I dag berättar damfotboll.com historien om varför Marija Banusic inte är med i landslaget. De har dessutom en krönika som är kopplad till ”avslöjandet”.
Jag hinner inte diskutera själva sakfrågan just nu, utan nöjer mig med att säga att när jag såg texterna ovan blev jag väldigt glad. Dels för att jag har ställt mig samma fråga. Dels för att jag även undrat lite hur ”nya damfotboll.com” skall agera, och nu fått ett väldigt positivt svar.
För det är sådana här texter som gör att jag lockas att klicka in på sidan och läsa, texter som är lite ”obekväma” och som väcker känslor. Alltså texter som man antingen håller med om, eller inte. Det gamla damfotboll.com var för snällt, lite för tillrättalagt. Nu har kunniga duon Alva Nilsson och Fredrik Hasselgren valt en ny, lite tuffare kurs. Det är både kul och välkommet.
I dag har vi även fått ta del av ett avslöjande på en lite annan nivå. Det är nämligen Sarina Wiegman som avslöjat värdnationen Nederländernas 23-mannatrupp till EM. Den truppen ser ut så här:
I går spelade just Nederländerna träningslandskamp mot Österrike, och vann med 3–0. Lieke Martens 3–0-mål är riktigt fotbollsgodis. Det kommer 2.42 in i det här klippet:
Klockan har nyss passerat midnatt och jag har just kommit hem från dagens utflykt till Växjö. Där fick jag se Sverige besegra ett svagt Skottland med 1–0.
Jag fick det till 15–1 i hörnor, 10–0 i solklara målchanser och närmare 30–0 i okej lägen. Sverige gjorde alltså en helt ok insats, förutom det där med effektiviteten.
Det var dock inte alla missade chanser jag tänkte på under bilresan hem genom de småländska och västgötska skogarna. Jag funderade kring vänsterbackssoppan.
Det blir otroligt intressant att se hur Pia Sundhage går vidare när det gäller vänsterbacksplatsen. Det känns nämligen som att det kan gå åt många håll här. Väldigt många håll.
Här är några av alternativen:
Jonna Andersson
1) Fortsätta att ge Jonna Andersson förtroendet. Sedan OS i fjol har Andersson startat som vänsterback i alla svenska landskamper utom en, den mot Ryssland i Algarve. Den Mjölbyfostrade Linköpingsspelaren har alltså haft Sundhages fulla förtroende. Så sent som i torsdags sa Sundhage att:
”Vi tänker spela Jonna Andersson där väldigt mycket. Vi tänker pumpa upp henne med självförtroende.”
Som jag ser det har Andersson haft det väldigt tungt på sistone. Mot skotskorna satt jag och tyckte synd om henne, för hennes självförtroende såg verkligen ut att vara kört i botten. Och som grädde på moset fick hon sitt självförtroende uppumpat genom att bli utbytt i halvtid.
Hanna Glas
2) Spela Hanna Glas. Den Sundsvallsbördiga ytterbacken har mest suttit på bänken i Eskilstuna i vår. Men när hon fick chansen i en halvlek mot Skottland gjorde hon succé och låg bakom tre av de allra bästa svenska chanserna. Bland annat hade hon assisten till segermålet.
Glas strålade av lycka när jag pratade med henne efter matchen. Hon tog ju chansen när den bjöds och med ett lugnt och tryggt passningsspel spelade hon troligen till sig en plats i EM-truppen. Kanske tog hon sig ända in i startelvan. Eller?
Pia Sundhage sa att hon var imponerad av Glas som både visat sig vara fysiskt och mentalt stark. På en direkt fråga om vänsterbacksplatsen svarade Sundhage med glasklara:
”Jonna Andersson och Hanna Glas har ju spelat på den positionen. Det kan nog bli bra det där.”
Elin Rubensson
3) Göra som i OS, flytta ner Elin Rubensson. Rubensson drabbades av en liten bristning i början av landslagslägret, och har inte kunnat spela i matcherna. Klart är att hon hade matchas som vänster yttermittfältare mot USA om hon varit frisk. Men hon känns även som en stark kandidat på vänsterbacksplatsen, speciellt som Sundhage vid truppresentationen hintade om att det kunde bli backlinjetjänst igen för Göteborgsspelaren.
Nathalie Björn
4) Satsa på framtidsnamnet Nathalie Björn. Precis som Rubensson lyckades Björn dra på sig en liten bristning under landslagslägret, och var därmed inte tillgänglig för spel i någon av de båda landskamperna.
Men passningsskickliga och bolltrygga Björn går ju före Hanna Glas i Eskilstuna. Kanske är Björn lösningen på vänsterbacksfrågan.
Magdalena Eriksson
5) Åter ge Magdalena Eriksson förtroendet som ytterback. Genom att välja det här alternativet får landslaget på köpet tillgång till Erikssons farliga hörnor.
I dag slog Olivia Schough nio hörnor från höger, varav två blev farliga. Den ena av de farliga hörnorna var dessutom egentligen rätt dåligt slagen, och farligheten mest en slumpens skörd. Jag tycker inte att Schough är tillräckligt bra på att slå hörnorna. Såväl Eriksson, Kosovare Asllani som Elin Rubensson känns som bättre alternativ.
Med det sagt måste jag som en parentes säga att utöver hörnorna tycker jag att Schough gjorde en alldeles utmärkt förstahalvlek mot Skottland. Hon hade bra tajming på både passningar och löpningar. Kul att se. Jag noterade att hon var besviken över att bli utbytt. I dag tycker jag att hade fog för besvikelsen.
Tillbaka till hörnorna. Magdalena Eriksson slog två hörnor från höger – båda blev väldigt farliga. Hennes vänsterfot vill man alltså gärna ha på planen. Och eftersom mittbacksparet Nilla Fischer och Linda Sembrant känns väl samspelt är det nog på vänsterbacksplatsen som det är lättast att få in Eriksson.
Pia Sundhage
Med det sagt är jag inte avundsjuk på Sundhage som måste lösa den här vänsterbackssoppan. Men visst blir det lite spännande att se vem som får chansen mot Mexiko om en knapp månad?
Det får räcka med tankar för nu, det är nämligen hög tid för sömn. Jag återkommer inom kort med fler tankar kring segern mot Skottland.
Som väntat byter inte Pia Sundhage några utespelare i sin startelva till morgondagens träningslandskamp mot Skottland.
Däremot byter hon målvakt. Hedvig Lindahl är alltså tillbaka på Hilda Carlén:s bekostnad. Jag tyckte att Carlén gjorde en stabil och bra insats mot USA, och jag hoppas att man inte tar någon risk med Lindahls fingerskada.
Med det sagt är ju Lindahl given etta och behöver få träna i matchsituationer. Dock är väl känslan att Skottland inte kommer att sätta den svenska målvakten på speciellt många svåra prov. Utan korsbandsskadade superstjärnan Kim Little är ju tyvärr Anna Signeul:s Skottland ett lag som lär få nöja sig med tre matcher i EM.
Anna Signeul och Kim Little
Hade man inte haft svaga Portugal i gruppen skulle jag skrivit att Skottland sannolikt blir poänglöst i Nederländerna. För mot England och Spanien lär skotskorna vara chanslösa. Men mot Portugal bör man ha en hyfsad chans.
Profiler i det skotska laget är ytterforwarden Lisa Evans (klubblös, tillhörde Bayern München senaste säsongen) och före detta Vittsjöforwarden Jane Ross (nu i Manchester City). Andra meriterade spelare är backarna Rachel Corsie (Seattle Reign i NWSL), Ifeoma Dieke (Vittsjö) och Jennifer Beattie (Manchester City) samt Eskilstunas duktiga kantspelare Fiona Brown. På avdelningen framtidsnamn finns Chelseas 18-åriga mittfältare Erin Cuthbert.
Rachel Corsie
För svensk del är den här matchen en chans att få till ett vassare anfallsspel. Jag räknade till fem klara målchanser mot USA. Mot Skottland borde Sverige kunna skapa åtminstone det dubbla, och även göra ett par mål.
Matchen spelas på Myresjöhus Arena i Växjö med start 18.00 – sänds av TV12. Den svenska startelvan blir alltså:
Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Olivia Schough – Fridolina Rolfö och Lotta Schelin.
* När lite mer info framkommit kring historien med Holmalunds matchflytt till följd av en kubbturnering tycker jag ändå att huvudstyrelsen lämnat en okej förklaring.
Jag fick frågan om de tidigare splittringarna mellan klubbens huvudstyrelse och damsektionen. Jag är inte jätteinsatt, men har jag förstått saken rätt ligger grunden i att det i klubbens stadgar säger att man inte skall bedriva elitverksamhet. Det har damerna brutit mot sedan de gick upp i elitettan, och nu skall damerna alltså bilda en egen elitförening till nästa år.
På tisdag tar Sverige emot Skottland i den näst sista träningsmatchen inför EM. Det har således blivit hög tid för den lite större analysen av torsdagens 1–0-förlust mot USA.
Faktum att det tog mig några dagar att komma över chocken över hur svagt USA:s nya lagbygge är. Jag såg aldrig USA live i fjol, men Jessica Samuelsson hävdade att amerikanskorna redan i fjol kändes klart sämre än tidigare.
Min bedömning är att USA i nuläget är ytterligare minst ett snäpp tunnare än de var i OS. Totalt har jag sett USA live åtta gånger de senaste sex åren. Fem gånger mot Sverige, två mot Japan och en mot Australien. Alla de sju första gångerna har det funnits en tyngd i laget, och en kvalitet i allt de amerikanska spelarna gjort, som fått mig att känna som att det handlat om en match mellan två lag från olika divisioner.
Även de gånger jag sett USA förlora har jag upplevt att amerikanskorna underpresterat och motståndarna överträffat sig själva.
I torsdags fanns inte den där känslan av amerikansk kvalitet. Visst vann USA till slut, men den här gången kändes det som att Sverige var på samma nivå. I dag har jag sett USA på tv mot Norge.
Det var en match som på många sätt liknade den i torsdags. USA var det sämre laget i första halvlek, men visade defensiv stabilitet och höll ändå nollan. I paus gjorde man smarta drag som tog udden ur motståndarnas offensiva vapen, och till slut vann man med 1–0.
I torsdags handlade USA:s smarta drag om att man slutade att spela upp via det centrala mittfältet, vilket gjorde att Sverige inte längre fick någon utdelning av sin press. I dag mot Norge var det hemmalaget som förde spelet före paus. Framför allt spelade man hela tiden loss vänsterbacken Elise Thorsnes på hennes kant. Efter paus låste amerikanskorna Thorsnes, och fick därmed kontroll över matchen.
Och precis som mot Sverige kom det amerikanska segermålet just innan 60 minuters speltid.
— U.S. Women's National Soccer Team (@USWNT) June 11, 2017
Min slutsats av de här två matcherna är att USA:s tid som världsdominant sannolikt är över. Även om de saknade viktiga trion Morgan Brian, Tobin Heath och Alex Morgan på den här turnén tror jag inte att amerikanskorna kommer att kännas lika överlägsna framöver. Laget kommer även fortsättningsvis vara heta guld- och medaljkandidater i de stora mästerskapen. Men det kommer inte vara lika självklart med amerikanska medaljer som det var fram till och med 2015.
Innan jag går på min analys av den svenska insatsen två kommentarer om andra lags förbundskaptener. I går hörde jag Englands Mark Sampson stå och skälla på domaren under matchen mot Schweiz. Jag är glad att Pia Sundhage inte uppträder på det sättet.
I dag såg man Jill Ellis göra så här. Inte heller det speciellt snyggt.
— Our Game Magazine (@OurGameMagazine) June 11, 2017
Så till den svenska insatsen mot USA. Jag tycker att Sverige gjorde en helt ok match, under långa perioder var man det bättre laget. Dock har vårt lag vissa avgörande brister när det handlar om att skapa klara målchanser och att göra mål.
På presskonferensen efter matchen pratade Sundhage om att laget skall träna avslut hela vägen fram till EM. Det tycker jag är slöseri med tid.
Det vore mycket bättre om laget i stället lade huvuddelen av träningstiden på hur man skall göra för att komma till avslut. För det är där det svenska laget fallerar. Det är när vi skall in i motståndarnas straffområde som kvaliteten är för dålig.
Trots massor av bra lägen kom vi inte till många avslut inne i USA:s straffområde i torsdags.
Tidigare i dag hörde jag en Gaisspelare säga att hans lag inte brann i boxen. Det uttrycket gäller i högsta grad även för damlandslaget.
Caroline Seger fick en av de allra bästa chanserna i slutet av den första halvleken. Ni ninns väl?
Det är synd att säga att hon brann i boxen. Att hennes vänsterskott blev missriktad kan jag acceptera. Men vad gör Seger i andraläget, när Allie Long står med bollen på egen mållinje?
Seger borde förstås ha rusat in i målområdet med inställningen att trycka in bollen. Istället för att ta duellen gör hon nu en alibilöpning där hon snällt väjer så att Long ostört kan promenera ut ur farligt område. Den svenska stjärnans agerande i andraläget är så mesigt att man häpnar.
Sekvensen säger väl det mesta om varför Caroline Seger gör så få mål. Och kanske även om varför landslaget är så uddlöst. Spelarna brinner inte i boxen.
Måltorkan börjar bli ett akut problem. Och det problemet kommer inte att vara löst ens om det blir 8–0 mot Skottland på tisdag. För att vi skall glömma torkan måste landslaget visa att man kan göra mål mot topplag på världsrankingen.
Det senaste året har Sverige spelat 15 landskamper mot lag som är rankade bland de 20 bästa i världen. I bara en av de matcherna har man lyckats göra fler än ett mål, mot ett reservbetonat Japan i juli i fjol. På de 14 senaste har Sverige bara en seger och målskillnaden 5–15.
Här är listan över matcherna med de senaste först. Siffran framför motståndarlagen är vilken placering på världsrankingen de hade vid aktuellt datum.
2017: 7 1 2 4 2–5 5
2) USA 8/6 0–1
5) Kanada 6/4 0–1
12) Nederländerna 6/3 0–1
13) Kina 3/3 0–0
6) Australien 1/3 1–0
5) England 24/1 0–0
11) Norge 19/1 1–2
2016: 8 1 4 3 6–10 7
11) Norge 24/10 0–0
20) Danmark 20/9 0–2
2) Tyskland 19/8 1–2
8) Brasilien 16/8 0–0 – seger efter straffläggning
1) USA 12/8 1–1 – seger efter straffläggning
12) Kina 10/8 0–0
8) Brasilien 7/8 1–5
7) Japan 21/7 3–0
Faktum är att Pia Sundhage får ta på sig ansvaret för måltorkan. Jag är rätt säker på att den beror på bristen på en klar spelidé. I stället för allt detta testande av olika formeringar av startelvan borde Sundhage ha jobbat in ett genomtänkt arbetssätt.
Det känns ju lite typiskt att fem års testande slutar med att Sundhage tar landslaget till sitt sista mästerskap med ett klassiskt 4-4-2. För så är det. Nu är det 4-4-2 fullt ut som gäller.
Nu kommer vi till en jämförelse med Norge. Martin Sjögren har använt sina månader på jobbet till att jobba in en klar spelidé. Norge var väldigt bra på att vårda bollen i den första halvleken. Då klarade man av att spela till sig chanser i uppställt spel, något Sverige inte klarat de senaste åren. Det var tydligt hur norskorna hela tiden hade en tanke att försöka spela loss sina ytterbackar.
Sveriges brist på en liknande spelidé gör att Sundhage får förlita sig till att hennes startelva är såpass samspelt att spelarna själva hittar sätt att vinna. Här är det förstås en fördel att Sundhage kör så mycket hon bara kan med sin startelva – den blir samspelt.
Samtidigt innebär det här att det är otroligt svårt för nya spelare att slå sig in. Det krävs ju rätt många matcher för att lära sig att interagera med tio andra spelare.
På presskonferensen efter torsdagens match gladdes Sundhage just åt att startelvan såg samspelt ut. Det gjorde jag också, för en samspelt startelva är ju vår stora chans i EM. Presskonferensen var för en gångs skull rätt intressant. Sundhage kommenterade nämligen många av sina spelare:
Jag har sett om matchen och när det gäller spelarkritiken har jag min bild klar. Den är att bland de elva som startade har Sundhage nio spelare som håller EM-klass. Jag hade gärna sett att jag kunde skrivit annorlunda här, men de som utmärker sig i negativ riktning är de båda jag satte frågetecken för inför matchen, alltså Jonna Andersson och Olivia Schough.
Det är många fler spelare än nämnd duon som i perioder slår dåliga passningar, eller gör misstag. Men Andersson och Schough utmärker sig genom att de gör färre saker av god kvalitet än övriga i startelvan.
Andersson gjorde tyvärr inte många bra grejer alls mot USA. Det var tydligt att hon hade svårt att fixa tempot, både offensivt och defensivt. Vid baklängesmålet var det hon som blev bolltittare. Hon klev upp mot Rose Lavelle i förstaläget, men glömde sedan att vrida på huvudet och kolla var hon hade Lavelle i läge två. Det kostade matchen.
Sundhage sa så här om målet, om situationen på vänsterbacksplatsen:
”Där blir vi lite hängande på vår vänsterkant. Vi hade kunnat undvikit det om vi ställt om lite snabbare. Det är surt, men sånt händer. Jag är glad att det inte är EM och Tyskland.”
”Jag är glad över att vi har en vänsterback som är vänsterfotad. Vi har prövat högerfötter där och gjort många spännande saker. Vi tänker spela Jonna Andersson där väldigt mycket. Vi tänker pumpa upp henne med självförtroende. I dag tycker jag att hon är helt okej. Jag tycker inte att man kan stirra sig blind på den enskilda situationen, det finns många andra saker hon gör bra.”
Skönt förstås för Jonna Andersson att hon har Sundhages förtroende. Och mot Skottland är hon enda alternativet. Jag hade gärna sett att Nathalie Björn och Elin Rubensson också hade testats som vänsterbackar. Men nu har båda bristningar som gör att de missar Skottlandsmatchen. Så här sa Sundhage om skadade spelare i EM-truppen:
”Det var något som vi lärde oss från 2015, vi vill inte ha spelare som är halvskadade. Det är en sådan fantastisk skillnad att ha friska spelare som vi hade när vi åkte till OS jämfört med när vi åkte till VM. Det går förstås att göra ett undantag, men vi får se.”
En frisk Rubensson är annars även en het kandidat till att ersätta Schough på mittfältet. Olivia Schough är en spelare som ofta tänker rätt, men som saknar den nödvändiga tajmingen. Hon slår helt enkelt inte passningarna i rätt tid, utan känns lite stressad och hastar ofta iväg bollen lite för tidigt. Och för att kunna skapa målchanser på högsta världsnivå måste passningarna slås med klockren tajming.
Jag tyckte att Schough gjorde en svag insats mot USA. Det tyckte inte Sundhage:
”Olivia Schough tycker jag spelar upp sig. Det är en spelare som kan göra fantastiska insatser. Men hon kan också vara riktigt dålig ibland. Det är för att hon är feg. När hon får ett samspelt gäng runtomkring sig, tycker jag att den insatsen hon gör i dag är mer än godkänd.”
Av inhopparna var det bara Magdalena Eriksson och Stina Blackstenius som kändes riktigt heta. Båda måste ha stärkt sina aktier. Det gjorde nog även Julia Spetsmark. Men tyvärr för henne tycker jag att hennes insats sjönk en del när jag såg om matchen. Undrar om Sundhage gjorde samma kovändning. Jag satt på motsatt sida, hade börjat skriva min krönika samtidigt som jag kikade på matchen och jag uppfattade inte alla de felpass som man såg på tv.
Den spelare jag upplevde som bäst i laget var Jessica Samuelsson. Jag pratade en stund med henne efteråt, inte minst eftersom jag var intresserad av att veta hur hon såg på sin speltid. Hon hade ju bara spelat drygt en halvtimme med LFC den senaste treveckorsperioden.
Samuelsson sa dock att det kändes bra, och att hon gärna ville spela igen mot Skottland. Hon tyckte att det här var en bra stegring av speltiden.
Det är ju i grunden positivt att spelarna är spelsugna, men personligen hade jag ju tyckt att det känts bättre om Samuelsson fått vila efter 60 minuter i USA-matchen.
Jag pratade en del om målchanser med Samuelsson. Jag sa att jag tyckte att Sverige hade varit bra första 30, men när jag tittade ner på mina anteckningar hade jag så långt inte noterat en enda riktig målchans. Bara några halvlägen och ett gäng hörnor. Då svarade hon:
”Men vi ser hörnor som målchanser.”
Och vips fick Sverige ytterligare tio matchchanser… Men visst, landslaget har varit bra på hörnor de senaste åren.
Det var det om landslaget för den här gången.
Slutligen några noteringar om andra landskamper från i dag. Norge–USA 0–1 är nämnd. Andra matcher i dag är Mexiko–Venezuela 3–0. Här är Mexikos tre mål:
Ryssland vann returmötet med Serbien med 2–0 efter mål av Elena Danilova och Marina Fedorova. Och Claudia Neto blev segerskytt när Portugal vann mot Wales med 1–0 i de lagens returmöte. Det är ett riktigt snyggt skott som kommer en minut in i klippet nedan:
Slutligen vann Kanada nyss med 6–0 mot Costa Rica efter bland annat ett tvättäkta hattrick av Janine Beckie i den första halvleken. Ett par av de kanadensiska målen är tyvärr bjudningar från Costa Ricas annars duktiga målvakt Noelia Bermudez, till vardags i spanska Levante. Men 4–0 är en högst sevärd fullträff. Och de två sista målen satte megatalangen Jordyn Huitema, född 2001:
I går vann Holmalunds IF mot Mallbacken med 2–1 i elitettan. Matchen spelades på vackra Mjörnvallen istället för på Holmalunds ordinarie hemmaplan, Brogårdsvallen.
I en artikel i Alingsås Tidning berättar Holmalundsspelaren Ronia Gustafsson om varför man flyttat matchen:
”Herrarna hade bokat Brogårdsvallen för en kubbturnering. Men den ställdes in på grund av för får anmälda lag. ”
Ja, vad säger man?
Klart är att man börjar förstå varför damfotbollen kommer att bryta sig ur Holmalunds IF och skapa en egen förening till nästa år.
I övrigt i elitettan bröts i går Assis 1,75 år och 34 matcher långa svit utan förluster i seriespel. Kungsbacka vann med 3–0 på Billerud Kornäs Arena och såg till att spetsa till striden kring det damallsvenska strecket rejält.
Det är rätt många EM-lag som är igång och spelar träningsmatcher i dagarna. I kväll har jag kikat på Schweiz–England 0–4.
Jag hade hyfsat stora förväntningar på det som på förhand kändes som ett möte mellan två medaljkandidater i EM. Båda lagen bör ju nämligen ha goda chanser att ta sig vidare från gruppspelet, och är faktiskt tänkbara motståndare i en kvartsfinal.
I gruppspelet ställs Schweiz mot Frankrike, Österrike och Island medan England möter Spanien, Skottland och Portugal. Det är inte osannolikt att Schweiz blir tvåa i sin grupp, medan England vinner sin – vilket skulle innebära att lagen stöter samman i kvartsfinalen.
Förväntningarna visade sig dock vara överdrivna. För det här var en riktigt dålig match. Framför allt berodde den dåliga spelkvaliteten på att hemmalaget Schweiz var en jättebesvikelse.
Jag är inte helt säker på skadesituationen i den schweiziska truppen, men vet att Ramona Bachmann vilade på grund av en liten känning. Förbundskapten Martina Voss-Tecklenburg valde att ställa upp med en startelva där även Vanessa Bernauer, Vanessa Bürki, Caroline Abbé, Lara Dickenmann, Martina Moser, Cinzia Zehnder och Fabienne Humm saknades.
Jag vet inte om Voss-Tecklenburg ville testa bredden på sin trupp, eller möjligen ge nya spelare chansen att slå sig in i EM-truppen. Hennes spelare hade hur som helst svårt att slå två passningar i rad till rätt adress, och Schweiz såg verkligen inte ut som något kommande slutspelslag i EM.
England behöver inte testa vilka som skall med till EM, förbundskapten Mark Sampson tog ju ut den engelska truppen redan innan vårens ligaspel drog i gång. I dag tyckte jag inte att England spelade speciellt bra, men det behövde de å andra sidan inte. För de hade 4–0 i mål och 3–0 i ramträffar redan efter 63 minuter.
Då gjorde Sampson fem byten på en gång, samtidigt som Schweiz började byta in några av de ovan nämnda spelarna. Den sista halvtimman blev mållös, men det var varken speciellt kul eller välspelat.
Jordan Nobbs gjorde Englands första mål och spelade fram till de två sista. Nobbs fullträff ser du här:
England lär göra upp med Spanien om segern i grupp D. Båda känns faktiskt som rejäla utmanare om guldet. Men det lag som kommer tvåa får en tuff väg mot finalen, för det ställs sannolikt mot Frankrike redan i kvartsfinal.
Spanien har också spelat landskamp i dag. De mötte Brasilien, ledde med 1–0, men tappade till 1–2 på slutet. Jag har ingen koll på hur spanjorskorna bytte, men här är målen från matchen.
Första det spanska ledningsmålet som Vicky Losada rullade in från straffpunkten i mitten av den första halvleken:
— Womens Soccer United (@WomensSoccerUtd) June 10, 2017
Spanien öppnar EM med möte med grannlandet Portugal. Sannolikt har portugisiskorna EM:s svagaste lag. Den uppfattningen förstärktes när laget föll hemma mot Wales med 2–1 i torsdags.
Det walesiska 1–0-målet av Hayley Ladd är värt att även se ur en annan vinkel…
We're back underway in Portugal… But first, 👀 at this goal from @HayleyLadd!
Portugals mål gjordes av Linköpings Claudia Neto, från höjdpunkterna ovan kan man konstatera att hon är otroligt viktig för sitt landslag. Hon är ju inblandad i alla portugisiska anfall. Neto och övriga portugisiskor får chans till revansch i morgon, då lagen möts igen. Då är det även returmöte mellan Ryssland och Serbien. I torsdags vann ryskorna med 5–2 efter att Serbien haft ledningen med 2–0.
Den sista matchen med EM-intresse som spelades i torsdags var Irland–Island 0–0. Därifrån har jag inte sett några bilder.
Även i går spelades det några landskamper. Den mest intressanta var Nederländerna–Japan 0–1. Där bjöd Kumi Yokoyama på ett fantastiskt segermål:
Sverige–Skottland spelas på tisdag. Då har vi även intressanta matcher som Belgien–Japan, Nederländerna–Österrike och Island–Brasilien. Redan i morgon spelar Norge–USA. I morgon spelar även Kanada och Costa Rica returmöte. De spelade även natten mot i går. Då vann Kanada med 3–1. Ett klipp med lite annorlunda kameravinklar från den matchen finns här:
Vid slutsignalen av Sverige–USA 0–1 hade jag känslan av ”jaha – vad skall jag skriva om det här?”
Jag har lyckats sätta ihop en krönika om matchen, men jaha-känslan finns kvar. För det blev en landskamp där jag tycker att de tydliga svaren lyste med sin frånvaro. Mer om det i kommande inlägg.
Den första halvleken var i stora drag bra från det svenska laget, sannolikt årets bästa halvlek. Den andra kändes länge väldigt avslagen. Fast de sista fem minuterna fick Sverige till en liten anstormning och borde ha fått med sig minst ett oavgjort resultat. Det är 10–6 i avslut och 10–3 i hörnor signaler om.
Och USA, oj vad svagt det nya USA ser ut att vara. Framtiden känns långt ifrån ljus för amerikansk damfotboll. Jag var förbluffad över hur dåligt det amerikanska laget och spelet var.
Innan jag packar ihop här på Gamla Ullevi så blir det lite kort spelarkritik. Många gjorde stabila insatser, inte minst i startelvan. Mina överbetyg går till Jessica Samuelsson, Lisa Dahlkvist och Caroline Seger. Dessutom håller jag med Pia Sundhage om att Julia Spetsmark var pigg och visade att hon vill ha mer speltid. Däremot tyckte jag synd om Mimmi Larsson, som var tydligt övertaggad och kom helt fel in i matchen. Tråkigt för Larsson, som ju gjort en kanonvår.
Slutligen konstateras att Elin Rubensson skulle ha ingått i startelvan. Dock drog Göteborgsmittfältaren på sig en lättare bristning i framsida lår på gårdagens träning, vilket gjorde att hon tvingades stå över kvällens match. Jag pratade lite med henne på läktaren, och hon uteslöt inte spel på tisdag. Hon sa:
”Vi tar det dag för dag”
Men spontant vore det väl vansinnigt att riskera något på tisdag. Det är väl bättre att Rubensson vilar även från den matchen och ser till att vara frisk till själva EM-slutspelet.
Sent i går kväll kom jag med lite snabba tankar kring kvällens träningslandskamp mot USA. Jag tror att Pia Sundhage känner sig rätt säker på nio av elva startspelare till EM-premiären mot Tyskland.
Det är de två positioner som jag nämnde i förra inlägget som är osäkra, alltså vänsterbacken samt den sista mittfältspositionen. När det gäller defensiven kommer inte Sundhage få något bättre test inför EM än kvällens match. Det blir därför som sagt extra spännande att se hur Jonna Andersson klarar sig.
Jonna Andersson
Men det finns naturligtvis många fler intressanta frågor kring laget. När vi gick in i årets landslagssäsong ville Sundhage ha lite längre anfall. Nu har hon lämnat den idén och satsar på stabilt försvarsspel och korta anfall.
Jag tycker att hon irrar fram och tillbaka mellan olika spelidéer lite väl mycket, men i grunden känns just stabilt försvarsspel och snabba, korta anfall som det spelsätt som bäst passar vårt landslag.
Som jag ser det har vi nämligen både för dålig bolltrygghet och kreativitet i backlinje och på mittfält för att kunna spela med långa anfall. Däremot har vi aggressivitet och snabbhet för att spela ett bra kontringsspel.
Nycklarna i kontringsspelet blir Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö, våra två mest kreativa spelare. Kan de hitta ett gott samarbete tror jag att det kan bli en rolig svenskt sommar i Nederländerna.
Men hittills i år har vårt landslag inte visat speciellt mycket. Det pratas EM-guld nu i förhandssnacket. Fast faktum är ju att det just nu inte finns speciellt mycket som talar för svenskt guld.
Under det här kalenderåret har vi följande facit:
Segrar mot: Australien och Ryssland.
Kryss mot: England B och Kina.
Förluster mot: Norge, Nederländerna och Kanada.
Det är inte direkt något facit som indikerar att Sundhages lag skall höja EM-bucklan i början av augusti. Det som talar för Sverige är att vårt lag brukar vara väldigt svårslaget i stora mästerskap, och att Sundhages lag brukar vara som bäst i utslagningsmatcher.
Sundhages Sverige brukar även vara väldigt stabilt mot USA. På fyra försök har vi en seger och tre kryss på 90 minuter, eller två segrar och två kryss om man räknar in förlängning och straffläggning.
Mot USA får vi alltså ett bra test på hur försvarsspelet fungerar. Det blir intressant att se hur högt det svenska laget trycker upp backlinjen. USA har ju väldigt mycket snabbhet i sin trupp, vilket blir en utmaning för våra spelskickliga, men lite långsamma mittbackar.
Hilda Carlén
Det blir även väldigt spännande att se hur Hilda Carlén klarar sig mot riktigt vasst motstånd. Jag har tidigare varit kritisk till Carlén som landslagsmålvakt, eftersom jag tycker att hon är för svag i luftrummet. I årets damallsvenska tycker jag dock att Piteås målvakt känts väldigt stabil. Hoppas den känslan kvarstår även sent i kväll.
I övrigt i matchen hoppas jag att Sundhage maximalt ger Jessica Samuelsson och Fridolina Rolfö 60 minuter. Båda har ju nyligen haft skador, och det vore väldigt illa för laget om de gick sönder igen. Med tanke på att det dessutom är ny match på tisdag och ny forskning säger att skaderisken för elitspelare ökar om de har mindre än sex dagar mellan matcher gäller det för Sundhage att tänka till i sin matchning.
När det gäller USA håller förbundskapten Jill Ellis på att bygga nytt inför VM 2019. Hennes 20 spelare stora trupp minskade till 19 när Jaelene Hinkle lämnade återbud med kort varsel. Det har spekulerats vilt i varför. Är ni nyfikna gick bloggen Hattrick igenom frågan i går.
Bland de 19 finns förstås flera etablerade och meriterade namn, men också flera nya. Ett nytt fast ändå inte är Julie Ertz. Det handlar nämligen om Julie Johnston som gift sig och bytt efternamn.
Här är en gissning på hur USA:s startelva i kväll kommer att se ut: Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Casey Short, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Rose Lavelle, Samantha Mewis, Allie Long, Mallory Pugh – Carli Lloyd och Crystal Dunn.
Övriga spelare i den amerikanska truppen är: Abby Smith (mv), Julie Ertz, Abby Dahlkemper, Lindsey Horan, Megan Rapinoe, Sydney Leroux Dwyer, Lynn Williams och Christen Press.
En ny spelare att kolla in extra noga är tekniska Rose Lavelle, hon är en lirare som jag verkligen fastnat för när jag sett henne på tv. Jag hoppas verkligen få chansen att studera henne live i kväll.
Nu på förmiddagen fick jag frågan på Twitter hur jag ser på dagens landskamper. Jag satte snabbt ihop följande bedömningar:
Slutligen är det nu klart var Sveriges genrep spelas och vilka som står för motståndet. Som jag skrev i förrgår var det klart att det skulle bli en hemmamatch, och att den skulle gå på Västkusten.
Nu meddelar förbundet att genrepet spelas den 8 juli 18.15 i Falkenberg mot Mexiko. Det var ett intressant val av motstånd. Tycker man kanske att Mexiko liknar Italien i spelstilen?
Tidigare i dag presenterade Pia Sundhage den elva som möter USA klockan 19.30 på torsdagskvällen på Gamla Ullevi (sänds av TV12). Det blev till tio elftedelar den elva hon använde på tisdagens träning.
Den enda skillnaden blev att Elin Rubensson fick ge plats åt Olivia Schough på vänstermittfältet. Med tanke på hur Sundhage brukar ranka sina spelare är det inte speciellt överraskande, Schough står ju oerhört högt i kurs hos vår förbundskapten.
Personligen känner jag att det är vänsterkanten med Jonna Andersson och Schough som skall upp till bevis i morgon. För Andersson blir det kanske karriärens tuffaste utmaning. Jo, jag vet att hon ställts mot Marta tidigare. Men det här är absolut på samma nivå, och på spel står en plats i EM-startelvan. USA är ett av världens bästa lag, och de brukar alltid ha snabba kantspelare.
Den svenska elvan ser ut så här i sin helhet: Hilda Carlén – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Andersson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Schough – Fridolina Rolfö och Lotta Schelin.
I övrigt kan konstateras att det inte var någon fara med Pauline Hammarlund. Flamingolindningen gjorde susen, och hon var med och tränade redan i dag.
Det som kanske har givit flest rubriker kring landslaget i veckan är Caroline Seger:s uttalanden om att hon inte fick spela för Lyon i Champions Leaguefinalen. Det har kallats sågning av tränaren. Och Pia Sundhage försökte mildra uttalandena.
Men personligen tycker jag att både Seger och Lyons avgående tränare Gérard Prêcheur har gjort rätt. Seger har full rätt i att vilja spela, och som ersättare skall hon förstås vara frustrerad över att sitta på bänken.
Samtidigt tycker jag att Prêcheur gjorde rätt i att inte byta in svenskan. Om Lyon hade tagit ledningen kunde det ha varit ett bra drag att sätta in Seger, som ju är bra på att hålla i bollen och spela bort tid. Men när laget behövde göra mål hade tränaren mer konstruktiva mittfältare att tillgå, vilket gjorde att det kändes korrekt att Seger blev kvar på bänken hela Champions Leaguefinalen.
Apropå landslaget har det nu fått en egen sida på Svenska Fans. Den hittar ni här.
USA har kommit till Sverige med en trupp som innehåller rätt många nya spelare. En av de mer etablerade är Lindsey Horan, hon gjorde ett kanonmål i NWSL i den senaste helgen:
— National Women’s Soccer League (@NWSL) June 3, 2017
* Jag har inte skrivit något om helgens matcher i damallsvenskan. Där lyckades Linköping och Rosengård ta trepoängare utan att imponera. Eftersnacket till det senare lagets match handlade om en utebliven straff för Kristianstad.
Det är omöjligt att se på tv-bilderna var bollen tar, men det är ju intressant att KDFF tydligen inte har fått en enda straff på 3,5 år.
Apropå Rosengård var det intressant att se att Amanda Ilestedt lämnar för Turbine Potsdam. Jag gissar att det är en övergång som både Ilestedt och Rosengård kan ha nytta av. Ilestedt får lära sig ett nytt spelsätt, vilket skulle kunna ge ett lyft. Och Rosengård får chansen att spela in en ny, lite mer bolltrygg mittback.
Det som slog mig mest i Champions Leaguefinalen var hur Frankrike hela tiden får fram spelskickliga och snabba mittbackar. Våra svenska mittbackar är oftast antingen snabba eller spelskickliga. Men i Frankrike finns nu Wendie Renard, Laura Georges, Griedge Mbock Bathy och nu även Grace Geyoro som både är snabba och har ett konstruktivt passningsspel. Den sistnämnda imponerade enormt på mig.
Apropå Champions Leaguefinalen och att imponera så gjorde både PSG-fansen och målvakt Katarzyna Kiedrzynek det efter matchen. Kolla på det här:
Les ultimes excuses de Katarzyna Kiedrzynek, la gardienne du PSG, auprès des Ultras pour avoir manqué son penalty 😔❤️ #OLPSGpic.twitter.com/KoPmrOr5lS
Image terrible de Katarzyna Kiedrzynek, la gardienne du PSG, qui vient s'excuser auprès des Ultras pour avoir manqué son penalty 😔❤️ #OLPSGpic.twitter.com/b8NbmAldti
— Canal Supporters (@CanalSupporters) June 1, 2017
En amerikansk spelare som tyvärr inte är med i Göteborg i morgon är skadade storstjärnan Alex Morgan.
Efter att hon varit med i Lyon och vunnit Champions League har nu den snart 28-åriga forwarden vunnit följande titlar: VM, OS, Champions League, NWSL, WPS, Franska ligan och Franska cupen. En hyfsad meritlista…
* I Nederländerna vann Ajax cupfinalen mot PSV Eindhoven i det som blev sista matchen i karriären för både Daphne Koster och Anouk van Hoogendijk. Höjdpunkter här:
* I Spanien kvalade sig Sevilla upp i högsta ligan via 3–2-förlust på bortaplan mot Femarguin, vilket innebar totalt 4–4 och fler bortamål än motståndarna. Så här togs Sevillaspelarna emot på hemmaplan efter avancemanget:
Jag tillbringade min nationaldagsförmiddag på Öisgården i Göteborg i sällskap med vårt landslag. Eller i sällskap var kanske att ta i, de tränade och jag tittade på. Dessutom tog jag lite bilder att använda framöver.
Landslaget
Utifrån vad jag såg på dagens träning kommer startelvan mot USA på torsdag att formeras så här:
Hilda Carlén – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Elin Rubensson – Fridolina Rolfö och Lotta Schelin.
De första bytena som gjordes i startelvan var att Mimmi Larsson klev in för Rolfö och Olivia Schough klev in för Rubensson.
Det var en lång träning som avslutades med olika typer av spel. Där såg Lotta Schelin riktigt vass ut – kul att se.
Negativt var att Pauline Hammarlund fick hjälpas av planen. Om det var något allvarligt, eller bara något mindre har jag ingen information om.
Pauline Hammarlund
Vi skojade lite om lindningen, som förhindrade att hon satte ner vänsterbenet i marken. Den fick namnet ”flamingolindning”. Kanske kan vi få in det ordet i nyordslistan framöver…
Flamingolindning av Pauline Hammarlunds vänsterben.
En liten nyhet fick jag med mig också. Det blir EM-genrep den 8 juli i Västsverige. Exakt spelplats och motstånd presenteras på torsdag.
Nu hinner jag inte skriva mer, men jag hoppas kunna komma med lite fler tankar kring landslaget i god tid innan avspark på torsdag.
Efter åtta straffomgångar sköt målvakten Sarah Bouhaddi Lyon till fjärde segern i Champions League.
Svenska Caroline Seger fick se den mållösa finalen från bänken, men kan nu ändå titulera sig Champions Leaguemästarinna. Grattis Seger, och grattis Lyon.
Samtidigt tycker man som vanligt vansinnigt synd om det lag som förlorar från straffpunkten. PSG hade greppet efter att Katarzyna Kiedrzynek i den andra straffomgången hade räddat Eugenie Le Sommer:s skott via både ribba och stolpe.
Men i omgången efter var det Sarah Bouhaddi som räddade när PSG skickade fram 19-åriga Grace Geyoro. Sedan var det idel mål fram till åttonde omgången, där båda lagen valde att låta sina målvakter skjuta.
Medan Kiedrzynek fick oren träff och drog bollen utanför stänkte Bouhaddi in segermålet med en vrist.
Lyon har utvecklats till straffspecialister. Det här var alltså andra raka Champions League-finalen som det franska storlaget vann från straffpunkten. Och häromveckan vann man alltså franska cupfinalen efter elvametersskott.
För PSG är ju fallet extra tungt eftersom Parisklubben nu missar höstens turnering. Däremot var det här resultatet dubbelt bra för svensk damfotboll. Dels för att Caroline Seger fick sin seger. Dels för att Linköping nu har goda chanser att seedas i höstens Champions League.
I morgon 20.45 är det dags för årets största match i klubbsammanhang, finalen av Champions League. Här är min stora guide till det franska gigantmötet:
Final i UEFA Women’s Champions League 2016/17
Torsdag den 1 juni 20.45: Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain
Plats: Cardiff City Stadium, Cardiff, Wales Domare: Bibiana Steinhaus, Tyskland. Assisterande domare: Katrin Rafalski och Christina Biehl, båda Tyskland. Fjärdedomare: Riem Hussein, Tyskland.
Bibiana Steinhaus
TV: Eurosport 1 20.45, kommentatorer Marcus Bühlund och Sara Thunebro. Tips: 65–35 Lagens tio senaste möten i tävlingssammanhang:
19/5 2017, cupfinal (neutral plan): Lyon–PSG 1–1, Lyon vann efter straffläggning.
13/5 2017, ligan: Lyon–PSG 3–0
17/12 2016, ligan: PSG–Lyon 1–0
2/5 2016, Champions League: PSG–Lyon 0–1
24/4 2016, Champions League: Lyon–PSG 7–0
5/2 2016, ligan: PSG–Lyon 0–0
27/9 2015, ligan: Lyon–PSG 5–0
21/2 2015, ligan: PSG–Lyon 0–4
12/11 2014, Champions League: Lyon–PSG 0–1
8/11 2014, Champions League: PSG–Lyon 1–1
Totalt: Lyon sex segrar (varav en efter straffäggning), PSG två segrar och två oavgjorda matcher. Målskillnad (utan straffar) 24–4 till Lyon.
Kommentar: Fransk damfotboll är glödhet. Sedan Olivier Echouafni tog över som förbundskapten i september har Frankrike varit världens bästa lag. Man har inte förlorat en enda landskamp under Echouafni, och då har man ändå mött lag som Tyskland, USA, England (två gånger), Spanien, Nederländerna och Brasilien.
Dessutom kommer alltså båda lagen i Champions Leaguefinalen för första gången från Frankrike. Det är andra gången två lag från samma land ställs mot varandra. 2006 möttes tyska storklubbarna Frankfurt och Potsdam.
För 2010-talets europeiska suveräner Lyon är det här den sjätte finalen. Man har chansen att ta sin fjärde titel och därmed tangera Frankfurt i flest antal segrar.
Lyon har alltså totalt sett varit världens bästa klubblag under 2010-talet – och är det troligtvis fortfarande. Svensklaget är således storfavoriter i den här finalen. Lyon har både historiken och formen på sin sida, dessutom har man den bästa spelartruppen. Man har ju bland annat alla tre forwardsen från Fifpros världslag.
Lyon har även ett fantastiskt kantspel, världens bästa försvarsspelare i Wendie Renard och ett par otroligt passningsskickliga centrala mittfältare i Saki Kumagai, Camille Abily och Dzsenifer Marozsan.
Det mesta talar alltså för att man försvarar sin titel. Svensklaget har ju alltså 24–4 på PSG i lagens tio senaste möten. På de 14 senaste har man 30–5.
Ändå vill jag kasta in en liten varning för PSG. Det är andra gången Parisklubben är i en Champions Leaguefinal. De har ett bättre lag den här gången än de hade 2015, då man föll mot Frankfurt. I höstas var ju faktiskt PSG Frankrikes bästa lag, de vann mot Lyon i höstmötet och ledde ligan utan poängförlust vid juluppehållet.
Men under trettondehelgen kom nyheten som sänkte PSG i ligan. Det visade sig att laget missat att skriva upp en spelare i laguppställningen vid 4–0-segern mot Albi. Där förlorade PSG fyra poäng, och i förlängningen också en plats i höstens Champions League.
PSG måste alltså vinna finalen för att få spela i Champions League till hösten. På så sätt är det tung press på Parisklubben. Även om Lyon har den större vinnarkulturen har PSG flera rutinerade och meriterade spelare som Laura Georges, Shirley Cruz samt brasilianska duon Formiga och Cristiane.
PSG var starkt i cupfinalen härom veckan, där gjorde för övrigt Cristiane ett fantastiskt mål. Jag har lagt upp det här klippet förr, men det går att se om många gånger:
Cristiane känns för övrigt som det stora hotet mot Lyon. Hon är fortfarande en av världens allra bästa forwards. Minns hur Brasilien tappade i kvalitet i fjolårets OS när Cristiane sträckte sig, och inte längre klarade av att spela 90 minuter.
Spelar Lyon på sin toppnivå vinner man finalen med flera måls marginal. Men faktum är att Lyon hittills aldrig spelat på sin toppnivå i en UWCL-final. Och utöver alla styrkor har man förstås även några svagheter.
En svaghet är att det brukar kunna se lite spänt ut i stora finaler. En annan är att målvakt Sarah Bouhaddi ibland kan göra rätt grova missbedömningar. Och en tredje är att den kanadensiska mittbacken Kadeisha Buchanan ibland satsar lite vårdslöst i sina tacklingar, och därmed drar på sig rätt många fasta situationer i och kring straffområdet.
De troliga startelvor jag tagit ut ovan bygger på hur lagen ställde upp i den franska cupfinalen härom veckan. Möjligen kan Veronica Boquete vara aktuell för att starta i PSG, annars tror jag inte på så många förändringar i Parislagets elva från cupfinalen.
Hos Lyon gissar jag på fler ändringar. I varje fall tror jag att Méline Gérard, som vaktade målet i cupfinalen, och Elodie Thomis får ge plats i startelvan för Sarah Bouhaddi och Jessica Houara d’Hommeaux. Men även Pauline Bremer och Alex Morgan skulle kunna vara tänkbara för spel från start. I Morgans fall är hon tillbaka i truppen efter sin skada (bristning i baksida lår på vänsterbenet). Om hon hade varit frisk under någon vecka tror jag att hon hade startat, trots att hon gjort förhållandevis få mål i Lyontröjan – exempelvis ”bara” fem på åtta matcher i ligan.
När det gäller Caroline Seger är hon inte riktigt nära startelvan. Kanske, kanske att det kan bli aktuellt med ett inhopp.
* På svensk mark fick vi en skräll i dag när Djurgården vann med 1–0 mot Eskilstuna i damallsvenskan. Jag kan inte säga att jag kollade matchen speciellt koncentrerat. Men av det jag såg kunde det ha gått hursomhelst. Båda lagen hade chanser att vinna.
Resultatet innebär att en redan jämn tabell blir ännu jämnare. I helgen kan det bli ännu mer rafflande. Det är ju nämligen tre matcher där bottenlag ställs mot lag i mitten. Vinner bottenlagen Kvarnsveden (mot LB07), Kif Örebro (mot Vittsjö) och Hammarby (mot Göteborg) kommer väldigt många lag vara indragna i nedflyttningsstriden.
Om Rosengård reser sig och slår Kristianstad kan laget plötsligt ha riktig kontakt i guldstriden igen, för Linköping har en tuff bortamatch i Piteå på söndag. Även om LFC är favoriter i matchen utesluter jag inte ett kryss där.
* Jag hade helt tappat bort cupsemifinalerna i mitt förra inlägg. Där gick det som förväntat, alltså med segrar för just Linköping och Rosengård. Det blir en kul cupfinal i höst.
* Ovan har jag nämnt Frankrike och deras landslag. I går presenterades deras EM-trupp. Den ser ut så här:
Et voilà les 23 joueuses qui disputeront l'Euro 2017 aux Pays-Bas à partir du 18 juillet (+6 réservistes)!!🇫🇷🙌 pic.twitter.com/1GWEyStisv
— Equipe de France ⭐⭐ (@equipedefrance) May 30, 2017
Présentation en vidéo des joueuses retenues par Olivier Echouafni pour disputer l'Euro 2017 Féminin cet été aux Pays-Bas! 👊 @UEFAWomensEUROpic.twitter.com/spJHTNJKEU
— Equipe de France ⭐⭐ (@equipedefrance) May 30, 2017
Det är förstås en grymt stark trupp. På pappret har fransyskorna det bästa laget. Det är som vanligt deras bristfälliga vinnarkultur som talar emot dem. Frankrike har ju som bekant aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap på seniornivå ännu.
* I går presenterades även vinnaren i BBC:s pris till årets bästa spelare i världen. Det gick till Ada Hegerberg. Jag hade kanske inte valt norskan just nu, men nog är man bra när man vinner den franska skytteligan även när man har en lite sämre säsong.
* I England pågår vårserien, en serie som jag egentligen inte förstår vad den är bra för. Såvitt jag förstått är det mest en träningsserie i väntan på EM.
Jämnt är det i alla fall. Med en omgång kvar ligger fyra lag inom en poäng. Arsenal vann med 1–0 mot Manchester City i helgen. Där stod Jordan Nobbs för ett snyggt frisparksmål:
Det spelades en full omgång i dag. Där vann de tre topplagen Chelsea, Man City och Arsenal sina matcher. Chelsea leder tabellen inför slutomgången på bättre målskillnad än Man City.
* Slutligen till USA där helgens TV-match i Houston väckte känslor. Redan innan avspark fick matchtiden kritik, eftersom det ansågs vara för varmt i Texas mitt på dagen under den här årstiden.
Kritikerna fick vatten på sin kvarn när engelska Rachel Daly kollapsade just efter slutsignalen.
Linköpingsförvärvet Pernille Harder avslutade sin succévår i Wolfsburg med en ny succé. Danskan gjorde båda målen när Wolfsburg vann cupfinalen mot SC Sand med 2–1.
Tyvärr visade den länk jag hade hittat sig vara geoblockad, så jag har inte sett matchen. Men här är ett klipp på Harders första mål:
Även det andra målet skall ha varit en nick. Utöver Harder har även norska Caroline Graham Hansen gjort en stark vår. Det är hon som slår hörnan ovan.
Det var tredje året i rad Wolfsburgs lagkapten Nilla Fischer fick höja cuppokalen – en imponerande svit som inte blir mindre imponerande av att det var lagets fjärde vinst på fem år.
En annan imponerande svit hålls av Växjö DFF. I och med dagens 2–1-seger mot Kalmar har elitettans serieledare nu 25 raka seriematcher utan förlust. Fast dagens seger satt hårt åt. Lagets skyttedrottning Anna Anvegård gjorde iskallt segermålet i 91:a minuten. Se målen på den här länken:
Jag såg matchens sista 65 minuter. Och där kan jag inte säga att jag blev speciellt imponerad av Växjö. Jag tyckte nog att de hade tagit mig lite väl mycket på orden och joggade för mycket i anfallsspelet, medan Kalmar hade högre fart.
Fram till Anvegårds snygga segermål var min uppfattning att Kalmar borde ha vunnit. Visst hade Växjö mycket boll, men de skapade inte mycket. Däremot gav Kalmars snabba kontringar flera 100-procentiga målchanser.
Dagens resultat innebär att Växjö och Assi nu har sju poäng ner till strecket. De ”jagas” närmast av just Kalmar.
En blogg om internationell damfotboll 