så går jag nu och lägger mig med en nöjd min. God natt.
Malmö pratade inför resan till Lyon om att man åkte till Frankrike för att spela offensivt, och gå för seger.
Det var ett uttalande som fick mig att rycka till. För visst, det låter charmigt offensivt med sådan inställning. Men när man åker till bortamöte med världens bästa lag så bör man ibland spela med hjärnan. Nu i efterhand kan vi nämligen slå fast att Malmös taktik inte alls var charmig – utan bara naiv.
För efter 5–0 är det här självklart redan avgjort. Matchen i Malmö blir bara en transportsträcka. Kanske kan Malmö återupprätta lite heder där. För i dag blev laget utklassat – både spelmässigt och taktiskt.
Det stod nämligen ganska omgående klart att Malmös backlinje inte var bra nog för möta Lyon med en offensiv taktik. För så fort det blev löpdueller var Lyons forwards klasser snabbare än de svenska backarna.
Och det var tydligt att Lyon på förhand hade koll på bristerna i snabbhet i Malmös backlinje. Man valde att spela snabba Lara Dickenmann istället för mer inläggsinriktade Megan Rapinoe på sin vänsterkant, och schweiziskan blåste förbi Lina Nilsson direkt. På andra sidan spelade ännu snabbare Elodie Thomis, och när hon första gången hamnade i en ren löpduell med Ali Riley gjorde fransyskan 1–0.
Även centralt var Lotta Schelin snabbare än Malmös Malin Levenstad och Kathleen ”Paula” Radtke. Det märktes inte minst när vår svenska storstjärna snyggt gjorde 2–0, efter att bland annat ha tunnlat Levenstad.
Schelin gjorde också 3–0 på retur efter att Thora Helgadottir och Eugenie Le Sommer stött ihop. Malmö ropade på frispark, men min spontana känsla var att det var korrekt att godkänna målet.
Schelin låg sedan även bakom 4–0. Med boll sprang hon ifrån Levenstad och serverade Camille Abily öppet mål.
Sedan borde Schelin även gjort 5–0, då hon rundade Levenstad och var helt fri med Helgadottir. Trots att avslutet blev taffligt kunde svenskan lämna planen med ett leende på läpparna i 75:e minuten.
5–0 gjorde i stället Louisa Necib på ett väldigt turligt sätt. Hennes skott tog på Sara Björk Gunnarsdottir och ställde Helgadottir helt.
Om man skall leta efter några positiva saker hos Malmö få får man leta länge. Men jag tycker nog trots allt att Elin Rubensson visade att hon tagit ytterligare ett steg i vinter. Hon spelade en drygt timme, och många gånger spelade hon sig ur situationerna på ett fint sätt.
Positivt också att se de välfyllda läktarna i Lyon. Fransk damfotboll håller på att flytta fram positionerna rejält. Det märks bland annat av den här artikeln i pigga Sydsvenskan. Sannolikt var det fler åskådare på den här matchen än vissa damallsvenska lag kommer att locka på hela säsongen.
Slutligen Malmös startelva. Den såg ut så här, sedan det visat sig att Amanda Ilestedt var ljumskskadad. Här är elvan: Helgadottir – Nilsson, Radtke, Levenstad, Riley – Anja Mittag, Katrin Schmidt, Sara Björk Gunnarsdottir, Rubensson – Ramona Bachmann och Manon Melis.
Jag tippade alltså 2–0 till Lyon, men jag överskattade tyvärr Malmös kvalitet ganska rejält. Däremot underskattade jag Rossiyanka. För jag faktiskt följt två matcher parallellt under förkvällen. Fast för Wolfsburg hann Alexandra Popp stöta in ledningsmålet innan jag kom på idéen att försöka kika på båda matcherna samtidigt.
I mitt tips ingick tre mål av Conny Pohlers. Jag var dock inte informerad om att hon skulle börja på bänken, och först få hoppa in i halvtid. Pohlers ersättare i startelvan, Martina Müller, gjorde 2–0. I den första halvlekens slutskede drabbades sedan Rossiyanka av en makalöst hårt dömd målchansutvisning på backen Olesya Mashina. Just Mashina hade för övrigt varit nära att kvittera till 1–1 just innan Müllers mål.
Just 2–0 kändes orättvist i halvtid. För inledningsvis höll ryskorna trots allt uppe spelet bra, och man hade ett väl så stort bollinnehav som tyskorna. Men Wolfsburg var betydligt vassare när lägena kom.
I paus började det snöa över Volkswagen Arena. Jag trodde att det även skulle snöa in tyska mål. Men så blev det inte. Tvärtom kunde gästerna omgående efter paus reducera, när ett inlägg mot nigerianska Desire Oparanozie styrde på Wolfsburgs landslagsmittback Josephine Henning och in i mål.
Sedan hjälpte snön ryskorna att försvara sig med decimerat manskap. Bolltempot sjönk nämligen med all snö på planen. Och ryskorna kom undan med en ettmålsförlust, 2–1. Därmed leder i högsta grad det möte som jag på förhand uppskattade till 98–2 i tysk favör. 1–0 till Rossiyanka i returen – och vi har en jätteskräll.
* Sveriges hopp i turneringen står nu till Göteborg. Deras match borta mot Juvisy börjar 20.00. Du kan följa via den här länken. Själv missar jag drabbningen, då jag skall i väg på egen fotbollsträning direkt efter att jag tryckt publicera på det här inlägget.
* I eftermiddags vann Arsenal med 3–1 hemma mot Torres. Jag tippade 3–0, och det var också ställningen i åtta minuter, från 63:e till 71:a, efter mål av Kelly Smith, Jordan Nobbs och Kim Little.
Men italienskorna fick med sig ett bortamål, gjort av schweiziska Sandy Mändly. Det målet kan visa sig vara oerhört viktigt. För nu ”räcker” det att Torres vinner hemma på Sardinien med 2–0 i returen för att avancera.
Jag tror dock att Arsenal håller undan i returen på onsdag – trots att målskytten, och affischnamnet Smith haltade av skadad redan i minut 35.
I kväll spelar Göteborg FC borta mot Juvisy i kvartsfinalen av Champions League. GFC-ledningen har gnällt på att de inte kunna förbereda sig på bästa möjliga sätt, då mer än halva laget varit i väg på landslagsuppdrag.
Men när jag läser dagens GP undrar jag även hur ledningen förberett sig. För tränare Torbjörn Nilsson hävdar i tidningen att han inte vet så mycket om Juvisy. Han säger:
”Jag har sett en halvlek på video, och de är bra. Jag tror att det kommer att bli ett jämnt möte.”
Hoppas verkligen att Göteborg har bättre koll på Juvisy än så, och att Nilsson skämtar. För uttalandet känns extremt oproffsigt. Jag har på nära håll sett hur herrallsvenska lag jobbar med scouting av motståndare. Där lämnas inget åt slumpen. Motståndarnas bästa vapen skall vara välkända, och man skall inte kunna bli överraskad av varianter vid fasta situationer.
Juvisy har spelat fem matcher i ligan och två i cupen efter årsskiftet, några av dem har varit tv-sända. GFC borde åtminstone ha sett ett par av dem.
Enligt GP startar GFC för övrigt med samma lag som mot LSK Kvinner i lördags. Alltså det här: Kristin Hammarström – Marlene Sjöberg, Stina Segerström, Catrine Johansson, Camille Levin – Johanna Almgren, Anna Ahlstrand, Yael Averbuch, Anita Asante, Marie Hammarström – Jessica Landström.
Nyligen har bland annat LdB FC Malmö och Göteborg FC tagit upp debatten om landslag kontra klubblag.
Men som jag nyligen konstaterade i det här inlägget så är det landslagen som engagerar. En träningsturnering som Algarve cup är betydligt mer intressant för den allmänt sportintresserade publiken än Champions League.
I morgon spelas just de första kvartsfinalerna i nämnd klubblagsturnering. Nämnda svenska klubbar är med. Men det är knappast så att Sverige är däckat av något slags Champions Leaguefeber. Inte alls.
Bara det att vi inte var fler än drygt 50 gratisåskådare på Valhalla i lördags för att se Göteborgs genrep skvallrar ju om vilken nivå engagemanget för ett av Sveriges bästa lag ligger på. Tyvärr.
Men visst, får vi ett svenskt lag i final igen så kommer säkert intresset att bli större. Men känslan är ju att vi inte kommer att få svensk representation i finalen den här säsongen.
När lottningen för kvarts- och semifinalerna gjordes i november uppskattade jag i det här inlägget oddsen i matcherna med svenskintresse till: Lyon–Malmö 95–5 och Juvisy–Göteborg 53–47.
3,5 månader senare har läget förändrats något. Jag noterar att damfotboll.com har tippat kvartsfinalerna – kul att se, och att de uppskattar Lyons försprång till 85–15 och Juvisys till 60–40. Det är inte långt ifrån mina uppskattningar. Här är mina tips av de fyra kvartsfinalerna:
15.00: Arsenal–Torres
Här är de engelska mästarinnorna storfavoriter, trots att deras säsong hemma i England inte inleds förrän till helgen – då de spelar i FA-cupen.
Men Englands landslag visade form i förra veckan, och vann Cypern cup. Och många av de spelarna till hör ju Arsenal. Dessutom såg Kim Little glödhet ut på klipp jag såg från nämnd turnering.
Däremot gjorde Italien en slät figur. Och det har gått lite grus i maskineriet för vinstmaskinen Torres efter årsskiftet. Man har en förlust och två kryss i ligan, och lär få svårt i London. Jag tippar därför att Arsenal vinner hemmamötet med 3–0.
Oddset för dubbelmötet: 85–15
18.00: Lyon–Malmö (sänds på Eurosport 2)
Om jag har räknat rätt har Lyon inte förlorat under ordinarie tid på 108 tävlingsmatcher (Champions League, franska ligan och franska cupen). Deras tabellrad är 98–10–0.
På hemmaplan har man 58 segrar och två kryss på de senaste 60 matcherna.
Man får gå tillbaka ända till 10 september 2006 för att hitta en hemmaförlust i tävlingssammanhang. Och nej, jag tror inte att den kommer i morgon heller.
Malmö har ett namnkunnigt lag, som är mycket starkt när alla deras spelare är på topp. Fast det kommer att krävas kanoninsatser framför allt från kvintetten Anja Mittag, Ramona Bachmann, Manon Melis, Sara Björk Gunnarsdottir och Thora Helgadottir om det skall kunna bli en skräll här.
Men tyvärr, det är Lyon som är i säsong, i toppform – och som vinner med 2–0.
Oddsen för dubbelmötet: 90–10.
18.00: Wolfsburg–Rossiyanka
Ryskorna har haft en strulig vinter. Man har exempelvis bytt Sofia Jakobsson mot kanadensiska Christina Julien. Som jag ser det är Rossiyanka betydligt mycket sämre än de var i fjol, då man föll med totalt 5–0 mot Turbine Potsdam i kvartsfinalen.
Wolfsburg däremot är ett välbalanserat kanonlag, som leder Frauen–Bundesliga. Jag tror att Conny Pohlers gör tre mål och att Zsanett Jakabfi, Nadine Kessler och Alexandra Popp varsitt när tyskorna i morgon vinner hemma med hela 6–1.
Oddsen för dubbelmötet: 98–2.
20.00: Juvisy–Göteborg
Juvisy inledde säsongen svagare än väntat. Men sedan början av december är det bara formstarka PSG och Lyon som har gjort mål på Parislaget. Juvisy har alltså hittat formen. Det Göteborg jag såg i lördags var väldigt långt ifrån någon form. Dessutom har GFC under en längre tid varit riktigt svagt på bortaplan – på gräs.
Det är alltså en nyckelmatch i morgon. Jag tror inte på något målkalas, men jag tror på fransk seger. Camille Catala gör segermålet när Parislaget vinner med 1–0. Blir det så är det ändå ett ok resultat att ta med sig till Valhalla.
Oddsen för dubbelmötet: 55–45.
* Slutligen så kan det trots allt vara en fördel för de båda svenska lagen att få börja på bortaplan. För sådana här dubbelmöten tenderar ibland till att kunna börja lite försiktigt, med en avvaktande första halvlek. Och då finns chansen att få med sig bra resultat hem.
Som jag ser det är till och med uddamålsförluster bra resultat i morgon. Framför allt om man gör mål. För faller man med 2–1 på bortaplan räcker ju 1–0 hemma för avancemang.
Oj vad mycket det finns att skriva om för tillfället. Det viktigaste, landslagstruppen, har jag redan avhandlat.
Men i dag har det även uppstått debatter kring antalet utlänningar i damallsvenskan och om utseendets betydelse inom idrotten. Dessutom är det ju kvartsfinaler i Champions League i morgon, och så har jag ju lovat en djupdykning i Jitex och Mallbacken – samt bilder från två matcher.
Jag tänkte börja med att avhandla utlänningarna. Jag skrev om min positiva inställning till det stora antalet utländska spelare i damallsvenskan i det här inlägget i augusti i fjol. Min uppfattning i frågan är orubbad.
Visst rycker man väl till lite när man ser artiklar som den här i Sydsvenskan i dag. Men det faktum att LdB FC Malmö har tio spelare av VM- eller EM-klass som inte är svenska ser jag bara som bra. Det innebär ju att vår damallsvenska håller så hög klass att den lockar spelare av allra högsta världsklass.
Och skall våra landslagsspelare erbjudas bästa möjliga motstånd varje vecka så krävs det att vi kryddar vår serie med 60–70 toppspelare från utlandet. Vi klarar inte av att på egen hand skapa en serie av världsklass.
Snacket man hör om att utlänningarna står i vägen för våra unga talanger biter inte på mig. Riktiga talanger är de som klarar av att slå sig fram även när det är lite motstånd. Att en stor mängd lovande spelare redan kan vara i damallsvenskan som 16–17-åringar utan att egentligen behöva ta i utvecklar inte någon. Och de största talangerna slår sig fram ändå.
Ta Lina Hurtig, som fyller 18 i september. Hon spelade tolv damallsvenska matcher från start i fjol. Det känns rimligt. Jag ser det som ett hälsotecken att inte alla F17- och F18-landslagsspelare har givna platser i damallsvenskan. Utan att de måste jobba lite. För som sagt, skall man bli en toppspelare måste man kunna kämpa.
Debatter om att det är för många utlänningar i egna ligan har dykt upp inom herrfotbollen i en mängd länder – under en längre tidsperiod. Jag kan faktiskt inte komma på ett enda land vars landslag har fått lida av att den egna ligan lockat en mängd utländska världsspelare. Kan ni?
För exempelvis Italien, Spanien, Tyskland och England gör ungefär samma resultat på landslagsnivå nu som de gjorde när deras ligor huvudsakligen bestod av inhemska spelare. Eller ja, Spanien har ju blivit bättre.
I fjol hade vi 69 utländska spelare i damallsvenskan. Som det ser ut nu blir det några färre från start i år. Fast inte så många.
Jag satte just ihop listan nedan. Den innehåller 63 klara spelare, och tre till som är på ingång. Det kan alltså bli 66 utlänningar från start i årets serie.
Jag har inte dubbelkollat allt, så det kan vara något namn som saknas, eller något som blivit kvar från fjolårets lista. Men jag räknar med att ni uppmärksamma läsare rättar eventuella felaktigheter.
* Göteborg FC 5
Camille Levin och Yael Averbuch (USA)
Jodie Taylor och Anita Asante (England)
Cathrine Dyngvold (Norge)
* Jitex 3
Minna Meriluoto, Leena Puranen och Annica Sjölund (Finland)
* Kristianstads DFF 5
Sif Atladottir och Margret Lara Vidarsdottir (Island)
Johanna B Rasmussen (Danmark)
Brett Maron (USA)
Nicole Sykes (Australien)
* Linköpings FC 5 (ev 6)
Linda Sällström (Finland, skadad)
Renée Slegers (Holland)
Lidija Kulis (Bosnien-Hercegovina, lån)
Mariann Gajhede Knudsen och Pernille Harder (Danmark)
Ev. Jovana Damnjanovic (Serbien)
* Mallbackens IF 3
Maija Saari (Finland)
Katie Fraine (USA)
Hayley Lauder (Skottland)
* Ldb FC Malmö 10
Ramona Bachmann (Schweiz)
Katrine Veje (Danmark)
Thora Helgadottir och Sara Björk Gunnarsdottir (Island)
Anja Mittag, Kathleen ”Paula” Radtke och Katrin Schmidt (Tyskland)
Ali Riley (Nya Zeeland)
Manon Melis (Holland)
Yoreli Rincon (Colombia)
* Piteå IF 6
June Pedersen (Norge)
Faith Ikidi och Francisca Ordega (Nigeria)
Hallbera Gisladottir (Island)
Anna Westerlund (Finland)
Lydia Williams (Australien)
* Sunnanå SK 4
Perpetua Nkwocha och Helen Ukaonu (Nigeria)
Carys Hawkins (Wales/Australien)
Annika Kukkonen (Finland)
* Tyresö FF 7
Marta Viera da Silva och Elaine Moura (Brasilien)
Meghan Klingenberg och Christen Press (USA)
Line Röddik Hansen (Danmark)
Veronica Boquete (Spanien)
Kirsten van de Ven (Holland)
* Umeå IK 4
Ogonna Chukwudi och Rita Chikwelu (Nigeria)
Tuija Hyyrynen (Finland)
Katrin Jonsdottir (Island)
* Vittsjö GIK 6
Loes Geurts och Mandy van den Berg (Holland)
Kirsty Yallop (Nya Zeeland)
Kendall Fletcher (USA)
Ifeoma Dieke och Jane Ross (Skottland)
* KIF Örebro 5 (ev 7)
Susanna Lehtinen och Sanna Talonen (Finland)
Sarah Michael (Nigeria)
Stephanie Labbé och Marie-Eve Nault (Kanada)
ev Irena Martinkova och Lucie Martinkova (Tjeckien)
De 63 spelarna är fördelade på följande länder:
1) Finland 10
2) USA 7
Nigeria 7
3) Island 6
4) Danmark 5
Holland 5
6) Skottland 3
Tyskland 3
8) Kanada 2
Australien 2*
Brasilien 2
England 2
Norge 2
Nya Zeeland 2
14) Spanien 1
Schweiz 1
Colombia 1
Bosnien-Hercegovina 1
Wales 1*
Eventuellt tillkommer alltså Tjeckien 2 samt Serbien 1.
* Karys Hawkins räknas här som walesare, eftersom hon valt att spela i Wales landslag.
Tillägg 4 april: Sedan inlägget skrevs har de båda tjeckiskorna skrivit på för Örebro, och dessutom har Sunnanå gjort klart med schweiziska Sandra Betschart, Kristianstad med belgiska Lorca van de Putte samt Tyresö med spanska Jennifer Hermoso. Därmed är vi alltså nu uppe i 68 utländska spelare.
Tillägg 12 april: Det visade sig att jag även oförklarligt nog missat Kristianstads isländska Gudny Björk Odinsdottir. Därmed är det 69 utländska spelare i damallsvenskan i år.
Charlotte Rohlin och Josefine Öqvist är tillbaka i landslagstruppen. Det var de stora nyheterna från Pia Sundhage vid dagens presskonferens i Växjö.
De små nyheterna var att Annica Svensson och Susanne Moberg inte längre är med i truppen.
Efter att förbundet under en period varit föredömligt bra på att sända sina presskonferenser så kändes det ovant att få sitta och vänta in ett pressmeddelande på svenskfotboll.se.
När det väl kom blev jag nöjd med de nya spelarna, men missnöjd med vilka som valts bort. För både Svensson och Moberg har egenskaper som saknas i aktuell trupp.
Svensson är en ytterback med klart större defensiv skicklighet än uttagna alternativen Lina Nilsson och Jessica Samuelsson.
Och Moberg är en av få offensiva spelare i truppen som man kan slå inlägg mot. Ingen av de andra spelarna på mittfälts- eller forwardsposition är speciellt bra på att nicka.
Dagens uttagning innebär nog också att Therese Sjögran kan glömma EM. Veteranen måste göra en makalöst stark vår i damallsvenskan för att bli landslagsaktuell igen.
Ser man på den nu uttagna truppen så reagerar jag lite över att den består av bara sex backar, medan det är hela fem forwards. Hade Sundhage valt ett gäng olika spelartyper som forwards hade jag förstått bredden. Men nu är det fyra utpräglade djupledslöpare, samt Kosovare Asllani.
Thomas Dennerby
Under Algarve cup funderade jag lite på vad Sundhage egentligen har förändrat jämfört med det lag som Thomas Dennerby lämnade efter sig. Och även om det är ganska många nya bänkspelare, så kom jag fram till att det trots allt är väldigt lite som är nytt.
I startelvan handlar det i princip om exakt samma spelare nu, som det var i VM 2011 och OS 2012.
Sundhages startelva ser ju ut så här i nuläget:
Målvakt: Kristin Hammarström.
Ytterbackar: Lina Nilsson och Sara Thunebro.
Mittbackar: Emma Berglund och Nilla Fischer. Här är dörren öppen för Rohlin.
Yttermittfältare: Antonia Göransson och Marie Hammarström.
Innermittfältare: Lisa Dahlkvist och Caroline Seger.
Forwards: Lotta Schelin och Kosovare Asllani.
Tittar man sedan på hur Dennerby fördelade speltiden under OS 2012 såg det ut så här:
Målvakt:
Hedvig Lindahl 360 minuter
Backar:
Linda Sembrant 360
Emma Berglund 360
Sara Thunebro 360
Lina Nilsson 192
Annica Svensson 172
Mittfältare:
Caroline Seger 360
Marie Hammarström 334
Sofia Jakobsson 316
Lisa Dahlkvist 304
Nilla Fischer 203
Kosovare Asllani 139
Johanna Almgren 120
Antonia Göransson 29
Forwards:
Lotta Schelin 343
Madelaine Edlund 8
Dennerbys ställde alltså oftast upp med följande elva: Lindahl – Nilsson, Berglund, Sembrant, Thunebro – Jakobsson, Fischer, Seger, Dahlkvist, Hammarström – Schelin. Första avbytare var Svensson och Asllani. Av de 13 har Lindahl och Sembrant försvunnit på grund av skador.
Pia Sundhage
Slutsatsen är att Pia Sundhages sportsliga förändringar av landslaget handlar om:
1) Byte av spelsystem från 4-5-1 till 4-4-2. Fast det är inte ett dugg kontroversiellt. Dennerby spelade också oftast 4-4-2, och han var efter OS inne på en återgång.
2) Omskolningen av Nilla Fischer. Det är väl egentligen den stora, överraskande förändringen. Inte minst då vi redan innan hade väldigt många dugliga spelare på just mittbackspositionen.
Personligen hade jag hellre sett att Sundhage hade skolat om ett par yttermittfältare till ytterbackar. Utan att ha örnkoll på Emmelie Konradsson så är min spontana känsla att hon skulle bli en utmärkt högerback. Även Hanna Folkesson känns som en tänkbar ytterback.
3) Inmatchningen av Antonia Göransson. Potsdammittfältaren har tagit sig in i laget på Jakobssons bekostnad. Inte heller det här är speciellt oväntat.
Det är mer frukten av att Göransson tagit steg i positiv riktning samtidigt som Jakobsson haft en strulig vinter.
Dennerby gjorde ju också försök med att ge Göransson chansen på kanten. Men då tyckte varken han eller jag att hon var redo.
4) Rivstart i matcherna med ett högt, aggressivt försvarsspel.
Sundhage har sagt att laget skall starta matcherna med högsta intensitet, för att få ett tidigt övertag.
Det är att sätta ord på hur det såg ut under Dennerbys tid. För titta på hur det har sett ut i VM 2011 och OS 2012, och inse att Sverige har gjort huvuddelen av sina mål under den första halvan av de första halvlekarna.
Så sportsligt ser jag inte att Sundhage har bidragit med så mycket till vårt landslag. Och det var kanske inte heller att vänta att hon skulle vända upp-och-ner på allt med tanke på hur kort tid det var till EM när hon tog över.
Det innebär dock inte att jag är negativ till Sundhages tid vid rodret. Inte alls. Hon har nämligen varit oerhört viktig på andra plan.
Som jag ser det är Sundhages stora bidrag till landslaget en ny attityd – och framför allt väldigt mycket större uppmärksamhet.
Sundhage syns i alla möjliga sammanhang, och har blivit det affischnamn inför EM som vi skrikit efter. Det är förstås lysande, även om det hade varit ännu bättre om någon av spelarna hade profilerats i samma utsträckning.
Jag såg någon säga att Sundhage gör lite som Real Madrids omstridde tränare Jose Mourinho – alltså att hon sätter sig själv i fokus på ett sätt som tar bort en del press från spelarna. Så tror jag kanske inte att hon tänker, men visst är det en kittlande jämförelse?
I morgon klockan 11.00 håller Pia Sundhage presskonferens i Växjö. På dagordningen står att presentera truppen till landskampen mot Island den 6 april.
I samband med Algarve cup meddelade Sundhage att hon tänkte byta ut två av spelarna från den truppen. Jag skulle tippa att de som får kliva av är Malin Levenstad och Olivia Schough. Men jag är långt ifrån säker. Det skulle lika väl kunna vara någon ur kvartetten Annica Svensson, Carina Holmberg, Hanna Folkesson och möjligen Susanne Moberg. Övriga 17 spelare upplever jag som ganska säkra på sina platser i truppen.
Vilka kan då tänkas tillkomma? I den återuppväckta bloggen damallsvenskan 2012 lanseras Charlotte Rohlin och Therese Sjögran som de två nygamla namnen i truppen. Det låter väl inte orimligt då Sundhage signalerat att hon inte är helt övertygad om en mittbacksplats samt om en av kantspelarna.
Personligen hade jag gärna sett att Sundhage plockat in några yngre spelare som Lina Hurtig och Elin Rubensson. Eller att Josefine Öqvist får chansen att visa upp sig. Som jag ser det är det rimligt att bygga en mästerskapstrupp på följande sätt:
* Grunda med de 17 bästa spelarna – fördelat på två målvakter och 15 utespelare.
* Krydda med tre jokrar – alltså spelare med specialegenskaper som kan förändra matchbilder. Det skulle kunna vara en nickspecialist, en dribbler eller en grym distansskytt.
* Till sist tar man med tre yngre talanger för att se och lära. För ett EM består av maximalt sex matcher. Sannolikt använder man inte fler än max 16–18 spelare under de matcherna. Det innebär att spelare 21–23 egentligen bara är åskådare på första parkett. På sikt har man större nytta av att ha tre talanger i de positionerna.
I Frankrike blev Kosovare Asllani målskytt i dag när PSG vann med 4–0 borta mot Rodez. Lotta Schelin vilades däremot när Lyon vann med 5–0 hemma mot St Etienne.
Båda de franska lagen i Champions League vann för övrigt med 5–0 i helgen. För Juvisy besegrade nämligen Toulouse med 5–0 på bortaplan i går, efter bland annat två mål av Amelie Coquet.
På onsdag tar Lyon emot Malmö, och Juvisy tar emot Göteborg i första kvartsfinalmötena. Sett till helgens matcher kommer de franska lagen att vara storfavoriter. Lyon är ju favoriter vilket lag de än möter.
Det är inte Juvisy. Men jag var ju en av de cirka 50 personer som var på Valhalla i går och tittade på Göteborgs genrep, 2–1-förlusten mot norska mästarinnorna LSK Kvinner – alltså Lilleströms damlag.
Mari Karoline Knudsen har just gjort 2–0 till LSK.
För att vara rak på sak – det Göteborg som spelade i går vinner ingen kvartsfinal i Champions League. Jag är till och med tveksam om de ens är ett lag för damallsvenskans övre hälft om de inte kan väldigt mycket bättre.
När jag skriver det här bortser jag från resultatet. Man kan ju förlora, och ändå ha gjort en bra spelmässig insats. Men Göteborg spelade uselt i går. Det var lamt, statiskt och fantasilöst.
Jag ser i GP i dag att Torbjörn Nilsson skyller på landslaget, och Algarve cup.
”Jag tror inte att något herrlag, klubblag, skulle acceptera att deras spelare är borta tio dagar så nära Champions League. Algarve cup ligger så fel.”
Jag höll på att skriva att det ju dock är samma för alla lag i Champions League. Så är det dock inte riktigt. Frankrike spelade ju två träningsmatcher i stället för att vara med i Algarve eller Cypern, och Juvisy har inte så hemskt många franska landslagsspelare. Så visst har fransyskorna haft bättre förutsättningar. Det är ett faktum.
Samtidigt ogillar jag att både Malmö och Göteborg gnäller på hur landslagen stör klubbarnas uppladdning. Det känns som att de mentalt håller på att bygga upp bortförklaringar för eventuellt respass.
Tillbaka till Göteborgs insats i går. När jag kom till Valhalla var jag extra nyfiken på hur Göteborg skulle skapa målchanser nu när Christen Press inte är kvar. Den frågan tog jag med mig hem.
GFC startade med ett slags 4-5-1, där Yael Averbuch var ett slags halvforward bakom Jessica Landström. I den första halvleken hade göteborgskorna överlägset störst bollinnehav. Men de verkade inte vara intresserade av att spela in bollen i straffområdet. För det var bara sidledsfotboll. LSK var väl samlat i defensiven, och norskorna behövde sällan anstränga sig för att hålla tätt.
Inte ens när GFC fick frisparkar på offensiv planhalva valde de att lyfta in folk i LSK:s straffområde. Nej, då slog man bollen kort, och så var sidledstrillandet i gång igen.
Sanningen att säga så spelade inte LSK till sig så många målchanser heller. Men norskorna var sylvassa på fasta situationer – framför allt hörnor. Före paus hade man två ribbskott efter hörnor. Och efter paus gjordes båda målen just i samband med hörnor.
Lene Mykjåland sätter fart.
LSK var för övrigt en trevlig bekantskap. De spelade inte alls norskt – alltså långa bollar från backlinjen mot starka forwards. Nej, LSK vårdade bollen, och spelade sig fram längs marken.
Och så fort de fick chansen spelade de sig snabbt framåt i djupled. Och man fyllde på med folk, som kom i rejäla löpningar. Jag är inte alls överraskad över att vann toppserien efter att bara ha tappat tio poäng i fjol.
Efter paus tänkte jag att Göteborg kanske hade åtgärdat det svaga anfallsspelet. Så blev inte. Tvärtom fick LSK till ännu fler snabba attacker. Och när Mari Karoline Knudsen stötte in 0–2 tyckte jag att det var helt i sin ordning. LSK var bättre.
På slutet lyfte sig dock Göteborg något. Landström hade ett friläge vid 0–1, och när inhoppande Olivia Schough kom fri just efter 0–2, hamnade bollen hos Averbuch, som kunde reducera. Efter ytterligare ett par byten valde tränare Nilsson att köra med ett tremannaanfall. På egen hand skapade man dock inte mer än lägen till att få in kvitteringen.
Olivia Schough gratulerar Yael Averbuch
Däremot fick man hjälp av LSK:s målvakt Tinja-Riikka Korpela som gav inhoppande debutanten Jodie Taylor öppet mål i slutminuterna. Taylors lobbskott smet dock utanför det övergivna målet.
En av få spelare i GFC som jag ger överbetyg är mittfältaren Anna Ahlstrand, som kändes stabil. Även vänsterbacken Camille Levin visade inställning.
Däremot kändes ingen av Göteborgs svenska landslagsspelare speciellt landslagsmässig den här lördagen.
LSK:s 1–0-skott, som lyftes in av inhopparen Madeleine Giske, var för övrigt ett mål av det slaget som gör att jag vill ha mindre mål inom damfotbollen. Den lösa, och höga bollen gick in mest för att den var hög. Det såg taffligt ut, sannolikt mycket eftersom det är en typ av mål som man i princip aldrig ser på elitnivå i herrfotbollen.
Madeleine Giske (utanför bilden) lyfter in 0–1 över Kristin Hammarström.
Jag hoppas och tror, för Göteborgs skull, att man presterar väldigt mycket bättre på onsdag. För efter gårdagens match kändes det som fördel Juvisy med 90–10.
Jag hade alltså med mig kameran till Valhalla. Fler bilder kommer att läggas upp inom en inte allt för lång framtid. Jag återkommer också med bilder från, samt en analys av mötet mellan Jitex och Mallbacken. Men jag kan redan nu meddela att jag blev väldigt förtjust i Mallbackens 19-åriga innermittfältare Julia Karlenäs – en klasspelare. Och att vardera lag har en 18-årig Mimmi som lär bli svårstoppad i årets damallsvenska.
Julia Karlenäs
Det här är en cliffhanger, eller kanske att man skall kalla inlägget för en aptitretare. Jag har nämligen gjort en utflykt till Göteborg och tittat på två matcher i dag.
Det handlade förstås först om Göteborg FC–LSK Kvinner 1–2 (0–0).
GFC:s reduceringsmål gjordes av Yael Averbuch. LSK:s 0–1-mål lyfte inhopparen Madeleine Giske in efter hörna. 0–2 gjordes också efter hörna. Målskytt var planens gigant, norska landslagsspelaren Mari Karoline Knudsen.
Den matchen spelades på Valhalla IP klockan 12.00. Sedan fortsatte jag till Krokslättsvallen, där Jitex–Mallbacken startade klockan 14.00. Då jag aldrig hade varit där förr, och körde lite fel – så missade jag de 25 första minuterna. När jag anlände stod det 1–1 efter mål av Fridolina Rolfö och Maija Saari. Den ställningen höll sig till pausvilan.
Till slut vann dock gästande Mallbacken med 3–2 efter att Mimmi Larsson gjort 1–2, Mimmi Löfwenius kvitterat och Malin Ahlberg avgjort på ett långskott.
Så mycket mer än det här orkar jag inte skriva just nu. Så bilder och mer ingående analyser från de båda matcherna får jag dock återkomma med. Så håll utkik.
Linnea Liljegärd blir tredje svenska spelaren i storsatsande Avaldsnes i norska toppserien. Hon twittrade tidigare i kväll:
”Ny klubb klar! Avaldsnes IL.. Flytt på måndag, längtar!
#tippeligan#utmaningar”
Sedan fick hon korrigera sig. Det heter ju toppserien…
Liljegärds flytt innebär ju att antalet svenska spelare med utländsk klubbadress ökar ytterligare.
Det skulle man kunna se som båda positivt och negativt. Ännu så länge tycker jag att det är en ganska rimligt storlek på spelarflykten. Jag har således inga problem att se det från den positiva sidan, alltså som att det innebär att svenska spelare får viktig erfarenhet av spel i främmande miljöer, mot nya typer av motstånd.
Flera av de som håller till utomlands har ju dessutom lämnat damallsvenskan eftersom de haft svårt att platsa i vår högsta serie. För Liljegärds del handlar det om att få ny fart på en karriär som gått i stå.
Här är en lista över svenska spelare i högstaligorna i andra länder:
* Tyskland:
Antonia Göransson, Turbine Potsdam
Sara Thunebro, FFC Frankfurt
* Frankrike:
Lotta Schelin, Olympique Lyonnais
Kosovare Asllani, Paris Saint-Germain
* England:
Sofia Jakobsson, Chelsea
Louise Fors, Liverpool
* Italien:
Stephanie Öhrström, Bardolino Verona
Maria Karlsson, Bardolino Verona
* Norge:
Kristin Carlsson, Vålerenga
Emelie Erlandsson, Vålerenga
Linnea Liljegärd, Avaldsnes
Freja Hellenberg, Avaldsnes
Mia Jalkerud, Avaldsnes
* Danmark:
Emma Unkuri, B93/HIK/Skjold
Malin Bornander, B93/HIK/Skjold
* Finland:
Karolin Pettersson, Åland United
Sanna Svensson, Åland United
Frida Thilén, Åland United
* Göranssons och Thunebros lag skulle ha spelat mot varandra i ett hett, tyskt toppmöte på söndag. Men den kalla vintern fortsätter att ställa till det för Frauen-Bundesliga.
Det tänkbara svenskmötet – ja, sannolikt hade inte Thunebro fått spela – mellan Frankfurt och Potsdam är dock redan uppskjutet.
Frauen-Bundesliga har numera har en riktigt haltande tabell. Bara sju av de 16 matcher som skulle ha spelats i år har kunnat genomföras.
Och nu är redan tre av helgens matcher uppskjutna. Risken finns nog att ytterligare någon kommer att skjutas på framtiden, och innebära att de tyska lagen får en vår med riktigt tajt spelschema.
* Den danska ligan är inte i gång ännu. Men Unkuri kan ändå få göra tävlingsdebut i Danmark under helgen. B1913 spelar nämligen kvartsfinal i cupen, borta mot BSF i morgon.
* I Frankrike spelar Schelins Lyon hemma mot ett mittenlag (Saint Etienne) och Asllanis PSG borta mot ett annat (Rodez). Båda matcherna spelas på söndag, och lär innebära favoritsegrar.
* I Italien spelar samtliga de fem topplagen mot lag från mitten- eller bottenregionen. Det bör innebära att det inte blir några omkastningar i tabellen den här helgen. Svensklaget Bardolino möter tabellåttan Como på bortaplan i morgon.
* I BeNe League A har vi inget svenskintresse. Men det spelas ändå en intressant match där i morgon. Då tar belgiska Standard Liege emot holländska Twente i en ren seriefinal. Liege verkar starkt, och kan ta ett stort steg mot totalseger i nämnd match.
* Så till alla svenska träningsmatcher. Vad jag vet spelar minst sju damallsvenska lag under helgen. Mest intressant är de helallsvenska matcherna Jitex–Mallbacken och Umeå–Sunnanå samt förstås Göteborgs genrep inför Champions League mot de norska mästarinnorna LSK Kvinner. Alla de tre matcherna spelas i morgon.
Heather Mitts
Ytterbacken Heather Mitts var inte uttagen i USA:s trupp till Algarve cup. Natten mot i går meddelade Mitts att karriären är över.
I ett långt och känslosamt inlägg på sin Facebooksida meddelar Mitts sitt besked. Hon skriver bland annat:
”Jag lämnar med ett leende på mina läppar, och med glädje i hjärtat.”
Mitts tackar många i inlägget, bland annat USA:s nye förbundskapten Tom Sermanni. Men frågan är om inte just det faktum att Sermanni nobbade ytterbacken till Algarve cup har varit avgörande för Mitts val att sluta så kort tid innan starten av NWSL. Svar på det kanske kommer den närmaste framtiden.
34-åriga Mitts har tre OS-guld (2004, 2008 och 2012) och ett VM-silver (2011) på meritlistan. Hon missade VM 2007 på grund av en korsbandsskada.
Mitts skulle ha spelat med Boston Breakers i NWSL under säsongen. Nu förlorar således Boston en av sina tre amerikanska landslagsspelare med bara en månad kvar till seriestart. Kvar är Heather O’Reilly och Sydney Leroux.
Jag har ju lovat en mer ingående sammanfattning av Sveriges insats i Algarve cup. Jag funderade lite på hur jag skulle göra den.
Jag fick ett bra förslag av signaturen Denise, som tidigare i dag skrev en lång och väl genomtänkt kommentar kring mitt inlägg Tankar kring ett onödigt baklängesmål.
Denise bad om en längre lista över mer eller mindre landslagsaktuella spelare inför EM. Även om de 23 spelare som varit med i Algarve naturligtvis ligger klart närmast de 23 EM-platserna så kändes det som en bra idé. Inte minst då Pia Sundhage har öppnat för att ta med ett par nya spelare till mötet med Island den 6 april.
Så här sa Sundhage till TT efter gårdagens match:
”Jag funderar på att ta in två spelare utanför den här truppen. Jag vill att man ska vara på tå och inte känna sig för självsäker på en plats i truppen.”
De båda nya spelarna skall dock inte räkna med så mycket speltid, för i samma artikel konstaterar Sundhage också att:
”Vi kommer att ta ut vad vi tror är bästa laget för att börja bygga en startelva. Jag inser att vi måste börja att spela ihop ett lag. Det finns skäl till att vi inte skapar fler målchanser.”
Det här med målchanser är verkligen det stora spelmässiga problemet efter våra fyra matcher i Algarve. Som bekant vill ju Sundhage hellre att matcherna slutar 4–3 än 1–0. Hon vill också ha ett högt och aggressivt försvarsspel.
Det är en svår väg till framgång. För ju högre upp i planen man inleder sitt försvarsarbete, ju mindre utrymme finns för misstag. Om motståndarna får tid på sig har de nämligen väldigt mycket yta att sikta in djupledsbollar på när vår backlinje står högt.
Heter man FC Barcelona (herrfotboll), och vet att man kommer att skapa minst ett tiotal feta målchanser per match är Sundhages upplägg gångbart. Men vi är Sverige, och i Algarve har vi bara lyckats skapa tillräckligt med feta målchanser mot ett ursvagt Island.
I övriga tre matcher skapade vi inte fler än två–tre chanser per halvlek. Och det är för lite.
Kosovare Asllani och Lotta Schelin
Som jag ser det är är frågan om målchanser kopplad till Lotta Schelin. Jag ser att flera andra damfotbollsskribenter tycker att Lyonstjärnan trots allt gjort en stabil och bra insats i Algarve. Jag hade hållit med om hon hetat exempelvis Elin Rubensson eller Olivia Schough.
Men nu är Lotta Schelin inte en talang på väg uppåt. Hon är vår superstjärna. Hon har fått Diamantbollen två år i rad och skall vara damernas svar på Zlatan Ibrahimovic. Schelin skall inte spela andrafiolen bakom Kosovare Asllani – som hon gjort den senaste veckan. Det är hon som måste bära laget, precis som hon gjorde i VM 2011.
Sundhage har ju med rätta konstaterat att man inte vinner några mästerskapstitlar utan stjärnor. Vår förbundskapten måste nog ta sig en rejäl funderare över hur hon skall få Schelin att leva upp till stjärnrollen.
Personligen undrar jag lite över om vårt höga försvarsspel verkligen passar Schelin. Hon är ju som bäst när hon får djupledsbollar in bakom motståndarnas backlinje. Och när vi står högt med laget finns det inte så stor yta att lägga in de där djupledsbollarna på. I stället söker hon sig nu mest ner mot hörnflaggorna för att få yta. Och där skapar man inte några målchanser.
De var mina mer allmänna funderingar kring laget och spelet. Dags för en genomgång av hur jag ser på situationen i lagdel för lagdel.
Malin Levenstad
Av de som varit med i Portugal så kan man något förenklat konstatera att ju fler spelminuter man fått, desto större chans att ingå i EM-truppen. Således är Olivia Schough och Malin Levenstad de två som sitter lösast när Sundhage skall byta ut två spelare till Islandsmatchen. Men inte heller Annica Svensson, Hanna Folkesson eller Carina Holmberg kan känna sig speciellt säkra.
Här är hela genomgången:
Målvakter:
Speltid i Algarve cup:
Kristin Hammarström 360
Sofia Lundgren –
Carola Söberg –
Andra målvakter som Sundhage tagit ut i sina trupper:
Jessica Höglander
Andra målvakter som skulle kunna vara aktuella för EM:
Hedvig Lindahl
Susanne Nilsson
Stephanie Öhrström
Kommentar:
Hammarström har tagit ett järngrepp om platsen i startelvan. Lundgren känns dock inte helt borta ännu. Fast dels måste hon snabbt bli frisk, dels måste hon omgående visa superform, för Hammarström har visat hög klass i Algarve.
Känslan är att Lundgren och Söberg ligger väldigt bra till för att ta de övriga platserna i EM-truppen. Det verkar varken som att Sundhage tänker vänta in Lindahl, eller släppa fram någon av de yngre målvakter som drömmer om att få chansen – som Höglander, Nilsson och Öhrström.
Sara Thunebro mot Alex Morgan
Backar:
Speltid i Algarve cup:
Sara Thunebro 332
Emma Berglund 304
Nilla Fischer 298
Lina Nilsson 234
Jessica Samuelsson 154
Annica Svensson 66
Malin Levenstad 52
Andra backar som Sundhage tagit ut i sina trupper:
Amanda Ilestedt
Sara Larsson
Stina Segerström
Andra backar som skulle kunna vara aktuella för EM:
Charlotte Rohlin
Linda Sembrant
Catrine Johansson
Maja Krantz
Kommentar:
Fördelningen av speltid i Algarve säger allt om hur Sundhages EM-backlinje ser ut i dagsläget: Nilsson, Berglund, Fischer och Thunebro.
För om inte Nilsson hade spelat träningsmatch dagarna innan cupen hade nog avståndet mellan henne och Samuelsson varit ännu större.
Just Samuelsson ser också ut att ligga bra till för en plats i EM-truppen. Det gör nog trots allt även Svensson, då hon är användbar både som ytter- och innerback. Den sista platsen tror jag Sundhage håller öppen för Rohlin. Men här är jag inte alls säker.
Levenstad står närmast utanför truppen, medan Ilestedt sannolikt får vänta på sin mästerskapsdebut. Det största hoppet för de båda Malmömittbackarna är att Sundhage väljer att köra åtta backar i EM-truppen.
Jag tror inte att Sundhage ens funderar på att vänta in Sembrant. Och när det gäller Larsson och Segerström så verkar de ha gjort sitt i landslaget.
Som en parentes konstateras att jag hade matchat backlinjen helt annorlunda om jag fått chansen. Jag hade exempelvis gärna velat se både Johansson och Krantz testas som ytterbackar. Därför är de med på listan. Jag har alltså ingen indikation på att Sundhage är på gång att testa dem.
Caroline Seger
Mittfältare:
Speltid i Algarve cup:
Caroline Seger 270
Antonia Göransson 270
Lisa Dahlkvist 260
Marie Hammarström 207
Johanna Almgren 119
Susanne Moberg 108
Emmelie Konradsson 90
Hanna Folkesson 84
Carina Holmberg 61
Andra mittfältare som Sundhage tagit ut i sina trupper:
Lina Hurtig
Malin Diaz Pettersson
Andra mittfältare som skulle kunna vara aktuella för EM:
Therese Sjögran
Hanna Terry
Petra Larsson
Kommentar:
Även här ser man tydligt på spelminuterna hur Sundhage tänkt sig sitt mittfält i EM. I dagslaget ger inte kvartetten Hammarström, Seger, Dahlkvist och Göransson några höga odds på start mot Danmark.
Det är Hammarström som möjligen sitter lite löst – och trion Almgren, Moberg och Konradsson som är utmanarna om den platsen. För Sundhage har indikerat att hon inte helt har spikat vilka kantspelare hon tänker använda sig av.
Alla de sju nämnda mittfältarna bör ligga bra till för att få ingå i truppen till EM – om inte Sundhage minskar ner antalet mittfältare till åtta, för då riskerar en av dem få maka på sig.
Fast Sundhage kan även välja att bara ta med tre utprägladem centrala mittfältare. För hon har ju Fischer och Hammarström som går att spela i mitten. Men i nuläget ligger både Folkesson och Holmberg bra till för att komma med i truppen.
Däremot känns det varken som att Sundhage tänker satsa på Sjögran – som tycks ha gjort sitt, eller på Diaz Pettersson – som inte känns redo ännu.
Jag hoppas att det finns en plats i truppen för superlöftet Hurtig. Hon är svensk damfotbolls framtid, och skulle lära sig mycket av att bara få ingå i truppen. När jag ändå kastar fram en massa namn så nämner jag Larsson – som ju ingick i EM-truppen för fyra år sedan. Hon verkar vara en karaktärsspelare.
Slutligen Terry. Hon nämndes (utan att namnges) av Sundhage som EM-kandidat tidigare i vinter. Det känns inte aktuellt längre. Fast å andra sidan har Sundhage överraskat i sina val av truppspelare förr.
Forwards:
Speltid i Algarve cup:
Lotta Schelin 296
Kosovare Asllani 233
Sofia Jakobsson 144
Olivia Schough 18
Andra forwards som Sundhage tagit ut i sina trupper:
Elin Rubensson
Jessica Landström
Madelaine Edlund
Julia Spetsmark
Andra forwards som skulle kunna vara aktuella för EM:
Josefine Öqvist
Jenny Hjolman
Kommentar:
Här är det klart att Sundhage kommer att satsa på Schelin/Asllani som forwardspar. Lika klart är att Jakobsson har en plats i truppen. Den fjärde forwardsplatsen står sannolikt mellan Schough, Rubensson och Öqvist. Min gissning är att det till slut blir Öqvist som tar plats i truppen.
Av övriga kandidater är ju Edlund mammaledig och borta från EM, Landström känns helt avskriven, och Spetsmark har inte förekommit alls i diskussionen sedan hon var med på januarilägret.
Hjolman har jag lagt till själv. Hon är ett intressant framtidsnamn. Hon gjorde ”bara” fem mål i fjolårets damallsvenska. Men i år känns det som att hon kan få ett lyft.
Det är många namn på listan. Men som jag ser det har vi ett problem på forwardssidan. Och då menar jag inte att vi har dåliga spelare – för vi har flera högklassiga forwards. Det jag är ute efter är att nästan alla tio forwards här ovan är bäst rättvända – de är snabba och i första hand djupledsgående.
Vi har ingen spelare man kan lyfta upp bollar, eller slå inlägg mot. Det är en jättebrist om vi skulle hamna i underläge i EM.
En blogg om internationell damfotboll 